2088 – זֶה (zeh)

Detta


Typ: H:DemP
Hebreiska: זֶה (zeh)
Ursprung: a primitive word
Användning: 1604 ggr i GT

Engelsk översättning

this
he, [idiom] hence, [idiom] here, it(-self), [idiom] now, [idiom] of him, the onethe other, [idiom] t

Engelsk beskrivning

1) this, this one, here, which, this...that, the one...the other, another, such
1a) (alone)
1a1) this one
1a2) this...that, the one...the other, another
1b) (appos to subst)
1b1) this
1c) (as predicate)
1c1) this, such
1d) (enclitically)
1d1) then
1d2) who, whom
1d3) how now, what now
1d4) what now
1d5) wherefore now
1d6) behold here
1d7) just now
1d8) now, now already
1e) (poetry)
1e1) wherein, which, those who
1f) (with prefixes)
1f1) in this (place) here, then
1f2) on these conditions, herewith, thus provided, by, through this, for this cause, in this matter
1f3) thus and thus
1f4) as follows, things such as these, accordingly, to that effect, in like manner, thus and thus
1f5) from here, hence, on one side...on the other side
1f6) on this account
1f7) in spite of this, which, whence, how


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (1604 st)


[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se vers 24. Sedan nämns samma fras igen i vers 27 och 31.] Detta är Adams fortsatta historia (hans genealogi – hebr. toledot). När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild,
Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Så ska du bygga den:
    300 alnar [133 meter] lång,
    50 alnar [22 meter] bred och
    30 alnar [13 meter] hög.
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Ängeln frågade: "Hagar, Sarais tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Sarai." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sara ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sara och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Då sade Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och han sade: "Är du verkligen min son Esau?"
    Och han svarade: "Det är jag."
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port."
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
Och hon blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Han sade till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt.
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24‑32.]
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även 2 Mos 20:14; Ords 5‑7.]
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan vara tillbaka en andra gång." [Detta var ett anmärkningsvärt uttalande från Juda. Vi anar att hans hjärta var ångerfullt. Juda hade själv förlorat två söner, se 1 Mos 38:7, 10, han förstod verkligen sin fars känslor och kunde av personlig erfarenhet känna med honom.]
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek) mot dig min son."
Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta."
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare fem år ska man varken plöja eller skörda.
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
När landets invånare, kananiterna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
Josef tog en ed av Israels söner och sade: " Gud ska verkligen komma ihåg er och då (när ni lämnar Egypten) ska ni bära med er mina ben härifrån"
Då kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
Så Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten, ska ni inte gå därifrån tomhänta.
Då sade Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska denna plåga inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.]
Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet."
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
"Denna månad ska vara den viktigaste månaden, den ska bli den första av årets månader. [Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska Abib och betyder "månaden då axen mognar", den kallas också Nisan och motsvarar ungefär april.]
Berätta för hela Israels folk: På den tionde dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Ni ska ta hand om det fram till den fjortonde dagen i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt.
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut från Egypten, ut ur träldomshuset, för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats, inget syrat, jäst bröd ska ätas.
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananiternas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1‑3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13‑16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten. [Hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Herren (Jah, kortformen av Jahve, betecknar att han alltid har existerat) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
    han blev min frälsning (räddning).
Han är min Gud (El) och jag vill prisa honom,
    min faders Gud och jag vill upphöja honom.
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle", hebr. gul-golet, jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet definieras i se vers 36.]
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en där och en där (på var sida). Och hans händer var stadiga, stabila (ordagrant "sanna") till dess att solen gick ner.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam.
Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom.
För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) [visar är den som] felar ska betala dubbelt till sin granne.
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket.
Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det.
Och dessa är de saker som du ska göra med dem för att helga dem till att tjänstgöra till mig i prästämbetet. Ta en ung oxe och två felfria (hebr. tamim) baggar,
Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid: Två årsgamla lamm.
Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel - shekeln är 20 gera - en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve).
Och du ska tala till Israels söner och säga: ’Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer.’
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk.
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
Och Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och jag sade till dem: "Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv."
Så Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken.
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Därför ber (vädjar) jag till dig: Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, visa mig nu dina vägar så att jag kan känna (vara intimt förtrogen med) dig till slutet (för evigt, hela vägen, fullt ut) och finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och betänk att denna nation är ditt folk."
Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sade: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger:
en kerub i den ena änden och en kerub i den andra änden. I ett stycke med locket gjorde han keruberna på dess två ändar.
Och för den andra sidan likadant, på den ena sidan och på den andra sidan om porten var våderna 15 alnar [7 meter], dess pelare 3 och dess socklar 3.
Detta är Aron och hans söners offer som de ska offra till Herren (Jahve) den dagen när han blir smord. En tiondel av en efa fint mjöl som ett evigt matoffer, hälften av det på morgonen och hälften av det på kvällen.
Och Mose sade till församlingen: "Detta är de ting som Herren (Jahve) befallt till att göras.
Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er.
Och Mose sade: "Detta är det som Herren (Jahve) befallt att göra och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) ska visa sig för er."
Men dessa ska ni inte äta av dem som idisslar eller av dem som har delade klövar:
kamelen för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
Detta ska ni äta av allt som finns i vattnet. Allt som har fenor och fjäll i vattnet, i haven och i floderna, det ska ni äta.
Men dessa bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter, som har två ben intill sina [fyra] fötter, som hoppar över jorden.
Dessa ska också vara orena för er bland de krypande tingen som kryper över jorden:
vesslan och musen och sköldpaddan
    efter sina arter,
På den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahve).
Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Detta är vad Herren har befallt:
På den femtonde dagen i samma månad [Nisan, på våren] är Herrens (Jahves) det osyrade brödets högtid (matzot). Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd.
Du ska inte äta bröd, rostad säd eller ny säd (från årets skörd) förrän denna dag, inte förrän du har burit fram offret till din Gud (Elohim). Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor. [När vi väljer att fira förstlingsfruktens högtid och, även att i enlighet med andra skriftställen i ämnet, ge vår förstlingsfrukt till Herren regelbundet då är det ett sätt för oss att markera att vi alltid vill ha Gud först i våra liv. Det finns särskilda välsignelser utlovade när vi lever på det sättet, se Matt 6:19‑21.]
Du ska utfärda ett påbud (förkunna, proklamera) samma dag att det ska vara en helig sammankomst, och du ska inte utföra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud överallt där ni bor genom alla generationer.
Exakt på (hebr. ach, betonar något viktigt) den tionde dagen i denna sjunde månad är Försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), en helig sammankomst för er för att ni ska rannsaka era själar (er själva). Du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Ni ska inte utföra någon form av arbete över huvud taget denna dag, för det är Försoningsdagen (Jom Kippur) då ni ska bringa försoning för er inför Herren er Gud (Jahve Elohim).
Vem det vara må ibland er som inte rannsakar sin själ (sig själv) den dagen ska bli avhuggen (avskiljas från) sitt folk.
Vem som helst som utför någon form av arbete den dagen, den personen ska jag utrota ur hans folk.
Tala till Israels söner (barn) och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månad är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve).
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) [3 Mos 3:1‑17] 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Nachshons offer, son till Amminadav.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Netanels offer, son till Tsoar.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Eliavs offer, son till Chelon.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Elitsors offer, son till Shedejor.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Shelumiels offer, son till Tsorishadaj.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Eljasafs offer, son till Doel.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Elishamas offer, son till Ammihod.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Gamliels offer, son till Pedatsor.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Avidans offer, son till Gidoni.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Achiezers offer, son till Ammishaddaj.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Pagiels offer, son till Ochran.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Achiras offer, son till Ejnan.
Detta var arbetet med ljusstaken (Menoran), drivet arbete i guld, från dess bas och till dess blommor, var det drivet arbete enligt det mönster som Herren (Jahve) hade visat Mose, så gjorde han ljusstaken. [2 Mos 25:31‑40]
Den fjortonde dagen denna månad vid skymningen (ordagrant: 'mellan kvällarna') ska ni fira den bestämda högtiden. Enligt alla dess förordningar (ordagrant "saker inristat") och enligt alla dess påbud (bindande juridiska beslut) ska ni fira den."
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Varför har du handlat illa med din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, så att du har lagt bördan av hela detta folk på mig?
Har jag fött hela detta folk? Har jag burit fram dem så att du skulle kunna säga till mig: Bär dem i skötet som en omsorgsfull far bär ett ammande barn, till landet som du med ed lovat våra fäder?
Varifrån ska jag få kött att ge till hela detta folk? De oroar mig med sin gråt och säger: Ge oss kött så att vi får äta.
Jag klarar inte av att bära hela detta folk själv, ensam, eftersom det är för tungt för mig.
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Och Mose lät dem gå ut och bespeja (utforska, undersöka) Kanaans land och sade till dem:
"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,
Och de [12 spejarna] berättade för honom [Mose] och sade. "Vi kom till landet som du sände oss till och det flödar verkligen av mjölk och honung, och detta är dess frukt.
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sade till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?
Och Mose sade till Herren (Jahve): "När egyptierna får höra, för du förde upp detta folk med din makt från dem [2 Mos 12‑15],
ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [2 Mos 13:20‑22].
Om du nu dödar detta folk som en man, då kommer nationerna som har hört om din ryktbarhet, att säga:
"Eftersom Herren (Jahve) inte förmådde att föra detta folk in i landet som han med ed lovat dem, därför har han slaktat dem i öknen."
Förlåt, jag ber dig, detta folks synd efter din stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed), så som du har förlåtit detta folk från Egypten och till nu."
sannerligen, alla dessa män som har sett min härlighet och mina tecken som jag gjorde i Egypten och i öknen, men likväl har prövat mig dessa tio gånger, och inte lyssnat till min röst, [Talet tio är ett fullhetstal och kan här ses som att nu är deras överträdelser fullständiga, syndens mått är rågat, därför kommer nu domen som gör att den vuxna generation som lämnade Egypten inte får komma in i löfteslandet.]
Era döda kroppar ska falla i denna öken, och alla de av er som blev räknade, efter hela ert antal, från 20 års ålder och uppåt, ni som har knotat (klagat) mot mig,
Men för er ska era kroppar falla i denna öken.
Jag Herren (Jahve) har talat. Med säkerhet ska jag göra detta mot denna onda församling som har samlat ihop sig mot mig. I denna öken ska de förtäras och där ska de dö."
Men Mose sade. "Varför överträder ni nu Herrens (Jahves) befallning? Det kommer inte att lyckas (ni får ingen framgång).
Detta ska vara ditt från de allra heligaste sakerna, undantagna från elden, alla deras offer, alla deras matoffer, alla deras syndoffer och alla deras skuldoffer som de kan ge till mig, ska vara högheliga för dig och för dina söner.
Och detta är ditt: lyftoffret från deras gåvor, alla Israels söners viftoffer. Jag har gett dem till dig och till dina söner och till dina döttrar med dig, som en förordning för evigt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Och varför har du fört Herrens (Jahves) församling till denna öken för att dö här, vi och vår boskap?
Och varför har du låtit oss komma ut ur Egypten för att föra oss till denna onda plats? Det är ingen plats för säd eller fikon eller vin eller granatäpplen, och inte finns det något vatten att dricka."
Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sade till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?"
Och Herren (Jahve) sade till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helig i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
Och Israel gjorde en ed, ett löftesoffer till Herren (Jahve) och sade: "Om du verkligen vill ge detta folk i min hand, då ska jag fullständigt förgöra deras städer."
Kom därför nu, jag ber dig,
    förbanna detta folk åt mig,
    för de är för mäktiga för mig.
Måhända ska jag segra
    så att jag kan slå dem
    och så att jag kan driva ut dem ur landet.
För jag vet att den du välsignar
    är välsignad
och den som du förbannar (helt förgör – hebr. arar)
    är förbannad (helt förgjord – hebr. arar)."
för jag ska befordra dig och ge dig stor ära, vad du än säger till mig (begär) ska jag göra. Kom, jag ber dig (vädjar), förbanna detta folk åt mig.' "
Därför ber jag er, stanna även ni här denna natt, så att jag kan veta vad Herren (Jahve) talar till mig ytterligare."
Då stod Herrens (Jahves) ängel på en hålväg mellan vingårdarna med ett stängsel på den ena sidan och ett stängsel på den andra sidan.
Och Herren (Jahve) öppnade åsnans mun och hon sade till Bileam: "Vad har jag gjort dig eftersom du har slagit mig tre gånger?"
Och åsnan sade till Bileam: "Är inte jag din åsna, som du har ridit på i hela ditt långa liv, till denna dag? Har jag någonsin gjort så här mot dig (förut)?" Och han sade: "Nej."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till honom: "Varför har du slagit din åsna dessa tre gånger? Se, jag har kommit som en åklagare för din väg är emot mig,
och din åsna såg mig och vände undan från mig dessa tre gånger. Hade hon inte vänt åt sidan från mig skulle jag nu ha slagit dig och räddat henne levande."
Och Bileam sade till Balak: "Bygg åt mig sju altaren här och gör i ordning sju oxar och sju baggar." [Bileam verkar följa någon hednisk tradition med sju altare, kanske skulle offren tillägnas sju olika gudar, ingenstans nämns om att sju altaren ska byggas för att offra till Herren. Talet sju står annars ofta för helhet och att upprepa en handling sju gånger är inte ovanligt, se 1 Kung 18:43; 2 Kung 5:10.]
Och Bileam sade till Balak: "Bygg åt mig sju altaren här och gör i ordning sju oxar och sju baggar."
Och Balaks vrede upptändes mot Bileam: "Jag har kallat dig att förbanna mina fiender, och se, du har välsignat dem tre gånger!
Och nu, se jag går till mitt folk, kom och jag ska förkunna för dig vad detta folk ska göra mot ditt folk vid dagarnas slut (i ändetiden)"
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp på Avarims berg och se landet som jag har gett till Israels söner.
Och du ska säga till dem: Detta är offren gjorda med eld som ni ska bära fram till Herren (Jahve): Felfria (hebr. tamim) årsgamla lamm av hankön, två varje dag som ett ständigt (evigt) brännoffer [3 Mos 1:3‑17].
Och den femtonde dagen i denna månad ska vara en högtid, sju dagar ska ni äta osyrat bröd.
Och på den tionde dagen i denna sjunde månad (Tishri) ska ni hålla en helig sammankomst, och ni ska rannsaka era själar, ni ska inte utföra något slags arbete,
Och Mose talade till stamhövdingarna för Israels söner och sade: "Detta är de ting om vilka Herren (Jahve) har befallt.
För om ni vänder bort från honom, ska han åter lämna dem i öknen, och så ska han förgöra hela detta folk."
Och Mose sade till dem: "Om ni ska göra på detta sätt, om ni rustar er själva och går inför Herrens (Jahves) ansikte till striden,
[Väst]
Och som er västra gräns ska ni ha det stora havet [Medelhavet], det ska vara er västra gräns.
[Nord]
Och detta ska vara er norra gräns, från stora havet [Medelhavet i väst] ska ni dra en linje till berget Hor,
och gränsen ska gå fram till Zifrona, och därifrån ska den gå till Chatsar Ejnan, detta ska vara er norra gräns.
Och ni ska mäta utanför staden på den östra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den södra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den västra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den norra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], staden ska vara i mitten. Detta ska vara för dem den öppna marken runtomkring städerna.
Detta är vad Herren (Jahve) har befallt angående Tselofechads döttrar och sagt: Låt dem gifta sig med den de finner bäst, men bara inom familjerna i deras fars stam ska de gifta sig.
"Herren vår Gud (Jahve Elohim) talade till oss i Chorev och sade: 'Ni har vistats (bott) tillräckligt länge i dessa berg,
och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son, hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
Ändå tror ni inte i detta på Herren er Gud (Jahve Elohim),
"Inte någon av dessa män i denna onda generation ska se det goda landet som jag med ed lovade att ge till era fäder,
"Ni har gått runt detta berg länge nog, vänd norrut.
För Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig i allt arbete som dina händer utför, han känner till (är intimt förtrogen med) din vandring i denna stora öken. Dessa 40 år har Herren er Gud (Jahve Elohim) varit med er, ingenting har fattats er (ni har inte saknat något).
som han gjorde för Esaus söner som bor i Seir när han förgjorde horeerna framför dem och de övervann dem och bodde i deras ställe till denna dag.
[Herren fortsätter att tala till Mose:] "Idag ska jag börja lägga skräck för dig och fruktan för dig över folken som är under alla himlarna, som när de hör om er ska darra och vara i ångest på grund av er."
Men Sichon, Chesbons kung, ska inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahve Elohim) har förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han ska ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
Jair, Manasses son, tog hela Argovs område till gränsen mot geshureerna och machaeerna, även Bashan och uppkallade det efter sitt eget namn Chavot Jair, till denna dag.
Låt mig gå över, jag ber dig, och se det goda land som finns på andra sidan Jordan, det goda bergsbygden och Libanon."
Men Herren (Jahve) var vred på mig för er skull och lyssnade inte på mig och Herren (Jahve) sade till mig: "Det räcker, tala inte mer med mig om denna sak.
Gå du upp till toppen av Pisga och lyft upp dina ögon västerut och norrut och söderut och österut och se med dina egna ögon, för du ska inte gå över denna Jordan.
Men utmana Josua och uppmuntra honom och styrk honom, för han ska gå över framför folket och han ska se till att de ärver landet som du har sett."
Håll (vakta, skydda, bevara) dem och gör (lev efter) dem, för de är er vishet och ert förstånd i folkens ögon, så att när de hör alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") ska de säga: "Denna stora nation är verkligen ett klokt och förståndigt folk."
Men er har Herren (Jahve) tagit och fört ut ur järnugnen, ut ur Egypten, för att vara ett arvfolk åt honom som ni är idag.
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se 1 Mos 15:16; 5 Mos 9:5] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.
Ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan tala med Gud och ändå förbli vid liv.
Och Herren (Jahve) hörde rösten med dina ord när du talade till mig och Herren (Jahve) sade till mig: "Jag har hört rösten med detta folks ord som de har talat till dig, de har talat väl i allt som de har sagt.
Åh, att de alltid hade sådana hjärtan att de vördar mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina budord (tydliga befallningar) så att det går väl för dem och för deras söner för evigt!"
Och Herren (Jahve) befallde oss att göra alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") för att vörda Herren vår Gud (Jahve Elohim) för vårt ständigt (oavbrutet, eviga) goda, så att han kan bevara oss vid liv, som det är denna dag.
Och du ska komma ihåg alla de vägar som Herren din Gud (Jahve Elohim) har lett dig dessa 40 år i öknen, att han har ödmjukat dig (tvingade dig att böja dig ner) för att pröva dig, för att veta (ha intim förståelse för, kunskap om) vad som är i ditt hjärta, om du vill hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) eller inte.
Dina kläder blev inte gamla (slitna) på dig, inte heller fick du svullna fötter dessa 40 år.
och du sade i ditt hjärta: "Min kraft och min hands styrka har gett mig detta välstånd." [Ps 30:7‑8]
Men du ska komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim), för det är han som har gett kraft att få välstånd, det är han som har etablerat sitt förbund som han svor med ed till era fäder, som det är idag.
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Stå upp, gå ner snabbt härifrån, för ditt folk som du har fört ut ur Egypten har handlat fördärvligt, de är snabba att vända sig bort från vägen som jag har befallt dem, de har gjort sig en gjuten bild."
Vidare talade Herren (Jahve) till mig och sade: "Jag har sett detta folk och se det är ett styvnackat folk,
Kom ihåg dina tjänare, Abraham, Isak och Jakob. Se inte till envisheten hos detta folk och inte till deras ondska, och inte till deras synd,
Vid den tiden avskilde Herren (Jahve) Levi stam till att bära Herrens (Jahves) förbundsark, till att stå inför Herrens (Jahves) ansikte och betjäna honom och till att välsigna i hans namn, till denna dag.
Bara Herren (Jahve) hade behag i dina fäder och älskade dem, och han valde deras säd efter dem, även er, från alla folk som det är idag.
och vad han gjorde med Egyptens armé, mot deras hästar och deras vagnar, hur han lät Vasshavets (Röda havets) vatten dränka dem när de jagade efter er, och hur Herren (Jahve) har fördärvat dem till denna dag [2 Mos 10:19],
och vad han gjorde för er i öknen till dess ni kom till denna plats,
Och hela Israel ska höra och frukta och ska inte mer göra sådan ondska som denna i sin mitt.
Men dessa får ni inte äta av dem som idisslar och av dem som har kluvna klövar:
    kamelen,
    haren och
    klippdassaren [en typ av grävling],
för även om de idisslar har de inte klövar. De är orena för er. [3 Mos 11:4‑7]
Detta kan ni äta av allt som finns i vattnet, allt som har fenor och fjäll ska ni äta.

Men dessa är de som ni inte ska äta:
örnen
och lammgamen
och fiskgjusen
Och detta är vad du ska efterskänka. Varje långivare som har lånat ut till sin granne, han ska inte kräva det av sin granne och av sin bror, eftersom Herrens (Jahves) eftergift (skuldbefrielse – hebr. shmita) har ropats ut (förkunnats, proklamerats).
Du ska frikostigt (villigt) ge till honom och ditt hjärta ska inte vara sorgset (ont, motvilligt) [ett lån så nära friåret, var detsamma som att ge bort pengarna], för på grund av en sådan sak ska Herren din Gud välsigna allt ditt arbete (det du gör, din inkomst) och allt du företar dig (lägger din hand vid).
Och du ska komma ihåg att du var en slav i Egyptens land och att Herren din Gud (Jahve Elohim) befriade dig, därför befaller jag dig dessa ting idag.
då ska du föra fram den mannen eller kvinnan, som har gjort denna onda sak till dina portar – den mannen eller kvinnan – och du ska stena dem med stenar så att de dör.
Dock (detta gäller), han ska inte samla hästar i mängd åt sig [Jes 2:7‑9], inte heller få folket att återvända till Egypten för att skaffa många hästar [1 Kung 10:26]. Som Herren (Jahve) med betoning har sagt till er: "Ni ska aldrig mer gå tillbaka denna väg."
Detta ska vara prästernas legala del från folket, från dem som offrar ett offer, om det är en oxe eller får, som de ska ge till prästen – skuldran, de två kinderna och magen.
Detta gäller en mandråpare som ska fly dit och leva [2 Mos 21:13‑14; 4 Mos 35:6‑34; Jos 20]. Vemhelst som råkar döda sin granne utan uppsåt (av misstag, olyckshändelse) och inte hatade honom dessförinnan,
De som är kvar ska höra och frukta och ska inte vidare göra sådana onda ting i din mitt. [De ska ta varning av händelsen].
Och de ska tala och säga:
    "Våra händer har inte spillt detta blod, inte heller har våra ögon sett det.
De ska säga till stadens äldste: "Detta är vår uppstudsiga och rebelliska son, han lyssnar inte på vår röst. Han är en frossare och en drinkare." [Exakt samma ord som används i n Ords 23:20‑22.]
Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denna man som hustru och han hatar henne,
Men om det är sant att man inte finner ungmöns tecken på jungfrulighet,
Mot ungmön ska du inte göra något, för det finns ingenting i ungmön som är värt döden. Utan som när en man reser sig mot sin granne och slår ihjäl honom, så är det också i detta fall,
Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför befaller jag dig att göra allt detta.
Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egyptens land. Därför befaller jag dig att göra allt detta. [2 Mos 23:11; 3 Mos 19:9‑10; 23:22]
Han har fört oss till denna plats och gett oss detta land, ett land som flyter av mjölk och honung.
Denna dag befaller Herren (Jahve) din Gud (Elohim) dig att följa dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut). Du ska därför vara noga med att göra (fullgöra, hålla) dem av hela ditt hjärta (helhjärtat) och med hela din själ (hela din varelse).
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sade: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Om du inte är noga med att göra (hålla, skydda) undervisningens alla ord som är nedskrivna i denna bok (bokrulle), så att du vördar (respekterar, högaktar) detta ärevördiga (respektingivande, tunga, fantastiska) och strålande (storslagna) namn, Herren (Jahve) din Gud (Elohim),
men Herren (Jahve) har inte gett er ett hjärta som vet (känner till, har intim kunskap), och ögon som ser och öron som hör, förrän denna dag.
Och när ni kom till denna plats, Sichon, kom Heshbons kung och Og, Bashans kung, ut mot oss i strid och vi slog dem [4 Mos 21:21‑35].
Herren (Jahve) ska inte vara villig att förlåta honom, men Herrens (Jahves) vrede och hans svartsjuka ska upptändas mot den mannen, och alla förbannelser som är skrivna i denna bok ska läggas på honom, och Herren (Jahve) ska utrota hans namn från under himlarna.
Och Herren (Jahve) ska avskilja honom till ondska, från alla Israels stammar, i enlighet med alla förbundets förbannelser som är skrivna i denna undervisningsbok.
alla länder ska säga: "Varför har Herren (Jahve) gjort så här mot detta land? Vad betyder hettan (intensiteten) i denna stora vrede?"
därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot detta land, för att ge dem alla de förbannelser som är skrivna i denna bok,
och Herren (Jahve) utrotade dem från deras land i vrede och i ilska och med stor upprördhet (harm, indignation) och kastade dem till ett annat land, så som det är denna dag."
om du lyssnar till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst för att hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (klara tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som är skrivna i denna undervisningsbok, om du vänder dig till Herren (Jahve) din Gud (Elohim) med hela ditt hjärta och med hela din själ.
Han sade till dem:
"Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: 'Du ska inte korsa denna Jordan.' [4 Mos 20:12]
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
"Ta denna bok med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och lägg den vid sidan av Herren din Guds (Jahve Elohims) förbundsark, så att den finns där som ett vittne mot dig.
För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta).
Herren (Jahve) talade till Mose samma dag och sade:
"Gå du upp till detta Abarims berg, till berget Nebo, som är i Moabs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner som en ägodel,
Och han begravdes i dalen i Moabs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.
Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Från öknen [vildmarken, i söder]
    och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr]
och ända till den stora floden,
    floden Eufrat [i öst], över hela hettiternas land [västra Syrien och den dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6] och till det Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust). [Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14‑19, se även 1 Mos 15:18‑21; 5 Mos 11:24.
    Libanon betyder ordagrant "vit", och syftar på de vita trädbevuxna snöbeklädda bergskedjorna i norr i nuvarande Libanon. Detta är enda gången det står "detta Libanon", ett liknande uttryck finns i Jos 1:2 om "denna Jordan". Det kan syfta på att området var synligt, och Libanon representerar då de vita snöbetäckta bergen i norr (bl.a. Hermon) som är synligt från Döda havet en klar dag.
    Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som "hettiternas land". På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var de starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används "hettiternas land" som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judéen, men inkluderar även området i västra Syrien.]
[Josua står inför en enorm utmaning att leda folket och inta landet. Fyrtio år tidigare hade israeliterna vacklat i tron vid spejarnas rapport, se 4 Mos 13:1‑33. Samma sju folkslag finns kvar nu också, men det gör även Guds löften. Uppmaningen "var stark och frimodig" upprepas tre gånger, se vers 6, 7 och 9. Den har uttalats tidigare också, se 5 Mos 31:6, 7, 23 och kommer även senare, se Jos 1:18; 10:25. Detta med mod går som en röd tråd ända från Kalebs lugna och trosfriska uppmaning, se 4 Mos 13:31 genom hela 5 Moseboken till Josuas slutliga uppmaningar, se Jos 10:25; 23:6. Här kan man skönja en parallell till Jesu missionsbefallning i Matt 28:18‑20. När Jesus lämnar lärjungarna ger han uppdraget att expandera Guds rike i hela världen (inta landet) med löftet om att Gud är med varje dag (jag ska inte lämna eller överge dig)!] Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
För du ska som arv åt detta folk fördela det land
    som jag med ed lovade deras fäder att ge dem.
Låt inte denna skrift med undervisning (hebr. Torah) [denna instruktionsbok]
    lämna din mun.
Begrunda (reflektera över) den [upprepa den lågmält för dig själv] både dag och natt
    – så att du noga beaktar och följer (vakar över/ser till att göra) allt som är skrivet i den –
    för då ska du lyckas (ordagrant: rusa fram)
    
    på din väg
    och du kan agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]. [Vers 7‑8 har flera parallella uttryck. Verben hör och gör (hebr. shama och asha) upprepas i varje vers. Hebreiskan har inte ordet "och" mellan dessa ord, vilket knyter dem ännu tätare tillsammans som en enhet – beakta och följ. Höger/vänster hör ihop med dag/natt och "vart du än går" hör ihop med "din väg". Begrunda (hebr. hagah) innebär att mumla och tala för sig själv i en låg ton, se även Ps 1:2. Ordet "meditera" skulle också kunna användas, men eftersom det ofta förknippas med österländsk religion är det viktigt att lyfta fram Skriftens uppmaning att enbart livnära sig på Guds Ord, se Jes 55:1‑3; Joh 6:27, 35.]
"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
Männen sade till henne: "Om du dör, då dör vi också. Om du inte förråder oss ska vi visa barmhärtighet mot dig när Herren ger oss landet." [Männen går i borgen med sina egna liv.]
Och männen sade till henne: "Vi ska vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära.
Se, när vi kommer in i landet, ska du binda ett rosenrött rep i fönstret som du firar ner oss genom, och du ska samla till dig i huset din far och din mor och dina bröder och hela din fars hushåll.
Men om du yppar något av detta ska vi vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära."
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
och befall dem och säg: "Ni ska ta från Jordans mitt, från platsen där prästernas fötter stod, tolv stenar som är redo (förberedda), och bär dem med er och lägg ner dem på lägerplatsen där ni ska slå läger i natt."
Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken hade stått. Och de finns där till denna dag.
då ska ni låta era söner få veta och säga: "Israel kom över denna Jordan på torr mark.
Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och de åt av landets mat på dagen efter Pesach, osyrat bröd och rostat korn på samma dag.
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
Och Josua sade: "Ack, Herre, Herre (Adonai Jahve) varför har du överhuvud taget fört ditt folk över Jordan? För att lämna oss i händerna på amoreerna och få oss att förgås? Det hade varit nog om vi hade fått bo på andra sidan Jordan.
Herren sade till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte?
Och Josua sade: "Varför har du hemsökt oss? Herren (Jahve) ska hemsöka dig idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände dem i eld och stenade dem med stenar.
Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag. [Achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Achan är ett besläktat ord som betyder den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar.]
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Så brände Josua Ai och gjorde det till en grushög, ja en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Gibeon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Likväl drev inte Israels söner ut geshureerna och inte maachateerna utan Geshur och Maachat bor mitt i Israel till denna dag.
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Ge mig nu därför dessa berg som Herren (Jahve) talade om den dagen, för du hörde den dagen hur anakiterna var där och städerna var stora och befästa. Det kommer att vara så att Herren (Jahve) är med mig och ska driva ut dem som Herren (Jahve) talade."
Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren Israels Gud (Jahve Elohim).
Och den går till Atsmon och vidare till Egyptens bäck och gränsen går ut till havet (Medelhavet). Detta ska vara er södra gräns.
Och den västra gränsen, Stora havet (Medelhavet) är dess gräns. Detta är gränsen för Juda söner runtomkring efter deras familjer.
Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
Men de drev inte ut kananeerna som bodde i Gezer utan kananeerna bor mitt i Efraim till denna dag och blev tjänare för att utföra det tunga arbetet.
Och gränsen gick utefter sidan av Beit-Chogla norrut och gränsen gick vid den norra viken av Salthavet (Döda Havet) vid den södra änden av Jordan. Detta är den södra gränsen.
ni har inte lämnat (övergett) era bröder alla dagar till idag, utan har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) uppdraget som Herren er Gud (Jahve Elohim) befallt er.
"Så säger hela Herrens (Jahves) församling: Vilket förräderi är detta som ni har begått mot Israels Gud (Elohim), att denna dag vända bort från att följa Herren (Jahve), när ni har byggt detta altare för att denna dag göra uppror mot Herren (Jahve)?
Är Peors synd för liten för oss, från vilken vi inte har renat oss själva till denna dag, trots att det kom en plåga över Herrens (Jahves) församling,
"Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve) Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve), han vet (är intimt förtrogen med) och Israel han ska veta (bli intimt förtrogen med), om det är i uppror eller om det är förrädiskt mot Herren (Jahve), rädda oss inte idag,
Och Pinchas, prästen Elazars son, sade till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
utan håller er (klamrar er fast vid, klistrar er) till Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni har gjort till denna dag.
Därför har Herren (Jahve) drivit ut från framför er stora och mäktiga folk och för er har ingen man stått emot er till denna dag.
Och jevuséerna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevuséerna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
Så Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han sade: "Eftersom denna nation har övergett mitt förbund som jag befallde deras fäder och inte har lyssnat till min röst,
Och Debora sade till Barak [tredje talet]: "Upp! Detta är dagen som Herren (Jahve) har utlämnat Sisera i din hand, har inte Herren (Jahve) gått ut framför dig?"
Bergen darrar av Herrens (Jahves) närvaro,
    liksom Sinai av Herrens (Jahves) närvaro, Israels Gud (Jahve Elohim).
    [Här jämförs striden med hur Herren mötte Mose på Sinai efter uttåget ur Egypten.]
Herren (Jahve) vände sig till Gideon och sade: "Gå, och använd den kraft du har och du ska rädda Israel ur midjaniternas händer. Är det inte jag som har sänder dig?"
[Eftersom den som helgats till tjänst i tabernaklet inte har man och barn, gråter hon över sin barnlöshet.]
Hon bad att få plocka och binda kärvar av ax efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon varit på benen ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan."
Då sade Boas till Rut: "Min kära dotter! [En varm och välkomnande fras till främlingen Rut.] Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, stanna kvar på den här åkern och håll dig här till de kvinnliga arbetarna.
Hon sade: "Hör på mig, min herre [Eli], lika säkert som det är att du lever, min herre, är jag den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren (Jahve).
Jag bad om denna pojke, och Herren (Jahve) har gett mig det jag bad honom om.
Och detta ska vara tecknet för dem, det som ska komma över dina två söner Chofni och Pinchas, på en (samma) dag ska båda dö.
Och när Eli hörde ljudet av ropen sade han: "Vad betyder ljudet från detta tumult?"
Och mannen skyndade sig och kom till Eli.
Därför trampar ingen som går in i Dagons hus, varken prästen eller någon annan, på tröskeln till denna dag.
och de gyllene mössen efter antalet av filisteernas städer tillhörde de 5 ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahves) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
Och männen i Beit-Shemesh sade: "Vem kan stå inför Herrens (Jahves) ansikte, denna heliga Gud (Elohim)? Och hur ska den gå upp från oss?"
I enlighet med allt som de har gjort sedan den dagen då jag förde dem upp, ut ur Egypten till denna dag har de förkastat mig och tjänat andra gudar, så gör de också mot dig.
Och han sade: "Detta ska vara påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen som ska regera över er, han ska ta era söner och utse dem åt sig till hans vagnar och till att vara hans ryttare, och de ska springa framför hans vagnar.
När de gick upp till staden [Rama] fann de unga jungfrur som gick ut för att dra upp vatten och sade till dem:"Är siaren här?"
Och när Samuel såg Saul talade Herren (Jahve) till honom: " Se mannen som jag talade med dig om. Denne ska ha auktoritet över mitt folk."
Sedan kom Saul nära Samuel i porten och sade: "Tala om för mig, jag ber dig, var finns siarens hus."
Och Saul svarade och sade: "Är jag inte en benjaminit, från den minsta av Israels stammar? Och min familj den minsta av familjerna i Benjamins stam? Varför talar du då till mig på detta sätt?"
Och det skedde när alla som kände honom sedan tidigare såg det, se, han profeterade med profeterna, då sade folket till varandra: "Vad är detta som kommer till Kishs son? Är Saul bland profeterna?"
Men några män sade: "Hur ska denne man frälsa oss?" Och de föraktade honom och gav honom ingen gåva. Men han behöll sitt lugn (ignorerade dem).
Men Saul sade: "Ingen man ska dödas idag, för idag har Herren (Jahve) gett befrielse i Israel."
Och nu, se, kungen går framför er och jag är gammal och gråhårig, och se, mina söner är med er, och jag har vandrat framför er från min ungdom till idag.
Och han sade till dem: "Herren (Jahve) är vittne mot er och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något i min hand."
De svarade: "Han är vittne."
När Jakob kommit till Egypten då ropade era fäder till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
Var därför nu stilla och se denna stora sak som Herren (Jahve) ska göra framför era ögon.
Och i passet, där Jonatan hade tänkt gå över till filistéernas förläggning, var det en brant stenig klippa på den ena sidan och en brant stenig klippa på den andra sidan, och namnet på den ena var Botsets och namnet på den andra var Sene. [Botsets betyder gnistrande eller "överträffar vitt" och Sene betyder "taggig".]
Men om de säger så här: "Kom upp till oss [så vi kan strida], då ska vi gå upp, för Herren (Jahve) har gett dem i vår hand, och detta ska vara tecknet för oss."
Och Jonatan sade: "Min far har ställt till problem för landet, jag ber er, mina ögon har blivit klara när jag smakade lite av denna honung.
Och Saul sade: "Sprid ut er bland folket och säg till dem: För hit varje man sin oxe och varje man sitt får och slakta dem här och ät, och synda inte mot Herren (Jahve) med att äta blod." Och hela folket förde varje man sin oxe med sig den natten och slaktade dem där.
Och folket sade till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahve) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
Och Samuel sade: "Vad betyder då bräkandet av får i mina öron och bölandet av oxar som jag hör?"
Och Jishaj kallade på Avinadav och lät honom gå framför Samuel. Och han sade: "Även denne har inte Herren (Jahve) valt."
Och Jishaj lät Shamma gå fram. Och han sade: "Även denne har inte Herren (Jahve) valt."
Och han sände efter och förde in honom. Han var rödlätt med vackra ögon och var stilig att se på.
    Och Herren (Jahve) sade: "Res dig och smörj honom, för det är han."
Filistéerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med den smala dalen mellan sig. [Två olika ord för dal används här. I vers 2 är ordet emek som är en bredare som i Jezereldalen osv. I vers 3 används däremot gai som beskriver en smalare sektion.]
Sedan sade filisteen: "Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera)."
Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stidsfältet]. [David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13‑16 nämns bara sju söner vid namn, troligt är att något av barnen dött vid ung ålder.]
Och Jishaj sade till sin son David: "Ta, jag ber dig, till dina bröder en efa [22 kg] av denna torkade säd och dessa tio brödkakor och bär dem snabbt till lägret, till dina bröder.
Och en israelisk man sade: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
Folket svarade honom på detta sätt och sade: "Så ska det göras med den man som dödar honom."
Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sade: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden."
Och han vände bort från honom till en annan och talade på samma sätt och folket svarade honom som förut.
Och David sade till Saul: "Låt ingen mans hjärta vara missmodigt i honom, din tjänare ska gå och strida med denne filisté."
Och Saul sade till David: "Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare)."
Din tjänare har slagit både lejon och björn och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem eftersom han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé."
Och David sade: "Herren (Jahve) har gett mig ur lejonets mun och ur björnens mun, han ska ge mig ur filistéernas hand."
    Då sade Saul till David: "Gå, och må Herren (Jahve) vara med dig."
I dag ska Herren (Jahve) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim),
och alla som är samlade här i dag förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren (Jahve) räddar (befriar). Detta är Herrens (Jahves) strid, och han ska ge er i vår hand."
Och när Saul såg David gå fram mot filistéen sade han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
Och kungen sade: "Fråga då vems son pojkspolingen är."
Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sade: "De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket."
Och han sade till honom. "Långt därifrån (vare det fjärran), du ska inte dö. Se, min far gör ingenting, stort eller litet, utan att han avslöjar det för mig, och varför skulle min far gömma dessa ting från mig? Det är inte så."
Handla därför välvilligt med din tjänare för du har ett Herrens (Jahves) förbund med din tjänare, men om det finns någon överträdelse i mig så döda mig du själv, för varför skulle du ta mig till din far?"[Varje nymånad firades med speciella offer, följt av en middag. Det förväntades att David skulle vara med. Eftersom det var allmänt känt att han hade kommit tillbaka från Rama, var hans närvaro förväntad vid kungens bord. Detta tillfälle blir nu en test om Saul verkligen hade förändrats efter sina upplevelser i Rama. Jonatan verkar leva i en illusion, trots flera uppenbara mordförsök från Sauls sida mot David tror han inte att Saul ska döda David.]
Och prästen sade: "Filisteen Goliats svärd, som du slog i Ela-dalen (Terebintdalen) [1 Sam 17]; se, det är inlindat i ett tyg och står bakom efoden [2 Mos 28.6‑14]. Om du vill ha det, ta det, för det finns ingenting annat här." Och David sade: "Det finns inget likt det, ge det till mig."
Och Achishs tjänare sade till honom: "Är inte detta David, landets kung? Sjunger de inte om honom när de dansar och säger:
Saul har slagit sina 1 000,
    och (men) David sina 10 000?" [1 Sam 18:7]
[Han fortsätter sarkastiskt:] Saknar jag dårar eftersom ni har fört denne galning inför mig för att visa upp sin dårskap? Ska en sådan komma in i mitt hus?" [Väl fri begrundar David dessa händelser och förstår att han handlat utifrån människofruktan, snarare än gudsfruktan, se Ps 56:4‑5. Han ödmjukar sig under Gud och skriver Psalm 56. Kanske i samband med detta, eller senare, skrivs Psalm 34. Här prisar David Gud för hur han har befriat honom, trots hans fruktan och synd, och vill visa på hur en rätt och sund gudsfruktan gör att vi inte behöver vara rädda för något. Se Ps 34, 56.]
så att ni alla konspirerar mot mig, och det var ingen som avslöjade för mig när min son skar ett förbund med Jishajs son, och det är ingen av er som tycker synd om mig eller avslöjar för mig att min son har eggat upp mina tjänare mot mig för att ligga i bakhåll som han gör denna dag?"
Och Saul sade till honom: "Varför har ni konspirerat mot mig, du och Jishajs son, när du gav honom bröd och ett svärd och har frågat Gud (Elohim) för honom, så att han ska resa sig upp emot mig och ligga i bakhåll som denna dag?"
Och Saul gick på den ena sidan av berget och David och hans män på den andra sidan av berget, och David skyndade sig att komma bort från Saul, för Saul och hans män omringade David och hans män runtom för att ta dem.
Och han sade till sina män: "Herren (Jahve) förbjöd mig det, att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens (Jahves) smorde, att räcka ut min hand mot honom, eftersom han är Herrens (Jahves) smorde."
Se, denna dag har dina ögon sett hur Herren (Jahve) idag har gett dig i min hand i grottan, och några bad mig döda dig, men mina ögon skonade dig och jag sade: Jag ska inte sträcka ut min hand mot min herre, för han är Herrens (Jahves) smorde.
Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sade: "Är detta din röst min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät.
För om en man finner sin fiende, ska han låta honom gå därifrån oskadd? Därför ska Herren (Jahve) belöna dig med gott för det som du har gjort mot mig idag.
ska då jag ta mitt bröd och mitt vatten och mitt kött som jag har slaktat åt mina fårklippare och ge till män som jag inte vet vilka de är?"
Och David hade sagt: "Helt fåfängt har jag vaktat allt som tillhör denne man i öknen så att ingenting fattades honom, allt som tillhör honom, och han har lönat mig med ont för det goda.
Låt inte min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag din tjänarinna såg inte min herres unga män som du sände.
Och David sade till Avichajil: "Välsignad är Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), som denna dag har sänt dig för att möta mig,
och välsignad är din taktfullhet och välsignad är du som denna dag har avhållit mig från blodskuld, och från att söka gottgörelse för mig själv med min egen hand.
Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahve) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahves) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud."
Och Saul kände igen Davids röst och sade: "Är detta din röst min son David?"
    David svarade: "Det är min röst, min herre kungen."
Och han sade: "Varför har min herre jagat efter sin tjänare? För vad har jag gjort? Eller vad ont är i min hand?
Och Saul sade: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen."
Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahves) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
Och Achish gav honom Tsiklag den dagen. Därför tillhör Tsiklag Juda kungar till denna dag.
Och Saul lovade (gav sin ed) till henne vid Herren (Jahve) och sade: "Herren (Jahve) lever, inget straff ska drabba dig för detta."
Eftersom du inte lyssnade till Herrens (Jahves) röst och inte verkställde hans brinnande vrede över Amalek [1 Sam 15:10‑23], därför har Herren (Jahve) gjort detta mot dig idag.
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, Sauls tjänare Israels kung, som har varit hos mig dessa dagar även dessa år, och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Men filistéernas ledare var arga på honom och sade till honom: "Låt mannen återvända så att han kan gå tillbaka till den plats där du valde honom och låt honom inte gå med oss till striden, annars kan han bli en motståndare till oss i striden, för hur skulle denne man kunna försona sig med sin herre? Är det inte med dessa mäns huvuden?
Är inte denne David han som de sjunger den ene till den andre i dansen och säger:
"Saul har slagit sina 1 000
    och (men) David sina 10 000?" [1 Sam 18:7]
Och Achish kallade på David och sade till honom: "Herren (Jahve) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
Och David sade till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
Och David frågade Herren (Jahve) och sade. "Ska jag jaga efter denna trupp? Ska jag övervinna dem?" Och han svarade honom: "Jaga, för du ska övervinnande (med säkerhet) övervinna dem och ta tillbaka allt utan förlust."
Och David sade till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sade: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan.
Och David sade till honom: "Kan du föra ner mig till denna armé?"
    Han svarade: "Lova (ge mig din ed) vid Gud (Elohim) att du inte dödar mig och inte lämnar mig i min herres händer och jag ska föra ner dig till denna armé."
Och David tog hela flocken och boskapen som de drev framför de andra djuren och sade: "Detta är Davids byte."
Och vem ska lyssna på er i detta ärende? För den som dragit ut i striden ska ha samma del som den som stannat i trossen. De ska dela lika."
Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.
Och David sade till honom: "Varifrån kommer du?"
    Han svarade honom: "Från Israels läger har jag flytt."
Och David sade till den unga mannen som berättat för honom: "Vem är du?" Och han svarade: "Jag är son till en främmande amalekit."
Och beerotiterna flydde till Gittim och har vistats där till denna dag.
Och de förde Ishboshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, Ishboshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahve) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd." [Senast någon kommet med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliat inför Saul. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25, 57. Rechav och Baan troligen något liknande.]
Och David blev missnöjd eftersom Herren (Jahve) hade brutit ner Uzza. Och platsen fick namnet Perets-Uzza som den heter till denna dag (Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark).
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
Natan berättade för David alla dessa ord från sin syn. [Allt Gud hade sagt.]
Han ska ersätta lammet fyrfalt, på grund av vad han gjort och hans brist på medlidande." [Lagen, se 2 Mos 22:1, föreskriver att ett lamm ska ersättas fyra gånger om, dock lägger David själv även till att han också förtjänar att dö. Vissa översättningar har "sju gånger" i stället för "fyra gånger".]
Salomo svarade: "Du har redan visat stor nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) mot din tjänare, min far David, därför att han vandrade inför dig i sanning, i rättfärdighet och med ett ärligt hjärta [under alla sina levnadsdagar]. Du har fortsatt att visa honom denna stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet) genom att ge honom en son som nu regerar på hans tron.
Så ge din tjänare ett hjärta som hör (förstår) för att döma ditt folk, så att jag kan skilja mellan gott och ont. Hur skulle annars någon kunna vara domare för (och leda) detta ditt stora folk?"
Att Salomo bad om detta i sin bön var välbehagligt (gott) inför Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt),
och Gud sade till honom: "Eftersom du har bett om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt,
Kungen sade: "Den ena säger: 'Det här är min son som lever, och din son är död.' Den andra säger: 'Nej, din son är död och min son lever.' "
Och det skedde när Chiram hörde Salomos ord att han gladde sig storligen och sade: "Välsignad är Herren (Jahve) idag, som har gett till David en vis son över detta stora folk."
Och de var utformade på följande sätt: De hade sidor (kanter, lister), och sidor (kanter, lister) mellan hörnen.
[Salomo ber]: "Kan då verkligen Gud bo på jorden? Nej, självklart inte, se på himlarna och himlarnas himlar [hela universum till sin yttersta gräns], de kan inte rymma dig, hur än mycket mindre skulle då detta hus som jag har byggt kunna göra det!
Låt dina ögon vara öppna mot detta hus, mot den plats som du har sagt: 'Mitt namn ska vara där', så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats.
Svara på din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig i bön mot denna plats. Hör dem från himlen, där du bor. Hör dem och förlåt dem [deras synd]."
När de hör talas om ditt stora namn och din starka hand (din förmåga att utföra mäktiga gärningar), ska de komma och be vända mot detta tempel.
[Herre] Lyssna då från din himmelska boning och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden erkänna ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig).
… Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) och med Nevel-lyror (psaltare)
"Lämna den här platsen [staden Samarien där Elia besökte kungen Ahab och gav detta budskap, se 16:29] och gå österut. Göm dig vid bäckravinen Kerit öster om Jordan [en sträcka på ca 5 mil].
Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: "Herre, min Gud, låt denne pojkes själ (liv, livsande) komma tillbaka in i honom."
Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en profet och Herrens ord i din mun är sanning."
Och medan han var på väg, se då mötte han Elia och han kände igen honom och föll på sitt ansikte och sade: "Är det du min herre Elia?"
Och det hände när Achav såg Elia att Achav sade till honom: "Är det du, Israels orosstiftare (som ställer till oreda)?
Hör mig Herre (Jahve), hör mig, så att detta folk vet att du Herre är Gud (Jahve Elohim), för du vänder deras hjärtan tillbaka (vänder deras hjärtan rätt igen).
Han lade sig sedan ner och föll i sömn under ginstbusken. Plötsligt rörde en ängel (budbärare) vid honom och sade: "Sätt dig upp och ät."
Och Achazja föll ner genom gallret i sitt övre rum som han hade i Samarien och blev sjuk. Och han sände budbärare och sade till dem:"Gå och fråga Baal-Zevov, Ekrons gud, om jag ska tillfriskna från denna sjukdom."
Och budbärarna återvände till honom och han sade till dem: "Varför har ni kommit tillbaka?"
Vattnet var botat från denna dag i enlighet med ordet som Elisha talade.
Men hans tjänare [Gehasi] sade: "Ska jag sätta fram detta åt hundra män?" Elisha sade: "Sätt fram det för folket, för Herren säger: De ska äta och få mat över."
Och han gav brevet till Israels kung och sade: "Nu när detta brev har kommit till dig, se, jag har sänt Naaman min tjänare till dig för att du ska bota honom från hans hudsjukdom."
Och det hände när Israels kung hade läst brevet, att han rev sönder sina kläder och sade: "Är jag Gud (Elohim), att döda och göra levande, att denne man sänder efter mig för att bota en man från hans hudsjukdom? Men betänk, jag ber dig, och se hur han söker en anledning mot mig."
Må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak, när min herre går in i Rimmons hus för att tillbe där, och han stödjer sig på min hand, och jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus. När jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak."
Men Gechazi gudsmannen Elishas tjänare, sade: "Se, min herre har avstått att ta emot från hans hand det som denne Naaman, araméen, hade med sig. Herren (Jahve) lever, jag ska verkligen springa efter honom och ta något från honom."
Och han sade: "Allt är i sin ordning. Min herre har sänt mig och sagt: "Se, nu kom det till mig från Efraims bergsland två unga män av profetsönerna, ge dem, jag ber dig, en talent silver och två ombyten dräkter."
Och gudsmannen sände till Israels kung och sade: "Vakta (skydda, bevara) dig så att du inte passerar en sådan plats, för dit kommer araméerna ner."
Och Arams kungs hjärta var mycket oroat på grund av detta, och han kallade på sina tjänare och sade till dem: "Kan ni inte tala om för mig vem av oss som håller sig till Israels kung?"
Och när de kom ner till honom bad Elisha till Herren (Jahve) och sade: "Slå detta folk, jag ber dig, med blindhet." Och han slog dem med blindhet efter Elishas ord.
Och Elisha sade till dem: "Detta är inte vägen och inte heller staden, följ mig och jag ska föra er till mannen som ni söker." Och han ledde dem till Samarien.
Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sade han till de äldste: "Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?"
Hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), svarade då gudsmannen: "Se, även om Herren (Jahve) skulle öppna himlarnas fönster, hur ska detta kunna ske?" Och han sade: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det."
Sedan sade de till varandra: "Vi gör inte rätt. Denna dag är en god dag och vi håller tyst. Om vi väntar till gryningen kommer straffet över oss. Kom nu och låt oss gå och berätta för kungens hus."
Och att hövitsmannen som svarade gudsmannen och sade: "Se, även om Herren (Jahve) skulle öppna himlarnas fönster, hur ska detta kunna ske?" Och han sade: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det."
Och befälhavaren (hebr. ravshake) sade till dem:
"Säg nu till [er kung] Hiskia: Så säger den stora kungen, kungen i Assyrien [Sancheriv], vilken trygghet sätter du din förtröstan till?
Se, du litar på denna stav av flisig vass, på Egypten, som ifall man lutar sig mot den, går in i handen och genomborrar den. Sådan är farao, Egyptens kung, för alla som litar på honom.
Men om du säger till mig: 'Vi litar på Herren vår Gud (Jahve Elohim)'. Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se 2 Kung 18:4; 2 Krön 30:14; 31:1] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: 'Ni ska tillbe inför detta altare?' [Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se 5 Mos 12.]
Har jag kommit upp utan Herren (Jahve) mot detta land för att fördärva det? Herren (Jahve) har sagt till mig: Gå upp mot detta land och fördärva det."
Men många av prästerna och leviterna och överhuvudena för deras fäders stammar (släkter, Israels tolv stammar), de gamla männen som hade sett det första huset [Salomos tempel], grät högljutt när de såg grunden läggas för detta hus [templet], medan många [andra] ropade högt av glädje,
Rechum, befälhavaren, och Shimshaj, stadssekreteraren, tillsammans med övriga kollegor (stadsanställda): domarna, ämbetsmännen, förvaltningsmännen, tjänstemännen, männen från Erek, Babylon och Susa, dvs. elamiterna,
och alla andra folk som den store och mäktige Asenappar hade fört bort och låtit bo i Samariens städer och i övriga delar av provinsen Väster om Eufrat. [Asenappar är ett annat namn för Ashurbanipal. Han efterträdde sin far Esarhaddon som kung i Assyrien 669 f.Kr. Omkring 645 f.Kr. plundrar de Elams huvudstad Susa, och en del av dessa fördes bort till Samarien och andra platser.]
Detta är en avskrift av brevet de sände till honom:
"Till kung Artaxerxes. Från dina tjänare, männen på andra sidan floden [väster om floden Eufrat].
Kungen bör veta att de judar som gav sig i väg från dig har kommit hit till oss i Jerusalem. De bygger nu upp den upproriska och onda staden, de reparerar murarna och förbättrar fundamenten.
Kungen bör nu veta att om denna stad byggs upp och murarna repareras kommer de varken att betala skatt, tull eller vägpengar, och det kommer att skada kungarnas inkomster.
Eftersom vi äter palatsets salt [är avlönade; i står kungens tjänst och är lojala mot honom, se 3 Mos 2:13; 4 Mos 18:19; 2 Krön 13:5] och det inte är rätt att vi ser hur kungen blir vanärad, sänder vi nu denna skrivelse och låter kungen veta
så att det kan efterforskas i dina fäders krönikor. Du ska då i dessa krönikor finna att denna stad har varit en upprorisk stad, till skada för kungar och länder. Sedan gammalt har det där anstiftats oroligheter, och därför har också denna stad förstörts.
Vi låter nu kungen veta att om denna stad byggs upp och dess murar repareras, då har du ingen besittning kvar i landet på andra sidan floden." [Uttrycket "äta palatsets salt" är ett idiomatiskt uttryck för att vara i kungens tjänst. Engelska ordet för lön "salary" kommer från latinska salarium – saltpengar. ]
Kungen sände detta svar:
"Till rådsherren Rechum och skrivaren Shimshaj och de andra, deras medbröder, som bor i Samarien och i resten av landet på andra sidan floden. Frid!
Skrivelsen ni sände till oss har blivit noggrant uppläst för mig.
Sedan jag befallt att det skulle göras efterforskningar, fann man att denna stad har en lång historia av att sätta sig upp mot kungar och att uppror och oroligheter har anstiftats där.
Utfärda därför en befallning att dessa män ska sluta. Denna stad ska inte byggas upp förrän jag befaller det.
Se till att ni inte är försumliga med denna sak, så att skadan inte växer och kungarna blir lidande."
När det som stod i kung Artaxerxes skrivelse hade blivit uppläst för Rechum och skrivaren Shimshaj och deras medbröder, gick de till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn som var över dem.
Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började då bygga på Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med dem och hjälpte dem.
Vid samma stund [en viktig och avgörande tid] kom Tattenaj [vars namn betyder "undervisning"], ståthållaren i landet på andra sidan floden [provinsen väster om Eufrat], och Setar-Bosenai [betyder "strålande stjärna"] och deras medbröder (kollegor) och sade till dem [judarna som byggde upp templet]: "Vem har gett er tillåtelse att bygga detta hus och slutföra denna mur?"
Sedan frågade de vad männen hette som uppförde byggnaden.
Guds öga vakade över judarnas äldste, så att ingen hindrade dem innan saken hade kommit inför Darejavesh [som regerade 522-486 f.Kr.] och de hade fått brev tillbaka från honom om detta.
Detta är vad som stod skrivet i det brev som Tattenaj, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Shetar-Bosenaj och hans medbröder afarsekiterna på andra sidan floden sände till kung Darejavesh.
De sände nämligen en redogörelse till honom, och i den stod det:
"Frid i allt vare med kung Darejavesh.
Kungen bör veta att vi kom till provinsen Judéen, till den store Gudens hus. Detta bygger man nu upp med stora stenar [ordagrant: "stenar som måste rullas"] och sätter trävirke [balkar] i väggarna. Arbetet utförs med omsorg och går snabbt framåt under deras ledning.
Då frågade vi de äldste där: Vem har befallt er att bygga detta hus och att återställa denna mur?
Vi frågade dem också vad de hette, för att kunna underrätta dig och skriva upp namnen på de män som ledde dem.
Detta är svaret som de gav oss: Vi är tjänare till himlens och jordens Gud, och vi bygger på nytt upp det hus som för många år sedan stod här och som en stor kung i Israel hade byggt och gjort färdigt.
Men eftersom våra fäder gjorde himlens Gud vred, gav han dem i kaldén Nebukadnessars hand, den babyloniske kungen. Han förstörde detta hus och förde bort folket till Babel.
Men i sitt första regeringsår befallde Babels kung Koresh att man skulle bygga upp detta Guds hus.
Dessutom lät kung Koresh hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som hade tillhört Guds hus men som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade tillsatt som ståthållare,
och sade till honom: Ta dessa kärl, res i väg och bär in dem i templet i Jerusalem och låt Guds hus byggas upp på sin plats.
Så kom denne Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Från den tiden och ända till nu har man byggt på det, och det är ännu inte färdigt.
Om kungen samtycker bör man göra efterforskningar i kungens skattkammare i Babel för att ta reda på om kung Koresh har gett befallning att bygga detta Guds hus i Jerusalem. Därefter bör kungen meddela oss sin vilja om saken."
Då gav kung Darejavesh sin befallning, och man gjorde efterforskningar i arkiven som fanns i skattkammaren i Babel.
I Ekbatanas borg [en av de gamla huvudstäderna] i provinsen Medien [nuvarande nordvästra Iran] fann man en bokrulle där följande stod skrivet:

"I sitt första regeringsår gav kung Koresh denna befallning om Guds hus i Jerusalem [Esra 1:2‑4]: Huset ska byggas upp och vara en plats där man bär fram offer. Grunden ska läggas fast. Det ska byggas 60 alnar [27 meter] högt och 60 alnar [27 meter] brett
med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke. Vad som behövs för omkostnaderna ska betalas ut från kungens hus. [En aln motsvarar ungefär 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Dessa mått för att bygg om templet är det dubbla från Salomos tempel, se 1 Kung 6:2.]
De kärl av guld och silver från Guds hus som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel [Dan 1:13] ska också lämnas tillbaka. De ska på nytt komma till sin rätta plats i templet i Jerusalem och sättas in i Guds hus."
Nu ska du Tattenaj, ståthållare i landet på andra sidan floden, och du Shetar-Bosenaj och era medbröder afarsekiterna på andra sidan floden, hålla er borta därifrån.
Lämna arbetet på detta Guds hus i fred. Judarnas ståthållare och äldste ska bygga detta Guds hus på dess plats.
Härmed ger jag befallning om vad ni ska göra för judarnas äldste när de bygger på detta Guds hus. Av de pengar som kungen får i skatt från landet på andra sidan floden ska det som behövs för omkostnaderna fullt ut betalas till dessa män så att arbetet inte avbryts.
Vad de behöver av ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlens Gud, liksom vete, salt, vin och olja, ska efter uppgift av prästerna i Jerusalem ges dem dag för dag utan försummelse.
Så ska de kunna bära fram offer till en ljuvlig doft åt himlens Gud och be för kungens och hans söners liv.
Härmed befaller jag att om någon överträder denna förordning, så ska man bryta loss en bjälke ur hans hus och hänga upp honom på den. Hans hus ska förvandlas till en sophög, därför att han har gjort så.
Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejavesh, ger denna befallning. Se till att den blir noggrant utförd!"
Eftersom kung Darejavesh hade sänt ut en sådan befallning, blev den noggrant utförd av Tattenaj, ståthållare på andra sidan floden, och av Shetar-Bosenaj liksom av deras medbröder.
Templet blev färdigt på den tredje dagen i månaden Adar [på våren, 12 mars] i Darius sjätte regeringsår [516 f.Kr. – ganska precis 70 år sedan templets förstörelse i augusti 587 f.Kr.]. [Esra ger den exakta dagen för färdigställandet sedan Serubbabel lagt grunden 21 år tidigare, se Esra 3:10. Från det att arbetet återupptagits, genom de två profeternas Haggai och Sakarjas inflytande, var tiden bara fyra år, fem månader och tio dagar.]
Israels barn, prästerna och leviterna och de andra som hade kommit tillbaka från fångenskapen firade husets invigning med glädje.
Till invigningen av Guds hus offrade man 100 tjurar, 200 baggar och 400 lamm, och som syndoffer [3 Mos 4:3] för hela Israel tolv bockar, efter antalet av Israels stammar.
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i 1 Krön 23‑27] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok. [Här avslutas den arameiska sektionen som började i Esra 4:8, vers 19 är hebreiska.]
Nu är detta en kopia av brevet som kung Arttacheshasettas gav till prästen Esra, den skriftlärde, en lärare i frågor som angår Herrens (Jahves) budord och hans stadgar för Israel.
[Vers 12‑26 är på arameiska:]
"[Från:] Artaxerxes, kungarnas kung [en dåtida populär titel – beskriver styre över många folk],
till prästen Esra, lärare i himlens Guds påbud (aram. dat).
Jag utfärdar nu en förordning, att var och en av Israels folk och deras präster och leviter som bor i mitt rike och som vill (av egen fri vilja) fara till Jerusalem ska resa med dig.
Kungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem utifrån din Guds påbud, som är i din hand.
Du ska föra dit silver och guld som kungen och hans rådgivare frivilligt har gett till Israels Gud som bor i Jerusalem.
Ta också med dig allt silver och guld som du kan få i hela Babel tillsammans med de frivilliga gåvor som folket och prästerna ger till sin Guds hus i Jerusalem.
För dessa pengar ska du noggrant välja ut och köpa tjurar, baggar, lamm [till bränn- och syndoffer] och sådant som behövs till de matoffer och drickoffer som hör till. Detta ska du offra på altaret i er Guds hus i Jerusalem. [Esra hade säkert berättat för Arttacheshasetta om vad som behövdes för offren i templet, se vers 6.]
Och med det silver och guld som blir över får du och dina bröder göra det ni anser vara bäst, efter Guds vilja.
Alla de kärl du får till tempeltjänsten i din Guds hus ska du överlämna inför Jerusalems Gud.
Det du måste betala för resten av det som behövs till din Guds hus, ska du utbetala ur kungens skattkammare.
Jag, kung Artaxerxes, utfärdar nu en befallning till alla skattmästare i landet på andra sidan floden: Allt som prästen Esra, lärare i himlens Guds påbud, begär av er, det ska noggrant göras och ges,
upp till 100 talenter [3,4 ton] silver,
    100 [23 kubikmeter] korer vete,
    100 bat [2,2 kubikmeter] vin,
    100 bat [2,2 kubikmeter] olja och
    därtill så mycket salt som behövs. [En babylonisk talent vägde omkring 34 kg. 100 talenter silver var en stor summa på över 3 ton. I jämförelse skriver den samtida grekiska historikern Herodotos (i sitt verk Historia, 3.95) att det årliga bidraget till hela provinsen på andra sidan floden var 350 talenter. Att det anges en övre gräns visar ändå att uppgifterna är trovärdiga. Ett kor-mått motsvarade 10 bat-mått. Varje område betalde skatt både i varor och pengar, se Esra 6:9, så dessa varor fanns tillgängliga och kunde hämtas ut från förråden.]
Allt vad himlens Gud befaller ska noggrant göras och ges till himlens Guds hus, för att inte vrede ska komma över kungens och hans söners rike.
Vi kungör för er att ingen ska ha rätt att lägga skatt, tull eller vägpengar på någon präst eller levit, sångare, dörrvakt, tempeltjänare eller annan tjänare i detta Guds hus.
Och du Esra, ska efter den vishet du fått av Gud utse domare och lagkloka som ska skipa rätt bland allt folket i landet på andra sidan floden, alla dem som känner din Guds påbud. Om någon inte känner dem ska ni lära honom dem.
Den som inte följer din Guds påbud och kungens påbud ska omgående (noggrant) dömas, antingen till döden eller till förvisning, indragning av egendom eller fängelse."
De har tagit några av deras döttrar till fruar åt sig själva och sina söner och har blandat helig säd med folk från landet. Ja, furstarnas och ledarnas hand har varit först med denna trolöshet.
När jag hörde detta rev jag sönder mina kläder och min mantel och slet av hår från mitt huvud och mitt skägg och satt ner i förfäran.
Från våra fäders dagar och till denna dag har vår skuld blivit stor. På grund av våra överträdelser har vi, våra kungar och våra präster blivit utlämnade till kungarnas händer i länderna, till svärdet, till fångenskap och till tillspillogivning och till ansiktets förvirring, så som det är denna dag.
Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), Du är rättfärdig, för vi är kvar, en kvarleva som har undkommit, som det är denna dag. Se, vi är framför ditt ansikte i vår skuld, på grund av den kan ingen stå framför ditt ansikte."
Då reste sig Esra upp och tog ledarna för prästerna, leviterna och hela Israel och lät dem svära en ed i enlighet med detta ord. De svor denna ed.
Dock är det mycket folk här och vi befinner oss i regnperioden så vi har inte möjlighet att stå utomhus. Dessutom kan inte detta ärende lösas på en eller två dagar, för vi har syndat stort (omfattande) i denna sak.
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
Jag besvär dig Herre (Adonai), låt ditt öra vara uppmärksamt på din tjänares bön och på dina tjänares böner som har sin glädje i att vörda och se upp till ditt namn. Ge din tjänare framgång idag och bevilja honom oändlig nåd (barmhärtighet) inför denna man. [Ordet för nåd här är hebr. rachamim och översätts också till barmhärtighet. Det förekommer bara i plural och används om Guds oändliga nåd, se Ps 25:6.] Vid denna tid var jag kungens munskänk. [En munskänk fanns i kungens närhet och fungerade som en livvakt. Bland uppgifterna var bland annat att kontrollera leveranser av mat och vin, besöka leverantörer och även provasmaka mat och dryck innan kungen åt.]
Kungen frågade mig: "Varför är ditt ansikte så bedrövat när du inte är sjuk? Detta måste bero på en hjärtesorg." Då blev jag mycket förskrämd
Kungen frågade mig: "Vilken är din begäran?"
    Då bad jag till himmelens Gud (Elohim),
Men när choroniten Sanvallat, ammoniten Tovija (Tobia), ämbetsmännen, och araben Geshem hörde detta gapskrattade de och föraktade oss och sade: "Vad håller ni på med? Tänker ni göra uppror mot kungen?"
Jämväl har jag, mina bröder och mina tjänare lånat dem pengar och säd. Jag vädjar till er, låt oss sluta med detta utkrävande.
Sedan svarade de: "Vi ska återlämna det till dem och ska inte begära något av dem, så ska vi göra, så som du har sagt."
    Då kallade jag på prästerna och tog en ed av dem att de skulle göra i enlighet med detta löfte.
Jag skakade min mantel och sade: "Så ska Gud skaka bort varje man från hans hus och från hans arbete som inte fullföljer sitt löfte, på detta sätt ska han skakas bort." Och hela församlingen sade: "Amen" och prisade Herren (Jahve). Och folket gjorde i enlighet med detta löfte.
Det som tillagades varje dag var en oxe och sex utvalda lamm, även fåglar tillagades åt mig. [Det dagliga behovet var inte obetydlig, men kan knappast jämföras med de 30 oxar och 100 får som dagligen behövdes på Salomos tid, se 1 Kung 4:22‑23.] Var tionde dag serverades även alla sorters vin. För allt detta begärde jag inte något av ståthållarnas bröd (mat) eftersom arbetet var tungt för folket.
Kom ihåg, tillräkna mig detta till godo, min Gud (Elohim), allt som jag gjort för detta folk. [Detta är den första av de böner där han ber Gud att komma ihåg, se Neh 6:14; 13:14, 22, 29, 31.]
Fyra gånger skickade de efter mig på detta sätt och jag svarade dem likadant (varje gång).
Då sände Sanvallat sin tjänare till mig en femte gång på samma sätt med ett öppet brev i handen,
På tjugofjärde dagen i samma månad [31 okt 445 f.Kr. – två dagar efter lövhyddohögtiden har avslutats, se 3 Mos 23:34‑37] samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden [för att visa sin sorg och omvändelse].
Du gjorde tecken och under mot farao,
    mot alla hans tjänare och mot allt folket i hans land,
för du visste hur arrogant egyptierna behandlade dem.
    Du gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag.
Även fast de gjorde sig en gjuten kalv och sade:
    "Här är din gud som har fört dig upp ur Egypten." [2 Mos 32:4]
Och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser (stora skändliga ord).
    [Ovanligt ord, används bara här, i vers 26 och i Hes 35:12.]
Och nu, vår Gud (Elohim) – den store, den väldige (hjälten, den mäktige krigaren) och fruktade Gud (Elohim),
    du som håller förbundet och nåden (trofasta kärleken):
Låt den inte vara liten i dina ögon,
    den plåga som har drabbat oss,
våra kungar, våra furstar,
    våra präster, våra profeter,
    våra fäder och hela ditt folk –
från de assyriska kungarnas dagar
    ända till i dag.
En tid dessförinnan hade prästen Eljashib, en som var nära (en vän, släkting eller vänligt inställd) till Tovija (Tobia), blivit utsedd att förestå kamrarna i vår Guds hus. [Tovija var en amorit som var gift med en judisk kvinna, se Neh 6:17‑19. Han introduceras i Neh 2:10 och motarbetade Nehemja.]
Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår [omkring 433 f.Kr.] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd
Då förebrådde jag stormännen i Juda och sade till dem: "Hur kan ni handla så illa och vanhelga sabbatsdagen?
Denna dag kommer Persiens och Mediens nobla kvinnor att höra om detta angående drottningen, och de kommer att reagera likadant gentemot kungens alla furstar och det blir inget slut på allt förakt och all ilska.
När jungfrurna skulle gå in till kungen fick de ta med sig allt som de önskade från kvinnornas hus till kungens hus och det gavs till dem.
Kopior av brevet gavs ut som ett dekret i alla provinser och publicerades för alla människor så att de skulle vara redo denna dag. [Många av dessa kopior skrevs troligtvis med kilskrift på lerplattor som distribuerades via ett nätverk av hästkurirer.]
Då kallade Ester på Hatach, en av kungens kammartjänare, som han hade utvalt för att ta hand om henne, och hon begärde att han skulle gå till Mordochaj för att få veta vad detta handlade om och varför han gjorde på detta sätt.
"Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att för vem som helst, man eller kvinna, som kommer inför kungen på den inre gården utan att vara kallad, finns det en lag som säger att han ska dödas om inte kungen lyfter sin gyllene spira och låter den personen leva. Jag har inte blivit kallad att komma till kungen de senaste trettio dagarna."
Likväl blir jag inte tillfredsställd av allt detta (allt som han skrutit om) så länge jag ser juden Mordochaj sitta i kungens port." [Här finns Guds namn JHVH kodat i de fyra orden som översatts "blir jag inte tillfredsställd av allt detta." De sista bokstäverna i dessa ord formar baklänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve, se även Est 1:20; 5:4; 7:7.]
Då frågade kungen: "Vilken ära och dignitet har getts Mordochaj för detta?" Då svarade kungens tjänare som betjänade honom: "Ingenting har gjorts för honom."
Då talade kung Ahasveros (Xerxes) och sade till drottning Ester: "Vem är han och var är han som vågar tänka en sådan tanke i sitt hjärta?"
Ester svarade: "En motståndare och en fiende, denne onde Haman."
    Då blev Haman skräckslagen inför kungen och drottningen.
Kopior av brevet som gavs som ett dekret i varje provins, skulle publiceras för alla människor, att judarna skulle vara redo till den dagen till att hämnas på sina fiender.
[Den andra olyckan:]
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sade: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."
[Den tredje olyckan:]
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den tredje] och sade: "Kaldéerna [ett folkslag från nordöst] ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna [antalet var 3 000] och rövade bort dem. De dödade alla dina tjänare med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."
[Den fjärde olyckan:]
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den fjärde] och sade: "Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem.
Herren frågade Åklagaren: "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där, och vandrat fram och tillbaka över jorden."
"Vem är det som skymmer (gömmer, döljer) mina planer (tankar, syften) med sina okunniga ord?
[Genom att personifiera ljus och mörker frågar nu Gud var de bor. Den verkliga frågan som ställs kan vara – var är himlen och var är dödsriket? Oavsett om det är bokstavligt eller bildligt så vet Job inte svaret. Första versen är både en merismos – kontrast mellan ljus och mörker – och en kiasm.] Var går (vilken riktning har) vägen till
    ljusets boplats,
    och mörkret,
var har det sin boning?
Var (längs vilken väg) delar sig ljuset [så det sprids över hela jorden],
    och var skingras östanvinden (kastas vinden ut) som blåser över jorden?
Du frågade:
'Vem är det som skymmer (gömmer, döljer) mina planer (tankar, syften)
    med sina okunniga ord?' [Job 38:2] Men jag talade (rapporterade) om det jag inte förstod,
    saker som var för underbara (svåra) för mig att greppa. [Ps 139:6]
Detta är släktet (den generation) som frågar efter (hängivet/flitigt uppsöker) honom:
    de som söker ditt ansikte (önskar/längtar att vara inför dig) är Jakob [Jakobs släkte]. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Vem är denne ärans Konung (kung av härlighet)?
Det är Herren (Jahve), stark [som en kraftfull armé] och mäktig (en stridsman)
    – Herren (Jahve), mäktig i strid.
Vem är han, denne ärans Konung (kung av härlighet)?
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
    – han är ärans Konung. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Var finns den människa som fruktar (vördar, respekterar) Herren (Jahve)?
    Honom ska Herren (Jahve) undervisa vilken väg han ska välja (hur han ska leva). [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar orden "Var finns" på denna bokstav. Det förstärker frågan om det finns någon bland alla människor som tillber Herren?]
Denne stackare (ödmjuke, betryckte) ropade (höjde sin röst i bön) [David själv],
    och Herren (Jahve) hörde,
    och frälste (befriade) honom ur all hans nöd (ångest, svårighet; allt trångmål). [Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Ordet för "Denne" börjar med denna bokstav visar oss på Guds ingripande när han hör sina barn kalla på honom.]
att sådan är Gud (Elohim).
Vår Gud (Elohim) för alltid och evigt,
    han ska leda oss förbi döden (till slutet). [Det sista ordet i den hebreiska texten är "al-mut". Det betyder "vid/till döden". Ordet används i Ps 9:1 och i Ps 46:1.]
Detta är vägen (slutresultatet) för dem som (dåraktigt) litar till sig själva,
    och dem [deras efterföljare] som godkänner (gläder sig i) deras tal [deras stora mun]. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Sedan ska mina fiender komma tillbaka
    den dag jag ropar [höjer min röst i bön].
    Det vet jag, att Gud (Elohim) är för mig. [Rom 8:31]
[Då när Gud marscherade med sitt folk skedde följande:]
Jorden bävade,
    ja, himlarna vräkte ner regn,
inför Gud (Elohim), Sinais Gud,
    inför Gud (Elohim), Israels Gud. [Dom 5:4‑5]
Kom ihåg din församling som du friköpt (hebr. kana) i forna tider,
    stammarna som du återlöst som ett arv,
Sions berg [tempelberget i Jerusalem] där du bodde.
    
Ja, för Gud (Elohim) är domaren,
    han för ned (tvingar till ödmjukhet) den ene och lyfter upp (ger ära till) en annan.
Ja, för i Herrens (Jahves) hand är en bägare med skummande vin,
    blandat med kryddor,
och den utgjuter Han. Förvisso ska de onda på jorden dricka av den,
    ja, de ska tömma den till botten på dräggen.
Han tog dem till sitt heliga område (gräns),
    bergen som hans högra hand hade fått.
"Jag ska nämna Rahab ['den arrogante'; Egypten i väster, se Jes 30:7] och Babylon [i öster]
    bland dem som känner mig.
Se, Filisteen [nuvarande Gaza] och Tyros [Libanon] med Kush [området söder om Egypten],
    [och de säger:] denne är född där." [Nu talar Sion, eller troligare Herren. Dessa länder har alla negativa minnen av förtryck – slaveriet i Egypten och fångenskapen i Babylon. Ska dessa länder känna Gud? Även de tre följande länderna som räknas upp väcker känslor. Filisteen var den fiende som israeliterna så ofta stred mot, Tyros var de stolta och rika i norr och Kush står för det avlägsna och okända. Frasen "denne är född där" kan syfta på nationen, eller en jude född i diasporan eller hedningar ska räknas som Guds folk. Samma fras återkommer i vers 6.]
Herren (Jahve) ska räkna i folkets mantalslängder:
    "Denne är född där." [Samma fras som i vers 4] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
De gick över bergen,
    de gick ner i dalarna, till den plats du hade bestämt för dem.
Där borta är havet, stort och brett (vidsträckt),
    däri finns oräkneliga ting som glider omkring,
    levande varelser både små och stora.
Där går skeppen, där är Leviatan
    som du har format till att leka där.
    [Grundordet för Leviatan betyder att tvinna och vrida sig och det verkar beskriva ett sjöodjur med reptilliknande drag, se Ps 74:14; Job 40:20.]
Detta är Herrens (Jahves) port,
    genom den ska de rättfärdiga gå in.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.