0834d – כַּאֲשֶׁר (kaasher)

som vilken


Typ: H:Prep+H:RelP
Hebreiska: כַּאֲשֶׁר (kaasher)
Ursprung:
Användning: 512 ggr i GT

Engelsk översättning

as which

Engelsk beskrivning

conj
1) according as, as, when
1a) according to that which, according as, as
1b) with a causal force: in so far as, since
1c) with a temporal force: when


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (512 st)


kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Sarai: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sara som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sara som han hade talat.
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld.
Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat."
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade.
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor gjorde en smaklig måltid, en sådan som hans far älskade.
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se vers 3].
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
Men han hängde förmannen för bagarna, i enlighet med det som Josef uttytt för dem.
Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao], men den andre [bagaren] blev hängd."
När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se 2 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.][Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt.
Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem.
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung befallt dem, utan lät pojkarna leva.
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem.
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade sagt. [Det hebreiska ordet khazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen är inte passiv (förhärdades) utan statiskt och anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Tidigare när Mose kallades berättar Gud att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19‑20. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10 och har berättat också att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt hjärta fram till efter sjunde plågan, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Vid femte plågan sker ett skifte. Efter sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Efter sjunde plågan förhärdar han på nytt sitt egna hjärta. Däremot efter åttonde plågan verkar farao passerat en gräns utan återvändo, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10. 1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19 4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12 7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Gud säger att "Gud har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27 10. Den förstföddes död: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10 De tio plågorna, eller tecknen, kan grupperas i tre första grupper som följer ett liknande mönster. I de två första varnas farao, medan i den tredje sker ingen varning. I de tre första är det Aron som håller ut sin stav. I den tredje gruppen är det Mose som håller ut sin hand.]
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.]
Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster. Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sade till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger." Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade sagt till Mose [2 Mos 4:21; 7:3]. [Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20‑25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad det gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.
Men han sade till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten.
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
Ta era fårflockar och boskapshjordar, som ni har sagt och försvinn! Men välsigna även mig."
Och alla Israels söner (barn) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron.
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananiternas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron och Hur gick upp till toppen av kullen.
När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer.
Osyrade brödets högtid ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars – april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt. [Man måste ha en offergåva med sig till Herren.]
De ska tillverka dem av plankor så de är ihåliga. Precis som jag har visat dig på berget (Sinai) så ska det tillverkas. [Här är Gud åter noggrann med att vi följer hans instruktioner exakt.]
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6‑8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9‑14; 24:13; 32:17.]
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple på klädnadens kjol runtom, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.
och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]
Och du ska smörja dem som du smorde deras far så att de kan göra tjänst för mig i prästämbetet. Och deras smörjelse ska för dem vara ett evigt prästerskap genom deras generationer.
Och han spred ut tältet över Tabernaklet och lade tältets täcke ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han förde in arken i Tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och han brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
på samma sätt som det tas bort från oxen till shalomoffret, och prästen ska bränna dem på brännofferaltaret.
Och han ska göra med oxen som han gjorde med syndoffersoxen, så ska han göra med den och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) dem och de ska bli förlåtna.
Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.
Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. [2 Mos 28:36]
Och Mose förde fram Arons söner och satte kläder på dem [2 Mos 28:39‑41] och omgjordade dem med gördlar och satte huvudbonader på dem som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tvättade inälvorna och benen i vatten, och Mose brände hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer med en söt doft och ett offer gjort med eld till Herren (Jahve), som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. Som baggen för invigning var det Moses del som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er.
Och Mose sade till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahve) befallt.
Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och bröststycket och den högra skuldran viftade Aron som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, som Mose hade befallt.
De kom nära och bar bort dem i deras kläder, ut ur lägret som Mose sagt.
Skuldran och bröstet ska de föra fram med offren gjorda med eld av fett, för att vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara ditt och dina söners med dig, det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt."
Se blodet av det fördes inte in i den heliga platsen, ni skulle verkligen ha ätit det på en helig plats som jag befallde.
Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen.
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Gör inte så att landet spyr ut er,
    genom att orena det,
på samma sätt som det spydde ut det folk som bodde där före er.
Och om en man orsakar en skada mot sin granne – som han har gjort ska det göras mot honom.
Skada för skada, öga för öga, tand för tand, som han har orsakat en skada för någon, så ska det göras mot honom.
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå.
Så som Herren (Jahve) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.
Sedan ska mötestältet (Tabernaklet) med Levi stam gå i mitten av lägret när de drar vidare [från en lägerplats till nästa]. Så ska de gå framåt, varje man på sin plats under sitt eget baner.
Men leviterna räknades inte bland Israels söner som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose räknade dem efter Herrens (Jahves) ord, som han var befalld.
Och Mose räknade, som Herren (Jahve) befallt honom, allt förstfött bland Israels söner.
och Mose gav återlösningspengarna till Aron och hans söner enligt Herrens (Jahves) ord, som Herren (Jahve) befallde Mose.
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade sagt till Mose, så gjorde Israels söner.
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (Menoran) som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Därefter gick leviterna in och betjänade i mötestältet framför Aron och framför hans söner, som Herren (Jahve) befallt Mose angående leviterna, så gjorde de mot dem.
Har jag fött hela detta folk? Har jag burit fram dem så att du skulle kunna säga till mig: Bär dem i skötet som en omsorgsfull far bär ett ammande barn, till landet som du med ed lovat våra fäder?
Och nu, jag ber dig, Herrens (Adonais) makt, i enlighet med vad du har talat och sagt:
Förlåt, jag ber dig, detta folks synd efter din stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed), så som du har förlåtit detta folk från Egypten och till nu."
Säg till dem: "Jag lever", förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), "med säkerhet, som ni har talat (det ni har sagt) i mina öron, så ska jag göra mot er (agera i enlighet med era egna ord).
Men om en främling vistas hos dig – eller vemhelst som är [bor] bland er i kommande släkten (generationer) – och han vill offra ett offer gjort med eld, en söt arom till Herren (Jahve), som ni gör, så ska han göra [likadant, på samma sätt som ni].
Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahve) talade till honom genom Mose hand.
Och Aron tog det Mose hade sagt och sprang in mitt i församlingen, och se, hemsökelsen (plågan) hade börjat bland folket, och han lade på rökelsen och bringade försoning för folket.
Så gjorde Mose, som Herren (Jahve) befallt honom så gjorde han.
Och Mose tog staven från framför Herrens (Jahves) ansikte, som han befallt honom.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn).
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
[Resan var lång och det var sent.] Och han sade till dem: "Stanna här i natt och jag ska ge de ord tillbaka som Herren (Jahve) talar till mig." Och Moavs furstar stannade hos Bileam.
Och Balak gjorde som Bileam hade talat och Balak och Bileam offrade på varje altare en oxe och en bagge.
Och Balak gjorde som Bileam hade sagt och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
"Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose och Israels söner, som kommit ut från Egyptens land." [Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se 4 Mos 1:20‑43. Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam (4 Mos 20:1) och Aron (4 Mos 20:25‑28) hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning.]
Och om hans far inte har några bröder
    då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose." [Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviräktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se 5 Mos 25:5‑10. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och när du har sett det ska du bli samlad till ditt folk, som Aron din bror blev samlad,
eftersom du var upprorisk mot min befallning i öknen Tsin vid Meriva, när du skulle hålla mig helig inför deras ögon." Detta är Meriva-Kadesh vatten, i öknen Tsin.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt honom, och han tog Josua och ställde honom inför prästen Elazar och framför hela församlingen.
Och han lade sin hand över honom och han gav honom ett uppdrag, som Herren (Jahve) talat genom Mose hand.
Och de stred mot Midjan som Herren (Jahve) befallt Mose och de slog (dödade) alla (Midjans) män.
Och Mose och prästen Elazar gjorde som Herren (Jahve) befallde Mose.
Mose gav hyllningen, Herrens (Jahves) avskilda del, till prästen Elazar som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose tog från Israels söners halva var femtionde både av människor och djur och gav dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) Tabernakel, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Gads söner och Rubens söner talade till Mose och sade: "Dina tjänare ska göra som min herre har befallt.
men dina tjänare ska gå över, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), för att strida som min herre talat."
Och det ska ske att det jag tänkte göra mot dem, det ska jag göra mot er.
Som Herren (Jahve) befallde Mose så gjorde Tselofechads döttrar.
Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gjort er tusen gånger större än vad ni var och välsignat er som han har lovat er.
Och vi vandrade från Chorev och gick genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni såg längs vägen till amoreernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) befallt oss, och vi kom till Kadesh Barnea. [Resan och farorna längs med vägen beskrivs i mer detalj i 4 Mos 11:1‑12:16.]
Se, Herren din Gud (Jahve Elohim) har lagt landet framför dig, gå upp och ta det i besittning, som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har talat till dig, frukta inte och var inte missmodig."
och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son, hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
Och amoreerna som bor i bergsbygden kom ut mot er och jagade er som bin gör och slog ner er i Seir ända till Chorma.
Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda Havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.
I Seir bodde tidigare horeerna men Esaus söner besegrade dem och de förgjorde dem som var före dem och bodde där i deras ställe som Israel gjorde mot landet som han besatt, som Herren (Jahve) gav till dem.
Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år, till dess hela generationen alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahve) svurit till dem.
Så hände det när alla stridsdugliga män var förgjorda och döda från folkets mitt,
som han gjorde för Esaus söner som bor i Seir när han förgjorde horeerna framför dem och de övervann dem och bodde i deras ställe till denna dag.
som Esaus söner som bor i Seir och moabiterna som bor i Ar gjorde för mig, till dess jag går över Jordan in i landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett oss."
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoreernas kung som bodde i Cheshbon." [4 Mos 21:33‑35]
Och vi förgjorde dem fullständigt [5 Mos 20:15‑18; Jos 6:17] som vi gjorde med Sichon, Cheshbons kung, vi förgjorde alla städer, män, kvinnor och små.
Se, jag har undervisat er förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren min Gud (Jahve Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta.
Har någonsin ett folk hört rösten av Gud (Elohim) som talar ut ur mitten av elden, som du har hört och förblivit levande?
Håll (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen till att vara helig som Herren din Gud (Jahve Elohim) har befallt er.
Hedra (värdesätt, högakta, respektera) din far och din mor som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig, för att dina dagar ska bli många och det ska gå dig väl (bra) i det land (ordagrant: "på/över den mark") som Herren din Gud (Jahve Elohim) gett dig. [Det är föräldrarnas uppgift, inte de religiösa ledarnas, att föra vidare Guds undervisning till nästa generation. Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor (och är placerat centralt). För ett barn är deras föräldrar som en gud. Genom att respektera sina föräldrar, som ett barn kan se, lär det sig att respektera Gud som de inte kan se. Barnet ser också hur föräldrarna står under sin Fader i himlarna som de lyder. Genom detta lär sig barnet också gudsfruktan. Den sista delen "i det land..." finns inte med i 2 Mos 20:12, och refereras inte heller i Ef 6:2. ]
Ni ska därför hålla (vakta, skydda, bevara) så att ni gör som Herren er Gud (Jahve Elohim) har befallt er, vänd inte åt sidan till höger eller till vänster.
Lyssna därför Israel och var noggrann med att göra det, för att det ska gå väl för er och ni ska växa till mäktigt som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har lovat er, ett land som flyter av mjölk och honung.
Ni ska inte pröva (fresta) Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni prövade honom i Massa.
till att tränga undan alla dina fiender från framför dig som Herren (Jahve) har talat.
Och det ska vara vår rättfärdighet, om vi håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör (agerar, lever efter) alla dessa budord (tydliga befallningar) framför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, som han har befallt oss."
Och du ska betänka i ditt hjärta att som en man tuktar sin son så tuktar Herren din Gud (Jahve Elohim) dig.
Vet (ha intim kunskap) därför idag att Herren din Gud (Jahve Elohim) är han som går över framför dig som en förtärande eld. Han ska förgöra dem och han ska ta ner dem inför dig, så ska du driva ut dem och få dem att förgås med hast som Herren (Jahve) har talat till dig.
Och jag vände om och kom ner från berget och lade tavlorna i arken som jag hade gjort och där är de som Herren (Jahve) befallde mig.
Eftersom Levi inte har någon del eller arv med sin bröder är Herren (Jahve) hans arv som (i enlighet med vad) Herren din Gud (Jahve Elohim) har talat till honom.
Där ska ingen man kunna stå emot dig för Herren din Gud (Jahve Elohim) ska lägga fruktan för dig och skräck för dig över alla de länder ni ska trampa på, som han har sagt till er.
När Herren din Gud (Jahve Elohim) utvidgar dina gränser, som han har lovat dig, och du säger: "Jag ska äta kött" eftersom din själ önskar att äta kött, då ska du äta kött utifrån allt som din själ önskar.
Om platsen som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att låta sitt namn bo där, är för långt bort från dig, då ska du slakta av din hjord och av din flock som Herren (Jahve) har gett dig, som jag har befallt dig och du ska äta inom dina portar utifrån allt som din själ önskar.
På samma sätt som gasellen och som hjorten äts ska du äta därav, de rena och de orena ska äta därav tillsammans (på samma villkor).

När man äter kött hemma kan det vara vilket rent djur som helst utom det förstfödda i hjordar och flockar, eftersom det tillhör Herren. Detta får bara ätas i samband med att man offrar. Då tillhör det mesta prästen och det är bara shalomoffret som man får äta en del av själv.

Och inget av det avskilda ska finnas (vara fastklistrat) vid din hand för att Herren ska vända bort sin vredes häftighet och ge dig nåd (oändlig barmhärtighet – hebr. rachamim) och ha nåd (evigt förbarmande – hebr. rachamim) med dig och föröka dig som han har lovat (gett sin ed till) dina fäder,
För Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välsigna dig som han har lovat dig och du ska ge lån till många länder, men du ska inte låna (av någon), och du ska råda över många länder, men de ska inte råda över dig.
Och du ska fira veckohögtiden (hebr. Shavuot) till Herren din Gud (Jahve Elohim) efter måttet av din hands frivilliga offer som du ska ge i enlighet med det som Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig med.
De ska inte ha något arv bland sina bröder [4 Mos 26:62; Jos 13:14; 14:4‑5; 21]. Herren (Jahve) är deras arvedel, så som han har talat till dem [5 Mos 10:9; 2 Mos 32:25‑29; Jos 18:7].
Om Herren (Jahve) din Gud (Elohim) utökar dina gränser, så som han svurit till dina fäder, och ger dig hela det land som han har lovat att ge till dina fäder,
sedan ska de göra mot honom som han hade föreslagit att det görs mot hans broder. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Du ska i grund förgöra dem:
    hetiterna och amoréerna,
    kananiterna och periseerna,
    hivéerna och jebuséerna
som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har befallt dig [Jos 6:17],
Mot ungmön ska du inte göra något, för det finns ingenting i ungmön som är värt döden. Utan som när en man reser sig mot sin granne och slår ihjäl honom, så är det också i detta fall,
Det som har gått ut över dina läppar (som du har sagt) ska du vara noggrann med att göra, i enlighet med den ed du frivilligt har gett till Herren (Jahve) din Gud (Elohim), det som du har lovat med din mun.
Ge akt på sjukdomen (plågan) spetälska och lyssna mycket noga och gör allt i enlighet med det som prästerna och leviterna ska undervisa er om [3 Mos 13:2], som jag har befallt dem, det (som prästerna säger) ska ni observera och göra.
Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."
Och Herren (Jahve) har idag erkänt (bekräftat) att du ska vara hans egen dyrbara skatt, som han lovade dig, för att du ska hålla alla hans budord (klara tydliga befallningar),
och han ska göra dig hög (stor) över alla andra nationer som han har skapat, i lovprisning, och i namn, och i härlighet, och du ska vara ett heligt folk åt Herren (Jahve) din Gud (Elohim) såsom han har sagt.

Och du ska skriva på dem alla ord i denna undervisning när du har gått över, för att du ska gå in i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gett dig, ett land som flyter av mjölk och honung som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har lovat dig.
Herren (Jahve) ska etablera (grunda, stadfästa) dig som ett heligt folk till sig själv (som sin ägodel), såsom han har gett sin ed till dig [2 Mos 19:6], om du håller (vaktar, skyddar) alla Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (klara tydliga befallningar – hebr. mitzvot), och vandrar på hans vägar.
Och du ska famla mitt på dagen som en blind famlar i mörkret, och du ska inte kunna göra dina vägar framgångsrika. Du ska enbart vara förtryckt och rånad alla dagar, och ingen ska finnas som räddar dig.
Herren (Jahve) ska föra fram en nation mot dig långt bortifrån, från jordens ände, som gamen sveper ner, ett land vars språk du inte ska förstå [Jer 5:15‑17],
Och det ska ske att som Herren (Jahve) fröjdade sig över dig för att göra dig gott och för att föröka dig, så ska Herren (Jahve) fröjda sig över dig för att du ska gå under och för att fördärva dig, och du ska ryckas bort (som ogräs) från landet som du går för att inta.
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har sagt till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1‑3; 15:17‑20]
Och Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska göra dig överflödande (låta dig ha med god råge, rikligt, mer än vad som kan härbärgeras) i alla dina händers verk (arbete), i din livmoders frukt, och i din boskaps frukt, och i din marks frukt, till gott. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska åter fröjda sig över dig för gott, som han fröjdade sig över dina fäder,
Herren (Jahve), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahve) har sagt [5 Mos 1:37; 4 Mos 27:18‑22; Jos 1].
Herren (Jahve) ska göra med dem [de sju folken i Kanaans land] som han gjorde med Shion och Og, amoréernas kungar, när han förgjorde dem och deras land [4 Mos 21:21‑35].
och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [4 Mos 20:22‑29].
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Varje plats där ni sätter er fot (ordagrant: som er fots sula trampar på) har jag gett er, som jag har sagt till (lovat) Mose [5 Mos 11:24].
Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]
Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med dig som han var med Mose.
Kungens män försökte hitta dem på vägen till Jordan [floden], nära vadställena [där floden ofta bara var en halv meter djup]. Stadsporten stängdes så fort de gett sig av efter dem.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahve) hade talat till Josua och sagt:
Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där.
Och när allt folket var (rituellt) rena gick de över, och Herrens (Jahves) ark gick vidare och prästerna, framför folket.
Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade sagt till dem.
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
För Herren er Gud (Jahve Elohim) torkade upp Jordans vatten framför er, till dess ni kommit över, som Herren er Gud (Jahve Elohim) gjorde med Vasshavet [Röda Havet, se 2 Mos 14‑15], som han torkade upp framför oss till dess vi gått över,
Och det skedde när hela nationen var omskuren, varenda en av dem, att de vilade på sin plats i lägret till dess de var läkta.
Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Och du ska göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung. Förutom att du ska ta det tillspillogivna och dess boskap och behålla som byte för er själva. [Hade Achan övervunnit sin girighet i Jeriko, så hade han fått bytet här.] Gör ett bakhåll för staden, bakom (på andra sidan; väster om) den."
Och jag och allt folket som är med mig ska närma oss staden, och det ska ske när de kommer ut mot oss att vi först ska fly för dem.
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
som Mose, Herrens (Jahves) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Och ledarna sade till dem: "Låt dem leva." Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.
[Detta är första gången Jerusalem nämns i Bibeln. Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även passager från profeterna (Jes 6:1) gör att den åsikten också finns i den rabbinska tolkningen. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".] Och det hände sig att när Adonitsedek [Namnet betyder "min herre är rättfärdighet"], Jerusalems kung, hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt det, så som han hade gjort med Jeriko och dess kung, så hade han gjort med Ai och dess kung, och hur invånarna i Gibeon hade gjort fred med Israel och var (vistades) ibland dem,
Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.
Och Herren (Jahve) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung. [Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tel Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]
Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden och södern och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och judeiska bergsbyggden] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtivs sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbyggden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt.
Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.
Som Herren (Jahve) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose. [Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första initiala utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15 000 – 20 000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se 2 Mos 6:11. I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]
För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, hela Tsidonien, dem ska jag driva ut från framför Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
Med honom tog rubeniterna och gaditerna emot deras arv som Mose gav dem på andra sidan Jordan österut som Mose Herrens (Jahves) tjänare gav dem
Bara till Levi stam gav han inget arv. Herrens (Jahves) Israels Guds (Elohims) offer gjorda med eld är deras arv som Herren (Jahve) talat till honom.
Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) är deras arv, som han talat till dem.
med lotten för arvet som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand för de nio stammarna och för den halva stammen.
Som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet. [Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se 4 Mos 35:1‑2; Jer 32:8‑9; Apg 4:36‑37.]
40 år gammal var jag när Mose Herrens (Jahves) tjänare sände mig från Kadesh–Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta.
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Ge mig nu därför dessa berg som Herren (Jahve) talade om den dagen, för du hörde den dagen hur anakiterna var där och städerna var stora och befästa. Det kommer att vara så att Herren (Jahve) är med mig och ska driva ut dem som Herren (Jahve) talade."
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.
Nu har Herren er Gud (Jahve Elohim) gett vila till era bröder, som han talade till dem. Vänd nu därför tillbaka och gå till era tält i landet där ni har er besittning, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav till er på andra sidan Jordan.
Och Herren er Gud (Jahve Elohim) han ska kasta ut dem framför er och driva bort dem från era ansikten (er åsyn), och ni ska besätta landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat till er.
utan håller er (klamrar er fast vid, klistrar er) till Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni har gjort till denna dag.
En man av er har jagat tusen, eftersom Herren er Gud (Jahve Elohim) är den som stridit för er som han har talat till er.
Och det ska ske att som allt gott har kommit över er som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat över er, så ska Herren (Jahve) föra alla onda ting över dig till dess han har förgjort er från detta goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er,
Och jag sände Mose och Aron, och jag plågade Egypten i enlighet med allt som jag gjorde i dess mitt, och därefter förde jag ut er.
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." De förde honom till Jerusalem och han dog där.
Och de gav Hebron till Kaleb, som Mose hade sagt, och de drev ut därifrån Anaks tre söner [4 Mos 14:24; 5 Mos 1:36; Jos 14:9‑14].
Överallt dit de gick var Herrens (Jahves) hand emot dem för ont, som Herren (Jahve) hade talat och som Herren (Jahve) hade lovat (gett sin ed) till dem och de var mycket pressade (i stort trångmål, ångest).
för att jag genom dem ska pröva Israel om de ska hålla (vakta, skydda, bevara) Herrens (Jahves) vägar och vandra på dem som deras fäder höll (vaktade, skyddade, bevarade) dem eller inte."
När han avslutat överlämnandet av gåvan skickade han ut folket som burit gåvan.
[Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.] Noomi sade till sina svärdöttrar: "Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebr. chesed, används. Subjektet är Herren, det är han som är nåden och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även Rut 2:20; 3:10.]
Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och barnet var bara ett barn. [Vissa handskrifter har "en treårig tjur," i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet "barn" upprepas förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
Och om mannen sade till honom: "Låt det feta bli rök först, sedan kan du ta så mycket du önskar", då brukade han säga: "Nej, du ska ge det till mig nu, om inte tar jag det med våld."
Och jag ska resa upp åt mig en trogen präst, som gör det som är i mitt hjärta och i min själ, och jag ska bygga hans hus stadigt (stabilt) och han ska vandra framför min smorde alla dagar. [Detta är en profetia som också syftar på den Smorde – Messias!]
Var starka och samla ihop er själva som män, ni filistéer, så att ni inte blir slavar till hebréerna som de har varit åt er. Samla ihop er själva som män och kriga!"
Varför har ni förhärdat era hjärtan som egyptierna och farao förhärdade sina hjärtan? När han var vred bland dem, lät de inte folket gå, men de gick?
Och det skedde när Samuel var gammal att han gjorde sina söner till domare över Israel.
Men det misshagade Samuel när de sade: "Ge oss en kung som dömer oss." Och Samuel bad till Herren (Jahve).
När Jakob kommit till Egypten då ropade era fäder till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
Men Samuel sade:
"Som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa,
    så ska din mor bli barnlös bland kvinnor." Och Samuel högg Agag i bitar inför Herrens (Jahves) ansikte i Gilgal.
Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri.
Herren (Jahve) gör så mot Jonatan och mer därtill, skulle det behaga min far att göra dig ont, om jag inte avslöjar det för dig och sänder iväg dig så att du kan gå i frid (shalom) och Herren (Jahve) är med dig som han varit med min far.
Kommer Qilas män att ge mig i hans hand? Ska Saul komma ner som din tjänare har hört? Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar) berätta för din tjänare."
    Då sade Herren (Jahve): "Han ska komma ner."
Och det hände när Saul hade återvänt från att förfölja filistéerna, att det berättades för honom och man sade: "Se David är i Ein-Gedis öken."
Och Davids män sade [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahve) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet) på Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
Som de gamlas ordspråk säger: Från den onde kommer ondska men min hand ska inte drabba honom.
Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahves) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
Och Herren (Jahve) är vred när han talar genom mig och Herren (Jahve) har ryckt kungariket ur din hand [1 Sam 15:27‑29] och gett det till en annan, till David [1 Sam 16:1‑13].
Eftersom du inte lyssnade till Herrens (Jahves) röst och inte verkställde hans brinnande vrede över Amalek [1 Sam 15:10‑23], därför har Herren (Jahve) gjort detta mot dig idag.
Och David gjorde som Herren (Jahve) hade befallt honom och han slog filistéerna från Geva till dess de kom till Gezer.
Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel
    och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer.
Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr,
Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. [Ps 89:34‑36]
[Följande stycke, vers 25‑29, är en kiasm med den centrala versen att Gud bygger Davids hus, se vers 27c.] Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat.
Salomo svarade: "Du har redan visat stor nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) mot din tjänare, min far David, därför att han vandrade inför dig i sanning, i rättfärdighet och med ett ärligt hjärta [under alla sina levnadsdagar]. Du har fortsatt att visa honom denna stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet) genom att ge honom en son som nu regerar på hans tron.
Om du vandrar på mina vägar och håller fast vid mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (tydliga befallningar), så som din fader David gjorde, då ska jag också lägga till dagar till ditt liv."
Och se, jag har för avsikt att bygga ett hus till Herren min Guds (Jahve Elohims) namn så som Herren min Gud (Jahve Elohim) talade till min far David och sade: "Din son, som jag ska sätta på din tron i ditt ställe, han ska bygga huset till mitt namn."
Och Herren (Jahve) gav Salomo vishet som han lovat, och det var fred (shalom) mellan Chiram och Salomo och de skar ett förbund tillsammans.
[Salomon talar till folket:] "Herren har uppfyllt det löfte han gav [David], och jag har kommit i min far Davids ställe, som Herren talade, och byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn (ära)."
Och männen i staden sade till Elisha: "Se, vi ber dig, stadens läge är gott som min herre ser, men vattnet är dåligt och marken ger missväxt."
Men han [Elisha] sade till honom: "Gick inte mitt hjärta (med dig) när mannen gick tillbaka från sin vagn för att möta dig? Är detta en tid att ta emot pengar och att ta emot dräkter och olivlundar och vingårdar och får och oxar och tjänare och tjänarinnor?
Därför steg de upp och flydde i skymningen och lämnade sina tält och sina hästar och sina åsnor, hela lägret som det var, och flydde för sina liv.
Så de kom och ropade på stadens portvakt. Och de berättade för honom och sade: "Vi kom till araméernas läger och se, det fanns ingen man där, och inte rösten av någon människa, men hästarna stod bundna och åsnorna var bundna och tälten stod som de var."
Och kungen utsåg hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), och satte honom att ha ansvar för porten. Men folket trampade ner honom i porten och han dog som gudsmannen hade sagt, som talade när kungen kom ner till honom.
Men Herren (Jahve) ville ändå inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa (hebr. nir) för alltid. [Se även Dom 4:4 och ordet för fackla, hebr. lappid.]
Jag ska vara hans fader och han ska vara min son, och min nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) ska jag inte låta vika av från honom, som jag lät den vika av från din företrädare [Saul].
Men Serubbabel (Zerubbavel), Jeshoa och Israels andra prominenta ledare sade till dem: Det är inte för er och oss (tillsammans) att bygga ett hus till Herren (Jahve), vår Gud (Elohim), vi själva ska bygga det till Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), precis som Kyros, Persiens kung har befallt oss.
Men det hände när Sanvallat hörde att vi byggde muren att han blev arg och tog mycket illa vid sig och han hånade judarna.
Men det hände sig att när Sanvallat och Tovija och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga.
Men det skedde att judarna som bodde nära dem kom och berättade för oss tio gånger (vid tio tillfällen): "Från alla platser där ni bor måste ni stå upp."
När nu våra fiender hörde att deras planer hade blivit kända för oss och att Gud (Elohim) hade omintetgjort deras rådslag, återvände vi till muren var och en till sitt arbete.
Jag blev mycket arg när jag hörde deras rop och dessa ord.
Sedan svarade de: "Vi ska återlämna det till dem och ska inte begära något av dem, så ska vi göra, så som du har sagt."
    Då kallade jag på prästerna och tog en ed av dem att de skulle göra i enlighet med detta löfte.
Det hände sig när det rapporterades till Sanvallat och Tovija (Tobia) och till Geshem, araben, och till resten av våra fiender, att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några skador därinne, även om jag vid denna tidpunkt inte hade satt in dörrarna i portarna,
Så jag sände en budbärare till dem och svarade: "Jag håller på med ett stort arbete så jag kan inte komma ner, varför skulle arbetet få avstanna medan jag lämnar det och kommer ner till er?"
Och det hände när alla våra fiender, hörde om det, att alla länder runt omkring oss fruktade, och de förminskades i sina egna ögon, för de förstod att detta verk gjordes av vår Gud (Elohim).
[Prästerna och leviterna utgjorde nästan hälften av befolkningen i Jerusalem, se Neh 11:6‑19 jämfört med 1 Krön 9:9‑22). Uppgiften att vakta portarna till templet har alltid varit ett av leviternas uppdrag, se 1 Krön 9:17‑22; 26:12‑19. Nu utvidgas detta uppdrag till att gälla Jerusalems portar.] När nu muren var byggd och jag hade satt in dörrarna, och portvakterna och sångarna
    och leviterna var utsedda (tjänsterna var tillsatta),
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
hade Ester fortfarande inte röjt sin släkt eller sitt folk (sin härkomst), såsom Mordochaj hade bett henne, eftersom Ester följde Mordochajs råd precis som när hon växte upp hos honom.
"Gå och samla alla judar som finns i Susa [Persiens huvudstad där de befann sig] och fasta [och be] för mig. Ät och drick inte på tre dygn, varken natt eller dag. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta på samma sätt. Sedan går jag till kungen, även om det bryter mot lagen. Om jag mister livet, så må det ske så." [Detta var förenat med fara för livet, se vers 11.]
Då sade kungen till Haman: Skynda dig och ta en kunglig klädnad och en häst som du har sagt och gör detta för juden Mordochaj som sitter i kungens port. Låt inget av det du sagt bli ogjort.
för att fastställa dessa purimdagar och deras bestämda tid, i enlighet med juden Mordochajs och drottning Esters beslut för dem själva och deras säd (efterkommande), angående tiden för fasta och klagan.
För som jag har sett, de som plöjer orättfärdighet och sår split,
    skördar det de sår.
Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama gjorde som Herren hade befallt dem, och Herren tog emot Jobs bön (lyfte upp sitt ansikte mot Job i favör).
Låt din nåd (omsorgsfulla kärlek) vila (vara) över oss, Herre (Jahve),
    för vi sätter vårt hopp till (förtröstar/ väntar på) dig.
[Vers 8 och vers 10‑12 är riktade till Gud. Här i vers 9 växlar psalmen på nytt till att tala om Gud. Denna vers är psalmens mittpunkt, vilket också förstärks av det avslutande Sela.] Det vi har hört, det fick vi se
    i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) stad,
i vår Guds (Elohims) stad,
    som Gud bevarar till evig tid. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Vad var det fienderna såg i vers 6 som fick dem att fly? Det är inte Jerusalems murar, utan Guds närvaro som beskyddar staden, se även Hes 10.]
när profeten Natan kommer till honom efter att han gått in (kommit) till Batseba. [Samma hebreiska ord används för hur Natan "kom" till David och hur David "kom" till Batseba.]
-
De samlar sig tillsammans och väcker strid, de gömmer sig,
    de vaktar på mina steg, ivriga (redo) att fånga min själ (de är ute efter mitt liv).
Säg inte: "Jag ska ge igen för vad han gjort mot mig,
    jag ska ge honom vad han förtjänar."
Vakta din fot när du går till Guds (Elohims) hus och var redo att lyssna. Det är bättre än när dårarna ger ett offer, för de vet (förstår) inte att de gör ont.
När du ger ett löfte till Gud (Elohim), dröj inte med att infria det, för han har inget behag i dårar. Infria det du lovar.
Han föddes naken av sin moder,
    lika naken måste han gå bort igen.
Inget av allt det som han med möda har samlat på sig,
    kan han ta med sig i sin hand.
Eftersom han inte vet (känner till, är intimt förtrogen med) vad som ska ske,
    för även när det händer, vem ska förkunna (berätta) det för honom?
När jag ägnade mitt hjärta åt att förstå (bli intimt förtrogen med) vishet, och se allt som görs på jorden – för varken dag eller natt ser deras ögon sömn –
Allt till alla på samma sätt, det oförutsedda händer (drabbar) den rättfärdige och den onde, den goda, den (rituellt) rena och den (rituellt) orena, honom som offrar och honom som inte offrar.
Som den gode,
    sådan är syndaren,
och den som avger en ed
    som den som fruktar (är rädd för att avlägga) en ed.
Som du inte vet vilken väg som är vindens,
    eller hur benen växer i hennes livmoder som väntar barn,
så känner du inte heller till (är intimt förtrogen med) Guds arbete,
    han som har gjort allt (som finns).
Du har gjort folket stort (talrikt, mäktigt)
    och du ger dem stor glädje.
De gläder sig inför dig,
    som man gläder sig under skördetiden,
som män gläder sig
    när de delar byte [efter en strid].
Som min hand har nått avgudarnas kungadömen,
    vars inristade bilder övertrumfar dem av Jerusalem och Samarien,
ska inte jag, som jag har gjort mot Samarien och hennes avgudar,
    också göra mot Jerusalem och hennes avgudar?"
Där ska bli en huvudväg (upphöjd, rak väg, utan hinder)
    för den kvarleva av hans folk som har blivit räddad från Assyrien,
som det var för Israel
    när de drog upp, ut ur Egyptens land.
    [Ett nytt och större uttåg (exodus) ska ske!]
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) har svurit (avlagt en ed) och sagt:
"Sannerligen, som jag har tänkt ut, så ska det bli,
    och så som jag har avsett så ska det stå.
Herren (Jahve) sade: "Så som min tjänare Jesaja har vandrat naken och barfota för att under tre år vara ett tecken och en varning över Egypten och Etiopien,
När det de hör (budskapet kommer) till Egypten, ska de bli smärtsamt sårade av det de hör om Tsor (Tyrus).
Och det ska ske,
    som med folket så även med prästen,
    som med tjänaren så även med hans herre,
    som med tjänstekvinnan så även med hennes husmor,
    som med köparen så även med säljaren,
    som med långivaren så även med låntagaren,
    som med borgenären så även med gäldenären.
    [Alla drabbas, se även Hes 7:12, 13; Hos 4:9; Upp 6:15.]
Han sträcker (sträckte) ut sina händer (ordagrant: sin hand) i dess [gödselpölens] mitt,
    som simmaren sträcker ut sina händer för att simma,
och hans stolthet dras (drogs) ner [Herren kväste och sänkte hans stolthet]
    tillsammans med hans händers [alla] konster (spratt; påfund och fula knep).
Jag, hela min varelse (själ – hebr. nefesh) har längtat efter dig under natten [Ps 63:7; Höga V 3:1],
    ja min ande i mig har sökt dig tidigt (gryningen; ärligt, uppriktigt),
för när dina påbud (bindande juridiska beslut) råder på jorden,
    lär sig världens inbyggare rättfärdighet.
Och det ska bli som när en hungrig man drömmer,
    och se han äter men han vaknar och hans själ är tom (inre är tomt),
eller som när en törstig man drömmer,
    och se han dricker men han vaknar och se han är svag och hans själ är hungrig,
så ska skarorna från alla länder vara
    som stred mot Sion.
För så säger Herren (Jahve) till mig: "Som lejonet
    ja det unga lejonet morrar mot (lågmält begrundar – hebr. haga, se Jos 1:8; Ps 1:2) sitt byte
även om många herdar
    kallas samman mot det,
skräms det inte av deras rop
    eller ryggar undan av deras larm (skrammel med vapen),
så ska Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) komma ner [som lejonet av Juda, se Upp 5:5]
    och strida på berget Sion och på dess kullar.
Och har glömt Herren (Jahve) din skapare,
    som har sträckt (rullat) ut himlarna [som en bokrulle öppnas och sedan rullas ihop vid tidens slut, se 2 Pet 3:10, här anar vi också krökta rum och fler dimensioner än rum och tid, se även 1 Mos 1:1; 2 Sam 22:10]
    och lagt jordens grundvalar,
och fruktar oavbrutet alla dagar på grund av förtryckarens raseri
    när han gör sig redo att fördärva.
Var är förtryckarens raseri?
Ja, många blev skräckslagna (bestörta) över att se honom.
    [En del manuskript har "dig" istället för "honom", i så fall riktas orden direkt till tjänaren.]
Hans yttre (hans utseende) var så vanställt att han inte längre såg ut som en man,
    hans gestalt var olik en människas (Adams barn).
För liksom regnet
    och snön faller från himlen (ordagrant: himlarna),
och inte vänder tillbaka dit
    utan att ha vattnat jorden
och fått den att bära frukt och grönska (gro, spira)
    – så att den ger säd att så (säd till den som sår) och bröd att äta (bröd till den som äter)
Så säger Herren (Jahve): "Som när en frisk druva hittas i en klase
    och någon säger 'förstör den inte
    för det finns en välsignelse i den',
så ska jag göra för min tjänares skull,
    jag ska inte förgöra dem allihop.
De ska föra alla dina bröder ut från alla de länderna som ett offer till Herren (Jahve), på hästar och i vagnar, på bärstolar och på mulor och på raska djur till mitt heliga berg Jerusalem, säger Herren, som Israels söner bär fram sina offer i rena kärl in i Herrens hus.
För som de nya himlarna och den nya jorden, som jag ska göra, ska bestå inför mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), så ska din säd och ditt namn bestå.
Det hände ibland att kärlet som krukmakaren arbetade med i sin hand misslyckades [det blev något fel med materialet], då började han helt enkelt om och gjorde det till ett annat slags kärl som han såg att det passade till (lämpade sig för).
Hur länge ska de medvetet försöka få mitt folk att glömma mitt namn (vem jag är, vad jag står för) genom de drömmar de berättar för varandra? Det är lika illa som när deras förfäder glömde mitt namn genom att tillbe guden Baal.
Och det ska ske att som jag har vakat över dem [Israel och Juda, se Jer 1:12] för att rycka upp och bryta ner och omstörta och fördärva och hemsöka, så ska jag vaka över dem för att bygga upp och plantera [Jer 1:10], förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte
    och gör mot dem
som du har gjort mot oss
    för alla våra överträdelser.
Mina suckar är många
    och mitt hjärta är svagt. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "komma" börjar med denna bokstav, och inleder nästa fas i sorgeprocessen där hämndbegäret brukar finnas med en stund. Det fina här är att redan från början inser man att hämnden är Herrens, eftersom man riktar begäran till Gud om att deras ondska ska komma inför hans ansikte.]
Under tiden han talade med mig, kom en vind (ande) i mig och reste mig upp på mina fötter, och jag hörde honom tala.
Och se, mannen i linnekläder som hade bläckhornet vid sidan (bundet i bältet vid höften) [se vers 2 och 3] rapporterade och sade: Jag har gjort allt som du har befallt mig.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve) så: Som vinrankan bland skogens träd som jag har gett till elden som bränsle, så ska jag ge Jerusalems invånare.
Så talade jag till folket på morgonen och min hustru dog på kvällen, och jag gjorde på morgonen som jag var befalld.
Och ni ska göra som jag har gjort, ni ska inte täcka era överläppar, inte äta männens bröd,
Därför, jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve), jag ska handla med dig efter din vrede och efter din missunnsamhet som du har gett uttryck för i ditt hat mot dem. Och jag ska göra mig själv känd bland dem när jag dömer dem.
Jag profeterade så som jag blivit befalld. Under tiden då jag profeterade hördes ett [dundrande] ljud och ett rassel, och benen kom tillsammans, ben till ben.
Jag profeterade så som jag blivit befalld. Då kom anden in i dem, och de fick liv och de ställde sig upp på sina fötter, en enormt stor skara.
När dina landsmän säger: 'Ska du inte förklara vad detta betyder?'
Jämför sedan hur vi ser ut (vår fysiska hälsa) med de andra unga männen som har ätit av kungens mat. Tag sedan ett beslut hur du ska göra med dina tjänare."
Han höll sina ord som han hade talat mot oss och våra ledare som styrde över oss. [Ordagrant 'domare som dömde oss', men syftar troligen på alla ledare, se vers 6, som medvetet hade lett folket bort från Gud.] Herren lät en stor olycka (denna ondska, lidande) [den pågående exilen] komma över oss. Inget liknande har skett under himlen som det som har hänt med Jerusalem. [Jer 35:17; 36:31]
Just precis som det står skrivet i Mose lag (undervisning), kom allt detta onda (denna olycka) över oss. Trots detta har vi ännu inte försökt försona oss med Herren vår Gud. [Ordagrant 'blidka hans ansikte', att vända sitt ansikte mot någon är ett tecken på favör och välvilja.] Vi har inte vänt oss bort från (slutat med) våra missgärningar (synder) och börjat söka (fråga efter, lyda) din sanning [dina levnadsregler och din moral i din undervisning].
När de går ska jag sprida ut mitt nät över dem,
    jag ska ta ner dem som himlarnas fåglar,
jag ska jaga dem
    när hörsägen (en rapport kommer om) deras församling.
    [När jag hör att de flockas tillsammans.]
Efraim är som Tsor (Tyre)
    som jag har sett planterad på en skön plats,
men Efraim ska föda fram sina barn
    till en slaktare.
Och det ska ske att var och en som kallar på (åkallar) Herrens (Jahves) namn [inbjuder och ropar på honom]
    ska bli räddad (frälst; ska undkomma). [Jer 33:3; Apg 2:21; Rom 10:13]
För på Sions berg [tempelberget] och i Jerusalem
    ska finnas en räddad skara (de som undkommer; en kvarleva) [ska finnas befrielse och en utväg],
    precis som Herren (Jahve) har sagt (lovat),
och bland de överlevande [bland kvarlevan ska de finnas]
    som Herren (Jahve) kallar [ska inbjuda och ropa på].
Se, Jag ska låta det knaka under er,
    som en vagn knakar när den är full av kärvar (överlastad).
Så säger Herren (Jahve):
"Som en herde räddar två ben eller en bit av ett öra från lejonets gap,
    så ska Israels söner som bor i Samarien fly
    med hörnet av en bädd och damasken (en bit/hörn av benet) från en soffa (dagbädd)."
Sök gott och inte ont
    så att ni får leva,
och så att Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot) ska vara med er,
    som ni säger.
Som om en man flyr för ett lejon
    och en björn möter honom,
och går in i huset och lutar sin hand mot väggen
    och en orm biter honom.
För se, jag ska befalla
    och jag ska sålla Israels hus bland nationerna,
som säd sållas i en sikt,
    likväl ska inte ett enda korn falla på marken.
[Edoms stolthet och fall är en bild på alla nationers stolthet och fall. Obadja breddar bilden från Israels granne i söder till ett större perspektiv. Det hebreiska ordet för Edom består av tre bokstäver: Alf, Dalet och Mem. Samma bokstäver som ordet Adam som betyder människa och mänsklighet. Edom blir som en bild på hur Gud en dag ska döma all mänsklighetens stolthet, förräderi och våld. Guds dom över Edom är i linje med Guds löfte till Abraham angående Israel, se 1 Mos 12:3. Alla stormakter och länder som har försökt förinta Israel och det judiska folket har istället själva gått förlorade. Några exempel är antika Egypten, Persien, Nazi-Tyskland, osv.] För Herrens dag [då han ska döma] är nära för alla folk. [Inte bara Edom.]
Som du har handlat mot andra,
    så ska du själv behandlas,
    dina [onda] gärningar ska drabba dig själv. [Joel 3:14‑16]
Så som ni har druckit på mitt heliga berg,
    så ska alla hedningar dricka oavbrutet (kontinuerligt),
ja de ska dricka och bälga i sig
    och bli som om de aldrig hade existerat (funnits till). [Domen liknas med vin som nationerna tvingas dricka. På samma sätt som vinet gör att den som dricker tappar förmågan att tänka klart och börjar raggla, kommer Gud få dessa nationer att stappla i förvirring. Denna metafor är hämtad från Jer 25:15‑29; 49:12.]
Så de ropade till Herren (Jahve) och sade: "Vi bönfaller dig Herre (Jahve), vi bönfaller dig, låt oss inte gå under på grund av berättelsen om denne mans själ (det vi har hört om denne mans liv) och placera (lägg) inte på oss oskyldigt blod (håll oss fria från ansvar). För du Herre (Jahve) har gjort det som behagar dig." [I vers 5 ropade var och en till sin gud men här ber alla istället till Jonas Gud.]
den som äter mitt folks kött
    och flår av dem deras skinn
    och bryter deras ben,
ja hackar dem i bitar, som det som är i grytan
    och som kött i en kittel.
Sedan ropar de till Herren (Jahve)
    men han ska inte svara dem.
Han ska på den tiden gömma sitt ansikte från dem,
    lika mycket som de har presterat ondska i sina handlingar.
Serubbabel (Zerubbavel), son till Shealtiel,
    och Josua, son till Josadak (Jehotsadak), översteprästen,
    tillsammans med kvarlevan av folket
lyssnade till Herren, deras Guds (Jahve Elohims) röst och till profeten Haggais ord som Herren, deras Gud (Jahve Elohim) hade sänt till honom, och folket kom i vördnad (gudsfruktan) inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Men mitt ord och mina påbud, som jag har befallt mina tjänare profeterna,
    har de inte hunnit ikapp era fäder?
Då ångrade de sig och sade:
    Så som han beslutat har Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) också handlat med oss
    i enlighet med våra vägar (som vikit av från Herren) och våra gärningar (som inte varit goda).
och för att tala med prästerna i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) hus och med profeterna och säga: "Ska jag gråta i den femte månaden och avskilja mig själv såsom jag har gjort alla dessa år?" [Saretser och Regem-Melech är ledarna i Babylon som skickar bud till Jerusalem med denna fråga angående bön och fasta med anledning av stadens tidigare belägring och templets förstörelse.]
Och det hände att när han (Gud) kallade och de inte ville lyssna, så ska de kalla och jag ska inte höra (på dem) säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Det skall ske att på samma sätt som ni var en förbannelse (något man tog lätt på, gjorde spe av, föraktade) bland nationerna ni Juda hus och Israels hus, så ska ni bli en välsignelse (något man beundrar, ser upp till). Frukta inte, låt era händer bli starka.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):
På samma sätt som jag hade onda planer mot er när era fäder provocerade mig, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och jag inte ändrade mig,
Jag ska styrka Juda hus
    och jag ska frälsa Josefs hus,
och jag ska föra dem tillbaka
    för jag har medlidande med dem
och de ska bli som
    om jag aldrig hade kastat ut dem,
för jag är Herren (Jahve) deras Gud (Elohim)
    och jag ska lyssna till dem.
Ni ska fly till bergsklyftorna, för bergsklyftorna ska nå ända till Atsel [okänd plats öster om Jerusalem; betyder "reserverad"]. Ja, ni ska fly som ni flydde för jordbävningen på kung Ussias, Juda kungs tid [som regerade 792-742 f.Kr.], och Herren (Jahve) min Gud (Elohim) ska komma och alla hans heliga med honom. [Matt 25:31; 1 Thess 3:13; Jud 1:14; Upp 19:14]
De ska vara mina, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). På den dagen ska jag göra dem till min egen särskilda egendom. Jag ska skona dem som man skonar sin son som tjänar honom.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.