0413 – אֶל (el)

mot, till


Typ: H:Prep
Hebreiska: אֶל (el)
Uttal: el
Talvärde: 31 (1 + 30)    ord med samma talvärde
Ursprung: (but only used in the shortened constructive form אֶל ) ett primitivt particle properly, denoting motion tillwards, but occasionally used av ett quiescent position, ie
Användning: 5513 ggr i GT

Engelsk översättning

to(wards)
about, according to, after, against, among, as for, at, because(-fore, -side), bothand, by, concerni

Engelsk beskrivning

1) to, toward, unto (of motion)
2) into (limit is actually entered)
2a) in among
3) toward (of direction, not necessarily physical motion)
4) against (motion or direction of a hostile character)
5) in addition to, to
6) concerning, in regard to, in reference to, on account of
7) according to (rule or standard)
8) at, by, against (of one's presence)
9) in between, in within, to within, unto (idea of motion to)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (5513 st)


1 Moseboken (475)

Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så.
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (2 Mos 2:7, 19) och bana här.]
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö,
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
Då sade Herren till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Då sade Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa).
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Då ångrade (sorg-tröstade – hebr nacham) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade)[rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (nacham, asha och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noach i 1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.]
kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
Då talade Gud till Noa och sade:
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Gud sade till Noa och hans söner:
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.]
till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram i Herrens (Jahves) namn. [Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se 1 Mos 11:27) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se 1 Mos 12:6–8. Här i Beit-el, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren.]
Abram sade till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder.
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].
Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [1 Mos 13:10; 19:25].
Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva."
Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder.
Saraj sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne).
Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) sin föreståndarinna (härskarinna, överordnade).
Då sade Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Abram sade till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.]
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah.
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
De sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Hon är i tältet"
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Lot sade till dem: "Inte så min herre,
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:13] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se 1 Mos 12:10–20. Även hans son Isak gör på liknande sätt, se 26:1–11.]
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sade: "Herre (Adonai), vill du slå även ett rättfärdigt land?
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor."
Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig?
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8]
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech sade till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Sedan gick Avimelech till honom från Gerar och Achuzat, hans vän, och Pichol, officer över hans här.
Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, emedan ni hatar mig och har sänt bort mig från er?"
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
Och han kom till sin far och sade: "Min far!"
    Han sade: "Här är jag, vem är du min son?"
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Då sade Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till Laban, Betoels son, araméen, Rebeckas bror, Jakobs och Esaus mor.
och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom.
Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
Och han gick in även till Rakel och han älskade Rakel mer än Lea, och tjänade hos honom ytterligare sju år.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Gud (Elohim) lyssnade till Lea och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob.
Gud (Elohim) kom ihåg Rakel och Gud (Elohim) lyssnade till henne och öppnade hennes livmoder.
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Och Laban sade till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahve) har välsignat mig för din skull."
Och han sade till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
Och flockarna blev dräktiga i käpparnas åsyn och flockarna födde strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).'
Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]
Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och Shechem sade till hennes far och till hennes bröder: "Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i era ögon, och det ni säger till mig ska jag ge.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (Chevron), där Abraham och Isak vistades.
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.

Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Han sade till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt.
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
De sade till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'.
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se vers 3].
Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
Han återvände till sina bröder och sade: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?" [Hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]
De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sade: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
Där fick Juda se dottern till en kananenisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, 1 Mos 26:34, lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kananeisk familj, se 5 Mos 7:3–4; 1 Kung 11:1–2.]
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och tråden [den flätade tråden sigillet är fäst i] och staven." [1 Mos 38:18]
Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sade: "Ligg med mig!" [Ords 7:6–27]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals.
Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem.
Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se 1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon.
Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden.
Josef kom till dem på morgonen och såg dem, och de såg bekymrade ut.
De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud.
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Farao talade till Josef:
-
"I min dröm stod jag på stranden till floden [Nilen].
När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
-
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud har [profetiskt] uppenbarat för farao vad han ska göra.
Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao.
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Farao sade till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du.
Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land."
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.
Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
Josef sade till dem: "Det är det jag säger till er när jag säger ni är spioner.
Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se vers 36.]
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, på samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef 20 år tidigare.]
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
Vi sade till honom: Vi är ärliga män, vi är inte spioner.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen.
De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig min son."
Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom. [Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem.
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus?
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte er yngsta bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.'
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
Då sade din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig,
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25–28]
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger.
Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er.
Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land,
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sade till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far.
De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Farao sade till hans bröder: "Vilket är ert yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder."
De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
Farao talade med Josef och sade: "Din far och dina bröder har kommit till dig,
Farao sade till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
Och man berättade för Jakob och sade: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
Jakob sade till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddai) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9–15],
och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Israel sade till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
Israel sade till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Församla er själva och lyssna Jakobs söner, till Israel er far.

Uppräkningen av de tolv sönerna i detta kapitel följer mödrarna (Lea, Bilha, Zilpa och Rakel) och födelseordningen. I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12. Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher Rakel
11. Josef
12. Benjamin

Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält,
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog
bad han oss meddela dig, Josef, detta: 'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.' Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef hörde dessa ord brast han i gråt.
Men Josef svarade dem: "Var inte rädda, skulle jag ta Guds plats?
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.

2 Moseboken (399)

Kungen sade till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung befallt dem, utan lät pojkarna leva.
Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?"
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem.
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." [Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Men Mose sade till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gud sade till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Då sade Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig.
Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Herren (Jahve) sade till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren?
Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud (elohim) för honom och ge honom budskap från mig.
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket,
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm.
Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här?
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahve).
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se 1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Mose berättade detta för israeliterna, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
Herren sade till Mose:
"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.]
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten."
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet.
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska säga det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land.
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
Herren talade till Mose och Aron sade:
"När farao säger till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm."
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet – hebr. chazaq) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade sagt. [Det hebreiska ordet chazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen här anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10. När Mose först kallades berättar Herren att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19–20. Han har också berättat att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt eget hjärta, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Efter femte plågan sker ett skifte, vid den sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Vid sjunde plågan förhärdar farao på nytt sitt egna hjärta, men nu verkar han ha passerat en gräns utan återvändo. Från och med åttonde plågan och framåt är det Herren som förhärdar honom ytterligare, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10. 1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19 4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12 7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Herren säger: "jag har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Herre förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27 10. Den förstföddes död: "Herren förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10 De nio första plågorna (tecknen) kan grupperas i tre grupper med tre plågor i varje grupp. De följer ett liknande mönster: Vid de två första plågorna varnas farao, medan den tredje plågan (i varje grupp) sker utan varning. Vid de tre första plågorna är det Aron som håller ut sin stav (2 Mos 7:19; 8:6, 17). Den fjärde och femte sänds från Gud (2 Mos 8:21; 9:3). Vid den sjätte plågan använder Mose sina händer och kastar aska i luften (2 Mos 10:9) och i de tre sista sträcker han ut sin hand (2 Mos 9:23; 10:13, 22). Den tionde plågan kommer från Gud, se 2 Mos 12:29.]
Sedan sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket.
till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster. Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sade till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger." Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade sagt till Mose [2 Mos 4:21; 7:3]. [Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20–25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad det gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – heb. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?"
Men han sade till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28] [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
Berätta för hela Israels folk: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
När era barn frågar er: "Varför firar vi den här högtiden?" [Ordagrant "Vad betyder den här ceremonin för er?"]
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet.
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten. [Hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans körsvenner.
Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Du i din nåd (omsorgsfulla kärlek) ledde folket
    som du återlöst (hebr. gaal) [2 Mos 6:6]. Du har väglett dem i din styrka och i din heliga boning.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
Och han ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) visade honom ett träd, och han kastade det i vattnet och vattnet blev sött. Där gjorde han en stadga och en förordning för dem och där prövade han dem.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
Mose sade till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Likväl lyssnade de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det föddes maskar (i det) och det ruttnade. Och Mose var vred på dem.
Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)?
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12]
Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" (Pred 1:1) och "under himlarna" (Pred 3:1; 2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
Han sade till Mose: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och dina två söner med henne."
Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim).
När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
Men Mose svärfar sade till honom: "Det du gör är inte bra.
Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim).
Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig).
De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
'Ni har själva sett vad jag gjort med egyptierna och hur jag lyfte er på örnvingar och förde er till mig själv.
Och ni ska vara ett rike av präster (hebr. kohanim) för mig och ett heligt folk [avskilt för ett uppdrag].' [2 Mos 12:1–3] Detta är vad du ska säga till israeliterna." [Uttrycket "rike av präster" är unikt här för hela GT (även om språket är snarlikt i Jes 61:6). Ordet rike förutsätter en kung, vilket är Herren själv. En präst hebreiska kohen (plural kohanim) har i sin betydelse att vara en som tjänar en överordnad. Israeliterna har ett uppdrag att vara Guds representanter för världen, se 2 Mos 19:5. Den tolkningen stöds även i ur frasen används i NT, se 1 Pet 2:9; Upp 1:6. Den första prästen (kohen) som nämns i GT är Melkisedek, se 1 Mos 14:18. Ordet används även om präster, se 1 Mos 41:45; 2 Mos 3.1; 1 Kung 4:5.]
och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har befallt ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder.
Han sade till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16–18]
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Även prästerna som kommer nära Herren (Jahve) måste helga sig själva så att Herren (Jahve) inte far ut (blir vred) mot dem."
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Så Mose gick ner till folket och berättade för dem.
De sade till Mose: "Tala du till oss så ska vi lyssna, men låt inte Gud (Elohim) tala till oss för då ska vi dö.
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Detta ska du säga till Israels söner (barn); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.
Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka.
Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter.
Om en man till sin granne överlämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller något djur för att han ska skydda (ta hand om) det och det dör eller skadas eller förs bort och ingen ser det,
Om du behandlar dem illa på något sätt – för om de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop –
för det är hans enda täcke, det är hans mantel för hans kropp som han ska sova under. Och det ska ske när han ropar till mig att jag ska höra, för jag är nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanon).
Ge noga akt på allt det som jag har sagt till dig. Låt inte namnet på andra gudar nämnas, låt dem inte bli hörda över din mun (låt inte ljudet av avgudanamn passera över dina läppar).
Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte. [Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlas man en hel vecka i Jerusalem. Alla familjer ska vara representerade av minst en manlig familjemedlem, men även kvinnor och barn var välkomna. Däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem eftersom resan kunde vara lång och besvärlig till exempel för den som var gravid eller hade små barn hemma. Att vandra långt till fots var ansträngande för mindre barn. Först vid tolv års ålder förväntades pojkarna att göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången, se Luk 2:41.]
Se, jag sänder en ängel, en budbärare, framför dig, för att vaka över dig på dina vägar och föra dig till den plats som jag har gjort i ordning (åt er).
För min ängel, min budbärare, ska gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, periséerna, kananéerna, hivéerna och jevuséerna och jag ska hugga av dem.
Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig).
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro]. [De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.]
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
I arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. [De två stentavlorna med de tio budorden. Att budorden ligger i Jesus visar att han är vår profet. Jesus kom inte för att upphäva utan för att fullborda dessa budord. Jesus var ställd under lagen, se Gal 4:4 och uppfyllde den. Lagen är helig, rättfärdig och god och undervisar oss om Guds vilja. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, säger Jesus i Joh 4:34.]
Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten.
Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Fem våder ska sammanfogas med varandra och ytterligare 5 våder ska sammanfogas med varandra.
50 öglor ska du göra på den ena våden och 50 öglor ska du göra på den andra våden som är i det andra setet, öglorna ska placeras mitt emot varandra.
Och du ska göra 50 spännen av guld och koppla ihop våderna med varandra med spännena så att tabernaklet blir ett helt.
Och du ska sammanfoga 5 våder med varandra och 6 våder ska du sammanfoga med varandra och den sjätte våden ska läggas dubbelvikt på framsidan av tältet.
Det ska vara två tappar på varje planka så att de fogas samman med varandra, detta ska du göra på alla tabernaklets plankor.
De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen.
och den mellersta stången i mitten av plankorna som ska gå igenom från den ena ändan till den andra.
Du ska befalla Israels söner (barn) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljuset, så att den (Menoran) kan brinna oavbrutet.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den älste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner.
Och du ska tala till alla som har visa hjärtan, som jag har fyllt med vishetens ande att de gör (tillverkar) Arons kläder för att helga (avskilja) honom så att han kan tjänstgöra för mig i prästämbetet.
Den ska ha två axeldelar, som fogas samman i ändarna så att den hålls samman.
Och du ska sätta de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor.
Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna ska du sätta på de två infattningarna och sätta dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Och du ska sätta en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, på framsidan av turbanen ska den sitta.
Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
Och Aron och hans söner ska du föra fram till mötestältets öppning och du ska tvätta dem med vatten.
Och du ska ta blodet från oxen och stryka det på altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot.
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Det ska vara ett oavbrutet brännoffer genom era generationer vid mötestältets öppning inför Herrens (Jahves) ansikte, där jag möter er för att tala med er.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
när de går in i mötestältet ska de tvätta sig med vatten så att de inte dör, eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra, när de låter ett eldsoffer bli en rök till Herren (Jahve),
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och du ska tala till Israels söner och säga: 'Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1–2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som gör er heliga (avskilda).
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Så Aron sade till dem: "Ta guldörhängen från öronen på era fruar, söner och era döttrar och kom hit med dem." [Guldet var tänkt att användas till Guds tempel, se 2 Mos 35:20–29. Kanske tänkte Aron vinna lite tid och bevara lugnet hos folket genom att sysselsätta dem fram tills Mose kom tillbaka.]
Alla gjorde detta, de tog av sig sina guldörhängen som de hade på sig och kom med dem till Aron.
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk.
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Och Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Så Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld.
Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade.
Var redo på morgonen och kom upp till berget Sinai på morgonen och ställ dig på platsen högst upp på berget (ordagrant 'över bergets huvud').
Och ingen man ska komma upp med dig, låt inte någon man synas på hela berget, låt inte heller några flockar eller hjordar beta på berget."
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sade till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sade: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger:
Och Mose sade till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
Och han kopplade ihop 5 våder en till en och de andra 5 våderna kopplade han en till en.
50 öglor gjorde han på en våd och 50 öglor gjorde han på kanten av våden som var på det andra setet, öglorna var mittemot varandra.
Och han gjorde 50 hyskor av guld och kopplade ihop våderna den ena till den andra med hyskorna så att tabernaklet blev en enhet.
Varje bräda hade två tappar sammanfogade med varandra. Dessa gjorde han till tabernaklets alla brädor.
så att de var dubbla undertill och på samma sätt skulle de vara hela vägen upp till dess topp, till den första ringen. Så gjorde han med dem båda i de två hörnen.
Och han gjorde den mittersta stången till att gå igenom mitt i brädorna från den ena sidan till den andra.
Och keruberna spred ut sina vingar på höjden, så att de täckte locket med sina vingar. Med ansikte vända mot varandra var kerubernas ansikten också vända mot locket.
Våderna på den ena sidan var 15 alnar [7 meter], dess tre pelare och dess tre socklar.
Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna satte de på de två infattningarna och satte dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som var vända mot sidan på efodens insida.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de förde tabernaklet till Mose:
Tältet och alla dess möbler,
    dess spännen, dess brädor, dess stänger
    och dess pelare och dess socklar,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Du ska föra Aron och hans söner till mötestältets dörr och ska tvätta dem med vatten.
Han tog och lade vittnesbördet i arken och satte stängerna på arken och lade arkens täckning (nådastolen, locket) ovanpå arken.
Sedan förde han in arken i Tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Mose kunde inte gå in i tabernaklet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet.

3 Moseboken (244)

Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter) och presentera det som ett blodsoffer. [Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (1 Mos 4:3; 3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se 1 Pet 1:19 och 2 Mos 12:5. Se även 5 Mos 33:16; Jes 60:1; Ps 5:13.]
Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den på altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret.
Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan.
Och han ska föra fram det till Arons söner – prästerna. Prästen ska ta en handfull [dvs en mindre del] av mjölet, tillsammans med oljan med all rökelse, och han ska bränna denna minnesdel (som ett påminnelseoffer – hebr. azkarah) på altaret till ett eldsoffer som en välbehaglig doft till Herren (Jahve).
Och du ska ta matoffret som du har gjort av dessa ting till Herren (Jahve) och när det är förevisat för prästen ska han ta det till altaret.
Vad gäller offren av förstlingsfrukt ska ni offra dem till Herren (Jahve), men de ska inte bli brända på altaret som en söt doft.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: Tala till Israels söner och säg:
Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och ändå gör mot ett av dem.
Och han ska föra fram oxen till ingången på församlingens mötestält, framför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska lägga sin hand på oxens huvud och döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen som är smord ska ta av oxens blod och föra in det i mötestältet,
Och prästen ska stryka en del av blodet över altarets horn med söt rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
Och prästen som är smord ska föra oxens blod till mötestältet,
Och han ska stryka en del av blodet över altarets horn som är inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av hankön,
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av brännofferaltaret.
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av honkön, för den synd som han har syndat.
Och prästen ska ta av dess blod med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret.
Och han ska föra dem till prästen som ska offra den som är till syndoffer först, och ska vrida av dess huvud från nacken men inte dela sönder den helt.
Och han ska stänka blodet från syndoffret på sidan av altaret, och resten av blodet ska rinna ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer.
Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.
[Skuldoffret handlar om synder där någon stulit, förverkat eller undanhållit egendom från medmänniskor och då ska dels det stulna återbördas och även en femtedel av värdet betalas som kompensation.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och han ska föra fram en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en jämförbar summa, som ett skuldoffer till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom angående hans oaktsamhet varmed han gjort fel utan att veta (förstå) det, och han ska bli förlåten. [Se vers 15.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och han ska föra fram det förverkade till Herren (Jahve), en felfri (tamim) bagge från sin flock, enligt det uppskattade värdet, som ett skuldoffer till prästen.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och han ska ta av sig sina kläder och sätta på sig andra kläder och bära ut askan utanför lägret till en ren plats.
Detta är undervisningen om matoffret. Arons söner ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte, framför altaret.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och till hans söner och säg: "Detta är undervisningen om syndoffer. På den plats där brännoffret dödas ska syndoffret dödas inför Herrens (Jahves) ansikte. Det är högheligt.
Men inget syndoffer vars blod burits in i mötestältet för att försona det heliga ska ätas. Det ska brännas i eld.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: Ni ska på inget sätt äta något fett, från oxe eller från lamm eller från get.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahve) från sitt shalomoffer.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
och samla hela församlingen tillsammans vid ingången till mötestältet."
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.
Och Mose sade till församlingen: "Detta är de ting som Herren (Jahve) befallt till att göras.
Och han satte bröstskölden på honom [2 Mos 28:15–30], och i bröstskölden lade han ner Urim och Tummim. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. [2 Mos 28:36]
Och han slaktade den och Mose tog blodet och strök det med sitt finger på altarets horn [de fyra hörnen, se 2 Mos 27:2] runtom och renade altaret och hällde blodet vid altarets fot och helgade (avskilde) det till att bringa försoning (täcka över) på det.
Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Och han sade till Aron: "Ta dig en ung kalv som ett syndoffer och en felfri (tamim, ren) bagge som brännoffer och offra dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och till Israels söner ska du tala och säga: "Ta en killing från getterna som ett syndoffer, och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria (tamim, rena) som ett brännoffer,
och en oxe och en bagge till shalomoffer, för att offra inför Herrens (Jahves) ansikte och matoffer ringlat med olja, för idag ska Herren (Jahve) visa sig för er.
Och de förde fram det som Mose befallt till öppningen på mötestältet och hela menigheten kom nära och stod inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Mose sade: "Detta är det som Herren (Jahve) befallt att göra och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) ska visa sig för er."
Och Mose sade till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahve) befallt.
Och Aron gick till altaret och slaktade kalven för syndoffret som var för honom själv.
Och Arons söner förde blodet till honom och han doppade sitt finger i blodet och strök det på altarets horn och hällde ut blodet vid foten av altaret.
Och han slaktade brännoffret och Arons söner bar fram blodet till honom som han stänkte runt omkring över altaret.
Och de bar fram brännoffret till honom med dess delar och huvudet och han brände dem på altaret.
Han slaktade oxen och baggen som shalomoffer som var för folket, och Arons söner förde fram blodet till honom som han stänkte över altaret runt omkring.
Och Aron lyfte upp sin hand mot folket och välsignade dem, och kom ner från syndoffret och brännoffret och shalomoffret. [Aron står kvar vid altaret, som är en upphöjd plats, när han välsignar folket.]
Och Mose och Aron gick in i mötestältet och kom ut och välsignade folket. Och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) visade sig för hela folket.
Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas." Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
Och Mose kallade på Mishael och Eltsafan, Ussiels söner, farbror till Aron, och sade till dem: "Kom nära, bär bort era bröder från helgedomens åsyn ut ur lägret.
De kom nära och bar bort dem i deras kläder, ut ur lägret som Mose sagt.
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
Och Herren (Jahve) talade till Aron och sade:
"Drick inte vin eller starka drycker, inte du eller dina söner med dig när ni går in i mötestältet för att inte dö. Det ska vara en förordning (ordagrant 'saker inristat') för evigt genom dina generationer,
    
och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahve) talat till dem genom Mose hand."
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) eldsoffer och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Se blodet av det fördes inte in i den heliga platsen, ni skulle verkligen ha ätit det på en helig plats som jag befallde.
Och Aron sade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon?
[Följande fem kapitel handlar om rituell renhet. Den består av sju enheter som alla börjar med "Herren talade till Mose" (3 Mos 11:1; 12:1; 13:1; 14:1, 33; 15:1; 16:1) och avslutas med en sammanfattning som börjar med orden "detta är undervisningen vad gäller ..." (3 Mos 11:46–47; 12:7b; 13:59; 14:32; 14:54–56; 15:32). Den sjunde och sista sektionen handlar om försoningsdagen, då all rituell orenhet under året blir förlåten.] Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade till dem:
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden.
Och alla lerkärl som de faller ner i, oavsett vad det innehåller, ska vara orent och ni ska krossa det.
[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet. Är det en pojke är det drygt en månad (33 dagar) och en flicka är det den dubbla tiden drygt två månader (66 dagar). Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro. En av anledningarna till den rituella orenheten vid barnafödande är troligtvis kontakten med blod, se 3 Mos 15:19–24.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren.
33 dagar ska hon sedan fortsätta med sin blodrening.
Hon ska inte vidröra några heliga föremål
och inte komma till Tabernaklet förrän hennes reningsdagar är fullbordade.
Och när dagarna för hennes rening är fullbordade, för en son eller för en dotter, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17] och en ung duva eller turturduva som ett syndoffer [reningsoffer, 3 Mos 4:3] vid ingången till mötestältet, till prästen

Följande stycke (kap 13-14) handlar om hudsjukdomar och mögel på textilier eller husväggar. Det hebreiska ordet som används är tsaraat som beskriver olika yttringar av mögelsvamp.
    Eftersom den grekiska översättningen Septuaginta använde det grekiska ordet lepra, kom termen att förknippas med det engelska ordet "leprosy" och sjukdomen spetälska (även kallad lepra eller Hansens sjukdom). Det grekiska ordet användes om fiskfjäll och beskriver också hud som flagar. Sjukdomen lepra påverkar förvisso huden, men det hebreiska ordet (och även det grekiska) är en generell term för verkningarna orsakade av mögelsvamp. Drabbas någon av tsaraat på huden (människans utsida) brukar vi kalla det en svampinfektion, däremot om det är kläder/textilier eller hus/husväggar som drabbas används ordet mögel. Kärnbibeln använder båda dessa ord. Följande personer i GT drabbades av denna sjukdom, förutom Mose (2 Mos 4:6) och fyra män (2 Kung 7:3): Mirjam (4 Mos 12:10), Ussia (2 Kung 15:5), Naaman (2 Kung 5:1) och Gechasi (2 Kung 5:27). I den judiska traditionen är denna åkomma en varning eller ett straff från Gud för den som ägnar sig åt skvaller eller förtal. Att bli isolerad och inte kunna samtala med någon är ett lämpligt straff för den som har en "ond tunga" (hebr. lashon hara) – ett uttryck som också brukar översättas med just skvaller eller förtal, se Ps 34:14. Mirjam drabbades av tsara när hon talade illa om sin bror Mose, se 4 Mos 12:1, 10.
    På samma sätt när denna åkomma drabbar ett hus så anses det vara en varning eller ett straff för den som är snål eller ohjälpsam och inte vill dela med sig eller låna ut till sin medmänniska. Här handlar straffet om att man måste ställa ut samtliga ägodelar till allmänt beskådande utanför huset under minst en vecka (3 Mos 14:36). Då är det lätt att se om man har ljugit och sagt att man inte har det som någon annan behöver eller om man säger att man själv är fattig fast man egentligen inte är det.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
När en människa får på huden på sin kropp (sitt kött) något som
    reser sig (en svullnad)
    eller ett utslag (skabb)
    eller en ljus fläck
och det är på hans hud på hans kropp (kött) som en fläck med svampinfektion (mögel – hebr. tsaraat), då ska han föras fram till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna.
Men om sårskorpan sprider ut sig i huden efter det att prästen har synat honom för hans rening, då ska han synas av prästen en andra gång.
När fläcken med svampinfektion (mögel) finns på en människa, då ska han bli förd till prästen,
Om det friska köttet vänder igen och ändras till vitt, ska han komma till prästen.
Och om det på platsen för bölden istället finns en vit upphöjning, eller en ljus fläck, vit och något rödaktig, och den visas för prästen,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Detta är undervisningen för den som lidit av svampinfektionen (möglet – hebr. tsaraat) under dagarna för hans rening. Han ska föras till prästen,
och prästen ska komma ut från lägret och se på (undersöka) och se om fläcken med svampinfektion (mögel) är botad från svampinfektionen (möglet).
Och prästen ska befalla att en av fåglarna dödas i ett lerkärl över rinnande vatten.
Och den som har blivit ren ska tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och tvätta sig själv i vatten så att han blir ren, och därefter ska han komma in i lägret och ska stanna utanför sitt tält i sju dagar.
Och han ska föra fram dem till prästen på den åttonde dagen för sin rening, till dörren på mötestältet inför Herrens (Jahves) ansikte.
[På samma sätt som textilier och kläder kunde drabbas av mögel (3 Mos 13:47–59), kunde även husets väggar drabbas.] Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
När ni kommer till Kanaans land som jag ska ge er som en besittning, och jag lägger fläckar av mögel (svampinfektion) på ett hus i landet för er besittning,
då ska prästen gå ut från huset till husets dörr och stänga (låsa) huset sju dagar.
Då ska prästen befalla att man tar bort stenarna som fläcken finns på och man ska kasta dem på en oren plats utanför staden.
Och han ska se till att huset blir skrapat inuti runt omkring och de ska hälla ut det lösa materialet [putsen] som de skrapat bort utanför staden på en oren plats.
Och de ska ta andra stenar och sätta på platsen för dessa stenar och han ska ta annat murbruk och ska putsa (bokstavligt plåstra om) huset.
Och han ska bryta ner huset, dess stenar och dess timmer och allt murbruk från huset, och han ska bära bort det utanför staden till en oren plats.
Dessutom ska den som har gått in i huset medan det varit stängt (låst) vara oren till kvällen.
Och han ska döda en av fåglarna i ett lerkärl över rinnande vatten.
Och han ska ta cederträet och isopen och den karmosinröda färgen och den levande fågeln och ska doppa det i blodet från fågeln som dödades och i det rinnande vattnet och stänka det på huset sju gånger.
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: "När någon man har en flytning från sitt kött, är han oren på grund av detta.
Och på den åttonde dagen ska han ta åt sig två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens (Jahves) ansikte till dörren på mötestältet och ge dem till prästen.
Och på den åttonde dagen ska hon ta två turturduvor eller två unga duvor och föra dem till prästen till dörren på mötestältet.
[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), se 3 Mos 23:27–28. Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.] Herren (Jahve) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [3 Mos 10:1–2],
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
[Fem djuroffer krävdes: en ung oxe, två getter och två baggar.] Så ska Aron komma in till den heliga platsen: med en ung oxe som ett syndoffer [3 Mos 4:3] och en bagge som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17].
Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen.
Han ska gå ut till altaret som är framför Herren (Jahve) och bringa försoning för det, och han ska ta av oxblodet och av getblodet och placera det ovanpå altarets horn runtom. [2 Mos 27:2. Altaret har fyra horn, ett i varje hörn. Hornen på altaret representerar makt.]
Geten ska bära alla deras missgärningar till ett obebott land, och han ska låta geten gå ut i ödemarken.
Aron ska komma in i församlingens mötestält och ska ta av sig linnekläderna som han tog på sig när han gick in till den heliga platsen och han ska lämna dem där.
Den man som ledde ut syndabocken ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och sedan komma in i lägret.
Syndoffersoxen och syndoffersgeten vars blod bars in för att bringa försoning på den heliga platsen ska bäras bort utanför lägret, och de ska brännas i eld, deras hud och deras kött och deras exkrement.
Den som bränner dem ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och därefter ska han gå in i lägret.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Detta är vad Herren har befallt:
och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets (hebr. Ohel Moed) ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren (Jahve) framför hans tabernaklet (hebr. miskan), ska det tillräknas den mannen som blodskuld. Han har spillt blod, och han ska utrotas ur sitt folk.
Därför ska Israels barn komma med sina slaktdjur som de brukar slakta ute på marken, fram till Herren, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett gemenskapsoffer åt Herren (Jahve).
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång för att offra det åt Herren, ska den mannen utrotas ur sitt folk.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels barn och säg till dem: [Vers 2b–5 formar en kiasm där frasen "Jag är Herren" både ramar in stycket och betonas centralt i vers 5. Orden göra/gör, påbud, förordningar och hålla är nyckelord som speglas i varje nivå.]Jag är Herren (Jahve),
    er Gud (Elohim).
[Incest och sexuella relationer mellan nära släktingar är förbjudna. Ordet "närma sig" används i vers 6, 14 och 19 och ramar in stycket. Ett centralt ord som används 24 gånger i vers 6–19 är nakenhet (hebr. ervah) som även kan översättas genitalierna och används också för sexuella relationer. Totalt 11 verser (vers 7–17) börjar alla med det ordet. Det finns en tydlig struktur med flera kiasmer: Släkting – inte närma dig, vers 6
  Din mor, vers 7
    Din fars hustru, vers 8
      Din syster, vers 9
        Ditt barns dotter, vers 10
      Din halvsyster, vers 11
    Din fars syster, vers 12
  Din mors syster, vers 13
Din fars brors hustru – inte närma dig, vers 14
  Din sons hustru, vers 15
  Din brors hustru, vers 16
  En kvinna och hennes dotter, vers 17
  En kvinna och hennes syster, vers 18
Kvinna under menstruation – inte närma dig, vers 19 Incest tas upp även i följande passager: 1 Mos 19:30–38; 20:12; 35:22; 49:4; 2 Sam 13:1–14. Dessa bibliska regler ligger som grund för många länders lagar. I Israel straffas den som har sexuella relationer med sina egna barn med fem års fängelse. I svensk lagstiftning regleras incest i 6 kap. 7 § brottsbalken där straffet är högst två år. Mellan helsyskon är straffet fängelse i högst ett år.]
[Släkting]
Ingen man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) ska närma sig en nära släkting (kött av eget kött) för att blotta hennes nakenhet (ha en sexuell relation med henne).
Jag är Herren (Jahve).
[Din fars brors hustru]
Din fars brors nakenhet ska du inte blotta,
    du ska inte närma dig hans hustru (du ska inte ha sexuellt umgänge med din farbrors hustru),
    för hans hustru är din [ingifta] faster. [Ordet "närma" ramar in den första kiasmen som började i vers 6, samtidigt inleds nästa stycke här som avslutas med "närma dig" i vers 19.]
[Kvinna och hennes syster – inte giftemål]
Och du ska inte ta en kvinna och hennes syster som hustru,
    och skapa fiendskap (rivalitet) mellan dem,
    och blotta båda deras nakenhet medan din första fru lever (du ska inte ha sexuellt umgänge med två systrar).
[Jakobs giftermål med Lea och Rakel är ett exempel på vilka problem detta skapar, se 1 Mos 29:23–30.]
[Kvinna under menstruation och efter födsel]
Du ska inte närma dig [jmf vers 6, 14] en kvinna och blotta hennes nakenhet (ha sexuellt umgänge med henne) när hon har menstruation och är ceremoniellt oren. [Den ceremoniella reningen inkluderar både månadsreningen (3 Mos 15:33) och perioden på 40 respektive 80 dagar efter barnafödande (3 Mos 12:2), se även 3 Mos 15:24; 20:18.]
[Tidigare stycke (vers 6–19) handlade om förbjudna sexuella relationer inom familjen. Nästföljande stycke (vers 20–23) behandlar förbjudna sexuella relationer utanför familjen. Här beskrivs en nedåtgående spiral i depraverat beteende, se även Rom 1:24–27. Det börjar med äktenskapsbrott, fortsätter med barnoffer, män som ligger med män, män som ligger med djur och sist en kvinna som försöker para sig med ett djur. I vers 20 och 21 används hebreiska ordet för säd, zera. Skrivsättet gör att detta stycke betonar frukten av sexualiteten, dvs. barn. Otukt med en annan kvinna producerar ett utomäktenskapligt barn (utanför släkten). Ett barn offrat till Molok dödas, en sexuell relation med en man kan inte producera ett barn, och en man eller kvinna som har sex med ett djur (som inte är en människa) kan inte ens producera en avkomma.] [Äktenskapsbrott]
Och med din nästas hustru ska du inte ligga (ha sexuellt umgänge med) och ge din säd,
    och på så sätt bli oren tillsammans med henne. [Äktenskapsbrott förbjöds också i 2 Mos 20:14; 5 Mos 5:18; Joh 8:2–5 och straffades med döden för båda parter, se 3 Mos 20:10; 22:22. Allvaret i denna överträdelse beror på att äktenskapet var instiftat av Gud, se 1 Mos 2:18, 24; Ords 2:17; 18:22; Mal 2:14.]

Det finns många likheter mellan tio Guds budord och vad som tas upp i detta kapitel: 2 Mos 20:2 – Jag är Herren – 3 Mos 19:3, 4, 10, 14, 16, 18, 25, 28, 30, 31, 34, 36, 37
  2 Mos 20:4–6 – Ristade bilder – 3 Mos 19:4
   2 Mos 20:7 – Guds namn – 3 Mos 19:12
     2 Mos 20:8–12Sabbaten, älska Gud3 Mos 19:3, 30
     2 Mos 20:12Vörda föräldrar, älska din nästa3 Mos 19:3
    2 Mos 20:13 – Mord – 3 Mos 19:16
   2 Mos 20:14 – Äktenskapsbrott – 3 Mos 19:29
  2 Mos 20:15 – Stöld – 3 Mos 19:11, 13, 35–36
 2 Mos 20:16 – Falskt vittnesbörd – 3 Mos 19:11, 16
2 Mos 20:17 – Begär – 3 Mos 19:18

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till hela Israels folk och säg: Ni ska vara heliga (rena, avskilda) för jag, Herren er Gud är helig.
Ni ska inte vända er till avgudar
    och inte göra er några gjutna gudar. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Han ska föra fram sitt skuldoffer, en skuldofferbagge, inför Herren, till uppenbarelsetältets ingång.
När ni kommer in i landet och planterar olika slags träd med ätbar frukt, ska ni se deras frukt som deras förhud. I tre år ska ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt.
Ni ska inte vända er till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde],
    inte heller söka efter spåmän så att ni blir orena genom dem. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

Vers 2–27 formar en stor kiasm med flera mindre sektioner. Temat har att göra med vem som står bakom fördömandet av synden: samhället eller Herren. I vers 3–6 beskrivs hur Guds straff riktas: A Individen, v3-4
  B Samhället, v5
A´ Individen, v6

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Om någon vänder sig till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], och spåmän, för att sälja sig till dem, så ska jag vända mitt ansikte mot honom, och utplåna honom ur hans folk.
[Kvinna + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en kvinna gör närmanden mot något djur för att ligga med det,
    ska du döda både kvinnan och djuret.
De ska straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
Herren (Jahve) sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem:

Kontakt med döda

Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket.
Men för hans närmaste släktingar, de som står nära honom, det är för hans mor och för hans far och för hans son och för hans dotter och för hans bror,
och för hans syster som är en jungfru, som står nära honom och som inte har någon man, för henne kan han bli orenad.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och säg: "Vem han än är av din säd i dina generationer som har något lyte (en defekt), låt honom inte komma nära för att offra hans Guds (Elohims) bröd.
Men han ska inte komma nära altaret eftersom han har en defekt, för att han inte ska vanhelga min helgedom, för jag Herren (Jahve) helgar dem. [5 Mos 23:1]
Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig (som är cermoniellt oren), den personen ska huggas bort från mitt ansikte (min närvaro) [3 Mos 7:20. Jag är Herren (Jahve).]
Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
[Detta stycke gäller hela folket, se vers 18.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Herrens högtider är mer än bara tillfällen att fira en fest. De högtider som omnämns här är Herrens egna, som han själv har instiftat, för att på ett särskilt sätt vid olika tillfällen under året få ha en extra intim gemenskap med oss som troende och delaktiga i blodsförbundet med Gud, se 1 Mos 1:14. Sabbaten är en högtidsdag som återkommer varje vecka medan de övriga högtiderna återkommer varje år. Sabbaten handlar om att vi regelbundet behöver avsätta tid då vi släpper vardagens sysslor för att umgås med Gud mer tid än vad som är möjligt när vi också måste ha vårt fokus på vardagligt. Dessa omsorger är i sig själva något som Gud också vill att vi ska ägna oss åt men med sabbaten markeras att vårt umgänge med Gud själv är den viktigaste prioriteringen i våra liv. De årliga högtiderna har, förutom det som vi i varje högtid ska påminna oss om, också samtliga en tydlig profetisk dimension som pekar mot något som Gud ska göra längre fram. De tre vårhögtiderna tillsammans med pingsten pekar på Messias första besök här på jorden. De har alla fått sin fullbordan i det som Jesus gjorde när han vandrade bland oss och när apostlarna fick fullborda pingstdagen. (Dessa högtider hade då firats i storleksordningen 1 500 gånger.) De tre hösthögtiderna pekar profetiskt på det som vi fortfarande väntar på ska ske när Messias kommer tillbaka till jorden för andra gången.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Angående Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider) som ni ska utropa (förkunna, proklamera). Dem ska ni kalla för heliga sammankomster, de är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. moed).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner (barn) och säg till dem: När ni har kommit in i landet som jag ska ge er och skördar dess gröda, då ska du ta en kärve (hebr. omer) av det första av skörden och föra det till prästen. [Den första grödan som skördas är korn, därför är det en kornkärve som bärs fram som förstlingsfrukt vid detta tillfälle.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner (barn) och säg: I sjunde månaden [Tishri, som infaller september/oktober], på första dagen i månaden ska ni hålla en sabbatsvila, en minnesdag (då ni kommer ihåg) med höga ljud [rop och shofarstötar, se 4 Mos 29:1], en helig sammankomst.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: [För 5:e och sista gången i detta kapitel förekommer denna fras. Det är också 10:e och sista gången ordet "talar" används. Kapitlet är en motsvarighet till tio Guds ord i 2 Mos 20. Här återfinns tio Guds ord om högtiderna!]
Tala till Israels söner (barn) och säg: På 15:e dagen i denna sjunde månad [Tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve).
Mose talade till Israels söner (barn) om Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Befall Israels söner att de för fram till dig ren olivolja, slagen [syftar på metoden som man utvinner oljan med] till ljuset, så att lamporna kan brinna oavbrutet.
Och den israelitiska kvinnans son hädade Herrens (Jahves) namn och förbannade. Och de förde honom till Mose. Och hans mors namn var Shelomit, dotter till Divri, från Dans stam.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
För fram honom som har förbannat runtom i lägret, och låt alla som hört honom lägga sina händer på hans huvud, och låt hela församlingen stena honom.
Och du ska tala till Israels söner och säga: "Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på" – hebr. jekalel) sin Gud (Elohim) ska bära sin synd.
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose på berget Sinai och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer till landet som jag ska ge er, då ska landet hålla en sabbat till Herren (Jahve).
Och ni ska helga det 50:e året och ropa ut frihet över hela landet till alla dess invånare. Det ska vara ett jubelår för er. Och ni ska ge tillbaka till var och en deras egendom, och ni ska ge tillbaka var och en till hans familj. [Om någon tvingats sälja sig som slav och därigenom, eller möjligen på något annat sätt, blivit åtskild från sin familj ska han eller hon nu få återvända till sin egen familj.]
Under jubelåret ska var och en återvända till sin egen besittning.
Om din bror blir fattig och har sålt sin besittning och om hans återlösare kommer för att återlösa den, då ska han återlösa vad hans bror har sålt.
Och sedan ska han lämna dig, både han och hans barn med honom och ska återvända till sin egen familj och till sina fäders besittning ska han återvända.
För jag ska vända mig till dig och göra dig fruktsam och föröka dig och förankra mitt förbund med dig.
Jag ska [ta bort min skyddande hand och] låta ett svärd komma över er som ska hämnas invändningarna mot mitt förbund, och när ni samlas tillsammans i era städer ska jag sända pest bland er och ni ska utlämnas i era fienders händer.
[Detta sista kapitel fokuserar på löften som ges till Herren. Kontexten här är speciellt inför bygget av tabernaklet, men gäller även andra löften. De löften som hanteras här är utöver de vanliga offren (3 Mos 1–7). Detta var personliga löften (Ps 50:14), som gavs till Herren som speciella tacksägelseoffer (1 Sam 1:28; Ps 50:14; 61:8; 65:1; 66:13; 116:14, 18; Jona 2:9). Stycket börjar med människor (vers 2–8), följt av djur (vers 9–13) och sist livlösa föremål (vers 14–25).] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon vill ge ett speciellt (underbart, ovanligt, svårt) löfte, ska de personer [eden gäller] uppskattas (värderas) inför Herren (Jahve).
Detta är budorden (de tydliga befallningarna) som Herren (Jahve) befallde Mose för Israels barn på berget Sinai.

4 Moseboken (358)

Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
Herren talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Och de ska lägga den och alla dess tillbehör i ett täcke av skinn, och sedan ska de lägga den på ett ok.
Och de ska ta alla tillbehör som hör till arbetet som de utför i helgedomen och lägga dem i ett tyg av blått och täcka dem med skinn, och sedan ska de lägga dem på ett ok.
Och när Aron och hans söner är klara med att täcka över de heliga möblerna och alla de heliga redskapen, när lägret ska [är redo att] dra vidare, då ska Kehats söner komma och bära dem, men får inte vidröra de heliga föremålen, då dör de. Dessa föremål är den börda som Kehats söner har i mötestältet. [De ska bära allting med stänger eller med ok.]
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
utan gör så här mot dem för att de ska leva och inte dö när de närmar sig de heligaste föremålen: Aron och hans söner ska gå in och förordna var och en av dem till hans arbete och till hans börda,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
både män och kvinnor ska ni skicka ut, utanför lägret ska ni skicka dem, så att de inte orenar lägret i vars mitt jag bor."
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade sagt till Mose, så gjorde Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner: En man eller en kvinna som ska bekänna någon synd som människor brukar bekänna, som bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och denna själ är skyldig,
Men om mannen saknar en återlösare till vilken betalningen för skulden kan ges, då ska återbetalningen vara Herrens (Jahves), ja prästens, vid sidan av baggen för försoning, med vilken försoning ska göras för honom.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: Om en mans hustru går åt sidan och agerar otroget mot honom,
Då ska mannen ta sin hustru till prästen och ska bära fram ett offer för henne, tiondelen av en efa av kornmjöl, han ska inte hälla någon olja på det, och inte lägga någon rökelse på det, för det är ett matoffer för avundsjuka [3 Mos 2:1], ett matoffer för åminnelse som gör att synden blir ihågkommen.
Och prästen ska ta heligt vatten i ett lerkärl, och av jorden som är på marken i tabernaklet ska prästen ta och lägga det i vattnet.
Och prästen ska låta henne avlägga en ed och säga till kvinnan: 'Om ingen man har legat med dig, och om du inte har gått åt sidan till orenhet, medan du varit under din man, ska du vara fri från detta bitterhetens vatten som orsakar förbannelse,
Och prästen ska skriva denna förbannelse i en bok (bokrulle), och han ska tvätta den i bitterhetens vatten.
Och prästen ska ta avundsjukans matoffer ur kvinnans hand och ska vifta matoffret inför Herren (Jahve) och ta det till altaret.
[Nasirlöften handlar om när någon vill tjäna Herren på ett speciellt sätt. Hebreiska ordet nazir betyder "hängiven" och "överlåten". Löftet var tidsbegränsat, se vers 4. När det gäller Samuel (1 Sam 1:11) och Simson (Dom 13:2–7) gav deras mödrar dem ett livslångt nasirskap. Johannes döparen omnämns i liknande termer, se Luk 1:13–17. Utombibliska källor visar att nasirlöften var vanliga och fungerade som tacksamhetsoffer. Löftestiden var 30 dagar. Det var troligen ett sådant nasirlöfte Paulus gjorde i Korint, se Apg 18:18; 21:23–26. Stycket följer en kiastisk uppställning: A. Introduktion, vers 1–2
  B. Förbud, vers 3–8
    C. Orening, vers 9–12
  B´ Fullbordan, vers 13–20
A´ Summering, vers 21]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: När en man eller kvinna vill avlägga ett löfte (en ed), ett nasirlöfte för att avskilja (helga) sig själv inför Herren (Jahve). [Här betonas speciellt att även kvinnor kan avge dessa löften. Några exempel är Channa (Hanna) och Manoas hustru, se 1 Sam 1:21–28; Dom 13:2.]
Och på den åttonde dagen ska han bära fram två turturduvor eller två duvor till prästen, till dörren på mötestältet (Tabernaklet).
Detta är undervisningen (instruktionerna) om att vara nasir. När dagarna för hans avskiljning är fullbordade ska han till mötestältets dörr (Tabernaklets dörr) föra fram
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till Aron och hans söner, så här ska ni välsigna israeliterna, säg till dem:
-
Må Herren (Jahve) låta sitt ansikte lysa över (mot) dig [komma med sin närvaro]
    och visa dig sin nåd (välvilja; trösta dig och ge dig sin oförtjänta kärlek).
Må Herren (Jahve) vända (upplyfta) sitt ansikte till dig
    och ge dig frid (fred; fullständig harmoni; helhet – hebr. shalom).
-
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Ta emot det av dem så att de kan bli till tjänst i mötestältet, och du ska ge dem till leviterna, till varje man i enlighet med hans tjänst."
Och Mose tog vagnarna och oxarna och gav dem till leviterna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "De ska förevisa sina offer, varje ledare på hans dag, för invigningen av altaret."
Och när Mose gick in i mötestältet (hebr. ohel moed), för att han skulle tala med honom, då hörde han rösten tala till honom från ovanför locket på arken (Nådastolen) som var ovanpå vittnesbördets ark, från mellan de två keruberna, och han talade till honom.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Aron och säg till honom: "När du tänder lamporna ska de sju oljelamporna ge sitt sken framför ljusstaken (Menoran)."
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (Menoran) som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och jag har gett leviterna, de är givna till Aron och till hans söner från Israels söner, för att betjäna Israels söner i mötestältet, och för att bringa försoning för Israels söner, för att ingen plåga ska drabba Israels söner när Israels söner kommer nära helgedomen."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
Och Mose talade till Israels söner att de skulle fira påsken.
och dessa män sade till honom: "Vi är orena genom en död mans kropp, därför måste vi stå tillbaka och kan inte föra fram offret till Herren (Jahve) på den bestämda tiden bland Israels söner."
Mose sade till dem: "Stanna här så att jag kan höra vad Herren (Jahve) ska befalla om er."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Om någon bland er eller era efterkommande blir [rituellt] oren på grund av en död kropp (ordagrant själ) eller är på en resa långt bort, ska han fira Herrens (Jahves) påsk
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och när de blåser med dem ska hela församlingen samla ihop sig till dig vid mötestältets öppning.
Och om de blåser med en [trumpet] då ska ledarna, huvudena för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering) samla sig till dig.
Och Mose sade till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahve) har sagt 'Jag ska ge den till er,' följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahve) har talat gott över Israel."
Och han sade till honom: "Jag vill inte gå (med er), men jag ska gå till mitt land och till min släkt."
Och folket ropade till Mose och Mose bad till Herren (Jahve) och elden ebbade ut.
men nu är vi uttorkade (har våra själar torkat bort), det finns ingenting, vi har inget annat än denna manna att se på."
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Varför har du handlat illa med din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, så att du har lagt bördan av hela detta folk på mig?
Har jag fött hela detta folk? Har jag burit fram dem så att du skulle kunna säga till mig: Bär dem i skötet som en omsorgsfull far bär ett ammande barn, till landet som du med ed lovat våra fäder?
Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Och säg till folket. Helga er själva till i morgon och ni ska äta kött, för ni har gråtit i Herrens (Jahves) öron och sagt: Vem låter oss äta kött? Det var väl med oss i Egypten. Därför ska Herren (Jahve) ge er kött och ni ska äta.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Är Herrens (Jahves) hand för liten? Nu ska du se huruvida mitt ord kommer att ske för dem eller inte."
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Och Mose drog sig undan till lägret, han och Israels äldste.
Och Herren (Jahve) talade direkt (omgående) till Mose och till Aron och till Mirjam: "Kom ut ni tre till mötestältet" och de tre kom ut.
Och han sade:
"Hör (lyssna noga på) mina ord. Om det finns en profet ibland er
    gör jag Herren (Jahve) mig själv känd för honom i en syn,
    jag talar till honom i en dröm.
Med honom talar jag mun mot mun,
    öppet och inte fördolt,
    och han ser Herrens (Jahves) skepnad.
Varför är ni då inte rädda (fruktar)
    för att tala mot min tjänare, mot Mose?"
Och när molnet avlägsnat sig från [sin plats] över tältet, se, då var Mirjam täckt av svampinfektion, som snö. Och Aron såg på Mirjam, och se hon hade en svampinfektion. [3 Mos 13–14]
Och Aron sade till Mose: "Min herre, lägg inte synd på oss, jag ber dig, för att vi har betett oss dåraktigt och eftersom vi har syndat.
Och Mose ropade till Herren (Jahve) och sade: "Gud (El) jag bönfaller dig, hela (bota) henne nu."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte gömma sig i skam i sju dagar? Låt henne vara isolerad utanför lägret sju dagar, därefter ska hon föras in igen."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose lät dem gå ut och utforska (undersöka) Kanaans land och sade till dem:
"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,
Och de gick och kom till Mose och till Aron och till hela Israels söners församling, till öknen Paran, till Kadesh och förde tillbaka ord till dem och till hela församlingen och visade dem landets frukt.
Och de [12 spejarna] berättade för honom [Mose] och sade. "Vi kom till landet som du sände oss till och det flödar verkligen av mjölk och honung, och detta är dess frukt.
Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Vi ska gå upp nu och besätta det, för vi är väl rustade att övervinna dem."
Men männen som hade gått upp med honom sade: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra spejarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jmf vers 30.]
Och de [10 männen – Shamoa, Shafat, Jigal, Palti, Gadiel, Gaddi, Amiel, Setor, Nachbi och Goel, se vers 4–15] spred ut ett ont rykte (missvisande information) om landet som de bespejat åt Israels söner och sade: "Landet som vi har vandrat igenom för att undersöka det, är ett land som slukar (äter upp) sina invånare [syftar troligtvis på att det varit många stridigheter i området, och hur det skulle bli svårt att inta och sedan behålla landet från inkräktare], och hela folket som vi såg där är högresta män.
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sade till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Och varför har Herren (Jahve) fört oss till detta land för att dö för svärdet? Våra fruar och våra små ska bli ett [krigs-]byte, är det inte bättre för oss att återvända till Egypten?"
Och de sade en man till sin bror: "Låt oss ge (utse åt) oss ett huvud (en ledare) och låt oss återvända till Egypten."
Och de talade till hela Israels söners församling och sade: "Landet som vi har vandrat genom för att utforska (undersöka), är ett mycket gott land.
Om Herren (Jahve) har sitt behag i (lutar sig mot, klänger sig fast vid) oss, då ska han föra oss till detta land och ge det till oss som ett land som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8].
Men hela församlingen talade om att stena dem med stenar, när Herrens (Jahves) härlighet visade sig i mötestältet för alla Israels söner.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?
Och Mose sade till Herren (Jahve): "När egyptierna får höra, för du förde upp detta folk med din makt från dem [2 Mos 12–15],
ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [2 Mos 13:20–22].
"Eftersom Herren (Jahve) inte förmådde att föra detta folk in i landet som han med ed lovat dem, därför har han slaktat dem i öknen."
Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13–19; Dom 1:9–15]
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Säg till dem: "Jag lever", förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), "med säkerhet, som ni har talat (det ni har sagt) i mina öron, så ska jag göra mot er (agera i enlighet med era egna ord).
ni ska sannerligen inte komma in i landet, för vilket jag lyfte upp min hand så att jag skulle låta er bo där, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
Och Mose talade dessa ord till Israels söner men folket knotade (klagade) mycket.
Och de steg upp tidigt på morgonen och gick upp på bergets topp och sade: "Här är vi och ska gå upp till platsen som Herren (Jahve) har lovat, för vi har syndat."
Men de dristade sig till att gå upp på bergets topp, likväl lämnade inte Herrens (Jahves) förbundsark och Mose lägret.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer in i landet som ni ska bo i (ert hemland), som jag ger till er,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni kommer in i landet dit jag för er,
Och när ni av misstag inte gör alla dessa budord (tydliga befallningar) som Herren (Jahve) har talat till Mose,
allt det som Herren (Jahve) har befallt er genom Mose hand, från den dag då Herren (Jahve) gav befallningar och vidare genom era generationer,
Och de som fann honom förde honom till Mose och Aron och till hela församlingen.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Mannen ska döden dö, hela församlingen ska stena honom med stenar utanför lägret."
Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem att de ska göra sig hörntofsar (tsitsit) i hörnen (vingarna) på sina kläder genom generationerna, och att de ska sätta en blå tråd i varje hörntofs (tsitsit).
Och de församlade sig mot Mose och mot Aron och sade till dem:
"Ni tar på er för mycket, hela församlingen är helig, var och en av dem och Herren (Jahve) är ibland dem.
Varför lyfter ni då upp er själva över Herrens (Jahves) församling?"[Deras påstående var delvis sant, se 2 Mos 19:5–6, men en revolt för att omkullkasta Guds utvalda ledarskap och prästerskap var något ont, se 4 Mos 14:8–11. Korach nämns först och var ledaren tillsammans med Datan och Aviram. Den sistnämnde On, nämns inte senare. Kanske drog han sig ur eller hade en mindre betydelsefull roll i upproret, se 4 Mos 16:5, 12.]
Och han talade till Korach och till hela hans sällskap och sade: "I morgon ska Herren (Jahve) visa vem som är hans och vem som är helig och ska låta honom komma nära sig, den som han väljer ska han låta komma nära honom.
Och Mose sade till Korach: "Lyssna jag ber er, Levi söner,
det är ingen liten sak för er att Israels Gud (Elohim) har avskilt er från Israels församling, för att föra er nära honom själv och tjänstgöra i Herrens (Jahves) Tabernakel och stå inför församlingen och betjäna dem,
Dessutom har du inte fört oss till ett land som flyter av mjölk och honung, inte gett oss arv med fält och vingårdar, vill du peta ut ögonen på dessa män? Vi kommer inte."
Och Mose blev mycket vred och sade till Herren (Jahve): "Ta ingen hänsyn till deras offer, jag har inte tagit en åsna från dem, inte heller har jag skadat någon av dem."
Och Mose sade till Korach: "Var du och hela ditt sällskap inför Herrens (Jahves) ansikte, du och de och Aron i morgon,
Och Korach samlade hela församling mot dem till mötestältets öppning, och Herrens (Jahves) härlighet visade sig för hela församlingen.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Tala till församlingen och säg: Stig upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats."
Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom.
Och han talade till församlingen och sade: "Avlägsna er, jag ber er, från dessa onda mäns tält, och vidrör ingenting som tillhör dem, annars sveps ni bort i alla deras synder."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Elazar, prästen Arons son, att han samlar upp rökelsekaren från branden och strö ut elden därute, för de har blivit heliga,
Och det hände när församlingen var samlad mot Mose och mot Aron att de såg mot mötestältet, och se, molnet täckte det och Herrens (Jahves) härlighet visade sig.
Och Mose och Aron kom till mötestältets ansikte (framför mötestältet).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose sade till Aron: "Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret på det och lägg rökelse ovanpå, och bär det snabbt till församlingen och bringa försoning för dem, för det är en vrede som har gått från Herren (Jahve), hemsökelsen (plågan) har börjat."
Och Aron tog det Mose hade sagt och sprang in mitt i församlingen, och se, hemsökelsen (plågan) hade börjat bland folket, och han lade på rökelsen och bringade försoning för folket.
Och Aron återvände till Mose vid mötestältets öppning och hemsökelsen (plågan) upphörde.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och ta av dem stavar, en för varje fars hus av alla deras ledare efter deras fäders hus, 12 stavar. Du ska skriva varje mans namn på hans stav.
Och Mose talade till Israels söner och alla deras ledare gav honom stavar, en för varje ledare efter deras fäders hus, 12 stavar och Arons stav var bland dem.
Och det hände nästa morgon att Mose gick in i vittnesbördets tält och se, Arons stav för Levi hus hade grönskat och hade fått knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar.
Och Mose förde ut alla stavarna från Herrens (Jahves) ansikte till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet, det ska bevaras (vaktas, skyddas) där som ett tecken till de rebelliska sönerna, för att det ska bli slut på deras knotande mot mig och de inte dör."
Och Israels söner talade till Mose och sade: "Se, vi förgås, vi är tillintetgjorda, alla är vi tillintetgjorda.
Alla som kommer nära, som kommer nära Herrens (Jahves) Tabernakel dör. Ska vi helt förgås?"
Och Herren (Jahve) sade till Aron: "Du och dina söner och din fars hus med dig ska bära helgedomens synd, och du och dina söner med dig ska bära ert prästerskaps synd.
Och de ska hålla (vakta, skydda, bevara) det som du håller (vaktar, skyddar, bevarar) och allt som ska hållas (vaktas, skyddas, bevaras) i tältet. De ska bara inte komma nära de heliga möblerna och till altaret för att de inte ska dö, varken de eller du.
Och de ska vara tillsammans med dig och hålla (vakta, skydda, bevara) mötestältets åligganden, oavsett vilket arbete i tältet det kan vara, men en vanlig man (någon som inte är levit) ska inte komma nära dig.
Och Herren (Jahve) talade till Aron: "Och jag, se, jag har gett dig ansvar för mina lyftoffer, för alla Israels söners heliga ting, till dig har jag gett dem som en helig del, och till dina söner som en evig förordning.
Och Herren (Jahve) sade till Aron: "Du ska inte ha något arv i deras land, inte heller ska du ha någon del ibland dem. Jag är din del och ditt arv bland Israels söner. [Detta är förebilden på hur vi ska se på oss själva som präster i det nya förbundet, så länge vi lever här i världen ska vi inte leva av den utan i den med Herren och himlen som vår del och vårt arv, se 1 Pet 2:9]
Och hädanefter ska inte Israels söner komma tomhänta till mötestältet, för att inte bära på synd och dö.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Du ska tala till leviterna och säga till dem: "När ni tar emot Israels söners tionde som jag har gett er från dem som ert arv, då ska ni ta åt sidan en gåva (ett offer) för Herren (Jahve), en tiondel av tiondet.
Därför ska du säga till dem: När ni avskiljer det bästa från det, då ska det räknas till leviterna som överflödet på tröskgolvet och som överflödet från vinpressen.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Detta är undervisningens (Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga (hebr. parah adoma) till dig, felfri (rituellt ren – hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok. [Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden Adar, just innan Pesah. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se Heb 13:12.]
Och ni ska ge henne till prästen Elazar och hon ska föras utanför lägret och hon ska slaktas framför hans ansikte.
Och prästen Elazar [Arons son, se 4 Mos 3:2] ska ta av hennes blod med sitt finger och stänka hennes blod mot mötestältets öppning (bokstavligt: ansikte) sju gånger. [Så från den östra området skulle prästen stänka i västlig riktning, mot altaret, där blodet i normala fall hälldes ut eller stänktes. Upprepningen sju gånger talar om fulländing. Flera andra offer, t.ex. försoningsdagen, har samma upprepning, se 3 Mos 16:14–19.]
Och prästen ska ta cederträ [som är rödaktigt] och isop [som användes för att stänka blod] och karmosinrött [material – troligtvis garn färgat rött] och kasta det på den brinnande kvigan. [Här finns en koppling till Jesu död, se Ps 22:8.]
Sedan ska prästen tvätta sina kläder och han ska bada sin kropp i vatten och efteråt ska han komma in i lägret och prästen ska vara [cermoniellt] oren till kvällen.
Detta är undervisningen. När en människa dör i ett tält ska alla som kommer in i tältet och allt som finns i tältet vara orent i sju dagar.
Och för den orene ska de ta av stoftet (hebr. afar) som är bränd för rening från synd [3 Mos 4:3] och friskt (rinnande) vatten ska hällas över den i ett kärl. [Här används inte ordet för aska (hebr. efer). Både aska och damm (hebr. avak) var slutresultatet av eld och att något krossades och kunde inte ge liv. Ordet afar knyter an till formandet av mäniskan i 1 Mos 2:7 (från stoft). Den röda kvigans stoft kommer kunna ge nytt liv.]
Och varför har du fört Herrens (Jahves) församling till denna öken för att dö här, vi och vår boskap?
Och varför har du låtit oss komma ut ur Egypten för att föra oss till denna onda plats? Det är ingen plats för säd eller fikon eller vin eller granatäpplen, och inte finns det något vatten att dricka."
Och Mose och Aron gick från församlingen till öppningen på mötestältet och föll ner på sina ansikten, och Herrens (Jahves) härlighet visade sig för dem.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Ta staven och samla församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon så att den ger ifrån sig vatten, och du ska frambringa vatten till dem ut ur klippan, så ska du ge församlingen och deras boskap att dricka."
Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sade till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?"
Och Herren (Jahve) sade till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helig i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss,
Och när vi ropade till Herren (Jahve) hörde han vår röst och sände en ängel och förde oss ut från Egypten.
    Och se vi är i Kadesh, en stad precis vid din gräns.
Och Edom sade till honom: "Ni ska inte gå genom mig, annars kommer jag ut med svärdet mot er."
Och Israels söner sade till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land och sade:
Aron ska samlas till sitt folk, för han ska inte gå in i det land som jag har gett till Israels söner eftersom han gjorde uppror mot mig vid Merivas vatten.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn).
Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat, för vi har talat mot Herren (Jahve) och mot dig. Be till Herren (Jahve) att han tar bort ormarna från oss."
    Mose bad för folket.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gör en giftorm [en som liknar de ormar som plågar folket] och sätt upp den på en påle, och detta ska ske: När den som är ormstungen ser på den ska han leva."
Då gjorde Mose en kopparorm (orm av brons) och satte upp den på en påle. Om någon hade blivit biten (hebr. nashach) av en orm, så fick han leva om han tittade på kopparormen. [Hebr. Nechoshet används både om ren koppar och dess legeringar som gjorde metallen hårdare. Materialet som användes här var sannolikt brons (90% koppar och 10% tenn). Ordet för orm är (hebr. nachash) som har samma tre första bokstäver som ordet för koppar/brons (Nun, Het och Shin). Intressant är att enda skillnaden mellan orden är att koppar/brons har en fjärde bokstav – Tav, som är en bild på ett kors! I Joh 3:14–15 liknas synden vid denna giftorm, den finns inte bara omkring oss utan har också bitit var och en av oss. Jesus gjordes till synd och bar den på korset, men den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40. Det hebreiska ordet för påle kan också översättas "baner" eller "fälttecken". Första gången det används är i 2 Mos 17:15 där Herren kallas Jahve Nissi – Herren är mitt baner. Detta sker efter Josuas seger över amalekiterna, då livet segrade över döden. På ett snarlikt sätt lyfte då Mose upp Guds stav i sina händer, när han bad på ett berg.]
Och Israel sände budbärare till amoréernas kung Sichon och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Och Moav sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp fältets gräs." Och Balak, Tsippors son, var Moavs kung vid den tiden.
Och han sände budbärare till Bileam, Beors son, till Petora som är vid floden, till folkets söner i landet och kallade på honom och sade:
"Se, det är ett folk som har kommit ut från Egypten,
    se, de täcker jordens ansikte (yta),
    och de har lägrat sig mittemot mig.
Och Moavs äldste och Midjans äldste gick iväg med [belöning/betalning för] spådom i sina händer. [Balaks uttalande i vers 37 antyder att betalningen först diskuterades efter att Bileam kommit till honom. Här har de kanske med sig en delbetalning, se även 4 Mos 24:11.] Och de kom till Bileam och talade Balaks ord med honom.
[Resan var lång och det var sent.] Och han sade till dem: "Stanna här i natt och jag ska ge de ord tillbaka som Herren (Jahve) talar till mig." Och Moavs furstar stannade hos Bileam.
Och Gud (Elohim) kom till Bileam och sade: "Vilka är dessa män som är hos dig?"
Och Bileam sade till Gud (Elohim): "Balak, Tsippors son, Moavs kung har sänt till mig (och sagt):
Och Gud (Elohim) sade till Bileam: "Du ska inte gå med dem, du ska inte förbanna folket för de är välsignade."
Och Bileam steg upp på morgonen och sade till Balaks furstar: "Gå ni [tillbaka] till ert land, för Herren (Jahve) vägrar att låta mig gå med er."
Och Moavs furstar steg upp och de gick till Balak och sade: "Bileam vägrar att följa med oss." [Bileam är en hednisk präst som till en början beskrivs i positiva ordalag, eftersom han hör Herrens röst och lyder och inte kan förbanna israeliterna. Allt eftersom berättelsen rör sig framåt visar han sig ha en dubbel natur. I NT beskrivs han som en som förleder israeliterna in i synd, se 4 Mos 31:16; 2 Pet 2:15–16; Jud 1:11; Upp 2:14–16. Det finns flera paralleller med Judas. Båda hade kärleken till pengar (Joh 12:6) och förråder sina bröder. Det är intressant att vid utgrävningar i Tel Deir Alla i Jordanien (8 km öster om Jordanfloden, 1 km norr om Jabbok) hittas 1967 en inskription i ett tempel som omnämner "siaren Bileam, Beors son". I texten som innehåller profetior om undergång och kaos nämns också fåglar och även en hyena och åsna. Inskriptionen dateras till 900-800 f.Kr. vilket är långt senare än Bileam. Denna inskription är dock en utombiblisk källa som bekräftar Bibelns uppgifter, som då redan fanns nedtecknade i Moseböckerna, att en siare som hette Bileam var känd i just detta område i Jordanien.]
Och de kom till Bileam och sade till honom: "Så säger Balak, Tsippors son: 'Låt ingenting, jag ber dig, hindra dig från att komma till mig,
för jag ska befordra dig och ge dig stor ära, vad du än säger till mig (begär) ska jag göra. Kom, jag ber dig (vädjar), förbanna detta folk åt mig.' "
Och Bileam svarade och sade till Balaks tjänare: "Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) smått eller stort.
Och Gud (Elohim) kom till Bileam på natten och sade till honom: "Om männen har kommit för att kalla på dig, stå upp och gå med dem, men bara de ord jag talar till dig ska du göra."
Och åsnan såg Herrens (Jahves) ängel och pressade sig själv mot muren och klämde Bileams fot mot muren, och han slog henne igen.
Och åsnan sade till Bileam: "Är inte jag din åsna, som du har ridit på i hela ditt långa liv, till denna dag? Har jag någonsin gjort så här mot dig (förut)?" Och han sade: "Nej."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till honom: "Varför har du slagit din åsna dessa tre gånger? Se, jag har kommit som en åklagare för din väg är emot mig,
Och Bileam sade till Herrens (Jahves) ängel: "Jag har syndat, för jag visste inte att du stod i vägen mot mig, därför om det misshagar dig (att jag fortsätter) ska jag gå tillbaka."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Bileam: "Gå med männen, men bara de ord som jag talar till dig ska du tala." Så Bileam gick (följde) med Balaks furstar.
Och när Balak hörde att Bileam hade kommit gick han ut och mötte honom vid Ir-Moav [staden i Moav, troligtvis Ar, se 4 Mos 21:15, 28] som är på Arnons gräns, vid den yttersta delen av gränsen.
Och Balak sade till Bileam: "Sände jag inte efter dig och kallade enträget på dig? Varför kom du inte till mig? Har jag inte möjlighet att befordra dig och ge dig ära?"
Och Bileam svarade till Balak: "Se, jag har kommit till dig, men har jag nu någon makt att alls säga något till dig? Ordet som Gud (Elohim) har lagt i min mun ska jag tala." [Bileam ignorerar de många detaljfrågorna i vers 37, han har anlänt nu, och det är det som spelar någon roll.]
Och Bileam sade till Balak: "Bygg åt mig sju altaren här och gör i ordning sju oxar och sju baggar." [Bileam verkar följa någon hednisk tradition med sju altare, kanske skulle offren tillägnas sju olika gudar, ingenstans nämns om att sju altaren ska byggas för att offra till Herren. Talet sju står annars ofta för helhet och att upprepa en handling sju gånger är inte ovanligt, se 1 Kung 18:43; 2 Kung 5:10.]
Och Gud (Elohim) mötte Bileam och han sade till honom: "Jag har gjort i ordning (förberett, arrangerat) sju altaren och jag har offrat en oxe och en bagge på varje altare."
Och Herren (Jahve) lade ett ord i Bileams mun och sade: "Återvänd till Balak och så ska du tala."
Och han återvände till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, han och alla Moavs furstar.
Och Balak sade till Bileam: "Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att förbanna mina fiender, och se, du har helt och hållet välsignat dem."
Och Balak sade till honom: "Kom, jag ber dig, till en annan plats från vilken man kan se dem. Du ska se flertalet av dem men inte se alla, och förbanna dem därifrån."
Och han tog honom till Tsofims fält, till toppen på Pisga, och byggde sju altaren och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
Och han sade till Balak: "Positionera dig (stå, stanna) här vid brännoffret medan jag går mot ett möte där borta."
Och Herren (Jahve) mötte Bileam och lade ett ord i hans mun och sade: "Återvänd till Balak och så ska du tala."
Och han kom till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, och Moavs furstar med honom. Och han sade: "Vad har Herren (Jahve) talat?"
Och Balak sade till Bileam: "Förbanna dem inte alls och välsigna dem inte alls"
Men Bileam svarade och sade till Balak: "Talade jag inte om för dig och sade att allt som Herren (Jahve) talar, det måste jag göra?"
Och Balak sade till Bileam: "Kom nu jag ska ta dig till en annan plats, måhända behagar det Guds (Elohims) ögon att du förbannar dem åt mig därifrån."
Och Bileam sade till Balak: "Bygg åt mig sju altaren här och gör i ordning sju oxar och sju baggar."
Och när Bileam såg att det var gott i Herrens (Jahves) ögon att välsigna Israel, gick han inte som den andra gången för att söka spådomar utan vände sitt ansikte mot öknen.
Och Balaks vrede upptändes mot Bileam: "Jag har kallat dig att förbanna mina fiender, och se, du har välsignat dem tre gånger!
Och nu försvinn (gå din väg) till din plats (dit där du kom ifrån)! Jag tänkte befordra dig och ge dig stor ära men se, Herren (Jahve) har hållit dig borta från ära.
Och Bileam sade till Balak: "Sade jag inte till dina budbärare att du inte skulle sända efter mig när jag sade:
[Vers 1–3 formar en kiasm. Strukturen betonar hur just offrandet till dessa avgudar är det centrala i vad som väcker Guds vrede. Baal är det kananeiska och hebreiska ordet för "herre" och Peor är platsen. Platsen ligger strax öster om Jeriko och kallas även Bet-Beor (Peors hus) i 5 Mos 3:39. Baal var en fertilitetsgud som dyrkades med sexuella riter, se Jer 2:23; Hos 2:13.] Och Israel vistades i Shittim [plural av Shittah, hebreiska för Akaciaträ – enligt Josefus 1 mil öster om Jordan, se 4 Mos 33:49; Jos 2:1; 31]
    och folket började begå äktenskapsbrott med Moavs döttrar.
        
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta alla folkets ledare och häng upp dem till Herren (Jahve) i solskenet, så att Herrens (Jahves) vrede kan vändas bort från Israel."
Och Mose sade till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet.
Och han gick efter den israeliske mannen in i kammaren och genomborrade dem båda, den israeliske mannen och kvinnan genom hennes buk. Så upphörde hemsökelsen (plågan, pandemin – heb. magefa) från Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och det skedde efter plågan [i kapitel 25 med avgudadyrkan] att Herren (Jahve) talade till Mose och till Elazar, prästen Arons son, och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och du ska tala till Israels söner och säga:
'Om en man dör och inte har någon son,
    då ska hans arv gå vidare till hans dotter.
Och om hans far inte har några bröder
    då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose." [Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se 5 Mos 25:5–10. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp på Avarims berg och se landet som jag har gett till Israels söner.
Och när du har sett det ska du bli samlad till ditt folk, som Aron din bror blev samlad,
Och Mose talade till Herren (Jahve) och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
[Ett nytt stycke börjar här. Ordningen följer den i 3 Mos 23, men fokus här är speciellt prästernas uppgifter. När väl hela offertjänsten är i full gång kommer prästerna att offra 113 oxar, 32 baggar och 1 086 lamm under ett år. Dessutom behövs över ett ton säd och tusentals liter olja och vin.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Befall Israels söner och säg till dem: Mitt offer [hebr. qorban; generell term för alla typer av offer/löften till Gud; här syftar det på kött], min mat (bröd) – för mina eldsoffer som är en söt arom till mig – ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till mig i rätt tid.
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose talade till stamhövdingarna för Israels söner och sade: Detta är de ting om vilka Herren (Jahve) har befallt.
Men om hennes man tiger mot henne från dag till dag då låter han alla hennes eder gälla, och allt hon lovat gäller henne. Han har låtit det gälla eftersom han teg mot henne den dagen som han hörde dem.
[Detta är det centrala stycket:]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Israels söner, hämnas midjaniterna, sedan ska du bli samlad till ditt folk."
Och Mose talade till folket och sade: "Rusta männen hos er för strid, så att de kan dra ut mot Midjan, för att verkställa Herrens (Jahves) hämnd över Midjan.
Och de förde fångarna och bytet och det tillspillogivna till Mose och prästen Elazar och till Israels söners församling, till lägret på Moavs slätt som är vid Jordan mittemot Jeriko.
Och Mose och prästen Elazar och församlingens ledare gick ut för att möta dem utanför lägret.
Och Mose sade till dem: "Har ni räddat kvinnorna levande?
Och prästen Elazar sade till alla stridsmän som dragit ut i strid: "Detta är förordningen (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt Mose.
Och ni ska tvätta era kläder på sjunde dagen och ni ska bli rena. Därefter får ni komma in i lägret."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och härhövitsmännen, ledarna för 1 000 och ledarna för 100, kom nära Mose,
och de sade till Mose: "Dina tjänare har räknat stridsmännen som var under vårt ansvar och inte en enda man bland oss saknas.
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från ledarna för 1 000 och ledarna för 100, och förde in det i mötestältet som ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Gads söner och Rubens söner kom och talade med Mose och prästen Elazar och ledarna för församlingen och sade:
Och varför ska ni vända bort hjärtat på Israels söner från att gå över och in i landet som Herren (Jahve) har gett dem?
För när de gick upp i Eshkols dal och såg landet, vände de bort hjärtat på Israels söner så att de inte skulle gå in i landet som Herren (Jahve) har gett dem.
Och se, ni reser er i era fäders ställe, en avkomma av syndiga män, för att föröka Herrens (Jahves) brinnande vrede mot Israel.
Och de kom nära honom och sade: "Vi ska bygga stall här för vår boskap och städer för våra små,
men själva ska vi vara redo och rustade att dra ut framför Israels söner, till dess att vi har fört dem till deras plats, och våra små ska bo i befästa städer (som skydd) från landets invånare.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
För vi ska inte ärva med dem på den andra sidan Jordan och längre bort, eftersom vårt arv tillfaller oss på denna sida, öster om Jordan."
Och Mose sade till dem: "Om ni ska göra på detta sätt, om ni rustar er själva och går inför Herrens (Jahves) ansikte till striden,
Och Gads söner och Rubens söner talade till Mose och sade: "Dina tjänare ska göra som min herre har befallt.
Och Mose sade till dem: "Om Gads söner och Rubens söner ska gå över Jordan med er, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), och landet ska underkuvas inför er, så ska ni ge dem Gileads land som besittning,
Och Gads söner och Rubens söner svarade och sade: "Som Herren (Jahve) har sagt till sina tjänare så ska vi göra.
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den 5:e månaden på den första dagen i månaden.
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
"Tala till Israels söner och säg till dem: 'När ni går över Jordan in i Kanaans land,
Och ni ska ärva (hebr. nachal) landet genom lottkastning efter era familjer, till de som är fler ska det ges ett större arv, och till dem som är färre ska det ges ett mindre arv. Varthelst lotten faller för en man, det ska vara hans. Efter (i enlighet med) era fäders stammar ska ni ärva.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Befall Israels söner och säg till dem: 'När ni kommer in i Kanaans land är detta det land som ska tillhöra er som ett arv, Kanaans land med sina gränser.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni går över Jordan in i Kanaans land,
och församlingen ska fria mandråparen från blodshämnarens hand, och församlingen ska upprätta honom i fristaden till vilken han har flytt, och han ska bo därinne till dess översteprästen som var smord med helig olja är död.
eftersom han måste förbli i sin fristad till dess översteprästen har dött, men efter översteprästens död kan mandråparen återvända till landet för sin besittning.
Och ni ska inte ta någon lösen för den som lämnat sin fristad för att bo i sitt land igen förrän prästen har dött.
På det sättet ska inget arv bland Israels söner flyttas från stam till stam, för Israels söner ska hålla fast vid varje del av arvet i hans fars stam.
Detta är budorden (tydliga befallningar) och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) befallde Israels söner genom Mose hand, på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.

5 Moseboken (208)

Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav.
Och det hände på det fyrtionde året i den elfte månaden på den första dagen i månaden [den 1 Shevat – motsvarar jan/feb 1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahve) befallt dem.
"Herren vår Gud (Jahve Elohim) talade till oss i Chorev och sade: 'Ni har vistats (bott) tillräckligt länge i dessa berg,
vänd er och vandra till amoréernas bergsland och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kananéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat.
Och jag talade till er vid den tiden och sade: "Jag ensam kan inte själv bära er,
Ni ska inte ha anseende till person när ni dömer, ni ska lyssna på den lilla och den stora lika. Ni ska inte vara rädda för någon mans ansikte, för domen är Guds (Elohims), och de fall som är för svåra för er ska ni ta till mig, och jag ska lyssna på dem."
Och jag sade till er: "Vi har kommit till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett till oss.
Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
Och de tog av landets frukt i sina händer och tog ned den till oss och kom tillbaka med ord och sade: "Gott (plural, gott på många sätt) är landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ger till oss."
Då sade jag till er: "Frukta inte och var inte rädda för dem.
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
Men Herren (Jahve) sade till mig: "Säg till dem: 'Gå inte upp och strid, för jag är inte ibland er, annars blir ni slagna av era fiender.' "
Så talade jag till er men ni lyssnade inte utan var upproriska mot Herrens (Jahves) befallningar och var övermodiga och gick upp till bergsbygden.
Och ni återvände och grät inför Herrens (Jahves) ansikte, men Herren (Jahve) lyssnade inte på er röst och gav er inte sitt öra.
Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda Havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.
Och Herren (Jahve) talade till mig och sade:
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Angrip inte Moav och börja inte strida med dem, för jag ska inte ge dig av hans land som besittning eftersom jag har gett Ar [stad i Moav; betecknar här även hela området] till Lots söner som en besittning.
att Herren (Jahve) talade till mig och sade:
Och jag sänder budbärare ut från Kedemots öken till Sichon, Chesbons kung med ord om fred och säger:
som Esaus söner som bor i Seir och moabiterna som bor i Ar gjorde för mig, till dess jag går över Jordan in i landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett oss."
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Se, jag har börjat ge Sichon och hans land framför dig, börja att besätta hans land."
Endast Ammons söners land kom ni inte nära, längs hela floden Jabbok och städerna i bergsbygden och överallt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) inte tillät (förbjöd) oss.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoréernas kung som bodde i Cheshbon." [4 Mos 21:33–35]
Och jag bad (vädjade till) Herren (Jahve) vid den tiden och sade:
Men Herren (Jahve) var vred på mig för er skull och lyssnade inte på mig och Herren (Jahve) sade till mig: "Det räcker, tala inte mer med mig om denna sak.
Och nu Israel, lyssna till förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har undervisat er, för att ni ska leva och gå in och ta landet i besittning som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er.
För vilket stort land finns som har Gud (Elohim) så nära sig, som Herren vår Gud (Jahve Elohim) är, närhelst vi kallar på honom?
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn)."
Och Herren talade till er från mitten av elden, ni hörde rösten med ord men såg ingen gestalt, bara en röst.
Därför, skydda (vakta, bevara) noga (med stor omsorg ständigt) över era liv (själar). Eftersom ni inte såg någon konkret form (inget förkroppsligande) den dagen då Herren (Jahve) talade till er på Chorev [Sinai berg, se 5 Mos 4:10] ut från mitten av elden,
Nu var Herren (Jahve) vred på mig för er skull och svor att jag inte skulle gå över Jordan och att jag inte skulle gå in i det goda landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) gett er till ett arv,
Idag ska du förstå (känna till, vara intimt förtrogen med, veta) och ta till hjärtat att Herren (Jahve) är Gud, uppe i himlarna och här nere på jorden – det finns ingen annan.
för att en person som oavsiktligt dräpt någon (ordagrant: "den mandråpare som dödat") ska kunna fly dit [4 Mos 35:9–34], och inte har hatat honom dessförinnan, och som har flytt till en av dessa städer för att kunna leva.
Detta är stadgarna (vittnesbörden) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Mose talade till Israels söner när de kom ut från Egypten,
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
Dessa ord talade Herren (Jahve) till hela församlingen på berget, ut ur mitten av elden, ur molnet och ur det tjocka mörkret, med en stark röst och det fortsatte inte mer. Och han skrev dem på två tavlor av sten och gav dem till mig.
[Mose talar till folket:] Då trädde alla ledare för era stammar tillsammans med era äldste fram till mig [eftersom ni var så rädda], när ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld.
Du [Mose], får gå nära och höra allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt dig så ska vi lyssna och lyda."
Och Herren (Jahve) hörde rösten med dina ord när du talade till mig och Herren (Jahve) sade till mig: "Jag har hört rösten med detta folks ord som de har talat till dig, de har talat väl i allt som de har sagt.
Men du, stanna här hos mig och jag ska tala till dig alla de budord (tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lära dem så att de ska göra dem i landet som jag ger dem att besätta.
Och det ska vara när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv),
När Herren din Gud (Jahve Elohim) ska föra dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska han kasta ut många folkslag framför dig,
    hetiterna
    och girgasiterna
    och amoréerna
    och kananéerna
    och periséerna
    och hivéerna
    och jebusiterna,
sju folkslag större och mäktigare än er,

Och som straffar
    dem som hatar honom [avvisar hans förbund]till deras ansikten (personligt, mot dem direkt),
    
    han dröjer inte [att agera]
    mot dem som hatar honom – till deras ansikten,
ska han straffa.
[Frasen "till dem som hatar honom till deras ansikten" används bara här och utifrån konstruktionen så verkar betydelsen vara att det är att de straffas, inte nästa generation.]
Och du ska inte föra in en styggelse i ditt hus och bli förbannad tillsammans med den (styggelsen), du ska innerligt avsky den, för det är ett invigt (avskilt) föremål.
För Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig till ett gott land, ett land med vattenbäckar, med källor och djup som forsar fram i dalar och på berg.
och Herren (Jahve) gav till mig två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger, och de var skrivna enligt alla de ord som Herren (Jahve) talat med er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag.
Och det hände vid slutet på de 40 dagarna och de 40 nätterna att Herren (Jahve) gav mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Stå upp, gå ner snabbt härifrån, för ditt folk som du har fört ut ur Egypten har handlat fördärvligt, de är snabba att vända sig bort från vägen som jag har befallt dem, de har gjort sig en gjuten bild."
Vidare talade Herren (Jahve) till mig och sade: "Jag har sett detta folk och se det är ett styvnackat folk,
Jag fruktade för vreden och den heta ilskan, som Herren (Jahve) vredgades mot er till att utrota er. Men Herren (Jahve) lyssnade på mig även den gången.
Och jag tog er synd, kalven som ni hade gjort, och brände den i eld och slog den i bitar och malde ner den tills det bara var fint (tunnt) stoft, och jag kastade stoftet i bäcken som rann ner från berget.
Och jag bad till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Jahve) utrota inte ditt folk och din arvedel som du har återlöst genom din storhet, som du har fört ut ur Egypten med en mäktig hand.
Kom ihåg dina tjänare, Abraham, Isak och Jakob. Se inte till envisheten hos detta folk och inte till deras ondska, och inte till deras synd,
för att inte landet som du fört oss ut ur ska säga: 'Eftersom Herren (Jahve) inte kunde föra dem in i landet som han lovat dem och eftersom han hatade dem, har han fört dem ut för att slakta dem i öknen.'
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till mig: "Hugg dig två tavlor av sten, likadana som de första, och kom upp till mig på berget och gör dig en ark av trä,
Och han skrev på tavlorna som den första gången, de tio orden som Herren (Jahve) talade till er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag, och Herren (Jahve) gav dem till mig.
Nu står jag på berget som den första gången, 40 dagar och 40 nätter, och Herren (Jahve) lyssnade till mig även den gången så att Herren (Jahve) inte utrotar er.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Res dig, gå inför folket och se till att de drar vidare så att de går in och tar landet i besittning, som jag lovade (svor, gav min ed) till deras fäder att ge till dem."
Det ska ske om ni lyssnar noga på mina budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befaller er idag, att älska Herren din Gud (Jahve Elohim) och tjäna honom med hela ditt hjärta och med hela din själ,
välsignelsen om ni lyssnar
    till Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural)
    som jag befaller er idag,
och förbannelsen om ni inte lyssnar
    till Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural)
    utan vänder av från vägen som jag har befallt er idag och går efter andra gudar som ni inte känner.
Och det ska bli när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som du går för att besätta, att du ska placera välsignelsen på berget Gerizim och förbannelsen på berget Ejval [5 Mos 27–28; Jos 8:30–35].
Endast på den plats som Herren ska välja från alla era stammar för att fästa sitt namn, där ska ni söka hans närvaro.
för ni har ännu inte kommit till vilan (trösten) och till ert arv som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er.
Bara de heliga tingen som du har och dina löften ska du ta och gå till platsen som Herren (Jahve) ska välja,
Om det uppstår en profet i er mitt eller en drömmare som drömmer drömmar och han ger er ett tecken eller ett under,
och tecknet eller undret sker som han har talat till er om och sagt: "Låt oss följa andra gudar som du inte känner och tjäna dem",
då ska du inte lyssna till orden från den profeten eller på den som drömmer drömmar, för Herren din Gud (Jahve Elohim) sätter dig på prov för att veta om du älskar Herren din Gud (Jahve Elohim) med hela ditt hjärta och med hela din själ.
av folkens gudar som finns runtomkring dig, nära dig eller långt bort från dig, från jordens ena ända till jordens andra ända,
ska du inte samtycka med honom, inte heller lyssna på honom, inte heller ska dina ögon tycka synd om honom, du ska inte skona och du ska inte gömma (skydda) honom,
Och du ska samla allt tillspillogivet därifrån på dess öppna plats (stadens torg) och ska bränna det med staden i eld, allt det tillspillogivna till Herren din Gud (Jahve Elohim), och den ska bli en stenhög för alltid, den ska inte byggas upp igen.
då ska du omvandla det till silver och binda upp silvret i din hand och ska gå till platsen som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja.
Var på din vakt (skydda och bevara dig själv – hebr. shamar) så att inte den onda tanken kommer i ditt hjärta: "Det är nu nära det sjunde året då alla skulder avskrivs (efterskänks)." Om ditt öga är ont (ditt hjärtas inställning är fel) mot din fattige broder och du inte lånar honom någonting, då kan han ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig (du är skyldig). [Inom den judiska läran anses budet att låna ut pengar vara större än att ge gåvor till välgörenhet. Anledningen är att ett lån bevarar värdigheten hos den som tar lånet. Förutom pengarna så visar också långivaren att han har en tro på att låntagarens situation kommer att förändras till det bättre och han blir självförsörjande. Rabbiner lär också att lånen ska ges i vittnens närvaro eller skriftligt, annars kan det bli en nästan orättvis frestelse att fördröja betalningen. Se även 2 Mos 22:25; 3 Mos 25:35–37; Ps 37:21; Matt 5:42.]
Och det ska ske om han säger till dig: "Jag ska inte gå härifrån", eftersom han älskar dig och ditt hus för att han har behandlats väl av dig,
utan på en plats som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att hans namn ska bo där, där ska du offra påskoffret på kvällen när solen går ner, vid den bestämda tiden (månaden Aviv/Nisan) då du kom ut från Egypten.
då ska du föra fram den mannen eller kvinnan, som har gjort denna onda sak till dina portar – den mannen eller kvinnan – och du ska stena dem med stenar så att de dör.
Om det kommer fram ett ärende som är för svårt för dig att döma,
    mellan blod och blod [mord och dråp – medvetet eller olyckshändelse, se 2 Mos 21:18–21],
    mellan påstående och påstående (där ord står mot ord)
    och mellan slag och slag (där någon har slagit eller spottat på),
    liksom kontroversiella frågor inom dina portar.
Då ska du resa dig upp och gå upp till platsen som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska visa dig. [5 Mos 12:4–7]
Du ska komma till prästerna och leviterna och till domarna, som ska finnas i dessa dagar, och du ska fråga och de ska avkunna domen åt dig.
Den man som är arrogant (stolt) och inte lyssnar på prästen som står och betjänar inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim), eller till domaren, den mannen ska dö, och du ska utrota ondskan från Israel.
[Här finns flera begränsningar och en uppmaning. Detta var unikt för Israel, andra omgivande riken hade inte den här typen av restriktioner. Israeliternas kung skulle vara en landsman, inte ha för stor militär makt (samla många hästar), inte ha många fruar och samla på sig en egen stor rikedom. Den sista och femte punkten är att göra en egen personlig kopia av Moseböckerna och dagligen läsa den, det är en uppmaning att låta Guds undervisning få bli personlig. Flera av dessa råd kan även appliceras på troende idag, se 1 Pet 2:9.] När ni kommer till landet, som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett till er, och ska inta det, och ska bosätta er där, och ni då säger: "Jag ska sätta en kung över mig som alla länder runtomkring mig" [1 Sam 8:5, 20],
Och när en levit kommer från någon av dina portar [dina städer med murar] i hela Israel där han bor, och kommer av egen vilja (sin själs önskan) till platsen som Herren (Jahve) ska utvälja [5 Mos 12:4–7],
När du kommer in i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig, ska du inte lära dig att göra efter dessa länders styggelser.
Ingen som utför andebesvärjelser, inget medium som frågar förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], spiritist (spåman) eller en som kallar på döda andar [1 Sam 28].
Dessa länder, som du ska besätta (inta), lyssnar till siare och till spåmän. Men Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har inte tillåtit dig att göra sådant.
Herren, din Gud, ska låta en profet uppstå åt dig bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig [Mose]. Lyssna på honom. [Jesus är denna profet, han uppfyllde denna profetia femtonhundra år senare, se Apg 3:22–23; 7:37.]
Herren sade till mig: "Vad de säger är riktigt.
Jag ska låta en profet uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt vad jag befaller honom.
Och det skall ske att vemhelst som inte lyssnar till mina ord som han ska tala i mitt namn, av honom ska jag utkräva det.
som när en man går till skogen med sin granne för att hugga ved och hans hand riktar ett slag med yxan för att hugga ner trädet och yxhuvudet lossnar från skaftet och träffar hans granne så att han dör, då ska han fly till en av dessa (tre) städer och leva.
Men om någon man hatar sin granne och ligger i bakhåll för honom och reser sig mot honom och slår honom så att han dör och sedan flyr till en av dessa städer,
Det ska ske när ni närmar er striden att prästerna ska stiga fram och tala till folket,
och säga till dem: "Hör Israel, ni närmar er dagen för strid mot era fiender, låt inte era hjärtan tappa modet. Frukta inte (var inte rädda), bli inte oroliga och förfäras inte av dem,
Och generalerna ska tala och säga till folket:
[Undantag från krigstjänst:]
"Vilken man finns bland er som har byggt ett nytt hus,
    och inte invigt det?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man inviger det.
Och generalerna ska vidare tala till folket och säga: "Vilken man finns hos er som är ängslig och räddhågad?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kan hans bröders hjärtan smälta (börja bli räddhågsna) som hans hjärta."
Och det ska ske när generalerna har slutat att tala till folket att härens kaptener ska utses som ledare för folket.
När du närmar dig en stad för att strida mot den, då ska du förkunna frid (shalom) till den.
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
Då ska de äldste och dina domare träda fram och de ska mäta avståndet till städerna som finns runt omkring honom som dödats.
Och det ska ske att den stad som är närmast mannen som dödats, de äldste i den staden ska ta en kviga från sin hjord som inte har använts till arbete och som inte har gått i något ok.
De äldste i den staden ska föra ner kvigan till en djup dal, som varken plöjs eller besås och där i dalen ska de bryta nacken av kvigan.
Och alla äldste i staden, som är närmast den döda mannen, ska tvätta sina händer över kvigan vars nacke de har brutit i dalen.
då ska du föra hem henne till ditt hus och hon ska raka sitt huvud och klippa sina naglar,
och hon ska ta av sig sin fångdräkt och ska stanna i ditt hus och sörja sin far och sin mor en hel månad (dagarna av ett helt månvarv). Sedan kan du gå in till henne och bli hennes make och hon ska bli din kvinna.
Om en man har en uppstudsig och rebellisk son som inte vill lyssna på sin fars röst och på sin mors röst [båda föräldrarnas röster], och som inte vill lyssna på dem, trots att de tuktar (fostrar, tyglar; är stränga mot) honom,
då ska hans far och hans mor ta tag i honom och föra ut honom till de äldste i staden och till dess port (den offentliga platsen i staden) [2 Mos 21:15; 3 Mos 20:9].
De ska säga till stadens äldste: "Detta är vår uppstudsiga och rebelliska son, han lyssnar inte på vår röst. Han är en frossare och en drinkare." [Exakt samma ord som används i n Ords 23:20–22.]
Om din broder inte är en nära släkting och du inte känner honom, ska du föra dem till ditt hus och de ska vara där till dess din broder kommer och frågar efter dem, då ska du ge tillbaks dem till honom.
Om en man tar sig en hustru och går in till henne och hatar henne,
och anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och kallar henne för elaka saker och säger: "Jag tog denna kvinna och när jag gick in till henne fann jag inte hennes tecken på jungfrulighet",
då ska ungmöns far och hennes mor föra fram tecknen på ungmöns jungfrulighet till de äldste i stadens port.
Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denna man som hustru och han hatar henne,
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
då ska båda föras ut till stadens port och ni ska stena dem med stenar så att de dör. Ungmön därför att hon inte ropade när hon var i staden och mannen eftersom han har förödmjukat sin nästas hustru. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Likväl lyssnade inte Herren (Jahve) din Gud (Elohim) till Bileam, utan Herren (Jahve) din Gud (Elohim) vände förbannelsen till en välsignelse för dig, eftersom Herren (Jahve) din Gud (Elohim) älskar dig.
Om det finns någon man hos dig som inte är (rituellt) ren av anledningar som råkat drabba honom under natten [3 Mos 15:16], då ska han gå ut utanför lägret, han ska inte komma in i lägret.
Men när kvällen kommer ska han bada sig själv i vatten, och när solen har gått ner får han komma in i lägret.
Du ska inte lämna ut en slav till hans herre som har flytt från sin herre till dig.
När du kommer till din grannes vingård får du äta så mycket du vill, men du får inte lägga något i din korg. [Detta påminner om den svenska allemansrätten.]
När du lånar till din granne, vilken sorts lån som helst, ska du inte gå in i hans hus för att ta en pant.
Du ska stanna utanför och mannen som du lånar till ska komma ut med panten till dig.
Samma dag ska du ge honom hans lön, solen ska inte gå ner över det, för han är fattig och sätter sitt hjärta över det (hans förtröstan och hopp står till den lön han kan få) för att han inte ska ropa mot dig till Herren (Jahve) och det blir synd i ditt liv.
Om det finns en konflikt mellan några män och de kommer under dom, och domaren dömer dem genom att bekräfta den rättfärdige och fördöma den onde,
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Då ska stadens äldste kalla på honom och tala med honom. Om han håller fast och säger: "Jag vill inte ta henne",
då ska hans brors hustru gå fram till honom, inför ögonen på de äldste, och ta av skon från hans fot och spotta honom i ansiktet och hon ska svara honom och säga: "Så gör man mot den man som inte bygger upp sin broders hus".
Och det ska ske när du kommer in i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arv och intar det och bosätter dig där,
att du ska ta det första av all frukt från marken,
som du ska bärga från marken som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig, och du ska lägga det i en korg och du ska gå till den plats som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska utvälja för att hans namn ska bo där,
och du ska komma till prästen som ska finnas i de dagarna och säga till honom: "Jag förklarar (bekänner) idag inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim) att jag har kommit till det land som Herren (Jahve) med ed lovade våra fäder att ge oss".

[Kiasmens centrum:]
Och vi ropade till Herren (Jahve) våra fäders Gud (Elohim) och Herren (Jahve) hörde vår röst och såg vår plåga och vårt slit och vårt förtryck.
Han har fört oss till denna plats och gett oss detta land, ett land som flyter av mjölk och honung.

Och på den dagen då du ska gå över Jordan till landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, ska du sätta upp stora stenar åt dig och vitkalka dem med kalk.

Och du ska skriva på dem alla ord i denna undervisning när du har gått över, för att du ska gå in i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gett dig, ett land som flyter av mjölk och honung som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har lovat dig.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sade: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Och leviterna ska tala och säga till alla män i Israel med en hög och ljudlig stämma (röst) [nu följer tolv stycken förbannelser]:
Herren (Jahve) ska slå dina fiender som reser sig upp mot dig inför dig (framför ditt ansikte), de ska dra ut mot dig på en väg och ska fly på sju vägar inför dig (framför ditt ansikte). [Som t.ex. vid Jeriko, se Jos 6–7.]
Och Herren (Jahve) ska göra dig till huvud och inte till svans, och du ska vara över och inte under, om du lyssnar till Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (klara tydliga befallningar), som jag befaller dig idag så att du håller (vaktar, skyddar) och gör (handlar, agerar) efter dem.
Herren (Jahve) ska låta dig bli slagen inför dina fiender [som hände vid Ai, se Jos 8], du ska dra ut mot dem på en väg och ska fly på sju vägar inför dem (framför deras ansikte) och du ska bli ett skräckexempel (varnande exempel) för alla jordens kungadömen.
Dina söner och dina döttrar ska ges till andra folk, och dina ögon ser på och du längtar efter dem hela dagen, men dina händer ska vara maktlösa.
Herren (Jahve) ska föra bort dig och den kung som du kommer sätta över dig [Saul blev den första kungen, se 1 Sam 10:20–24] till ett folk som du inte känner, varken du eller dina fäder, och där ska du tjäna andra gudar av trä och sten.
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Ni har sett allt som Herren (Jahve) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Och när ni kom till denna plats [öster om Jordanfloden], kom Sichon – Heshbons kung och Og – Bashans kung, ut mot oss i strid och vi slog dem [4 Mos 21:21–35].
och Herren (Jahve) utrotade dem från deras land i vrede och i ilska och med stor upprördhet (harm, indignation) och kastade dem till ett annat land, så som det är denna dag."
Och det ska ske när alla dessa saker kommer över dig – välsignelserna och förbannelserna som jag har ställt framför dig – och du ska tänka för dig själv bland alla länderna, om det är Herren (Jahve) din Gud (Elohim) som har fördrivit dig [2 Kung 25:1–21; 2 Krön 36:17–20; Jer 39:1–10; 52:1–30],
Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska föra dig in i det land som dina fäder besuttit, och du ska besitta det, och han ska göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder.
om du lyssnar till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst för att hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (klara tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som är skrivna i denna undervisningsbok, om du vänder dig till Herren (Jahve) din Gud (Elohim) med hela ditt hjärta och med hela din själ.
Inte heller är de bortom havet, så att du skulle säga: "Vem ska gå över havet åt oss och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det?"
Men ordet är dig väldigt nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra (agera, handla efter) det.
Sedan gick Mose och talade följande ord till hela Israel.
Han sade till dem:
"Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: 'Du ska inte korsa denna Jordan.' [4 Mos 20:12]
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och till de äldste i Israel.
Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
Jag ska verkligen (fullständigt) gömma mitt ansikte den dagen, på grund av all den ondska som de har gjort, i det att de har vänt sig till andra gudar.
För när jag har tagit dem in i landet som jag svor till deras fäder, det som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8], och de har ätit sig mätta och blivit feta, och de då vänder sig till andra gudar och tjänar dem och föraktar mig och bryter mitt förbund,
då ska det ske när mycket ondska och bekymmer kommer över dem att denna sång ska vara för dem ett vittnesbörd (ett vittne som vittnar). Den ska inte bli bortglömd i munnarna på deras ättlingar, eftersom jag känner till deras fantasier, hur de agerar redan nu, innan jag har fört dem till landet som jag med ed har lovat."
Han gav Josua, Nuns son ett uppdrag och sade: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6–9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se vers 7].
Samla till mig alla äldste från dina stammar och dina ledare, så att jag kan tala dessa ord i deras öron och kalla himlarna och jorden att vittna mot dem.
För jag lyfter upp min hand till himlarna och säger:
    "Jag lever för evigt.
Och när Mose kom till slutet av talet av alla dessa ord till hela Israel,
sade han till dem: "Sätt ert hjärta till alla de ord som jag har vittnat mot er idag, så att ni må befalla era barn med dem, till att hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (agera, handla efter, leva efter) alla ord i denna undervisning (hebr. Torah).
Herren (Jahve) talade till Mose samma dag och sade:
"Gå du upp till detta Abarims berg, till berget Nebo, som är i Moavs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner som en ägodel,
och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [4 Mos 20:22–29].
Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger Israels söner. [Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]
Och detta till Juda och han sade: "Hör (lyssna) Herre (Jahve)(till) Judas röst, för honom till hans folk, hans händer ska strida för honom och du ska vara en hjälp mot hans motståndare."
Israel ska bo (slå läger) [och växa som folk] i trygghet,
    Jakobs källa [bildligt för Jakobs ättlingar, se vers 6–24]
        i ett land,
    med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg. [Vers 28 formar en kiasm där land står i centrum i den hebreiska texten, omgärdat av mänskligt och agrikulturellt liv som växer. Det judiska folket lever i trygghet och växer till i antal från Jakob som är källan. Växtligheten har sin vattenkälla från daggen som gör att marken grönskar och växer.]
Mose gick [norrut] från öknen i Moab upp till berget Nebo, som ligger [på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen Pisga. [En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren (Jahve) honom hela landet [som han blivit lovad att få se 5 Mos 32:49]:
[Mose står på den östra kanten mitt i det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead [norrut längs med bergskammen] ända till [staden] Dan [i norr]
Herren (Jahve) sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahve) ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8; 5 Mos 18:15–18],

Josua (218)

Och efter Moses, Herrens (Jahves) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e Adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se 5 Mos 34:5–8] talade Herren (Jahve) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moavs ökenslätter, se 4 Mos 33:48–50]. ["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josua bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se 5 Mos 34. Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se 2 Mos 17:8–13. Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se 4 Mos 13:2–4, 8, 16. Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se 2 Mos 24:13; 33:11; 4 Mos 11:28 och utses också till Moses efterträdare, se 4 Mos 27:18–23.
    Det var 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se 5 Mos 2:14. Då var Kaleb 40 år, se Jos 14:7. Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se 4 Mos 32:11–13) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua dör 110 år gammal, se Jos 24:29.]
Han [Herren] sade [till Josua]:
Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Varje plats där ni sätter er fot (ordagrant: som er fots sula trampar på) har jag gett er, som jag har sagt till (lovat) Mose [5 Mos 11:24].
Och de svarade Josua och sade: "Allt som du har befallt oss ska vi göra och varthelst du sänder oss, dit ska vi gå.
Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med dig som han var med Mose.
Då sände Jerikos kung denna order till Rahab (Rachav):
    "Överlämna männen som kom till dig (dina klienter), de som kom till ditt hus, för de är här för att utforska landet." [I den hebreiska texten ligger det en sexuell anspelning på "kom till dig", det är antagligen därför den hebreiska författaren lägger till "de som kom till ditt hus", för att förtydliga att de inte köpte hennes tjänster.]
Men kvinnan gömde de två männen och svarade: "Ja, männen var mina klienter, men jag visste inte varifrån de kom.
och sade till dem: "Jag vet (har förstått) att Herren har gett landet åt er, förskräckelse för er har fallit över oss och alla som bor i landet skälver (smälter) inför er. [Ordet smälter beskriver en förändring som inte går att stå emot. Kananiterna i Jeriko var skräckslagna inför israeliterna och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Och männen sade till henne: "Vi ska vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära.
Se, när vi kommer in i landet, ska du binda ett rosenrött rep i fönstret som du firar ner oss genom, och du ska samla till dig i huset din far och din mor och dina bröder och hela din fars hushåll.
Sedan återvände de två männen och gick ner från berget och gick över [Jordanfloden] och kom till Josua, Nuns son, och de berättade för honom allt som de varit med om.
Och de sade till Josua: "Herren (Jahve) har verkligen (sannerligen, helt säkert) gett landet i våra händer, och dessutom smälter alla landets invånare bort [beskriver något som de omöjligt kan stå emot] från vårt ansikte.
men var noga med att låta det vara ett avstånd på omkring tvåtusen alnar [900 meter] mellan den och er. Närmare bör ni inte komma den, för att ni ska veta vilken väg ni ska gå, eftersom ni inte har gått den vägen förut." [Arken symboliserar Guds närvaro, person och hans löften. I den guldbelagda trälådan 1,2 m lång och 0,6 m bred och hög låg stentavlorna med budorden, se 2 Mos 25:10–22. Arken var alltid i mitten av lägret både när man stod still och när man vandrade. De leviter som var ättlingar till Kehat, kehatiterna, skötte i normala fall sysslorna vid arken och bar den, men nu skulle i stället prästerna, dvs. ättlingarna till Aron, bära arken före folket. Dessa instruktioner är specifika för just detta tillfälle då man ska passera Jordanfloden, en anledning kan vara att arken skulle vara synlig för alla och lätt att följa då man korsar över floden. Texten säger inte om arken fortfarande är täckt av förhänget som under transporten tidigare i öknen, se 2 Mos 40:19.]
Josua sade till folket: "Helga er [förbered er, avskilj er för helig tjänst – ett personligt ansvar att göra upp med synden], för i morgon ska Herren göra under bland er."
Därefter sade Josua till prästerna: "Tag förbundsarken och gå framför folket." Då tog de förbundsarken och gick framför folket.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Och Josua sade till Israels söner: "Kom närmare och lyssna till Herren er Guds (Jahve Elohims) ord".
Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahve) hade talat till Josua och sagt:
Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner en man, från varje stam en man [ordagrant: "en man, en man", se vers 2],
och Josua sade till dem: "Gå över framför Herren (Jahve) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar,
Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där.
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahve) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade sagt till dem.
Omkring 40 000, redo och rustade till strid, gick över i Herrens (Jahves) närvaro till strid, till Jerikos slätt.
Och Herren (Jahve) talade till Josua och sade:
Och det hände att prästerna som bar Herrens (Jahves) förbundsark kom upp från Jordans mitt. Och så snart fotsulorna på prästernas fötter hade kommit upp på torr mark, återvände Jordans vatten till sin plats och svämmade över alla sina bräddar som tidigare.
Och han talade till Israels söner och sade: "När era söner frågar sina fäder i framtiden och säger: "Vad betyder dessa stenar?"
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." [1 Mos 17:7–14]
Och Josua gjorde sig knivar av flinta och omskar Israels söner vid Givat-Haaralot [betyder: "förhudarnas kulle" eller "kullen där man räknas som oomskuren"].
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [2 Mos 3:2–4:17; Dom 6:11–23] Och Josua gick till honom och sade till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"
Och härföraren för Herrens (Jahves) härskara sade till Josua: "Ta av dig skorna från dina fötter, för platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så. [Detta möte motsvarar det möte med Gud som Mose hade vid den brinnande busken. Både Josua och Mose behövde dessa möten med Gud själv innan de gick in i sina uppdrag, se 2 Mos 3:5.]
Herren (Jahve) sade till Josua: "Se, jag har gett Jeriko i din hand med dess kung, liksom dess tappra stridsmän.
Och Josua, Nuns son, kallade på prästerna och sade till dem: "Ta upp förbundsarken och låt sju präster bära sju jubelbasuner framför Herrens (Jahves) ark."
Och han sade till folket: "Gå vidare, och gå runt staden och låt de beväpnade dra fram framför Herrens (Jahves) ark."
Och det blev så att när Josua hade talat till folket, gick de sju prästerna som bar de sju jubelhornen inför Herren framför, och blåste med shofarerna, och Herrens förbundsark följde dem.
Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Och det skedde att den sjunde gången, när prästerna blåste i shofarerna, sade Josua till folket: "Ropa (uppge ett härskri), för Herren (Jahve) har gett er staden,
Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sade: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai. [Ai har traditionellt identifierats med Et-tell 14 kilometer väster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 kilometer västerut passar bättre in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se Jos 8:4.]
De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Herren sade till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte?
Och Josua sade till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och bekänn inför honom, och tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Och de tog förmålen från tältets mitt och förde dem till Josua och till Israels söner, och de lade ner dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket [inte bara 3 000, se Jos 7:5] med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Och jag och allt folket som är med mig ska närma oss staden, och det ska ske när de kommer ut mot oss att vi först ska fly för dem.
Och Josua sände fram dem och de lade sig i bakhållet och satte sig mellan Betel och Ai på västra sidan om Ai. Men Josua vistades bland folket den natten.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrade signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut chanit.]
Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna.
Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
[Tidigare hade motståndet bestått av enskilda städer, nu i detta och följande kapitel kommer motståndet från allianser med städer och dess kungar.] Och det hände sig att när alla kungar som var bortom Jordan i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och utefter hela Stora Havets (Medelhavets) kust framför Libanon, hettiterna och amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebusiterna hörde detta,
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Och Israels män sade till hivéerna: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
Och de sade till Josua: "Vi är dina tjänare (hebr. eved)."
    Och Josua sade till dem: "Vilka är ni och varifrån kommer ni?"
Och de sade till honom: "Från ett väldigt avlägset land, har dina tjänare kommit för Herren (Jahve) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten,
Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sade: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.'
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Och tre dagar efter att de slutit ett förbund (skurit ett blodsförbund) med dem, fick de höra att de var deras grannar och att de bodde ibland dem.
Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se vers 3–4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim. [Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25–26, 28.]
Men alla ledare sade till hela menigheten [Israels folk samlade där]: "Vi har svurit en ed inför Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu.
Och ledarna sade till dem: "Låt dem leva." Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.
Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss?
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]
Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till
Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon och sade:
"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.]
Och Josua återvände, och alla Israels män med honom, till lägret i Gilgal. [Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se vers 9. Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell så det inte funnits någon sådan förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam (Jos 3:16) och segern över Jeriko (Jos 6:20) – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]
Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem,
men stanna inte, jaga efter våra fiender och slå de bortersta (ordagrant bakersta, de som är i eftertruppen) av dem, tillåt dem inte att gå in i deras städer, för Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gett dem i vår hand."
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
att hela folket återvände till lägret till Josua i Makeda i fred (shalom), ingen vässade sin tunga (vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
Sedan sade Josua: