2532 – καί (kai)

och, också, även, både, sedan, också


Typ:
Konjunktion
Grekiska: καί (kai)
Uttal: kahee
Talvärde: 31 (20 + 1 + 10)    ord med samma talvärde
Ursprung: Apparently, a primary particle, having a copulative och sometimes also a cumulative force
Användning: 9161 ggr i NT

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning (i KJV version)

and (8182), "also" (515), "even" (108), "both" (43), "then" (20), "so" (18), "likewise" (13), not translated 354), translated miscellaneously (46), "vr and" (1)

Engelsk beskrivning

And, also, even, indeed, but.

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (9161 st i TR), nedan visas bara de första 1000


Matteusevangeliet (1194)

[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.] Abraham födde Isak,
    Isak födde Jakob,
    Jakob födde Juda och hans bröder,
    
Juda födde Peres och Serach, vilkas mor var Tamar
    
    [sonhustru till Juda inblandad i en komplicerad relationshistoria, se 1 Mos 38],
    Peres födde Hesron,
    Hesron födde Ram,
    
Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34], vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15–16].
Antalet släktled är alltså:
    från Abraham till David fjorton led,
    från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och
    från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led. [Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även Ps 27. I jämförelse med Lukas släkttavla, se Luk 3:23–37, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor.
    Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]
Eftersom Josef, hennes blivande man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (inte låta henne bli offentligt förödmjukad och bli till allmänt åtlöje), beslöt han sig för att i hemlighet (i stillhet) skilja sig från henne. [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.]
Hon ska ju föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, befria) sitt folk från deras synder." [Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahve) och Hosea, som betyder "en som frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning" eller "JHVH räddar".]

"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14] Vilket översatt [utifrån hebreiskans Immanuel] blir: "Gud med oss" (Gud är förenad och bor med oss).
Josef vaknade upp ur sin sömn och gjorde som Herrens budbärare (ängel) hade befallt honom. Han tog sin hustru till sig,
men rörde henne inte (de hade inte äktenskapligt samliv), förrän hon hade fött en son. Han gav honom namnet Jesus.
De sade: "Var är den judiska kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom." [Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem. Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22–38. Enligt 3 Mos 12:2–4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]
När kung Herodes hörde detta blev han upprörd (oroad, förskräckt) och hela Jerusalem med honom.
När han samlat alla översteprästerna och de skriftlärda bland folket, frågade han dem var den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) skulle födas.

'Du Betlehem, i Juda land,
    du är på inget sätt den minsta bland härskare i Juda,
för från dig ska det komma en härskare (ledare)
    som ska vara en herde för mitt folk.' "
Sedan skickade han dem till Betlehem och sade: "Gå och sök noga efter (forska i detalj kring det som rör) barnet, och när ni [kan ha] funnit honom, meddela [då] mig så att jag också kan komma och tillbe [rapportera det till mig på ett sådant sätt att även jag – när jag kommit dit – skulle vilja hylla] honom."
Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.
När de [vise männen] kom in i huset såg (fann) de barnet (ett barn i koltåldern – gr. paidion) [antagligen omkring ett år, alltså inte längre ett spädbarn – gr. brephos, se Luk 2:12] med Maria [Mirjam], hans mor, och de bugade sig (föll ner på knä i ödmjukhet) och tillbad (hyllade) honom. När de öppnat sina skattkistor bar de fram (offrade de) gåvor till honom [Jes 60:6]:
guld [2 Mos 25:17; 1 Kung 10:18 – talar profetiskt om Jesu kunglighet] och
rökelse [står för väldoft i ett offer – talar profetiskt om Jesu syndfria liv] och
myrra [användes vid balsamering – talar profetiskt om hans död].
Efter att ha blivit gudomligt instruerade i en dröm att inte gå tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. [Verbformen antyder att de vise männen hade sökt Guds ledning och att de fick svar i en dröm.]
Nu när de [vise männen] hade gått, visade sig en Herrens ängel för Josef i en dröm och sade: "Stå upp, ta barnet och hans mor under ditt beskydd och fly till Egypten. Stanna där tills jag talar, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det."
Så Josef steg upp och tog barnet och hans mor medan det fortfarande var natt och begav sig till Egypten.
Där stannade han tills Herodes var död, för att det som sagts av Herren genom profeten [Hos 11:1] skulle gå i uppfyllelse: "Ut ur Egypten har jag kallat min son."
När Herodes förstod att han blivit missledd av de vise männen blev han ursinnig (tappade helt fattningen av raseri). Han beordrade (sände ut) att man skulle döda alla pojkar som var två år eller yngre i Betlehem och alla dess närliggande områden, detta enligt (den exakta uppgift om) tiden som han fick fram genom att noggrant fråga de vise männen [Matt 2:7].
"Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till." [I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sade han: 'Det är bättre att vara Herodes gris än hans son'."
    Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiska historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden Purim.]
och sade: "Stå upp, ta barnet och hans mor och[tillbaka] till Israels land, för de som har varit ute efter barnets liv är nu döda."
Så han stod upp och tog barnet och hans mor och återvände till Israels land. [Herodes den store dog i Jeriko våren 4 f.Kr. Han blev 69 år gammal. Möjligen finns hans grav vid ett monument som hittades 2007 vid hans palats Herodium strax utanför Betlehem. Vid den här tiden var det många revolter och oroligheter i landet.]
Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts av profeterna skulle gå i uppfyllelse: "Han [Jesus] ska kallas en nasaré (ett rotskott)". [Det hebreiska ordet för rotskott är netzer och finns i orden Nasaret och nasaré, se profetiorna i Jes 11:1; Jer 23:5; Sak 6:12.] [Nasaret i Galileen var både Josefs och Marias hemstad, se Luk 1:26–27. Det blev ett naturligt val att bosätta sig där. Det lilla samhället uppskattas ha haft endast omkring 400 invånare. Josef försörjde sig som hantverkare, ett yrke som han även lärde Jesus, se Matt 13:55; Mark 6:3. Det grekiska ordet tekton som ibland översätts snickare är ett mer allmänt ord för hantverkare och även stenhuggare. I området fanns det gott om arbetstillfällen. Bara sex kilometer från Nasaret låg den regionala huvudstaden Tsippori som hade raserats i oroligheterna år 4 f.Kr. och nu höll på att byggas upp igen. Även om Jesus var född i Betlehem och i vuxen ålder flyttade till Kapernaum, så är det uppväxtårens hemstad som sammankopplas med hans namn: "Jesus från Nasaret" och "nasarén". Än i dag heter "kristen" på hebreiska notsri, alltså nasaré.]
och säger: "Omvänd er (ångra er) [tänk hela tiden annorlunda från och med nu], för himmelriket är nära (himlarnas kungarike har närmat sig)." [Uttrycket "himmelriket" återfinns bara i Matteusevangeliet och används synonymt med "Guds rike" som de andra evangelieförfattarna använder. Formuleringen reflekterar den judiska gudfruktiga seden att inte skriva ut Gudsnamnet. Detta är något man kan förvänta sig av en text riktad mot främst judiska läsare, som ju Matteusevangeliet är. Även inom dagens svensk-judiska litteratur skriver man inte "Gud", utan "G-d" utan vokal.]
Johannes bar kläder (en mantel) av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. [Han påminde om profeten Elia, se 2 Kung 1:8. Senare i Matteusevangeliet kopplas dessa två profeter tydligt samman, se Matt 11:14.] Hans mat var gräshoppor och vildhonung [vanlig föda i vildmarken, se 3 Mos 11:22].
Jerusalem och hela Judéen och distrikten kring Jordan kom ut till honom [i allt större antal].
De lät sig döpas av honom i floden Jordan medan de bekände (öppet erkände) sina synder [just innan dopet när de stod i vattnet]. [Det grekiska ordet för dop är baptizo som ordagrant betyder "att doppa ned i". Det är skillnad mellan Johannes omvändelsedop och troendedopet i Herren Jesu namn, se Apg 19:3. Johannes dop var förberedande och handlade om omvändelse från sin synd, inte nödvändigtvis i samband med att man bekände Jesus som Herre. Troendedopet får sin fullständiga betydelse först efter Jesu uppståndelse, se Matt 28:19. I dopet identifierar sig den troende med Jesu död, begravning och återuppståndelse, se Rom 6:4–8. Denna handling visar att man dör bort från sitt eget, begraver sin gamla syndiga natur och blir en ny skapelse i Jesus. Dopet föregås av personlig omvändelse och sinnesändring och åtföljs av löftet om Hjälparen, den helige Ande, som ger kraften att leva det nya livet, se Apg 2:38; Matt 3:11.]
[Det religiösa ledarskapet i Jerusalem hade tidigare skickat tjänare med frågor till Johannes, se Joh 1:19. Det verkar inte som om dessa svar räckte eftersom de nu själva kom ut i öknen för att betrakta vad som lockade så många dit.] Många fariséer och saddukéer kom till hans dop. När han såg på dem [och genomskådade deras falska motiv] sade han till dem:
"Ni giftormars barn! [Han förknippade dem med död, och med Satan själv som bedrog Eva genom en orm.] Vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?
Börja inte säga till varandra [ha inte er stolthet i ert religiösa arv genom att säga]: 'Vi har Abraham till far.' Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar.
Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden.
Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler [som var en slavs uppgift]. Han ska döpa er i (med) den helige Ande och eld.
Han har sin kastskovel i handen för att rensa (rengöra) sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas."

De tre största religiösa judiska grupperingarna var: Fariséer – följde stränga yttre regler i syfte att uppnå fromhet och jämställde rabbinernas tolkningar med Gamla testamentets skrifter. Farisé betyder "separerad". Saddukéer – Accepterade hela Tanach på samma sätt som fariséerna, dock inte den muntliga Toran (Mishna och Talmud). Man trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se Apg 23:8. De var i majoritet i Sanhedrin och mer positiva till den romerska staten än fariséerna. Namnet Sadduké härstammar troligtvis från en överstepräst som hette Zadok. Esséer – var en sträng sluten grupp som levde avskilda från samhället, ofta ensligt och öde. En av dessa platser antas vara Qumran – där fyndet av Dödahavsrullarna 1947 även medförde ökad kunskap om denna gruppering. De omnämns inte i Nya testamentet, men enligt den judiske historieskrivaren Josefus fanns det totalt ca 4 000 anhängare i landet. Han nämner också "Esséernas port" i det sydvästra hörnet av Jerusalem, vilket tillsammans med andra omnämnande visar att gruppen också fanns i Jerusalem. Namnets ursprung är inte helt känt, men kan betyda "görare/skapare" av Torah eller härstamma från ett hebreiskt ord för "utanför". Förutom dessa fanns många olika politiska och religiösa grupperingar som seloter (Matt 10:4), sikarier (Apg 21:38), herodianer (Matt 22:16; Mark 3:6; 12:13) och samaritaner (Luk 10:33; 17:16–18; Joh 4:9, 19–20; 8:48).

Men Johannes försökte hindra honom, han protesterade och sade: "Det är jag som behöver bli döpt av dig, och du kommer till mig?"
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Plötsligt öppnade sig himlen och Johannes såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över Jesus.
En röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, i honom har jag min glädje (mitt behag)." [I dessa två verser är alla tre personer i treenigheten klart synliga.]
Jesus fastade (åt ingen mat) i fyrtio dagar och fyrtio nätter [på liknande sätt som Mose och Elia också gjort, se 2 Mos 34:28; 1 Kung 19:8]. Efter detta blev han hungrig. [Från Mark 1:13 och Luk 4:2 är det tydligt att djävulen frestade honom under hela denna sexveckorsperiod och den kulminerar i följande tre specifika frestelser.]
Då kom frestaren [djävulen, han som förleder] fram och sade till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att de här stenarna blir bröd (mat)." [Inget direkt citat, men om stenar kan bli Abrahams barn eller ge israeliterna vatten i öknen, se Matt 3:9 och 2 Mos 17:1–7, då skulle de också kunna bli till bröd och mätta Jesu hunger.]
Sedan tog djävulen honom till den heliga staden [Jerusalem] och ställde honom på den högsta platsen på templet [kan syfta på tempelbyggnaden eller hela tempelområdet],
och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
    och de ska lyfta upp dig på sina händer
    så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
Igen tog djävulen honom till ett mycket högt berg och visade alla världens riken och deras prakt (ära, glans).
Han sade till Jesus: "Jag ger dig allt detta om du faller ner och tillber mig." [Jesus motsäger inte att djävulen skulle kunna ge honom alla riken. Djävulen kallas ju den här världens härskare och gud, se Joh 12:31; 2 Kor 4:4. I den tredje och sista frestelsen försöker djävulen inte dölja sina intentioner med bibelcitat; han vill ha Guds plats av tillbedjan.]
Då sade Jesus till honom: "Gå bort Satan, för det står skrivet [5 Mos 6:13]:
Du ska tillbe Herren din Gud, bara honom ska du tjäna."
Då lämnade djävulen honom och änglar kom och betjänade honom.
Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kapernaum, en stad längs med sjön [Gennesarets sjö] i regionen Sebulon och Naftali.

[Du] Sebulons och Naftalis land
    
    [motsvarar övre och nedre Galileen],
    sjövägen [handelsvägen Via Maris],
    landet på andra sidan [väster om] Jordan,
    hedningarnas Galileen:
Det folk som sitter i mörker
    har sett ett stort ljus,
över dem som sitter i dödsskuggans land
    har ett ljus gått upp. [Matteus citerar fritt från Jesajas profetiska ord om Messias skrivna 700 f.Kr. Han ändrar citatet från "vandrar" till "sitter" som beskriver en än större uppgivenhet och apati än i Jesajas dagar. Det hebreiska namnet på Kapernaum är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är "Nahums by" eller mer ordagrant "tröstens by".]
Från och med nu började Jesus predika [och fortsatte på samma tema som Johannes Döparen, se Matt 3:2] och sade:
"Omvänd er (förändra ert sätt att tänka, och agera),
    för himmelriket är nära." [Frasen "Från och med nu började Jesus" återfinns även i Matt 16:21 och markerar ett skifte i Jesu liv. Här i kapitel fyra startar hans publika tjänst. I kapitel 16 sker en vändpunkt och vandringen mot korset och uppståndelsen påbörjas.]
Medan han vandrade längs med Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som [senare också] kallas Petrus och hans bror Andreas, fiska med ett kastnät i sjön. [Denna typ av cirkulära kastnät, med en radie på omkring sex meter, kastades ut från stranden eller från en båt. När nätet sjunkit snörptes det ihop undertill och fångade fisken.]
Han sade till dem: "Följ mig [bli mina lärjungar] och jag ska göra er till människofiskare."
När han gick vidare därifrån såg han två andra bröder, Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes. [De var också fiskare.] De satt i båten tillsammans med sin far Sebedeus och gjorde i ordning (lagade) sina nät. Han kallade dem [på samma sätt som han gjort med Simon Petrus och Andreas].
På en gång lämnade de båten och sin far och följde honom. [I parallellstället från Luk 5:4–11 beskrivs mer i detalj hur de har fiskat hela natten utan att få något. Jesus säger till Petrus att lägga ut näten på nytt i djupt vatten och de får en enorm fångst. Denna händelse visar på Jesu omsorg om lärjungarnas familjer; de lider inte nöd och får tid på sig att anställa nya fiskare.]
Jesus gick omkring i (runt i) hela Galileen. [På en gång fick de fyra första lärjungarna följa med Jesus på den första av tre längre resor i Galileen som omnämns i Bibeln.] Han undervisade i synagogorna. Han predikade evangeliet (det glada budskapet) om riket och helade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar) bland folket. [Ordet evangelium betyder glädjebud och segerbudskap. Ordet användes i den romerska världen om det glada budskapet kurirerna från fronten kom och läste upp i Rom efter stora segrar.]
Ryktet om honom spred sig i hela [den romerska provinsen] Syrien [hedniskt område norr om Galileen]. Man förde till honom alla som led av olika slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och plågor (var drabbade av tortyrliknande smärtor), de under demoniskt inflytande (demoniserade), de som var fallandesjuka (ordagrant "blir sjuk under månens inflytande", grekiska ordet beskriver sjukdomar med periodiskt återkommande anfall och kramper) och de som var paralyserade (lama) och han helade dem. [Matteus är noga med att särskilja demoniskt inflytande från vanliga fysiska sjukdomar.]
Stora skaror följde honom. De kom från Galileen, Dekapolis [ordagrant "De tio städerna", ett område öster om Galileiska sjön, som från början bestod av tio städer], Jerusalem, Judéen och från den andra [östra] sidan av Jordan [Pereen].
[Detta är det första av Jesu fem tal i Matteusevangeliet.] När Jesus såg folkskaran gick han upp på berget. När han satte sig kom hans lärjungar (efterföljare, lärlingar) fram till honom.
[Jesus inleder med att tala om glädje. Alla saligprisningar är hämtade från olika delar i Psaltaren. I Matteus 23 finns en parallell med verop som riktas till det andliga ledarskapet som på varje punkt hade gjort det motsatta. Det grekiska ordet för salig, makarios, beskriver en inre glädje och tillfredsställelse som är oberoende av yttre omständigheter. Från början betydde ordet "rik", men kom sedan att beteckna lycka, glädje och välsignelse.] Då började han undervisa dem och sade:
[Efter dessa åtta saligprisningar upprepar och fördjupar Jesus den sista punkten om förföljelse. Jesus riktar sig till sina efterföljare och i stället för "Saliga är de" säger han "Saliga är ni".] Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni när man [varje gång någon]
    förolämpar (skulle håna, skymfa) er
    och förföljer er (skulle orsaka er lidande)
    och ljuger och säger allt [möjligt] ont (skulle förtala er och lägga fram falska anklagelser) mot er
    
    för min skull (på grund av mig). [Den enda orsaken till dessa påhopp är bekännelsen till Jesus.]
Gläd er [hela tiden] och jubla,
    för er lön är stor i himlarna,
för så (på samma sätt) förföljde man profeterna [som var] före er." ["Gläd er och jubla" är slutsatsen av vers 11, men den gäller även för hela detta stycke som började i vers 3. I de första nio verserna (som alla börjar med "saliga") används inte ordet "och" mellan varje mening. Detta språkbruk är ett sätt att betona själva slutsatsen mer än varje enskilt exempel.]
Inte heller tänder de en lampa [gr. luchnos; en oljelykta eller ett ljus] och sätter den under sädesmåttet [gr. modios; som rymde knappt nio liter och som användes för att mäta upp torra varor], men på ljushållaren – och den lyser för alla dem i huset.
På samma (detta) sätt ska ert ljus lysa (så sprid/utstråla ert ljus) inför människorna, så att de kan se era goda gärningar (handlingar, verk, åtaganden, insatser) och prisa (ära) er Fader i himlarna!" [Det grekiska ordet för ljus (phos) beskriver en ljuskälla som sprider sitt sken. Ordet används om eld och eldssken (Mark 14:54; Luk 22:56) och om himmelskt ljus (Jak 1:17), men även om förståelse och ett upplyst sinne, se Matt 6:23; Luk 11:35. I 1 Joh 1:5 står att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Redan i 1 Mos 1:3 (innan solen och månen skapades) beskrivs hur ljuset "gjorde entré". I Joh 8:12 berättar Jesus själv att han är världens ljus. Se även Matt 4:16; Joh 1:5; Joh 3:19–21; 1 Joh 2:8; Ef 5:8–14.]
Jag säger er sanningen, fram till dess att himmel och jord förgås (ändras, byter skepnad), ska inte den minsta bokstav [hebreiska bokstaven jod – י], inte en hake [kort streck som särskiljer de hebreiska bokstäverna, eller de små kronor, hebr. tagin, som dekorerar vissa bokstäver] i undervisningen [Moseböckerna – Torah] förgås (ändras), inte förrän allt har skett. [Innan allt Gud har förutsagt inträffat och alla skuggbilder fullbordats, se Luk 24:27; Kol 2:17.]
Den som upphäver (tar bort) även det minsta av dessa bud (instruktioner) och lär människor att göra likadant, ska räknas som den minste i himmelriket. Men den som håller dessa bud och lär andra att också göra det, ska kallas stor i himmelriket.
Jag säger er, om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas så kommer ni inte in i himmelriket." [Följande stycke, vers 21–48, innehåller sex delar som alla börjar med: "Ni har hört det sägas." Jesus har precis sagt att han inte ska upphäva den skrivna undervisningen, se vers 17. I stället går han till rätta med den rabbinska tolkningen av Torah med de tillägg och undanflykter som hade gjorts, dvs. inte det som skrivits utan det som har sagts. Som den sjunde och sista punkten kommer uppmaningen att vara fullkomliga, se vers 48.]
lägg då ner din gåva vid altaret och gå först och försona dig med din broder; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.
Skynda dig att komma överens med din motpart (den som anklagar dig) medan ni fortfarande är på väg [till domstolen]. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som överlämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse.
Så därför: [Vad ska man göra om man blir frestad på det sexuella området?] Om ditt högra öga förleder dig, riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet).
Om din högra hand förleder dig, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet)." [Detta talesätt är inte bokstavligt utan en hyperbol, dvs. en överdrift. Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en man med en arm, kan ha orena sexuella tankar. Slutsatsen är att med alla medel motverka synden: utsätt dig inte för frestande situationer, kasta bort sådant som förleder till sexuell synd osv. Lösningen är inte att skuldbelägga kvinnan och tvinga bort henne från gudstjänstlokalen. Det är inte kvinnans skönhet, utan mannens brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger till mannen: "det är ditt öga", ta ansvar för det.]
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som skiljer sig från sin hustru – av något annat skäl än otrohet – orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig; då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Ämnet återkommer i Matteusevangeliet, se Matt 19:3–12.]
"Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 21:23–27]:
'Öga för öga, tand för tand.' [Denna lag gällde ursprungligen ägodelar och reglerade domstolens straff så det inte överträffade brottet. Fariséerna missbrukade denna passage för att rättfärdiga personlig hämnd utan juridisk prövning.]
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Gör inte motstånd mot den som är ond. [Ta inte rätten i egna händer och hämnas.]
Om någon slår (daskar till) dig på den högra kinden,
    vänd också den andra mot honom.
[Det är omöjligt för en högerhänt person att slå någon på den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind. Denna tolkning styrks också av att det är ett mer ovanligt grekiskt ord som betyder att "daska till" någon som används här. Om någon provocerar med ett nedvärderande slag eller bitande sarkasm, ska den som fått slaget inte ge igen. För att förhindra en ond cirkel med hat som eskalerar ska inte ont lönas med ont, se Rom 12:17. Denna vers lär inte att en kristen i tysthet ska ta emot slag. När Jesus blev slagen i ansiktet av tempelvakten, ställde han en fråga som var en tillrättavisning, se Joh 18:23. I denna passage i Johannes används också ett annat grekiskt ord för att slå än här.]
Om någon vill stämma dig och ta din tunika (skjortliknande långt underklädesplagg),
    så låt honom också ta din mantel (ditt ytterplagg).
[Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men var tvungen att lämnas tillbaka före solnedgången, se 2 Mos 22:26–27. Att då inte bara ge manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenheten var tabu inom judendomen och skammen föll mindre på den som var naken än dem som såg den eller var orsak till den, se 1 Mos 9:20–27.]
Om någon tvingar dig att gå [med honom och bära hans bagage och utrustning] en romersk mil [1,5 km],
    så gå med honom två [3 km].
[Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km. Ett exempel är Simon från Kyrene som tvingades bära Jesu kors, se Matt 27:32.]
Ge till den som ber dig om något, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig." [I 5 Mos 15:7–11 uppmanas den som kan att låna till sin nästa. Budet gäller att inte stänga sitt hjärta för den fattige. Ingenstans uppmanar dock Bibeln någon att skuldsätta sig själv för att hjälpa någon annan. Både den som ber om hjälp och den som tillfrågas och säger nej, måste se till att det inte finns girighet som motiv, se Luk 12:13–15.
    I Moseböckerna finns både marknadsekonomi och planekonomi i en fin kombination. Vart sjunde år upplöstes lån och marken fick ligga i träda. Det 49:e året var jubelår och släkten fick tillbaka sin mark. Detta system säkerställde att även om föräldragenerationen misslyckats ekonomiskt, så skedde en återställning. Barn och barnbarn blev inte lidande på grund av den tidigare generationens misstag. När det närmade sig det sjunde året var därför få villiga att låna ut, eftersom risken var stor att man inte fick tillbaka sina pengar. Detta är bakgrunden till Jesu uttalande som visar att girighet inte får ligga bakom ett beslut att neka någon ett lån eller hjälp.]
"Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 3 Mos 19:18]:
'Du ska älska din nästa (din medmänniska) och hata din fiende.' [Den sista delen, 'hata din fiende', finns inte med i Tredje Moseboken. Detta var ett tillägg av de striktare fariséerna inom Shammaiskolan. Man antog att budet 'älska din nästa som sig själv' automatiskt innebar att man skulle hata sin fiende.]
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Älska era fiender [visa alltid dem som är öppet fientliga osjälvisk och utgivande kärlek] och be för dem som förföljer er. [Ords 25:21; Luk 6:27; Rom 12:14, 20]
[Fram till nu hade lärjungarna mest följt med Jesus, lyssnat till honom och sett honom hela människor. Nu kallas tolv av dem att inte bara vara lärjungar och efterföljare utan apostlar som betyder budbärare, representanter eller ambassadörer.] Och han kallade till sig sina tolv lärjungar [efter en natt i bön, se Luk 6:12] och gav dem makt (auktoritet) över orena andar, så att de [därför både] kunde driva (kasta) ut dem och bota (hela, behandla – gr. therapeuo) varje [kronisk obotlig] sjukdom och varje svaghet (skröplighet) [i form av krämpor och besvär].
Detta är namnen på de tolv apostlarna:
först Simon, som kallas Petrus,
    och Andreas, hans bror,
[sedan] Jakob, Sebedeus son,
    och Johannes, hans broder,
Filippus
    och Bartolomeus [Bartolomaios, hebreiskt namn, "Talmais son". Det är troligtvis samma person som Natanael som nämns tillsammans med Filippus, se Joh 1:45–49. I så fall kom han från Kana, se Joh 21:2],
Tomas
    och Matteus, tullindrivaren (publikanen) [och författaren av detta evangelium], Jakob, Alfeus son,
    och Taddeus [Judas, inte Iskariot],
Simon "den hängivne" (fanatikern, ivraren, nationalisten, seloten) [ordagrant "Simon kananaios", den arameiska motsvarigheten till den grekiska termen seloten, båda orden betyder "den hängivne, ivrige, fanatiske", kan även antyda att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket innan han blev en Jesu lärjunge]
    och Judas Iskariot, han som skulle utlämna (förråda) honom. [Matteus nämner apostlarna parvis, vilket överensstämmer med att de sändes ut "två och två", se Mark 6:7. Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Mark 3:16–19; Luk 6:13–16; Apg 1:13.]
[Den följande undervisningen som Jesus ger sina lärjungar, vers 5–42, är det andra av de fem tal som Matteus återger.] Jesus sände ut (gr. apostello) dessa tolv och befallde dem:
"Gå inte in på hedningarnas vägar [område] eller in i någon samarisk stad. [Samarierna var ättlingar till de tio nordliga stammarna. Den samaritiska tronsinriktningen föjde en snarlik version av Torah där templets plats var Gerizim, inte Jerusalem, se Joh 4:4–9.]
Om huset är värdigt [vilket det var om de välkomnade de två apostlarna och deras budskap], ska den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, ska er frid vända tillbaka till er.
Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.
Jag säger er sanningen, det kommer att vara lättare för Sodom och Gomorras regioner [1 Mos 19:1–29] på domens dag än för den staden. [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
[När de nu blev utsända i Galileen var det ingen direkt förföljelse, men Jesus förbereder dem på vad som ska komma längre fram. Orden gäller även i dag för en Jesu lärjunge som sänds ut på hans uppdrag:] Se, jag sänder iväg (sänder ut) er som får mitt ibland [omringade av] vargar. Var därför kloka (smarta, insiktsfulla, eftertänksamma, skarpsinniga) [listiga, diskreta och vaksamma] som ormar och oskyldiga (ordagrant: ouppblandade – dvs. rena) [oförfalskade och känsliga] som duvor [utan baktankar]. [Luk 10:3, Rom 16:19 Apg 20:29] [I sin undervisning använder Jesus fyra olika djur som alla har särpräglade karaktärsdrag. Fåret och vargen är välkända bilder, se Matt 7:15, Joh 10:11–12; Apg 20:29. Ormen (som introduceras i 1 Mos 3:1) var listig och sådde in tvivel som fick människan på fall. Med sin kluvna tunga förknippas den ofta med talet och tungans makt (Jak 3:8–10). Bland människor som likt vargar rovlystet vill gå till angrepp (Matt 7:15), ska de troende vara som ormar, dvs. ifrågasätta ideologier och tänkesätt som inte är från Gud och skapa tvivel kring falska föreställningar. Men allt detta ska ske på ett oskyldigt och rent sätt, inte på världens sätt. Detta är helt i linje med det Paulus tar upp när han talar om att riva ner fästen och rasera tankebyggnader och varje hög mur som reser sig upp mot kunskapen om Gud, 2 Kor 10:3–5.]
Var ständigt på er vakt för människorna, de ska dra er inför domstolar, och i sina synagogor ska de prygla (piska, slå) er.
Ni ska föras inför ståthållare och kungar på grund av mig, vilket resulterar i att ni får vittna [berätta om mig] för (inför) dem och hedningarna.
En bror ska utlämna (förråda) sin [egen] bror till döden, och en far sitt [eget] barn (en familjemedlem). Barn ska resa sig upp mot sina föräldrar och döda dem.
Ni ska bli hatade av alla [människor från alla kategorier och samhällsklasser, även i nära relationer] på grund av mitt namn, men den som står fast (behåller fältet, står kvar med oförminskad tro) till slutet ska bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad).
Det är helt naturligt att lärjungen möter samma öde som sin lärare, och tjänaren samma som sin herre. Om man har kallat husets Herre för Beelsebul [djävulen, kanske syftar det på hebreiskans "Baal Sebub" som betyder "flugornas herre", se 2 Kung 1:2], hur mycket mer ska man då inte kalla hans tjänare så.
Frukta alltså inte dem [som beskyller er för att gå djävulens ärenden, se vers 25]. Det finns inget som är dolt (överskylt, mörkat) som inte ska bli uppenbarat, och ingenting gömt (hemlighållet) som inte ska bli känt. [Texten är både en varning att allt ont som gjorts ska uppenbaras, och en uppmuntran att goda saker ska bli kända.]
Det jag säger er i mörkret, det ska ni tala i dagsljuset, och det jag viskar i ert öra, det ska ni ropa ut från taken.
Frukta inte dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i Gehenna (helvetet).
Säljs inte två små sparvar för en assarion? [Ett litet romerskt kopparmynt som var värt 1/16 av en denar, dvs. mindre än en halvtimmes lön. Ordet användes även bildligt för något mycket billigt och motsvarar vårt uttryck "en spottstyver".] Ändå faller inte en enda av dem till jorden utan er Fader [känner till eller godkänner det]. [Grundtexten utelämnar verbet här. Beroende på teologi fyller ofta översättarna i "utan att er Fader känner till att de faller till marken" eller "utan att det är hans vilja att de ska falla till marken". Ser man till sammanhanget känner Gud till den minsta transaktionen på marknaden, han har räknat huvudhåren på varje människa och då känner han också till när en sparv faller död ner. Döden fanns inte i skapelsen före syndafallet och är inte Guds vilja. Det kan vara farligt att använda denna vers som grund för en doktrin, vare sig för eller emot predestination, eftersom ordet "vilja" här inte finns i grundtexten.]
Men på er är till och med alla hårstrån på ert huvud räknade.

Jag har kommit för att ställa (dela i två delar, separera)
    en son mot sin far,
    en dotter mot sin mor,
    en brud (nygift sonhustru) mot sin svärmor.
En man får sina egna till fiender. [Citat från Mika 7:6. En gruppering är far och mor, och på den andra sidan son, dotter och en sonhustru. Innan Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket på domens dag kan evangeliet splittra generationer.]
Den som är mer vän med (känner större känslomässigt band till) sin far eller mor än med mig är inte värdig mig. Den som är mer vän med sin son eller dotter än mig är inte värdig mig. [Senare i Luk 14:26 säger Jesus att man måste hata sin familj och sitt eget liv för att följa honom. I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra.]
Den som inte tar upp sitt kors och följer (håller sig till) mig, är inte värdig mig. [En lärjunge måste vara beredd på att inte bara möta hat från sin egen familj. På samma sätt som en kriminell fick bära tvärslån till sin egen korsfästelse under hån och förakt, måste en kristen vara beredd att lida, och om det krävs även dö för Jesus. Om man kompromissar med tron på Jesus för att leva ett så smärtfritt liv som möjligt innebär det att man mister livet med honom. Det går att vinna världen, men förlora sin själ, se Matt 16:26. Mitt i allt detta finns också Jesu nåd; Petrus förnekade Jesus men blev upprättad, se Luk 22:31–32; Joh 21:15–25.]
Den som finner (tillfredsställer, skyddar) sitt liv (sin själ – gr. psuche) ska mista det, men den som mister sitt liv (sin själ) för min skull ska finna det [får ta del av Guds högre livskvalitet].
[Innan lärjungarna sänds ut försäkrar Jesus dem att det är värt allt att följa honom. Att ta emot Jesus är synonymt med att ta emot Gud, men alla kommer inte att möta Jesus i fysisk gestalt. En del kommer att få ta ställning för eller emot Jesus när de ser hans lärjungar. Här avslutas med en optimistisk syn att lärjungarna faktiskt kommer att bli väl mottagna på sin resa. De som tar emot dem får också löfte om Guds frid och välsignelse över sina hem, se vers 11–14.] Den som tar emot (välkomnar) er,
    tar emot mig,
och den som tar emot mig,
    han tar emot den som har sänt mig.
Den som tar emot en profet därför att det är en profet,
    han ska få en profets lön.
Den som tar emot en rättfärdig därför att det är en rättfärdig,
    han ska få en rättfärdig mans lön.
Den som ger en av dessa små [enkla Jesu efterföljare] en bägare friskt vatten därför att det är en lärjunge,
    sannerligen säger jag er, han ska inte gå miste om sin lön."
När Jesus hade avslutat befallningarna (gett de detaljerade instruktionerna) [till de tolv apostlarna], gick han vidare därifrån [antagligen ut från Kapernaum] för att undervisa och förkunna i deras städer [i Galileen]. [Vart gick Jesus? Troligt är att han följde efter de tolv på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå, se Luk 10:1. När apostlarna var klara återvände de till Kapernaum och berättade för Jesus allt de hade gjort och lärt, se Mark 6:30. Matteus grupperar inte alla händelser kronologiskt utan mer tematiskt.]
Jesus svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
Blinda får sin syn,
lama går,
spetälska blir rena (friska),
döva hör,
döda uppstår,
och för de fattiga predikas de glada nyheterna. [Referenser från Jes 29:17–19; 35:3–6; 61:1–2. Uppmuntran kom från att se vad Jesus gjorde just då och från Profeterna som Johannes var väl förankrad i, se Joh 1:22–23.]
Salig (lycklig, välsignad) är den som inte tar anstöt (blir sårad) av mig." [Denna varning var nog mest riktad till Johannes Döparens budbärare och folket som stod runtomkring och lyssnade. Det kan verka stötande att Jesus svarade Johannes Döparen på detta sätt. Varför grep inte Gud in med makt och härlighet och befriade Johannes från bojorna? När Gud agerar på ett annat sätt än vad människor föreställt sig kan det lätt bli en stötesten. Jesus tar upp ett exempel i skillnaden mellan Johannes och Jesu framträdande, se vers 16–19.]
Vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, jag säger er, och ännu mer än en profet (mer speciell, mer betydelsefull).
Ända sedan Johannes Döparens dagar [när han började predika i öknen och skaror kom dit, se Matt 3:5] fram till nu har himmelriket stormats (trängt fram), och starka människor försöker inta det (rycka det till sig, plundra, stjäla det) med våld. [Vissa manuskript har "himmelriket stormas", medan andra har "himmelriket tränger fram". Ordet kan tolkas negativt att med våld försöka inta, eller positivt att ivrigt tränga sig på. Betydelsen verkar vara att när Johannes började predika att "Guds rike har kommit nära", uppstod en ivrig längtan bland folket att rycka det till sig, men alla gjorde det inte på rätt sätt, dvs. genom sinnesändring och tro på Jesus. Många tog till felaktiga metoder, så att Jesus t.o.m. måste dölja att han var Messias och förbjuda lärjungarna och andra att berätta om honom. Ordet "med våld" är samma ord som används i Joh 6:15 då man med våld tänkte göra Jesus till kung.]
För alla profeterna och undervisningen [Moseböckerna – Torah] har profeterat (talat inspirerade av Gud) fram till Johannes,
och om ni vill ta emot (acceptera) det, så är han den Elia som skulle komma [som Mal 4:5 förutsäger].

'Vi har spelat flöjt för er [lekt bröllop],
    och ni har inte dansat.
Vi har sörjt [lekt begravning],
    och ni har inte jämrat er (slagit handen mot bröstet för att visa sorg).' [En oandlig människa som inte hör, se vers 15, liknas vid ett omoget barn som vill att Gud ska dansa efter hennes pipa och rätta sig efter hennes nycker. Vers 16–19 bildar ett kiastiskt mönster. Johannes mer asketiska framträdande liknas med en begravning. Jesu glädjefyllda evangelium liknas med ett bröllop med flöjt och dans, se Mark 2:18–19.]
Johannes kom,
    och han varken äter eller dricker [med andra], och man säger:
    
    'Han är besatt.'
Människosonen kom,
    och han äter och dricker [det är bröllopsstämning, se vers 17], och då säger man:
    
    'Titta, vilken frossare och fyllerist (given åt vin), vän med tullindrivare
    
    [kända för att använda tvivelaktiga metoder och själva roffa åt sig]
    och syndare (de som aktivt lever i synd).' Ändå har vishetens gärningar visat sig vara rättfärdiga." [Jesus åt och umgicks visserligen med människor som inte hade gott anseende, se Matt 9:10–13, men han var varken en frossare eller fyllerist. Dessa två ord används ofta i par i Bibeln, se 5 Mos 21:20; Ords 23:21.]
"Ve dig [uttryck för intensiv förtvivlan], Korasin!
    [Judisk stad på västra sidan om Galileiska sjön.]
Ve dig, Betsaida!
    [Judisk stad längs med den norra kusten av Galileiska sjön.]
För om de kraftgärningar (mirakler, mäktiga under) som har gjorts hos er hade blivit gjorda i Tyros och Sidon [två hedniska städer i Fenikien vid Medelhavet], skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska.
Men jag säger er: För Tyros och Sidon ska det bli lindrigare på domens dag än för er.
Och du, Kapernaum [Jesu hemstad], ska du upphöjas till himlen? Nej, du ska störtas ner till dödsriket (Hades). För om de kraftgärningar som har utförts i dig hade skett i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag.
[Som svar på det växande motståndet brister Jesus ut i bön att lärjungaskapet är det enda som släcker människans törst och längtan.] I den stunden började Jesus tala (svarade han) och sade: "Jag tackar (prisar, bekänner öppet) dig, Fader, Herre över himmel och jord, eftersom du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som spädbarn (okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
Allt har anförtrotts (överlämnats) åt mig av min Fader. Ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Sonen, utom Fadern, och ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Fadern utom Sonen och den som Sonen beslutar (önskar) att uppenbara honom för.
Kom till mig alla [ni] som arbetar hårt [ständigt sliter] och är tyngda (har betungats) [under lasten av pålagda bördor och religiösa plikter], så ska jag (kommer jag att) ge er vila (ro, vederkvickelse). [Det grekiska ordet anapauso kan med sin innebörd och sin pågående aktiva verbform översättas: 'kommer jag alltid ge vila/en välförtjänt paus'.]
Ta på er mitt ok och lär [er] av mig [bli mina lärjungar], för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni (kommer ni att) finna vila (ro, vederkvickelse) för era själar [Jer 6:16],
för mitt ok är milt (väl anpassat för sitt syfte; gott, behagligt; fyllt med glädje), och min börda (packning) är lätt." [Ett ok var tillverkat av trä och lades över halsarna på två oxar som drog en plog eller vagn. Det var vanligt att man kopplade ihop en erfaren oxe med ett yngre djur. Oket symboliserar tjänande, lydnad och underkastelse. Jesus är den erfarne "dragaren" som tar den stora bördan på sig. Han är Mästaren som inbjuder oss att frivilligt och aktivt gå in under hans ok för att tjäna, lyda och underordna oss honom. Genom att koppla ihop oss med Jesus slipper vi slita och arbeta i egen kraft.]
Vid den tiden [någon gång då Jesus verkade i Galileen] gick Jesus genom sädesfälten på en av sabbatsdagarna. [Sabbat är i plural. Det kan syfta på den vanliga veckosabbaten, fredag kväll till lördag kväll, eller någon av de högsabbater som inleder och avslutar högtiderna. Denna händelse inträffar troligen på väg till en samling i synagogan en lördagsmorgon eller under någon av helgdagarna kring veckohögtiden Shavuot, eftersom det var skördetid, se 3 Mos 23:21.] Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta.
Jesus svarade dem:
"Har ni inte läst [i 1 Samuel 21:1-9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nob, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga?
Han gick in i Guds hus, och de åt upp skådebröden, som varken han eller hans män hade lov att äta, utan bara prästerna. [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.]
Eller har ni inte läst i undervisningen [Moseböckerna – Torah] att prästerna i templet på sabbatsdagarna bryter mot sabbaten utan att bli skyldiga till något brott? [4 Mos 28:9–10]
Om ni hade förstått vad detta [citat från Hos 6:6] betyder:
'Jag vill se barmhärtighet [en villighet att hjälpa dem som är i nöd],
    inte offer [religiösa ceremoniella riter]', så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga.
Sedan gick Jesus vidare och kom in i deras [fariséernas] synagoga [i någon stad i Galileen en annan sabbat, se Luk 6:6].
Där fanns en man med en förtvinad (förlamad) hand. Eftersom de ville ha något att anklaga Jesus för frågade de honom: "Är det tillåtet att bota på sabbaterna?"
Han svarade dem [med en kort liknelse]:
"Vem av er skulle inte, om han hade ett får och det faller ner i en grop på någon av sabbatsdagarna [veckosabbaten eller en högsabbat under en högtid], gripa tag i det och dra upp det?
Sedan sade han till mannen: "Sträck ut din hand." Han sträckte ut den och den blev återställd, lika frisk som den andra.
Jesus som visste om detta [deras intentioner att röja honom ur vägen] drog sig undan därifrån. Många följde honom, och han botade alla. [Det grekiska ordet för bota är therapeuo, vilket beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande.]
Han uppmanade dem strängt att inte sprida vidare ryktet om honom (göra honom allmänt känd).

Se, min tjänare som jag har utvalt,
    min älskade som jag har min glädje i (som är min själs behag).
Jag ska låta min Ande komma över honom,
    och han ska proklamera (förkunna) rätten (fälla en rättvis dom) till folken (alla etniska grupper).
En stjälk som har blivit fullständigt krossad ska han inte bryta av,
    och en glödande veke ska han inte släcka ut,
    förrän han har fört rätten (fällt en rättvis dom) till seger.
I hans namn ska folken (nationerna, alla folkgrupper) ha sitt hopp (förtröstan).
[Efter en tur i Galileen är Jesus nu troligen tillbaka i sin hemstad Kapernaum. Människor strömmar till Petrus hus där Jesus bodde.] Sedan förde man en demoniserad man till honom. Mannen var blind och stum och Jesus botade honom så att han kunde både tala och se.
Allt folket (folkskarorna, vanligt folk) blev utom sig av häpnad och sade: "Kan inte detta vara Davids son?" [Den Frälsare och Messias som de väntade på.]
Men Jesus förstod deras tankar och sade till dem:

Ett splittrat rike kan inte bestå

"Ett rike som är splittrat (på grund av inre stridigheter) blir ödelagt, och ingen stad eller hus (familj) som är i strid med sig själv kan bestå.
Om nu Satan driver ut Satan så har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå?
Om jag nu driver ut demoner med [hjälp av] Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De ska bli era domare. [När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina 'egna söner' – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han på Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13–16.]
Hur kan någon gå in och plundra en stark man på hans ägodelar om han inte först binder honom? Sedan kan han plundra hans hus.
Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.
Därför säger jag er: All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för [det ligger i Guds natur att förlåta, se 2 Mos 34:7], men hädelse mot [den helige] Anden ska (kan) inte förlåtas.
Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande." [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sade att Guds godhet var djävulens verk. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv, se Ps 34:9. I Jak 3:1 står det att lärare ska dömas hårdare. Jesus tvingas rikta denna varning till dåtidens mest inflytelserika religiösa lärare som var på väg att föra människor vilse genom att lära ut att Jesus var av demoniskt ursprung. Den skarpa varningen till de falska lärarna balanseras fint med ett av Bibelns starkaste löften till människor som söker omvändelse och förlåtelse i vers 31: "All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för".]
[Jesus talar vidare till fariséerna. Han använder på nytt en liknelse att ett träd inte ger någon annan frukt än sin egen sort, och man kan känna trädet på dess frukt, se Matt 7:16–20.] "Om ni anser (bedömer) att trädet är gott, då är frukten god,
    och om ni anser att trädet är dåligt, då är frukten dålig,
    för på frukten känner man trädet.
En god människa bär ut (plockar fram) gott (goda saker) ur sitt goda förråd (från sin skatt; sin skattkammare),
    och en ond människa bär ut (plockar fram) ont (onda saker) ur sitt onda förråd.
För efter dina ord ska du bli rättfärdig,
    och efter dina ord ska du bli fördömd (dömas skyldig)."
Sedan sade några skriftlärda och fariséer till honom: "Mästare, vi vill se dig göra ett tecken [mirakel som bevisar att han var sänd av Gud]."
Han svarade: "Ett ont och trolöst släkte [ett släkte moraliskt otrogna mot Gud] kräver ett tecken, men de ska inte få något annat tecken än Jona-tecknet.
För på samma sätt som profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. [Jesu död då han lades i en grav, i jordens inre, och hans uppståndelse på tredje dagen har sin skuggbild hos Jona som var i fiskens buk tre dagar och tre nätter innan han kastades upp på land, se Jona 2:1–10. Det är intressant att Jesus så explicit uttrycker att detta är det enda tecken de ska få. I judisk terminologi börjar dygnet alltid på kvällen, se 1 Mos 1:5, 8, 11–13. Matteus är noga med att citera ordagrant från Jona med "tre dagar" följt av "tre nätter". Den profetiska skuggbilden passar fint in om dagen då Jesus hänger på korset, från klockan nio till tre då han dör, räknas som den första av de tre dagarna. Uttrycket "tre dagar och tre nätter" behöver inte betyda precis på sekunden 72 timmar. Bibeln redogör ju inte exakt när Jesus uppstår, bara att graven är tom vid gryningen på den första veckodagen, söndagen, se Matt 28:1–10.
    Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan, se 3 Mos 23:5–14. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. Det skulle varit ett tydligt Jona-tecken!]
Nineves folk [de hedniska assyrierna] ska uppstå vid domen,
    tillsammans med detta släkte [som inte ville tro] och bli dess dom.
För de omvände sig vid Jonas förkunnelse [Jona 3],
    men här finns något som är förmer än Jona.
Söderns drottning ska uppstå vid domen
    tillsammans med detta släkte och bli dess dom. [1 Kung 10:1–3; 2 Krön 9:1–12]
För hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet,
    men här finns något som är förmer än Salomo."
[Jesus återvänder nu till händelsen som startade hela den här diskussionen – med mannen som blev befriad från en demon i vers 22. Jesus vill att både mannen, och de som lyssnade på honom där i huset, skulle förstå att det inte bara räcker att bli befriad. Människan har alltid en herre över sig; är det inte Jesus är det djävulen.] "När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa (torra) trakter och letar efter en plats att vila på men hittar ingen.
Då säger den: 'Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade.' När den så kommer och finner det tomt och städat och snyggt (iordningställt),
går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte."
[Jesu påståenden och konflikten med fariséerna fick även hans familj att tro att han var från sina sinnen, därför kommer de från Nasaret för att föra med sig honom med våld, se Mark 3:20–21.] Medan Jesus fortfarande talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom.
Någon sade till honom: "Lyssna, din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig."
Men han svarade den som berättat det för honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?"
Och medan han sträckte ut handen [inte bara mot de tolv, utan alla som var där och lyssnade på hans undervisning] sade han: "Se, här är min mor och mina bröder.
Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och syster och mor."
En stor folkskara samlades omkring honom, så han steg i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.
[Jesus använder ofta liknelser för att belysa andliga sanningar genom praktiska exempel från vardagen. I evangelierna finns ett trettiotal olika liknelser. Detta är den första, och i Mark 4:13 står det att den är grunden för alla liknelser som Jesus berättar.] Han talade till dem med många liknelser. Han sade:
"En såningsman gick ut för att så.
När han sådde föll en del vid vägen,
    och fåglarna kom och åt upp det.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll på stenig mark,
    där de inte hade mycket jord,
    och de sköt upp på en gång eftersom jorden var tunn.
Men när solen steg upp förbrändes de,
    och eftersom de inte hade någon rot torkade de bort.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll bland törnen,
    och törnena växte upp och kvävde dem.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll i god jord och gav frukt,
    en del hundra gånger (mer än vad som var sått) [1 Mos 26:12],
    andra sextio gånger mer,
    och några trettio gånger mer.
Sedan kom lärjungarna till honom och frågade: "Varför talar du till dem i liknelser?"
För den som har [andlig kunskap] ska få mer [insikt och förståelse], och det i överflöd, men den som inte har, från honom ska tas också det han har.
Därför talar jag till dem i liknelser: Eftersom de ser [har förmågan att se], men ändå inte ser, och hör [har förmågan att höra], men ändå inte hör eller förstår.
De uppfyller Jesajas profetia:
Ni ska höra (gång på gång) men inte förstå,
    ni ska se (upprepade gånger) men ingenting uppfatta.
För detta folks hjärta har blivit förstockat (tjockt, hårt, känslokallt),
    de hör dåligt med sina öron
    och de har stängt sina ögon,
så att de inte kan se med sina ögon
    eller höra med sina öron
eller förstå i sitt hjärta och vända om (återvända)
    och bli botade (helade, förnyade) av mig. [Citat från Jes 6:9-10, utifrån den grekiska översättningen.]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är era ögon, eftersom de ser, och era öron, eftersom de hör.
Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det."
När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden längs med vägen. [Det grekiska ordet för väg kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord. Dessa blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
Det som såddes på stenig mark (med bara ett tunt jordlager) är den som hör ordet och på en gång tar emot det med glädje.
Det som såddes bland törnena är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. [Grundordet för törne är extremer. Det finns en koppling till läror som ensidigt betonar en enda sanning, se Matt 7:15–17.]
Men det som såddes i den goda jorden är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."
Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde falskt vete [rajgräs, ett ogräs med giftig frukt som är snarlikt vete] på åkern mitt bland vetet och gick sedan sin väg.
När säden hade skjutit upp och format sädeskorn (bar frukt), visade sig också det falska vetet.
Låt båda växa tillsammans fram till skörden, och när skördetiden är inne ska jag säga till skördearbetarna att först samla ihop ogräset, och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Sedan ska de samla in vetet i min lada." [Jesus förklarar liknelsen enskilt för lärjungarna lite senare i Matt 13:36–43. I det här området växer ett ogräs som kallas falskt vete. Det är troligt att Jesus syftar på detta gräs som är mycket snarlikt vetet men ger en giftig frukt. Det är först när frukten mognar man kan särskilja dem. I stället för att gulna till skörd som vetet gör blir frukten svart. På svenska kallas arten dårrepe eller giftigt rajgräs; dess latinska namn är Lolium temulentum.]
Det är det minsta av alla frön [som vanligtvis planterades i landet], men när det har växt upp är det större än alla trädgårdsväxter och blir ett träd, så stort att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, han talade inte till dem utan att använda en liknelse.
Sedan lät han folket gå och gick in i huset [antagligen Petrus hus där Jesus bodde då han verkade i Galileen].

Förklaringen till liknelsen om vetet och ogräset

Hans lärjungar kom till honom och sade: "Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern."
På samma sätt som ogräset [som liknar det äkta vetet] samlas ihop och bränns upp i eld, så ska det vara vid tidsålderns slut.
Människosonen ska då sända ut sina änglar och de ska samla ihop från hans rike alla som är stötestenar (personer som gör så att andra dras in i synd) och alla som praktiserar laglöshet (gör det som är orätt),
och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'rent fysiskt skaka av skräck').
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna enskilt:] "Himmelriket (Guds kungavälde, som finns överallt där hans vilja sker) är som en dyrbar skatt som blivit gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje [över upptäckten] går han och säljer allt han äger och köper den åkern."
När han hittar en dyrbar pärla, går han och säljer allt han äger och köper den." [Vid en snabb anblick kan det verka som om frälsningen liknas vid en skatt och pärla, och människan måste sälja allt för att köpa den. Tittar vi däremot på de tre liknelser som Jesus förklarar, är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden i de två första liknelserna och han är den som skördar vid tidsålderns slut, se vers 37 och 49. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Skatten hittas i åkern som tidigare var en bild på världen, se vers 38. Gud är den som söker efter människors hjärtan. Priset betalas med Jesu liv på korset. I Gamla testamentet omnämns Israel ofta som Guds speciella skatt, se 2 Mos 19:5. Om skatten är en bild på Israel kan pärlan vara en bild på församlingen. I havet skapas pärlor när ett sandkorn råkat komma in i en mussla. Det lilla sandkornet irriterar musslan som kapslar in den lager på lager och pärlan växer. En fin bild på hur Jesus som var "stötestenen" blir grundstenen som församlingen byggs på. Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte något obekant för lärjungarna. Köpmän importerade dem utomlands från Indiska Oceanen, Persiska viken och Röda havet. Havet symboliserar ofta världens nationer, och där finns Guds församling.]
"Himmelriket (Guds kungavälde från ovan) kan också liknas vid ett dragnät som kastas i sjön och fångar fiskar av alla sorter.
När det blir fullt, drar man upp det på stranden och lägger den goda fisken i korgar, men kastar bort den dåliga." [Ett dragnät är ett stort nät som förs in mot stranden i en halvcirkel. Nätet kan vara en bild på evangeliet och Guds rike som sveper över jorden. På samma sätt som nätet samlar in alla sorters fiskar, når evangeliet alla folk och nationer. När Jesus talade detta hade bara Israel berörts av evangeliet, men Jesus indikerar att innan han kommer tillbaka ska hela världen ha hört evangeliet.]
"På samma sätt ska det vara vid tidsålderns (den här tidsepokens) slut. Änglarna ska gå fram och separera de onda från de rättfärdiga,
och kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'så fylld av skräck att man rent fysiskt skakar av rädsla')." [Jesus lär att mitt i församlingen finns både äkta kristna och sådana som aldrig tagit emot Jesus som sin Herre. Det räcker inte med att tillhöra en församling, göra goda gärningar – det handlar om att känna Jesus.]
Då sade han till dem: "Varje skriftlärd [expert i Gamla testamentet] som blir en lärjunge för himmelriket (Guds kungavälde från ovan), han måste bli som en husbonde (en välbärgad man, familjefar) som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt." [En förkunnare av evangeliet som har accepterat Guds kungavälde och ställt sig under kungen Jesus och låter hans befallningar råda, ska generöst och fritt dela med sig av gamla sanningar men i nya former, med nya illustrationer så att det går att applicera Guds ord. Frasen "nytt och gammalt" kan också vara ett judiskt uttryck som helt enkelt betyder "ett stort överflöd", dvs. att han har stor kunskap i Guds ord.]
När Jesus hade avslutat dessa liknelser [i kapitel 13], lämnade han platsen. [Jesus befann sig vid norra stranden av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum där han bodde i Petrus hus.]
När han kom till sin egen hemstad [Nasaret, knappt tre mil från Kapernaum] undervisade han i deras synagoga. De slogs av häpnad och sade: "Varifrån har han fått denna vishet och mirakulösa kraft?
Är inte detta hantverkarens son? [Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare. Josef var antagligen en byggnadsarbetare som jobbade både med trä och sten.] Heter inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas?
Hans systrar, är de inte alla [gifta och bor] här med oss? Varifrån har han fått allt detta?"
De tog anstöt (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Jesus sade till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)."
Han utförde inte många kraftgärningar (manifestationer av Guds kraft) där på grund av deras otro.
Han sade till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom."[I uttrycket "vid samma tid" används inte gr. chronos som är sekventiell tid utan kairos som har mer fokus på själva händelsens innehåll än exakt när den inträffar. Matteus evangelium är mer en tematisk sammanställning än en kronologisk berättelse. Temat här är att på samma sätt som de i Nasaret hade en fel bild av vem Jesus var i föregående kapitel, Matt 13:54–58, hade även Herodes en felaktig bild av Jesus. I nästa stycke kommer bakgrunden till varför han trodde Jesus var Johannes Döparen.]
Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus.
Även om han hade velat döda Johannes [Döparen], var han rädd för folket eftersom de ansåg att han var en profet.
[Enligt den judiska historieskrivaren Josefus var Johannes Döparen fängslad i källaren på fästningen Machaerus på östra sidan om Döda havet. Han skriver också att Herodias dotter från hennes första äktenskap hette Salome.] Så kom Herodes [Antipas] födelsedag. Herodias dotter [Salome] dansade inför dem (i mitten framför hela sällskapet på festen) och fascinerade (behagade, trollband) Herodes
Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det,
och han skickade [soldater] och lät halshugga Johannes i fängelset.
Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor.
Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.
När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida].
När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka.
När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat."
De svarade: "Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar."
Sedan sade han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."]Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man upp de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. [Detta var en mindre korg som man hade med sig när man reste. Dessa tolv korgar tillhörde antagligen lärjungarna. Vid nästa matunder för 4 000 män används ett annat ord för en större typ av korg, se Matt 15:37.]
De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.
På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket.
När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be. [Folket ville med våld göra honom till kung, se Joh 6:15. Att Jesus var tvungen att så bestämt skicka i väg lärjungarna, antyder att de också dragits med i folkets önskan att starta en politisk revolution mot romarna. Anledningen till att de kommit hit var att Jesus sökt en enslig plats för att vara i stillhet och bön efter nyheten om hans släkting Johannes Döparens död, se vers 13.] Det blev kväll och han var fortfarande kvar där själv. [Jesus hade nu varit i bön i flera timmar och fortsätter vaka och be hela natten fram till fjärde nattväkten, se vers 25.]
När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sade: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla.
Han sade: "Kom!"
    Petrus steg ur båten och började gå på vattnet, och kom emot Jesus.
Men när han såg (kände, upplevde med sina sinnen) hur stark vinden var blev han rädd. När han började sjunka ropade han: "Herre, rädda (hjälp, fräls) mig!"
På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sade: "Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?" [Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet oligos kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet oligo-pistis beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är edistasas, det används bara här och i Matt 28:17.]
När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden.
När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum].
När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom.
Man bad honom att de skulle få röra vid tofsen på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se Matt 9:20–22.] Alla som rörde vid den blev fullständigt friska. [Här används prepositionen "dia" framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att de blev "genom-helade", dvs. fullständigt helade på en gång.]
Sedan kom fariséer och skriftlärda från Jerusalem [där den högsta religiösa eliten var samlad i Sanhedrin] fram till Jesus och sade:
Han svarade:
"Varför bryter ni själva mot Guds bud (instruktioner) på grund av er tradition [den muntliga traditionen med stadgar och regler hur man skulle tolka Guds bud]?
Gud har ju sagt [i ett av de tio budorden, se 2 Mos 20:12; 5 Mos 5:16]:
    'Hedra (värdesätt, respektera) din far och din mor,'
och [där överträdelsen av detta bud enligt 2 Mos 21:17 är]:
    'Den som smädar (förbannar) sin far eller mor ska döden dö.'
då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft på grund av er tradition. [Det hebreiska namnet för denna tempelgåva är korban, se Mark 7:11. Detta var en typ av löftesoffer där givaren förband sig att ge en gåva vid ett senare tillfälle, men förvaltade pengarna fram tills löftet infriades. Enligt reglerna friskrevs givaren från ansvaret att försörja sina föräldrar, vilket helt klart bröt mot Mose lag att ära sina föräldrar.]
Han kallade till sig folket och sade till dem: "Lyssna och förstå!
Jesus sade:
"Är ni också [indoktrinerade i samma tänkesätt som fariséerna och] utan förstånd (oförmögna att dra egna slutsatser)? [Jesus uppmanar sina lärjungar att använda sitt intellekt.]
Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen passerar genom magen och går vidare ut från kroppen?
Jesus gick ut därifrån [från staden Kapernaum, i Galileen, där han bodde under sin verksamma period] och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. [Två kuststäder längs med Medelhavet som låg i Fenikien, nuvarande Libanon, cirka 8 mil nordväst från Kapernaum.]
En kananeisk kvinna från trakten kom och ropade med hög sprucken röst: "Herre, Davids son, ha förbarmande över mig (känn medlidande med mig och grip in)! Min dotter är svårt demoniserad (plågas och är ansatt av en demon)."
Men Jesus sade inte ett ord. Hans lärjungar kom och bad honom gång på gång: "Skicka i väg henne (svara henne så att hon inte behöver besvära oss mer). Hon följer ju efter oss och ropar (med sprucken röst, okontrollerat, störande)."
Jesus svarade henne: "Det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt tamhundarna (de små hundarna)."
Hon sade: "Ja, Herre, men även tamhundarna äter smulorna som faller ner från deras herrars bord."
Då svarade Jesus henne: "O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske." [Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26–27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, gr. kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är kelev, som ordagrant betyder "som ett hjärta" och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen.
    Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här: Matt 14:31 "Vilken liten/kortvarig tro du har" – riktat till lärjungen Petrus.
  Matt 15:28 "O kvinna, din tro är stor" – riktat till en icke-jude och kvinna!
Matt 16:8 "Vilken liten/kortvarig tro ni har" – riktat till lärjungarna.]
I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad).
Jesus lämnade den platsen [Tyros och Sidon, se vers 21, och rörde sig österut via Dekapolis, se Mark 7:21]. Han gick längs med [östra sidan av] Galileiska sjön och sedan upp på ett berg [en bergssluttning] där han satte sig.
Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som man lade ner vid hans fötter (i snabb följd) och han botade dem.
När folket såg de stumma tala, krymplingarna bli friska, de lama gå, och de blinda se, häpnade man och prisade (tackade) Israels Gud. [Att de prisade "Israels Gud" indikerar att Jesus var på östra sidan om Galileiska sjön och folket var icke-judar.]
[Detta är det andra brödundret som omnämns i Bibeln; tidigare på våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5 000 judar på västra sidan av Galileiska sjön, se Matt 14:13–21. Nu är Jesus på den östra sidan av Galileiska sjön efter en tur utanför de judiska områdena med start vid Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31. Många hade kommit ut från städer och byar och följde med Jesus och det är nu redan tredje dagen. Man hade troligtvis med sig lite mat för en dag eller så, men var mer upptagna med att bli botade och höra Jesu undervisning än att tänka på sina vardagliga behov. Det har gått några veckor sedan det förra brödundret som skedde vid påsktiden då gräset var grönt efter regnen, se Joh 6:10. Vid den här tiden är det mesta gräset bortbränt och temperaturen en bit över trettio grader på dagen, och Jesus bryr sig om människornas välbefinnande så att de ska orka vandringen hem i värmen.] Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sade: "Jag känner medlidande över folket, för de har nu redan varit med mig i tre dagar (stannat kvar; de är fortsatt hos mig) och de har inget [kvar] som de kan äta och jag vill inte skicka iväg dem hungriga för de kan bli [alldeles] uttröttade [och kollapsa] på vägen [hem]."
Lärjungarna sade till honom: "Var kan vi hitta så mycket bröd här i ödemarken att alla dessa människor kan äta sig mätta?"
Jesus frågade dem: "Hur många bröd har ni?"
De svarade: "Sju, och några små fiskar."
Då bad han folket slå sig ner på marken.
Han tog de sju bröden och fiskarna, och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man ihop sju stora korgar med de överblivna bitarna. [Här används ett annat ord för korg än i matundret med 5 000 män, se Matt 14:13–21. Dessa sju korgar var stora korgar; ordet används t.ex. i Apg 9:25, och kunde rymma en människa.]
De som hade ätit var 4 000 män, förutom kvinnor och barn.
Sedan skickade han i väg folket, gick i båten och for till trakten av Magadan. [På västra sidan av Gennesarets sjö, strax norr om Tiberias.] [Vad är skillnaderna mellan de två matundren?
    Det första undret för 5 000 finns med i alla evangelier, se Matt 14:13–21; Mark 6:30–44; Luk 9:10–17; Joh 6:5–13. Det har mer av judisk karaktär. Talet fem står för nåd. Jesus som är livets bröd kommer med nåd, först och främst till det judiska folket, och vill mätta den andliga hungern hos de tolv stammarna i Israel, som representeras av de tolv korgarna som blev över.
    Undret för de 4 000 beskrivs här i Matt 15:32–39 och i Mark 8:1–9. Det är riktat till hela jordens folk. Undret sker på icke-judisk mark, och talet fyra som används om de fyra väderstrecken symboliserar hela jorden. Talet sju står för fulländning, och de sju korgarna tillsammans med helandet som föregick matundret visar Guds förmåga att möta alla behov för alla människor.
    Av alla Jesu under är det bara två, matundret för 5 000 och uppståndelsen, som återges i alla fyra evangelierna. Viktiga sanningar och händelser betonas ofta genom upprepningar i Bibeln. Johannes är den som tydligast kopplar ihop den andliga dimensionen i matundret, när han bara några verser senare tar med Jesu uttalande: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta", se Joh 6:35.]
Fariséerna och saddukéerna kom fram till honom. [Detta är första gången dessa två judiska grupperingar, som hade vitt skilda uppfattningar om Guds ord, nu gemensamt kom till Jesus.] De ville sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och krävde att få se ett tecken från himlen [något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud].
och på morgonen: 'I dag blir det oväder, eftersom himlen är röd och dyster.' Ni vet hur ni ska tyda himlens utseende, men ni kan inte tyda tecknen för tiderna.
Ett ont och trolöst släkte begär ett tecken, men inget annat tecken ska ges än Jona-tecknet." Sedan lämnade han dem och gick sin väg. [Matteus har tidigare i Matt 12:39–40 förklarat hur profeten Jonas vistelse i fiskens buk är en bild på Jesu död och uppståndelse på tredje dagen.]
När lärjungarna for över [från den västra sidan] till andra [norra] sidan sjön hade de glömt att ta med sig bröd. [De lämnar Magdala i hast, glömmer ta med bröd, och beger sig i båten till norra sidan av Galileiska sjön nära Betsaida, se Mark 8:22.]
Jesus sade till dem: "Var på er vakt (se upp) för fariséernas och saddukéernas surdeg." [Surdeg är en bröddeg som innehåller jäst och mjölksyrabakterier. Man använde oftast inte färsk jäst utan tog ett stycke jäst deg, som man sparat från förra baket, och knådade in det i den nya degen som sedan ställdes att jäsa. På samma sätt som surdegen påverkar hela degen, påverkar falska läror hela församlingen, se 1 Kor 5:8.]
Förstår ni fortfarande ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de 5 000 och hur många mindre flätade korgar ni fick över? [12 korgar, se Matt 14:20–21.]
Eller de sju bröden till de 4 000 och hur många stora korgar ni fick över? [7 korgar, se Matt 15:37–38.]
Hur kan ni tro att jag talade om bröd? Akta er för fariséernas och saddukéernas surdeg."
Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han varnade dem, utan för fariséernas och saddukéernas lära.
Då svarade Jesus honom: "Salig (lycklig, välsignad) är du, Simon, Jonas son. Kött och blod (någon människa) har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.
Jag säger dig, du är Petrus [gr. Petros – en liten sten], och på denna klippa [gr. Petra – en stor massiv klippa, precis som den strax utanför Caesarea Filippi] ska jag bygga min församling, och dödsrikets (Hades) portar ska inte stå emot den. [Det är troligt att Jesus pekar på den klippa som de står intill, och på ett praktiskt sätt illustrerar att församlingen är som en stad på ett berg, Matt 5:14, högt över all ondska. Området här vid foten av berget Hermon har ofta förknippats med ockult verksamhet. Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. kallar området "ormens plats". Den verkliga fienden och kampen blir snart tydlig här när Satan försöker influera Petrus att tillrättavisa Jesus och hindra hans lidande, död och uppståndelse, se vers 23.]
Jag ska ge dig nycklarna till (auktoritet att stänga och öppna) det himmelska kungariket, allt du binder (förbjuder att ske) på jorden, ska redan vara bundet (förbjudet att ske) i himlen. Allt du löser (tillåter att ske) på jorden, ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen." [I Bibelns bildspråk betecknar "nycklar" mandat och fullmakt. Lösa och binda var termer som användes av de skriftlärda när man beslutade vad som var rätt och fel i olika situationer. I Matt 5:19 använder Jesus samma grekiska ord för "lösa" när han talar om att "upphäva" ett bud. Jesus upprepar snart frasen "binda och lösa" igen när han undervisar alla tolv lärjungarna, se Matt 18:18. Där handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se Matt 18:17.]
[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han har varit med lärjungarna har han bara nämnt om sin död tre gånger. Detta är den fjärde, men nu börjar han undervisa dem om detta mer ofta och tar upp det ytterligare elva gånger.] Från och med nu började Jesus berätta hur han måste gå till Jerusalem och utstå mycket lidande genom översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och hur han skulle bli dödad, men uppstå på den tredje dagen.
Då tog Petrus honom avsides (för att samtala privat). Han tillrättavisade Jesus skarpt och sade: "Må Gud bevara dig, Herre! Detta får inte hända dig."
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill följa (gå bakom) mig
    ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge]. [Jesus hade tidigare talat om att 'ta upp sitt kors' i samband med efterföljelse, se Matt 10:38. Nu blir orden än mer verkliga för lärjungarna, se Matt 16:21; 20:20–23. Sist i versen har grekiskan ett annat ord för att följa (nämligen akoloutheo) vars innebörd är att gå samma väg som eller vandra tillsammans på vägen med.]
Människosonen ska komma med sina änglar i Faderns härlighet (ära, majestät), och då ska han belöna (föra räkenskap med) varje människa efter hans livsstil (gärningar, vanemässiga handlande)."
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg där de kunde vara för sig själva (i enskildhet). [Enligt tradition är det berget Tabor, men det är mer troligt att det är berget Hermon i närheten av Caesarea Filippi, som är den senaste platsen som Jesus besökte, se Matt 16:13. Det är troligt att Matteus knyter an till hur Mose gick upp på berget Sinai och efter sex dagar fick se Gud, se 2 Mos 24:15. Jesus är den andre Mose som det talas om i 5 Mos 18:15 och den som fullbordar Moses kallelse.]
Där förvandlades hans utseende inför dem, hans ansikte lyste (klart och tydligt) som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
Plötsligt fick de se Mose och Elia samtala med honom.
Då började Petrus tala, och sade till Jesus: "Det är underbart (gott, ärofyllt) att få vara här! Om du vill så ska jag göra tre hyddor. En åt dig, en åt Mose och en åt Elia." [I Luk 9:33 står det också att "Petrus inte visste vad han sade." Det är möjligt att han anknyter till lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40–42.]
Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se 2 Mos 13:21–22; 40:34–38; 1 Kung 8:10–13.] En röst från molnet sade [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min älskade (enda) son, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom."
När lärjungarna hörde detta, kastade de sig [raklånga] ner med sina ansikten mot marken och greps av stor fruktan (förskräckelse).
Men Jesus kom och rörde vid dem och sade: "Stå upp och var inte rädda."
Medan de var på väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda."
Lärjungarna frågade honom: "Varför säger de skriftlärda att Elia måste komma först?"
Han svarade [och bekräftade deras doktrin som baseras på Mal 4:5]: "Elia ska komma och återställa allt.
Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så ska också Människosonen bli behandlad och lida genom dem."
[Jesus, Petrus, Jakob och Johannes kom ner från berget och mötte upp med de andra nio lärjungarna nästa dag, se Luk 9:37.] När de var tillbaka bland folket kom en man fram och föll på knä för honom
och sade: "Herre, förbarma dig över min son. Han är fallandesjuk (ordagrant 'blir sjuk under månens inflytande', grekiska ordet beskriver sjukdomar med periodiskt återkommande anfall och kramper) och plågas svårt. Ofta faller han i elden och många gånger i vattnet.
Jag tog honom till dina lärjungar, och de kunde inte bota honom."
Då svarade Jesus [och riktar sig till folkskaran och lärjungarna]: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" [Han vänder sig nu till pojkens far och säger:] "För hit honom till mig."
Jesus tillrättavisade demonen, och den for ut ur honom, och pojken var botad i det ögonblicket.
Han svarade: "På grund av er otro. Sannerligen säger jag er (jag säger sanningen till er), om ni har tro som ett senapskorn [det minsta av alla frön, se Matt 13:32] kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." [Jesus illustrerar nu sin undervisning genom att använda berget, som de står vid foten av, som en bild på långt större och omöjliga problem och svårigheter än att driva ut en demon. Det är inte storleken på tron som är avgörande, utan inställningen, viljan att tro till skillnad från apati och ovilja. I parallellstället i Mark 9:24 ber pojkens far en enkel bön: "Herre, jag tror! Hjälp min otro." Tro som ett senapskorn är en ihållande tro, den fortsätter att växa och ger inte upp och den får näring av Guds ord och bön.]
och de kommer att döda honom, och på tredje dagen ska han uppstå." Då blev de mycket bedrövade.
När de hade återvänt till Kapernaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare någon tempelskatt?"[Det fanns tre typer av skatter: Lokal skatt/tull för varor, det romerska rikets inkomstskatt och den judiska tempelskatten. Utöver detta gav man också tionde och offer. Tempelskatten var under andra templets tid en halv shekel, vilket motsvarade två drachmer som var grekernas grundläggande myntenhet. Värdet motsvarade två dagslöner. Det var en frivillig årlig gåva för att täcka omkostnaderna kring tempeltjänsten, se 2 Mos 30:12. Sista betalningsdagen var i slutet på mars, och gällde alla män mellan 20 och 50 år. Att bara Petrus och Jesus betalar denna skatt, kan antyda att de övriga lärjungarna var under 20 år. Det var inte ovanligt att man redan vid 13 års ålder började följa en rabbin.]
Han svarade: "Jo." När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: "Vad tror du, Simon? Kräver de jordiska kungarna tull och skatt av sina söner eller av andra?"
Men för att ingen ska ta anstöt av oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Öppna munnen på den första fisk som du drar upp. Där kommer du att hitta ett silvermynt (gr. stater – motsvarade fyra drachmer). Ta det och lämna det för dig och mig."
Då kallade han [Jesus] till sig ett litet barn ställde det mitt ibland dem
och sade: "Jag säger er sanningen, om ni inte skulle vända om [vill omvända er – ändra riktning, dvs. gå åt det andra hållet] och bli som de små barnen, ska ni inte [under några omständigheter] komma in i himmelriket (i himlarnas kungarike).
Och den som tar emot (skulle välkomna/acceptera) ett sådant litet barn [dvs. en sann Jesu lärjunge] i mitt namn, han tar emot (välkomnar, accepterar) mig. [Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det skulle t.o.m. kunna vara så att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]
Men den som förleder en av dessa små (en av dessa allra minsta – gr. mikron) [en Jesu lärjunge] som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det [alltid] bättre att en stor kvarnsten skulle hängas om (runt) hans hals och han skulle sänkas i havets djup.

Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
    hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
    än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.
Om ditt öga förleder dig [att se på något som frestar dig att synda],
    så riv ut ögat och kasta bort det.
Det är bättre för dig att gå in i livet enögd
    än att ha två ögon och kastas i det brinnande Gehenna (helvetet). [Jesus lär inte ut självstympning, utan talar om att det är nödvändigt att ta bort sådant som förleder oss, även om det är kärt för oss.]
"Vad tror ni om det här? [Visst är det så här.] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?
Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse.
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna. Jesus sade i vers 7 att det inte går att undvika att snaror, förförelser, frestelser kommer. Det är alltså bara en tidsfråga tills någon säger eller gör något som sårar en annan troende, även i en kristen miljö. Anledningen till att Jesus just nu undervisar om förlåtelse och hur relationer kan helas och upprättas, beror på att några av lärjungarna hade pratat illa om Petrus, och hans ledarroll, bakom hans rygg, se vers 1. Det är uppenbart att det är Petrus som känt sig sårad eftersom han frågar hur många gånger han ska förlåta, se vers 21.] "Om din broder (ett syskon, en annan troende) skulle synda (fela, begå ett misstag) mot dig [följ då de här stegen]:
    - Gå enskilt och tillrättavisa honom [visa på hans fel med övertygande hållbara bevis]. Om han väljer att lyssna på (hörsamma) dig har du vunnit [tillbaka] en broder. [Det är viktigt att den som blivit sårad faktiskt klarlägger exakt vad som gjort honom illa, många gånger vet kanske inte den skyldige om att hans sätt sårar andra personer.] -
Och om han inte skulle bry sig om att lyssna till dem [och uppmärksamt ta till sig deras sunda förmaningar], så berätta för församlingen. [Tvistefrågan blir nu offentlig.] Men om han inte ens skulle bry sig om att lyssna till församlingen, så betrakta honom som en hedning eller en tullindrivare.
[Associera dig inte med honom, men älska honom, se Gal 6:1–2; 2 Thess 3:14–15; 2 Kor 2:5–11.]
Jag säger er sanningen:
Allt ni binder (skulle förbjuda ske) på jorden
    ska vara bundet (ska ha förbjudits ske) i himlen.
Allt ni löser (skulle tillåta ske) på jorden,
    ska vara löst (ska ha tillåtits ske) i himlen. [De skriftlärda använde termerna binda och lösa när man beslutade om vad som var rätt och fel i olika situationer. Något 'bundet' var förbjudet, medan något 'löst' var tillåtet, se Rom 7:2. Här handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se vers 17. Församlingen ska göra allt för att lösa konflikter mellan människor. När en inblandad part väljer förlåtelsens och upprättelsens väg, blir personen 'löst'. På motsvarande sätt 'binds' den som inte vill omvända sig i sina synder. Direkt efter detta, i vers 19–20, talar Jesus om vikten av att stå enade i bön. Ett beslut måste först vara bundet eller löst i himlen, innan det verkställs här på jorden.]
Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?" [Enligt den rabbinska traditionen som baserades på Amos 1:3, räckte det att förlåta någon tre gånger. Den fjärde gången någon gjorde samma fel mot dig behövde du inte förlåta, eftersom omvändelsen inte ansågs vara genuin. Petrus föreslog nu mer än det dubbla. Talet sju står också för fulländning.]
Eftersom han inte kunde betala, gav hans herre ordern att han skulle säljas [som slav] tillsammans med sin fru, barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet.
Då kastade sig tjänaren ner på marken och tillbad (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: 'Ha tålamod med mig, jag ska betala tillbaka allt.'
Hans herre hade medlidande (hans hjärta blev rört) och han frigav honom och efterskänkte honom hans [enorma] skuld.
När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: 'Betala det du är skyldig.'
Hans medtjänare kastade sig ner på marken och bad honom: 'Ha tålamod (ge mig tid), så ska jag betala tillbaka dig allt.'
När de andra medtjänarna såg vad som hände blev de mycket upprörda (smärtade det dem), och de berättade allt som hänt för sin herre [konungen].
Borde inte du också ha känt medlidande med din medtjänare, på samma sätt som jag hade medlidande med dig?'
Upprörd till ilska överlämnade hans herre honom åt fångvaktarna till att bli torterad tills han kunde betala tillbaka allt han var skyldig.
På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte fritt förlåter er broder från hjärtat."
När Jesus hade avslutat detta tal [om förlåtelse, se föregående kapitel] bröt han upp från Galileen och kom in i Judéen från andra [östra] sidan Jordan.
Stora skaror följde honom, och han helade dem där. [Jesus har nu påbörjat sin sista vandring mot Jerusalem. Om ett par månader kommer han att möta korset och döden, men också uppståndelsen och segern över döden. Lukas beskriver fler detaljer från den här perioden, se Luk 9:51–18:30.
    Både Galileen och Judéen låg väster om Jordanfloden med Samarien mitt emellan. Samariens variant av judendom ansågs vara hädisk och oren. Av den anledningen undvek judarna området, trots att det innebar en längre resa att vandra öster om Jordanfloden via Pereen för de tre årliga högtiderna i Jerusalem. Resan tog en vecka och man färdades ofta tillsammans i grupper som skydd mot rövare och vilda djur. Här beskrivs hur Jesus följde den traditionella rutten, men det finns tillfällen då han tog vägen via Samarien, se Joh 4:3–4; Luk 9:52.]
[I Matteus tematiska sammanställning följer naturligt Jesu undervisning om skilsmässa direkt efter att han talat om ödmjukhet och förlåtelse. Den placeringen visar tydligt att Gud alltid först och främst vill se återupprättelse och försoning, en skilsmässa är den sista utvägen. Synen på skilsmässa varierade bland de olika judiska grupperingarna:
    - De strikta esséerna som levde i öknen förbjöd skilsmässa helt och hållet. - Rabbinen Shammai tillät skilsmässa i specialfall. - Rabbinen Hillel hade en liberal syn och tillät skilsmässa av en mängd orsaker, t.o.m. något så banalt som vidbränd mat. - Rabbinen Akiba gick så långt så att en man kunde skilja sig om han hittade en mer attraktiv fru.
Det är möjligt att man ville att rabbinen Jesus skulle ta ställning i frågan och på så vis alltid göra någon grupp besviken. Det kan också ha funnits en bakomliggande tanke på att få Jesus att säga något som retade upp de romerska ledarna. Johannes Döparens avrättning var en direkt följd av hans kritiska uttalanden om Herodes Antipas skilsmässa och omgifte, se Matt 14:3–4.]
Några fariséer kom fram till Jesus för att sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst (finns det något lagligt skäl för skilsmässa)?"
Han svarade:
"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" [1 Mos 1:27]
Och han fortsatte:
"Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru,
    och de två ska bli ett (vara förenade, oskiljbara). [Citat från 1 Mos 2:24.]
De frågade: "Varför har då Mose befallt mannen [i 5 Mos 24:1–4] att ge henne ett skilsmässobrev och skilja sig (skicka i väg henne)?" [Det är inte helt tydligt vad "motbjudande" i 5 Mos 24:1–4 syftar på. Vissa ansåg att vad som helst hos hustrun som orsakade mannen obehag var "motbjudande" och skäl nog för skilsmässa, medan de striktare menade att det handlade om sexuell otrohet. Andra hävdade att ordvalet, tillsammans med 3 Mos 20:10 gör att det inte kan syfta på otrohet i äktenskapet, eftersom detta ju bestraffades med stening, se t.ex. Joh 8:2–11 där man vill stena en kvinna som begått äktenskapsbrott. I så fall handlar skilsmässobrevet som Mose syftar på om sexuell synd före äktenskapet under trolovningen, vilket var fallet i Matt 1:19 när Josef trodde att Maria varit otrogen.]
Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap på ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i Joh 8:2–11. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se Matt 19:13–15.]
[Det finns tre kategorier:]
    [Medfödd:] Det finns de som är födda eunucker. [Fysiskt eller psykiskt oförmögna till äktenskap.]
    [Påtvingad:] Andra har blivit eunucker (kastrerade) av människor. [Bokstavligt, men även bildligt, av olika orsaker inte gift sig.]
    [Frivillig:] Andra har själva valt att bli eunucker [avstå från äktenskap] för himmelrikets skull.
Den som kan får acceptera detta." [Jesus förutser att inte alla kan förstå att äktenskapet inte är för alla. Jesus betonar dock att det är relativt få som är kallade att leva i celibat, det är en särskild kallelse. Det var ju Gud som såg på den syndfria människan och sade att det inte var gott att vara själv, se 1 Mos 2:18. Paulus som förespråkade att den som hade den särskilda kallelsen skulle förbli ogift i 1 Kor 7:24–28, sade också att det var en demonisk lära att förbjuda äktenskap, se 1 Tim 4:1–3.]
[Jesus har just svarat på frågor om skilsmässa och äktenskap. Nästa ämne gäller barn som Jesus sätter stort värde på. Eftersom det är barnen som kommer i kläm när föräldrarna separerar är det fint att se hur Jesus välkomnar dem i sin famn.] Sedan kom man till honom med barn (2-11 år), man ville att han skulle lägga händerna på och be [välsignelse] över dem. Lärjungarna tillrättavisade (hindrade, sade strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.]
Då sade Jesus: "Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de."
Han lade händerna på dem [vart och ett av barnen]. Sedan gick han därifrån.
(plötsligt, oväntat) kom en person fram till honom och frågade: "Mästare, vad gott [vilka goda gärningar] ska jag göra för att få evigt liv?" [Mannen var ung och rik, se Matt 19:20, 22. Han var också en ledare, antagligen en föreståndare i synagogan, se Luk 18:18.]
hedra (visa respekt för) din far och din mor [2 Mos 20:12]
och du ska älska din nästa (din medmänniska) som dig själv [3 Mos 19:18]."
Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig [och verkligen älska din nästa som dig själv som mannen hävdade att han gjorde, se vers 19], gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." [För en sådan yttre handling skulle det behövas en inre förvandling. Jesus visste var mannens hjärta och skatt fanns: i hans rikedom, se Matt 6:21.]
Då svarade Petrus och sade: "Se, vi har lämnat allt för att följa dig [i motsats till den rike unge mannen, se vers 22], vad kommer vi att få?"
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen. När allt återskapas (föds på nytt) ska Människosonen sitta (ner) på sin tron av härlighet (ära, pris). Och då ska ni som har följt mig, sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.
Var och en som har försakat (fått överge) hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkermark för att följa mig ska bli belönad många gånger om, och få evigt liv som arv.
Många som [nu] är de första ska bli de sista, och många som [nu] är de sista ska bli de första." [Nästa stycke, Matt 20:1–16, förklarar detta påstående om "de första" och "de sista" genom en liknelse med vingårdsarbetare som alla får samma lön oavsett när på dagen de började arbeta.
    Vers 29 att "försakat barn" måste ses i sitt sammanhang. Det kan betyda att man väljer att inte gifta sig och skaffa barn för himmelrikets skull, se vers 12. Är man däremot gift har Jesus nyss talat om äktenskapet och barnens höga värde, se vers 5 och 13. Ett av kraven för att bli en församlingsledare är att man tar hand om sin egen familj, se Tit 1:5–9; 1 Tim 3:1–13. Så versen kan inte tala om att lämna sina barn vind för våg för evangeliets skull! Det var Petrus som sade att han lämnat allt för att följa Jesus, till skillnad från den unge, och antagligen då också ogifte, rike mannen, se vers 27. Jesu svar riktar sig främst till Petrus. Han var antagligen den äldste av de tolv lärjungarna och den enda av dem som vi med säkerhet vet var gift. Lärjungaskapet innebar att han faktiskt under perioder kom att lämna sin familj. Samtidigt ser vi Jesu omsorg om honom. När Petrus kallas får han en väldig fiskfångst som gör att familjen är väl försörjd, se Luk 5:6. Jesus väljer också att låta Petrus hus i Kapernaum bli missionsbasen i Galileen och därigenom ge Petrus mycket tid hos sin familj. När barnen är äldre följer Petrus hustru med på missionsresorna, se 1 Kor 9:5.]
Runt tredje timmen (klockan nio på morgonen) [judisk tid räknas från soluppgången klockan sex på morgonen] gick han ut igen och fick se andra män sysslolösa på torget (marknadsplatsen, gr. agora).
Han sade till dem: 'Gå in i min vingård ni också, och ni ska få rimlig betalning.' Så de gick dit.
Runt sjätte timmen (mitt på dagen) och nionde timmen (tretiden på eftermiddagen) gick han ut igen.
Även vid elfte timmen [klockan fem på eftermiddagen, en timma innan solen gick ned och arbetsdagen var slut] gick han ut igen. När han såg några andra stå där sade han till dem: 'Varför står ni här hela dagen sysslolösa (utan arbete)?'
De svarade honom: 'Därför att ingen har anställt oss.' Han sade till dem: 'Gå in till vingården ni också.'
När det blivit kväll [klockan sex, se vers 12] sade vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla på arbetarna och betala ut deras lön. Börja med de som kom sist och sluta med de första.'
De som hade blivit anställda vid elfte timmen (klockan fem) kom och fick en denar var [en dagslön].
När sedan de första kom antog de att de skulle få mer, men var och en av dem fick också en denar.
och sade: 'De där som kom sist har bara arbetat en timme, ändå jämställer du dem med oss som har burit tunga bördor hela dagen och slitit i solens hetta.'
Ta det som tillhör dig och gå. Det är min vilja (önskan) att ge den siste lika mycket som dig.
Så ska de som [nu] är de sista [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista."
[Jesus och lärjungarna befinner sig i Jordandalen, i närheten av Jeriko, se vers 29. Jesus förutsäger nu på nytt sin död och uppståndelse. Han började tala mer öppet om detta, se Matt 16:21; 17:22. Tematiskt hör detta ihop med hur "de sista ska bli de första, och de första ska bli de sista". Jesus, den förstfödde över skapelsen, se Kol 1:15, skulle bli behandlad som den lägsta av alla förbrytare och korsfästas, men sedan uppstå och bli över alla andra namn, se Fil 2:5–11.] När Jesus var på väg upp till Jerusalem, tog han de tolv lärjungarna avsides (för att tala enskilt med dem). Där längs med vägen [medan de vandrade framåt] sade han till dem:
"Se, vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen ska utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden.
De ska utlämna honom åt hedningarna för att han ska hånas och pryglas hårt och bli korsfäst, men på den tredje dagen ska han uppstå."
Då kom Sebedeus söners mor [Salome, se Matt 27:56; Mark 15:40] fram till Jesus tillsammans med sina söner [Jakob och Johannes, två av Jesu tolv lärjungar, se Mark 10:35]. Hon föll på knä och ville be honom om något.
Han frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon sade: "Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster." [De två förnämsta platserna i Guds rike.]
Då sade han: "Ni ska dricka min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som min Far har förberett dem till." [Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att "dricka bägaren" är en bild på att gå igenom lidande, se Ps 75:9; Jes 51:17. Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se Apg 12:2; och Johannes deporterades till ön Patmos, se Upp 1:9. En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se Luk 22:24–27.]
När de tio [andra lärjungarna] hörde detta blev de förargade på de båda bröderna (de kände en djup smärta och ilska därför att något orätt hade skett). [Deras missnöje bottnade i avundsjuka och samma begär att vara främst, så Jesus tar tillfället i akt och undervisar dem alla om sant tjänande.]
Jesus kallade till sig dem [allihop] och sade: "Ni vet att härskarna över hednafolken är herrar (utövar ett förtryckande herravälde), och de högt uppsatta (mäktiga) använder sin makt för att förtrycka dem (de styr som tyranner över folken).
och den som vill vara främst bland er ska vara er [de andras] slav,
just [precis på samma sätt] som Människosonen inte kom för att bli betjänad (gr. diakoneo), utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." [Jes 53:10–12; Joh 11:49–50]
Medan de var på väg ut från [den gamla staden] Jeriko följde en stor skara honom. [Matteus och Markus beskriver att Jesus "var på väg ut från Jeriko", se Mark 10:46. Lukas däremot skriver att han "närmar sig Jeriko" när denna händelse inträffar, se Luk 18:35. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko på Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24–26 är den mest kända, men strax söder om den byggde Herodes den store en ny stad som kallades det romerska Jeriko. Här i det romerska Jeriko fanns palats, amfiteater, bassänger osv. och Herodes tillbringade vintrarna här.
    En annan skillnad som inte heller den är en motsägelse är att Matteus skriver att det var två blinda, medan Markus och Lukas skriver att det var en. Av de två männen som fick sin syn väljer de att fokusera på den ene blinde som hette Bartimaios, se Mark 10:46; Luk 10:35.]
Där [mellan den gamla staden Jeriko och det nya romerska Jeriko] satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!"
Då stannade Jesus och kallade till sig dem och frågade: "Vad vill ni att jag ska göra för er?"
Då fylldes Jesus av medlidande med dem och rörde vid deras ögon och på en gång kunde de se, och de följde honom.
[Denna händelse inleder den sista veckan av Jesu verksamma tjänst. Det var vår och alla judar vallfärdade till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Detta gjorde även Jesus och lärjungarna. På vägen dit hade de passerat området Pereen öster om Jordanfloden, för att sedan komma till staden Jeriko. De hade vandrat upp den sista sträckan mot Jerusalem och var nu i byn Betfage, som ordagrant betyder "fikonhuset".] När de [Jesus, lärjungarna och följet med alla som var på väg för att fira påskhögtiden] närmade sig Jerusalem och kom till [byn] Betfage vid Olivberget, skickade Jesus i väg två lärjungar
och sade till dem: "Gå in i byn som ligger framför er, genast ska ni hitta en åsna stå bunden där, och bredvid henne ett föl. Lossa dem och för dem till mig!
Om någon säger något till er ska ni svara: 'Herren behöver dem.' Då ska han på en gång skicka i väg dem."
"Säg till Sions dotter [de som bor i Jerusalem]: 'Se, din Konung kommer till dig på ett ödmjukt sätt (milt, i frid, utan arrogans), ridande på en åsna, på ett föl, ett lastdjurs föl.'"
Då gick lärjungarna och gjorde som Jesus hade befallt dem.
De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar (ytterkläder) på dem, och han satte sig därpå.
En mycket stor folkskara bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde ut dem på vägen. [Verbformen indikerar att man gjorde detta under hela sträckan som Jesus red in mot Jerusalem.]
Folkskaran som gick före honom, och de som gick efter honom, ropade högt (man sjöng gång på gång):
"Hosianna (rädda, fräls oss nu) Davids son!
    [Arvtagaren till Davids rike, Guds utlovade Messias.]
Välsignad (värd att prisas) är han som kommer i Herrens namn!
    [Den som Herren utvalt att vara vår kung.]
Hosianna i höjden (himlen)!" [Under påskhögtiden sjöng man från Psalm 113–118, de så kallade Hallel-psalmerna. Här sjunger man stroferna Ps 118:25–26, och lägger till delen "Davids son" och hyllar Jesus som Messias.]
När han kom in i Jerusalem kom hela staden i rörelse (i upplopp, skakades), och man frågade: "Vem är detta?"
[Det var redan sent när Jesus red in i Jerusalem, så han ser på allt som pågår där och lämnar Jerusalem för att övernatta i Betania där han tillbringar nätterna, se Mark 11:11–12. Matteus i sin mer tematiska framställning tar inte med detta här utan går vidare på huvudtemat att Jesus kommer in i templet. Detta fullbordar också Mal 3:1 där Herren plötsligt kommer till sitt tempel. Jesus börjar också fullborda Sak 14:21 där det står att det inte ska vara någon "köpman" i templet.] Jesus gick till templet [nästa dag] och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor.
Han sade till dem:
"Det står skrivet:
    'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' [Jes 56:7]
Men ni har gjort det till
    'ett rövarnäste'." [Jer 7:11][Det religiösa ledarskapet hade rånat folket på flera plan. Dels rent ekonomiskt med stora mellanskillnader för att växla pengar och köpa offerdjur, men också andligt genom att inte leda människor till en personlig relation med Gud.]
Blinda och lama (halta, lytta, ofärdiga) kom fram till honom i templet, och han botade dem.
När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: "Hosianna Davids son!" blev de förargade
och sade till honom: "Hör du vad de säger?" Jesus svarade: "Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?" [Ps 8:3]
Han lämnade dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: "Aldrig någonsin ska du bära frukt." På en gång vissnade trädet. [Varför förbannade Jesus fikonträdet? Bibeln svarar inte direkt på detta, men både templets rening och det förbannade fikonträdet är två starkt symboliska handlingar. Så här på våren borde trädet haft frukt. Fikonträdet producerar grön frukt innan löven visar sig, och om det inte fanns någon frukt nu så skulle det inte bära någon frukt det året. Det här trädet verkade på utsidan ha en stor skörd, men vid närmare granskning var det helt utan frukt – trädet hycklade. Fikonträdet är en bild på Israel, se Jer 8:13; 24:1–10; Hos 9:10; Mika 4:4, och religiöst hyckleri är något som alltid får Jesu skarpaste tillrättavisning.]
När lärjungarna såg detta [dagen efter Jesus talat till det, se Mark 11:20] blev de förundrade (förvånade, chockade) och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så snabbt?"
Jesus svarade: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), om ni har tro och inte tvivlar, ska ni inte bara göra det som skedde med fikonträdet, utan ni ska också kunna säga till detta berg [och Jesus tar nu som exempel Olivberget där de befinner sig]: 'Upp med dig och kasta dig i havet [Medelhavet]', och det skulle ske.
Vad helst ni frågar om i bön ska ni få, om ni tror." [Jesus använder händelsen med fikonträdet för att undervisa den andliga principen för tro, bön och bönesvar. På samma sätt som trädet på en gång vissnade från roten, men det dröjde innan resultatet blev synligt i lövverket, tar Gud emot bönen och svarar på en gång, men resultatet kan dröja innan det manifesterar sig i det naturliga.]
När han hade kommit till templet och höll på att undervisa kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom [avbröt hans undervisning] och frågade: "Vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?" [De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås enkelt – han gör sin Faders vilja. Ett sådant svar skulle dock leda till att Jesus blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran utan en fälla, som Jesus lätt genomskådar.]
Därför svarade de: "Vi vet inte." [De judiska ledarna var fast i ett dilemma som de själva skapat. De frågar dock inte "Vad är sant?" eller "Vad är rätt?" utan "Vad är säkrast för oss?" Att inte ta ställning är den väg hycklare och de som bara följer den rådande opinionen ofta tar. Så gjorde varken Jesus eller Johannes, se Mark 12:14; Matt 11:7–10. Jesus vägrar spela med i deras spel.] Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag till er vad jag har för fullmakt att göra detta."
[Jesus frågar översteprästerna och folkets äldste:] "Vad säger ni om det här?
En man hade två söner. Han gick fram till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.'
Fadern vände sig till den andra sonen som svarade: 'Ja, herre' [Ja, jag ska gå], men han gick inte.
Vem av dessa två gjorde faderns vilja?" [Det är anmärkningsvärt att den andra sonen säger "herre" och inte "far". Det är en anspelning på översteprästernas felaktiga inställning till Gud. I stället för ett barns kärlek och nära relation till fadern var de fulla av insmickrande falsk underdånighet.]De svarade: "Den första."
    Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, tullindrivare och prostituerade ska komma in i Guds rike före er.
För Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom."
[Jesus fortsätter att tala till översteprästerna och folkets äldste och ger ännu en liknelse följd av en fråga:] "Lyssna till en annan liknelse:
En husbonde (en välbärgad landägare, familjefar) planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1–7]. Han byggde en mur kring den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut vingården till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort.
Men arrendatorerna grep tjänarna och misshandlade en, dödade en annan [med svärd] och stenade en. [Kan syfta på Jer 37:15; Jer 26:20–23; 2 Krön 24:21 där Guds profeter just misshandlades, dödades med svärd och stenades. Se även Matt 23:37.]
Igen skickade han dit andra tjänare, fler än första gången, och de behandlade dem likadant. [Gud hade sänt profeter till sitt folk, bl.a. Johannes Döparen, se Matt 17:12–13.]
Men när vinodlarna fick se sonen sade de till varandra: 'Här har vi arvtagaren. Kom, vi dödar honom så får vi hans arv.'
De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom.
De [översteprästerna och de äldste] svarade honom: "Dessa ondskefulla män får möta en ondskefull död. Vingården arrenderar han sedan ut till andra vinodlare som ger honom hans del av skörden i rätt tid."
Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22–23]:
Stenen som husbyggarna förkastade
    har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
    och underbar är den i våra ögon. [Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
Jag säger er, detta är anledningen till att Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.
Den som faller på denna sten blir krossad, men den som stenen faller på blir söndersmulad." [Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14–15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34–35, 44–45.]
När översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om.
De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.
[Det här är den tredje liknelsen som Jesus ger som svar på det religiösa ledarskapets frågor när han undervisade i templet under den sista påskveckan, se Matt 21:23–46. I de tidigare två liknelserna konfronterade Jesus de religiösa ledarna med att de inte hade varit trogna sitt uppdrag. Här, i den sista liknelsen, visar Jesus dem att de dessutom kommer att förlora privilegiet att få tjäna i Guds rike.] Jesus talade igen till dem med liknelser och sade:
Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
Igen skickade han ut tjänare. [Kungen visade mer tålamod än vad som förväntades.] Han befallde att dessa andra tjänare skulle säga till de inbjudna: 'Jag har ordnat för lunchen [ordagrant "dagens första måltid", frukost eller tidig lunch], mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopsfestligheterna!' [Kungen ville att alla skulle vara med från början på bröllopet som ofta varade i upp till sju dagar.]
Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem.
Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad. [Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i Jes 10:5–6.]
Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.'
Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
Han sade till honom: 'Min kamrat, hur har du kommit in här utan att ha [valt att ta emot erbjudna] bröllopskläder?' Mannen var helt svarslös.
Då sade kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant "rent fysiskt skaka av skräck").
De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
    De sade: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika.
Jesus frågade dem: "Vems bild och vems namn är det här?"
De svarade: "Caesars." [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sade han till dem: "Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud." [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26–27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.] Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom:
"Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5–10, som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet "levir", som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1–12.]
Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun.
På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju.
'Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!"
När folket [på tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).
En av dem, en laglärd [gr. nomikos – expert på tolkningar av Moseböckerna], ställde en fråga för att sätta honom på prov:
Då svarade han honom:
" 'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska Herren, din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ
    och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia).'[Citatet är från 5 Mos 6:5. Budet involverar hela personen. Hebreiskan avslutar med det sammansatta ordet för "din kraft", vilket också kan betyda ditt överflödiga och ditt passionerade. Matteus och Lukas översätter med ordet förstånd, se Luk 10:27. Markus använder två ord: förstånd och kraft, se Mark 12:30, 33.]
Detta är det stora [det största] och första (främsta, viktigaste) budet.
På dessa två budord hänger (vilar) hela undervisningen [allt i Moseböckerna] och profeterna." [Allt har sin utgångspunkt i dessa två bud (hebr. mitzvot) från Tredje och Femte ­Mosebok. Dessa två budord summerar hela Skriften. Nomos är ett brett ord som betyder lära, norm, lag och kan syfta på hela Bibelns undervisning eller bara Moseböckerna, vilket är fallet här. Genomgående i den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) används gr. nomos för hebr. torah. Den grekiska ordföljden är: holon ho nomos (hela undervisningen)kremamai (hänger)kai hoi prophetai (och profeterna). Rent bokstavligt illustreras hur Moseböckerna och profeterna balanserar på var sin sida av verbet "hänger"!]
Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.
Sedan talade Jesus till folkskarorna och till sina lärjungar och sade:
"De skriftlärda och fariséerna har satt sig [och sitter än] på Mose stol [för att undervisa från Moseböckerna och utöva auktoritet].
Allt som de säger, det ska ni därför göra och hålla (bevara, skydda), men ta inte efter deras gärningar (handlingar; deras agerande) – för de talar [säger en sak] och gör inte. [De praktiserar inte vad de själva lär ut.]
De binder ihop (fängslar med kedjor) tunga bördor (ryggsäckar med packning) och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte med sitt finger flytta dem [inte ens lyfta ett finger för att hjälpa och underlätta].
Alla sina gärningar gör de för att få uppmärksamhet (bli sedda) av människor [som skådespelare som njuter av sin roll]. De breddar sina böneremmar
    och förstorar sina hörntofsar. [Böneremmarna syftar på de läderremmar med små boxar med bibelord, hebr. tefillin, som man band på huvudet och armen. Alla judiska män bar hörntofsar, hebr. tsitsit. De fästes på mantelhörnen för att ständigt påminna om budorden, se 4 Mos 15:38. Jesus bar sådana tofsar, se Matt 9:20, men för många skriftlärda och fariséer hade dessa blivit statussymboler. Ju större tofs, desto mer rättfärdig.]
[Jesus räknar nu upp fyra saker som de skriftlärda och fariséerna verkligen hyste varma känslor för. Grekiska philousin "de älskar" är i aktiv konstaterande presensform, samma form som används i Matt 6:5.] De älskar (har en stark vänskapskärlek till) hedersplatsen [vid honnörsbordet] under middagsbjudningarna,
    och de främsta platserna i synagogorna [med möjlighet att blicka ut över församlingen],
och [de respektfulla] hälsningarna på torgen
    – och att tilltalas (kallas) 'rabbi' (lärare, se Joh 1:38) av människorna.
Och kalla inte någon [här] på jorden er fader [titel på patriarkerna och tidigare lärofäder],
    för en är er Fader – han som är i himlen.
Den som [ändå] upphöjer sig själv [i arrogans och högmod],
    ska bli ödmjukad [förödmjukad; kommer att tvingas böja sig],
    och den som ödmjukar sig,
ska bli upphöjd (ärad)." [Strax kommer Jesus upphöja en änka som gav av sin fattigdom, se Mark 12:41–44; Luk 21:1–4.]
[I följande punkter utbrister Jesus i djup förtvivlan över det andliga ledarskapets förfall. I Bergspredikan gav Jesus åtta välsignelser till de rättfärdiga, se Matt 5:3–10. Nu följer sju parallella motsatta verop.]

1) Ni stänger himmelriket för andra

"Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni stänger [genom er dubbelmoral dörren till] himmelriket för (mitt framför näsan på) människorna. Själva går ni inte in, och dem som vill komma in hindrar ni från att göra det. [I kontrast till den första välsignelsen att himmelriket tillhör dem som är fattiga i anden, se Matt 5:3, så går det första veropet till den som stänger ute människor från himmelriket och en äkta gudsrelation. Vers 14: "Ve er, skriftlärda och fariséer, hycklare, för ni slukar änkors hus och ber långa böner för syns skull, därför ska ni få ett större straff" saknas i de flesta grekiska manuskript och tidiga översättningar. Versen lades troligtvis till senare för att harmonisera med Mark 12:40 och Luk 20:47.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni reser över land och hav för att göra någon till en proselyt (en hedning som konverterat till judendomen), och när han har blivit det, gör ni honom till ett Gehennas barn (en som tillhör helvetet), dubbelt värre än ni själva. [I kontrast till välsignelsen över de milda som ska ärva jorden, se Matt 5:5.]
Ni blinda dårar, vad är större (mer värt), guldet eller templet som helgar guldet?
Ni säger också: Om någon svär vid altaret, betyder det ingenting. Men om någon svär vid gåvan på altaret, då är han bunden vid sin ed.
Den som därför svär vid altaret, svär både vid det och vid allt som ligger på det.
Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor där. [1 Kung 8:13; Ps 26:8]
Den som svär vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. [I kontrast till välsignelsen över dem som 'hungrar och törstar efter rättfärdighet' som ska bli fullständigt mättade, se Matt 5:6.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni ger tionde [enligt 5 Mos 14:22] av [era minsta små kryddor] er
    mynta,
    dill
    och kummin,
men negligerar de viktigare (tyngre) delarna i undervisningen [Moseböckerna – Torah]:
    rättvisan,
    barmhärtigheten
    och troheten (tron).
Detta är sådant ni borde göra, utan att [för den skull] försumma det andra [tiondegivandet]. [De skriftlärda och fariséerna hade helt fel prioriteringar. Jesus nämner tre små kryddor i jämförelse med rättvisa, barmhärtighet och trohet – tre områden som har att göra med moral och hjärtats inställning, se Mika 6:6–8.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av habegär (plundring) och omåttlighet (helt utan självkontroll).
[Jesus, som alltid vill omvändelse, riktar sig nu personligen till dem.] Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. [Kontrast till välsignelsen till de 'renhjärtade' i Matt 5:8.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni är som vitkalkade gravar. På utsidan ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och all (all slags; varje form av) orenhet.
På samma sätt är det med er, ni ser ut att vara rättfärdiga [osjälviska och rena] inför människorna, men inuti är ni fulla av hyckleri (skådespel) och laglöshet (ondska). [Kontrast till dem som 'medlar till fred' i Matt 5:9.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas minnesstenar,
och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. [Vid foten av Olivberget i Kidrondalen finns flera gravmonument kvar från Jesu tid. De har haft olika namn under olika tidsperioder och i dag kallas de tre mest kända Absaloms, Sakarias och Jakobs grav. Det är intressant att just namnet Sakarias nämns i vers 35. Det är inte otroligt att det är dessa gravmonument som fariséerna just då byggde, och som Jesus refererar till när han uttalar dessa ord i tempelområdet, bara ett par hundra meter därifrån.]
Fyll då också ni era fäders mått! [Sätt igång, slutför det era förfäder påbörjade!] [Kontrast till de som 'får lida på grund av rättfärdighet' i Matt 5:10.]
Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Några av dem ska ni döda och korsfästa, andra ska ni prygla hårt (piska med fyrtio slag) i era synagogor och förfölja från stad till stad.
Så ska allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden komma över er, alltifrån den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarias, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. [Abel var den första som dödades i Gamla testamentet, se 1 Mos 4:8. Sakarias var den sista, se 2 Krön 24:20–22. Krönikeboken är den sista boken i den hebreiska Bibeln. Jesu poäng är att genom hela Bibeln har sanna Guds efterföljare ofta blivit förföljda.]
[Efter de sju veropen, vers 13–36, avslutar Jesus sitt tal på tempelområdet med följande ord:] "O Jerusalem, Jerusalem [upprepning av namnet beskriver ett starkt känslomässigt engagemang]. Du som vanemässigt mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig (som budbärare)! Hur många gånger har jag inte velat (längtat efter att) få samla (skydda) dina barn, som en höna samlar (skyddar, värmer) sina kycklingar under sina vingar, men ni har vägrat.
[Detta är det femte och sista av de fem tal som Matteus har med i sitt evangelium, se Matt 5–7; 10; 13; 18.] När Jesus lämnade templet [tempelområdet] och var på väg därifrån, kom hans lär­jungar fram och pekade på (ville få honom att beundra) tempelbyggnaderna [arkitekturen och storheten i byggnaderna].
Jesus satt sedanOlivberget [en och en halv kilometer öster om Jerusalem, varifrån man ser ut över hela Jerusalem och templet som de nyss lämnat]. Då kom lärjungarna [brödraparen Petrus och Andreas, och Jakob och Johannes, se Mark 13:3] fram till honom enskilt (för att samtala privat med honom) och frågade:
    - När ska allt detta ske [templets förstörelse, se vers 2]? - Vilket tecken ska markera
        
        din återkomst
        
        och tidsålderns slut?

[Resten av kapitel 24 och hela kapitel 25 är Jesu svar på dessa två frågor.]
Jesus svarade dem: "Var ständigt på vakt (var försiktiga) så att ingen förleder er.
Många ska komma i mitt namn och säga: 'Jag är den Smorde (Messias, Kristus)', och de ska förleda många (föra in många på fel väg). [Många religioner och falska messiasgestalter är det första tecknet.]
[Det kommer att bli politisk oro:]
Ni kommer att höra (gr. akouo) om krig och rapporter (rykten, nyheter, hot; ordagrant: hörande – gr. akoe) om krig.
    Se till att ni inte blir skrämda (överraskade, oroade),
    för detta måste ske, men det är inte slutet.
Folk (etniska folkgrupper) ska resa sig mot folk,
    och kungarike mot kungarike. [Även tecken i naturen:]
Det ska bli:
    hungersnöd (matkris; skördar som slår fel)
    och jordbävningar [havsstormar, tsunamivågor] på olika platser.
    [Vissa manuskript har även med ordet epidemier här, ordet finns i Luk 21:11.]
[Förföljelse av kristna:]
Då ska man utlämna (förråda) er åt lidande (förföljelse; till att bli misshandlade) och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.
Då ska många [som har följt mig och sagt sig älska mig] ta anstöt (komma på fall, överge den som de borde lyda och lita på), och de ska utlämna (förråda) varandra och hata varandra.
[Många falska profeter:]
Många falska profeter ska träda fram och förleda många (föra in många på fel väg).
[Kärlekslöshet:]
På grund av den ökande laglösheten (motståndet mot lagen, relativism där det inte finns rätt eller fel), ska den osjälviska, utgivande kärleken kallna (gradvis kylas ned, blåsas ut) hos de flesta (ordagrant 'de många', majoriteten). [Ordet för att 'kallna' har betydelsen att andas och blåsa och gradvis kyla ner något. Kärleken gäller troligtvis kärleken till Gud, men innefattar även en tilltagande kärlekslöshet i världen. Paulus beskriver hur människor blir mer och mer hjärtlösa, egenkära och pengakära i 2 Tim 3:1–3. Uttrycket 'de många' kan syfta på 'alla folk' i vers 9 eller 'många' som tidigare trott, se vers 10.]
[Evangeliet sprids till hela världen:]
Detta evangelium (det glada budskapet) om riket (kungaväldet) ska bli predikat (proklamerat, sprida sig) till hela den bebodda delen av jorden som ett vittnesbörd för alla folk (folkslag, nationer), sedan ska slutet komma."
och den som är på åkern ska inte gå tillbaka för att hämta sin mantel. [Daniels profetia i Dan 9:27, syftade primärt på en händelse som uppfylldes 168 f.Kr. då Antiochos IV Epifanes byggde ett hedniskt altare till Zeus i templet. Eftersom Jesus tar upp denna profetia så kommer något liknande att ske igen, och många bibelforskare pekar på följande två händelser:
    - Romarnas förstörelse av templet som inträffade år 70 e.Kr. - En kommande händelse då Antikrist försöker ta Guds plats av tillbedjan i templet, se 2 Thess 2:4; Upp 13:14–15.
Den grekiska frasen i vers 15 som ofta översätts 'vanhelgande skändlighet' är ordagrant 'en fruktansvärd händelse' eller 'en avskyvärd person, som skändar det heliga templet och ödelägger'.]
Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna.
Om inte de dagarna förkortades skulle ingen människa stå ut och överleva. Men för de utvaldas skull [Guds utvalda folk] kommer de dagarna att förkortas.
För falska messiasgestalter och falska profeter ska träda fram och utföra stora tecken och under för att om möjligt vilseleda även de utvalda.
För liksom blixten går ut från öster och syns i väster, så ska Människosonens ankomst vara. [Lika plötslig och synlig för alla över hela jorden kommer Jesu andra tillkommelse att vara.]
[Jesus går nu tillbaka till den andra frågan om tecknen före hans andra tillkommelse. Den dagen då Jesus kommer tillbaka för att upprätta sitt rike på jorden kommer inte att gå någon obemärkt förbi. Stora tecken ska ske innan Jesus sätter sina fötter på Olivberget öster om Jerusalem, se Sak 14:4.] "Direkt efter den sista tidens vedermöda:
'Ska solen förmörkas
    och månen inte längre lysa.
    [Citat från Jes 13:10; 24:23; Hes 32:7–8; Joel 2:10 m.fl. som handlar om Guds dom över världen.]
Stjärnorna ska falla från himlen [Jes 34:4; Upp 6:13],
    och himlens krafter ska skakas.'
[direkt efter den sista tidens vedermöda] ska Människosonens tecken synas på himlen. [Tecknet kan vara solen och stjärnorna i vers 29, eller något annat. Oavsett exakt innebörd är det något som alla kommer att se.] Alla jordens stammar ska sörja (höja klagorop, i förtvivlan slå handen mot bröstet för att visa sorg).
De ska få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet.
[Delvis citat från Dan 7:13–14.]
Han ska sända ut sina änglar vid ett starkt ljud av en stor basun, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra [från hela världen]."
"Från fikonträdet kan ni lära er följande jämförelse (liknelse): Så fort kvisten på trädet blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren [och skördetiden] är nära.
När ni ser allt detta [alla dessa tecken beskrivna i Matt 24:1–26] vet ni på samma sätt att han är nära, att han står precis vid dörren [redo att komma].
Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå." [Det grekiska ordet för släkte, genea, betyder både "generation" och "folk". Samma "generation" som hörde Jesus uttala dessa ord skulle också vara med om templets och Jerusalems förstörelse 40 år senare år 70 e.Kr., något som måste upplevts som det judiska folkets eller t.o.m. världens undergång. Detta löfte innebär också att det judiska folket ska bevaras som "folk" fram till Jesu återkomst, se Jer 31:35–37.]
"Men vad det gäller den [exakta] dagen och timmen (stunden) [då Jesus kommer tillbaka för att upprätta riket] vet ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen. Bara Fadern vet det.
Dagarna före floden levde människorna precis som vanligt [fullt upptagna med sina liv], de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken,
de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så ska Människosonens ankomst vara.
Då ska två män vara ute på åkern, en tas med och en lämnas kvar.
Två kvinnor ska mala på en handkvarn, en tas med och en lämnas kvar.
Men det förstår ni att om husbonden visste när på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus.
Var därför också ni beredda, för Människosonen kommer i en stund (timme) då ni inte väntar det."
[Nu följer tre liknelser som alla handlar om tjänare som väntar på sin herres ankomst. De riktas till troende som väntar på Jesu återkomst. Budskapet är att vara sysselsatt med uppdraget, vara brinnande och vara en trogen förvaltare.] "Vem är den trogne och kloke (förståndige, andligt klarsynte) tjänare som hans herre har utsett att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid?
och börjar slå de andra medtjänarna och äter och dricker med de druckna,
då ska hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om
och hugga ner honom och låta honom dela lott med hycklarna (som bara spelar ett skådespel). Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'rent fysiskt skaka av skräck')."
Fem av dem var dåraktiga (tanklösa, ogudaktiga) och fem var visa (förståndiga, andligt klarsynta).
När brudgummen dröjde, blev alla sömniga (dåsiga) och somnade.
Då ställde sig alla jungfrur upp och gjorde i ordning sina lampor.
De visa svarade: 'Nej, det skulle inte räcka för både oss och er, gå i stället och köp hos dem som säljer olja.'
Medan de var borta för att köpa [olja] kom brudgummen. De som var förberedda gick in med honom till bröllopsfesten, och dörren stängdes.
Senare kom de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, öppna genast [dörren] för oss.'
[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3. Detta är den tredje och sista liknelsen som handlar om församlingen innan Jesus kommer tillbaka.] "På samma sätt [som liknelsen innan med de tio jungfrurna handlar den om att vara vaken, redo och bedjande när Jesus kommer tillbaka] kan det [kungariket från himlen] också liknas vid en man som skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och överlämnade sina ägodelar till dem (för att de skulle förvalta dem).

Åt en gav han fem talenter [motsvarar 82 årslöner],
åt en annan två talenter [motsvarar 33 årslöner]
och åt en annan en talent [motsvarar 16 årslöner]. [På Gamla testamentets tid var en talent en viktenhet på omkring 30 kilo. På Jesu tid blev en talent också en valutaenhet. En silvertalent var värd 6 000 denarer, och en guldtalent 30 gånger mer. En denar var en arbetares dagslön, så en talent motsvarade en stor summa pengar – lågt räknat omkring 5 miljoner svenska kronor.] Han gav var och en efter deras egen (unika) förmåga, sedan begav han sig i väg och lämnade landet.

Den som fått fem talenter började genast förvalta pengarna (investera, köpa och sälja)
    och de genererade en vinst på fem talenter till.
Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop i jorden
    och gömde sin herres pengar.
Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och ville stämma av redovisningen med sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).

Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: 'Herre, du anförtrodde fem talenter åt mig. Här är fem till som jag har tjänat.'
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Den som hade fått två talenter kom fram och sade: 'Herre, du anförtrodde två talenter åt mig. Här är två till som jag har tjänat.'
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Den som hade fått en talent kom fram och sade: 'Herre, jag har lärt känna dig som en hård (grym, oresonlig) man, som skördar där du inte sått, och samlar in där du inte strött ut.
Jag var rädd och gick och gömde (hemlighöll) din talent i jorden.'
Då svarade hans herre honom: 'Du onde och late tjänare. Om du visste att jag skördar där jag inte sått, och samlar in där jag inte strött ut,
då skulle du satt in mina pengar på en bank [vågat lämna ifrån dig dem, inte försökt behålla dem själv, i alla fall gjort det minsta som krävs], så att jag fått igen det som är mitt med ränta när jag kom hem. [Räntan i det dåtida Mellanöstern var hög, upp till 50 %. På Jesu tid fanns det en övre gräns på 12 % i Romarriket.]
Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt den som har de tio talenterna [som har den bästa förmågan att förvalta den].
För till var och en som har ska ges mer, och han ska ha i överflöd, men den som inte har, även det han har ska tas ifrån honom.
Kasta ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant att rent fysiskt skaka av skräck)."
[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3.] "När Människosonen kommer i sin härlighet (ära, majestät), och alla heliga änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron.
Alla folk ska samlas inför honom och han ska skilja mellan dem, på samma sätt som en herde skiljer fåren från killingarna (maskulin; de unga bockarna – gr. eriphos).
Fåren ska han ställa på sin högra sida [den mest ärofyllda platsen, se Matt 22:44; 26:64], och getterna (neutrum; både getter och bockar– gr. eriphion) på den vänstra. [Liknelsen är hämtad från vardagen. Herdarna lät ofta får och getter beta tillsammans och på avstånd ser de ganska lika ut. För att skilja dem åt vallades flocken till en grind, där de separerades en och en till höger eller vänster. Se även Hes 34:17–19. I mellanöstern är det vanligare att man har hjordar med får än getter, anledningen är att får är mer lydiga än getter som ofta hoppar ur inhägnader osv. Grekiska ordet för får (gr. probaton) är i neutrum (inkluderar både tackor och baggar) och samma ord används både i vers 32 och 33. Ordet för get skiljer sig i däremot i vers 32. Anledningen kan vara att urvalskriteriet förstärks av att ordet för unga bockar, som stångar och "bråkar runt", är de som skiljs bort.]
[Här är anledningen, motiveringen till mitt beslut:]
Jag var hungrig, och ni gav mig att äta.
Jag var törstig och ni gav mig att dricka.
Jag var en främling (okänd, ny i ett sammanhang)
    och ni bjöd in mig (var gästfria mot mig, bjöd in mig att bli en del i ert sociala umgänge).
jag var naken (iklädd bara underkläder) och ni klädde mig.
Jag var sjuk (svag, sängliggande) och ni besökte (brydde er om, hjälpte) mig.
Jag satt i fängelse, och ni kom och besökte mig.'
Då ska de rättfärdiga svara honom: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka?
När såg vi dig som en främling och bjöd in dig, eller naken och klädde dig?
När såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?'
När Kungen då svarar ska han säga till dem: 'Jag säger er sanningen: eftersom (i den mån) ni gjorde det för en av dessa mina minsta bröder (syskon), gjorde ni det för mig.'
Sedan ska han också säga till dem som står på hans vänstra sida [getterna, se vers 33]: 'Ni som står under en förbannelse, gå bort ifrån mig till den eviga elden som är förberedd åt djävulen och hans änglar.
[Här är anledningen, motiveringen till mitt beslut:]
Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta.
Jag var törstig och ni gav mig inget att dricka.
Jag var en främling och ni välkomnade mig inte.
Jag var naken och ni klädde mig inte.
Jag var sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.'
Då ska de svara: 'Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig, eller som en främling naken eller sjuk eller i fängelse och tog inte hand om dig?'
Dessa ska då gå bort till evigt straff, men de som är rättfärdiga till evigt liv (Guds överflödande liv)."
När Jesus hade avslutat sitt tal [svarat på frågorna om sista tiden, se Matt 24:4–25:46] sade han till sina lärjungar [där de satt på Olivberget på tisdagseftermiddagen]:
"Ni vet att om två dagar är det påsk (pesach), då ska Människosonen utlämnas för att korsfästas." [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder "gå förbi", se 2 Mos 12:11–13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten, och hur dödsängeln passerade förbi de hus vars dörrposter strukits med blod från ett lammoffer. Den började efter solnedgången den 14:e dagen i den första månaden Nisan, vilket antagligen är torsdag kväll enligt den då vanligaste judiska kalendern.]
[Parallellt med Jesu förberedelser för sin död, planerar det religiösa ledarskapet hur de ska döda honom. Matteus ordval "sedan" kan antingen vara kronologiskt eller tematiskt där han redogör för alla de olika förberedelserna som pågår på olika håll.] Sedan samlades översteprästerna och folkets äldste [som utgjorde Sanhedrin] i den öppna gården [i mitten av huset] hos översteprästen, som hette Kaifas.
De planerade (rådgjorde tillsammans olika alternativ för) hur de skulle kunna gripa Jesus i hemlighet och döda honom.
Där kom en kvinna [Martas syster Maria, se Joh 12:3] fram till honom med en alabasterflaska med mycket dyrbar nardusbalsam [exklusiv parfym från norra Indien], och hon hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords.
Den parfymen hade kunnat säljas för en stor summa [pengar, en årslön för en arbetare, se Joh 12:5], som man kunnat ge åt de fattiga."
Jag säger er sanningen (amen), överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Från den stunden sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom.
Han svarade: "Gå in i staden och säg till en man där: 'Mästaren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden (pesach) i ditt hus med mina lärjungar.' "
Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt och förberedde påskmåltiden. [Det finns olika syn på om detta är en traditionell judisk Sedermåltid som åts kvällen den 15 Nisan, eller en måltid kvällen innan. Johannes skriver att det sker "innan", se Joh 13:1. Lärjungarna tror också att Judas ska gå ut och handla något inför högtiden, se Joh 13:29. Matteus använder grekiska ordet protos i vers 17 som kan betyda "före" högtiden eller på "den första" dagen på högtiden. Se även 1 Kor 5:7 där Jesus "är påskalammet".]
Medan de åt sade han: "Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig."
Då blev de djupt sårade (ledsna) och började fråga honom en efter en: "Det är väl inte jag, Herre?"
Medan de åt, tog Jesus ett bröd och när han hade välsignat det, bröt han det och gav det till lärjungarna och sade: "Ta emot, ät, detta är min kropp!"
När han hade tagit en bägare och tackat [Gud] för den sade han medan han gav dem: "Drick av detta vin, var och en av er,
[Måltiden som varade i flera timmar var nu klar.] När de sjungit en lovsång (hymn), gick de ut till Olivberget. [Under påskmåltiden sjöng man först Psalm 113 och 114, efter måltiden sjöng man Psalmerna 115-118.]
[medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sade Jesus till dem: "Denna natt ska ni alla komma på fall (ta anstöt, överge mig) för min skull, för det står skrivet:
Jag ska slå (dräpa) herden,
    och fåren i hjorden ska skingras.
[Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]
Petrus [som bara var några timmar från att förneka Jesus] svarade honom: "Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig." Samma sak sade också alla de andra lärjungarna.
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det just är på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.] Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till [åtta av] sina lärjungar: "Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag går dit bort och ber."
Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner [Jakob och Johannes]. Jesus började känna sorg (bedrövelse) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press).
Sedan sade han till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna här och vaka [håll er vakna och be] med mig!"
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22–23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill."
När han kom tillbaka till lärjungarna [Petrus, Jakob och Johannes] och fann dem sovande, sade han till Petrus: "Så ni orkade inte ens hålla er vakna en timme med mig?
Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt [den syndfulla naturen kan lätt bli frestad]."
När Jesus kom tillbaka fann han dem sovande igen. Deras ögon var så tyngda av sömn.
Så han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord.
Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: "Ja, ni sover fortfarande och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen ska överlämnas i syndares händer.
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.
På en gång gick Judas fram till Jesus, och sade: "Var hälsad (med glädje), rabbi (min lärare)", och kysste honom intensivt.
Jesus sade till honom: "Min kamrat, du är här av en anledning ..." [Meningen är inte fullständig, det är en "aposiopesis". I stället för att skriva "du är här av en anledning – gör vad du ska göra" eller "gör det inte" förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa på att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus.
    Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 20:13 och Matt 22:12. I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.
En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen inte på örat utan halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Läkaren Lukas beskriver också hur han helas av Jesus, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som nämner namnen på de inblandade, kan bero på att han skriver sitt evangelium när Petrus redan är död. De övriga evangelieförfattarna måste vara försiktigare. De vill inte utlämna Petrus namn eftersom det kunde få juridiska följder för honom.]
Tror du inte att om jag bad min Fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? [En legion var den romerska militärens högsta enhet på omkring 6 000 soldater. Tolv legioner motsvarar alltså ett antal på minst 72 000 änglar, se Apg 10.]
I samma stund sade Jesus till folkskaran: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.
[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se vers 3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse, bara om vittnen kom och begärde att få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom och man behövde även vittnesmål mot Jesus.] De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
Petrus följde efter på avstånd, ända till översteprästens innergård. Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] för att se slutet. [Även Johannes var i Kaifas hus. Det var han som hade talat med tjänsteflickan som vaktade porten som då släppt in Petrus, se Joh 18:15–27.]
Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,
men de lyckades inte trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist trädde två män fram
som sade: "Han har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar."
Då reste sig översteprästen och frågade: "Ska du inte svara? Vad är det dessa män anklagar dig för?"
Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sade: "Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son."
Jesus svarade: "Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens skyar."
Sedan spottade de honom i ansiktet [ett uttryck för det största förakt] och slog honom, och några gav honom örfilar
[Matteus målar upp två händelser som sker parallellt. Samtidigt som Jesus förhörs inne i ett av rummen av de högsta judiska ledarna och bekänner sig som Guds Son, får Petrus några enkla frågor av en ringa tjänsteflicka, och han förnekar Jesus.] Petrus satt ute på gården [och värmde sig vid en eld tillsammans med husets tjänare och tempelvakter, se Joh 18:18]. En av tjänsteflickorna kom fram till honom och sade: "Du var också med Jesus från Galileen."
Han gick ut mot porten [huvudingången till Kaifas hus]. Där såg en annan kvinna honom, och hon sade till dem som stod där i närheten: "Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret."
Han förnekade det på nytt och svor en ed [vilket innebar att han inför Guds namn lovade att det han nu sade var sanning]: "Jag känner inte den mannen."
En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sade: "Visst är du också en av dem. Det hörs på dialekten (talet)." [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud, om det han sade inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sade sedan]: "Jag känner inte den mannen." I samma ögonblick gol en tupp.
Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt [i vers 34]: "Innan en [enda] tupp gal ska du ha förnekat mig tre gånger", och han gick ut och grät bittert.
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.]
De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren. [Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien, och han bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]
Men när Judas, som hade förrått honom, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig (kände sig illa till mods) och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste. [Ordet för "ångrade sig" som används här, gr. metamelomai, är inte det vanliga ordet metanoia som används för omvändelse och sinnesändring. Judas kände djup sorg och ånger, men det i sig betyder inte att det var en verklig omvändelse. Petrus sorg ledde till upprättelse, Judas sorg till självmord.]
Då kastade han in pengarna i templet [antagligen in på den inre förgården dit bara prästerna hade tillträde] och gav sig av därifrån och gick bort och hängde sig.
Då uppfylldes det som sagts av profeten Jeremia:
"De tog de trettio silvermynten,
    det pris som var satt på honom,
    det pris som några israeliter hade värderat honom till,
och gav dem i betalning för Krukmakaråkern,
    så som Herren hade befallt mig." [Matteus som är noga med att visa hur Jesus uppfyller Gamla testamentets profeter citerar fritt från Jeremia 19:1-13 som syftar på samma plats i Hinnomdalen söder om Jerusalem där Judas fält låg. Han tar även med delar från Sakarja 11:12-13 där trettio silvermynt kastas in i templet åt Herren som liknas med krukmakaren. Matteus nämner endast den större profeten, Jeremia, som huvudkälla.]
[Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.] Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)."
Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit både mot judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte.
Men han svarade honom inte, han sade inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.] [Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1–12.]
Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: "Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom." [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.
Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn."
De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa
och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas konung!"
De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet.
När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.
När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33],
gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det. [Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minska smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36; Luk 23:36; Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.]
Sedan satte de sig ner och vaktade honom.
Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:
"Detta är Jesus [från Nasaret],
    judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9].
och sade: "Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!"
Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sade:
"Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom!
Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom).
På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka.
Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och [ända] ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades).
Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv].
När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många. [Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30–33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Värt att notera är att den judiska boken Talmud nämner flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sade: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Joses mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakob och Johannes mor Salome]. [I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se Mark 15:40. Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se Joh 19:25.]
På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. [Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder "höjd" på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen "rik man" bekräftar profetian från Jes 53:9.]
Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg
och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39–42.]
Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.
Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus
Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." [Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till "översteprästerna och de äldste", men här är det "översteprästerna och fariséerna" som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om "Jonas tecken", se Matt 12:38–40; Matt 16:1–4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.
    De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, efter­som han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är "dagen efter" någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på Pesach den 14 Nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15 Nisan.
    För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]
Nu efter (i slutet av – gr. opse) sabbaterna [när veckosabbaten och påskens högtidsdagar var över], i gryningen på första dagen i veckan [tidigt på söndagen, vid sextiden] kom Maria från Magdala och den andra Maria [Jakob och Joses mor, se Matt 27:56] för att se (inspektera, undersöka) graven.
Plötsligt blev det en stor jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen och rullade bort stenen [framför graven där Jesus var begravd] och satte sig på den. [Jordbävningen orsakades av ängeln, men upplevdes troligen som ett efterskalv till den tidigare jordbävningen, se Matt 27:51–52.]
Hans utseende (form, yttre) var som ett ljussken (en blixt, en lysande stjärna), och hans kläder vita som snö,
och de som vaktade [4-16 vakter, kanske fler, se Matt 27:66] blev så förskräckta av att se honom att de skakade okontrollerat och blev som döda [och blev liggande orörliga på marken].
Skynda er sedan att gå till lärjungarna och säg detta till dem: 'Jesus har uppstått från de döda, han ska gå före er till Galileen där ni ska få se honom.' Se, nu har jag berättat för er (nu har jag utfört mitt uppdrag och gett budskapet till er)." [Varken här eller i något annat av evangelierna beskrivs exakt hur uppståndelsen har gått till. Verbformen i vers 6, "han är uppstånden" är dock i passiv form vilket pekar på det faktum att Jesus var uppstånden av Gud. Ängeln rullade inte bort stenen för att Jesus skulle kunna komma ut. Anledningen var att hans efterföljare skulle kunna komma in och se att graven var tom!]
De lämnade snabbt graven, och fyllda av bävan och stor glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. [Att kvinnorna springer och visar både bävan och glädje visar att de trodde på ängelns ord om Jesus redan innan de mötte honom som uppstånden. Jämför med lärjungarnas reaktion som inte tog kvinnornas ord på allvar, se Luk 24:1.]
Medan de var på väg mötte plötsligt Jesus dem och sade: "Var glada (var hälsade)!" [En vardaglig hälsningsfras.] De gick fram och grep tag om hans fötter och tillbad honom (böjde sig ner i ödmjukhet, föll på knä).
Efter att de samlats tillsammans med de äldste och utformat en plan, gav de en stor summa pengar åt soldaterna,
och om ståthållaren får höra om det, tar vi hand om det och ser till att ni inte råkar illa ut."
De tog emot pengarna och gjorde som de blivit instruerade, och detta rykte är spritt bland judarna ända till i dag. [Det var förenat med dödsstraff för en romersk soldat att sova på sitt skift. Det krävdes en stor summa pengar och en säker garanti att inte råka illa ut om vakterna skulle gå med på detta erbjudande.]
När de fick se honom [på avstånd], tillbad de honom (böjde de sig ner i ödmjukhet, föll de ned på knä), men några tvivlade (höll på att tappa tron). [Vissa av lärjungarna hade trott att Jesus skulle återupprätta staten Israel och befria dem från romarnas förtryck, men eftersom det inte skett så tvivlade de på om Jesus verkligen hade makt. Detta ord för tvivla används bara här och i Matt 14:31, där Petrus ser på de yttre omständigheterna i stället för att tro och lita på Jesu ord.]
När Jesus kommit fram till dem talade han och sade:
"All auktoritet (all makt att regera) i himlen och på jorden har getts åt mig.
När ni sedan har gått ut [reser från plats till plats]: Gör (träna) lärjungar av alla folk (etniska grupper; folkslag)
    när [genom att] ni döper (nedsänker – gr. baptizo) dem
    
    i Faderns och Sonens och den helige Andes
    
    namn [singular]
och lär (instruerar) dem att hålla (bevara) [noggrant lyssna på] allt som jag har befallt er. Och se (lägg märke till) [kom ihåg], jag är med er alla dagar till tidens slut (tidsålderns fullbordan)." [Huvudbudet att "göra lärjungar" föregås av att först ha gått ut och följs sedan av uppdraget att döpa nya lärjungar och träna de troende. I Jesu uppmaning står alla verb i aktiv form, vilket visar att detta alltid är aktuellt – ända tills Jesus kommer åter.]

Vilket år och vilken veckodag dog Jesus?
Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog.
    Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag sista måltiden ägde rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot Joh 13:1 och Matt 26:17 som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock Mark 14:12; Luk 22:7–8. Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se Kol 2:17. Vad det gäller traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller.
    Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller Nisan 14 på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag.
    År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e Nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån Matt 2:1; Luk 3:1–2, 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i Mark 11, och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet klockan tre på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skugg­bilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven. Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!




Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.