Om Första Johannes­brevet

Brevet har många kontraster. Några exempel är: ljus och mörker, kärlek och hat, sanning och lögn, Gud och världen samt Guds barn och djävulens barn. Huvudanledningen till brevet är att ge frälsningsvisshet, se 1 Joh 5:13. Det har också flera praktiska tillämpningar för att validera tron, först och främst sin egen, men även för att kunna avgöra om någon är en motståndare till Jesus, eller för att använda Johannes ordval, om någon är anti-krist.

De tre huvudområdena gäller doktrin, hjärta och livsstil. En sann kristen tror att Jesus är sann Gud och sann människa, har en kärlek till andra kristna och vill följa Guds bud, se 1 Joh 5:1–5. Det finns många likheter med Johannesevangeliet. Det kan t.o.m. vara en förklaring och kommentar till Johannesevangeliet som skrivs för att bemöta falska lärare, se 1 Joh 2:26. Dessa kan ha använt hans evangelium och fört in gnostiska tankar om att allt materiellt är ont och att varje människa kan finna Gud inom sig själv. De fyra första verserna är snarlika inledningen till Johannesevangeliet, och betonar att Jesus verkligen blev en människa.

Struktur: Brevet har inte någon vanlig inledning med avsändare och mottagare. Det kan bero på att någon personlig representant för aposteln haft brevet med sig eller att det sänts tillsammans med en följeskrivelse, som kan ha sett ut ungefär som Andra eller Tredje Johannesbrevet. Det kan rent utav vara så att något av dessa korta brev följde med som ett försättsblad. Det finns en tydlig inledning och avslutning i Första Johannesbrevet. Ordet "budskap" (gr. angelia) används bara två gånger och kan dela upp brevet i två huvudsektioner – Gud är ljus och Gud är kärlek:

1. Inledning (1 Joh 1:1–4)
2. Gud är ljus (1 Joh 1:5–3:10)
3. Gud är kärlek (1 Joh 3:11–5:17)
4. Sammanfattning (1 Joh 5:18–21)

Kring dessa två teman finns flera koniska, cirkulära resonemang som hakar i varandra. Återkommande teman och nyckelord är ljus, kärlek, sanning och att förbli. Ofta upprepas orden eller en grammatisk konstruktion tre gånger. Dessa markörer bildar naturliga avsnitt på 1-3 verser. I slutet på dessa avsnitt introduceras ofta ett ord eller tema som sedan utvecklas i nästa stycke.

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning


Personer (2) BETA


Inga geografiska platser omnämns i boken.


Unika ord (8)



  Skrivet: Omkring år 85-90 e.Kr.

Till: Kommande generationer troende, Johannes skriver som en andlig far till sina barn, troende i städerna runt Efesos i Mindre Asien, se 1 Joh 2:1; 2:12–14.

Från: Troligtvis Efesos.

Författare: Johannes, en av de tolv apostlarna.

Lästid: ca 18 minuter.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kapitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett vers- eller kapitelnummer i texten så ser du den exakta grekiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det grekiska lexikonet.

Läsvy:

 Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Första Johannes­brevet

Inledning

[Första Johannesbrevet har inte den traditionella öppningen med avsändare, mottagare och hälsningsfras som de flesta andra brev i Nya testamentet. De första fyra verserna är en enda lång mening i grekiskan och har en komplex struktur som centrerar kring att Jesus är Ordet som ger liv och förblir för evigt.] 11Det som existerade från begynnelsen [1 Mos 1:1; Joh 1:1] ...
Det som vi har hört (och som fortfarande ljuder i våra öron) ...
Det som vi har sett med våra egna ögon (och de bilder som fortfarande finns kvar på våra näthinnor) ...
Det som vi har betraktat (noga studerat) och rört med våra händer ...
[Det som vi – jag, Johannes, och alla apostlarna personligen – har hört, sett, betraktat och rört vid är:]

Ordet (gr. Logos), som ger livet! [Jesus benämns som Ordet som ett Guds sändebud för att kommunicera med mänskligheten. Det finns tre grekiska ord som alla översätts till liv i svenskan: bios, psuche och zoe. Ordet biologi kommer från bios och har att göra med vårt fysiska liv, se 1 Joh 2:16 där det syftar på "detta livets" goda. Ordet psykologi kommer från psuche och syftar ofta på vårt inre själsliv, se Matt 16:25. Det tredje ordet, zoe, som används här, beskriver Guds eviga liv. Livet är i bestämd form – Jesus är det eviga livets Ord, se Joh 6:68. Han både är och ger Guds överflödande liv. Nu följer en förklaring av livet:]
2Livet blev synligt (uppenbarades) ...
Vi såg (prövade) det [vi var ögonvittnen] ...
Vi vittnar om det ...
Vi förkunnar (rapporterar, kungör) det för er ...
Livet, det eviga!
Han var hos (umgicks med, hade en nära relation med) Fadern, och blev synlig (uppenbarades) för oss.
3Det vi [apostlar] sett (prövat) och hört rapporterar (förkunnar, berättar) vi för er, så att ni också kan välja att vara med i vår gemenskap [vara delaktiga i vår förstahandsupplevelse av Jesu liv].
Vår gemenskap är med Fadern
och med hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
4Vi skriver nu detta [inledningen och hela brevet] så att vår [både vår och er] glädje ska vara helt fullkomlig (fulländad). [Detta är den första av totalt fyra konkreta anledningar till varför Johannes skriver brevet. Den första och sista anledningen är glädje och frälsningsvisshet, se 1 Joh 5:13. Centralt, i mitten, finns två förmaningar att inte synda och inte bli vilseledd, se 1 Joh 2:1 och 1 Joh 2:26.]

GUD ÄR LJUS (1:5-3:10)

5Detta är budskapet (proklamationen; den apostoliska undervisningen – gr. angelia) som vi [själva] har hört från honom, och nu förkunnar (berättar) för er:
Att Gud är ljus, och i honom finns inget mörker, nej, inte på något sätt.

Synd, sanning och Jesu försoning

[Nu följer tre fraser som alla börjar med "om vi skulle säga", se vers 6, 8, 10. Varje påstående följs av en antites, se 1 Joh 1:7; 1:9; 2:1. Det finns också en fin rytm där avslutningen av en punkt leder in i nästa genom att upprepa ett ord eller en tanke.] 6Om vi säger (skulle säga) att vi har gemenskap (delaktighet; en levande relation) med honom och [ändå] vandrar (skulle leva) i mörkret, då ljuger vi och handlar inte efter (lever och praktiserar vi inte) sanningen.
7Men om vi vandrar (skulle vandra) i ljuset – så som han är i ljuset – har vi gemenskap (är vi delaktiga) [umgås vi och har hela tiden en levande relation] med varandra, och blodet från Jesus, hans Son, renar oss [gång på gång] från all synd.
8Om vi säger (skulle säga) att vi inte har [någon] synd [är av mänsklig fallen natur] då bedrar vi oss själva (går vilse; vandrar vi bort från vägen) och sanningen är inte i oss.
9Om vi bekänner (skulle erkänna) våra synder [vår skuld; våra överträdelser, felsteg och misstag – framför allt inför Gud, men också inför människor, se Jak 5:16], är han trofast [trogen sin egen natur och sina löften] och rättfärdig [5 Mos 32:4] så att han förlåter oss våra synder och renar oss (skulle förlåta oss synderna och rena oss) från all orättfärdighet (missgärning; allt felaktigt handlande).
10Om vi säger (skulle säga) att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord [sanningen] finns (är) inte i oss. [Jesus är Ordet som är Sanningen, se Joh 1:14. Här är frasen "hans ord är inte i oss" en parallell till "sanningen är inte i oss" i vers 8. I brevet använder Johannes den rika betydelsen i gr. logos som Ordet – Jesus själv, men också i betydelsen ord, undervisning, och budskap, se 1 Joh 2:5, 7, 14; 3:18.]
21Mina kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion],
    jag skriver detta för att ni inte ska synda. [Här gör Johannes en själavårdande parentes till den tredje punkten som introducerades i föregående vers, se 1 Joh 1:10. Gr. teknion är en diminutiv form av det vanliga ordet för barn (gr. teknon). Ordagrant skriver Johannes "barn av mig", vilket förstärker att det är hans älskade/kära barn. Ordet används sju gånger i detta brev, se 1 Joh 2:1, 12, 28; 3:7, 18; 4:4; 5:21. Den enda användningen utanför detta brev är i Joh 13:33 där Jesus tilltalar lärjungarna med det kärleksfulla ordet.]
Men om någon [ändå] skulle synda har vi en hjälpare (en advokat; en som för vår talan) hos Fadern, den rättfärdige (trogne) Jesus den Smorde (Messias, Kristus). 2Han är försoningen (det fullständiga offret) för våra synder, och inte bara för våra utan för hela världens [synder].
[Det finns två ytterligheter i synsättet på synd som bemöts i detta stycke, se 1 Joh 1:8–2:2. För den som säger att han aldrig har syndat är Johannes tydlig med att "alla har ju syndat och saknar härligheten från Gud", se Rom 3:23. Samtidigt är brevet skrivet för att uppmana till att undvika att synda. Den rättfärdige kan falla sju gånger, men reser sig upp igen, se Ords 24:16. Det finns förlåtelse och rening för den som erkänner sina felsteg, se 1 Joh 1:9.]

Tre äkthetsprov för en sann tro

[I vers 6 introduceras ordet förbli (gr. meno) för första gången i detta brev. Det används totalt 24 gånger i kapitel 2-4 och har betydelsen att stanna kvar, leva och bo. Tre fraser börjar med "Den som säger", se vers 4, 6, 9.] 3Och genom (i) detta vet vi [baserat på personlig erfarenhet] att vi har lärt känna honom:
Att (om) vi håller hans bud [vill bevara och vaka över att de når sin fullbordan].

4Den som [gång på gång] säger: "Jag känner (har lärt känna) [har en personlig relation med] honom",
    men inte håller [kontinuerligt bevarar och vakar över; lever efter] hans bud (fullkomliga ordningar) är en lögnare,
    och sanningen finns (är) inte i honom.
5Men den som håller (som då skulle bevara och vaka över) [leva efter] hans ord (budskap),
    i honom har Guds [utgivande] kärlek verkligen (sannerligen) nått sitt mål (blivit mogen, och fulländad; gjort sitt verk).
Genom detta vet vi [baserat på personlig erfarenhet] att vi är i honom.
6Den som [gång på gång] säger sig förbli [Joh 15:4–10] i honom är [alltid] skyldig att själv också vandra (leva) på samma sätt som han [Jesus] vandrade (levde).
7Mina älskade!

Jag skriver inte ett nytt bud till er,
utan ett gammalt bud som ni haft från början.
Det gamla budet är ordet (budskapet) ni hörde från början.
8Ändå (å andra sidan) skriver jag ett nytt bud (ett annat slags bud) till er – ett som är verkligt [dess sanning kan ses] i honom och i er,
    eftersom mörkret [okunnigheten om de andliga tingen] skingras (försvinner)
    och det sanna ljuset [som inte kan döljas] redan lyser.
9Den som [gång på gång] säger sig vara i ljuset [vilket de falska lärarna gjorde, se 1 Joh 2:18–19]
    men [går omkring och] hatar sin broder [i tron],
är fortfarande (ännu i denna stund) kvar i mörkret [i andlig okunskap].
10Den som älskar sin broder [och fortsätter att älska osjälviskt och utgivande] förblir (blir/stannar kvar; lever) i ljuset
– i honom finns ingenting som leder till fall (inget som kan utlösa/förorsaka en skandal).
11Men den som [går omkring och] hatar sin broder är i mörkret [i andlig okunskap]
och vandrar (lever) i mörkret och han vet inte (har inte insett/förstått) vart han går,
för mörkret har förblindat [lagt ut dimridåer för] hans ögon.

Ord av uppmuntran

[Följande stycke, vers 12–14, har kopplingar både framåt och bakåt. Efter en avslutad diskussion i två triader med påståenden, kommer nu en uppmuntran till de troende strukturerad på samma sätt med två triader i en fin poetisk symmetri. Johannes bekräftar att de är förlåtna och att de känner Fadern. De två triaderna är snarlika, men ändå olika. Det är främst de två första fraserna, vers 12a och 14a riktade till barnen, som skiljer sig åt. Det kan vara tre distinkta grupper som adresseras: barn, fäder och unga män. Ett annat synsätt är att den första gruppen – barn – syftar på alla troende. Den delas sedan in i två grupper: fäder och unga män. Det kan vara fysisk ålder som avses, men troligare är att det syftar på den andliga mognad och styrka som bör finnas hos alla troende. För en ung troende är kampen mot den onde extra påtaglig. Med ålder och andlig mognad följer en djupare relation med Gud.] 12Jag skriver till er kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion],
    för era synder är förlåtna genom (på grund av) hans namn.
13Jag skriver till er [andliga] fäder,
    för ni har lärt känna (har en personlig relation med) honom som är från begynnelsen.
Jag skriver till er unga män
    för ni har segrat över den onde.
14Jag har skrivit till er barn [andliga små barn under uppfostran – gr paidion],
    för ni har lärt känna (har en personlig relation med) Fadern.
Jag har skrivit till er [andliga] fäder,
    för ni har lärt känna (har en personlig relation med) honom som är från begynnelsen.
Jag har skrivit till er unga män,
    för ni är starka (har fått en inneboende kraft)
    och Guds ord (gr. logos) förblir (är kvar; bor) i er
    och ni har segrat över den onde. [Johannes karaktäriserar de troende med att deras synder har blivit förlåtna och att de har lärt känna Fadern. Detta speglar löftet i Jer 31:31–34 och visar på kontinuiteten mellan Gamla och Nya testamentet.]

Älska Gud mer än den här onda världen

15Älska inte världen [detta världssystem], inte heller det [allt det som finns] i världen. Om någon skulle älska världen [med den högsta formen av kärlek – gr. agapao] finns (är) inte Faderns kärlek i honom. [Rom 12:2; Jak 4:4; 1 Pet 1:14–17] 16För allt det [som är] i världen –
köttets begär [kroppens och den gamla naturens passionerade önskan efter sensuell njutning],
och ögonens begär [sinnets starka önskan; njutningslystnad efter mer, se Ords 27:20],
och detta livets [tomma, självsäkra] skryt (högmod; "kvacksalveri") [falska marknadsföring över det goda man påstår sig ha uppnått med egna resurser och tillgångar]
[det] är inte från Fadern, utan från världen. [Ef 2:1–3]
17Världen förgås (går under; upphör, försvinner) och (även, likaså) dess begär (starka passion) [efter det som är ont], men den som gör Guds vilja [och fortsätter utföra Guds önskan och längtan med dess bestämda syften] förblir i evighet [ordagrant: består in i tidsåldern – dvs. fram tills evigheten kommer]. [Det är viktigt att betona att Johannes inte fördömer världen och dess resurser – i sitt evangelium beskriver han själv Faderns kärlek till världen (gr. kosmos), se Joh 3:16. Allt som Gud har skapat är gott, se 1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31; Joh 1:1–18. Kosmos kan syfta på flera saker, vilket Johannes här också förtydligar genom att beskriva vad som driver ogudaktiga människor på jorden i deras världsliga angelägenheter. Köttets och ögonens begär inkluderar allt som kan bli till ett begär. Hunger, sexualdrift, kreativitet, osv. är alla goda drivkrafter inom de begräsningar Gud har gett, men kan också missbrukas. Problemet är den fallna mänskliga naturen som följer det onda i stället för det goda – och tillber det skapade i stället för Skaparen, se Rom 1:20. De tre punkterna – den syndfulla naturens begär, ögats begär och det skrytsamma pratet täcker in de synder som på ett speciellt sätt fördärvar det goda i Guds skapelse. Jesus frestades också på dessa tre områden, se Luk 4:1–13. Även den första frestelsen som nämns i Bibeln följer detta mönster. Frukten mättade en hunger som inte ville underordna sig Gud, se 1 Mos 3:6.]

Vissa har lämnat sanningen

18Barn [andliga små barn under uppfostran – gr. paidion]!
Nu är det den sista tiden (timmen).
Ni har hört
att Antikrist ska komma [Paulus undervisar t.ex. om laglöshetens människa, se 2 Thess 2:3–11],
    redan nu har många antikrister uppstått (dykt upp, visat sig).
Genom detta vet vi (har vi en personlig erfarenhet, bevisar det)
att det är den sista tiden. [Uttrycket "den sista tiden" används i NT för hela perioden från Jesu död och uppståndelse fram till hans återkomst, se Petrus tal i Apg 2:16–39 och Heb 1:2. Med ordvalet indikerar Johannes att budskapet är brådskande, utan att för den skull hävda att slutet är nära förestående.
    Ordet "antikrist" betyder "motståndare till Kristus (den Smorde)", men också "ersättare för Kristus" och beskriver någon som kopierar och härmar Kristus. Alla läror som går emot vem Jesus är och vad han har sagt är "anti" Kristus. Följaktligen kallas de som förespråkar och lär ut dessa falska läror för antikrister och är fiender till Kristus (den Smorde). Uttrycket antikrist/antikrister används totalt fem gånger i NT. Fyra gånger i detta brev och en gång i 2 Joh 1:7. Andra titlar för Antikrist är "Laglöshetens människa", se 2 Thess 2:3, och "Förödelsens styggelse", se Matt 24:15. Även vilddjuret i Upp 13:1, 11 förknippas med Antikrist.]
19De har gått ut från oss [utgått från vår gemenskap och lära],
    men de hörde aldrig till oss,
    för om de hade hört till oss,
skulle de varit kvar med oss.

Men de lämnade, och det visar (så att det skulle bli uppenbart) att inte alla hör till oss.
20Men ni [i motsats till alla som är emot den Smorde, se vers 18] har fått en smörjelse (gr. chrisma) från den Helige [Ande], och ni har alla kunskap [var och en av er har personligen erfarit sanningen, se vers 21 och Jer 31:33–34.]
21Jag har inte skrivit till er för att ni inte känner sanningen, utan därför att ni känner den, och eftersom ingen lögn (falskhet) kommer från (har sitt ursprung i) sanningen. [Ordet "skrivit" återkommer i vers 26.]
22Vem är "lögnaren" om inte den som förnekar (vanemässigt förkastar) att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus)?
En sådan person är Antikrist [en motståndare till Guds utvalde och smorde Kung], den som förnekar (vanemässigt förkastar) Fadern och Sonen.
[Nu kommer kiasmens centrum och höjdpunkt:]

23Den som förnekar (gång på gång förkastar) Sonen,
    har inte heller Fadern.
Den som bekänner (säger samma sak som, tänker likadant som) Sonen
    har också Fadern.
24Låt det ni fått höra från början förbli (bo, leva) i er.
Om det ni hört från början förblir (bor, lever) i er,
så ska ni förbli (bo, leva) i Sonen och i Fadern.

25Och detta är det löfte han har lovat oss:
evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. [1 Tim 4:8; 2 Tim 1:1]
26Detta har jag skrivit till er med anledning av dem som ständigt försöker förleda er [de falska lärarna].
27Men vad gäller er så är den smörjelse som ni har fått från honom [den Helige, se vers 20] kvar i er (den bor i er). Ni behöver inte att någon [falsk lärare, antikrist, motståndare till Jesus, se vers 18–19] lär (undervisar) er, låt i stället hans [den Heliges] smörjelse fortsätta att lära er allting, den är sanning och inte lögn, så, just som han lärde er, förbli (var kvar, lev) i honom. [Det grekiska ordet för att lära och undervisa används tre gånger i vers 27 och bara här i hela detta brev. Även ordet för att förneka används tre gånger i detta stycke och ingen annanstans i brevet, se vers 22–23. Jesus talade om den helige Ande som skulle undervisa lärjungarna, se Joh 14:26. Johannes tar inte avstånd från lärare och all undervisning – bara det att han skriver detta brev, se vers 26, visar på vikten av god undervisning, se Ef 4:11. Det behövs dock inga nya, gnostiska uppenbarelser som lär ut en annan Jesus. Den helige Ande vill också hjälpa varje troende att avgöra om det är sanningen som undervisas.]

Guds barn – delaktiga i Guds familj (2:28-3:10)

[Sex gånger i följande stycke försäkrar Johannes att den som tror är Guds barn, se 1 Joh 2:28; 3:1, 2, 7, 10a, 10b. Tio gånger från vers 29 och till slutet används ordet "född". Det har inte använts någon gång tidigare i brevet. Den som är född av honom är hans barn. De tror på Gud och älskar sina syskon medan de väntar på Jesu återkomst. Ordet går som en röd tråd genom detta stycke och används fem gånger, se 1 Joh 2:28; 3:2a, 2b, 5, 8. Jesus uppenbarades när han kom till jorden och kommer att uppenbaras när han kommer tillbaka.] 28Nu kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron]: Fortsätt att förbli (var kvar, lev) i honom. Då kan vi vara frimodiga när han uppenbarar sig och behöver inte skämmas (rygga tillbaka från honom i skam) vid hans ankomst. 29Om ni vet att han är rättfärdig [om ni verkligen förstått att Jesus är helt rättfärdig och alltid gjort Faderns vilja], då förstår ni (har ni också en personlig erfarenhet av) att var och en som praktiserar rättfärdighet [lever ett heligt liv]
    är född av honom [Fadern].

[Nu kommer en förklaring och utvidgning av vad det innebär att vara "född av honom". Meningen börjar med "Se" som är en uppmaning att begrunda och reflektera över den enorma kärlek som Fadern skänkt till sina barn.] 31Se vilken annorlunda kärlek (för oss människor en helt främmande kärlek som är utgivande och osjälvisk) som Fadern har skänkt oss, att vi kallas (får räknas som) Guds barn – och det är vi verkligen! Anledningen till att världen inte känner oss [förstår sig på oss] är att den inte känner (har en personlig erfarenhet av) honom [varken Fadern eller Jesus].
2Mina älskade, vi är nu Guds barn. Det är ännu inte uppenbart vad vi ska bli, men vi vet med säkerhet att när han uppenbarar sig, ska vi bli lika honom, för då ska vi se honom som han verkligen är. [Vers 1 beskriver vad vi är nu. Vers 2 beskriver vad vi ska bli. Det finns inget yttre bevis på att en kristen är ett Guds barn. Den fysiska förändringen uppenbaras när Jesus kommer. Johannes är öppen med att han inte vet alla detaljer kring hur denna förändring kommer att ske, men betonar att vi ska likna Jesus och få se honom, se 1 Kor 15:52–54; Fil 3:21; Luk 24:39. När en troende vet vem han är och vilket hopp som väntar ger det motivation till att helga och rena sig och bli mer lik honom redan här i jordelivet. Se även Fil 2:12 där vi uppmanas att arbeta på vår frälsning.]
3Alla som vilar i detta hopp (denna förväntan) på honom
    renar (tvättar, helgar) sig ständigt [man vill efterlikna Jesus],
        eftersom han [Jesus] är
    ren (helgad, utan skuld).
4Alla som praktiserar synd (vanemässigt lever i synd)
    är skyldiga till laglöshet (lagbrott),
        för det är vad synd är,
    laglöshet [att överträda Guds bud medvetet eller omedvetet, att göra revolt mot Gud].
5Ni vet (ser med era hjärtans ögon, har en klar förståelse av) att han uppenbarades [som människa]
    för att lyfta bort synderna, och att det i honom inte finns någon synd.
6Alla som förblir i (lever i, är förenad med) honom
    syndar inte vanemässigt (vandrar inte fel, missar inte målet).

Alla som medvetet syndar (vandrar fel, missar målet)
    har inte sett (prövat, undersökt, lagt någon vikt vid) honom eller känt (haft en personlig erfarenhet av) honom. [Synd har att göra med att missa målet med livet, som är att leva i gemenskap med Gud. När Guds bud överträds bryts gemenskapen. Laglöshet är en aspekt av synd, se vers 4. För fler beskrivningar se Ords 24:9; Rom 14:23; Jak 4:17; 1 Joh 5:17. Synden river sönder gemenskapen mellan människor, men förstör även den enskilda människans självbild som tar sig uttryck i stolthet och skam. Även relationen till djuren och skapelsen påverkas av synden, se Rom 8:19.]
7Kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], sluta att bli förförda (ledda från vägen).
Den som praktiserar rättfärdighet (vanemässigt gör det rätta, ikläder sig, lever i den)
    är rättfärdig, på samma sätt som han [Jesus] är rättfärdig.
[Att praktisera rättfärdighet handlar om att vara på "rätt färd". Att ha riktningen inställd mot målet. Att vilja ha gemenskap med Gud. Rättfärdighet handlar om att synderna är förlåtna och att ha det rätt ställt med Gud. Det är en gåva av Fadern genom Jesus.]
[Ett barn liknar sina föräldrar. På samma sätt som Guds barn praktiserar rättfärdighet, se 1 Joh 3:7; 2:29, praktiserar djävulens barn synd. I vers 8–10 upprepas på nytt och fördjupas samma tre punkter som lades fram i vers 4–7. Första punkten handlar om synd och dess ursprung. Uttrycket "praktiserar synd" återkommer i vers 4 och 8. Den andra punkten handlar om att Jesus "uppenbarade sig" för att ta bort synd, se vers 5, och omintetgöra djävulens gärningar, se vers 8. Till sist kommer slutsatsen att det är uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn, se vers 6–7 och 9–10. Detta och föregående stycke kombinerar flera olika litterära stilar, som kiasm, parallellism osv., som är svåra att illustrera i en översättning.] 8Den som praktiserar synd (lever vanemässigt i synd)
    är från djävulen [får sin karaktär av den onde],
    för djävulen har syndat [vanemässigt brutit mot Guds ordningar – missat målet] alltsedan begynnelsen.

Anledningen till att Guds Son blev uppenbarad (synlig) var att han skulle upplösa (omintetgöra, ta bort, frigöra de som är bundna av) djävulens handlingar (gärningar).
9Alla som är födda av Gud (har honom som sin Far)
    praktiserar inte synd (lever inte vanemässigt i synd, vandrar inte fel, missar inte målet),
        för Guds säd (natur – "DNA") förblir (är kvar; lever) i honom,
    och han kan inte synda,
eftersom han är född av Gud.
10Så blir det uppenbart (så här kan man känna igen) vilka som är Guds barn
    och vilka som är djävulens barn:
Den som inte vanemässigt praktiserar rättfärdighet (ikläder sig den, lever i den)
    är inte av Gud.

Den som inte älskar sin broder (sina syskon i tron med Guds osjälviska, utgivande kärlek)
    är inte heller från Gud. [Som ofta i detta brev introduceras nästa tema i de sista stroferna. Från att ha diskuterat synd och dess ursprung, se 1 Joh 2:28–3:10, leds nu diskussionen in på kärlek som är nästa stora tema. Den som inte älskar sina troende syskon är inte av Gud. Den som älskar Gud älskar också hans barn.]

GUD ÄR KÄRLEK

Älska varandra

[Det andra av de två "detta är budskapet", gr. angelia, som finns i detta brev kommer här. Ordet användes först i 1 Joh 1:5 där det beskrev att "Gud är ljus och inget mörker finns i honom". Nu skiftar temat till kärlek och att Gud är kärlek, se 1 Joh 4:8, 16. I följande stycke beskrivs först i negativa termer vad kärlek inte är med Kains exempel, se vers 12–15. Sedan följer en beskrivning på vad osjälvisk, utgivande och rättfärdig kärlek är i vers 16–18.] 11För detta är budskapet (proklamationen, den apostoliska undervisningen) som ni har hört från början:
Att vi ska älska varandra [osjälviskt och utgivande].
    [Detta lärde Jesus, se Joh 13:34–35; 15:12.]
12Vi ska inte likna Kain som var från [hade sin natur och drivkraft från] den onde och mördade (brutalt slaktade) sin bror [Abel, se 1 Mos 4].
Varför mördade han sin bror?
Därför att hans egna handlingar (gärningar) var onda,
    och hans brors handlingar (gärningar) var rättfärdiga.
13Mina syskon (bröder och systrar i tron) [det är på samma sätt med er],
    bli inte förvånade (överraskade) om världen hatar (avskyr) er.
14Vi vet att vi har gått ut ur döden in i livet (har övergått från döden till livet) [fått ta del av Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet] eftersom vi älskar syskonen (bröderna och systrarna i tron).
Den som inte älskar förblir i döden. [Den som inte älskar andra med Guds osjälviskt utgivande kärlek är andligt död.]
15Den som hatar (vanemässigt avskyr) sin broder [en annan kristen] är en mördare,
    och ni vet att ingen mördare bär (har kvar) evigt liv inom sig. [Hat och oförsonlighet jämställs med mord i vers 12. Jesus likställer också vrede och oförsonlighet med mord, se Matt 5:21–26. Hat dödar mänskliga relationer. Guds liv kan inte bo hos den som härbärgerar hat i stället för Guds kärlek inom sig.]
16Genom (i) detta har vi lärt känna (personligen fått vetskap om) kärleken [den som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande]:
att han [Jesus] lade ner (gav upp) sitt liv (sig själv) för oss.
Därför är vi skyldiga att lägga ner våra liv för syskonen [bröderna och systrarna i tron] [Joh 15:12].

17Men om någon skulle ha (den som har) världsliga resurser (denna världens goda; ett fysiskt gott liv) och ser (skulle se) sin broder (sitt syskon i tron) lida nöd [brist], men [ändå] stänger av sina känslor (förhärdar sitt hjärta; ordagrant: tillsluter sina inre organ) för honom – hur förblir [då] Guds [rättfärdiga, osjälviska och utgivande] kärlek i honom? 18Kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], låt oss inte (vi borde inte) älska med ord eller tal (ordagrant: inte heller med tungan), utan i handling och sanning. [Grekiskans logos (ord) innefattar även tanke, motiv och resonemang och står liksom de tre övriga substantiven som följer i singular. Det är viktigt med balans – att inte bara älska i teorin, utan att även praktiskt agera och oförtröttligt arbeta i enlighet med sanningen. I nästa kapitel varnar författaren för falska profeter och påminner om nödvändigheten att pröva vilken ande som är verksam. En troende förväntas vara välkomnande och generös, men inte säga ja till varje förfrågan om stöd och lojalitet. I nästa brev varnar Johannes för bedragare som de troende uppmanas att inte ta emot, se 2 Joh 1:10–11.]

Frimodighet inför Gud

[Förmaningen i vers 18 väcker frågan: "Älskar jag verkligen som jag bör?", och kan leda till att vårt hjärta fördömer oss. Då kommer följande uppmuntran:] 19Genom detta förstår vi (har vi en personlig erfarenhet av) att vi är av sanningen [att vi tillhör Gud och är av honom, se Joh 14:6; 18:37]:
I hans närvaro kan vi övertyga (förvissa, stilla) våra hjärtan,
20för om våra hjärtan [vårt samvete] fördömer oss,
    så är Gud större än våra hjärtan [samveten]
    och han känner till allt [ingenting är dolt för honom].
21Mina älskade, om vårt hjärta inte fördömer (inte skulle anklaga) oss har vi frimodighet inför (gentemot – gr. pros) Gud [en öppen kommunikation med honom, se även 1 Joh 4:17; 5:14; Heb 10:19], 22och vad vi då än skulle fråga efter, det får vi [tar vi villigt och aktivt emot] av honom, eftersom vi [hela tiden] håller fast vid (bevarar, skyddar) hans bud (instruktioner) och [alltid] gör det som är välbehagligt inför honom (i hans åsyn/ögon – gr. enopion autou).
23Och detta är hans bud:
    att vi ska (skulle) tro (förtrösta, lita) på hans Sons,
        Jesu den Smordes (Messias, Kristi), namn [auktoriteten i det namnet],
    och [alltid välja att] älska varandra,
enligt det bud han har gett oss.
24Och den som [kontinuerligt] håller hans bud (instruktioner), förblir (är kvar) [lever] i honom [Gud], och han [Gud] i honom. [När någon sätter sin tilltro till Jesu namn leder det till en iver att vilja följa Guds bud.] (genom/i detta) vet vi [erfar vi personligen] att han förblir (är kvar) [lever] i oss: nämligen utifrån (gr. ek) Anden som han gett oss. [Den helige Ande ger personlig frälsningsvisshet.]

Från Gud eller världen – sanning eller falskhet

[Kristna kallas ofta troende, men det är inte en tro som blint köper allt som sägs med religiösa och andliga termer. Här uppmanar Johannes den troende att inte tro! På samma sätt som det är livsnödvändigt att både andas in och andas ut luft, kan en kristen inte tro på sanningen utan att avvisa lögnen. Det går inte att älska rättfärdighet utan att hata synd. Det går inte att följa det goda om man inte är beredd att fly från det onda, se 1 Tim 6:11; 2 Tim 2:22; 1 Kor 6:18.] 41Mina älskade!
Tro inte (lita inte på) varje ande,
    utan pröva (testa) om andarna kommer från Gud [undersök om de är äkta],
för många falska profeter har gått ut i (in i) världen.
2Så här kan ni känna igen [få personlig visshet om] Guds Ande:
Varje ande som bekänner (instämmer med ordet) [Guds ord] att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) har kommit i köttet (i mänsklig gestalt) är (har sitt ursprung) från Gud, 3och varje ande som inte bekänner [som förnekar] Jesus är inte från Gud. Det [den anden] är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är (finns) i världen.
4Ni är från (av) Gud, kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], och har övervunnit (besegrat) dem [de falska profeterna och Antikrists ande] – för större (mäktigare, förmer) är han [som är] i er än han [som är] i världen.
5De är från [tillhör] världen,
    därför talar de utifrån världen [på världens sätt, utifrån ett jordiskt perspektiv]
    och världen lyssnar på dem.

6Vi är från [tillhör] Gud.
Den som känner (har en nära personlig relation med) Gud
    lyssnar på oss.
Den som inte är från Gud,
    lyssnar inte på oss.
Så kan vi [alltså] känna igen (skilja mellan) sanningens Ande och villfarelsens ande (den ande som förvillar och leder fel). [Vers 2–6 ramas in med denna fras.]

Gud är kärlek

[Följande sektion (vers 7–21) genomsyras av den kärlek som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig. Ordet kärlek (gr. agape) och att älska (gr. agapao) förekommer här 27 gånger av brevets totalt 43 gånger.] 7Mina älskade!
Låt oss (vi borde) älska varandra [osjälviskt och utgivande],
    för kärleken kommer från Gud.
Den [var och en] som älskar är född av Gud
    och känner [har en personlig relation med] Gud.
8Den som inte älskar [osjälviskt och utgivande]
    känner inte [har inte personligen lärt känna] Gud,
för Gud är kärlek [osjälvisk, utgivande och rättfärdig kärlek – gr. agape].
[Denna fras av Johannes – "kärlekens apostel" – återfinns bara här och i vers 16.]
9 (genom/i detta) uppenbarades Guds kärlek till oss:
    att Gud sände (ordagrant: har sänt) sin ende (sin enfödde) [helt unike] Son till (in i) världen för att vi skulle leva genom honom.
10Detta är kärleken (kärleken finns i detta):
    inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss
    och sänt sin Son som försoning för våra synder. [Guds kärlek (gr. agape) – som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig – har sitt ursprung i Gud själv och visar sig konkret genom att han gav sin ende Son, se Joh 3:16.]
11Mina älskade!
Om Gud har älskat oss så [högt],
    då är vi skyldiga att älska varandra [med samma osjälviska och utgivande kärlek].
        
12Ingen har någonsin [ännu] sett (skådat; uppmärksamt studerat) Gud!
    Om vi älskar (skulle älska) varandra, då förblir (bor) [lever] Gud i oss,
och hans kärlek är fullkomnad [har steg för steg nått sin fulla mognad och sitt mål] i oss.
13 (genom/i detta) vet vi [genom personlig erfarenhet] att vi förblir i honom och han i oss:
    att han har gett oss av sin Ande [som bor i oss och har sitt ursprung i honom].
14Och vi har [själva] sett (skådat; uppmärksamt studerat) [Jesus, se 1 Joh 1:1; 4:9–10],
    och vittnar [hela tiden aktivt] om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare (Befriare).
15Om någon bekänner [skulle instämma och säga samma sak som Guds ord] att Jesus är Guds Son,
    förblir (bor) Gud [ständigt] i honom och han i Gud.
16Och vi har [personligen] lärt känna och trott (kommit till tro; förtröstat) på den kärlek Gud har till (i, inom) oss.
Gud är kärlek [se vers 8]
och den som förblir (är kvar) [ständigt lever] i kärleken [som är osjälvisk och utgivande], han förblir i Gud och Gud förblir i honom.
17I detta [att vi är förenade med honom, se vers 16] har [den osjälviskt utgivande] kärleken fullkomnats [steg för steg nått sin fulla mognad och sitt mål, se vers 12] hos oss, så att vi kan ha frimodighet [vara rättframma och möta honom med tillförsikt] på domens dag – för precis [så] som han [Jesus] är, [så] är också vi i den här världen. [1 Joh 3:21; Heb 10:19]

18Rädsla (fruktan) finns inte i [kan inte samexistera med] kärleken [som är osjälvisk och utgivande], istället kastar (driver) den fullkomliga (mogna) kärleken ut rädslan, eftersom rädslan har att göra med straff (plåga). Men den som fruktar [är rädd för domens dag, se vers 17] har inte fullkomnats (nått sin fulla mognad) i kärleken. [Jesu efterföljare tillhör honom och behöver inte vara rädda för att möta honom på domens dag, se Joh 5:24. Jesus, som nu sitter på Faderns högra sida i himlen, har redan tagit all synd på sig när han betalade priset på Golgata. Vi blir förlåtna genom att ta emot frälsningens gåva redan nu, här på jorden, se Joh 3:16–17; Apg 2:38; Rom 10:9. Denna förlåtelse och kärlek påverkar också relationerna till människor omkring oss, se 2 Kor 2:14.]
19Vi älskar [osjälviskt och utgivande – Gud själv, människor och hela hans skapelse, se vers 11 och 20]
    därför att han först har älskat oss.
20Om någon säger (skulle säga): "Jag älskar Gud",
    men hatar (skulle avsky) sin broder, då är han en lögnare.
För den som inte [osjälviskt och utgivande] älskar sin broder som han har sett,
    kan inte älska Gud som han inte har sett.
21Och detta bud har vi fått från honom: att den som älskar Gud, han ska (borde) också älska sin broder [Joh 13:34].

Den som är född av Gud tror, älskar och segrar!

51Var och en som tror att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus),
är född av Gud.
Var och en som älskar Fadern (ordagrant: "den som har fött honom"),
    älskar också hans barn (ordagrant: "de som är födda av honom").
2På detta sätt kan vi veta (känna igen, ha en personlig erfarenhet av) att vi älskar Guds barn,
    när vi älskar Gud och håller hans bud.
3För detta är att älska Gud – att vi håller hans bud.
    Hans bud är inte tunga (ingen börda, tynger inte ner) [Matt 11:30],
4för allt som är fött av Gud [alla som är pånyttfödda]
    segrar över (strider mot och vinner ständigt över) världen [den mänskliga fallna naturen, världens sätt, falska profeter och Satan som är världens härskare].
Detta är den seger som ständigt segrar över världen:
    vår tro [att vi litar på Jesus].
5Vem kan segra över världen utom
den som tror att Jesus är Guds Son [som tror och litar på den sanningen]?

Vittnesbördet är samstämmigt – Jesus är Guds Son

6Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde Son, se vers 5 och Luk 23:35] är den som kom genom vatten och blod,
    inte bara med vattnet,
utan med vattnet och blodet. [Frasen "vatten och blod" gör att tankarna går till Johannes tidigare redogörelse, då en soldat stack ett spjut i Jesu sida så att blod och vatten kom ut, se Joh 19:34. Det är dock inte troligt att det är denna händelse som detta refererar till, utan det handlar snarare om Jesu dop i vatten och korsfästelsen då hans blod rann för världens synd. Cerinthus, som var en samtida gnostisk dualistisk lärare, förnekade Jesu gudomliga födsel. Han lärde att Jesus var en vanlig människa och att en andlig varelse – Kristus – kom över Jesus vid vattendopet för att sedan lämna honom vid korsfästelsen. Enligt honom kom Kristus genom vatten, men inte genom blod. Förmodligen för att bemöta denna lögn skriver Johannes att Guds Son, se vers 5, inte bara kom genom vatten, utan genom vatten och blod. Den Jesus som hängde på korset var samma person som döptes i Jordanfloden.] Anden [den helige Ande] är den som ständigt vittnar,
    eftersom Anden är sanningen.
7För de är tre som vittnar:
8Anden [Guds Ande vittnar om att Jesus är Gud i Guds ord],
vattnet [Jesu dop då han fick den helige Ande och Fadern själv sa: "Detta är min älskade Son", se Matt 3:17]
och blodet [Jesu död på korset då han själv lade ner sitt liv för hela världens synd],
och de tre är i överensstämmelse (deras vittnesbörd är samstämmiga). [Vattnet och blodet har samma betydelse som i vers 6. Vattnet syftar på hans dop och blodet på hans död. Anden har att göra med Guds vittnesbörd, se vers 9. Anden vittnar genom Profeterna, Skriften och de historiska bevisen, från Jesu dop – då han inträdde i sin offentliga tjänst – till hans död på korset, om vem Jesus är. I en mänsklig domstol krävs två eller tre vittnen för att avgöra en sak, se 5 Mos 19:15.]
9Om vi tar emot människors vittnesbörd [eftersom vi har för vana att godta mänskliga vittnesmål],
    hur mycket större (av större auktoritet) är inte Guds vittnesbörd?
För detta är Guds vittnesbörd som han har vittnat om sin Son.
[Han har sagt oss sanningen om sin egen Son. Bara Jesus kan ge evigt liv, se vers 11–12.]
10Den som tror på Guds Son
    har detta vittnesbörd inom sig.
        Den som inte tror på Gud
        har gjort honom till en lögnare,
    eftersom han inte trott på vittnesbördet,
som Gud gav om sin Son.
11Detta är vittnesbördet (beviset):
Gud har gett oss evigt liv,
    och detta liv är (finns, har sin källa) i hans Son.
12Den som har (håller fast vid; äger) Sonen har livet.
Den som inte har Guds Son har inte livet. [I de två sista verserna i detta stycke introduceras nästa tema som är Guds överflödande liv.]

Guds överflödande, eviga liv redan nu!

13Jag har skrivit detta [hela Johannes första brev] till er som tror på (litar, lutar er emot) Guds Sons namn, för att ni ska veta (ha en klar förvissning om) att ni redan har evigt liv [äger Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. [Syftet med brevet är en frälsningsvisshet. En naturlig följd av att äga det eviga livet är en frimodighet att komma till Gud med alla böner.]
14Och detta är den [rättframma] tillförsikt (frimodighet) [frihet på grund av absolut tillit] som vi har inför honom,
att om vi frågar om (skulle be om/begära) något efter hans vilja (önskan, plan, syfte)
så hör han (lyssnar han till) oss.
15Och om vi vet
att han hör (lyssnar till) oss
vad vi än skulle fråga om,
så vet vi att vi [redan] har det (plural; de önskningar) vi frågat (bett) honom om (begärt från honom). [Allt det vi önskar måste överensstämma med hans vilja för att våra önskningar ska kunna bli beviljade, se även 1 Joh 3:22; Matt 26:39. Johannes går i nästa stycke vidare med vad som gäller när man ber för andra. Guds vilja är att ingen ska gå förlorad och att alla ska få tid att omvända sig, se 2 Pet 3:9. Samtidigt finns villkoret med personlig omvändelse och tro.]
16Om någon ser (skulle se) sin broder [ett trossyskon] synda [vanemässigt vika av från vägen],
    med en synd som inte leder till döden,
        ska han be, och han [Gud] ska ge honom liv.
    Jag talar om människor vars synd inte leder till döden.
Det finns synd som leder till döden,
    jag säger inte att ni ska be för den.
17All orättfärdighet [överträdelse av Guds bud] är synd,
    men det finns synd som inte leder till (involverar, resulterar i) död. [Vad är en synd som leder till döden? På 400-talet formulerades "de sju dödssynderna": stolthet, avund, vrede, lättja, girighet, frosseri och lust. Även om dessa synder är medvetna och allvarliga, finns det förlåtelse för var och en av dem. En "synd till döden" skulle kunna vara synd som utsläcker mänskligt liv, men det finns exempel på mördare som blivit förlåtna. Natan blev sänd för att konfrontera och be för David, se 2 Sam 11. Det finns också exempel på synder som leder till syndarens egen död. Ananias och Safira dog hastigt när de ljög, se Apg 5:1–11; 1 Kor 5:5; 1 Kor 11:30. Johannes använder ofta skarpa kontraster i detta brev. Han talar om liv och död. I så fall kan han syfta på de falska profeter som utgått från församlingen, men helt lämnat tron och var andligt döda, se Matt 12:31–32; Mark 3:28–29.
    Det kan också vara så att Johannes uppmanar till bön för alla, även personer som begår allvarliga synder. Däremot, när någon dött i sin synd är det lönlöst att be för den personen. På Johannes tid fanns det, och det finns än i dag, falska läror som undervisar att det är möjligt att be för döda. Traditionen omnämns i apokryferna, se 2 Mack 12:45. Vad Bibeln lär är att det är förutbestämt att alla människor ska dö och sedan dömas, se Heb 9:27; 10:26.
    Oavsett vad "synd till döden" exakt syftar på, är den generella uppmaningen att be för den som vandrar vilse. Det är vad Jakob uppmanar till, se Jak 5:19–20. Jesus bad för Petrus den kvällen då han förnekade honom, se Luk 22:32.]

Sammanfattning

[Brevet avslutas med tre påståenden som alla börjar med "vi vet" och handlar om att ha en klar förståelse av något.] 18Vi vet (har insett/förstått) att var och en som är född av Gud inte syndar [vanemässigt – medvetet, med vilja],
    för (men att) han som är född av Gud bevarar (skyddar, vaktar) honom [håller honom intakt],
    och den onde rör (angriper) honom inte. [Här har en del handskrifter: "den/han som är född av Gud bevarar/vaktar sig själv", se även 1 Pet 5:8.]
19Vi vet (har insett/förstått) att vi kommer från Gud,
    och att hela världen (ordnade samhällssystem med föränderlig etik och moral) ligger under den ondes våld.
    [Joh 12:31; Ef 2:2; 2 Kor 4:4; Ps 115:16]
20Vi vet (har insett/förstått) också att Guds Son har kommit
    och gett oss förståelse (insikt, förmåga att förstå),
    så att vi kan känna (få personlig erfarenhet av) honom som är sann,
    och att vi är i honom som är sann, i hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
    Denne [man] är den sanne Guden och evigt liv. [Ordet "sann" upprepas tre gånger och betonar bokens budskap om den ende sanne Guden och Sonen. Ordet "sann" fungerar också som en kontrast till "avgudar" i vers 21, eftersom avgudar är motsatsen till en sann Gud.]
21Kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], var på er vakt mot (skydda, bevara er från) avgudarna (avbilderna) [2 Mos 20:4; falska idéer och tankar om Gud]! [Johannes avslutande mening sammanfattar hela brevets resonemang: rata det falska och omfamna det äkta! Ordet för avgudarna kan syfta på mänskligt gjorda avgudar som Artemis och hennes tempel i Efesos, men även felaktiga idéer och föreställningar om Gud. I sin vidaste mening beskriver det allt som leder bort från Gud och tar den plats av vördnad, kärlek och tillbedjan som var tänkt att riktas enbart mot den ende sanne Guden.] Amen (det är sant, låt det ske).




ta bort markör