Dom Introduktion[Domarboken beskriver tiden efter intåget i Kanaans land då landet styrdes av domare. Det hebreiska namnet på boken är Shoftim som är domare i plural på hebreiska. Även det grekiska namnet är domare. Boken inleds med Josuas död och beskriver sedan i kronologisk ordning tolv domare som verkade i landet. Sju ledare (de mest framträdande) beskrivs i detalj, medan de övriga fem bara omnämns i förbifarten.
Boken avslutas med två fristående berättelser ( och ) som sammanfattar denna mörka period i Israels historia. Rent kronologiskt utspelar sig inte dessa två berättelser efter den tolfte domaren Simson utan tidigare. Eftersom boken har flera kiastiska drag är det helt naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och till sist en berättelse kring tiden just vid intåget på Josuas tid. Israeliternas första domare var Otniel () och den sista Samuel ().
Efter intåget i Kanaans land fanns inget centralt styre, ingen huvudstad och ingen nationell administration. Det var ett patriarkaliskt samhälle där var och en av de tolv stammarna hade sina egna äldste. Den enda centrala platsen var Shilo (tre mil norr om Jerusalem) där tabernaklet stod. Här samlades man för de årliga högtiderna (; ).
Situationen för Israel var svår. De tidigare folken hade inte drivits bort. En av anledningarna var att deras vagnar var av järn (), men även att man ingått förbund med dem (). Israel var begränsat till bergslandet och var på grund av topografin uppdelat i tre separata enheter, som delades av Jordandalen och Jezereldalen. Detta försvårade kommunikationen. Gränsstrider och påtryckningar från folket omkring dem var ett vanligt inslag.
En fras som upprepas två gånger sammanfattar hela boken "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." (; ).
Det var tänkt att Herren skulle vara deras kung men de hade ratat Herren som sin kung, se . Gud hade befallt att de skulle förgöra folken i landet, så att de inte skulle ta efter och följa deras onda seder (). Kanaanéerna hade syndat så grovt att Gud hade dömt dem (; ; ).
Israels folk misslyckades med att ta hela det utlovade landet i besittning och Domarboken visar konsekvenserna av detta. De blandades med kanaanéerna och avfall smög sig in, vilket fick folket att överge den sanne Guden. Detta ledde till att nationen hamnade under förbannelserna som nämns som en del av förbundet i ; .
Berör tidsperioden: omkring 1400 – 1000 f.Kr.
Skrivet: ca 1000 f.Kr.
Referensen till jevusiterna i Jerusalem () antyder att boken skrevs innan David intog Jerusalem.
Författare: Anges inte
Enligt judisk tradition skrevs boken av profeten Samuel. Det skulle även kunna vara någon av hans profetlärjungar.
Relaterade böcker:
Rut,
1 Sam 1-12] Dom Introduktion[Domarboken beskriver tiden efter intåget i Kanaans land då landet styrdes av domare. Det hebreiska namnet på boken är Shoftim som är domare i plural på hebreiska. Även det grekiska namnet är domare. Boken inleds med Josuas död och beskriver sedan i kronologisk ordning tolv domare som verkade i landet. Sju ledare (de mest framträdande) beskrivs i detalj, medan de övriga fem bara omnämns i förbifarten.
Boken avslutas med två fristående berättelser ( och ) som sammanfattar denna mörka period i Israels historia. Rent kronologiskt utspelar sig inte dessa två berättelser efter den tolfte domaren Simson utan tidigare. Eftersom boken har flera kiastiska drag är det helt naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och till sist en berättelse kring tiden just vid intåget på Josuas tid. Israeliternas första domare var Otniel () och den sista Samuel ().
Efter intåget i Kanaans land fanns inget centralt styre, ingen huvudstad och ingen nationell administration. Det var ett patriarkaliskt samhälle där var och en av de tolv stammarna hade sina egna äldste. Den enda centrala platsen var Shilo (tre mil norr om Jerusalem) där tabernaklet stod. Här samlades man för de årliga högtiderna (; ).
Situationen för Israel var svår. De tidigare folken hade inte drivits bort. En av anledningarna var att deras vagnar var av järn (), men även att man ingått förbund med dem (). Israel var begränsat till bergslandet och var på grund av topografin uppdelat i tre separata enheter, som delades av Jordandalen och Jezereldalen. Detta försvårade kommunikationen. Gränsstrider och påtryckningar från folket omkring dem var ett vanligt inslag.
En fras som upprepas två gånger sammanfattar hela boken "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." (; ).
Det var tänkt att Herren skulle vara deras kung men de hade ratat Herren som sin kung, se . Gud hade befallt att de skulle förgöra folken i landet, så att de inte skulle ta efter och följa deras onda seder (). Kanaanéerna hade syndat så grovt att Gud hade dömt dem (; ; ).
Israels folk misslyckades med att ta hela det utlovade landet i besittning och Domarboken visar konsekvenserna av detta. De blandades med kanaanéerna och avfall smög sig in, vilket fick folket att överge den sanne Guden. Detta ledde till att nationen hamnade under förbannelserna som nämns som en del av förbundet i ; .
Berör tidsperioden: omkring 1400 – 1000 f.Kr.
Skrivet: ca 1000 f.Kr.
Referensen till jevusiterna i Jerusalem () antyder att boken skrevs innan David intog Jerusalem.
Författare: Anges inte
Enligt judisk tradition skrevs boken av profeten Samuel. Det skulle även kunna vara någon av hans profetlärjungar.
Relaterade böcker:
Rut,
1 Sam 1-12] Dom 17[Domarboken avslutas med två fristående berättelser ( och ). Båda inleds på samma sätt: "Och det hände" (hebr. vajehi), se . I varje berättelse finns ett konstaterande: "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." ( och ). Den första delen upprepas också i och och är en inramning av hela denna moraliskt mörka period i Israels historia. Här förstår vi att det inte är en jordisk kung som åsyftas, folket hade ratat Herren som sin kung, se . Ingen kronologisk tidsordning ges, men några iakttagelser kan göras:
I den första berättelsen i kapitel 17-18 finns detaljer som knyter an till den sjunde domaren Simson (1100 silver, se ; och hans hemstad Tsora, se ; ). Simson är själva crescendot på det förräderi som daniterna påbörjat tidigare när de övergett Josuas uppdrag och flyttat norrut. Händelsen utspelar sig troligtvis innan Simson är domare.
I den andra berättelsen i kapitel 19-21 är den enda person som namnges prästen Pinchas, vars far är Elazar som var samtida med Josua (; ). Detta kopplar berättelsen till tiden just efter intåget i landet.
Även i ett kiastiskt mönster, som ofta finns i denna bok, skulle det vara naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och sedan tiden just vid intåget på Josuas tid.]
Dom 17[Domarboken avslutas med två fristående berättelser ( och ). Båda inleds på samma sätt: "Och det hände" (hebr. vajehi), se . I varje berättelse finns ett konstaterande: "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." ( och ). Den första delen upprepas också i och och är en inramning av hela denna moraliskt mörka period i Israels historia. Här förstår vi att det inte är en jordisk kung som åsyftas, folket hade ratat Herren som sin kung, se . Ingen kronologisk tidsordning ges, men några iakttagelser kan göras:
I den första berättelsen i kapitel 17-18 finns detaljer som knyter an till den sjunde domaren Simson (1100 silver, se ; och hans hemstad Tsora, se ; ). Simson är själva crescendot på det förräderi som daniterna påbörjat tidigare när de övergett Josuas uppdrag och flyttat norrut. Händelsen utspelar sig troligtvis innan Simson är domare.
I den andra berättelsen i kapitel 19-21 är den enda person som namnges prästen Pinchas, vars far är Elazar som var samtida med Josua (; ). Detta kopplar berättelsen till tiden just efter intåget i landet.
Även i ett kiastiskt mönster, som ofta finns i denna bok, skulle det vara naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och sedan tiden just vid intåget på Josuas tid.]
