Paulus (aposteln)
Nämns i Bibeln vid namn

Aposteln Paulus som blev en troende efter Jesu död. Paulus förföljde kristna innan hans omvändelse och hade en aktiv roll i Stefanos död, se Apg 7:58–59; 8:1. På väg till Damaskus får han möta Jesus, se Apg 9:1–9.

Tidsperiod: Jesus - (0-100 e.Kr.)
Född: 5 e.Kr.  (3766 AM*) i Tarsus
Död: 62-67 e.Kr.  (3823-3828 AM*) i Rom
Ålder: 57-62 år
Alt. namn/stavningar: Saul, Saulus


  Visa grafiskt familjen med åldrar som staplar

*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2022) motsvaras av år 5783 i den judiska tideräkningen. Det som ses här är en ungefärlig siffra.

Användning i Bibeln


Saul H7586
שָׁאוּל (shaol)
407 ggr i GT
Saul G4549
Σαούλ (Saoul)
9 ggr i NT
Saulus G4569
Σαῦλος (Saulos)
17 ggr i NT
Paulus G3972
Παῦλος (Paulos)
164 ggr i NT
Totalt    597 ggr

Persondatabas BETA

Databasen med alla personer är under uppbyggnad. Hittar du något fel, hör gärna av dig info(@)karnbibeln.se.

Familjeträd

Släktträdet visar Paulus föräldrar, barn och barnbarn.

    • Paulus

      födelseordning ej tillgänglig

De symboler som används är:

  • Man

    hustru

  • Kvinna
  • Ingår i Jesu släktled
  • Härskare/ledare
  • flera personer




Referenser (178 st)

Filter:

Endast vid namn (178)
Endast nyckelverser (4)
Dölj genitiv (177)
När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus. [Ordet "ung man" beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:1; 22:20.]
Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det). [Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9. Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder "efterfrågad i bön". Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen "Saul" när citat återges på arameiska, se 9:4 och 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder "den lille". Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.] Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och de alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien.
Saulus försökte med våld att förgöra församlingen (han löpte amok, smutskastade, skymfade den), han gick in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor [genom att hålla fast deras fötter och släpa ut dem på gatorna fram till fängelset] och lät fängsla dem.
Men Saulus andades fortfarande hot och mordlust mot Herrens lärjungar. [Meningen börjar med ordet "men" och beskriver kontrasten som introducerades i föregående kapitel mellan Filippus och Saulus. Filippus fortsätter att utbreda församlingen medan Saulus fortsätter att förfölja den, se Apg 8:40; 8:3.] Saulus gick till översteprästen [i Jerusalem, antagligen Hannas, se Apg 4:6]
Han [och även de med honom, se Apg 26:14] föll till marken. Sedan hörde han en röst som sade till honom [på arameiska, se Apg 26:14]: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" [Saulus tilltalas med den hebreiska formen av sitt namn som är "Saul", se även Apg 8:1.]
Saulus reste sig [till sist] upp från marken, men när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus.
Då sade Herren till honom: "Res dig och gå till den gata som kallas 'Raka gatan' och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber [till mig där just nu].
Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset [där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder [i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." [Saulus blir påmind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom på vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form på verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.]
Sedan åt han och fick nya krafter. Saulus predikar i synagoganSaulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus,
Men Saulus uppträdde med allt större kraft [han utvecklades mer och mer och blev skickligare] och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade (lade fram skriftställe efter skriftställe, jämförde och undersökte för att bevisa) att Jesus är Messias. Tre års förberedelse i öknen[Utifrån Paulus mer detaljerade berättelse i Gal 1:17-18 var han tre år i Arabia innan han begav sig till Jerusalem. Arabia är den stora öknen öster och söder om Damaskus. Det motsvarar dagens Saudiarabien. De flesta bibelforskare lägger in denna händelse mellan vers 22 och 23, och att Saulus återvänder till Damaskus efter sin tid i ensamhet.]
men Saulus fick reda på deras plan. De höll vakt vid stadens portar [Damaskus sju portar] dag och natt för att döda honom.
När Saulus kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge.
[Barnabas kommer nu att tänka på Saulus som finns inte så långt ifrån Antiokia i sin hemort Tarsus, se Apg 9:30; Gal 1:21. Landvägen dit tar fem dagar, sjövägen tolv timmar.] Barnabas for sedan till Tarsus för att försöka söka upp (leta efter) Saulus. [Ordet indikerar att det var en viss ansträngning involverad i sökandet.]
De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste [församlingsledarna i Jerusalem]. [Claudius var den fjärde kejsaren över Romarriket och regerade 41-54 e.Kr. Flera utombibliska källor bekräftar att det var flera år av dåliga skördar i Romarriket under hans regeringstid. I Judéen var det hungersnöd 46 e.Kr. Egyptiska dokument bekräftar också en stor svält kring Nilen, på grund av översvämningar 45-46 e.Kr. Agabos nämns även i Apg 21:10-11, där han profeterar att Paulus kommer att fängslas i Jerusalem.]
När Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem [överlämnat de finansiella gåvorna, se Apg 11:29-30], vände de tillbaka [till Antiokia] och tog då med sig Johannes som kallades Markus.
[Barnabas och Saulus hade kommit tillbaka till Antiokia sedan de lämnat de insamlade medlen i Jerusalem, se Apg 11:29-30. Med sig har de också Barnabas kusin, Johannes Markus, se Apg 12:25; Kol 4:10. Apostlagärningarna skiftar nu fokus från Petrus och församlingen i Jerusalem till Saulus, som snart kommer att kallas Paulus, och hans missionsresor till hedningarna. Ungefär tio år tidigare hade de första kristna kommit till Antiokia på grund av den svåra förföljelsen i Jerusalem, se Apg 11:19. Under de sista åren hade nu många kommit till tro och Barnabas har skickats dit för att hjälpa till, se Apg 11:22-24. På grund av den snabba tillväxten behövdes många lärare så Barnabas sökte upp Saulus i Tarsus, se Apg 11:24-26. Det är ungefär åtta år sedan Saulus omvändelse på väg till Damaskus. Det är i den här stora församlingen som man nu samlas till bön och fasta.] I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare: Barnabas [Han hade kommit från Jerusalem för att hjälpa den nya församlingen, se Apg 11:22-30.] och Symeon, som kallades Niger, [Betyder färgad på latin. Troligtvis var han från Nordafrika. Det kan vara samma Symeon som bar Jesu kors, se Mark 15:21.] och Lucius, från Kyrene, [Han var antagligen en av de första som kom till Antiokia, se Apg 11:20.] Manaen, som var barndomsvän (fosterbror) med landsfursten Herodes, [Herodes Antipas var den som halshögg Johannes Döparen och regerade över Galileen 4-39 e.Kr.] och Saulus. [Apostelns hebreiska namn var Saul som betyder "efterfrågad i bön", men från och med Apg 13:9 och i övriga Nya testamentet omnämns han vid det grekiska namnet Paulus som betyder "den lille".] [Grammatiken i den här versen, ordet "och" mellan de tre första och två sista namnen, antyder att de tre första var profeter och de två sista var lärare. Dessa fem personer från mycket skilda bakgrunder utgjorde ett delat ledarskap i församlingen.]
De var i helig tjänst inför Herren och fastade. [Grundtextens leitourgounton har översatts "helig tjänst". Vårt ord "liturgi" härstammar från detta grekiska ord som är sammansatt av två ord: "offentlig" och "tjänst". Ordet används för att beskriva de gammaltestamentliga prästernas tempeltjänst, se Luk 1:23. Här används ordet om den kristna gudstjänsten och verkar betyda att de fem tillbad Gud i bön och lovsång, men också att de använde sina gåvor och profeterade och undervisade.] Då sade den helige Ande [genom någon av profeterna]: "Avskilj nu åt mig Barnabas och Saulus till det arbete som jag har kallat dem till."
Han fanns nära [var associerad med] Cyperns prokonsul Sergius Paulus som var en förståndig (intelligent) man. [Sergius Paulus hade den högsta romerska befattningen på ön. Lukas använder de exakta romerska termerna som varierade från plats till plats och årtionde från årtionde. Cypern hade blivit en prokonsulär provins med en prokonsul under den fjärde romerske kejsaren Claudius regeringstid, år 41-54 e.Kr. Tidigare hade ön varit styrd av en propraetor.] Sergius Paulus kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord.
Saulus, som även kallades Paulus [vilket var hans romerska namn som användes i de grekisktalande områdena], uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom
Paulus [som nu nämns först] och hans följeslagare [Barnabas och Johannes Markus] seglade från Pafos [på Cypern] till Perge i [den romerska provinsen] Pamfylien. [Resan tog 3-4 dagar. Perge var provinsen Pamfyliens huvudort och låg några kilometer in i landet. Antingen lade de till vid hamnstaden Attaleia, dagens Antalya på Turkiets sydkust, och gick landvägen 15 km upp till Perge. Hade båten last till Perge seglade de hela vägen längs med floden Kestros. De verkar bara göra ett kort uppehåll i Perge, däremot stannar de till och predikar både i Perge och Attaleia under tillbakaresan, se Apg 14:25.] Där lämnade Johannes [Markus] dem och återvände till Jerusalem. [Något inträffar som gör att Johannes Markus lämnar dem och återvänder till Jerusalem. Paulus skriver att han under sina resor stötte på många hinder och faror, se 2 Kor 11:26. Det kan ha varit de kommande strapatserna, malaria, oenighet i ledarskapsfrågan där Paulus nu tar ledningen som fick Markus att vilja åka hem – vi vet inte. Händelsen gör dock att Paulus vid nästa resa inte litar på Markus och vägrar låta honom följa med, se Apg 15:39. Men efter några år ändrades denna inställning. Han kallar Markus för "medarbetare" i Kol 4:10 och "en god hjälp i min tjänst" i 2 Tim 4:11.]
Då stod Paulus upp [ett sorl verkar uppstå bland de närvarande i synagogan], han gav tecken med handen [för att tysta dem] och sade: "Israelitiska män [judar] och ni [icke-judar] som fruktar (vördar, tillber) Gud, lyssna på mig.
När man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter [de som konverterat till judendomen] med Paulus och Barnabas. De talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd (kraft).
Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund och argumenterade emot det Paulus sade [hur de gammaltestamentliga profetiorna talar om Jesus] och hädade [talade nedsättande och föraktfullt om Jesus].
Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken.
Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.
Han lyssnade när Paulus predikade [antagligen ute på stadens torg]. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad
När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!"
De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. [Paulus och Barnabas hade ännu inte förstått vad folket sagt eftersom de talade på sitt eget folkmål.]
När apostlarna (sändebuden) Barnabas och Paulus fick höra detta rev de sönder sina kläder [för att visa sorg och fasa, se Matt 26:65, de tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina tunikor någon decimeter] och sprang ut bland folkskaran och ropade:
Från Antiokia [i Pisidien] och Ikonium [städerna där Paulus och Barnabas nyligen varit i] kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade [efter det] ut honom ur staden i tron att han var död.
Detta ledde till att Paulus och Barnabas kom i en inte så liten tvist med dem och ämnet debatterades livligt (intensivt utan att leda till någon lösning). Man bestämde därför att Paulus och Barnabas och några till bland dem [i församlingen i Antiokia] skulle resa upp till apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem med denna fråga.
Hela den samlade gruppen satt tysta. [Till skillnad från den livliga debatten som inledde mötet, se vers 7. Barnabas och Paulus hade redan delat sina erfarenheter från sin missionsresa med ledarna i Jerusalem, se vers 4. Nu reser de sig upp och delar detta för alla samlade.] Man lyssnade noga på Barnabas och Paulus när de berättade om hur stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarna.
Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att utse några män bland sig och skicka dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde två ledande män bland bröderna: Judas, som kallades Barsabbas, och Silas [Silvanus]. [Detta är enda gången Judas Barsabbas omnämns. Han kan vara Josef Barsabbas bror, se Apg 1:23. Namnet "Bar-sabbas" betyder ordagrant "född på en sabbat". Silas är också känd som Silvanus, vilket är den längre latinska formen av hans namn, se 1 Pet 5:12. Han följer senare med Paulus på hans andra resa, se Apg 15:32, 41; 16:25. Judas var en jude från Judéen och Silas var grek. Man valde en från varje sida i konflikten som skulle följa med Paulus och Barnabas och bekräfta beslutet.]
Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus,
Men Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra.
[Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."
Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet.
Paulus däremot valde Silas och gav sig i väg, sedan syskonen (bröderna och systrarna i tron) överlämnat honom åt Herrens nåd.
Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.
På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom (uppmanade, sade välkomnande): "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" [Hur kunde Paulus känna igen att det var en makedonier? Det fanns skillnader i kläder och stil mellan olika folkslag. Till skillnad från romarna var makedonierna lättare klädda, männen hade ofta bar överkropp och det var även vanligt att män flätade håret. Den mest kände makedoniern var nog Alexander den store som levde 356-323 f.Kr. Allt i synen – mannens utseende, frisyr, kläder och tal – gjorde det helt uppenbart för Paulus att det var en makedonier.]
En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18-29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus sade.
Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!" [Även om dessa ord stämde så var de generella. Uttrycket "den högste guden" var i den här delen av världen Zeus. Även "en väg till frälsning" var inte tillräckligt tydligt. Den grekisk-romerska världen var full av "frälsare". Kejsaren kallade sig själv t.ex. för folkets frälsare.]
Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu den Smordes (Kristi) namn att lämna henne!" I samma ögonblick for anden ut.
När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget (marknadsplatsen) inför myndigheterna.
Vid midnatt var Paulus och Silas i bön, samtidigt sjöng de lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade (uppmärksamt, med glädje) på dem.
Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte illa! Vi är här allesammans." [Tidigare hade apostlarna befriats från fängelse, se Apg 5:19-26; 12:5-19. På samma sätt som apostlarna överlämnar Paulus och Silas sig själva frivilligt igen. Det verkar som om detta mirakel snarare tjänade till att befria fångvaktaren och hans familj, än de två gudsmännen!]
Då bad han om ljus (flera facklor) och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas.
Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!"
Men Paulus sade till dem: "De har piskat oss offentligt utan rättegång – trots att vi är romerska medborgare – och [dessutom] kastat oss i fängelse. Nu vill de skicka i väg oss i hemlighet! Nej, de får komma hit själva och hämta ut oss." [Paulus och Silas hade troligen med sig en testatio, som var ett officiellt intyg att de var romerska medborgare. Födelseort och medborgarskap var inskrivet på en diptyk, föregångaren till vår bok, som bestod av två hopfällbara skivor av trä överdragna av ett vaxskikt som man skrev på.]
[Paulus gjorde som han brukade och gick "först till juden men också greken", se Rom 1:16. Han stannar minst några veckor i Thessalonike, eftersom han under tre lördagar besöker synagogan. Troligt är dock att han är där ett par månader eftersom han arbetade för sin försörjning, se 1 Thess 2:9.] Paulus besökte dem [den judiska befolkningen på orten] som han brukade. Under tre sabbater samtalade han (förde han en dialog) med dem utifrån Skrifterna.
Några av dem blev övertygade och anslöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom ett stort antal greker som vördade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt.
Redan samma natt skickade syskonen (bröderna och systrarna i tron) i väg både Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. [Fram till 1800-talet ifrågasattes Lukas precisa ordval "politarker" för stadens ledning eftersom ordet inte användes i annan litteratur, se vers 6 och 8. År 1876 hittades dock en inskription med detta ord på bågen till en av stadens portar, följt av sex namn. Fyndet dateras till omkring 150 e.Kr. Totalt har man nu hittat över trettio liknande inskriptioner från den här trakten.]
När judarna i Thessalonike fick veta att Paulus förkunnade Guds ord också i Berea, kom de dit och spred oro och hetsade upp folket [på samma sätt som de gjort i Thessalonike].
På en gång sände syskonen (bröderna och systrarna i tron) i väg Paulus ner mot kusten [till någon av kuststäderna Dium eller Pydna], men Silas och Timoteus stannade kvar [i Berea].
Paulus vägvisare förde honom ända till Aten och vände sedan tillbaka med besked till Silas och Timoteus att komma till honom så snart som möjligt. [Aten ligger 50 mil söder om Berea. Det är troligt att de seglade längs med kusten till Pireus, som var Atens hamnstad, en resa på 3 dagar. Tog de landvägen tog resan 16 dagar. Att de troende som visade vägen följde med Paulus hela vägen till Aten visar på deras överlåtelse.]
Medan Paulus väntade på dem i Aten, blev han upprörd i sin ande när han såg hur staden var full med avgudabilder. [Aten var Greklands kulturella och filosofiska huvudstad. Här hade filosoferna Sokrates, Platon och Aristoteles bott och verkat under 400- och 300-talen f.Kr. Gatorna var kantade med skulpturer av både människor och gudar. I dag är dessa antika statyer utan färg, men då var de målade. Petronius, som några år senare blev kejsar Neros rådgivare vad gäller lyx och extravagans, skrev att det var lättare att hitta en gud än en människa i Aten. Befolkningen var bara omkring 20 000 och staden levde i skuggan av det blomstrande Korint bara ett par mil västerut.]
Då steg Paulus fram mitt framför Areopagen och sade: "Atenare, jag ser (förstår efter att noga granskat) att i allt är ni mycket religiösa. [Ordet "mycket religiösa" kan ha en positiv eller negativ betydelse. Det kan tolkas nedvärderande att någon är vidskeplig och övertolkar det andliga. Genom att använda detta uttryck håller Paulus intresset uppe hos sina åhörare. Vi förstår utifrån fortsättningen att det är den positiva innebörden Paulus syftar på, de vördar och helgar det gudomliga mer än andra greker.]
Paulus lämnade dem.
Sedan lämnade Paulus Aten och kom till Korint. [Korint ligger knappt åtta mil väster om Aten. Vandringen längs med Egeiska havet tog två dagar. Detta är Paulus första, av tre besök. Han kommer hit omkring 50 e.Kr. och stannar 1,5 år, se vers 11. Under denna period skriver han två brev till församlingen i Thessalonike. Dessa brev är bland de tidigaste breven i Nya testamentet. Korint var huvudort i provinsen Achaia i södra Grekland. Läget på det Korintiska näset, med förbindelsen mellan två hav, gjorde den till en naturlig handelsstad mellan öst och väst med 50 000 invånare. Några kilometer norrut låg hamnstaden Lechaion och i söder hamnstaden Kenkrea i Saroniska bukten, se Apg 18:18; Rom 16:1. Varor lossades och lastades mellan hamnarna. Många ledare har drömt om en kanal. Drygt femton år efter Paulus besök här tog Nero personligen det första spadtaget 67 e.Kr. Till arbetet sätts 6 000 judiska fångar från upproren i Judéen. Projektet läggs ned vid hans död. Först 1893 blev kanalen en verklighet, men den var trång och farlig och blev aldrig den succé man hoppats på.]
När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien [med medel från Filippi och Thessalonike, se 1 Thess 3:6; 2 Kor 11:8; Fil 4:15], började Paulus ägna sig helt åt att förkunna ordet [utan att behöva arbeta för sitt eget uppehälle som tältmakare, se vers 3]. Han vittnade för judarna att Jesus är den Smorde (Messias),
En natt sade Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och låt dig inte tystas!
Samtidigt som Gallio var prokonsul över [den romerska provinsen] Achaia gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus. [Inskriptioner bekräftar att Gallio var ståthållare 51-52 e.Kr. Dessa händelser utspelade troligen sig i slutet på sommaren år 51 e.Kr.] Man förde honom till domstolen [Grekiska bema, som var en upphöjd plattform mitt på stadens centrala torg och marknadsplats, gr. agora.]
Precis när Paulus skulle öppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: "Om det handlat om något brott eller ett ondskefullt illdåd skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar.
Paulus stannade många dagar efter detta. Sedan sade han farväl till syskonen (bröderna och systrarna i tron) och seglade mot [provinsen] Syrien tillsammans med Priscilla och Aquila. I Kenkrea [Korints södra hamnstad] rakade Paulus sitt hår, för han hade avgett ett löfte. [Kanske hade Paulus avgett ett nasirlöfte, se 4 Mos 6:1-21. I normala fall skulle han då ha rakat sitt hår i Jerusalem, men han kunde göra det tidigare och ta med sig håret och fullgöra den judiska ritualen i Jerusalem.]
Medan Apollos var i Korint, kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Anhängare till Johannes Döparen I Efesos träffade Paulus några lärjungar [till Johannes Döparen],
Då sade Paulus: "Johannes dop var ett omvändelsedop (dop till ett förändrat tänkesätt), och Johannes uppmanade ständigt folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus."
När Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem och de talade i tungor [de talade i andra, för dem okända språk] och profeterade.
Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer.
Men också några kringvandrande judiska exorcister (andebesvärjare) [som var på besök i staden] började nu nämna Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvärjer er vid den Jesus som Paulus predikar."
Men den onda anden svarade dem: "Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?"
När detta var över bestämde sig Paulus i anden för att resa genom Makedonien och Achaia och sedan till Jerusalem. Han sade: "När jag har varit där måste jag också besöka Rom."
Men ni både ser och hör hur den där Paulus har fått med sig en mängd människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar gjorda av människohand inte skulle vara några gudar.
Hela staden kom i upplopp (ett tumult uppstår), och från alla håll rusade man till teatern, och man släpade med sig Gaius och Aristarchus, två makedonier som rest med Paulus.
Paulus ville upprepade gånger gå in till folket, men lärjungarna stoppade honom varje gång.
[Paulus beger sig nu till Korint via Makedonien, troligen genom städerna Filippi, Thessalonike och Berea. Det var allvarliga problem i församlingen i Korint och under tårar hade Paulus skrivit ett brev som han skickat med Titus, se 2 Kor 2:3. Detta brev finns inte bevarat och verkar skrivits mellan Första och Andra Korintierbrevet. Paulus kan inte vänta på att Titus kommer tillbaka till Efesos, utan beslutar sig för att möta honom på vägen för att höra hur det gått.] När oroligheterna [i Efesos] hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och tröstade och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl och begav sig till Makedonien. [Paulus tar kustvägen norrut och stannar till i Troas och letar efter Titus, se 2 Kor 2:12. Han fortsätter och möter honom sedan i Makedonien, antagligen i Filippi eller Thessalonike, se 2 Kor 7:5-16.]
Den första dagen i veckan [på söndagen] var vi samlade till brödsbrytelse. [Man hade med sig mat och man åt tillsammans, se 1 Kor 11:20-21. Samlingen började vid solnedgången, efter arbetsdagens slut.] Paulus samtalade (förde en dialog, diskuterade) med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han med sitt tal ända till midnatt.
En ung man som hette Eutychos [som passande betyder "lyckligt lottad"] satt i fönstret. [Han hade troligen arbetat sedan tidig morgon och sedan kommit till mötet som startade på kvällen.] Han föll i djup sömn medan Paulus fortsatte att tala och till sist, helt överväldigad av sömnen, ramlade han ner från tredje våningen, och lyftes upp död.
Paulus gick då ner, böjde sig (lade sig) ner över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Hans själ är kvar (han är vid liv)." [Paulus agerande påminner om Elia och Elisa, se 1 Kung 17:21; 2 Kung 4:34.]
[Resan från Troas till Miletos beskrivs i detalj. Båtfärden tar fem dagar och man seglade med ett mindre skepp längs med kusten och lade till i hamn under natten.] Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och seglade mot Assos, där vi skulle hämta upp Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. [Eftersom båten behövde runda Kap Baba, som är den västligaste udden på nuvarande Turkiets fastland, kunde Paulus ta den kortare landvägen på tre mil och ändå hinna till Assos i tid för att kunna gå ombord på skeppet.]
Paulus hade nämligen bestämt sig för att segla förbi Efesos för att inte bli uppehållen i [den romerska provinsen] Asien [där Efesos var huvudstad]. Han skyndade vidare för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.
De brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom gång på gång innerligt.
[Det är troligt att det var just Paulus förföljelse av de kristna som var orsaken till att det fanns en församling här, se Apg 9:1. Församlingen hade startat efter den första vågen av förföljelse i Jerusalem, se Apg 11:19.] Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. [Eftersom man får leta efter församlingen verkar varken Paulus eller någon från hans resesällskap vara bekant med dem.] Genom Anden sade de åt Paulus upprepade gånger att inte fortsätta upp till Jerusalem. [Redan när Ananias bad för Paulus vid hans omvändelse i Damaskus fick han ett profetiskt ord att han skulle få lida för Jesu namn, se Apg 9:16. Denna kallelse har blivit alltmer tydlig för Paulus, först i Efesos, se Apg 19:21, och sedan i Miletos, se Apg 20:22. Kan då samme helige Ande som manat Paulus att gå till Jerusalem och sedan Rom nu försöka hindra honom? Lärjungarna här i Tyros upplevde helt korrekt Andens tilltal att Paulus skulle möta på motstånd i Jerusalem. Deras naturliga reaktion och tolkning av budskapet var att försöka hindra Paulus att resa vidare. En liknande händelse skedde snart igen i Caesarea, då svarade Paulus att han var väl medveten om sin kallelse även om det skulle innebära martyrskap, se vers 10-14. Framme i Jerusalem bekräftade Jesus själv för Paulus att han var i Guds vilja, se Apg 23:11. En liknande händelse skedde när Jesus började uppenbara de profetiska händelserna kring sin död och uppståndelse för lärjungarna. Petrus förstod inte detta och försökte tillrättavisa Jesus att han inte skulle behöva dö, se Matt 16:21-22.]
Nästa dag fortsatte vi [båtresan] och kom till Caesarea. Där gick vi hem till evangelisten Filippus, som var en av de sju [se Apg 6:5], och stannade hos honom.
När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer."
Då svarade Paulus: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också dö i Jerusalem för Herren Jesu namn."
Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit. [[Det är anmärkningsvärt att ingen av apostlarna nämns. De fanns med i det förra apostlamötet för sju eller åtta år sedan, se Apg 15:4. Det är troligt att de är ute på missionsuppdrag runt om i världen. De tog uppdraget i Matt 28:19-20 på fullt allvar att nå hela världen under sin livstid. Även om det finns berättelser och sägner som inte är trovärdiga, kan man med ganska stor säkerhet ändå säga att områden som ligger så långt från Jerusalem som England, Spanien, Mauritius, Etiopien, Kina och Finland ser alla ut att ha haft besök av en eller flera av Jesu tolv apostlar! Petrus var i Mindre Asien, och vi vet att han uppehöll sig en längre tid i städerna Antiokia och Rom. Andreas, Petrus bror, reste norrut och evangeliserade Bulgarien, Ukraina, Rumänien och Ryssland och kan ha varit ända upp mot gränsen till Finland. Jakob, Sebedeus son, hade dödats av Herodes Agrippa I, se Apg 12:1-2. Innan dess sägs det att han evangeliserade i Spanien. Johannes, Jakobs bror, verkade i Turkiet. Filippus bodde först i Caesarea vid medelhavskusten. När Paulus senare blev arresterad flyttade Filippus med sin familj till Mindre Asien. Matteus verkade först i Nordafrika, men rörde sig senare söderut och räknas som Etiopiens apostel. Jakob, Alfeus son, verkade i Egypten. Judas Taddeus och Simon seloten evangeliserade Mesopotamien och Persien. Simon verkade dessutom i hela Nordafrika från Egypten hela vägen ut till Atlanten. Därifrån ska han ha rest med båt till England där vi vet att kristendomen redan hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr. Tomas och Bartolomeus reste först till Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan ända fram till Pakistan och Kina. Efter apostlamötet i Jerusalem for de ut igen via Saudiarabien till Indien.]]
Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem. [En jude som återvände till Jerusalem efter att ha varit på hednisk mark genomgick en reningsperiod på sju dagar, se 4 Mos 19:12. Paulus blev som en jude för att vinna judar, se 1 Kor 9:20.]
De hade nämligen sett Trofimus från Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se Apg 20:4] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. [Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.] [Den judiska historikern Josefus beskriver hur varningen var skriven på grekiska och latin. En fransk arkeolog fann en sådan sten med hela den grekiska texten 1871. Stenen hade använts som byggmaterial till ett hus norr om templet. Eftersom Jerusalem då tillhörde Ottomanska riket fördes stenen till Istanbul där den än i dag kan ses på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment av en annan sten hittades 1936 och kan ses i Jerusalem på Israel Museum. Fyndet var intressant eftersom analyser visade att varningen var skriven med röd färg. Den fullständiga texten är: "Ingen främling får beträda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Den lite märkliga formuleringen i slutet visar hur judarna inte själva kunde straffa någon till döden, utan var tvungna att gå via romarna för att verkställa dödsstraffet – vilket exakt är vad som hände med Jesus.]
Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.
Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren [Claudius Lysias]: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska!
Paulus svarade: "Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."
Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på [deras eget språk] hebreiska (den arameiska dialekten som talades vid den här tiden i Israel) [Bibelns författare skiljer inte mellan dessa närbesläktade språk utan kallar båda "hebreiska"] och sade:
Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig?
kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.
När de hade sträckt ut honom för piskan, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?"
Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för det medborgarskapet." Paulus svarade: "Men jag är född med det."
Nästa dag ville han [befälhavaren Lysias] få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet [Sanhedrin] skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
[Stora rådet sammanträdde i ett rum på den inre tempelgården. Enligt Talmud låg det på den norra sidan av tempelbyggnaden och kallades "stenhallen" eller ordagrant "kammaren av huggen sten". Deltagarna satt i en halvcirkel och den åtalade stod i mitten framför dem.] Paulus fäste ögonen på Stora rådet [på de 71 samlade medlemmarna] och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud (som en Guds medborgare) med rent samvete (gott uppsåt) intill denna dag." [Paulus har varit trogen sin övertygelse, se Fil 3:6; Heb 10:22; 1 Tim 1:12-15.]
[Paulus använder samma ord "slå" när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sade Paulus till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se Matt 23:27. Se även Hes 13:10-16.]
Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet [i 2 Mos 22:28]: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna." [Det är möjligt att Paulus talar ironiskt att han inte visste att en överstepräst kunde agera så mot lagen. Det var inte ovanligt att använda ironi, se 1 Kor 4:8-13; 1 Kung 18:27. Det kan också vara så att han inte vet vem som är överstepräst, då Paulus har varit borta från Jerusalem under tio års tid. Under religiösa ceremonier bar översteprästen speciella kläder, men här i detta extrainkallade möte som den romerska befälhavaren sammankallat var det troligen inget som särskilde översteprästen. Det kan också varit så att någon annan ledde själva mötet. Ett annat förslag är att Paulus såg dåligt, men eftersom han nyligen tittat noga på dem är det inte troligt, se vers 1. Att Ananias är den som befaller de närmast Paulus att slå honom, talar för att Paulus måste förstått att han var någon form av ledare. Även Lukas som skriver ner denna berättelse identifierar Ananias som överstepräst.]
Paulus visste att en del av dem var saddukéer och de andra fariséer, så sade han med hög röst i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariséer. Jag står inför rätta här på grund av hoppet om de dödas uppståndelse (anledningen till rättegången är att jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv)."
Diskussionen (striden) blev allt häftigare, befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen [Antoniaborgen]. [Enligt romersk lag fanns det tre olika häktningsförfaranden:Custodia publica – allmänt häkte i fängelsehålor. Paulus och Silas var i sådant förvar i Filippi, se Apg 16:24. Custodia libera – fri under uppsikt. Högre uppsatta kunde få denna typ av häktesorder. Custodia militaris – häktad under militär uppsikt. En soldat avdelades för att vakta fången med sitt liv. Hans vänstra hand var kedjad till fångens högra hand. Fången hölls ofta i soldaternas kasern, men kunde ibland få bo i ett eget hus men under uppsikt av sin vakt, vilket var fallet för Paulus under hans första fångenskap i Rom. Under de två åren i Caesarea verkar Paulus också haft handbojor, se Apg 26:29. Här i Antoniaborgen hölls Paulus i Custodia militaris.]
Under natten kom Herren [Jesus själv] och stod bredvid Paulus och sade: "Var vid gott mod (var inte rädd) Paulus, du har troget vittnat om mig i Jerusalem, och på samma sätt ska du också göra i Rom." [Jesus besöker Paulus som sitter fängslad i Antoniaborgen. Kallelsen som blev tydlig i Efesos, se Apg 19:21, och som bekräftats av Anden flera gånger, se Apg 21:4; 21:11-14, bekräftas nu på nytt av Jesus själv.]
När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka [någonting] förrän de hade dödat Paulus.
De gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en strikt ed (som involverar en gudomlig förbannelse) att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus.
Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus.
Då kallade Paulus till sig en av officerarna (centurionerna) och sade: "Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom."
Officeren tog med honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig."
Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare.
Skaffa riddjur också, och låt Paulus sitta upp så att han kommer oskadd till ståthållaren Felix." [Markus Antonius Felix var ståthållare i Judéen 52-60 e.Kr. Hans residens var i provinsens administrativa huvudstad, Caesarea vid Medelhavet. Som ståthållare i Judéen styrde han med järnhand. Han blev återkallad av Nero till Rom sedan han anlitat rånare för att döda översteprästen Jonathan. Han var gift tre gånger. Den romerske historiken Tacitus skriver att Felix hängav sig åt grymhet och lust som en kung, men hade en slavs sinne, se Tacitus Historiae 5.9.]
Soldaterna tog då med sig Paulus enligt ordern de fått och förde honom under natten till Antipatris. [Halvvägs till Caesarea, sex mil från Jerusalem.]
Ryttarna [fortsatte de sista fyra milen och] kom till Caesarea, lämnade fram brevet till ståthållaren och överlämnade Paulus till honom.
Fem dagar senare kom översteprästen Ananias ner tillsammans med några äldste och en advokat som hette Tertullus. [Han var kunnig i det romerska rättsväsendet och hade anlitats av Stora rådet för att föra deras talan.] De framförde sina anklagelser mot Paulus inför ståthållaren [Felix].
Ståthållaren [sade ingenting själv, utan] gav nu tecken åt Paulus att tala, och han svarade: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt. [På samma sätt som Tertullus öppnar Paulus sitt tal med en captatio benevolentiae, dock är den mer sanningsenlig utan överdrifter.]
Några dagar senare [efter rättegången] kom Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom. [Drusilla var den yngsta dottern till Herodes Agrippa I, se Apg 12:1-2. Hon var född 38 e.Kr. Hennes far dog när hon var sex år. Som fjortonåring gifte hennes bror Agrippa II bort henne till Azizus som var kung över Emesa, en liten stat i Syrien vid nuvarande staden Homs. Felix blev betagen av hennes skönhet och fick henne att lämna Azizus. Drusilla var sexton år när hon gifte sig med Felix som lämnar sin första fru för henne. Drusilla är i tjugoårsåldern, och Felix omkring femtio, när Paulus samtalar med dem om den kristna tron. Hon dör 79 e.Kr. vid vulkanutbrottet i Pompeji i Italien.Paulus hade haft med sig en större summa pengar till församlingen, och Felix trodde kanske att Paulus skulle kunna frestas att använda en del av dem för att muta sig fri, se Apg 24:17. Detta är sista gången Felix omnämns; vi vet inte om han "fick tid" att samtala och ta beslut som rör livets stora frågor någon gång senare i sitt liv.]
När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus bli kvar i fängelset. [Judarna hatade Felix; de skrev ett brev till Rom där de beskrev hans brutalitet mot dem. Klagomålen gjorde att Kejsar Nero avsatte Felix och utsåg Festus till ståthållare över Judéen hösten 60 e.Kr. Han hade posten i två år.]
[Det judiska ledarskapet hade inte glömt bort Paulus.] Där [i Jerusalem] framförde översteprästerna och judarnas ledare sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus
Men Festus svarade att Paulus hölls fången i Caesarea och att han själv snart [om drygt en vecka] skulle resa tillbaka dit. [Festus erbjuder dem att ta upp fallet på nytt i Caesarea.]
Festus stannade hos dem i högst åtta eller tio dagar och reste sedan ner till Caesarea. Dagen därpå tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.
När Paulus kom in blev han omringad av judarna som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa.
Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: "Vill du komma upp till Jerusalem och dömas där [inför det judiska rådet Sanhedrin] i min närvaro i denna sak?"
Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och här ska jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du mycket väl.
Agrippa och Berenike stannade där i flera dagar, och Festus lade fram Paulus fall inför kungen. "Här är en man", sade han, "som Felix har lämnat kvar som fånge.
Vad de hade mot honom gällde några tvistefrågor om deras egen religion och en viss Jesus som var död men som Paulus påstod (vidhöll upprepade gånger) lever. [De initiala anklagelserna att Paulus hade orenat templet nämns inte, i stället är det kärnfrågan om Jesu uppståndelse som upprör de judiska ledarna, se Apg 23:6; 24:21.]
Men Paulus yrkade på att bli kvar för att få sin sak avgjord av kejsaren [som då var Nero]. Därför befallde jag att han ska hållas kvar tills jag kan skicka honom till kejsaren."
Nästa dag kom Agrippa och Berenike med pompa och ståt [gr. phantasia, som ofta beskriver en högtidlig parad] och trädde in i audienssalen tillsammans med befälhavarna [antagligen fem stycken eftersom det fanns fem kohorter stationerade i Caesarea] och stadens förnämsta män. På Festus befallning fördes Paulus in.
[Paulus tal inför Agrippa II här hos Festus är kulmen och klimax på Paulus försvar i kapitel 21-26. Här summeras de föregående fem kapitlen.] Agrippa sade då till Paulus: "Du har tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar:
Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på det hebreiska språket (arameiska dialekten): Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Det blir hårt för dig att sparka mot udden. [Den grekiska frasen te Hebraidi dialekto, kan översättas det "hebreiska språket" eller den "hebreiska dialekten", syftar troligen på den arameiska dialekten som var det vanliga språket vid den här tiden. I Joh 19:13 där samma fras används finns ett arameiskt ord med, se även Apg 21:40; 22:2. Här talar Paulus grekiska med Festus som nyss kommit från Rom. Anledningen att Paulus nämner vilket språk Jesus talade, är att det var Paulus modersmål och förstärker hur personligt Jesus möter människor. Detta är enda gången det uttryckligen nämns ett språk som Jesus talar, dock förstår vi att han måste ha talat de vanligt förekommande språken. Grekiskan var det romerska språket som Jesus kommunicerade med romare som centurionen och Pontus Pilatus. Hebreiska var det judiska religiösa språket, och redan som tolvåring diskuterade han Skrifterna i templet. Arameiska var vardagsspråket bland judarna på Jesu tid.]
När han sade detta i sitt försvarstal ropade Festus: "Du är galen, Paulus! Din stora lärdom driver dig till vanvett."
Agrippa svarade Paulus: "På kort tid försöker du övertala mig att bli en kristen!" [Ordet "oligos" kan översättas både kortvarig i tid, eller liten. I så fall blir betydelsen: "Med så lite försöker du övertala mig."]
Paulus svarade: "Jag ber till Gud, att oavsett om det tar kort eller lång tid, önskar jag att inte bara du utan alla som hör mig i dag blir som jag, bortsett från de här bojorna."
[Paulus påbörjar nu sin resa mot Rom. Under två års tid har han varit fängslad i Caesarea, se Apg 24:27. Resan till Rom seglas normalt på två månader, men på grund av ett skeppsbrott tar den omkring sex månader. Väl framme i Rom förblir han fängslad i ytterligare minst två år. Totalt är Paulus alltså fängslad i nästan fem år. Detta kapitel i Apostlagärningarna vittnar om Lukas grekiska bakgrund. För en judisk författare spelade havet ingen stor roll. Israeliterna var ett landburet folk. I skarp kontrast till detta är grekisk och romersk kultur. Den antika litteraturen skriven kring Medelhavet har många storslagna berättelser som utspelar sig på haven, där Homeros verk Odysséen är en av de mest berömda.] När det blev bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius. Han tillhörde den kejserliga bataljonen (kohort, som bestod av 600 soldater).
Dagen därpå lade vi till i Sidon. [Officeren] Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner [i församlingen] så de kunde ta hand om honom. [För första gången på två år får Paulus lite mer frihet. Han besöker församlingen som visar honom både andlig och praktisk omsorg. Man hjälpte förmodligen till med förnödenheter inför den långa förestående resan.]
Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen [försoningsdagen – Jom kippur] redan var förbi. [Högtiden infaller den 10 Tirsa i den judiska kalendern, som infaller i slutet av september eller början av oktober.] [Höststormarna började bli vanliga nu.] Paulus varnade dem därför
Men officeren trodde mer på styrmannen och båtens ägare än på Paulus ord. [Det verkar som om officeren är den som har den högsta rangen och fäller det avgörande beslutet.]
Ingen hade velat äta något på länge [på grund av sjösjuka och oro]. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten.
och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.
Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om de inte stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade."
Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.
Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land
Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en giftorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.
Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré (dysenteri). Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. [Det är troligt att Publicus far led av Brucellos som smittar via getmjölk. Sjukdomen kallas än i dag för just Maltafeber. Lukas använder feber i plural vilket exakt beskriver den svängande febern som karaktäriserar sjukdomsförloppet. Efter inkubationstiden stiger febern till 39-40 grader. Den ligger sedan på denna nivå under två veckor för att därefter sjunka under någon veckas tid. Febern kan fortsätta att pendla på detta sätt under tre till fyra månader.]
Så fort syskonen [de kristna i Rom] hade fått höra att vi var på väg, kom de ut ända till Forum Appii [sju mil från Rom] och Tres Tabernae [fem mil från Rom] för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. [Även om Paulus inte besökt Rom tidigare var han välbekant bland de troende där. Ungefär tre år tidigare, omkring 57 e.Kr., hade han skrivit Romarbrevet till dem från Korint under sin tredje missionsresa. Bland dem som mötte honom nu fanns förmodligen flera av dem som han hälsade till i Rom 16:3-15, bland annat Priscilla och Aquila, se även Apg 18:2-3, 18-19.]
[Rom grundades 753 f.Kr. och var byggd på sju kullar vid floden Tibern. Rom hade under Paulus tid omkring 400 000 invånare. Det berömda Colosseum fanns ännu inte, det byggdes i slutet på 70-talet e.Kr., men berömda byggnader var Jupiters tempel, Caesars palats och krigsguden Mars tempel. I Rom fanns en stor judisk befolkning på närmare 50 000 personer. De var indelade i minst elva synagogor, efter stadens olika distrikt.] När vi kom fram till Rom fick Paulus tillstånd att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. [Tillsammans med Paulus finns även Lukas och Aristarchus som rest med honom från Jerusalem. I breven som Paulus skriver från Rom omnämns även Timoteus, Johannes Markus och Demas. Paulus är i husarrest. Han bor troligen i ett romerskt hyreshus i närheten av pretoriangardets förläggning utanför stadsmuren i nordöstra Rom. Bostaden verkar rymlig, se vers 23. Lukas och flera av Paulus medarbetare bor troligen också där med honom. Vakten som är fastkedjad till Paulus högra hand är en soldat av låg rang. Detta återspeglar att Paulus ställning som romersk medborgare inte var lika speciell i Rom som i provinserna, se Apg 22:25-29.]
När de inte kunde komma överens skildes de åt, efter att Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder
I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom.
[Från:] Paulus [som betyder "den lille"], tjänare (slav, livegen) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus), kallad till apostel (budbärare) och avskild för [att predika] Guds evangelium (de goda nyheterna),
Från Paulus [vars namn betyder "liten"], genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus), och brodern Sosthenes. [Namnet Sosthenes betyder "befriare för sitt folk". Han fanns tillsammans med Paulus i Efesos när brevet skrevs och måste varit känd i församlingen i Korint. Kanske var han Paulus sekreterare som skrev ner det Paulus dikterade, fram till sista hälsningsfrasen som Paulus skrev själv, se 1 Kor 16:21. Han kan vara synagogföreståndaren med samma namn, som misshandlades inför landshövdingen Gallio när Paulus var i Korint första gången, se Apg 18:17.]
Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: "Jag tillhör (följer, håller mig till) Paulus" [som startade församlingen, se Apg 18:1-11], eller "Jag tillhör Apollos" [en gruppering influerad av grekisk alexandrinsk filosofi, se Apg 18:24], eller "Jag tillhör Kefas [Petrus judiska namn]" [kanske en judaistisk gruppering, se Gal 2:11-14], eller "Jag tillhör den Smorde (Messias, Kristus)". [Denna fras antyder att de andra inte tillhörde Jesus och kan ha varit en religiös klick som ansåg sig själva vara "sanna troende", förmer än andra och de enda verkligt troende.][Utifrån Paulus kommentar i 1 Kor 4:6 är det möjligt att han inte nämner de verkliga grupperingarna som Kloe berättat om. I stället tar han sig själv Paulus, Apollos och Petrus som exempel. Paulus hade inte hört de olika parternas berättelse och i en redan infekterad situation skulle det lätt bli ännu värre om Paulus tog ställning för en viss sida.]
Är den Smorde (Messias, Kristus) delad (uppdelad i olika delar)? [Nej!] Var Paulus korsfäst för er skull? [Nej!] Blev ni döpta i Paulus namn? [Nej!]
Om en säger: "Jag håller mig till Paulus" och en annan: "Jag håller mig till Apollos", är ni då inte som folk i allmänhet? [Avund och själviskhet leder till oordning och alla möjliga onda handlingar, se Jak 3:16. En av köttets gärningar är stridigheter, se Gal 5:20.]
[Korintierna visade sin omognad genom att de upphöjde mänskliga ledare till skyarna. Paulus bemöter detta genom att visa på att sant kristet ledarskap är ett tjänande ledarskap.] Vad är Apollos? Vad är Paulus? Vi är bara tjänare som har fört er till tro [inte ledare för olika grupperingar]. Herren har gett oss olika uppgifter.
Paulus, Apollos och Kefas [Petrus], världen (universum), liv och död, nutid och framtid, allt är ert. [Paulus använder en väl avvägd ironi genom att låna uttrycket "allt tillhör er" från de samtida populärfilosofierna. Stoiker och kyniker hävdade nämligen att även om de inte ägde någonting, tillhörde hela världen dem, eftersom de var vän med gudarna som ägde världen. Paulus avslöjar korintiernas brist på egentlig vishet för att om hela världen tillhörde dem fanns det ingen anledning att tala om att de tillhörde olika lärare.]
Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand. [Det var vanligt att brev dikterades. En skrivare med bra handstil skrev ned det som sades eller renskrev från ett utkast. Paulus tar som vanligt över pennan för att avsluta brevet, se Gal 6:11; 2 Thess 3:17.]
Från Paulus, genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och [från] brodern Timoteus. [Timoteus hade besökt Korint flera gånger, se Apg 18:5; 1 Kor 4:17; 16:10; 2 Kor 1:19. Han är troligtvis inte sekreterare på samma sätt som Tertius, se Rom 16:22. Han är nog inte heller medförfattare, snarare finns han med som ett vittne för att visa att Paulus inte är helt själv i dessa påståenden, se 5 Mos 19:15; 2 Kor 13:1.]Till Guds församling (gr. ekklesia) i Korint och alla de heliga i hela Achaia. [Korint var huvudort i den romerska provinsen Achaia i södra Grekland.] [Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.]
[Efter en längre undervisning om givande där han uppmanar korintierna att förnya sin iver för insamlingen till de troende i Jerusalem, tar Paulus upp sin egen roll som apostel. Paulus börjar detta stycke med auktoritet och tydlighet. Han har blivit anklagad av falska apostlar för att vara djärv när han skriver brev på avstånd, men feg väl på plats, se vers 10. Nu i brevets sista kapitel besvarar han den kritiken.] Jag, Paulus, vädjar personligen vid den Smordes (Kristi) mildhet och godhet, jag som [enligt vissa, se vers 10] är så "ödmjuk" när jag möter er ansikte mot ansikte, men "modig" när jag är långt borta [och skriver mina brev].
[Vers 1-5 är en enda lång mening i grekiskan.] [Från:] Paulus [betyder liten], en apostel (sändebud, ambassadör), [min auktoritet och mitt budskap fick jag] inte från människor eller genom någon människa [som förmedlade den till mig från Gud], utan genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och Gud Fadern, som uppväckte honom från de döda.
Se (lyssna noga nu), jag Paulus säger er, om ni låter er omskäras så blir den Smorde (Messias, Kristus) till ingen nytta för er.
[Från:] Paulus [betyder "den lille"], genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus) till Guds folk som bor i Efesos, de som tror på (är trogna, lojala mot) Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [I de äldsta handskrifterna saknas orden "i Efesos". Brevet har inga personliga hälsningar, trots att Paulus hade många kontakter i Efesos. Det talar för att brevet var ett rundbrev som lästes upp i flera församlingar. Den kopian som var adresserad till regionens huvudstad Efesos, hade troligtvis med det namnet här i inledningen, medan kopia som hänvisningen i Kol 4:16 syftar på kan ha haft orden "i Laodikea" i stället.]
Av den anledningen [att jude och hedning är en kropp som tillsammans formar ett Guds tempel, se 2:11-22], är jag, Paulus, en fånge för Jesus den Smorde (Messias, Kristus), för er hedningars skull ... [Meningen är oavslutad, något som inte är ovanligt i den antika brevstilen. Efter en beskrivning av apostelns uppgift återupptas den påbörjade meningen antingen i vers 8 eller 14.]
[Från:] Paulus och Timoteus, tjänare (slavar, livegna) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Till: alla de heliga i Jesus den Smorde (Messias, Kristus) som bor i Filippi [i Makedonien, nuvarande norra Grekland], tillsammans med församlingsledarna ("de som vakar över" – gr. episkopous) och församlingstjänarna (diakonerna, de som tjänar i praktiska tjänster i församlingen). [Detta är det enda brev där Paulus inte använder någon titel. Han känner församlingen i Filippi väl och de har en djup vänskap. Timoteus, som är Paulus närmaste medarbetare och som finns vid hans sida i Rom, skickar med sina hälsningar. Han är inte medförfattare eftersom Paulus skriver "jag" i vers 3. Kanske fungerade han som sekreterare. Timoteus fanns också med när Paulus kom till Filippi första gången och var ett välbekant ansikte för dem, se Apg 16:1-2; 16:12-40. Det har nu gått omkring tio år sedan församlingen grundades, och den har växt och är väl strukturerad med ledare och församlingstjänare. Här används grekiska episkopous (plural av episkopos) som beskriver församlingsledarnas funktion att "vaka över". Ordet används synonymt med äldste (gr. presbyterous), se Apg 20:17, 28.]
[Från:] Paulus, genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och [från] brodern Timoteus. [Timoteus som finns vid Paulus sida i Rom skickar också med sina hälsningar. Kanske fungerade han som sekreterare och skrev ner det Paulus dikterade, fram till sista frasen där Paulus signerar och validerar brevet, se Kol 4:18. Hos den fängslade Paulus i Rom finns även Aristarchus, Johannes-Markus, Justus, Epafras, Lukas och Demas, se Kol 4:10-14.]
[Allt detta ska han göra] om ni fortsätter i tron (vilket jag vet att ni gör), väl grundade och fasta [ni har blivit placerade på en grund, vilket resulterar i att ni bygger ert liv som ett hus stadigt på den grunden], och inte viker av från det hoppets evangelium som ni har hört – evangeliet som förkunnas i hela skapelsen (för allt skapat) under himlen, och jag Paulus har blivit dess tjänare. [Verbet "förkunnas" är i den grekiska verbformen "aorist", en verbform som inte har någon svensk motsvarighet. Eftersom det också är substantiviskt particip så har verbet ingen tydlig tidsform, utan syftar snarare till att beskriva karaktären av evangeliet som kolosserna har hört – ett som måste förkunnas för allt skapat. Ibland översätts verbet "har predikats", vilket kan tolkas som att inget mer behöver göras. Något som skulle gå emot Paulus livsgärning som är att predika och sprida evangeliet i hela världen! I stället är det evangeliet som alltid är relevant och som alltid behöver förkunnas bland alla folk i alla kulturer över hela jorden.]
Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. [Brevet avslutas med en personlig hälsning från Paulus, vilket betyder att fram till nu har någon annan hållit i pennan. I antiken var det vanligt att professionella skrivare anlitades, se Jer 36:4; Rom 16:22; 1 Kor 16:21; Filemon 1:19; 2 Thess 3:17. Timoteus kan ha haft den rollen, se Kol 1:1. När Paulus skriver denna sista rad är hans högra hand fastkedjad med en romersk soldats vänstra hand och kedjorna rasslar mot bordsskivan, se Apg 28:16. Paulus skickar med ett böneämne och en fridshälsning.] Tänk på mina bojor. [Jag är fortfarande fängslad.] Nåd (Guds favör och kraft) vare med er.
[Från:] Paulus och Silvanus [även kallad Silas] och Timoteus [Paulus närmsta medarbetare]. [Brevet innehåller många tripletter och inleds med tre personnamn. Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna. Här använder Paulus den latinska formen av hans namn. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och var liksom Paulus en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Silas och Timoteus reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. De hade stannat kvar i Thessalonike efter det att Paulus tvingats fly från staden. Nu har alla tre återförenats i Korint, se 1 Thess 3:6. Brevet skrivs i början av de 1,5 år som Paulus är där, se Apg 18:11.] Till: Thessalonikes församling (de utkallade – gr. ekklesia), som lever i Gud Fadern och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Det grekiska ordet för församling är ekklesia. I klassisk grekiska kunde ordet beskriva alla möjliga former av församlade människor som t.ex. den lagliga folkförsamlingen eller en mobb, se Apg 19:32, 39. Den ordagranna betydelsen är "de utkallade". Paulus är noga med att betona att församlingen i Thessalonike inte är vilken grupp av människor som helst, de är en Guds församling. I Bibeln kan ordet beskriva den lokala församlingen på en ort. Så används det här, men det kan också beteckna den universella församlingen av alla troende genom alla tider, se Matt 16:18.] Nåd (kraft, oförtjänt favör) och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) vare med er. [Inledningen i detta brev är den kortaste av alla Paulus brev. Han använder inte titeln apostel, vilket visar på hans nära relation med församlingen. Tillsammans med honom i Korint finns även Silas och Timoteus, se Apg 18:5; 2 Kor 1:19.]
Vi har verkligen önskat få komma till er. Både en och två gånger har jag, Paulus, försökt, men Satan har hindrat oss.
[Från:] Paulus och Silvanus [även kallad Silas] och Timoteus [Paulus närmsta medarbetare]. [Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna. Här använder Paulus den latinska formen av hans namn. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och var liksom Paulus en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Silas och Timoteus reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. De hade stannat kvar i Thessalonike efter det att Paulus tvingats fly från staden. Nu har alla tre återförenats i Korint, se 1 Thess 3:6. Brevet skrivs i början av de 1,5 år som Paulus är där, se Apg 18:11.] Till: Thessalonikes församling (de utkallade – gr. ekklesia), i Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Det grekiska ordet för församling är ekklesia. I klassisk grekiska kunde ordet beskriva alla möjliga former av församlade människor som t.ex. den lagliga folkförsamlingen eller en mobb, se Apg 19:32, 39. Den ordagranna betydelsen är "de utkallade". Paulus är noga med att betona att församlingen i Thessalonike inte är vilken grupp av människor som helst, de är en Guds församling. I Bibeln kan ordet beskriva den lokala församlingen på en ort. Så används det här, men det kan också beteckna den universella församlingen av alla troende genom alla tider, se Matt 16:18.]
Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag. [Det är lämpligt att ett brev som varnar för falska brev, se 2 Thess 2:2, 15, avslutas med en försäkran om brevets äkthet. Paulus använde ofta en sekreterare för att skriva sina brev, men skriver en hälsning med sin egen handstil som avslutning. I antiken var det vanligt att professionella skrivare anlitades, se Jer 36:4; Rom 16:22; 1 Kor 16:21; Filemon 1:19. Silas eller Timoteus kan ha haft den rollen för breven till Thessalonike, se 2 Thess 2:1. Paulus nämner att hans handstil är ett kännetecken i "alla sina brev". Hur många brev hade Paulus skrivit vid den här tiden? Breven till Thessalonike anses vara bland de tidigaste. Troligtvis är det brev som inte finns bevarade. Paulus hade ju varit en missionär under många år innan mitten på sin andra resa, då han skickar breven till Thessalonike från Korint, se Apg 18:11. I senare brev antyds att det finns mer korrespondens än den som finns bevarad, se 1 Kor 5:9-11; 2 Kor 2:3-4; Kol 4:16.]
[Från:] Paulus, apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde Jesus (Messias/Kristi Jesu apostel) på uppdrag av Gud, vår Frälsare, och den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vårt hopp.
[Från:] Paulus, genom Guds vilja apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde Jesus (Messias/Kristi Jesu apostel) enligt ett löfte om liv – det [som är Guds rika liv] i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
[Brevet avslutas med en dubbel välsignelse. Paulus välsignar först Timoteus personligen och sedan också hela församlingen. Detta är troligen Paulus sista brev. I så fall är dessa rader Paulus sista hälsning.] Herren vare med din ande [Timoteus]. Nåden (Guds favör, kraft)vare med er [hela församlingen i Efesos].
[De första fyra verserna är en enda mening i grekiskan.] [Från:] Paulus, Guds tjänare (slav, livegen) och apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus), sänd att föra Guds utvalda [de troende] till tro och insikt om den sanning som hör till gudsfruktan
[Här i inledningen och i avslutningen nämns fem namn, se vers 23-24. Detta indikerar att det finns en fin struktur och symmetri i brevet. Att Paulus inte använder titeln "apostel", som han gör i nio av sina tretton brev, antyder att han har en nära vänskap med Filemon. Titeln "fånge" indikerar att han sitter fängslad, troligtvis i Rom. Dock skriver han inte "kejsarens fånge" trots att han är fängslad av romerska staten. Omständigheterna äger inte Paulus, han ägs av Jesus och är hans fånge!] [Från:] Paulus, fånge till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus och brodern Timoteus. Till: Filemon, vår älskade vän och medarbetare [hans namn betyder "tillgiven"],
vill jag hellre vädja för kärlekens skull. [Grunden för beslutet måste vara osjälvisk, utgivande kärlek.] Jag, Paulus, en gammal man [en äldste] och nu en fånge till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
Jag, Paulus, skriver med egen hand: jag ska betala. För att nu inte tala om vad du är skyldig mig: dig själv. [Filemon hade troligen kommit till tro i Efesos när Paulus var där under sin tredje missionsresa och evangeliet spreds i hela Asien, se Apg 19:10. När Paulus i förbifarten nämner att Filemon är skyldig honom sin frälsning, använder han sig av ett retoriskt grepp som kallas paralipsis. Retoriken innebär att talaren drar uppmärksamhet till något för att sedan direkt förklara att det inte är relevant och inte behöver diskuteras vidare just nu. Det är ett skickligt sätt att förmedla något utan att behöva säga det rakt upp och ner.]
Räkna med att vår Herres tålamod [väntan på att döma världen, se vers 9] innebär frälsning. Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er efter den vishet som han har fått,