Någon sorts härskare Nämns i Bibeln vid namn
Saul

Israels förste kung. Benjaminit, son till Kish. Saul smordes till kung av profeten och domaren Samuel. Han enade riket, men vände sig bort från Gud. han trodde att han kunde blidka Gud med offer, men lydde inte Gud med hjärtat. Han förlorade då Samuels stöd. Saul förklastades som konung av Gud, som sade: "Jag ångrar att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt om från att följa mig och mitt ord, han har inte fullgjort befallningarna" (1 Sam 15:11). Istället utvalde Gud David till kung. Efter Samuels död ville Saul vid ett tillfälle fråga honom om råd om filistéerna som ville strida mot dem, och han vände sig då till en spåkvinna (andebesvärjerska) för att mana fram Samuel genom henne, trots att detta är förbjudet i Mose lag. Saul hade flera hustrur och söner, en av dessa var Jonatan.

Tidsperiod: Mose-David (1400 – 1000 f.Kr.)
Död: 1015 f.Kr.  (2746 AM*) i Gilboaberget
Ålder: -
Alt. namn/stavningar: Shaol
Engelska namn: Saul
Far: Kish
Relationer: Achinoam (äktenskap)
Rispa (bihustru)
barn (9): Mefivoshet, Armoni, Jonatan, Malki-Shua, Ishvi, Avinadav, Eshbaal/Ish-Boshet, Merav, Mikal
Relaterade: David (efterträdare)
Eshbaal/Ish-Boshet (efterträdare)



*Anno Mundi (latin för år och värld) är den judiska tideräkningen som utgår från världens tillkomst som är satt till år 3761 f.Kr. I år (2025) motsvaras av år 5785 i den judiska tideräkningen. Det som ses här är en ungefärlig siffra.

Rapportera ett problem

Användning i Bibeln


Saul H7586
שָׁאוּל (Shaol)
406 ggr i GT
Saul G4549
Σαούλ (Saoul)
9 ggr i NT
Totalt    415 ggr

Persondatabas BETA

Databasen med alla personer är under uppbyggnad. Hittar du något fel, hör gärna av dig info(@)karnbibeln.se.

Familjeträd

Släktträdet visar Sauls föräldrar, barn och barnbarn.

  • Kish
    • Saul

      Achinoam
      (Rispa)

      förstfödd

      Extra: Var en kung.


      Achinoam
      Rispa

      • Mefivoshet

        födelseordning ej tillgänglig

        Moder: Rispa

        Mefivoshet
      • Armoni

        födelseordning ej tillgänglig

        Moder: Rispa

        Armoni
      • Jonatan

        Sauls förstfödde

        Moder: okänd

        Jonatan
      • Malki-Shua

        Sauls barn nr: 2

        Moder: okänd

        Malki-Shua
      • Ishvi

        Sauls barn nr: 2

        Moder: okänd

        Ishvi
      • Avinadav

        Sauls barn nr: 3

        Moder: okänd

        Avinadav
      • Eshbaal/Ish-Boshet

        Sauls barn nr: 4

        Moder: okänd

        Eshbaal/Ish-Boshet
      • Merav

        Adriel

        Sauls barn nr: 5

        Moder: okänd

        Merav
        Adriel
      • Mikal

        David
        -Paltiel-

        Sauls barn nr: 6

        Moder: okänd

        Mikal
        David
        Paltiel

De symboler som används är:

  • Man

    hustru

  • Kvinna
  • Ingår i Jesu släktled
  • Härskare/ledare
  • flera personer




Referenser (327 st)

Filter:

Endast vid namn (327)
Endast nyckelverser (6)
Dölj genitiv (257)
Han hade en son som hette Saul (hebr. Shaol) – ung (utvald – hebr. bachor) och ståtlig (stilig – hebr. tóv), bland Israels söner fanns ingen ståtligare (vackrare – hebr. tóv) än han – från skuldran uppåt var han högre än någon i hela folket. [Han var huvudet högre än alla andra.]
[Namnet Shaol har betydelsen "efterfrågad", han var en efterlängtad och i bön efterfrågad pojke till Kish och hans fru. Ordet "ung" används ofta för en ogift ung man (Jes 62:5). Substantivet kommer från verbroten att granska och att välja, så frasen bachor v´tov kan också ha betydelsen "utvald och god/vacker". Saul är i 35-årsåldern och gift när han blir kung. Hans son, Jonatan, är befälhavare i det första kriget (och måste vara omkring 17-20 år då, se 1 Sam 13:2). GT anger inte hur länge Saul regerar, men Paulus skriver 40 år (Apg 13:21). Det kan vara en symbolisk tid, men hans efterträdare David och Salomo regerade vardera 40 år (2 Sam 5:4–5; 1 Kung 11:42). I så fall är Saul omkring 75 år när han strider mot filisteerna vid Gilboa (1 Sam 31:1–4). Se även 1 Sam 13:1.]
Nu hade Kish, Sauls fars, åsnor kommit bort och Kish sa till Saul, sin son: "Ta nu en av dina tjänare med dig och stå upp och gå och leta efter åsnorna."
När de kom till Tsofs land [i närheten av Ramah] sa Saul till sin tjänare som var med honom: "Kom och låt oss återvända så att inte min far slutar bry sig om åsnorna och oroar sig för oss istället."
[Saul bodde i Giva, drygt en mil norr om Jerusalem (1 Sam 11:4). Efraims bergslandskap låg drygt två mil nordväst om hans hem. Även om Shalisha och Shaalim är otydliga, identifierar de flesta dem med Baal-Shalisha respektive Shaalbim, som ligger vid de nordvästra och sydvästra ändarna av Efraimiternas bergsland. Bara att gå runt detta område skulle innebära en vandring på 10 mil, ett stort område att täcka under denna tredagars sökning (se vers 20). Regionen Tsof antas i allmänhet (baserat på 1 Sam 1:1) vara regionen för Samuels hemstad i Efraims bergslandskap.]
Då sa Saul till sin tjänare: "Se, om vi går, vad ska vi då ta med oss till mannen? Brödet är torrt i våra väskor och det är inte en gåva att ge till en gudsman, vad har vi?"
Och tjänaren svarade Saul och sa: "Se, jag har en fjärdedels shekel av [2,9 gram] silver [en veckas lön för en arbetare] i min hand som jag ska ge gudsmannen för att berätta om vår väg."
Sedan sa Saul till sin tjänare: "Väl talat (bra förslag). Kom, låt oss gå." Så de gick till staden där gudsmannen var. [Troligtvis Ramah en dryg mil norr om Jerusalem där Samuel brukade vara, se 1 Sam 7:17.]
Och Herren (Jahveh) hade visat för Samuel en dag innan han kom och sagt:
Och när Samuel såg Saul talade Herren (Jahveh) till honom: "Se mannen som jag talade med dig om. Denne ska ha auktoritet över mitt folk."
Sedan kom Saul nära Samuel i porten och sa: "Berätta för mig, jag ber dig, var finns siarens hus."
Och Samuel svarade Saul och sa: "Jag är siaren, gå upp före mig till den höga platsen, för du ska äta med mig idag och i morgon ska jag låta dig gå och jag ska tala om för dig allt du har på ditt hjärta.
Och Saul svarade och sa: "Är jag inte en benjaminit, från den minsta av Israels stammar? Och min familj den minsta av familjerna i Benjamins stam? Varför talar du då till mig på detta sätt?"
Och Samuel tog Saul och hans tjänare och förde in dem i salen och lät dem sitta på honnörsplatsen bland dem som var bjudna, vilket var omkring 30 personer.
Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sa: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
Och när de kom ner från den höga platsen till staden, talade han med Saul på hustaket. [På den här tiden byggde man husen med platta tak och hade platsen som ett extra rum.]
Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sa: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.
När de gick ner mot utkanten av staden [antika städer låg alltid på en höjd, så utkanten av staden syftar troligtvis på porten i muren] sa Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss." Och han gick vidare [ut ur staden]. "Men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord." [Samuel hade ett budskap från Herren till Saul som han ville dela enskilt med honom.]
Och det skedde när alla som kände honom sedan tidigare såg det, se, han profeterade med profeterna, då sa folket till varandra: "Vad är detta som kommer till Kishs son? Är Saul bland profeterna?"
Och en man på samma plats svarade och sa: "Och vem är deras far?" Därför blev det ett talesätt: "Är Saul också bland profeterna?"
Och Sauls farbror sa till honom och till hans tjänare: "Vart gick ni?" Och han sa: "Till att söka efter åsnorna, och när vi såg att de inte var funna kom vi till Samuel."
Och Sauls farbror sa: "Berätta för mig, jag ber dig, vad Samuel sa till dig."
Och Saul sa till sin farbror: "Han berättade rakt ut att åsnorna var upphittade." Men angående det Samuel talat om kungariket berättade han inget för honom.
Och han förde Benjamins stam nära efter deras familjer, och Matris familj träffades [lotten föll på den familjen], och Saul, Kishs son träffades [lotten föll på honom], men när de sökte honom kunde de inte hitta honom.
Och Saul gick också till sitt hus i [sin hemstad] Giva, och med honom gick de tappra männen (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft), vars hjärtan Gud (Elohim) hade berört.
Sedan kom budbärarna till Sauls [stad] Giva och talade dessa ord i folkets öron, och hela folket lyfte upp sina röster och grät.
Och se, Saul kom från fältet bakom sina oxar och Saul sa: "Varför gråter folket?" Och de återgav för honom vad mannen från Javesh sagt.
Och Guds (Elohims) Ande kom över Saul när han hörde dessa ord, och hans vrede upptändes mycket.
Och han tog ett ok av oxen och bröt det i delar och sände dem genom hela Israel i budbärares händer och sa: "Vemhelst som inte kommer efter Saul och efter Samuel, så ska det göras med hans oxe." Och fruktan för Herren (Jahveh) föll över folket och de drog ut som en man.
Nästa dag fördelade Saul folket i tre grupper, och de trängde in i lägret vid morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] och slog ammoniterna ända till då det var som hetast på dagen [eftermiddagen]. De som undkom var så skingrade att inte två av dem kom undan tillsammans. [Amoréerna måste till en början gjort visst motstånd, striden pågår omkring 12 timmar.]
Och folket sa till Samuel: "Vem är han som sa: Ska Saul regera över oss? För fram männen så att vi kan döda dem."
Men Saul sa: "Ingen man ska dödas idag, för idag har Herren (Jahveh) gett befrielse i Israel."
Och hela folket gick till Gilgal och där gjorde de Saul till kung inför Herrens (Jahvehs) ansikte i Gilgal.
Ett år hade Saul regerat [i praktiken], även om han [formellt] varit kung över Israel i två år.
[Första halvan av versen har orsakat huvudbry. Anledningen är att den inte följer den "vanliga formeln" att ange kungens ålder när han blev kung och hur länge han regerade (Jfr 2 Sam 2:10, 11; 5:4; 1 Kung 14:21; 22:42; 2 Kung 8:26). Många översättningar har försökt "rätta" texten så den passar formen ålder och regeringstid. Versen finns inte med i Septuaginta, men en del grekiska manuskript skriver att Saul var 30 år, troligtvis är uppgiften hämtad från andra kungars ålder, se 2 Sam 5:4. Den judiske historikern Josefus anger att Saul regerade i 20 år, se hans verk Judiska fornminnen (bok 6), men antyder även 40 år på andra ställen, något som Paulus nämner, se Apg 13:21. Det är otroligt att någon skrivare skulle ha lyckats korrumpera både åldern då Saul blev kung som tiden då han regerade utan att någon skulle ha märkt att det stod att Saul var ett år då han började regera och sedan var han kung i två år. Den mest naturliga tolkningen är att versen beskriver hur det gått ett år sedan Saul blev erkänd av folket som kung, men han hade formellt varit kung i två år.]
Och Saul valde åt sig 3000 män från Israel, varav 2000 var med Saul i Michmas [betyder: "dold plats"; troligtvis nuvarande Mukmas 11 km nordost om Jerusalem] och i Betels bergsbygd, medan 1000 var med [hans son] Jonatan i Giva-Benjamin [staden Giva i stammen Benjamins område, se även vers 15]. Resten av folket sände han var och en till sitt tält.
Och Jonatan slog filistéernas avdelning som var i Geva [maskulin form av "kulle"] och filistéerna hörde om det. Och Saul blåste i shofaren över hela landet och sa: "Låt hebréerna höra."
[Vid fyra tillfällen i Samuelsböckerna används den hebreiska stavningen Geva (maskulin form av ordet "kulle"), istället för Giva (den vanligare feminina formen för "kulle" som används tolv gånger i Samuelsböckerna). Det syftar troligen på samma plats, eventuellt vill författaren ge en annan betoning. Geva används i 1 Sam 13:3, 16; 14:5; 2 Sam 5:25 och Giva i 1 Sam 10:26; 11:4; 13:2, 15; 14:2, 16; 15:34; 22:6; 23:19; 26:1; 2 Sam 21:6; 23:29. Frasen Giva-Benjamin används i vers 2, 15 och 1 Sam 14:6, och anledningen kan vara att påminna om den tragiska händelsen i Dom 19–20.]
Och hela Israel hörde sägas att Saul slagit filistéernas avdelning, och att Israel även hade gjort sig förhatliga för filistéerna. Och folket samlades efter Saul till Gilgal.
Några av hebréerna hade gått över Jordan till Gads land och Gilead [öster om Jordanfloden].
Men Saul var fortfarande i Gilgal, och hela folket följde honom darrande av skräck.
Då sa Saul: "För hit till mig brännoffret och shalomoffret." Och han offrade brännoffret.
Just när han hade avslutat offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom för att hälsa honom.
Men Samuel sa: "Vad har du gjort?"
Saul svarade: "Eftersom jag såg att folket skingrades från mig och att du inte kom vid den tiden som du avtalat, och att filistéerna samlar sig själva mot Michmas,
Samuel sa till Saul: "Du har handlat dåraktigt [bara präster fick offra], du har inte hållit (vaktat, skyddat, bevarat) Herren (Jahvehs), din Guds (Elohims), befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) dig [5 Mos 20:8–9], för nu skulle Herren (Jahveh) ha befäst ditt kungarike över Israel för evigt.
Sedan steg Samuel upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stams område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.
Och Saul och Jonatan, hans son, och folket som var hos dem vistades i Geva-Benjamin [här används maskulina formen Geva, istället för den vanliga feminina Giva], men filistéerna var lägrade i Michmas.
Och när dagarna med krig kom, gick det inte att finna varken svärd eller spjut i någon av folkets händer som var med Saul och Jonatan, men hos Saul och Jonatan fann man dem (det var bara Saul och Jonatan som hade personliga vapen).
Och det hände en dag att Jonatan, Sauls son, sa till ynglingen som bar hans rustning [hans vapenbärare]: "Kom och låt oss gå över till filistéernas förläggning där på andra sidan." Men han berättade inte det för sin far.
Och Saul dröjde i utkanten av Giva under granatäppelträden som är i Migron [betyder: "hög klippa"; låg nära Giva], och folket som var med honom var omkring 600 män,
Och Sauls väktare i Givat-Benjamin tittade, och se skarorna smälte (var i upplösning) och de gick hit och dit. [Ordet för "var i upplösning" är ordagrant ordet för att smälta och beskriver en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Och Saul sa till folket [armén] som var med honom: "Räkna och se vem som har lämnat oss." Och när de hade räknat kom det fram att Jonatan och hans vapenbärare inte var där.
Och Saul sa till Achija: "För hit Guds (Elohims) ark." För Guds (Elohims) ark var vid den tiden hos Israels söner.
Och det hände när Saul talade till prästen att tumultet som var i filistéernas läger fortsatte och förvärrades, och Saul sa till prästen: "Dra undan din hand."
Och Saul och folket som var hos honom samlades tillsammans och kom till striden, och se, varje mans svärd var emot hans granne och där var ett mycket stort nederlag.
Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan.
Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sa: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
Och de berättade för Saul och sa: "Se, folket syndar mot Herren (Jahveh) när de äter [köttet] med blodet." [1 Mos 9:4; 3 Mos 3:17; 5 Mos 12:23] Och han sa: "Ni har handlat förrädiskt. Rulla på en gång (ordagrant: idag) fram en stor sten till mig." [Så djuren kunde slaktas och blodet rinna ner på marken.]
Då sa Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: 'Var och en, kom med din oxe och ditt får och slakta dem här och ät. Men synda inte mot Herren (Jahveh) genom att äta blod.' " Så hela folket förde med sig sin oxe den natten och slaktade dem där. [Förbudet mot att äta kött med blod är också kopplat med förbud mot blodsoffer för att frambringa andar, en sed som finns beskriven i flera hettitiska texter, se 3 Mos 19:26; 17:11–12.]
Sedan byggde Saul ett altare till Herren (Jahveh). Detta var det första altaret som han byggde till Herren (Jahveh).
Och Saul sa: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
Och de sa: "Gör det som är gott i dina ögon."
Och prästen sa: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Det är troligt att prästen använde Urim och Tummim för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 28:30; 3 Mos 8:8.]
Saul frågade om Guds (Elohims) råd: "Ska jag gå ner efter filistéerna? Ska du ge dem i Israels hand?" Men han svarade honom inte den dagen.
Då sa Saul: "Dra er hit alla folkets ledare, och vet och se hur denna synd har gått till idag.
Så han sa till hela Israel: "Var ni på en sida och jag och min son Jonatan ska vara på den andra sidan." Och folket sa till Saul: "Gör det som är gott i dina ögon."
Och Saul sa till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): "Tillkännage det rena." Och lotten föll på Saul och Jonatan men folket undkom.
Och Saul sa: "Kasta lott mellan mig och Jonatan min son." Och lotten föll på Jonatan.
Och Saul sa till Jonatan: "Berätta för mig vad du har gjort." Så Jonatan berättade och sa: "Jag smakade verkligen lite honung med spetsen på min stav som var i min hand. Här är jag (jag tar ansvar – hebr. hineni). Jag ska dö."
Saul svarade: "Gud (Elohim) ska göra så och mer därtill, du ska säkerligen döden dö Jonatan."
Men folket sa till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahveh) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
Då gav Saul upp att förfölja filistéerna och filistéerna gick till sin egen plats.
Saul hade erövrat kungamakten över Israel, stred han mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moab och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem.
Och detta är Sauls söner: Jonatan och Ishvi och Malchishoa, och hans två döttrar var dessa, namnet på den förstfödda Merav och namnet på den yngre Michal.
Och namnet på Sauls hustru var Achinoam, Achimats dotter, och namnet på härföraren över armén var Avner, Ners son, Sauls farbror.
Och Kish var Sauls far och Ner, Avners far, var son till Aviel.
Och det var svåra strider mot filistéerna alla Sauls dagar. Och alla mäktiga män (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft – hebr. gever) och alla tappra män (starka, mäktiga stridsmän, soldater – hebr. chajil) som Saul såg, tog han till sig [till sin armé, se 1 Sam 8:11].
Och Samuel sa till Saul: "Herren (Jahveh) har sänt mig till att smörja dig till kung över hans folk, över Israel, lyssna nu därför till rösten av Herrens (Jahvehs) ord.
Och Saul samlade folket och räknade dem i [staden] Telaim [söder om Hebron i Negevöknen, troligtvis samma som Telem längs med Judas södra gräns mot Edom, se Jos 15:21, 24], 200000 fotfolk och 10000 män från Juda. [Totalt 210000 män, den näst största hären under Sauls karriär. Den största var tidigare, se 1 Sam 11:8.]
Och Saul kom till Amaleks stad [deras huvudstad] och låg och väntade på honom i dalen. [Troligtvis i Egyptens bäck som huvudvägen korsade, nuvarande Wadi el-Arish.]
Och Saul sa till keniterna [1 Mos 15:19; 4 Mos 24:21–22; Dom 4:11; 5:24]: "Gå, lämna, gå ner från amalekiterna, annars fördärvar vi er med dem, för ni visade nåd (kärleksfull omsorg) till hela Israels hus, när de kom upp, ut ur Egypten." Så keniterna lämnade från amalekiterna.
Och Saul slog amalekiterna från Chavila som man går till Shor, det är framför Egypten.
Men Saul och folket skonade Agag och det bästa av fåren och oxarna och tvååringarna och lammen av hankön och allt som var gott och förstörde det inte fullständigt, men allt värdelöst och svagt förstörde de fullständigt.
"Jag ångrar (sörj-tröstar – hebr. nacham) att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt om (vänt sig bort) från att följa mig och mitt ord, han har inte fullgjort befallningarna." Och det bedrövade Samuel och han ropade till Herren (Jahveh) hela natten.
[Hebr. nacham i vers 11, 29 och 35 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att Saul föll i synd, men börjar nu processen att trösta och ge en ny kung. I vers 29 är det just den "mänskliga aspekten" av att ändra sig, som betonas – nej, sådan är inte Gud!]
Och Samuel steg upp tidigt för att möta Saul på morgonen. Och man berättade för Samuel och sa: "Saul kom till Karmel och se, han har satt upp ett monument åt sig och har gått vidare och gått ner till Gilgal."
Och Samuel kom till Saul och Saul sa till honom: "Välsignad är du av Herren (Jahveh)! Jag har gjort befallningarna som Herren (Jahveh) har sagt."
Och Saul sa: "De har tagit dem från amalekiterna, för folket skonade det bästa av får och av oxar, för att offra det till Herren (Jahveh) din Gud (Elohim), och det övriga har vi fullständigt förstört."
Och Samuel sa till Saul: "Stopp! Och jag ska berätta för dig vad Herren (Jahveh) sa till mig i natt."
Och han sa till honom: "Tala."
Och Saul sa till Samuel: "Jag har lyssnat till Herrens (Jahvehs) röst och jag har gått den väg som Herren (Jahveh) sänt mig, och har fångat Agag, amalekiternas kung, och har fullständigt förstört amalekiterna.
Sedan sa Saul till Samuel: "Jag har syndat, för jag har överträtt Herrens (Jahvehs) mun och dina ord, eftersom jag fruktade för folket och lyssnade till deras röst.
Men Samuel svarade Saul: "Jag ska inte återvända med dig, för du har förkastat Herrens (Jahvehs) ord och Herren (Jahveh) har förkastat dig från att vara kung över Israel."
Och Samuel återvände efter Saul och Saul tillbad Herren (Jahveh).
Sedan gick Samuel till Rama och Saul gick upp till sitt hus till Givat-Shaol.
Och Samuel såg aldrig Saul igen till den dag han dog, för Samuel sörjde (hebr. aval) över Saul. Och Herren (Jahveh) ångrade (sörj-tröstade – hebr. nacham) att han gjort Saul till kung över Israel. [Se kommentar i vers 11.]
[Den tredje enheten i Samuelsböckerna handlar om hur den unge David kommer till tronen. Den består av sju enheter som går från positiva händelser till negativa. De fyra första beskriver hans smörjelse, tjänst som harpospelare, segern över Goliat och hans popularitet och vänskap med Jonatan. Centralt vänder berättelsen och i ett kiastiskt mönster följer tre berättelser som beskriver hans kamp och hur Saul går hårdare och hårdare åt David.]
Herren (Jahveh) sa nu till Samuel: "Hur länge ska du sörja för Saul? Se jag har förkastat honom från att vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå. Jag ska sända dig till betlehemiten Jishaj, för jag har utsett bland hans söner åt mig en kung."
Och Samuel sa: "Hur kan jag gå? Om Saul hör det kommer han att döda mig."
Herren (Jahveh) svarade: "Ta en kviga med dig och säg: Jag har kommit för att offra till Herren (Jahveh).
Och Herrens (Jahvehs) Ande hade lämnat Saul, och han plågades (förskräcktes – hebr. baat) av en ond ande (plågoande – hebr. ra-ruach) från Herren (Jahveh).
[En ond ande från Herren
Fem gånger nämns hur Saul plågades av en ond ande från Herren/Gud (1 Sam 16:15, 16; 18:10; 19:9). En annan referens till något likande finns i Dom 9:23. Tidigare hade Saul blivit smord till kung av Samuel (1 Sam 10:1), något som ofta förknippas med att få Guds Ande. Nu beskrivs två saker som sker. Först lämnar Herrens Ande honom, det sker i versen efter att Herrens Ande kommit över David (vers 14) och som en konsekvens av att förkastats som kung (1 Sam 15:23, 26; 16:1). Dock hamnar Saul inte i ett normaltillstånd, i stället kommer nu något som också plågar honom. Det finns en tolkningskala där Saul drabbas bara själsligt och psykiskt till att han blir besatt av en ond ande. Det går att se hur kombinationen av hebreiska orden ra-roach (ond-ande) är ett uttryck för "ett olyckligt sinne" och ett dåligt humör, dvs att Saul plågas rent själsligt av oroliga tankar. Andra ytterligheten är att tolka det som att Saul står under inflytande av en demonisk makt som Herren har sänt, dock skulle det göra Herren (Jahveh) till demonernas furste, vilket inte är troligt. En tredje tolkning är att Herren sände en "plågande ängel". Herren har tidigare sänt fördärvaren till Egypten (2 Mos 12:23) och en dödsängel kommer senare sändas mot assyriernas läger (2 Kung 19:35). I så fall är det en, från Guds perspektiv, god ängel som står i Herrens tjänst. Däremot från Sauls perspektiv blir det en "ond/plågande ängel" som ständigt visar på Herrens rättfärdighet. Detta förskräcker och plågar Saul vilket gör att han stundtals blir så tokig att han vill döda David.
Oavsett tolkning (i graden av själsligt andligt, som i det hebreiska tankesättet inte åtskils) som plågar honom, så är detta något som Herren (Jahveh) tillåter att ske efter att Saul har lämnat Guds beskydd.]
Då sa Sauls tjänare till honom: "Se, nu (vi ber dig – hebr. na) [lyssna på oss], eftersom en ond ande från Gud (Elohim) plågar dig,
Saul svarade sina tjänare: "Förse mig med en man som kan spela skickligt och för honom till mig."
Därför sände Saul budbärare till Jishaj och sa: "Sänd mig din son David som är med fåren."
Och Jishaj tog en åsna och lastade den med bröd och en kanna vin och en killing och sände den med sin son David till Saul.
Och David kom till Saul och stod framför honom, och han älskade honom mycket och han blev hans rustningsbärare.
Och Saul sände bud till Jishaj och sa: "Låt David, jag ber dig, stanna inför mig, för han har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon."
Och det hände när anden från Gud (Elohim) var över Saul, att David tog kinnor-harpan och spelade med sin hand, och Saul fann lättnad och det var väl med honom, och den onda anden lämnade honom.
Och Saul och Israels män var samlade och slog läger i Elah-dalen (Terebintdalen). De ställde upp sig till strid mot filistéerna.
Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sa till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig.
När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filistén blev de förfärade och mycket rädda.
[Det vanligaste attributet som Saul beskrivs med är "mycket rädd", se 1 Sam 10:22; 13:7; 15:24; 17:24; 18:12, 15, 29; 22:7–8; 28:5, 20, 21. I jämförelse nämns att David är rädd två gånger, för Achish (kungen i Gat, se 1 Kung 21:12) och Gud (2 Sam 6:9).]
Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stridsfältet].
[David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13–16 nämns bara sju söner vid namn. I vers 13 nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikeböckerna.]
Och Jishajs tre äldsta söner hade gått efter Saul i striden, och namnen på de tre sönerna som hade dragit ut i strid var: Eliav – hans förstfödde, Avinodav – den andre, och Shamma – den tredje. [1 Krön 2:13]
Och David var den yngste och de tre äldsta hade följt Saul.
Men David gick fram och tillbaka mellan Saul [i Elahdalen, där armén var] och Betlehem, för att valla sin fars får. [David bodde hos sin far i Betlehem där han tog hand om hans fars får, men gick regelbundet med understöd till sina bröder i Sauls armé. I vers 54 nämns Davids tält.]
och Saul och de och alla Israels män är i Elah-dalen (Terebintdalen), och strider med filistéerna.
Och när orden var hörda som David talade, berättade de dem för Saul och han togs till honom.
Och David sa till Saul: "Låt ingen människas mod få falla (hjärta vara missmodigt). Din tjänare ska gå och strida med denne filisté."
Och Saul sa till David: "Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare)."
Och David sa till Saul: "Din tjänare har varit en herde för sin fars får, och när det har kommit ett lejon eller en björn och tagit ett lamm från flocken
Och David sa: "Herren (Jahveh) har gett mig ur lejonets mun och ur björnens mun, han ska ge mig ur filistéernas hand."
Då sa Saul till David: "Gå, och må Herren (Jahveh) vara med dig."
Och Saul klädde David med sina kläder och han satte en bronshjälm på hans huvud och klädde honom i en rustning (ett bröstpansar).
Och David band sitt svärd på rustningen och han försökte gå, han hade inte prövat det.
David sa till Saul: "Jag kan inte gå med detta för jag har inte prövat (är inte van vid, inte tränad med) det." Och han tog av sig det.
[Nu följer en tillbakablick i vers 55–66 med mer detaljer om vad som hände innan striden. Här ges nu en bakgrund till vers 25 där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i vers 55–58 är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul. David hade ju tidigare spelat hos Saul, se 1 Sam 16:21–23.]
Och när Saul såg David gå fram mot filistén sa han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
När David sedan återvände från slakten av filistén, tog Avner honom och förde honom till Saul med filisténs huvud i hans hand.
Då sa Saul till honom: "Vems son är du, du unge man?"
David svarade: "Jag är din tjänare Jishajs son, betlehemiten."
Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv).
Och Saul tog honom den dagen och lät honom inte gå hem mer till hans fars hus.
Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång (var vis, intelligent – hebr. sachal), och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon.
[De flesta grekiska översättningar har inte med 1 Sam 17:55–18:5, men det finns med i de hebreiska texterna.]
Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument.
[Det hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]
Och kvinnorna sjöng till varandra när de spelade och sa:
"Saul har slagit sina tusen
och David sina tiotusen."
Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sa: "De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket."
Och Saul bevakade David från den dagen och framåt.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahveh) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand.
Och Saul slungade (svingade, kastade – hebr. tol) spjutet. Han sa (tänkte): "Jag ska fästa David vid väggen." [Han ville genomborra David med spjutet i väggen, se 1 Sam 19:10.] Men David vek undan för honom (ordagrant: från hans ansikte), två gånger
[Här används inte det vanliga ordet för att kasta (hebr. shalach), utan det mer intensiva verbet att slunga (hebr. tol). Ordet används om vinden som "slungas ner" och skapar ett mäktigt oväder i Jona 1:4. Ordvalet beskriver hur Sauls okontrollerade agerande där han i sin vrede och slungar spjutet med hela sin kraft mot David. Detta är de två första försöken från Saul att döda David. Inte bara en gång, utan två, slungar han sitt spjut. Davids villighet att vara kvar länge nog i rummet för att Saul skulle hämta spjutet efter det första misslyckade mordförsöket, tyder på mod och en villighet att få Saul att överkomma sina kval. Totalt försöker Saul döda David 14 ggr, se även 1 Sam 18:17, 21; 19:1, 10, 11, 15, 20, 21, 22; 23:15; 26:2. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn.]
Och Saul blev rädd för David eftersom Herren (Jahveh) var med honom, men hade lämnat (vikit av ifrån) Saul.
Därför tog Saul bort honom från sig och gjorde honom till härförare över tusen, och han gick ut och in framför folket.
Och när Saul såg att han hade stor framgång fick han fruktan inför honom.
Och Saul sa till David: "Se, min äldsta dotter Merav [betyder: "ökning"], henne vill jag ge dig till hustru, bara du är en tapper son och strider Herrens (Jahvehs) strider." För Saul sa (tänkte): "Låt inte min hand vara över honom, utan låt filistéernas hand vara över honom." [Saul ger uttryck för en förhoppning om att David ska dödas. Detta är Sauls tredje försök att döda David.]
Men David sa till Saul: "Vem är jag och vad är mitt liv, eller min fars familj i Israel [vi är ingen känd släkt], att jag ska bli kungens svärson?"
Men det skedde när tiden för Merav, Sauls dotter, kom då hon skulle ha getts till David som hustru att hon gavs till mecholiten Adriel som hustru.
Men Michal [betyder: "Vem är som Gud"], Sauls dotter [den yngsta, se 1 Sam 14:49] älskade David och de berättade det för Saul, och dessa ord behagade Sauls ögon.
Och Saul sa (tänkte): "Jag ska ge henne åt honom så att hon kan bli en snara för honom, så att filistéernas hand vänds mot honom." Därför sa Saul till David: "Du ska idag bli min svärson genom en av de två." [Detta är Sauls fjärde försök att döda David.]
Och Saul befallde sina tjänare: "Tala med David i hemlighet och säg: Se kungen har behag i dig och alla hans tjänare älskar dig, bli därför nu kungens svärson."
Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Och David sa: "Är det en lätt sak för er att bli kungens svärson? Betänk att jag är en fattig man och ringa aktad?"
Och Sauls tjänare berättade för honom och sa: "Så här talar David."
Och Saul sa: "Så ska ni säga till David: Kungens önskan är inte någon hemgift, utan 100 filisteiska förhudar, som en hämnd på kungens fiender." För Saul tänkte att David skulle falla för filistéernas hand.
Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru.
[David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att låta Michal gifta sig med David.]
Och Saul såg och visste (förstod mycket väl) att Herren (Jahveh) var med David. Och Michal, Sauls dotter, älskade honom.
Och Saul var nu ännu räddare för David, och Saul var ständigt Davids fiende.
Sedan gick filistéernas furstar fram, och det hände att så ofta som de steg fram, hade David mer framgång än alla Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket tungt (aktat, respekterat).
Saul talade till Jonatan, sin son, och till alla sina tjänare att de skulle [komma på ett sätt att] döda David. [Detta är Sauls femte försök att döda David.] Men Sauls son Jonatan tyckte mycket om (beundrade verkligen, var mycket fäst vid) David.
Så Jonatan berättade detta för David [varnade honom] och sa: "Saul, min far, söker efter att döda dig, därför ber jag dig, var på din vakt (skydda dig) i morgon. Stanna på en undanskymd plats och göm dig.
Och Jonatan talade gott om David till sin far Saul och sa till honom: "Låt inte kungen synda mot sin tjänare, mot David, för han har inte syndat mot dig och hans arbete har varit mycket gott för dig [och för hela riket].
Och Saul lyssnade till Jonatans röst (tog till sig hans ord) och Saul lovade (gav sin ed): " [Så sant] Herren (Jahveh) lever, han ska inte dödas."
Jonatan kallade på David och berättade för honom allt som blivit sagt. Och Jonatan förde David till Saul och han var i hans närvaro som tidigare [och tjänstgjorde både militärt och med musik, se vers 8–9].
Och en ond ande från Herren (Jahveh) var över Saul [igen, se 1 Sam 16:14] när han satt i sitt hus med sitt spjut i sin hand och David spelade [på lyran] med sin hand. [Att sitta med "sitt spjut i sin hand", fullt redo för krig inne i sitt eget palats, visar på Sauls rädsla och mentala obalans. David var väl medveten om Sauls tidigare utbrott, se 1 Sam 18:10–11 och beredd.]
Och Saul försökte spetsa fast David vid väggen med spjutet, men David gled undan från Sauls åsyn (ansikte) och han slog in spjutet i väggen och David flydde [till sitt hus] och kom undan den natten. [Sauls sjätte försök att döda David.]
Saul sände budbärare till Davids hus för att bevaka det och sedan döda honom på morgonen. [Sauls sjunde försök att döda David.] Men Michal, Davids hustru berättade för honom [på samma sätt som sin bror Jonatan] och sa: "Om du inte räddar ditt liv i natt, kommer du i morgon att bli dödad."
Och när Saul sände budbärarna för att ta David [till kungen] sa hon: "Han är sjuk."
[När Saul hörde detta gav han en ny order.] Saul sände [tillbaka] budbärarna för att se David och sa: "För hit honom i sängen så att jag kan döda honom." [Detta är Sauls åttonde försök att döda David. Saul var fortfarande i samma maniska tillstånd som kvällen innan. Om David var för sjuk för att inte kunna gå på egna ben för att bli dödad, då måste han bli förd "i sin säng" för att kunna dödas.]
Saul sa till Michal: "Varför har du [min egen dotter] bedragit mig och låtit min fiende [David] gå, så att han kunde komma undan?"
Michal svarade Saul: "Han [David] sa till mig: 'Låt mig gå, varför skulle jag döda dig?' [Uttrycket tolkas som ett hot från David att döda Michal.] "
[Saul kallar David "sin fiende". Michal låtsas som om David hotat henne och ljuger om vad som har hänt. Ingen kunde ifrågasätta henne, och detta gav Saul ännu mer skäl att döda David, eftersom han hotat en medlem av kungahuset.]
Nu hade David flytt och undkommit. Han gick till Samuel i Rama [3km öster om Giva] och berättade för honom allt vad Saul gjort mot honom. Han och Samuel gick [tillsammans, vilket beskriver att de hade gemenskap] och vistades i Najot [tältlägren vid profetskolan i Rama].
[Najot används bara i detta kapitel och är troligtvis inte en stad, utan beskriver en lägerplats i Rama. Hebr. nave används för herdetält och navah är boning och även fält. Det är troligtvis namnet på området där Samuels profetskola höll till. Troligtvis samma plats som omnämns i 1 Sam 9:22 med en matsal med plats för 30 personer.]
Och man berättade för Saul och sa: "Se, David är i Najot [tältlägren, i Samuels boning] i Rama."
Då sände Saul budbärare för att ta David. Men när de såg skaran av profeter som profeterade och Samuel stå som huvud (ledare) över dem, kom Guds (Elohims) Ande över Sauls budbärare och de profeterade också.
När det berättades för Saul, sände han andra budbärare, även de profeterade. Och Saul sände budbärare en tredje gång och även de profeterade. [Det hebreiska ordet för att profetera, nava handlar om att tala inspirerat av Gud, proklamera hans ord, prisa och ära hans namn, inte bara om att förutse framtiden.]
Och han [Saul] tog även av sig sina [kungliga] kläder, och även han profeterade framför Samuel och han låg ner naken hela dagen och hela natten. Därför säger man: "Är även Saul bland profeterna?"
[Tre gånger hade Guds Ande kommit över de utsända tjänarna. Men Saul förstod inte att Gud var med David, utan gick då själv till Rama för att personligen ta livet av David. Detta är tolfte försöket att döda David. Det är inte troligt att Saul klädde av sig naken, istället tog han av sig sina kungliga kläder, se 2 Sam 6:20. Gud ödmjukade Saul. Berättelsen visar att det går att ha andliga erfarenheter, men det krävs omvändelse och ett verkligt överlämnade för att förvandla sitt liv. Frasen "Är även Saul bland profeterna" återfinns även i 1 Sam 10:10–12.]
Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom.
Men Saul talade ingenting den dagen för han tänkte: "Något har hänt honom så att han är oren, han är säkert oren."
Och det hände på morgonen efter nymånen, som var den andra dagen, att Davids plats var tom, och Saul sa till Jonatan: "Varför kommer inte Jishajs son [David] till måltiden, varken igår eller idag?"
Och Jonatan svarade Saul: "David bad mig om lov att få lämna för att gå till Betlehem,
Och Sauls vrede upptändes mot Jonatan och han sa till honom: "Du son till en motsträvig upprorsmakare, visste jag inte att du har valt Jishajs son till din egen skam och till din mors nakenhets skam?
Och Jonatan svarade Saul sin far och sa: "Varför ska han dödas? Vad har han gjort?"
Och Saul slungade (kastade) sitt spjut mot honom för att slå (döda) honom. Därför visste Jonatan att hans far hade bestämt att låta döda David.
Nu var en av Sauls tjänare där den dagen, begränsad (förhindrad, instängd) inför Herren (Jahveh), och hans namn var Doeg, edomiten, ledaren för Sauls herdar.
[Doeg kan ha avlagt ett nasirlöfte, eller så är det sabbat vilket gjorde att han inte kunde göra något denna dag. Så småningom kommer han att berätta för Saul att David varit här och dödat alla präster, se 1 Sam 22:9, 18, 22; Ps 52:2.]
Och David steg upp och flydde den dagen av fruktan för Saul och kom till Achish, kungen i Gat. [Han flyr till sin ärkefiende Achish, och med sig har han svärdet som tillhörde Achishs döda hjälte Goliat.]
Och Achishs tjänare sa till honom: "Är inte detta David, landets kung? Sjunger de inte om honom när de dansar och säger:
Saul har slagit sina 1000,
och (men) David sina 10000?" [1 Sam 18:7]
Och Saul hörde att David hade hittats och att männen var med honom. Saul satt nu i [sin hemstad, se 1 Sam 10:26] Giva under tamarisken på höjden (hebr. ramah) med spjutet i sin hand [som en spira], och alla hans tjänare stod runtomkring honom.
[Saul utförde sina kungliga sysslor utomhus, vilket inte var ovanligt, se 1 Sam 14:2; Dom 4:5. Tamarisken växte i ökenlandskap och var en ovanlig syn i bergstrakten kring Giva. Kanske var detta en kultplats. Saul hade tidigare beordrat att David skulle dödas, se 1 Sam 19:1. När han nu får höra var David är, går han igång och brister ut till alla sina män kring sig. Han kallar dem "Benjamins söner" vilket indikerar att han insatt personer från sin egen stam i ledande positioner. Han anspelar nu på deras lojalitet till sin stam och deras girighet.]
Och Saul sa till sina tjänare som stod runt honom: "Lyssna, jag ber er Benjamins söner, ska Jishajs son [från Juda stam] ge fält och vingårdar till er alla, ska han göra er till ledare över 1000 och ledare över 100,
Då svarade edomiten Doeg, som var satt över Sauls tjänare, och sa: "Jag såg Jishajs son [David] komma till Nov [levitisk stad strax nordost om Jerusalem på berget Scopus, se vers 19], till Achimelech, Achitovs son. [1 Sam 21:7; Ps 52:2]
Och Saul sa: "Lyssna jag ber dig, Achitovs son."
Han svarade: "Här är jag, min herre." [Här är jag – hebr. hineni, betyder "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
Och Saul sa till honom: "Varför har ni konspirerat mot mig, du och Jishajs son, när du gav honom bröd och ett svärd och har frågat Gud (Elohim) för honom, så att han ska resa sig upp emot mig och ligga i bakhåll som denna dag?"
Och Evjatar berättade för David att Saul hade slagit Herrens (Jahvehs) präster.
Då sa David till Evjatar: "Jag visste den dagen när edomiten Doeg var där att han säkert skulle berätta för Saul [1 Sam 21:7]. Jag har dragit död över alla själar i din fars hus.
Och det berättades för Saul att David kommit till Qila, och Saul sa: "Gud (Elohim) har gett honom i min hand, för han är instängd när han har gått in i en stad som har portar och bommar."
Och Saul kallade hela folket till strid för att gå ner till Qila och belägra David och hans män.
Men David visste att Saul tänkte ut ont mot honom och han sa till prästen Evjatar: "Ta hit efoden [prästens heliga väst]."
Och David sa: "Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), din tjänare har med säkerhet hört att Saul söker att komma till Qila för att fördärva staden för min skull.
Kommer Qilas män att ge mig i hans hand? Ska Saul komma ner som din tjänare har hört? Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), jag ber dig (vädjar) berätta för din tjänare."
Då sa Herren (Jahveh): "Han ska komma ner."
David frågade igen: "Kommer Qilas män att ge mig i Sauls hand?"
Och Herren (Jahveh) svarade: "De ska ge dig i hans hand (lämna ut dig)."
Då steg David och hans män, som var omkring 600, upp och lämnade Qila och gick varthelst de kunde gå. Och det berättades för Saul att David hade flytt från Qila och han lät bli att gå vidare.
Och David vistades i öknen i bergfästena [naturliga bergfästen, grottor och klippor som gav skydd – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och förblev i bergen i öknen Zif. [Tel Sif ligger strax söder om Hebron, ett kargt område med inte så många invånare, där det är lätt att gömma sig.] Och Saul sökte honom varje dag men Gud (Elohim) gav honom inte i hans hand.
Och David såg att Saul kom ut för att söka hans liv och David var i Zifs öken i skogen.
Och Jonatan, Sauls son, steg upp och gick till David i skogen och styrkte (hebr. chazaq) hans hand i Gud (Elohim). [Jonatan uppmanade David att vara säker och tapper i förvissningen att Gud är med honom. Samma ord (hebr. chazaq) använder Herren när han uppmuntrar Josua, se Jos 1:6, 7, 9.]
Och han sa till honom: "Frukta inte, för min far Sauls hand ska inte finna dig, och du ska bli kung över Israel och jag ska vara nästa under dig. Och det vet även min far Saul."
Men några zifiter [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] drog upp till Saul i [hans hemstad] Giva och sa: "Gömmer sig inte David bland oss i fästena (bergfästena – hebr. masad) i skogen, på Chachilas kullar som ligger i södra Jeshimon?
Och Saul sa: "Välsignade är ni av Herren (Jahveh) för ni har medlidande med mig.
Och de steg upp och gick till Zif före Saul. Men David och hans män var i Maons öken i Arava söder om Jeshimon.
Och Saul och hans män gick och sökte honom. Och de berättade för David, därför kom han ner till klippan och vistades i Maons öken. Och när Saul hörde det, jagade han efter David i Maons öken.
Och Saul gick på den ena sidan av berget och David och hans män på den andra sidan av berget, och David skyndade sig att komma bort från Saul, för Saul och hans män omringade David och hans män runtom för att ta dem.
Men det kom en budbärare till Saul och sa: "Skynda dig och kom, för filistéerna har gjort en räd över landet."
Och Saul återvände från att jaga David och gick mot filistéerna. Därför kallade de platsen för Sela-Machelqot. [Sela betyder brant klippa och Machelqot betyder delad. Platsen ligger i Maons öken sydöst om Hebron.]
Och det hände när Saul hade återvänt från att förfölja filistéerna, att det berättades för honom och man sa: "Se, David är i Ein-Gedis öken."
Och Saul tog 3000 utvalda män från hela Israel och gick och sökte David och hans män på klipporna med stenbockar.
Och han kom till fårens inhägnader vid vägen, där var en grotta och Saul kom in för att uträtta sina behov [ordagrant: "täcka sina fötter"; samma uttryck används i Dom 3:24 om Eglon]. Och David och hans män satt i den innersta delen av grottan.
Och Davids män sa [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahveh) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet)Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
Men det hände därefter att Davids hjärta slog honom eftersom han hade skurit av Sauls vinge [hörnet eller tofsen på hans mantel].
Och David övertygade sina män med dessa ord och lät dem inte resa sig mot Saul. Och Saul reste sig upp från grottan och gick sin väg.
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sa: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig.
Och David sa till Saul: "Varför lyssnar du till människors ord som säger: Se, David söker din ofärd?
Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sa: "Är detta din röst, min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät.
David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till borgen (hebr. matsodah) [i Ein-Gedi, se vers 1].
Men Saul hade gett sin dotter Michal, Davids hustru, till Palti, Lajishs son som var från Gallim.
Zifiterna [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] kom till Saul i Giva och sa: "Gömmer inte David sig själv bland Chachilas kullar som är före Jeshimon?"
Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
Och Saul slog läger bland Chachilas kullar som är framför Jeshimon vid vägen. Men David vistades i öknen och han såg att Saul kom efter honom i öknen.
Därför sände David ut spejare och förstod att Saul kommit med en särskild avsikt.
Då steg David upp och kom till platsen där Saul slagit läger. Och David såg platsen där Saul låg, och [även] Avner, Ners son, ledaren för armén. Saul låg innanför barrikaden, och folket tältade runt omkring honom.
Och därför svarade David till Achimelech, hettiten och till Avishaj, Tserojahs son, bror till Joav och sa: "Vem vill gå ner med mig till Saul i lägret?" Och Avishaj sa: "Jag vill gå ner med dig."
Och David och Avishaj kom till folket på natten, och se, Saul låg och sov innanför barrikaden med sitt spjut nerstucket i marken vid sitt huvud, och Avner och folket låg runt omkring honom.
Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvud och de bar bort dem och ingen man såg det, ingen visste det, inte heller vaknade någon, för alla sov, eftersom en djup sömn från Herren (Jahveh) hade fallit över dem.
Och Saul kände igen Davids röst och sa: "Är detta din röst min son David?"
David svarade: "Det är min röst, min herre kungen."
Och Saul sa: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen."
Och Saul sa till David: "Välsignad är du min son David, (du ska) även mäktigt vara mäktig och även segrande segra."
David gick sin väg och Saul återvände till sin plats.
Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sa i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna på) att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
Och det berättades för Saul att David hade flytt till Gat och han letade inte längre efter honom.
Samuel var nu död och hela Israel hade sörjt honom och begravt honom i Rama, i hans egen stad. Saul hade tagit bort (förbjudit, utrotat) alla siare som frågade andar (demoner) eller familjeandar (spiritister) ut ur landet. [3 Mos 19:31; 20:6]
Och filistéerna församlade sig och kom och slog läger i Shunem, och Saul samlade ihop hela Israel och de slog läger vid [berget] Gilboa.
Och när Saul såg filistéernas armé blev han rädd och hans hjärta slog snabbt.
Och när Saul frågade Gud (El), svarade inte Herren (Jahveh) honom. Inte i drömmar, inte med Urim [som användes av översteprästen för att få svar från Gud, se 2 Mos 28:30], inte genom profeter.
Då sa Saul till sin tjänare: "Sök upp en kvinna åt mig som kan fråga en ande, så att jag kan gå till henne och fråga henne."
Och hans tjänare svarade honom: "Se, det finns en kvinna som frågar en ande i Ein-Dor."
[Tjänaren visste på en gång om denna kvinna som använde sig av svartkonst, nekromanti och andebesvärjelse för att tala med andar. Ein-Dor är troligtvis Tell Tsaftaafot bara några kilometer söder om berget Tabor i Jezereldalen.]
Och Saul klädde ut sig själv (gjorde sig själv oigenkännlig) och tog på sig andra kläder och gick, han och två män med honom, och de kom till kvinnan på natten och han sa: "Skåda åt mig, jag ber dig, genom en ande och mana fram åt mig vemhelst jag ska namnge för dig."
Och kvinnan sa till honom: "Se, du vet vad Saul har gjort, hur han har rensat ut (huggit bort) de som siar (skådar) genom en ande (demon) eller en familjeande ut ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv som blir min död?"
Och Saul lovade (gav sin ed) till henne vid Herren (Jahveh) och sa: "Herren (Jahveh) lever, inget straff ska drabba dig för detta."
Och när kvinnan såg Samuel, skrek hon med en hög röst, och kvinnan talade till Saul och sa: "Varför har du bedragit mig? För du är Saul."
Och kungen sa till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinnan sa till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är insvept i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig.
Samuel sa till Saul: "Varför har du oroat mig och fört upp mig?"
Saul svarade: "Jag är mycket betryckt för filistéerna strider mot mig och Gud (Elohim) har lämnat mig och svarar mig inte längre, inte profeterna, inte genom drömmar. Därför har jag kallat på dig så att jag kan få veta vad jag ska göra.
Och Saul föll raklång i sin fulla längd på marken och var mycket rädd, på grund av Samuels ord. Och det fanns ingen styrka i honom, för han åt inget bröd hela dagen eller hela natten. [Saul hade tydligen fastat som en förberedelse inför detta besök. Ironiskt nog utövade han religiös hängivenhet för att bryta mot Guds bud.]
Och kvinnan kom till Saul och såg att han var mycket förfärad och sa till honom: "Se, din tjänarinna har lyssnat till din röst och jag har lagt mitt liv i din hand och har lyssnat på de ord som du har talat till mig.
och hon ställde fram det till Saul och hans tjänare och de åt. Sedan steg de upp och gick sin väg den natten.
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, tjänare till Israels kung Saul. Han som har varit hos mig över ett år (ordagrant: 'dagar även år'), och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Är inte denne David han som de sjunger den ene till den andre i dansen och säger:
'Saul har slagit sina 1000
och (men) David sina 10000?' " [1 Sam 18:7]
Och filistéerna gick hårt åt Saul och hans söner, och filistéerna slog Jonatan och Avinadav och Malchishoa, Sauls söner.
Och striden var hård mot Saul och bågskyttarna kom ikapp honom och han kom i stor nöd på grund av bågskyttarna.
Och Saul sa till sin vapendragare: "Dra ditt svärd och genomborra mig med det, annars kommer dessa oomskurna att genomborra mig och göra hån av mig."
Men vapenbäraren ville inte, för han var mycket rädd. Därför tog Saul sitt svärd och hävde sig över det.
Och när hans vapendragare såg att Saul var död, gjorde han likadant och hävde sig över sitt svärd och han dog med honom.
Så dog Saul och hans tre söner och hans vapendragare och alla hans män denna samma dag tillsammans.
Och när Israels män som var på den andra sidan dalen och de som var bortom Jordan, såg att Israels män flydde och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde, och filistéerna kom och bodde i dem.
Och det skedde på morgonen när filistéerna kom för att klä av de slagna att de fann Saul och hans tre söner fallna på berget Gilboa.
Och när invånarna i Javesh-Gilead hörde om honom, vad filistéerna hade gjort med Saul,
reste sig alla stridbara män och gick hela natten och tog Sauls kropp och hans söners kroppar från Beit-Sheans mur och de kom till Javesh och brände dem där.
[Berättelsen fortsätter från 1 Sam 31:11–13, året är ca 1010 f.Kr.]
Efter Sauls [israeliternas förste kungs] död, när David hade återvänt från slakten på amalekiterna stannade David två dagar i Tsiklag. [1 Sam 30]
På den tredje dagen kom en man från Sauls läger [i Jezereldalen] med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud [två tydliga tecken på sorg]. När han kom till David föll han ner på marken och böjde sig ner.
[Avstånden mellan Sauls läger i Gilboa i Jezereldalen ner till området i Negev kring Beer-Sheva är drygt 20 mil, vanligtvis är det en 4-5 dagars vandring, men referensen till tredje dagen tyder på att han rört sig raskt med dessa brådskande nyheter.]
David frågade honom: "Hur går det [i kriget mot filistéerna i norr]? Jag ber dig, berätta för mig!"
Han svarade: "Folket har flytt från striden, och många från folket har också fallit och dött, och Saul och Jonatan, hans son, är också döda."
David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: "Hur vet du att Saul och Jonatan, hans son, är döda?"
Den unge mannen som berättade detta för honom svarade: "När jag råkade vara på berget Gilboa, se då lutade sig Saul över sitt spjut och vagnarna och ryttarna ansatte honom hårt.
Och de klagade och grät och fastade till kvällen, för Saul och för Jonatan, hans son, och för Herrens (Jahvehs) folk och för Israels hus, eftersom de hade fallit för svärdet.
Och David mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) denna klagosång (hebr. qina) över Saul och över Jonatan, hans son,
Gilboas berg,
låt där inte bli någon dagg,
inget regn över dig,
inga fält med utsökta frukter,
för där kastades de mäktigas sköld bort,
Sauls sköld, utan att vara smord med olja.
Från blodet av de slagna,
från fettet (mänskliga köttet) av de mäktiga,
Jonatans båge återvänder inte,
och Sauls svärd återvände inte tomt.
Saul och Jonatan,
de älskade, och sköna i deras liv,
också i deras död var de inte åtskilda,
de var snabbare än örnarna,
de var starkare än lejonen.
Ni Israels döttrar,
gråt över Saul
som klädde er i scharlakan [den mest dyrbara färgen; lyxiga kläder] och prakt (juveler, smycken; glädje – hebr. eden)
och satte guldsmycken på era kläder.
Männen i Juda kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
Och de berättade för David och sa: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul."
Och David sände budbärare till Javesh-Gileads män och sa till dem: "Välsignade är ni av Herren (Jahveh) eftersom ni har visat nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot er herre, till Saul, och har begravt honom.
Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."
Men Avner, Ners son, härförare för Sauls armé, hade tagit Ish-Boshet, Sauls [yngste] son och fört honom över till Machanajim,
Ish-Boshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David.
[Namnet Ish-Boshet betyder: "man av skam", i Krönikeböckerna kallas han Eshbaal, som betyder "Baal finns" (1 Krön 8:33). Han är inte en smord kung, utan någon som tillsätts som kung över alla elva stammar, förutom Juda där David regerar. Under två år är det en tillfällig splittring i ett Nord- och Sydrike innan David enar nationen igen.]
Och [Sauls härförare] Avner, Ners son, tillsammans med tjänarna till Sauls [yngste] son Ish-Boshet gick ut från Machanajim till Givon.
Och de steg upp och gick över efter [lika] antal:
Tolv för Benjamin och för Ish-Boshet, Sauls son,
och tolv av Davids tjänare.
Och det var långvarigt krig mellan Sauls hus och Davids hus, och Davids hus växte sig starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare.
Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus.
Och Saul hade en bihustru som hette Ritspa, Ajas dotter, och han [Ish-Boshet] sa till Avner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?"
Och Avner blev mycket arg över Ish-Boshets ord och sa: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna!
att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva."
Så han [David] svarade: "Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte träder fram inför mig innan du först fört hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte."
[Michal älskade David (1 Sam 18:20) och blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 100 förhudar (1 Sam 18:25). Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man (Palti, se 1 Sam 25:44). Nu vill David ha tillbaka sin hustru.]
Sedan sände David budbärare till Ish-Boshet, Sauls son, och sa: "Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar." [David och Michal hade inte skilt sig och brudpriset (motsvarigheten) hade inte återlämnats, så hon var fortfarande hans hustru, se 1 Sam 18:25.]
Och när Sauls son [Ish-Boshet som regerade de 11 stammarna (utom Juda) från staden Machanajim på östra sidan om Jordanfloden, se 2 Sam 2:8] hörde att Avner [hans befälhavare] var död i Hebron blev hans händer matta (tappade han både styrka och mod) och alla israeliter blev förfärade. [Avner hade mördats av Joav, se 2 Sam 3:27. Motsatta uttrycket med "stärkta händer" finns i 2 Sam 2:7.]
Men Sauls son [Ish-Boshet] hade två män som var ledare för (var sitt) rövarband. [De hade motsvarande position och uppdrag som Joav hade i Davids armé, se 2 Sam 3:22.]
Namnet på den ene var Baana [betyder: "att plåga"]
och namnet på den andre var Rechav [betyder: "en som rider"],
de var söner till Rimmon, beerotiten av Benjamins stam. För även Beerot räknades till Benjamin,
[I denna vers, som är en parantes, introduceras Jonatans son Mefivoshet.] Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i båda sina båda fötter. Han var 5 år när rapporten från Jizreel kom om Saul och Jonatan. [Både Mefivoshets far och farfar hade dött vid slaget vid Gilboa i Jezereldalen, se 1 Sam 31:1. Mefivoshets (Israels tronarvinges) liv stod nu på spel, eftersom alla potentiella efterträdare brukade röjas ur vägen av nya härskare.] Hans barnflicka [som ansvarade för Mefivoshet då Jonatan gått ut i striden] tog (lyfte upp) honom och flydde, men under den kaosartade flykten föll han och blev lam. Hans namn var Mefivoshet.
[Även om detaljerna inte ges här är det troligt att filistéerna tog kontroll över hela regionen, och var på väg söderut för att plundra Sauls huvudstad Giva (1 Sam 10:26; 11:4, strax norr om Jerusalem), där Mefivoshet befann sig. Texten ger inga detaljer om hur han föll, kanske hoppade de från någon mur och han bröt benen, eller fick en nervskada i nacken som gjorde att han blev lam. Oavsett så måste detta skapat djupa skuldkänslor hos barnflickan som i en svår situation försökte skydda honom, men det sker en olyckshändelse och barnet blir handikappat. Namnet Mefivoshet betyder "krossar skam", utanför Samuelsböckerna kallas han också Meriv-Baal, se 1 Krön 8:34; 9:40. Omnämnandet av Mefivoshet just här har även en litterär poäng, i nästa vers nämns hur Sauls son Ish-Boshet som betyder "man av skam" dör. Författaren vill ge hopp, skammen kommer krossas. Mefivoshet kommer spela en avgörande roll i framtida händelser, se 2 Sam 9:1–13; 16:1–4; 19:24–30.]
Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sa till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahveh) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)."
[Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se 1 Sam 17:57. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25. Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]
När någon berättade för mig och sa: Se Saul är död, och han i sina egna ögon trodde att han kom med goda nyheter, då tog jag tag i honom och slog honom i Tsiklag [i södra delen av Juda i Negevöknen], istället för att belöna honom för hans nyhet [2 Sam 1:1–16].
Redan långt tidigare, när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel [1 Sam 18:5, 13, 16]. Och Herren (Jahveh) sa till dig: Du ska föda (valla; vara en herde för – hebr. raah) mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel." [1 Sam 16:11–13; Ps 78:70–72]
Och det skedde när Herrens (Jahvehs) ark kom in i Davids stad att Michal, Sauls dotter, tittade ut genom fönstret och såg kung David hoppa och dansa inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och hon föraktade honom i sitt hjärta.
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sa: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på sina tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!"
[David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.
Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. [Ps 89:34–36]
Och David sa: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus, så att jag kan visa honom nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed) för Jonatans skull?"
Nu fanns där en tjänare från Sauls hus som hette Tsiva, och de kallade honom till David och kungen sa till honom: "Är du Tsiva?"
Han sa: "Din tjänare är han."
Kungen frågade: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus (familj) så att jag kan visa Guds (Elohims) nåd (hebr. chesed) mot honom?"
Tsiva svarade kungen: "Jonatan har fortfarande en son som är förlamad i sina båda fötter."
Och Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son, kom till David och föll ner på sitt ansikte och kastade sig på marken.
Men David sa: "Mefivoshet!"
Och han svarade: "Se, din tjänare."
Och David sa till honom: "Frukta inte, för jag ska med säkerhet visa dig nåd (hebr. chesed) för Jonatan, din fars, skull. Jag ska återställa hela din far Sauls mark och du ska alltid få äta bröd vid mitt bord."
Sedan kallade kungen på Tsiva, Sauls tjänare, och sa till honom: "Allt som tillhört Saul och hela hans hus har jag gett till din herres son.
Natan sa till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand,
Och David kom till Bachorim. Se, där kom det ut en man som tillhörde Sauls hus släkt, vars namn var Shimi, Geras son. Han kom ut och förbannade oavbrutet när han kom.
Herren (Jahveh) har låtit komma över dig Sauls hus blod, i vars ställe du har regerat, och Herren (Jahveh) har gett kungariket i din son Avshaloms hand, och se du har fångats i din egen ondska eftersom du är en blodsman."
Och där var 1000 män från Benjamin med honom, och Tsiva, husets tjänare, och hans 15 söner och hans 12 tjänare med honom. Och de rusade ner i Jordan [och korsade den] före kungen.
Och Mefivoshet, Sauls barnbarn (son), kom ner för att möta kungen [David] och han hade inte haft skor på sina fötter, inte klippt skägget och inte tvättat sina kläder från den dag kungen lämnade till dagen då han kom hem i frid (shalom).
Och det var en hungersnöd i Davids dagar, tre år, år efter år, och David sökte Herrens (Jahvehs) ansikte. Och Herren (Jahveh) sa: "Det är för Saul och för blodet från hans hus eftersom han dödade givoniterna."
Och kungen kallade på givoniterna och sa till dem, - givoniterna tillhörde inte Israels söner utan var en kvarleva från amoréerna och Israels söner hade gett sin ed till dem, men Saul sökte att döda dem i sin nitälskan för Israels söner och Juda, -
Och givoniterna sa till honom: "Det handlar inte om silver eller guld mellan oss och Saul eller hans hus. Det är inte heller vår sak att döda någon man i Israel." Och han sa: "Vad säger ni att jag ska göra för er?"
låt sju män av hans söner ges till oss, och vi ska hänga upp dem till Herren (Jahveh) i Sauls Giva, Herrens (Jahvehs) utvalda."
Så kungen sa: "Jag ska ge er dem."
Men kungen räddade Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son, eftersom Herrens (Jahvehs) ed fanns mellan dem, mellan David och Jonatan, Sauls son.
Och kungen tog Ritspas, Ajas dotters, två söner som hon födde till Saul, Armoni och Mefivoshet och Sauls dotter Michals fem söner som hon fött till Adriel, Barzilajis son mecholatiten,
Och man berättade för David vad Ritspa, Ajas dotter, Sauls konkubin hade gjort.
Och David gick och tog Sauls ben och hans son Jonatans ben från männen i Javesh-Gilead, som hade stulit dem från den öppna platsen vid Beit-Shan, där filistéerna hade hängt dem, den dagen filistéerna slog Saul i Gilboa.
Och han förde upp dem därifrån, Sauls ben och Jonatans, hans sons, ben, och samlade benen från dem som var hängda.
Och de begravde Sauls ben och Jonatans, hans sons, ben, i Benjamins land i Tsela i hans far Kish grav. Och de gjorde allt som kungen befallde. Och därefter var Gud (Elohim) bönhörd för landet.
David talade till Herren (Jahveh), denna sångs ord den dag då Herren räddat honom ur alla fienders hand, och ur Sauls hand (grepp).
[Denna sång finns också som en psalm, se Ps 18.
Några skillnader:
hand – hebr. kaf 2 Sam 22:1, jad i Ps 18:1.
ropa – hebr. qara 2 Sam 22:7, sawa i Ps 18:7
klippa förutom – mibbalade" 2 Sam 22:32, zulati i Ps 18:32.
Struktur: Sången är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.
A Inledande lovprisning, vers 2–7
B Guds ingripande, vers 8–20
C Guds trofasthet, vers 21–30
B´ Gud ger kraft, vers 31–46
A´ Avslutande lovprisning, vers 47–51]
Men på Sauls tid förde de krig mot hagariterna [araber som härstammade från Abrahams bihustru Hagar, se 1 Mos 21:9; 25:12], som föll för deras hand. Då bosatte de sig i deras tält utmed hela östra sidan av Gilead.
Ner blev far till Kish, Kish blev far till Saul och Saul till Jonatan, Malki-Shua, Abinadav och Eshbaal [Ish-Boshet, se 2 Sam 2:8].
Ner blev far till Kish, Kish till Saul, och Saul till Jonatan, Malki-Shua, Abinadab och Eshbaal.
Filistéerna ansatte Saul och hans söner hårt, och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Shua.
När striden hårdnade runt Saul och bågskyttarna fann honom, blev han svårt sårad av skyttarna.
Han [Saul] sa till sin väpnare: "Dra ditt svärd och genomborra mig, så att inte de oomskurna kommer och skymfar mig."
Men hans väpnare ville inte, för han var mycket rädd. Då tog Saul själv svärdet och kastade sig över det.
När väpnaren såg att Saul var död, kastade också han sig över sitt svärd och dog.
Så dog Saul och hans tre söner. Alla som tillhörde hans hus dog på samma gång.
När alla israeliterna i dalen såg att deras här hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de sina städer och flydde. Sedan kom filistéerna och bosatte sig i dem.
Dagen därpå kom filistéerna för att plundra de slagna, och fann då Saul och hans söner där de låg fallna på berget Gilboa.
När invånarna i Jabesh i Gilead [20 km öster om Beit-Shean] hörde om allt som filistéerna hade gjort med Saul,
bröt alla vapenföra män upp och tog Sauls och hans söners döda kroppar och förde dem till Jabesh. De begravde deras ben under terebinten i Jabesh och fastade sedan i sju dagar.
Sådan blev Sauls död, därför att han hade varit trolös mot Herren (Jahveh). Han hade inte hållit Herrens ord, och dessutom rådfrågat en andebesvärjerska [1 Sam 28] för att få svar.
Redan för länge sedan, när Saul fortfarande var kung, var det du [David] som var ledare och anförare åt Israel. Och Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), har sagt till dig: Du ska föda (valla; vara en herde för – hebr. raah) mitt folk Israel, du ska vara en furste över mitt folk Israel."
Dessa var de som kom till David i Tsiklag medan han gömde sig för Saul, Kishs son. De hörde till de hjältar som hjälpte honom under kriget.
De var beväpnade med båge och skickliga i att slunga stenar och skjuta pilar från bågen både med höger och vänster hand.
Av Sauls stamfränder benjaminiterna kom följande:
Från Manasse gick några över till David, när han drog ut med filistéerna i kriget mot Saul. Men David och hans män fick inte hjälpa filistéerna, för filistéernas furstar hade rådslag och skickade sedan bort honom och sa: "Det kostar oss våra huvuden om han går över till sin herre Saul!"
Detta är antalet av det beväpnade krigsfolk som kom till David i Hebron för att efter Herrens befallning flytta Sauls kungamakt över till honom:
av Benjamins söner, Sauls stamfränder, 3000 – vid den tiden höll nämligen de flesta av dem fortfarande troget fast vid Sauls hus –
Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för under Sauls tid frågade vi inte efter den."
När Herrens förbundsark kom till Davids stad såg Sauls dotter Michal ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa fick hon förakt för honom i sitt hjärta. [En längre beskrivning finns i 2 Sam 6:16, 20, 23.]
Och likaså allt som siaren Samuel och Saul, son till Kish och Abner, Ners son, och Joav, Serujas son, hade helgat. Var och en som helgade något lämnade det i Shelomits och hans bröders vård.
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]
Av Herrens (Jahvehs) tjänare David, som talade [sjöng] orden av denna sång, den dagen då Herren (Jahveh) räddat (ryckt bort) honom ur greppet (handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand.
[David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som "Herrens tjänare" vilket visar på hans ödmjuka inställning.]
När Doeg, edomiten, kom till Saul och berättade för honom att David kommit till Ahimeleks hus.
när zifiterna [en klan från staden Zip, strax sydost om Hebron] kom till Saul och sa att David gömmer sig själv bland vårt folk. [1 Sam 23:19; 26:1]
[Bakgrunden till psalmen är att David är på flykt från Saul, se 1 Sam 23:15–28.]
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]
Fördärva (ödelägg) inte. Av (för) David, en Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras). När han flydde från Saul och var i grottan.
[Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se 1 Sam 22:1–5, men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se 1 Sam 24, se även Ps 142:1 som också nämner grottan.]
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]
Fördärva (ödelägg) inte. Av (för) David, en Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras).
[Bakgrund:] När Saul sände [soldater] och lät bevaka hans hus för att döda honom. [Saul sände soldater för att döda David på morgonen nästa dag. Davids hustru Mikal får höra detta och hissar ner David från ett fönster tidigt på morgonen före gryningen och David beger sig till profeten Samuel i Rama, se 1 Sam 19:11–17.]
De har gått över passet [vid Michmas, se 1 Sam 13:23],
de har satt upp sitt bohag i Geva.
Rama fruktar (darrar).
Giva-Shaol har flytt. [1 Sam 11:4]
[Här används två olika stavningar för samma plats Geva/Giva. Ordet betyder kulle och är Sauls hemort, vilket betonas i benämningen Giva-Shaol. Den vanligaste formen är den feminina Giva, men här används först den maskulina formen Geva.]
De frågade efter en kung och Gud gav dem Saul, Kish son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.