9023 – הוּ (ho)

hans


Typ: Ps3m
Hebreiska: הוּ (ho)
Uttal: ho
Talvärde: 11 (5 + 6)    ord med samma talvärde
Användning: 7930 ggr i GT

Engelsk översättning

his

Engelsk beskrivning

Personal posessive pronoun - suffix for nouns, adjectives and passive participles: 3rd person masculine singular

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (7930 st)


1 Moseboken (666)

Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asa) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan till sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem. [Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asa),
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet "listig" (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.
Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem. [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.]
Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.] Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen 1 Mos 3:17–18].
Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]
hans brors namn var Joval [betyder: "ström/fors"; snarlikt ordet för vädurshorn och shofar (hebr. jovel)], han blev far (stamfader) till alla som hanterar (spelar) Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) [en mindre harpa] och flöjter.
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se 1 Mos 4:25].
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Då ångrade (sorg-tröstade – hebr nacham) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade)[rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (nacham, asha och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noach i 1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Hela denna sektion är uppbyggd som en stor kiasm: A Noas familj (6:10-16)
 B En flod kommer (6:17)
  C Förbund med Noa (6:18-19)
   D Mat i arken (6:21)
    E Befallning att gå in i arken (7:1-3)
     F 7 dagars väntan (7:4-10)
      G Alla går in i arken (7:11-15)
       H Gud stänger dörren om Noa (6:16b)
        I 40 dagars flod (7:17a)
         J Bergstoppar täcks (7:19-20)
          K 150 dagar (7:21-24)
           L Gud kommer ihåg Noa (8:1)
          K´ 150 dagar (8:3)
         J´ Bergstoppar blir synliga (8:4-5)
        I´ 40 dagar (8:6a)
       H´ Noa öppnar ett fönster (8:6b)
      G´ Korp och duva lämnar arken (8:7-9)
     F´ 7 dagars väntan (8:10-13)
    E´ Befallning att gå ut från arken (8:15-17)
   D´ Mat utanför arken (9:1-4)
  C´ Förbund med allt levande (9:8-10)
 B´ Aldrig mer en flod (9:11-17)
A´ Noas familj (9:18-19) Tolv är också förbundets tal. Denna kiasm i tolv steg spänner över de kapitel som ligger till grund för Guds förbund med Noa. Detta är det första av Bibelns förbund mellan Gud och människan, sedan kommer förbundet med Abraham som förnyas genom Mose vid Sinai. En del räknar också förbundet med David och slutligen har vi det Nya förbundet i Jesus.

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud. [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaka är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]
Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.
Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur (boskapsdjur), både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena fyrfotadjuren, en hane och en hona.
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.]
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
De och alla vilda djuren efter sitt slag (sin art) och alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art) och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art) och alla fåglar (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – gr. tsipor), allt som har vingar.
Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar].
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta.
Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.

Den som utgjuter
    blod av
        en människa, genom
        en människa
    ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: shofech dam haadam baadam damo jishafech. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska verdergälla brottet, genom att placera hebr. adam centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utguta blod används i betydelsen överlagt mord, se 1 Mos 37:22; 1 Kung 2:31; Hes 22:4. Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
Gud sade till Noa och hans söner:
Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält.
Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet).
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
och han sade: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder,"
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land.
Kanaan [Chams fjärde son som Noa förbannade, se 1 Mos 9:25–27] fick:
    Sidon [hebr. Tsidon, från verbet tsod att jaga/fiska; även namnet på kuststaden Sidon i nuvarande Libanon], hans förstfödde, och
    Chet [förfader till hittéerna],
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Sara.]
Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan].
Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai,
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se 1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror.
De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael.
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sarah som är 90 år bli gravid?"
Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare.
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:13] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se 1 Mos 12:10–20. Även hans son Isak gör på liknande sätt, se 26:1–11.]
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sarah till honom.
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
Och Sarah blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias: Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son.
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
Ots, hans förstfödde och Boz hans bror och Kemoel, Arams far,
hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,5 gram – motsvarar en halv shekel, se 2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [110 gram] i guld.
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Debora, se 1 Mos 35:8] och Abrahams tjänare och hans män.
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sara.
Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8]
De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.
Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid.
Den som föddes först var rödblommig och hade hår som en mantel över hela kroppen. Han fick namnet Esau [hebr. Esav betyder hårig].
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqov betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se vers 20]
Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Han byggde ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
Sedan gick Avimelech till honom från Gerar och Achuzat, hans vän, och Pichol, officer över hans här.
Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
och du ska ge den till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
Min far kan till äventyrs vilja känna på mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor gjorde en smaklig måltid, en sådan som hans far älskade.
Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke.
Och han kom till sin far och sade: "Min far!"
    Han sade: "Här är jag, vem är du min son?"
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak hans far sade till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,
och Esau såg att Kanaans döttrar inte behagade hans far,
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel (se vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från Beer-Sheva till Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova. [Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se vers 20–21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.]
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se 1 Mos 28:1, 19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan]. [Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickat upp och sett stegen, änglarna och fick ett möte med Gud, se 1 Mos 28:12–13.]
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men han upplevde de som bara några få dagar på grund av den kärlek han hade till henne.
Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom.
Och Laban gav Zilpa, sin tjänstekvinna till sin dotter Lea som tjänstekvinna.
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
Och Laban gav till sin dotter Rakel Bilha, hans tjänstekvinna till att bli hennes tjänstekvinna.
Så blev Lea gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].
Och Lea sade: "Lyckan (hebr. gad) har kommit!" Och hon gav (kallade) hon honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda en skara eller trupp.]
Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. 1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim).
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land].
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.
Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
    Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom.
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.
Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir.
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 kesita.
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligtvis mellan Betlehem och Hebron, se även Mik 4:8.]
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se 1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (Chevron), där Abraham och Isak vistades.
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.

Esau tog sig [tre ick-judiska] fruar från Kanaans döttrar [mot sin fars Isaks vilja, se 1 Mos 28:1, 6]:
    Ada dotter till Elon, hetiten,
    och Oholivama, Anas dotter hivéen Tsiveons dotter
    
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moavs mark, och hans stad hette Avit.
När Akbors son Baal-Hanan dog blev Chadar [andra handskrifter Chadad] kung efter honom. hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.
Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem). [Shechem, nuvarande Nablus ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]
Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]
De sade till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se vers 3].
Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." hans bröder lyssnade på honom.
Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
Han återvände till sina bröder och sade: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?" [Hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]
Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Där fick Juda se dottern till en kananenisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, 1 Mos 26:34, lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kananeisk familj, se 5 Mos 7:3–4; 1 Kung 11:1–2.]
Hon blev gravid och födde en son och han gav honom namnet Er. [Er betyder "vaken", antagligen var det ett barn som inte sov så mycket!]
Hon blev gravid igen och födde en son och hon gav honom namnet Onan [Uttalas "Ånan" och betyder "stark"].
Ännu en gång födde hon en son och gav honom namnet Shela [som betyder "bön" eller "frid"]. Han [Juda] var i Cheziv när hon födde honom. [Cheziv, som betyder "falsk", var en stad i Judéen, troligen samma som Achzib och Chezeva, se Jos 15:44; Mika 1:14–15; 1 Krön 4:22. Den ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se vers 1. Intressant att Juda är borta i en stad som heter "falsk", när den tredje sonen föds, och då ger hans hustru honom namnet "frid". Läsaren anar att familjeförhållandena inte är de bästa, de två äldsta sönerna växer upp och blir onda i Herrens ögon, se vers 6, 10.]
Juda tog en hustru till Er, hans förstfödde, och hennes namn var Tamar.
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timna för att klippa sina får." [Timna, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach. [I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Herren (Jahve) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se vers 3, 21, 23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand.
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sade: "Ligg med mig!" [Ords 7:6–27]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även 2 Mos 20:14; Ords 5–7.]
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan,
När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem.
När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
Farao var vred mot sina två förmän – mot förmannen över munskänkarna och förmannen över bagarna.
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i 2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar.
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand.
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Vi båda drömde en dröm samma natt, men drömmarna hade olika betydelser.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
När nu Jakob såg (förstod) att det fanns säd i Egypten sade Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se 1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.]
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.]
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem.
När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda.
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig min son."
Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sade: "Duka fram mat."
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom. [Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck.
De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättlelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer referar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom.
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Min herre frågade sin tjänare och sade: 'Har ni en far eller en bror?'
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25–28]
Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land.
Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals.
Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare.
Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan.
Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sade till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim).
Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,
hans söner och hans sonsöner med honom, hans döttrar och hans dotterdöttrar och alla hans efterkommande tog han med sig till Egypten.
[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se 1 Mos 25:13; 36:10; 2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.] Och detta är namnen på sönerna till
    Israel
    
    som kom till Egypten,
    Jakob
och hans söner: [Leas sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.
Detta är Leas söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]
Detta är Zilpas söner, som Laban gav till sin dotter Lea, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).
Dessa är Bilhas söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Av hans bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.
Farao sade till hans bröder: "Vilket är ert yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder."
Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao. [Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt.
Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
Han binder sin åsna (unga laståsna av hankön; sin unga och spänstiga åsnehanne) vid vinstocken
    och sitt åsneföl [av hankön] vid den ädla rankan [som ger det utvalda vinet].
Han tvättar sina kläder (sitt klädesplagg) i vin
    och sin dräkt [sin mantel] i druvans juice (blod).
Sebulon [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
    och han ska bli en strand för skepp
    och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Sidon. [Sebulon välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Sebulon så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]
Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete. [Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se 1 Krön 12:13.]
Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
    som en av Israels stammar.
Dan ska vara en orm på vägen,
    en behornad orm på den vältrampade (välkända och av många använda) vägen,
som biter hästens häl
    så att ryttaren faller baklänges.
Från Asher [betyder "lycklig"] kommer rikliga (överflödande, mättande) rätter
    och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).
Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
    och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
    därifrån (från) Herden, Israels klippa,
Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till de yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [5 Mos 33:16b; 4 Mos 6:2] [Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem. [Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
Där begravde de Abraham och Sara, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Lea.
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom.
Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob].
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen.
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem.
hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog
Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sade: "Här är vi, vi är dina slavar."
Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se Jos 24:29.]
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.

2 Moseboken (495)

Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:
[Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta.
Kungen sade till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]
hans syster [tonårsdottern Mirjam] ställde sig (positionerade sig) en bit därifrån för att se hur det skulle gå för honom.
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen. Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru.
Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]
När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Men Mose sade till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er.
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller hansens sjukdom.]
Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i 2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sade: "Du är min blodsbrudgum." [Hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.]
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]:
Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska säga det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land.
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar, men Arons stav slukade deras stavar.
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.]
Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem.
Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land. [Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. ken. Ordet används bara i detta kontext och kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. afar) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Myggor är vanliga eftersom Nilen varje år svämmar över och skapar gynsamma förhållanden för myggor.]
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.
Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna på sina axlar.
Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahve). Så blev det.
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Han [farao] gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig.
Han tog 600 av de finaste vagnarna tillsammans med alla andra vagnar i Egypten och härförare över dem. [De flesta enheterna med vagnar under den här perioden var mellan 10 och 150, så 600 är ett stort antal, men inte orimligt. När Ramses II stred mot hitterna vid slaget i Qadesh skröt hans fiende med 2 500 vagnar.]
Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans körsvenner och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se vers 2.]
Och jag, se, skåda, jag ska förhärda (tillsluta) egyptiernas hjärtan och de ska jaga efter dem så att jag ska bli förhärligad på farao och hans armé, hans vagnar och körsvenner.
Då ska egyptierna veta att Jag Är Herren (Jahve), när jag förhärligar mig på farao och hans vagnar och hans körsvenner.
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans körsvenner.
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken. Svensken Lennart Möller (i sin bok the Exodus Case) ger förslaget Nuweiba vid Aqabaviken i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Herren (Jahve) är en stridsman,
    Herren (Jahve, Jag Är och har alltid existerat) är hans namn.
Faraos vagnar och hans armé
    har han kastat i havet;
hans högsta befälhavare
    dränktes också i Röda havet.
För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
medan Mirjam sjöng för dem:
Sjung till Herren (Jahve),
    för högt är han upphöjd!
Hästen och dess ryttare
    har han kastat i havet!
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i vers 36 till en tiondels efa.]
När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.
När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emonah) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi).
Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten.
Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim).
När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).
Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sade.
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Du ska inte representera (ordagrant: "lyfta upp", "bära") Herrens namn (hans karaktär) på ett felaktigt sätt (tanklöst, i tomhet ). Herren ska inte låta den som missbrukar hans namn vara ostraffad. [Ofta har detta bud förringats till att inte nämna Guds namn på ett lättsinnigt sätt eller att inte svära. Att "bära" Herrens namn har innebörden att inte häda hans namn, men tyngdpunkten finns i att inte representera honom och hans karaktär på ett felaktigt sätt. Detta skulle kunna beskrivas som "religiös ondska" som sker i Guds namn. Om en ogudaktig begår onda handlingar är det illa. När någon som säger sig tro på Gud gör samma onda handling och säger att det är i Guds namn begår de inte bara ondska utan skadar även människors syn på Gud. Man behöver inte ha en kristen tro för att begå detta brott. En islamist som i Guds namn ropar "Allahu akbar", "Gud är större" på arabiska, och mördar gör att det är svårare för människor att tro att det kan finnas en god Gud. Ett av de vanligaste argumenten mot den kristna tron är just brott mot detta bud begångna av korsfarare förr i tiden, eller idag av islamister.]
Du ska inte ha begär till (avundas, åtrå):
    din nästas hus (familj och ägodelar).
Du ska inte ha begär till
    hans fru,
    hans tjänare,
    hans tjänarinna,
    hans oxe,
    hans åsna,
    eller något annat som tillhör honom (din granne, vän, landsman). [Detta bud går djupare än tidigare bud eftersom det berör tanken och inte den fysiska handlingen. Men varför ett förbud mot att fantisera om att vilja ha grannens oxe? Anledningen är att det är begäret som kan leda till handlingar som förbjudits i de föregående fyra buden, se vers 13–16. Att åtrå andra människor och ägodelar kan leda till äktenskapsbrott, mord, stöld och falska vittnesmål. Ett exempel på det sistnämnda finns i 1 Kung 21 där Ahab tar över Nabots vingård. Jesu halvbror skriver att där det finns avund och själviskhet, där finns det också oordning och alla slags onda handlingar, se Jak 3:16.
    Ordet begär förekommer två gånger i denna vers, vilket har lett till att budet ibland har delats upp i två olika bud. Det är dock tydligt att uppräkningen efter det andra ordet bara är ett förtydligande när det beskriver vad som finns i huset. Ett begär är en brinnande ohälsosam längtan efter något förbjudet. Samtidigt finns det också en positiv längtan och känsla av att vilja ha mer som Bibeln uppmanar till. Paulus längtar efter att känna Herren bättre, se Fil 3:7–14, söka de andliga gåvorna, se 1 Kor 12:31 osv.]
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Om han kommer av sig själv (frivilligt) ska han gå (lämna dig) av sig själv (frivilligt), om han gifter sig ska hans hustru gå med honom.
Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) för sig själv.
då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.
Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör.
Och om han tar henne till hustru åt sin son ska han handla med henne som med en dotter.
Men om en man inte ligger på lur [det var inte ett överlagt mord] och Gud (Elohim) låter det komma till hans hand, då ska jag utse en plats åt dig dit han kan fly. [För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av sex fristäder och invänta rättegång där fallet kunde prövas, se 4 Mos 35.]
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
Och han som slår sin far eller sin mor ska med säkerhet dödas.
Och den som stjäl (kidnappar) en man och säljer honom, eller om han blir funnen i hans hand, ska med säkerhet dödas.
Och den som förbannar sin far eller sin mor, ska med säkerhet dödas.
Och om flera män tävlar (strider, duellerar) och den ene slår den andre med en sten eller med sin näve och han inte dör utan blir sängliggande,
om han reser sig igen och går böjd över sin stav, då ska den som slog honom vara tyst. Han ska ersätta honom för hans förlorade tid och ska ombesörja att han blir fullt återställd.
Och om en man slår sin tjänare eller tjänarinna med en käpp, och han dör under hans hand, ska han med säkerhet bli straffad.
Om han fortsätter en dag eller två ska han inte bli straffad, för han är hans silver (han är köpt och tillhör honom).
Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull.
Och om han slår ut sin tjänares tand eller sin tjänarinnas tand, ska han låta honom gå fri för tandens skull.
Och om en oxe stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst. [Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet.]
Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas.
Om en lösensumma läggs på honom, då ska han för sin återlösning ge allt som läggs på honom.
Om oxen stångar en tjänare eller tjänarinna, ska han ge deras herre 30 shekel silver och oxen ska stenas.
då ska brunnens ägare betala ersättning, han ska ge silver till deras ägare och det döda djuret ska vara hans.
Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen.
Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans egen.
Om solen går upp över honom ska det var blodskuld för honom, då ska han återbetala. Om han inte har något då ska han bli såld [som slav] för sin stöld.
Om tjuven blir påkommen (med stöldgodset) i hans hand levande, om det är en oxe eller åsna eller får, ska han betala dubbelt [igen].
Om en man orsakar att ett fält eller en vingård blir avätet, därför att han har låtit sin boskap gå lös, och den har ätit på en annan mans fält, då ska han ersätta honom från sitt eget fält och från sin egen vingård.
Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka.
Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter.
För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) dömer skyldig [visar har felat] ska betala dubbelt till sin granne. [På samma sätt som i vers 4 och vers 7 eftersom det stulna också återfås, inte fyrfallt som i vers 1.]
Om en man till sin granne överlämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller något djur för att han ska skydda (ta hand om) det och det dör eller skadas eller förs bort och ingen ser det,
då ska Herrens (Jahves) ed vara mellan dem båda för att se att han inte har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter, och dess ägare ska acceptera det och inte begära någon ersättning.
Men om det är stulet från honom ska han ersätta dess ägare.
Och om en man lånar något av sin granne och det skadas eller dör, och dess ägare inte har haft det hos sig, ska han vara noga med att ersätta det.
Om dess ägare har haft det hos sig, ska han inte gottgöra det. Om det är en mutkolv, förlorar han sin ersättning.
Om du behandlar dem illa på något sätt – för om de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop –
för det är hans enda täcke, det är hans mantel för hans kropp som han ska sova under. Och det ska ske när han ropar till mig att jag ska höra, för jag är nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanon).
På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. 7 dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.
På samma sätt ska du inte heller favorisera [minoriteten i rättssalen som ofta är] den fattige [bara för att han är fattig].
Om du träffar på en bortsprungen oxe eller åsna som tillhör din ovän [fiende som du ligger i rättslig tvist med], ska du göra allt du kan för att föra tillbaka djuret till honom.
Om du ser att åsnan, som tillhör någon som hatar dig, har dignat under sin last ska du inte ignorera honom utan hjälpa honom befria djuret från sin last. [Djuren ska inte behöva lida på grund av att ägaren står i konflikt med dig.]
Du ska inte förvränga rätten för den fattige.
För in (ta med dig) den utvalda förstlingsfrukten från ditt land i (till) Herrens din Guds (Jahve Elohims) hus. [Mal 1:14] Koka inte killingen i dess moders mjölk. [2 Mos 34:26; 5 Mos 14:21] [Att detta förbud mot att koka en killing nämns här, är troligtvis för att getter får sina killingar i mars/april, vilket sammanfaller med den andra stora högtiden (skördefesten, se vers 16) då korn- och veteskörden bärgats. I kanaaneiska texter nämns om ockulta ritualer att koka en killing i sin moders mjölk vilket skulle gynna gethjordens fertilitet. Det kunde vara frestande att under israeliternas högtid också följa dessa omgivande folks seder och magiska riter. Texten är väldigt specifik och nämner en killing och dess moders mjölk och förbjuder inte att koka en killing i t.ex. komjölk. Trots detta har under årens lopp rabbinska tolkningar gradvis utökat detta bud vilket lett till dagens kosherlagar att inte blanda kött och mjölkprodukter i samma kök eller måltid – anledningen är just tolkningen av denna vers!]
Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.]
Men om du verkligen lyssnar till hans röst, och gör allt som jag talar (säger), då ska jag bli dina fienders fiende och dina motståndares motståndare.
och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).
Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro]. [De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.]
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
I enlighet med allt som jag har visat dig, ritningen till tabernaklet (hebr. miskan) och ritningarna till dess inredning (möblemang), precis så ska du tillverka det. [Tabernaklets alla förebilder skulle inte kunna fungera som den undervisning det är, om några detaljer "hade slarvats bort". Dessutom visar denna vers att det är viktigt att vi inte blandar in våra egna idéer när vi utför Guds arbete på jorden.]

Tabernaklets typologier
Tabernaklet i öknen har många typologier till vår relation med Gud, se Kol 2:17. Psalm 100 beskriver hur vi går in i Herrens portar med tacksamhet, i hans gårdar med lov för att slutligen tillbe i det inre, se Ps 100:4. Att gå in i tabernaklet är en beskrivning på hur vi måste agera när vi vill nalkas Gud som bor i tabernaklets innersta på nådastolen som täcker arken i det allra heligaste. Vi behöver passera offeraltaret och reningskaret med tacksamhet, se på menoran, skådebrödsbordet och rökelsealtaret med lovsång för att slutligen få komma nära arken och nådastolen med tillbedjan. Gud är noga med att allting måste göras exakt enligt instruktionerna. När man ser vad alla dessa mönsterbilder/typologier betyder genom hela Bibelns frälsningshistoria förstår man varför just denna instruktion är så viktig. Här finns många förebilder på vår väg till frälsningen: 1. Tabernakelområdet – Det första steget är att komma in på området, vi måste närma oss Gud och komma inom hörhåll för ordet och frälsningen.
2. Brännofferaltaret visar att det krävs försoning för våra synder och reningskaret visar behovet av att tvätta bort det gamla livet.
3. Därefter går vi in i det Heliga där skådebrödsbordet visar oss på vikten av att äta Guds ord varje dag så att vi blir bevarade i tron.
4. Menoran visar oss att Jesus är vår ljuskälla genom den Helige Ande som hjälper oss.
5. Rökelsealtaret visar hur bönen är vårt personliga samtal med Gud. Detta rum utrustar oss för vår vandring med Gud här på jorden.
7. Arken och nådastolen – Slutligen kommer vi in i det allra Heligaste som är förebilden på himlen och det nya Jerusalem där Gud själv bor och vi ska få bo med honom i evighet. En annan generell typologi finns i parallellen mellan tabernaklet och pilgrimshögtiderna. Påsken undervisar oss om återlösning och rening som återfinns på tabernaklets gård. I altaret – återlöst genom blodet och reningskaret – renad från orenhet. Pingsten undervisar oss om vår försörjning som återfinns i det heliga i tabernaklet. Skådebrödsbordet – fysisk försörjning, menoran – den Helige Ande, rökelse – tillträde till Gud genom bön. Lövhyddohögtiden undervisar oss om Guds härlighet och att finnas i hans närvaro. I tabernaklet är detta det allra heligaste med arken och nådastolen där Gud manifesterar sin härlighet.

[Det första som Gud ger ritningen till är inte själva tältet utan dess viktigaste möbler. Arken och nådastolen är möblerna som Gud valt för sin personliga närvaro och genom att ge den första instruktionen om arken och nådastolen visar Gud att det är han som kommer till oss. Vi kan inte nalkas Gud om inte han först gör det möjligt för oss att nalkas honom genom att komma oss till mötes. Dessutom är detta en bild på att Gud är både först och sist och måste alltid få vara i centrum. Längdmåttet som används här är alnen, som motsvarade 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm (avståndet mellan armbågen och långfingret).] De ska göra en ark av akaciaträ, dess längd ska vara två och en halv aln [1,2 meter], dess bredd en och en halv aln [0,7 meter] och dess höjd en och en halv aln [0,7 meter]. [Arken är en öppen låda, man ska kunna se dess innehåll.]
Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovanpå de fyra fötterna, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra sidan.
Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket.
Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten.
Du ska göra ett bord av akaciaträ, dess längd ska vara 2 alnar [0,9 meter] och dess bredd 1 aln [0,45 meter] och dess höjd ska vara en och 1,5 aln [0,7 meter].
Du ska göra en handsbred [8-9 cm bred] list till det runtom och du ska göra en krona av guld till listen runtom.
Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter.
Du ska också göra fat, kokkärl, krukor och skålar till att utgjuta drickoffer, av rent guld ska du göra dem. [Drickoffret består av vin och varje sabbat samlas prästerna för att äta brödet och dricka av vinet, alltså en bild på nattvarden.]
och du ska göra 40 fotstycken av silver under de 20 plankorna; två fotstycken under en planka till dess två tappar, och två fotstycken under nästa planka för dess tappar; [Fotstyckena av silver symboliserar grunden, se Ef 2:20–22. Att det är två fotstycken under varje planka pekar på att vi behöver både GT, profeterna, och NT, apostlarna. Hela Bibeln är grunden. Totalt är det 100 fotstycken av silver, se 2 Mos 38:27. I Ps 12:7 liknas Herrens tal vid silver. Jesus är Ordet, se Joh 1:1. Talet 100 är ett fullkomlighetstal och i Kol 2:9 står det att Jesus är fullkomlig i allt.]
De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen.
Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget. [Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.]
Och du ska göra altaret av akaciaträ, 5 alnar [2,25 meter] långt och 5 alnar [2,25 meter] brett, altaret ska vara kvadratiskt och dess höjd ska vara 3 alnar [1,35 meter].
Och du ska göra hornen till det på dess fyra hörn, hornen ska göras i ett stycke med altaret och du ska klä in det i brons (kopparlegering). [Talen som används har en symbolisk innebörd. Talet 5 är Guds nåd och altaret som bild på Jesu försoningsoffer på korset är uppfyllelsen av all slags nåd som finns. Talet 3 pekar på Gud i hans fulla treenighet – Fader, Son och Ande. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat och allt skapat (det finns fyra väderstreck). Akaciaträ pekar på Jesu mänskliga natur och brons på Jesu gudomliga natur, i ringhetsgestalt, till skillnad från guld, som är Jesu gudomliga natur i härlighetsgestalt. Notera att ordet för brons (hebr. Nechoshet) är snarlikt ordet för orm, se 4 Mos 21:9.]
Och du ska göra dess hinkar att föra bort askan med, dess skovlar, dess fat, och dess köttkrokar och dess eldstäder, alla redskap som hör till ska du göra i brons.
Gör också ett bronsgaller till det och på gallret ska du göra fyra bronsringar i de fyra hörnen.
Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara på två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.]
Och stolparna till det ska vara 20 stycken och deras socklar 20 stycken av brons, krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
På samma sätt på den norra sidan. Längden på förhängena ska vara 100 alnar [45 meter] och stolparna ska vara 20 stycken, och deras socklar 20 stycken av brons, och krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
Alla tillbehör till tabernaklet, till all tjänstgöring där, och alla dess tältpinnar tillsammans med alla tältpinnar till förgården, ska göras av brons.
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den älste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner.
Detta är plaggen som de ska tillverka:
en bröstsköld
en efod
en rock
en tunika av rutigt arbete
en huvudbonad och
en gördel De ska tillverka en helig ämbetsdräkt till din bror Aron och hans söner så att han kan göra tjänst för mig i prästämbetet.
Den ska ha två axeldelar, som fogas samman i ändarna så att den hålls samman.
De konstfullt vävda banden som är på den, som den ska bindas fast med, ska vara lika som resten av arbetet och i ett stycke med det, av guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. [I hebreiskan nämns bara färgerna, men det är underförstått att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint linne är vitt.]
Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst.
Den ska vara kvadratisk och dubbel, en spann [23 cm] ska vara dess längd och en spann [23 cm] ska vara dess bredd.
Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna. [Exakt vilket namn som motsvarar varje sten defineras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.]
Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna ska du sätta på de två infattningarna och sätta dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och den ska ha ett hål för huvudet i dess mitt och den ska ha en snörning runt dess hål, som hålet på en pansarskjorta, så att det inte kan repas upp. [Rocken är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning.]
Och på fållen [längst ner på den blåa klädnaden, se vers 31] ska du göra granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött runtom fållen och klockor (bjällror) av guld mellan dem runtom,
Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska sätta dem på Aron din bror och hans söner med honom, och ska smörja dem och avskilja (inviga) dem och helga dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet.
Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
Och Aron och hans söner ska du föra fram till mötestältets öppning och du ska tvätta dem med vatten.
Och du ska sätta turbanen på honom och sätta den heliga kronan på turbanen.
Sedan ska du ta smörjelseoljan och hälla ut över hans huvud och smörja honom.
Och du ska föra fram hans söner och sätta på dem tunikor.
Och du ska omgjorda dem med gördlar, Aron och hans söner och binda huvudbonader på dem, och de ska vara innehavare av prästämbetet som en evig förordning (ordagrant "saker inristat"), och du ska avskilja (inviga) Aron och hans söner.
Och du ska föra fram oxen framför mötestältet och Aron och hans söner ska lägga sina händer på oxens huvud.
Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
Du ska ta den ena baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud.
Och du ska slakta baggen och du ska ta dess blod och stänka det runtomkring mot altaret.
Och du ska dela baggen i sina delar och tvätta inälvorna och dess ben och lägga dem med sina delar och med dess huvud.
Och du ska ta den andra baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud.
Sedan ska du slakta baggen och ta av dess blod och stryka det på Arons högra örsnibb och på den högra örsnibben på hans söner, och på tummen på deras högra händer, och på stortån på deras högra fötter och stänka blodet mot altaret runtomkring.
Och du ska ta av blodet som är på altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna på hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från invigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners.
Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer, och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer, deras lyftoffer till Herren (Jahve).
Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem.
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Och du ska ta invigningsbaggen och koka dess kött på en helig plats.
Och Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som är i korgen vid mötestältets öppning.
Och du ska göra med Aron och med hans söner enligt allt det som jag har befallt dig, sju dagar ska du inviga (avskilja) dem.
Så ska jag helga mötestältet och altaret. Jag ska även helga Aron och hans söner till att göra tjänst inför mig som präster.
Dess längd ska vara 1 aln [45 cm] och dess bredd ska vara 1 aln [45 cm], kvadratiskt ska det vara, och 2 alnar [0,9 meter] ska vara dess höjd, dess horn ska vara i ett stycke med det.
Och du ska plätera det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och dess horn. Och du ska göra en krona av guld runtom.
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Jom Kippur – Försoningsdagen, se 3 Mos 16.]
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
"Du ska göra ett vattenkar av brons och dess fundament av brons, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det.
Och Aron och hans söner ska tvätta sina händer och sina fötter i det,
då ska de tvätta sina händer och sina fötter så att de inte dör. Detta ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för dem, för honom och för hans säd genom deras generationer."
"Ta dig de finaste (bästa, förnämsta) kryddorna av flytande myrra 500 shekel och av söt kanel hälften så mycket 250, och av söt (aromatisk) vass 250,
och bordet och alla dess redskap och menoran och dess redskap och rökelsealtaret,
och brännofferaltaret med alla dess redskap och vattenkaret och dess fundament.
Och du ska smörja Aron och hans söner och avskilja dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet.
Den ska inte hällas på någon människas kropp, inte heller ska någon tillverka något efter dess recept, den är helig och den ska vara (förbli) helig för er.
Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den på en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "
Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."
Bordet och dess redskap,
den rena menoran med alla dess redskap
och rökelsealtaret,
och brännofferaltaret med alla dess redskap
och vattenkaret på dess fundament,
och de broderade kläderna
    och de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet,
Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sade: "Fest till Herren (Jahve) i morgon."
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Och Herren (Jahve) ändrade sig om (sorg-tröstade – hebr. nicham) ondskan som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk. [Hebr. nicham i vers 12 och 14 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över hur snabbt folket föll i synd, men börjar nu processen att trösta och genom att inte förgöra dem.]
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken.
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]
När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Herren (Jahve) gick förbi honom och ropade:
"Herren (Jahve), Herren (Jahve) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
Och han sade: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma).
Utan ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och ni ska hugga ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] .
Du ska inte falla ner för någon annan gud (hebr. el), för jag Herren (Jahve), vars namn är Nitälskande (ett starkt känslomässigt uttryck för att vilja ha fullt ägandeskap över något – hebr. qana), är en nitälskande Gud (El),
för att inte skära förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer,
och du tar deras döttrar till dina söner och deras döttrar går iväg efter deras gudar och får dina söner att gå iväg efter deras gudar.
Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus.
Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk. [Frasen upprepas från 2 Mos 23:19 och återkommer i 5 Mos 14:21. Rabbinska tolkningar av detta bud har lett till dagens kosherlagar för mat.]
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren.
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet.
Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.
"Ta ibland er ett offer till Herren (Jahve), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahves) offer, guld och silver och brons,
Tabernaklet, dess tält och dess överdrag, dess spännen och dess brädor, dess stänger, dess pelare och dess socklar,
arken och stängerna till den, locket (nådastolen, det som täcker arken) och draperiet (förhänget) till avskärmningen,
bordet och dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
och rökelsealtaret och dess stänger och smörjelseoljan och den söta rökelsen och draperiet (förhänget) till öppningen, till tabernaklets öppning,
brännofferaltaret med dess galler av brons, dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
gårdens våder, dess pelare och dess socklar och draperiet (förhänget) till gårdens öppning,
de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen, de heliga kläderna till prästen Aron och kläderna till hans söner för att göra tjänst i prästämbetet."
Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna.
Och han har lagt i hans hjärta att han ska undervisa, både honom och Oholiav, Achisamachs son från Dans stam.
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och alla visa män som utförde allt arbete på helgedomen, kom var man från sitt arbete som han utförde,
Och han gjorde 40 socklar av silver under de 20 brädorna. Två socklar under en bräda för dess två tappar och två socklar under nästa bräda för dess två tappar.
så att de var dubbla undertill och på samma sätt skulle de vara hela vägen upp till dess topp, till den första ringen. Så gjorde han med dem båda i de två hörnen.
och de 5 pelarna till det med deras krokar, och han pläterade brädornas huvuden och deras dekor med guld, och deras 5 socklar var av brons.
Och Betsalel gjorde arken av akaciaträ, 2,5 alnar [1,2 meter] var dess längd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess bredd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess höjd.
Och han göt 4 ringar av guld till den, till dess 4 fötter, 2 ringar på ena sidan och 2 ringar på andra sidan.
en kerub i den ena änden och en kerub i den andra änden. I ett stycke med locket gjorde han keruberna på dess två ändar.
Och keruberna spred ut sina vingar på höjden, så att de täckte locket med sina vingar. Med ansikte vända mot varandra var kerubernas ansikten också vända mot locket.
Och han gjorde bordet av akaciaträ, 2 alnar var dess längd och 1 aln var dess bredd och 1,5 aln var dess höjd.
Och han gjorde en handsbred [8-9 cm bred] kant till det runtom och gjorde en krona av guld på kanten runtom.
Och han göt 4 ringar av guld till det, och satte ringarna i de 4 hörnen som var på dess 4 fötter.
Och han gjorde redskapen som var på bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.
Och han gjorde rökelsealtaret av akaciaträ, 1 aln var dess längd och 1 aln var dess bredd, kvadratiskt, och 2 alnar var dess höjd, dess horn var gjorda i ett stycke med det.
Och han pläterade det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och hornen på det. Och han gjorde en krona av guld runtom.
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och han gjorde brännofferaltaret av akaciaträ, 5 alnar [2,25 meter] var dess längd och 5 alnar [2,25 meter] var dess bredd, kvadratiskt, och 3 alnar [1,35 meter] var dess höjd.
Och han gjorde dess horn på dess 4 hörn, dess horn var gjorda i ett stycke med det, och han pläterade det med brons.
Och han gjorde alla altarets redskap, kärlen och skovlarna och faten och köttkrokarna och fyrfaten, alla dess redskap gjorde han av brons.
Och till altaret gjorde han ett galler av brons, under avsatsen runtom så att det nådde halvvägs upp.
Och han gjorde vattenkaret av brons och dess fundament av brons, av speglarna från de kvinnor som gjorde tjänst vid mötestältets öppning.
De gjorde axelstycken för den, sammanfogade, i de två ändarna var den sammanfogad.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Den var kvadratisk, de gjorde bröstskölden dubbel, en spann [23 cm] var dess längd och en spann [23 cm] var dess bredd, dubbel.
Och stenarna var, efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.
Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna satte de på de två infattningarna och satte dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som var vända mot sidan på efodens insida.
Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och hålet i rockens mitt som hålet på en pansarskjorta, med en snörning runt dess hål, så att det inte kan repas upp. [Hålet är tänkt för att man ska kunna trä den över huvudet när man tar den av och på sig. Den är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning. Den blir som en hellång poncho.]
Och de gjorde tunikor av fint linne, av vävt arbete, till Aron och till hans söner.
Och de förde tabernaklet till Mose:
Tältet och alla dess möbler,
    dess spännen, dess brädor, dess stänger
    och dess pelare och dess socklar,
vittnesbördets ark med dess stänger och locket (nådastolen),
bordet och alla dess redskap och skådebröden,
bronsaltaret
    och dess galler av brons,
    dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
gårdens våder,
    dess pelare och dess socklar
    och förhänget till gårdens öppning,
    dess linor och dess tältpluggar
    och alla redskap till tjänstgöringen i mötestältets tabernakel,
de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen,
    de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet.
Du ska föra in bordet och lägga i ordning brödet på det, och du ska föra in menoran (ljusstaken) och tända dess lampor.
Du ska ta smörjelseoljan och smörja Tabernaklet och allt som är i det och ska helga (avskilja) det och alla dess möbler, och det ska vara heligt.
Du ska smörja brännofferaltaret och alla dess redskap och helga altaret och altaret ska vara högheligt.
Du ska smörja vattenkaret och dess fundament och helga det.
Du ska föra Aron och hans söner till mötestältets dörr och ska tvätta dem med vatten.
Du ska föra fram hans söner och sätta på dem prästkläder.
Mose reste Tabernaklet och lade dess socklar och satte upp brädorna på dem och satte dit stängerna och reste upp dess pelare.
så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det.

3 Moseboken (445)

Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på brännoffrets huvud och det ska ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) och ge försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom.
Men inälvorna och benen ska han tvätta i vatten, och prästen ska bränna allt på altaret till ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och om hans offer är från småboskapen, från fåren eller från getterna som ett brännoffer, ska han föra fram ett felfritt djur av hankön.
Och han ska döda det på den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret.
Och han ska dela det i sina bitar med sitt huvud och sitt fett och prästen ska lägga dem i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret.
Och om brännoffret till hans offer till Herren (Jahve) är från fågel, ska han föra fram sitt offer av duvor eller av unga turturduvor.
Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den på altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret.
Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan.
Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och när någon (ordagrant en själ) vill offra ett matoffer [hebr. mincha] till Herren (Jahve), ska hans offer vara av fint mjöl och han ska hälla olja över det och lägga rökelse på det.
Och han ska föra fram det till Arons söner – prästerna. Prästen ska ta en handfull [dvs en mindre del] av mjölet, tillsammans med oljan med all rökelse, och han ska bränna denna minnesdel (som ett påminnelseoffer – hebr. azkarah) på altaret till ett eldsoffer som en välbehaglig doft till Herren (Jahve).
Det som är kvar av matoffret är till [ska användas av] Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. [Den delen av mjölet som brändes på altaret kallades azkarah(påminnelseoffer), som en ihågkomst inför Herren. Resten fick prästerna använda. Ordet används 7 ggr, se 3 Mos 2:9, 16; 5:12; 6:15; 24:7; 4 Mos 5:26. I 3 Mos 6:14-23 beskrivs matoffren mer detaljerat.]
Det som är kvar av matoffret är till [ska användas av] Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. [På samma sätt som mjölet i vers 3.]
Och om hans offer är ett shalomoffer (gemenskapsoffer) om han offrar det från hjorden, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det vid ingången till församlingens mötestält, och Arons söner, prästerna, ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och om hans offer till shalomoffer till Herren (Jahve) kommer från småboskapen, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Om han offrar ett lamm som sitt offer, ska han offra det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), dess fett och hela feta svansen [fåren i Mellanöstern har kända för deras tjocka svansar] ska han ta bort nära svansfästet (ryggradsslutet, korsbenet; lat. sacrum), och fettet som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
Och om hans offer är en get ska han offra den inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på dess huvud och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka dess blod över altaret runtomkring.
Och han ska offra sitt offer, ett eldsoffer till Herren (Jahve), det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
Om prästen som är smord gör synd efter folkets synd, låt honom föra fram för den synd varmed han har syndat, en ung felfri (ren – hebr. tamim) oxe till Herren (Jahve) som ett syndoffer.
Och han ska föra fram oxen till ingången på församlingens mötestält, framför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska lägga sin hand på oxens huvud och döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte.
och prästen ska doppa sitt finger i blodet och stänka blodet sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge.
Och skinnet från oxen och allt dess kött med dess huvud och med dess ben och dess inälvor och dess dynga,
och prästen ska doppa sitt finger i en del av blodet och stänka det sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge.
Och han ska ta allt det feta från den och bränna det på altaret.
När en ledare har syndat och gjort något oavsiktligt mot någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) hans Guds (Elohims) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av hankön,
och han ska lägga sin hand på killingens huvud och döda den på platsen där man dödar brännoffret inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett syndoffer.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av brännofferaltaret.
Och han ska bränna allt dess fett på altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av honkön, för den synd som han har syndat.
Och han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och döda syndoffret på platsen för (där man dödar) brännoffret.
Och prästen ska ta av dess blod med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret.
Och om han för fram ett lamm som syndoffer ska han föra fram ett felfritt (tamim) hondjur.
Och han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och döda det som ett syndoffer på platsen där man dödar brännoffret.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Och om en själ syndar och hör rösten som svär (avlägger en ed) och är ett vittne som har sett eller känner till om det, om han inte säger något, då ska han bära hans synd.
Eller om han rör vid det orena hos en människa, vilken orenhet det än är som orenar en människa, och det döljs för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig.
Och han ska föra fram offret för sin överträdelse till Herren (Jahve) för synden som han har syndat, ett hondjur från flocken, ett lamm eller en killing som ett syndoffer. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom för hans synd.
Och om han inte kan föra fram ett lamm, då ska han föra fram för sin överträdelse som han har begått, två duvor eller två turturduvor till Herren (Jahve), en som skuldoffer och den andra som brännoffer.
Och han ska föra dem till prästen som ska offra den som är till syndoffer först, och ska vrida av dess huvud från nacken men inte dela sönder den helt.
Och han ska offra den andra som ett brännoffer enligt förordningen (för brännoffer), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, för hans synd som han har syndat, och han ska bli förlåten.
Men om han inte har möjlighet att föra fram två duvor eller två turturduvor, då ska han som har syndat föra fram som sitt offer en tiondels efa av fint mjöl som ett syndoffer, han ska inte hälla någon olja på det, inte heller ska han lägga någon rökelse på det, för det är ett syndoffer.
Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, angående hans synd som han syndat i något av detta, och han ska bli förlåten. Och det som är kvar ska vara prästens som ett matoffer.
Om en själ begår en överträdelse (missgärning) och syndar oavsiktligt med Herrens heliga ting, ska han för sin överträdelse föra fram till Herren (Jahve) en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en enligt [av prästen uppskattat] jämförbar summa silver i shekel, efter helgedomens shekel, som ett skuldoffer.
Och han ska gottgöra för den skada som han åsamkat det heliga, och ska lägga till en femtedel av värdet och ge det till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom med baggen till skuldoffret, och han ska bli förlåten.
Och om en själ syndar och begår något av dessa ting som är förbjudna att göra av Herrens (Jahves) förordningar (ordagrant "saker inristat"), även om han inte kände till det är han skyldig och ska bära sin överträdelse.
Och han ska föra fram en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en jämförbar summa, som ett skuldoffer till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom angående hans oaktsamhet varmed han gjort fel utan att veta (förstå) det, och han ska bli förlåten. [Se vers 15.]
Om någon (en själ) syndar och bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och agerar falskt mot sin granne med en handpenning, eller med pant, eller med stöld eller har förtryckt sin granne,
eller vadhelst annat som han svurit falskt om. Han ska återställa det till fullo och ska lägga till en femtedel mer till det [20% extra av dess värde] till den som det tillhör ska han ge det, samma dag som han befinns skyldig.
Och han ska föra fram det förverkade till Herren (Jahve), en felfri (tamim) bagge från sin flock, enligt det uppskattade värdet, som ett skuldoffer till prästen.
Befall Aron och hans söner och säg: Detta är undervisningen om brännoffret. Det är brännoffret ovanpå elden ovanpå altaret hela natten till morgonen och altarets eld ska vara brinnande på det.
Och prästen ska sätta på sig sin linneklädnad, och hans linnebyxor ska han sätta på sin kropp (ordagrant över sitt kött), och ska ta upp askan som elden förtärt med brännoffret på altaret, och han ska lägga den vid sidan om altaret.
Och han ska ta av sig sina kläder och sätta på sig andra kläder och bära ut askan utanför lägret till en ren plats.
Och han ska ta sin hand full av det, av mjöl från matoffret och av dess olja, och all dess rökelse som är på matoffret och ska bränna det på altaret som en söt doft, och minnet av det till Herren (Jahve).
Och resten av det ska Aron och hans söner äta. Med osyrat bröd ska det ätas på en helig plats, på mötestältets gård ska de äta det.
Detta är Aron och hans söners offer som de ska offra till Herren (Jahve) den dagen när han blir smord. En tiondel av en efa fint mjöl som ett evigt matoffer, hälften av det på morgonen och hälften av det på kvällen.
Och prästerna bland hans söner som är smorda i hans ställe [i kommande generationer] ska offra det. Det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") till Herren (Jahve). Det ska brännas helt och hållet.
Tala till Aron och till hans söner och säg: "Detta är undervisningen om syndoffer. På den plats där brännoffret dödas ska syndoffret dödas inför Herrens (Jahves) ansikte. Det är högheligt.
På den plats där brännoffret dödas ska skuldoffret dödas, och dess blod ska stänkas runtomkring över altaret.
Och han ska offra allt dess fett, bakdelen och fettet som täcker inälvorna,
Och alla matoffer, ringlade med olja och torra, ska Arons söner ha, den ene lika mycket som den andre.
Vid sidan av kakorna ska han offra jäst bröd med tacksägelseoffret till hans shalomoffer.
Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
Men den person (själ) som äter av det kött från shalomoffret som tillhör Herren (Jahve), han har sin orenhet över sig. Den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahve) från sitt shalomoffer.
hans egna händer ska föra fram offret till Herren (Jahve), gjort med eld. Det feta med bringan ska han föra fram så att bringan kan viftas som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska bränna det feta på altaret men bringan ska vara Arons och hans söners.
Viftoffersbringan och viftofferskuldran har jag tagit från Israels söner från deras shalomoffer, och gett det till Aron, prästen, och till hans söner som en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt bland Israels söner.
Detta är delen av Arons smörjelse, och av hans söners smörjelse, från Herrens (Jahves) offer gjorda med eld, den dag han ställde fram dem till tjänst inför Herrens (Jahves) ansikte för att tjänstgöra som präster,
"Ta Aron tillsammans med hans söner,
    och kläderna
    och smörjelseoljan
    och en oxe som syndoffer [3 Mos 4:3]
    och två baggar
    och en korg med osyrat bröd,
Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvättade dem i vatten.
Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. [2 Mos 28:36]
Och han stänkte därav på altaret sju gånger, och smorde altaret [2 Mos 27:1–8] och alla dess redskap, både vattenkaret [2 Mos 30:17–21] och dess fundament, till att helga dem.
Och han förde fram oxen för syndoffret [3 Mos 4:3], och Aron och hans söner lade sina händer på oxens huvud för syndoffret.
Och han slaktade den och Mose tog blodet och strök det med sitt finger på altarets horn [de fyra hörnen, se 2 Mos 27:2] runtom och renade altaret och hällde blodet vid altarets fot och helgade (avskilde) det till att bringa försoning (täcka över) på det.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han förde fram baggen till brännoffret [3 Mos 1:1–17], och Aron och hans söner lade sina händer på baggens huvud.
Och han delade baggen i bitar och Mose brände huvudet, bitarna och det feta.
Och han förde fram den andra baggen, baggen för invigning, och Aron och hans söner lade sina händer på baggens huvud.
Och han slaktade den och Mose tog av dess blod och strök det på Arons högra örsnibb, och på tummen på hans högra hand, och på stortån på hans högra fot [2 Mos 29:20].
Och han lade allt på Arons händer och på hans söners händer och viftade dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var på altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Så Aron och hans söner gjorde allt som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
Och Arons söner förde blodet till honom och han doppade sitt finger i blodet och strök det på altarets horn och hällde ut blodet vid foten av altaret.
Och han förde fram matoffret och tog en handfull därav och brände det på altaret vid sidan av morgonens brännoffer.
Och Aron lyfte upp sin hand mot folket och välsignade dem, och kom ner från syndoffret och brännoffret och shalomoffret. [Aron står kvar vid altaret, som är en upphöjd plats, när han välsignar folket.]
Och Arons [två äldsta] söner Nadav [betyder "generös"] och Aviho [betyder "min far (är) han"] tog sina fyrfat och lade eld i dem och lade rökelse ovanpå och offrade främmande (otillåten – hebr. zarah) eld (hebr. esh) inför Herrens (Jahves) ansikte, som han hade befallt dem att låta bli.
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) eldsoffer och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
När Mose hörde detta var han tillfreds.
alla korpar
    efter sitt slag,
och strutshonan [hebr. bat jaana]
och nattskärran
och måsen
och höken
    efter sitt slag,
Men dessa bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter, som har två ben intill sina [fyra] fötter, som hoppar över jorden.
Av dem kan ni äta dessa,
den svärmande gräshoppan
    efter sitt slag,
den förtärande gräshoppan
    efter sitt slag,
och skalbaggen
    efter sitt slag,
och gräshoppan
    efter sitt slag.
Och den som bär ett kadaver av dem ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.
Och vadhelst som går på sina tassar bland alla slags fyrbenta djur, dessa är orena för er, vemhelst som kommer i beröring med dess kadaver ska vara oren till kvällen.
Och han som rör ett kadaver av dem ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, de är orena för er.
Dessa ska också vara orena för er bland de krypande tingen som kryper över jorden:
vesslan och musen och sköldpaddan
    efter sitt slag,
Och alla lerkärl som de faller ner i, oavsett vad det innehåller, ska vara orent och ni ska krossa det.
Och den som äter av dess kadaver ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, också den som burit kadavret ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.
Och på den åttonde dagen ska han omskäras [ordagrant: köttet på hans förhud omskäras, se 1 Mos 17:10–14].
Och när dagarna för hennes rening är fullbordade, för en son eller för en dotter, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17] och en ung duva eller turturduva som ett syndoffer [reningsoffer, 3 Mos 4:3] vid ingången till mötestältet, till prästen
När en människa får på huden på sin kropp (sitt kött) något som
    reser sig (en svullnad)
    eller ett utslag (skabb)
    eller en ljus fläck
och det är på hans hud på hans kropp (kött) som en fläck med svampinfektion (mögel – hebr. tsaraat), då ska han föras fram till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna.
Och prästen ska titta på fläcken på huden på kroppen (köttet), och om håret i fläcken har blivit vitt och om fläcken ser djupare ut än huden på hans kropp är det en fläck med svampinfektion (mögel) och prästen ska se på (undersöka) honom och förklara honom oren.
Om den ljusa fläcken blir vit i huden på hans kropp och inte ser djupare ut än huden och om håret på den inte blir vitt, då ska prästen stänga in (isolera) honom som har fläcken i sju dagar. [Den initiala tiden för karantän var alltid en vecka när orsaken till sjukdomen inte var uppenbar.]
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och se, om fläcken är oförändrad när han ser på (undersöker) den och fläcken inte har spridit sig på huden, då ska han stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Och prästen ska se på (undersöka) honom en andra gång den sjunde dagen, och se, om fläcken har blivit mörk och fläcken inte har spridit sig på huden, ska prästen förklara honom ren, då är det en sårskorpa och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Men om sårskorpan sprider ut sig i huden efter det att prästen har synat honom för hans rening, då ska han synas av prästen en andra gång.
då är det en gammal svampinfektion (mögel) på huden på hans kött och prästen ska förklara honom oren, och han ska inte stänga in (isolera) honom för han är oren.
Och om svampinfektionen (möglet) sprider ut sig på huden och svampinfektionen (möglet) täcker hela hans hud som har fläcken, från hans huvud till hans fötter, oavsett var prästen ser (undersöker),
då ska prästen överväga och se om svampinfektionen (möglet) täcker hela hans kropp (ordagrant: kött). Han ska förklara honom ren som har plågan, allt har blivit vitt, han är ren.
[Job drabbades av bölder, se Job 2:7 och en av de tio plågorna över Egypten var bölder, se 2 Mos 9:9–11.] Och köttet där det i dess hud fanns en böld, är botat.
Om det finns något kött i huden som är brännskadat av eld, och det friska köttet med brännsåret har en vit ljus fläck, rödaktig eller vit,
då ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om den ser djupare ut än huden och om där finns gult tunt hår, då ska prästen förklara honom oren. Det är torra fjäll och svampinfektion (mögel) på huvudet eller i skägget.
Och om prästen ser fläcken med fjäll och ser att den inte är djupare än huden och att det inte finns några svarta hår i den, då ska prästen stänga in (isolera) den som har fläcken med fjäll i sju dagar.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fjällen, och se, om fjällen inte har spridit sig i huden och om de inte ser ut att vara djupare än huden, då ska prästen förklara honom ren och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Men om fjällen sprider ut sig på huden efter tvättningen,
Men om fjällen när han ser dem har stannat och det finns svarta hår som vuxit upp där, då är fjällen botade, han är ren och prästen ska förklara honom ren.
Den man vars hår faller av hans huvud han är skallig men han är ren.
Och han vars hår faller av från delar av hans huvud mot ansiktet, han är pannskallig, men han är ren.
Och om det på det skalliga huvudet eller på den skalliga pannan blir ett vitt rödaktigt sår är det en svampinfektion (mögel) som kommit fram på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna.
Då ska prästen se på (undersöka) och se om det upphöjda såret är vitt rödaktigt på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna, som en svampinfektion (mögel) visar sig i huden på kroppen,
han är en man som lider av svampinfektion (mögel). Han är oren. Prästen ska förklara honom totalt oren (orent oren), hans fläck är på hans huvud.
[Detta sammanfattande stycke berör de som har blivit diagnostiserade med någon av de ovanstående sju olika fallen.] Och den som lider av svampinfektionen (möglet), hans kläder ska rivas söner och hans huvud rakas, och han ska täcka över sin överläpp och ropa "Oren, oren". [Hebr. tame tame!]
Alla dagar som fläcken är på honom ska han vara orenad. Han är oren. Han ska bo ensam (isolerad), utanför lägret ska han ha sin boplats.
Och prästen ska se på (undersöka) fläcken efter att den är tvättad och se om färgen inte har förändrats och om fläcken inte har spritt ut sig, är den oren. Du ska bränna den i eld. Den fräter inåt antingen den är inuti eller utanpå.
Detta är undervisningen för den som lidit av svampinfektionen (möglet – hebr. tsaraat) under dagarna för hans rening. Han ska föras till prästen,
Och den som har blivit ren ska tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och tvätta sig själv i vatten så att han blir ren, och därefter ska han komma in i lägret och ska stanna utanför sitt tält i sju dagar.
Men på den sjunde dagen ska han raka av allt sitt hår och sitt skägg och sina ögonbryn, allt hår ska han raka av, och han ska tvätta sina kläder och han ska tvätta sin kropp och han ska vara ren.
Och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och prästen ska stryka det på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot. [3 Mos 8:23]
och prästen ska doppa sitt högra finger i oljan som är i hans vänstra hand och ska stänka av oljan med sitt finger sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och resten av oljan som är i hans hand ska prästen stryka på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot ovanpå blodet från skuldoffret.
Och prästen ska offra syndoffret och bringa försoning för honom som ska bli ren från sin orenhet och efteråt ska han döda brännoffret.
Och om han är fattig och inte kan ge så mycket då ska han ta ett lamm som skuldoffer som ska viftas för att bringa försoning för honom och en tiondels fint mjöl blandat med olja som ett matoffer och ett mått olja.
Och två turturduvor eller två unga duvor som han har möjlighet att ge, och den ena ska vara till syndoffer och den andra till brännoffer.
Och han ska föra fram dem till prästen på den åttonde dagen för sin rening, till dörren på mötestältet inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska döda lammet till skuldoffer och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och stryka det på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot.
och prästen ska stänka med sitt högra finger en del av oljan som är i hans vänstra hand sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska ta av oljan som är i hans hand och stryka på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot ovanpå platsen med blodet från skuldoffret.
Och han ska offra den ena turturduvan eller unga duvan, vilket han kan ge,
efter vad han har möjlighet att ge, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer tillsammans med matoffret, och prästen ska bringa försoning för honom som ska bli ren inför Herrens (Jahves) ansikte.
Detta är undervisningen om den som är drabbad av svampinfektion (mögel), vars hand inte har möjlighet att ge det som (egentligen) krävs för att bli ren.
Och han ska bryta ner huset, dess stenar och dess timmer och allt murbruk från huset, och han ska bära bort det utanför staden till en oren plats.
Och den som ligger i huset ska tvätta sina kläder och han som äter i huset ska tvätta sina kläder.
Tala till Israels söner och säg till dem: "När någon man har en flytning från sitt kött, är han oren på grund av detta.
Och detta är hans orenhet i det här fallet, om hans kropp har en flytning eller hans kropp hindras från hans flytning, är det hans orenhet.
Och vemhelst som rör hans säng ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och han som sitter på någonting som han med flytningen har suttit på, ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och den som rör kroppen på honom som har en flytning ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och om han som har en flytning spottar på honom som är ren, då ska han tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som vidrör något som varit under honom som har en flytning ska vara oren till kvällen, och han som har burit (flyttat på) något av dessa ting ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som vidrör honom som har en flytning och inte har sköljt sina händer i vatten, han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf 3 Mos 12:2; 13:4; 15:19] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren.
Och prästen ska offra dem, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer, och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte för hans flytning.
Om någon mans säd lämnar honom (spills vid sidan) vid ett samlag, då ska han tvätta sin kropp i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som rör hennes säng ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som rör någonting som hon suttit på ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som rör dessa ting ska vara oren och ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
och om henne som är oren av sin menstruation och om honom som har en flytning, om mannen och om kvinnan och om honom som ligger med henne som är oren.
Han ska klä sig i heliga linnekläder, han ska ha linnebyxor på sin kropp och ska vara omgjordad med en linnegördel och med en linneturban ska han vara klädd. Detta är de heliga kläderna, därför ska han tvätta sin kropp i vatten och sedan klä sig i dem. [Översteprästen hade i vanliga fall en färggrann skrud med guld och ädelstenar, se 2 Mos 28:39–41; 39:29. De enklare vita linnekläderna var de övriga prästernas ämbetsdräkt. När nu översteprästen ska klä sig lika enkelt som alla andra präster, visar det profetiskt att Jesus måste bli som en av oss, sann människa, för att kunna ge oss försoningen. Heligheten förstärks också av att sju gånger i detta kapitel upprepas frasen "för honom själv" när det gäller offer, se vers 6 (2 ggr), 11 (3 ggr), 17, 24.]
Aron ska offra sin syndofferoxe, som är för honom själv, och bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll.
[Ceremonin består av fyra huvuddelar:
1. En oxe offras som ett syndoffer för prästerna, se vers 11–14
2. En bock offras för folkets synd (Heb 9:21–22; 1 Tim 2:5), vers 15–17
3. Blandning av oxen och getens blod, vers 18–19
4. Syndabocken sänds iväg, vers 20–22 Efter dessa fyra delar sker en avslutande del, se vers 23–28]
Aron ska föra fram syndoffersoxen som är för honom själv och ska bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll och ska döda syndoffersoxen som är för honom själv.
Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget.
Han ska ta av oxblodet och stänka det med sitt finger ovanpå nådastolens ansikte österut och framför nådastolen ska han stänka av blodet med sitt finger sju gånger. [Den östra sidan av nådastolen är dess framsida. tabernaklet, och senare templet, placerades alltid så att ingången var vänd mot öster. Därav följer att även arken och nådastolen blir placerade så att de alltid vänds med framsidan mot öster. Därför kan man säga att Gud blickar österut när han sitter på nådastolen, kerubernas vingar är ju hans tron. Öster är ett väderstreck som inte bara betyder en viss riktning i förhållande till omgivningen. I detta ord, hebr. kedem, ligger många fler betydelser. Öster är ett av de två eviga väderstrecken, till skillnad från norr och söder som har sina begränsningar vid respektive pol. Öster handlar om det eviga perspektivet också på det sättet att det ser både bakåt och framåt samtidigt. Det är ett ord som knyter ihop tidens begränsning med evighetens gränslöshet. Det är också ett ord som handlar om möten, att möta sig själv och att möta Gud. Det är när man blickar bakåt ett ord som innebär att man gör bokslut med det som har varit. På samma sätt när man blickar framåt ser man profetiskt vad som ska komma. Det är även ett ord som talar om vägledning, vilket är precis det man får när man profetiskt blickar framåt. I förståelsen av ordet öster ligger inte bara människans möjlighet att se hela sitt liv, utan också förståelsen av Gud som den som står utanför tid och rum och ser allting samtidigt från sitt evighetsperspektiv.]
Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen.
Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
Han ska stänka av blodet ovanpå det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.
Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem]. [Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]
Han ska tvätta sin kropp med vatten på den heliga platsen och sätta på sig sina (egna) kläder och komma fram och offra sitt brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig själv och för folket.
Den man som ledde ut syndabocken ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och sedan komma in i lägret.
Den som bränner dem ska tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten och därefter ska han gå in i lägret.
Översteprästen, som han ska smörja, och som han ska helga till tjänstgöring i översteprästens ämbete i hans fars ställe, ska bringa försoning och ska ta på sig linnekläder, de heliga kläderna.
Säg till Aron och hans söner och alla Israels barn: Detta är vad Herren har befallt:
och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets (hebr. Ohel Moed) ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren (Jahve) framför hans tabernaklet (hebr. miskan), ska det tillräknas den mannen som blodskuld. Han har spillt blod, och han ska utrotas ur sitt folk.
och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång för att offra det åt Herren, ska den mannen utrotas ur sitt folk.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord.
För varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels barn: Ni ska inte äta någon kropps blod, för varje kropps liv är dess blod. Var och en som äter det ska utrotas.
Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur, vare sig han är infödd eller främling, ska tvätta sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till kvällen. Då blir han ren.
Om han inte tvättar sina kläder och badar sin kropp, kommer han att bära på skuld.
[Incest och sexuella relationer mellan nära släktingar är förbjudna. Ordet "närma sig" används i vers 6, 14 och 19 och ramar in stycket. Ett centralt ord som används 24 gånger i vers 6–19 är nakenhet (hebr. ervah) som även kan översättas genitalierna och används också för sexuella relationer. Totalt 11 verser (vers 7–17) börjar alla med det ordet. Det finns en tydlig struktur med flera kiasmer: Släkting – inte närma dig, vers 6
  Din mor, vers 7
    Din fars hustru, vers 8
      Din syster, vers 9
        Ditt barns dotter, vers 10
      Din halvsyster, vers 11
    Din fars syster, vers 12
  Din mors syster, vers 13
Din fars brors hustru – inte närma dig, vers 14
  Din sons hustru, vers 15
  Din brors hustru, vers 16
  En kvinna och hennes dotter, vers 17
  En kvinna och hennes syster, vers 18
Kvinna under menstruation – inte närma dig, vers 19 Incest tas upp även i följande passager: 1 Mos 19:30–38; 20:12; 35:22; 49:4; 2 Sam 13:1–14. Dessa bibliska regler ligger som grund för många länders lagar. I Israel straffas den som har sexuella relationer med sina egna barn med fem års fängelse. I svensk lagstiftning regleras incest i 6 kap. 7 § brottsbalken där straffet är högst två år. Mellan helsyskon är straffet fängelse i högst ett år.]
[Släkting]
Ingen man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) ska närma sig en nära släkting (kött av eget kött) för att blotta hennes nakenhet (ha en sexuell relation med henne).
Jag är Herren (Jahve).
[Din fars brors hustru]
Din fars brors nakenhet ska du inte blotta,
    du ska inte närma dig hans hustru (du ska inte ha sexuellt umgänge med din farbrors hustru),
    för hans hustru är din [ingifta] faster. [Ordet "närma" ramar in den första kiasmen som började i vers 6, samtidigt inleds nästa stycke här som avslutas med "närma dig" i vers 19.]
Var och en av er ska
vörda sin mor och sin far [älska medmänniskan]
och hålla mina sabbater [älska Gud]. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Den som äter av det måste bära sin skuld, för han har ohelgat det som var helgat åt Herren (Jahve). Han ska utrotas ur sitt folk.
[I följande stycke, vers 11–18, består av fyra sektioner som alla avslutas med "Jag är Herren". Fyra olika ord för "medmänniska" används och de är fint fördelade i dessa verser.

    Första sektionen använder "landsman" (hebr. amit) i vers 11.
    I den andra sektionen används "medmänniska" (hebr. rea), se vers 13.
    I den tredje sektionen används båda dessa och även "folk" (hebr. amme), se vers 15–16.
    I den sista sektionen – som är crescendot – används alla dessa tre ord och även "broder" (hebr. ben), se vers 17–18. De två första enheterna (vers 11–12 och 13–14) avslutas båda med en uppmaning, den första uttryckt i en negation (ohelga) den andra positivt (frukta). Strukturen förstärks också hur ordet "inte" (hebr. lo) används. Totalt används det 18 ggr, nio gånger i första halvan, vers 11–14, nio ggr i andra halvan, vers 15–18.]

1. Stöld och lögn – mot er landsman

Ni ska inte stjäla.
Ni ska inte ljuga.
Ni ska inte bedra varandra, mot er landsman.
Han ska föra fram sitt skuldoffer, en skuldofferbagge, inför Herren, till uppenbarelsetältets ingång.
När prästen med skuldofferbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.
När ni kommer in i landet och planterar olika slags träd med ätbar frukt, ska ni se deras frukt som deras förhud. I tre år ska ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt.
Under det fjärde året ska all deras frukt vara helig som ett tackoffer till Herren,
och först under det femte året ska ni äta deras frukt. Så ska ni göra för att de ska ge så mycket större avkastning åt er. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gett ett av sina barn åt Molok och orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn.
Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen när han ger ett av sina barn åt Molok och inte dödar honom,
så ska jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag ska utrota honom ur folket tillsammans med alla som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok.
Om någon vänder sig till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], och spåmän, för att sälja sig till dem, så ska jag vända mitt ansikte mot honom, och utplåna honom ur hans folk.
[Fem gånger används "blodskuld" som ordagrant är "hans/deras blod", se vers 9, 11, 12, 13, 16.] [Hedra dina föräldrar, se 3 Mos 19:3]
Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar sin far eller mor
    han ska straffas med döden. [2 Mos 20:12; 21:17]
Han har förbannat sin far och sin mor,
    han bär på blodskuld.
[Man + annan mans kvinna, se 3 Mos 18:20]
Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru,
    ska den som begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru straffas med döden,
    både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan.
[Son + faders hustru – incest, se 3 Mos 18:8]
Om en man ligger med en kvinna
    som är hans fars hustru så blottar han sin fars nakenhet.
De ska båda straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
[Far + svärdotter – incest, se 3 Mos 18:17]
Om en man ligger med sin svärdotter,
    ska de båda straffas med döden.
De har begått en avskyvärd handling.
    De bär på blodskuld.
[Man + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en man ligger med ett djur
    ska han straffas med döden,
    och djuret ska ni döda.
[I följande sektion är det Gud som straffar:] Om en man tar sin syster till hustru,
    sin fars dotter
    eller sin mors dotter
och ser hennes nakenhet, och hon ser hans nakenhet, är det en skamlig gärning. [3 Mos 18:9]
De kommer att försvinna (skäras bort) inför sitt folks ögon. [Passivformen indikerar att Gud straffar honom.]
Han bär på missgärning, eftersom han har blottat sin systers nakenhet.
Du ska inte blotta nakenheten hos din mors syster (moster) [3 Mos 18:13]
    eller din fars syster (faster) [3 Mos 18:12],
    för den som gör det blottar en nära släktings nakenhet.
De kommer att bära på missgärning.
Om en man ligger med sin farbrors hustru
    blottar han sin farbrors nakenhet.
De kommer att bära på missgärning,
    och de kommer att dö barnlösa.
Om en man tar sin brors hustru är det en oren gärning. [3 Mos 18:16]
Han blottar då sin brors nakenhet,
    och de ska bli barnlösa. [Detta gäller om brodern lever, om brodern dog barnlös skulle en bror gifta sig (leviratäktenskap) och försäkra sig att brodern fick en ättling, se 1 Mos 38:8; 5 Mos 25:5–10.]
Herren (Jahve) sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem:

Kontakt med döda

Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket.
Men för hans närmaste släktingar, de som står nära honom, det är för hans mor och för hans far och för hans son och för hans dotter och för hans bror,
och för hans syster som är en jungfru, som står nära honom och som inte har någon man, för henne kan han bli orenad.
Men han ska inte orena sig själv med att råda bland sitt folk och vanhelga sig själv.
De ska inte ta en hustru som är en sköka eller hädisk, inte heller ska de ta en som är förskjuten från sin man, för han är helgad till hans Gud (Elohim).
[Översteprästen har fler krav än en vanlig präst.]
Och han som är överstepräst bland sina bröder, över vars huvud smörjelseoljan är utgjuten och som är avskild för att ta på sig kläderna, ska inte avtäcka sitt huvud och inte riva sönder sina kläder.
Han ska inte gå in till någon död kropp och inte orena sig själv för sin far eller för sin mor.
Han ska inte gå ut från helgedomen, inte vanhelga sin Guds (Elohims) helgedom, för hans Guds (Elohims) smörjelseolja är kronan över honom. Jag är Herren (Jahve).
En änka eller en frånskild kvinna, eller en hädisk, eller en sköka ska han inte ta, men han ska ta en jungfru av sitt eget folk till hustru.
Han ska inte heller vanhelga sin säd bland sitt folk, för jag är Herren (Jahve) som helgar honom.
Tala till Aron och säg: "Vem han än är av din säd i dina generationer som har något lyte (en defekt), låt honom inte komma nära för att offra hans Guds (Elohims) bröd.
eller som har puckelrygg eller en dvärg eller han som har ett skadat öga eller som har hudutslag eller fjällig hud eller har skadade testiklar [5 Mos 23:1].
Ingen man som har ett lyte (en defekt) av prästen Arons säd (ättlingar) ska komma nära för att offra Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Han som har ett lyte (en defekt), han ska inte komma nära för att offra sin Guds (Elohims) bröd.
Han ska äta sin Guds (Elohims) bröd, både av det högheliga och av det heliga.
Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig (som är cermoniellt oren), den personen ska huggas bort från mitt ansikte (min närvaro) [3 Mos 7:20. Jag är Herren (Jahve).]
eller vemhelst som rör något krypande djur som man blir oren av, eller en människa som är oren, oavsett vilken orenhet han har.
Den själen som har rört något sådant ska vara oren till kvällen och ska inte äta av det heliga förrän han har tvättat sin kropp med vatten.
Och när solen har gått ner ska han vara ren och ska därefter äta av det heliga för det är hans mat.
Men om prästen köper någon [själ – en slav] för sina pengar ska han äta av det, och han som är född i hans hus, de ska äta av hans kött.
Men om en man äter av det heliga ovetandes, då ska han ge en femtedel därav (av dess värde) [som syndoffer, se 3 Mos 5:16; 6:5] och ska ge det till prästen med det heliga.
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
När en oxe eller ett får eller en get förs fram, ska den stanna sju dagar med sin mor, och från den åttonde dagen och framåt ska det ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) som ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och om det är en ko eller kviga ska ni inte döda henne och hennes kalv på samma dag.
Den dagen då du viftar din kärve ska du offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Det tillhörande matoffret ska vara två tiondels efa [ca 5-7 liter] fint mjöl blandat med olja, ett eldsoffer till Herren (Jahve) som en behaglig väldoft. Det tillhörande dryckesoffret ska vara en fjärdedels hin [0,9 liter].
Detta är Herrens högtid (avtalade möte på bestämd tid), som ni ska deklarera (förkunna, proklamera) som en helig sammankomst för att bära fram eldsoffer till Herren (Jahve) ett brännoffer, ett matoffer och ett dryckesoffer, vart och ett på sin egen dag,
Och det ska vara Arons och hans söners och de ska äta det på en helig plats, för det är det heligaste för honom av offren till Herren (Jahve) gjorda med eld som en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
Och den israelitiska kvinnans son hädade Herrens (Jahves) namn och förbannade. Och de förde honom till Mose. Och hans mors namn var Shelomit, dotter till Divri, från Dans stam.
För fram honom som har förbannat runtom i lägret, och låt alla som hört honom lägga sina händer på hans huvud, och låt hela församlingen stena honom.
Och du ska tala till Israels söner och säga: "Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på" – hebr. jekalel) sin Gud (Elohim) ska bära sin synd.
Och om en man orsakar en skada mot sin granne – som han har gjort ska det göras mot honom.
Och ni ska helga det 50:e året och ropa ut frihet över hela landet till alla dess invånare. Det ska vara ett jubelår för er. Och ni ska ge tillbaka till var och en deras egendom, och ni ska ge tillbaka var och en till hans familj. [Om någon tvingats sälja sig som slav och därigenom, eller möjligen på något annat sätt, blivit åtskild från sin familj ska han eller hon nu få återvända till sin egen familj.]
Under jubelåret ska var och en återvända till sin egen besittning.
Och om du säljer något till din granne eller köper något från din grannes hand, ska ingen förtrycka sin broder.
Med många år ska du öka priset och med få år ska du sänka dess pris, för efter antalet år med frukt säljer han till dig.
Ni ska inte förtrycka varandra med detta utan vörda er Gud (Elohim), för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Om din bror blir fattig och har sålt sin besittning och om hans återlösare kommer för att återlösa den, då ska han återlösa vad hans bror har sålt.
Och om mannen inte har någon återlösare men själv får möjlighet att återlösa det,
då ska du låta honom räkna åren som det varit sålt och betala mellanskillnaden till mannen som sålde det så att han kan återvända till sin besittning.
Men om han inte har möjlighet att återbörda det till honom, då ska det som är sålt förbli hos honom som köpte det till jubelåret, och under jubelåret ska det återlämnas och han ska återvända till sin besittning.
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret.
Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner.
Och om din bror blir fattig och hans hand är svag (inte kan försörja honom), då ska du undsätta honom, om han är en främling eller en vandrare, så att han kan leva hos dig.
Och sedan ska han lämna dig, både han och hans barn med honom och ska återvända till sin egen familj och till sina fäders besittning ska han återvända.
Och ni ska ta dem som ett arv för era söner efter er, att ärva för dem som en besittning, de ska vara era slavar för alltid. Men över dina bröder, Israels söner, ska ni inte råda den ena över den andre med stränghet.
efter att han är såld ska han bli återlöst igen, en av hans bröder ska återlösa honom.
Antingen hans farbror eller hans farbrors son ska återlösa honom eller någon som är nära släkting till honom från hans familj ska återlösa honom, eller om han har möjlighet ska han återlösa sig själv.
Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en anställd arbetare ska det bli för honom.
Om det är många år efter ska han ersätta priset för hans återlösning från hans köpeskilling.
Om det bara återstår några år till jubelåret, då ska han räkna med honom och efter antalet år ska han ge honom priset för hans återlösning.
Och om han inte blir återlöst under dessa år då ska han lämna vid jubelåret, både han och hans barn med honom.
då ska jag ge er regn vid rätt årstid och landet ska ge sin skörd och fältens träd ska ge sin frukt.
Och din styrka ska användas förgäves, för din mark ska inte ge sin skörd, inte heller ska landets träd ge sin frukt. [Nu följer fortsatt tre varningar. Hebreiska ordet qeri används bara sju gånger i hela Bibeln, se vers 21, 23, 24, 27, 28, 40 och 41. Det betyder motsatt och kommer från ordet qara som betyder att möta någon eller att något inträffar. Eftersom ordet bara används här är betydelsen inte helt fastlagd, rabbiner lär också att ordet betyder apati och man är likgiltig inför Gud.]
Och de ska falla den ene på den andre som om det vore för svärd när ingen jagar, och de ska inte ha någon kraft att stå framför sina fiender.
Han ska inte ändra det, inte byta ut det ett gott mot ett ont eller ett ont för ett gott. Men om han alls skulle byta ett djur mot ett djur, ska det och det utbytta (båda djuren) vara heligt.
Men om han alls vill lösa det ska han lägga till en femtedel av det uppskattade värdet.
Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå.
Och om han som helgar det vill lösa sitt hus ska han lägga till en femtedel av silvret på det uppskattade värdet och det ska vara hans.
Och om en man ska helga en del av sitt fält av hans besittning till Herren (Jahve), då ska uppskattningen göras i förhållande till dess gröda. En chomer korn [den vikt en åsna kunder bära] ska värderas till 50 shekel silver.
Om han helgar sitt fält från jubelåret, ska värderingen gälla.
Men om han helgar sitt fält efter jubelåret ska prästen beräkna åt honom pengarna efter antalet år som återstår till jubelåret, och det ska dras av från värderingen.
Men fältet ska när det blir jubelår vara helgat till Herren (Jahve), som ett avskilt fält, besittningen ska vara prästens.
Och om en man helgar till Herren (Jahve) ett fält som han har köpt som inte är hans besittning,
Och om det är ett orent djur, då ska han återlösa det enligt dina uppskattningar och ska lägga till en femtedel därtill, eller om det inte återlöses ska det säljas enligt din uppskattning.
Se till att inget helgat föremål som en man har helgat till Herren (Jahve) av allt som han har, både människor och djur och fältens gröda, blir sålt eller återlöst. Varje helgat föremål är högheligt för Herren (Jahve).
Och om en man skulle vilja återlösa av sitt tionde, ska han lägga till en femtedel av dess värde.
Han ska inte efterforska om det är bra eller dåligt och inte byta ut det, och om han byter ut det, då ska både det och det utbytta vara heligt, det ska inte återlösas.

4 Moseboken (331)

Med er ska ni ha en man från varje stam, var och en ledare (huvud) över sin fars hus (den högste ledaren för varje av Israels stammar).
Simons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam).
men förordna leviterna över vittnesbördets tabernakel, över alla dess möbler och över allt som tillhör det. De ska bära tabernaklet och alla dess möbler och de ska göra tjänst för det och ska tälta runt om tabernaklet.
Israels söner ska slå upp sina tält, varje man i hans eget läger och varje man under hans eget baner efter deras häravdelningar.
"Israels söner ska låta varje man slå upp sitt tält, under sitt eget baner efter sina fäders hus (stammar), på behörigt avstånd runt tältet för möten på bestämda tider (Tabernaklet). [I enlighet med den gudomliga placeringen, tältar Israels 12 stammar utanför leviternas ring i fyra grupper om vardera tre stammar:
    Öster: Juda, Issachar och Sebulon
    Söder: Ruben, Simon och Gad
    Väster: Efraim, Manashe och Benjamin
    Norr: Dan, Asher och Naftali Antalet personer gör att lägren blir olika stora. Kortast är den västra på drygt 100 000 personer, medan den östra är nästan dubbelt så stor med närmare 190 000 personer. Syd och nord är båda omkring 150 000 personer. Sett ovanifrån, från öster, bildar denna tältordning formen av ett kors. Varje stam har sin egen prins eller ledare (hebr. nasi), se vers 3, och en särskild flagga eller baner (hebr. degel), se vers 2, med sina egna bestämda stamsymboler och färger. Färgerna är de som motsvarar de dyrbara stenarna på översteprästens bröstsköld, se 2 Mos 28:17–20. Dessa symboler anses vara ett tecken på Guds stora kärlek för varje stam i Israel. Det står i Höga Visan: "hans baner över mig är kärleken", se Höga V 2:4.]
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 74 600.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 54 400.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 57 400.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 46 500.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 59 300.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 45 650.
Sedan ska mötestältet (Tabernaklet) med Levi stam gå i mitten av lägret när de drar vidare [från en lägerplats till nästa]. Så ska de gå framåt, varje man på sin plats under sitt eget baner.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 40 500.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 32 200.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 35 400.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 62 700.
och deras avdelning och de 41 500 som är räknade bland dem.
och deras avdelning och de som är räknade bland dem, 53 400.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahve) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
Och de ska hålla (sköta om, vakta, skydda) hans åtaganden (angelägenheter) och hela församlingens åtaganden (angelägenheter) framför mötestältet, och göra tjänst i tabernaklet.
Och du ska ge leviterna till Aron och till hans söner, de är helt (fullständigt) givna till honom från Israels söner.
Och du ska förordna Aron och hans söner så att de håller (sköter om, vaktar, skyddar) prästämbetet, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas."
De fastställda uppgifterna för Gershons söner i mötestältet, tabernaklet och tältet, är dess överdrag (taket) och dörrens förhänge till mötestältet,
och tyget runt gården och dörrens förhänge till ingången på tabernaklet, och altaret (offeraltaret), och repen runtomkring, och allt som tillhör för att fullfölja dess tjänstgöring.
Deras ansvar (arbetsuppgift) är arken, och bordet (skådebrödsbordet) och menoran (ljusstaken) och altaret (rökelsealtaret) och helgedomens redskap som prästerna använder i tjänstgöringen, och förhänget och allt som hör till arbetet med detta.
De fastställda uppgifterna för Meraris söner är tabernaklets omhägnad, dess plankor och dess störar, och dess fotstycken, och all dess utrustning, och allt som tillhör för att fullfölja dess tjänstgöring,
Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Mose och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.
Och du ska ge pengarna från dem som återstår, av dem som är återlösta, till Aron och hans söner."
och Mose gav återlösningspengarna till Aron och hans söner enligt Herrens (Jahves) ord, som Herren (Jahve) befallde Mose.
När lägret drar vidare ska Aron gå in och hans söner, och de ska ta ner förhänget (som hänger mellan det heliga och det allra heligaste rummet) och täcka vittnesbördets ark med det,
och ovanpå ska de lägga ett täcke av skinn och breda ut ett blått tyg över och de ska sätta stängerna på plats.
Och de ska sprida ut ett rosenrött tyg och täcka det med skinn [2 Mos 26:14], och sedan ska de sätta stängerna på plats.
Och på det gyllene altaret ska de sprida ut ett blått tyg och täcka över det med ett skinn, och sedan ska de sätta in dess stänger.
Och de ska lägga alla dess tillbehör på det, som de använder i arbetet vid det, eldfaten, köttkrokarna och skovlarna och skålarna, alla altarets tillbehör, och de ska sprida ut ett täcke av skinn över det och sätta dess stänger på plats.
Och när Aron och hans söner är klara med att täcka över de heliga möblerna och alla de heliga redskapen, när lägret ska [är redo att] dra vidare, då ska Kehats söner komma och bära dem, men får inte vidröra de heliga föremålen, då dör de. Dessa föremål är den börda som Kehats söner har i mötestältet. [De ska bära allting med stänger eller med ok.]
Elazar, prästen Arons son, är ansvarig för ljusoljan (lampoljan), och den söta rökelsen, och det oavbrutna matoffret (skådebröden) och smörjelseoljan, han ansvarar för hela tabernaklet och allt som är i det, både helgedomen och dess möbler."
utan gör så här mot dem för att de ska leva och inte dö när de närmar sig de heligaste föremålen: Aron och hans söner ska gå in och förordna var och en av dem till hans arbete och till hans börda,
De ska bära tabernaklets tyger och mötestältet, dess täcke och skinntäcket som är ovanpå det och förhänget till mötestältets dörr, (förhänget in till det heliga)
På Arons och hans söners befallning ska allt arbete utföras av Gershoniterna, i alla deras bördor och i all deras tjänstgöring ska de vara utsedda att ansvara för dessa bördor.
Och detta är ansvaret för deras bördor i enlighet med deras arbete i mötestältet: tabernaklets plankor och deras stänger och dess stolpar och dess fotstycken,
Enligt Herrens (Jahves) befallning utsågs de av Moses hand, var och en till sin tjänst och för sin börda, de var räknade som Herren (Jahve) befallt Mose.
då ska de bekänna sina synder som de har begått, och de ska återbetala för sin skuld fullt ut och lägga till en femtedel av värdet, och ge det till honom som de står i skuld till.
Och varje mans helgade ting ska vara hans (prästens), vad det än är som någon man ger till prästen, är det hans."
"Tala till Israels söner och säg till dem: Om en mans hustru går åt sidan och agerar otroget mot honom,
och avundsjukans ande kommer över honom, och han är avundsjuk på sin hustru, och hon är orenad, eller om avundsjukans ande kommer över honom, och han är avundsjuk på sin hustru, och hon inte har blivit orenad.
Då ska mannen ta sin hustru till prästen och ska bära fram ett offer för henne, tiondelen av en efa av kornmjöl, han ska inte hälla någon olja på det, och inte lägga någon rökelse på det, för det är ett matoffer för avundsjuka [3 Mos 2:1], ett matoffer för åminnelse som gör att synden blir ihågkommen.
men om du har gått åt sidan, medan du varit under din man, och om du blivit orenad, och om någon legat med dig förutom din man'
eller när avundsjukans ande kommer över mannen och han är avundsjuk över sin hustru, då ska han sätta hustrun inför Herren (Jahve) och prästen ska verkställa denna lag över henne.
Alla dagar som hans nasirskap varar ska han låta bli att äta allt som är gjort av vindruvor, från pressade druvor och även (det som är gjort av) druvskalet.
Under hela löftesperioden ska ingen rakkniv komma på hans huvud förrän dagarna är fullföljda som han har avskiljt (helgat) sig själv inför Herren (Jahve). Han ska vara helig, han ska låta hårlockarna växa sig långa. [Håret var den yttre symbolen på att han var en nasir]
Han ska inte göra sig själv oren genom sin far eller sin mor, på grund av sin bror eller sin syster när (om) de dör, eftersom hans avskiljning (helgelse) inför Herren (Jahve) är över hans huvud. [Avser det långa håret som är nasirtecknet.]
Alla dagar under hans nasirskap ska han vara avskild (helgad) för Herren (Jahve).
Om någon människa dör plötsligt vid hans sida och han orenar sitt avskilda huvud, ska han raka sitt huvud samma dag som han renar sig, på den sjunde dagen ska han raka det. [Han blir oren i en vecka innan han kan börja om sitt nasirlöfte. Se vers 12.]
Och prästen ska göra i ordning den ena till syndoffer och den andra till brännoffer och bringa försoning för honom, eftersom han syndat på grund av den döde, och han ska helga sitt huvud samma dag.
Och han ska avskilja för Herren (Jahve) dagen för sitt nasirskap och ska föra fram ett årsgammalt lamm av hankön som ett skuldoffer, men hans tidigare nasirdagar ska inte räknas eftersom hans avskiljning blev orenad (vanhelgad, befläckad).
Detta är undervisningen (instruktionerna) om att vara nasir. När dagarna för hans avskiljning är fullbordade ska han till mötestältets dörr (Tabernaklets dörr) föra fram
och han ska visa sitt offer inför Herren (Jahve): ett årsgammalt felfritt lamm av hankön och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön som syndoffer, och en felfri bagge som shalomoffer,
Och prästen ska föra fram dem inför Herren (Jahve) och ska offra hans syndoffer och hans brännoffer.
Och han ska offra baggen som ett shalomoffer inför Herren (Jahve) tillsammans med korgen med osyrat bröd. Prästen ska också offra det tillhörande matoffret och det tillhörande drickoffret.
Och nasiren ska raka sitt avskilda huvud vid dörren till mötestältet (Tabernaklet) och ska ta håret från sitt avskilda huvud och lägga det på elden som är under shalomoffret.
Och prästen ska ta baggens skuldra när den är genomstekt och en osyrad brödkaka från korgen och en ringlad brödkaka och ska lägga dem i händerna på nasiren efter att han har rakat sitt avskilda huvud.
Detta är undervisningen (instruktionen) om nasiren som avlägger en ed (ett löfte) och om hans offer till Herren (Jahve) för hans nasirskap, förutom det som han frivilligt vill ge i enlighet med det löfte som han avlägger. Detta måste han göra enligt undervisningen (instruktionen) om hans nasirskap."
Säg till Aron och hans söner, så här ska ni välsigna israeliterna, säg till dem:
-
Må Herren (Jahve) låta sitt ansikte lysa över (mot) dig [komma med sin närvaro]
    och visa dig sin nåd (välvilja; trösta dig och ge dig sin oförtjänta kärlek).
Må Herren (Jahve) vända (upplyfta) sitt ansikte till dig
    och ge dig frid (fred; fullständig harmoni; helhet – hebr. shalom).
-
Och det skedde på den dagen att Mose fullbordade (avslutade, färdigställde) [plural!] hopsättningen (byggandet, resandet, ordagrant samlandet) [plural!] av tabernaklet (hebr. mishkan), och han smorde det och helgade det, och alla dess möbler, och altaret med dess redskap, och han smorde dem och helgade dem,
"Ta emot det av dem så att de kan bli till tjänst i mötestältet, och du ska ge dem till leviterna, till varje man i enlighet med hans tjänst."
[Under en 12-dagarsperiod förs varje stams bidrag fram. Stammarna räknas upp i samma ordning som i 4 Mos 2. Shekeln var en viktenhet på 11,5 gram. Uttrycket "helgedomens vikt" var antagligen en standardvikt som användes i mätvågen.] Och han som förevisade sitt offer den första dagen var Nachshon, son till Amminadav, av Juda stam.

hans offer var ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer [3 Mos 2:1–16],
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer [3 Mos 1:3–17],

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
Låt dem sedan ta en ung oxe och dess matoffer, fint mjöl blandat med olja, och en annan ung oxe ska du ta som syndoffer.
Och du ska ställa leviterna framför Aron och framför hans söner och offra dem som ett viftoffer till Herren (Jahve).
Och jag har gett leviterna, de är givna till Aron och till hans söner från Israels söner, för att betjäna Israels söner i mötestältet, och för att bringa försoning för Israels söner, för att ingen plåga ska drabba Israels söner när Israels söner kommer nära helgedomen."
Därefter gick leviterna in och betjänade i mötestältet framför Aron och framför hans söner, som Herren (Jahve) befallt Mose angående leviterna, så gjorde de mot dem.
men ska betjäna med sina bröder i mötestältet för att behålla uppsikten, men de ska inte längre utföra själva arbetet [de fysiskt krävande uppgifterna]. Så ska du göra med leviterna angående deras uppgifter (det de har ansvar för)." [Strax tidigare hade åldern för att börja prästtjänsten varit 30 år, se 4 Mos 4:3. Här i vers 24 anges 25 år. En förklaring till de olika uppgifterna kan vara att då innebar den ansvarsfulla uppgiften att också transportera tabernaklet. De första fem åren fungerade också troligtvis som en lärlingstid, den tolkningen är den vanliga i den rabbinsk traditionen. Längre fram i historien görs fler justeringar, David minskar åldern från 25 till 20 år, se 1 Krön 23:24, 27; 2 Krön 31:17. Även i perioden efter exilen började prästerna tjänstgöra redan vid 20 års ålder, eftersom det fanns så få leviter tillgängliga, se Esra 3:8. Åldersintervallet 25-50 var troligen anpassat för att både ha mognad och styrka. Män över 50 var inte förbjudna att tjäna, men hade då mer rollen av mentorer för de yngre prästerna. Jesus var omkring 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23.]
"Låt Israels söner fira påsken på den bestämda tiden [2 Mos 12:14–20].
Den 14:e denna månad vid skymningen (ordagrant: 'mellan kvällarna') ska ni fira den bestämda högtiden. Enligt alla dess förordningar (ordagrant "saker inristat") och enligt alla dess påbud (bindande juridiska beslut) ska ni fira den."
och dessa män sade till honom: "Vi är orena genom en död mans kropp, därför måste vi stå tillbaka och kan inte föra fram offret till Herren (Jahve) på den bestämda tiden bland Israels söner."
Men den man som är ren och inte är på resa långt bort och underlåter att fira påsken, den själen ska bli avhuggen från sitt folk, eftersom han inte bär fram Herrens (Jahves) offer på sin bestämda tid, den mannen ska bära sin synd.
Och om en främling vistas bland er och vill fira Herrens (Jahves) påsk enligt förordningarna (ordagrant "saker inristat") för påsken och enligt dess påbud (bindande juridiska beslut) ska han göra det. Ni ska ha en (samma) förordning (ordagrant "saker inristat") både för främlingen och för den som är född i landet."
Och först under sitt baner (standar) vandrade Juda söners läger i sin härordning, och över hans här var Nachshon, Amminadavs son.
Och under sitt baner (standar) vandrade Rubens söners läger i sin härordning, och över hans här var Elitsor, son till Shedejor.
Och under sitt baner (standar) vandrade Efraims söners läger i sin härordning, och över hans här var Elishama, son till Ammihod.
Och under sitt baner (standar) vandrade Dans söners läger i sin härordning, de utgjorde eftertruppen till alla läger, och över hans här var Achiezer, son till Ammishaddaj. [Eftertruppen utgörs av de 3 stammar som vandrar under Dans baner.]
[Vers 1–3 hör ihop med föregående tre verser (4 Mos 10:29–36) via flera kiasmer och även språkligt: A Gud lovar goda ting för Israel (4 Mos 10:32)
  B ... och det hände, när arken... (4 Mos 10:35a)
    C stå upp, o Herre... (4 Mos 10:35)
    C´ vänd tillbaka, o Herre... (4 Mos 10:36)
  B´ ... och det hände, när folket klagade ... (4 Mos 11:1a)
A´ ondska i Herrens öron (4 Mos 11:1b)]
Och det hände, att folket var en klagan (sökte en anledning att klaga – hebr. anan i ovanliga formen hitpoel)
    – ondska i Herrens (Jahves) öron,
och när Herren (Jahve) hörde det upptändes hans vrede,
    och Herrens (Jahves) eld brann ibland dem och slukade dem [som bodde] i lägrets utkant.
    [Eld är ofta förknippat med Guds straff, se 4 Mos 16:35; 3 Mos 10:2; 2 Kung 1:10, 12]
Och patrask-följet (den blandade hopen – hebr. asafsof) som var bland dem fick begär efter läckrare mat (ordagrant: "begärde ett begär") och även Israels söner grät för deras skull och sade: "Vem låter oss äta kött? [Om vi ändå kunde få äta kött!]
Mannat var som korianderfrön och dess utseende var som utseendet på gummiharts.
Folket gick runt och samlade det och malde det i kvarnar och slog det i mortlar och kokade det i grytor och gjorde kakor av det, och smaken på det var som smaken av en brödkaka med olja. [Det finns en tydlig koppling här till det bröd som offras i templet när smaken beskrivs som en brödkaka med olja. Det visar tydligt att manna är mer än bara fysisk mat, det är också en påminnelse om vem som förser och att vi har del i det himmelska.]
Och Mose hörde folket gråta, i sina familjer, varje man i sin tältöppning, och Herrens (Jahves) vrede upptändes mycket, och Mose var missnöjd.
Har jag fött hela detta folk? Har jag burit fram dem så att du skulle kunna säga till mig: Bär dem i skötet som en omsorgsfull far bär ett ammande barn, till landet som du med ed lovat våra fäder?
Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Mose sade: "Folket som jag är ibland är 600 000 män på sina fötter, och ändå har du sagt: Jag ska ge dem kött, så att de kan äta en hel månad!
Och Josua Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sade: "Min herre Mose, tysta dem."
Men Mose sade till honom: "Är du avundsjuk för deras skull? Tänk om hela Herrens (Jahves) folk var profeter så att Herren (Jahve) skulle ha lagt sin ande över dem!"
Låt henne inte, jag ber, bli som en död, som den vars kött är halvt förtärt när han kommer ut ur sin mors livmoder."
"Låt män gå ut och utforska (undersöka – hebr. tor) [med fokus på att lyfta fram alla goda egenskaper i] landet Kanaan, som jag har gett till Israels söner. En man för varje av fädernas stammar ska du sända, var och en en ledare bland dem." [Det hebreiska ordet tor har en possitiv innebörd att hitta det goda. Engelska orden "tour" och "tourism" (och även vårt svenka ord "turism") kommer från detta ord som har kvar samma innebörd att utforska ett land och besöka de bästa platserna. I hebreiskan finns ett annat ord för att spionera och hitta svagheter (ragal), dock används inte det här, Mose visste att Gud gett dem landet. Ordet för duva är också snarlikt dor, och det är intressant att det just var en duva som Noa skickade ut och förväntades komma med possitivt resultat att vattnet sjunkit undan, se 2 Mos 8:11. Ordet används 14 ggr i Fjärde Mosebok, och första gången är när Gud själv utser nästa viloplats för israeliterna, se 4 Mos 10:33.]
Och de sade en man till sin bror: "Låt oss ge (utse åt) oss ett huvud (en ledare) och låt oss återvända till Egypten."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?
Och Mose sade till Herren (Jahve): "När egyptierna får höra, för du förde upp detta folk med din makt från dem [2 Mos 12–15],
Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13–19; Dom 1:9–15]
då ska han som för fram sitt offer bära fram inför Herren (Jahve) ett matoffer av en tiondels efa [3,5 liter] fint mjöl blandat med en fjärdedels hin [0,9 liter] olja,
då ska det ske, om det görs av misstag av församlingen, det är dolt för deras ögon, att hela församlingen ska offra en ung oxe som ett brännoffer, som en söt arom till Herren (Jahve) med dess matoffer och dess drickoffer enligt påbuden och en get av hankön som syndoffer.
Eftersom han har föraktat Herrens (Jahves) ord och har brutit hans budord (tydliga befallningar) ska han (den själen) med säkerhet huggas bort, hans synd är över honom."
När Mose hörde det föll han ned på sitt ansikte.
Och han talade till Korach och till hela hans sällskap och sade: "I morgon ska Herren (Jahve) visa vem som är hans och vem som är helig och ska låta honom komma nära sig, den som han väljer ska han låta komma nära honom.
Gör detta: Ta er rökelsekar, Korach och hela ditt sällskap,
och ta var och en sitt rökelsekar och lägg rökelse på dem och för fram det inför Herrens (Jahves) ansikte, var man sitt eget rökelsekar, 250 rökelsekar, och du och Aron, var man med hans rökelsekar."
Och de tog varje man sitt rökelsekar och lade eld på dem och lade rökelse ovanpå och stod i mötestältets öppning med Mose och Aron.
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahve) talade till honom genom Mose hand.
Tala till Israels söner och ta av dem stavar, en för varje fars hus av alla deras ledare efter deras fäders hus, 12 stavar. Du ska skriva varje mans namn på hans stav.
Och det ska ske att den man som jag ska välja, hans stav ska grönska och jag ska göra slut från mig på knotandet från Israels söner som de knotar mot dig."
Och Mose förde ut alla stavarna från Herrens (Jahves) ansikte till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och deras återlösningspengar från en månads ålder ska du återlösa dem, efter din värdering, 5 shekel silver efter helgedomens shekel, samma som 20 gera.
Av allt det som ges till er ska ni sätta undan allt som tillhör Herren (Jahve), av allt det bästa därav, den helgade delen av det.
Därför ska du säga till dem: När ni avskiljer det bästa från det, då ska det räknas till leviterna som överflödet på tröskgolvet och som överflödet från vinpressen.
Och ni ska inte bära någon synd på grund av det, eftersom ni har tagit undan från det bästa av det, men ni ska inte vanhelga Israels söners heliga ting, för att ni inte ska dö.
Och ni ska ge henne till prästen Elazar och hon ska föras utanför lägret och hon ska slaktas framför hans ansikte.
Och prästen Elazar [Arons son, se 4 Mos 3:2] ska ta av hennes blod med sitt finger och stänka hennes blod mot mötestältets öppning (bokstavligt: ansikte) sju gånger. [Så från den östra området skulle prästen stänka i västlig riktning, mot altaret, där blodet i normala fall hälldes ut eller stänktes. Upprepningen sju gånger talar om fulländing. Flera andra offer, t.ex. försoningsdagen, har samma upprepning, se 3 Mos 16:14–19.]
Och kvigan ska brännas framför hans ögon (i hans åsyn). Hennes skinn och hennes kött och hennes blod med hennes dynga ska brännas [allt ska brännas].
Sedan ska prästen tvätta sina kläder och han ska bada sin kropp i vatten och efteråt ska han komma in i lägret och prästen ska vara [cermoniellt] oren till kvällen.
Och den som bränner henne ska tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och ska vara oren till kvällen.
Och han som samlar ihop askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, och det ska vara för Israels söner och främlingen som vistas bland dem, till en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
Alla som vidrör det döda, också en död människas kropp, och inte renar sig själv har vanhelgat Herrens (Jahves) Tabernakel. Den själen (människan) ska bli avhuggen från Israel, eftersom stänkelsevattnet inte stänktes mot honom, han ska vara (förbli) oren. hans orenhet är fortfarande kvar på honom.
Och den rena personen ska stänka över den orena på den tredje dagen, och på den sjunde dagen ska han rena honom och han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och ska bli ren vid kvällen.
Och det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för dem, och han som stänker stänkelsevattnet ska tvätta sina kläder och han som vidrör stänkelsevattnet ska vara oren till kvällen.
"Ta staven och samla församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon så att den ger ifrån sig vatten, och du ska frambringa vatten till dem ut ur klippan, så ska du ge församlingen och deras boskap att dricka."
Och Mose lyfte upp sin hand och han slog klippan med sin stav två gånger, och rikligt med vatten forsade fram och församlingen och deras boskap drack.
Edom vägrade att ge Israel fri lejd genom hans gränser, därför vände Israel bort från honom.
Aron ska samlas till sitt folk, för han ska inte gå in i det land som jag har gett till Israels söner eftersom han gjorde uppror mot mig vid Merivas vatten.
Ta Aron och hans son Elazar och för upp dem på berget Hor.
Och ta av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Elazar. Och Aron ska samlas till sitt folk och ska dö där."
Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Elazar. Och Aron dog där på toppen av berget. Och Mose och Elazar kom ner från berget.
Men Sichon kunde inte stå ut med att Israel passerade genom hans gränser. Och Sichon samlade allt sitt folk och gick ut mot Israel i öknen och kom till Jahats, och han stred mot Israel.
Och Israel slog honom med svärdseggen och besatte hans land från Arnon till Jabbok ända till Ammons söner, för gränsen var stark till Ammons söner.
Chesbon var amoréernas kung Sichons stad som hade krigat mot den tidigare kungen i Moav och tagit hela hans land ur hans hand ända till Arnon.
Ve över dig Moav,
    du är kuvad Kemoshs folk.
Han har gett sina söner som flyktingar
    och sina döttrar till fångenskap
    – till amoréernas kung Sichon.
Och de vände och gick upp längs Bashans väg, och Og, Bashans kung, gick ut mot dem, han och allt hans folk, för att strida i Edreij.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Så de slog honom och hans söner och hela hans folk till dess ingen var lämnad kvar, och de besatte landet. [En mer detaljerad beskrivning av dessa strider finns i 5 Mos 3:3–11.]
Och han sände budbärare till Bileam, Beors son, till Petora som är vid floden, till folkets söner i landet och kallade på honom och sade:
"Se, det är ett folk som har kommit ut från Egypten,
    se, de täcker jordens ansikte (yta),
    och de har lägrat sig mittemot mig.
Och Bileam svarade och sade till Balaks tjänare: "Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) smått eller stort.
Och Bileam steg upp på morgonen och sadlade sin åsna och gick med Moavs furstar.
Men Guds (Elohims) vrede var upptänd eftersom han gick och Herrens (Jahves) ängel ställde sig själv på vägen som en åklagare mot honom [och blockerade vägen]. [Herren använder ofta änglar för att beskydda sitt folk, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 3:1–3; 23:20–23; Jos 5:13–15. En ängel med ett draget svärd (vers 23) nämns tre gånger, se även 1 Krön 21:16 och Jos 5:13–15. En del tolkar Herrens ängel som Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens budbärare innan han tar mänsklig gestalt.] Nu red han [Bileam] på sin åsna och hans två tjänare var med honom.
Och åsnan såg Herrens (Jahves) ängel stå på vägen med sitt svärd draget i sin hand, och åsnan vek av från vägen och gick ut på fältet, och Bileam slog åsnan för att vända henne till vägen. [Satiren och komiken i det som nu sker går inte att missa, en "dum åsna" ser ängeln medan den professionella siaren totalt missar detta.]
Då öppnade Herren (Jahve) Bileams ögon och han såg Herrens (Jahves) ängel stå på vägen med sitt svärd draget i sin hand, och han böjde sitt huvud och föll ner på sitt ansikte.
Och han återvände till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, han och alla Moavs furstar.
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder "upphöjd"]
    hämtade Balak mig,
    Moavs kung
från bergen i öster:
'Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.'
Och Balak sade till honom: "Kom, jag ber dig, till en annan plats från vilken man kan se dem. Du ska se flertalet av dem men inte se alla, och förbanna dem därifrån."
Och Herren (Jahve) mötte Bileam och lade ett ord i hans mun och sade: "Återvänd till Balak och så ska du tala."
Och han kom till honom och han stod (kvar) vid sitt brännoffer, och Moavs furstar med honom. Och han sade: "Vad har Herren (Jahve) talat?"
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Stå upp Balak och lyssna,
    ge ditt öra till mig du Tsippors son.
Ingen har skådat orättfärdighet i Jakob,
    inte har någon sett vrånghet i Israel,
Herren hans Gud (Jahve Elohim) är med honom,
    och ropet för kungen är ibland dem.
Och när Bileam såg att det var gott i Herrens (Jahves) ögon att välsigna Israel, gick han inte som den andra gången för att söka spådomar utan vände sitt ansikte mot öknen.
Och Bileam lyfte upp sina ögon [från Peor öster om Jordanfloden] och han såg Israel lägrat efter sina stammar [i höjd med staden Jeriko (4 Mos 22:1) och vars placering formar ett kors, se 4 Mos 2], och Guds (Elohims) Ande kom över honom.
Och han tog upp sitt talesätt (han började tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Så förkunnar (säger, proklamerar) Bileam, Beors son,
    och förkunnar (säger, proklamerar) om den man (en stridsman, en man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft) som har rena (felfria, klarsynta – hebr. tam) ögon,
Vatten ska flöda från hans krukor,
    och hans utsäde ska vara i många vatten,
och hans kung ska vara högre än Agag [kanske en titel, liknande "farao"; Haman var en agagit, se Est 3:1, senare dödar Samuel en kung som heter Agag, se 1 Sam 15:32–3],
    och hans kungarike ska bli upphöjt.
Gud (El) som förde fram honom ut från Egypten,
    är för honom som vildoxens höga horn,
han ska sluka nationerna som är hans åklagare
    och ska bryta deras ben i bitar
    och genomborra dem med sina pilar.
Och Balaks vrede upptändes mot Bileam: "Jag har kallat dig att förbanna mina fiender, och se, du har välsignat dem tre gånger!
Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) gott eller ont av mitt eget sinne (av mina egna idéer). Vad Herren (Jahve) talar det ska jag tala? [4 Mos 22:18]
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Så förkunnar (säger, proklamerar) Bileam, Beors son,
    och förkunnar (säger, proklamerar) om den man (en stridsman, en man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft) som har rena (felfria, klarsynta – hebr. tam) ögon,
Och Edom ska bli en egendom,
    liksom Seir [bergsmassivet i Edom, se 5 Mos 33:2],
    även hans fiender ska bli en egendom,
    men Israel skapar en stark armé.
Och han såg på Amalek och tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Amalek var den förste av nationerna
    men hans slut ska komma med ödeläggelse."
Och han såg på keniterna och tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Fastän din boplats är stadig
    och ditt bo är placerat på en klippa,
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Ve, vem ska leva (förbli levande)
    efter att Gud har mött honom?
Och Bileam steg upp och gick sin väg och återvände till sin plats, och Balak gick också sin väg.
Och Mose sade till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet.
Och när Pinchas [betyder "mörkhyad" på egyptiska, blev senare folkets överstepräst, se vers 13 och 4 Mos 31:6; Jos 22:13; 1 Krön 6:4], son till Elazar, son till prästen Aron, såg det, reste han sig från mitten av församlingen och tog ett spjut i sin hand.
och det ska vara för honom och för hans säd efter honom ett förbund för ett evigt prästerskap, eftersom han har nitälskat för sin Gud och bringat försoning för Israels söner."
De som är fler ska ges ett större arv, de som är färre ska ges ett mindre arv. Till var och en av dessa som är räknade ska en del av arvet ges.
I enlighet med lotten ska deras arv delas mellan dem som är fler och färre."
Sedan kom döttrarna till Tselofechad nära, Chefers son, son till Gilead, son till Machir, son till Manasse av Manasses familj, Josefs son. Och detta är namnen på hans döttrar: Machla, Noa och Chogla och Milcha och Tirtsa.
"Vår far dog i öknen och han var inte bland dem som gaddade ihop sig mot Herren (Jahve) i Korach grupp, utan dog sin egen död och han hade inga söner.
Varför ska vår fars namn försvinna (dö ut) från hans familj bara för att han inte har några söner? Ge oss ett arv bland bröderna till vår far."
Och du ska tala till Israels söner och säga:
'Om en man dör och inte har någon son,
    då ska hans arv gå vidare till hans dotter.
Och om han inte har någon dotter,
    då ska hans arv gå till hans bröder.
Och om han inte har några bröder,
    då ska hans arv gå till hans fars bröder.
Och om hans far inte har några bröder
    då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose." [Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se 5 Mos 25:5–10. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och han ska stå inför prästen Elazar som ska fråga för hans räkning genom urims påbud inför Herrens (Jahves) ansikte. På hans ord ska de dra ut, och på hans ord ska de komma in, både han och alla Israels söner med honom, hela församlingen."
Och han lade sin hand över honom och han gav honom ett uppdrag, som Herren (Jahve) talat genom Mose hand.
Befall Israels söner och säg till dem: Mitt offer [hebr. qorban; generell term för alla typer av offer/löften till Gud; här syftar det på kött], min mat (bröd) – för mina eldsoffer som är en söt arom till mig – ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till mig i rätt tid.
Och dess drickoffer ska vara en fjärdedel av en hin [0,9 liter] till ett lamm, på en helig plats ska du hälla ut ett drickoffer av stark dryck till Herren (Jahve).
Och det andra lammet ska du bära fram vid skymningen, liksom morgonens matoffer och dess drickoffer ska du bära fram, ett eldsoffer, en söt doft till Herren (Jahve).
[Volymmåttet efa (22-36 liter) upprepas inte, men är underförstått utifrån vers 5. Texten säger inte uttryckligen när dessa två "extra lamm" ska offras, men det tolkades som att det skulle göras i samband med morgonoffret, efter det vanliga offret var avklarat.] Och på sabbaten [ska ni offra]:
    två felfria årsgamla lamm av hankön
    och två tiondelar [av en efa; ca 5-6 liter] med fint mjöl som matoffer blandat med olja och dess drickoffer.
Detta är brännoffret för varje sabbat, vid sidan av de ständiga brännoffren och dess drickoffer.
Och ert drickoffer ska vara
    en halv hin [1,8 liter] vin till en oxe
    och en tredjedels hin [1.9 liter] till en bagge
    och en fjärdedels hin [0,9 liter vin] till ett lamm.
Detta är brännoffret för varje nymånad genom årets alla månader.
Och en get av hankön som syndoffer till Herren (Jahve), det ska offras vid sidan om de kontinuerliga brännoffren och dess drickoffer.
På detta sätt ska ni offra dagligen i sju dagar, offrets mat gjort med eld, en söt arom till Herren (Jahve). Det ska offras vid sidan av det kontinuerliga brännoffret och dess drickoffer.
Vid sidan av det kontinuerliga brännoffret och dess matoffer ska ni offra dem, de ska vara felfria för er, och deras drickoffer.
När en man svär en ed till Herren (Jahve) och svär en ed att binda sin själ vid ett löfte, ska han inte bryta sitt ord, han ska göra i enlighet med allt som har kommit ut från hans mun.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") som Herren (Jahve) befallde Mose, mellan en man och hans hustru, mellan en far och hans dotter som är i sin ungdom i sin fars hus.
Och Mose sände iväg dem till striden, 1 000 från varje stam, och Pinchas, son till prästen Elazar, till striden med de heliga föremålen och trumpeten för stridssignal i sin hand.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
och varje rustad man bland er går över Jordan inför Herrens (Jahves) ansikte, till dess han har drivit ut sina fiender framför sig,
Och Novach gick och tog Kenat och dess byar och kallade det Novach, efter sitt eget namn.
Och ni ska ärva (hebr. nachal) landet genom lottkastning efter era familjer, till de som är fler ska det ges ett större arv, och till dem som är färre ska det ges ett mindre arv. Varthelst lotten faller för en man, det ska vara hans. Efter (i enlighet med) era fäders stammar ska ni ärva.
och er gräns ska vända söderut vid Akrabims sluttning, och gå längs Tsin, och gå ut söder om Kadesh Barnea, och den ska gå fram till Chatsar Adar och passera fram till Atsmon,
Och gränsen ska vända från Atsmon/a> [i Sinaiöknen, ner mot] till Egyptens bäck, och därifrån ska den gå ut till havet. [Wadi al Arish i Sinaihalvön har sitt utlopp i Medelhavet 5 mil sydväst om Rafah, södra gränsövergången mellan Israel och Egypten.]
och gränsen ska gå fram till Zifrona, och därifrån ska den gå till Chatsar Ejnan, detta ska vara er norra gräns.
och gränsen ska gå ner till Jordan och följa dess sträckning till Salthavet (Döda Havet). Detta ska vara ert land efter dess gränser runtom.' "
Av de städer som ni ger av Israels söners egendom ska ni ta fler från de större [stammarna] och färre från de mindre. Var och en [varje stam] ska ge städer åt leviterna i förhållande till mängden land de fått som sin egendom."
eller slår honom i fiendskap med sin hand så att han dör, då ska han som slog honom dödas, han är en mördare, och blodshämnaren ska döda mördaren, när han möter honom.
eller med en sten som en människa kan dö av,
    utan att se honom och kastar den på honom så att han dör,
och han inte var hans fiende och inte heller ville skada honom,
och församlingen ska fria mandråparen från blodshämnarens hand, och församlingen ska upprätta honom i fristaden till vilken han har flytt, och han ska bo därinne till dess översteprästen som var smord med helig olja är död.
Men om mandråparen vid något tillfälle går utanför fristadens gräns, till vilken han flytt,
och blodshämnaren finner honom utanför gränsen till hans fristad, och blodshämnaren dräper mandråparen, ska ingen blodskuld gälla för honom,
eftersom han måste förbli i sin fristad till dess översteprästen har dött, men efter översteprästens död kan mandråparen återvända till landet för sin besittning.
Och ni ska inte ta någon lösen för den som lämnat sin fristad för att bo i sitt land igen förrän prästen har dött.
och de sade: "Herren (Jahve) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahve) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.
På det sättet ska inget arv bland Israels söner flyttas från stam till stam, för Israels söner ska hålla fast vid varje del av arvet i hans fars stam.
Och varje dotter som besitter ett arv i någon av Israels söners stammar ska bli hustru till någon av familjerna i hennes fars stam så att Israels söner besitter, varje man arvet från hans far.
På det sättet ska inget arv flytta från en stam till en annan stam, för Israels söners stammar ska var och en hålla sig till sitt eget arv."

5 Moseboken (316)

vänd er och vandra till amoréernas bergsland och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kananéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat.
Och jag utsåg era domare vid den tiden och sade: "Lyssna på ärendena mellan era bröder och döm rättfärdigt mellan en man och hans bror och främlingen som är med honom.
och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son, hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
förutom Kaleb, Jefunnes son, han ska se det och till honom ska jag ge landet som han har trampat på, och till hans barn eftersom han helhjärtat har följt Herren (Jahve).
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Angrip inte Moav och börja inte strida med dem, för jag ska inte ge dig av hans land som besittning eftersom jag har gett Ar [stad i Moav; betecknar här även hela området] till Lots söner som en besittning.
I Seir bodde tidigare horeerna men Esaus söner besegrade dem och de förgjorde dem som var före dem och bodde där i deras ställe som Israel gjorde mot landet som han besatt, som Herren (Jahve) gav till dem.
Res er upp fortsätt er resa och gå över Arnons dal, se jag har gett amoréen Sichon i er hand, Cheshbons kung och hans land, börja att besätta landet och ta strid mot honom."
Men Sichon, Chesbons kung, ska inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahve Elohim) har förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han ska ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Se, jag har börjat ge Sichon och hans land framför dig, börja att besätta hans land."
Sedan kom Sichon ut mot oss, han och hans folk till strid i Jahats.
Och Herren vår Gud (Jahve Elohim) överlämnade honom framför oss och vi slog honom och hans söner och hela hans folk.
Och vi tog alla hans städer vid den tiden och ödelade varje stad fullständigt, männen och kvinnorna och de små, vi lämnade inte kvar någon (vi lät ingen leva).
Sedan vände vi och gick vägen upp till Bashan, och Og, Bashans kung, kom ut emot oss, han och hela hans folk till strid i Edreij.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoréernas kung som bodde i Cheshbon." [4 Mos 21:33–35]
Så Herren vår Gud (Jahve Elohim) gav även Og, Bashans kung, i vår hand och hela hans folk och vi slog honom till dess ingen överlevande fanns kvar.
Och vi tog alla hans städer vid den tiden, det fanns inte en stad som vi inte tog från dem, 60 städer hela Argovs område, Ogs kungarike i Bashan.
För bara Bashans kung Og var kvar av Refaims kvarleva [1 Mos 14:5]. Ja [se, notera – detta är anmärkningsvärt], hans säng var en säng av järn. Finns den inte i Ammons söners Rabba [nuvarande staden Amman i Jordanien, som ett museiföremål]? [Sängens storlek var också spektakulär:] Längden var 9 alnar [4,1 meter] och bredden var 4 alnar [1,8 meter], efter en mans aln. [Järn var ovanligt vid den här tiden under sena bronstiden. Det tillsammans med sängens storlek var anledningen att den uppmärksammas. Måttet en aln härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret – ca 45 cm.]
Vi besatte detta land vid den tiden, från Aroer som ligger vid Arnons dal och hälften av Gileads bergsland, och dess städer gav jag till Rubeniterna och Gaditerna.
Jair, Manasses son, tog hela Argovs område till gränsen mot geshureerna och machaeerna, även Bashan och uppkallade det efter sitt eget namn Chavot Jair, till denna dag.
till dess Herren (Jahve) ger vila åt era bröder, precis som åt er och de också besitter landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett dem på andra sidan Jordan, sedan ska ni återvända, var och en till sin besittning som jag har gett er."
Och han gjorde sitt förbund känt för er, som han befallde er att göra (agera, leva efter), de tio orden, och han skrev dem på två tavlor av sten.
När du är i nöd och allt detta händer dig [fångenskap och slaveri] i kommande dagar, ska du vända om till Herren, din Gud, och höra (lyda) hans röst.
Från himlarna har han låtit dig höra hans röst, för att han ska instruera dig, och över jorden har han låtit dig se hans stora eld och du hörde hans röst från mitten av elden.
Eftersom han [Herren] trofast älskade dina förfäder [Abraham, Isak och Jakob, se 1 Mos 12:1–3] och utvalde deras efterkommande [ordagrant "säd" singular], förde han själv (hans ansikte, genom hans aktiva närvaro) med sin stora kraft ut dig från Egypten. [2 Mos 13:21]
Och du ska hålla (vakta, skydda) hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans budord (tydliga befallningar) som jag befaller er idag, för att det ska gå väl för er och för era söner efter er och så att era dagar ska bli långa på marken som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er för alla dagar (för alltid, evigt).
för att en person som oavsiktligt dräpt någon (ordagrant: "den mandråpare som dödat") ska kunna fly dit [4 Mos 35:9–34], och inte har hatat honom dessförinnan, och som har flytt till en av dessa städer för att kunna leva.
Och de tog hans land som en besittning och Bashans kung Ogs land, amoréernas två kungar som fanns på andra sidan Jordan mot soluppgången (österut)
och visar nåd (omsorgsfull, trogen kärlek) till tusen generationer hos dem som älskar mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina budord (tydliga befallningar).
Du ska inte ta (använda) Herren din Guds (Jahve Elohims) namn fåfängt (lättvindigt, obetänksamt), för Herren (Jahve) ska inte hålla den skuldfri som tar (använder) hans namn fåfängt (lättvindigt, obetänksamt).
Du ska inte åtrå din grannes hustru, inte heller ska du ha lust till din grannes hus, hans fält eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som din granne har."
Ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan tala med Gud och ändå förbli vid liv.
så att ni vördar Herren er Gud (Jahve Elohim) och håller (vaktar, skyddar) alla hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans budord (tydliga befallningar) som jag befallt er, ni och era söner och era söners söner alla dagar av ert liv, så att era dagar blir många.
Du ska vörda (frukta) Herren din Gud (Jahve Elohim) och honom ska du tjäna och i hans namn ska du avlägga ed.
Ni ska noggrant hålla (vakta, skydda, bevara – hebr. shamar shamar) Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar) och hans stadgar (vittnesbörd) och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") som han har befallt er.
Och Herren (Jahve) visade tecken och under, stora och svåra över Egypten, över farao och över hela hans hus inför våra ögon.
Ni ska inte ingå äktenskap med dem, dina döttrar ska inte ge sig till deras söner och deras döttrar ska inte tas till dina söner,
Så förstå (var medveten om, känn till) att det är Herren (Jahve), din Gud, som är Gud; den trofaste Gud som håller fast vid sitt förbund och visar nåd i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. [Nåd i tusen generationer syftar antagligen på oändlig evig nåd, se t.ex. Ps 105:8.]

Och som straffar
    dem som hatar honom [avvisar hans förbund] – till deras ansikten (personligt, mot dem direkt),
    
    han dröjer inte [att agera]
    mot dem som hatar honom – till deras ansikten,
ska han straffa.
[Frasen "till dem som hatar honom till deras ansikten" används bara här och utifrån konstruktionen så verkar betydelsen vara att det är att de straffas, inte nästa generation.]
Och du ska komma ihåg alla de vägar som Herren din Gud (Jahve Elohim) har lett dig dessa 40 år i öknen, att han har ödmjukat dig (tvingade dig att böja dig ner) för att pröva dig, för att veta (ha intim förståelse för, kunskap om) vad som är i ditt hjärta, om du vill hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) eller inte.
Och du ska betänka i ditt hjärta att som en man tuktar sin son så tuktar Herren din Gud (Jahve Elohim) dig.
Och du ska hålla (vakta, skydda, bevara) Herren din Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar) till att vandra på hans vägar och vörda (respektera) honom.
Akta dig så att du inte glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim), genom att inte hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och påbud (bindande juridiska beslut) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt dig idag.
Men du ska komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim), för det är han som har gett kraft att få välstånd, det är han som har etablerat sitt förbund som han svor med ed till era fäder, som det är idag.
Och jag tog er synd, kalven som ni hade gjort, och brände den i eld och slog den i bitar och malde ner den tills det bara var fint (tunnt) stoft, och jag kastade stoftet i bäcken som rann ner från berget.
Och när Herren (Jahve) sände er från Kadesh-Barnea och sade: "Gå upp och besätt landet som jag har gett er" då var ni upproriska mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning och trodde honom inte och lyssnade inte till hans röst.
Kom ihåg dina tjänare, Abraham, Isak och Jakob. Se inte till envisheten hos detta folk och inte till deras ondska, och inte till deras synd,
för att inte landet som du fört oss ut ur ska säga: 'Eftersom Herren (Jahve) inte kunde föra dem in i landet som han lovat dem och eftersom han hatade dem, har han fört dem ut för att slakta dem i öknen.'
Och Israels söner vandrade från Beerot-Benjaakan till Mosera, där Aron dog och där blev han begravd. Och hans son Elazar tjänstgjorde som präst i hans ställe.
Vid den tiden avskilde Herren (Jahve) Levi stam till att bära Herrens (Jahves) förbundsark, till att stå inför Herrens (Jahves) ansikte och betjäna honom och till att välsigna i hans namn, till denna dag.
Eftersom Levi inte har någon del eller arv med sin bröder är Herren (Jahve) hans arv som (i enlighet med vad) Herren din Gud (Jahve Elohim) har talat till honom.
Och nu Israel, vad begär Herren din Gud (Jahve Elohim) av dig?
Att du vördar Herren din Gud (Jahve Elohim)
att du vandrar på alla hans vägar
och att du älskar honom
och att du tjänar Herren din Gud (Jahve Elohim)
    med hela ditt hjärta
    och med hela din själ (din person, varelse)
att du håller (vaktar, skyddar, bevarar) Herrens budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot)
    och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt er idag.
Du ska vörda Herren (Jahve) din Gud (Elohim). Honom ska du tjäna och till honom ska du hålla dig (klänga dig fast, vara fastklistrad vid) och i hans namn ska du avlägga ed (göra löften).
Och du ska älska Herren din Gud (Jahve Elohim) och hålla (vakta, skydda, bevara) hans befallningar och hans förordningar (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim) och hans påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim, plural) och hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot) alla dagarna (för alltid, så länge dagarna finns, till dess att tiden upphör).
Och vet (var intimt förtrogen med) idag [kom ihåg detta], för jag har inte talat till era söner som inte har känt till och inte har sett Herren er Guds (Jahve Elohims) tuktan, hans storhet, hans mäktiga hand och hans utsträckta arm,
och hans tecken och hans gärningar som han gjorde mitt i Egypten mot farao, Egyptens kung och hans land,
och vad han gjorde med Egyptens armé, mot deras hästar och deras vagnar, hur han lät Vasshavets (Röda havets) vatten dränka dem när de jagade efter er, och hur Herren (Jahve) har fördärvat dem till denna dag [2 Mos 10:19],
att jag ska ge regn till ditt land på rätt tid, det tidiga regnet (höstregnet – hebr. malqosh) och det sena regnet (vårregnet – hebr. malqosh), så att du kan samla in din säd, ditt vin och din olja.
Om ni noggrant håller (vaktar, skyddar, bevarar) alla dessa budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befaller er, för att göra dem, för att älska Herren din Gud (Jahve Elohim) för att vandra på alla hans vägar och hålla fast (klänga sig fast, vara fastklistrad) vid honom.
Endast på den plats som Herren ska välja från alla era stammar för att fästa sitt namn, där ska ni söka hans närvaro.
Ni ska inte göra efter allt det som vi gör här idag, varje man gör det som verkar bäst i hans egna ögon,
då ska det ske att platsen som Herren er Gud (Jahve Elohim) ska välja för att låta sitt namn bo där, dit ska ni föra allt som jag har befallt er, era brännoffer och era offer och ert tionde och era händers offer och era löften som ni har lovat Herren (Jahve).
Om platsen som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att låta sitt namn bo där, är för långt bort från dig, då ska du slakta av din hjord och av din flock som Herren (Jahve) har gett dig, som jag har befallt dig och du ska äta inom dina portar utifrån allt som din själ önskar.
Du ska vandra efter Herren din Gud (Jahve Elohim) och honom ska du vörda (frukta) och hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) ska du hålla (vakta, skydda, bevara) och du ska lyssna till hans röst och tjäna honom och till honom ska du hålla dig (bokstavligt klistra fast dig vid).
Och inget av det avskilda ska finnas (vara fastklistrat) vid din hand för att Herren (Jahve) ska vända bort sin vredes häftighet och ge dig nåd (oändlig barmhärtighet – hebr. rachamim) och ha nåd (evigt förbarmande – hebr. rachamim) med dig och föröka dig som han har lovat (sjufallt svurit en ed till – hebr. shaba) dina fäder,
när du lyssnar till Herren din Guds (Jahve Elohims) röst för att hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befallt dig idag för att göra det som är rätt i Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon.
och korpen
    efter sitt slag
och strutshonan [hebr. bat jaana]
och nattskärran
och måsen
och höken
    efter sitt slag,
Ni ska inte äta av något som är självdött, det kan du ge till främlingen som är inom dina portar så att han kan äta det eller du kan sälja det till en främling, för du är ett heligt folk för Herren din Gud (Jahve Elohim). Du ska inte koka kalven i dess moders mjölk. [Detta bud har gett upphov till dagens kosherregler, men handlar om kananeiska ockulta fertilitets riter, se 2 Mos 23:19.]
Och du ska äta inför Herren din Gud (Jahve Elohim) på den plats som han väljer för att låta sitt namn bo där. Tiondet av din säd, av ditt vin och av din olja och förstlingen av din hjord och av din flock, för att du ska lära dig att alltid vörda Herren din Gud (Jahve Elohim).
Och om vägen är för lång för dig så att du inte kan bära det, eftersom platsen ligger för långt bort från dig, som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att sätta sitt namn där, när Herren din Gud (Jahve Elohim) välsignar dig,
Och detta är vad du ska efterskänka. Varje långivare som har lånat ut till sin granne, han ska inte kräva det av sin granne och av sin bror, eftersom Herrens (Jahves) eftergift (skuldbefrielse – hebr. shmita) har ropats ut (förkunnats, proklamerats).
I stället, måste du villigt öppna (ordagrant: "öppna, öppna") din hand för honom och generöst låna (ordagrant: "låna, låna") honom det han behöver. [Upprepningen av verben förstärker.]
då ska du ta en syl och slå den genom hans örsnibb och in i dörren och han ska vara din tjänare för alltid. Och du ska göra likadant med din tjänarinna.
Du ska endast avstå från att äta dess blod, det ska du utgjuta på marken som vatten.
Och du ska offra påskoffret till Herren din Gud (Jahve Elohim) från flocken och hjorden på den plats som Herren (Jahve) ska utvälja för att hans namn ska bo där.
utan på en plats som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att hans namn ska bo där, där ska du offra påskoffret på kvällen när solen går ner, vid den bestämda tiden (månaden Aviv/Nisan) då du kom ut från Egypten.
Och du ska glädja dig inför Herren din Gud (Jahve Elohim), du och din son och din dotter och din tjänare och din tjänarinna och leviten som finns inom dina murar och främlingen och den faderlöse och änkan som finns i din mitt, på den plats som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att hans namn ska bo där.
Varje man ska ge som han har möjlighet efter den välsignelse som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig.
Om man i er mitt inom dina portar [i de städer] som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett er, finner en man eller kvinna som gör det som är ont i Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ögon, i överträdelse av hans förbund,
Inte heller ska han ta sig många hustrur, för att hans hjärta inte ska vända sig bort [avfalla genom att tappa fokus på Herren]. [Här är Salomo ett tragiskt exempel, se 1 Kung 11:1–13]. Inte heller ska han samla stora mängder silver och guld till sig själv [1 Kung 10:14–25]. [Det är inte hästarna, silvret eller guldet i sig som är problemet, utan myckenheten av dessa rikedomar och risken att då förtrösta mer på dessa än Gud, se Matt 6:33.]
Det ska vara så att när han sitter på tronen i sitt kungarike, ska han skriva ner åt sig själv en kopia av denna undervisning (instruktion; hebr. Torah – de fem Moseböckerna) i en egen bok, från den [originalet] som finns hos prästerna, leviterna.
Den ska [alltid, ständigt] vara med honom och han ska läsa i den varje dag hela sitt liv, så att han lär sig att frukta (vörda) Herren sin Gud (Jahve Elohim) för att kunna hålla (följa, lyda) alla de ord som finns i denna undervisning och hålla sig till förordningarna [hebr. chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar] och göra (genomföra) dem.
Då blir inte hans hjärta upphöjt över hans bröder och han viker inte av från instruktionerna, varken till höger eller till vänster. Till slut kan det göra hans dagar fler i hans kungarike, hans och hans barns, mitt i Israel. [2 Sam 7:16] [Israels kung får inte diktera sina egna lagar som andra kungar utan måste lyda och underordna sig Guds undervisning och instruktioner! Detta är en beskrivning även på Jesus som inte gör något som Fadern inte har talat om för honom, se Matt 5:17; Joh 8:28–29.]
Prästerna, leviterna – alla av Levi stam, ska inte ha någon arvedel med Israel. De ska äta av Herrens (Jahves) eldsoffer och hans arvedel.
De ska inte ha något arv bland sina bröder [4 Mos 26:62; Jos 13:14; 14:4–5; 21]. Herren (Jahve) är deras arvedel, så som han har talat till dem [5 Mos 10:9; 2 Mos 32:25–29; Jos 18:7].
För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har utvalt dem från alla stammar till att stå och betjäna i Herrens (Jahves) namn, honom (Levi) och hans söner för evigt [5 Mos 33:8–11].
Och när en levit kommer från någon av dina portar [dina städer med murar] i hela Israel där han bor, och kommer av egen vilja (sin själs önskan) till platsen som Herren (Jahve) ska utvälja [5 Mos 12:4–7],
då ska han betjäna i Herrens (Jahves) hans Guds (Elohims) namn, som alla hans bröder leviterna gör som står där inför Herrens (Jahves) ansikte.
De ska ha samma del (lika stora portioner) att äta, oberoende av deras fäders ägodelar.
Man ska hos dig inte finna någon som låter sin son eller dotter gå genom eld [5 Mos 12:30–31], någon som använder spådom [2 Mos 7:11; Hes 21:21], en siare eller en trollkarl eller en magiker.
Jag ska låta en profet uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt vad jag befaller honom.
Detta gäller en mandråpare som ska fly dit och leva [2 Mos 21:13–14; 4 Mos 35:6–34; Jos 20]. Vemhelst som råkar döda sin granne utan uppsåt (av misstag, olyckshändelse) och inte hatade honom dessförinnan,
som när en man går till skogen med sin granne för att hugga ved och hans hand riktar ett slag med yxan för att hugga ner trädet och yxhuvudet lossnar från skaftet och träffar hans granne så att han dör, då ska han fly till en av dessa (tre) städer och leva.
För att inte blodshämnaren (ordagrant: återlösaren av blod – hebr. gaal ha-adam) ska jaga dråparen med vrede i sitt hjärta (när hans känslor svallar över) och övermanna honom, eftersom vägen är lång [till den närmsta fristaden], och ge honom ett dödligt slag [i stundens hetta ta lagen i egna händer], när han inte förtjänar att dö eftersom det inte fanns något hat till honom [osämja mellan dråparen och offret innan olyckan].
om du håller alla hans budord så att du gör dem, som jag har befallt denna dag, att älska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och alltid vandra på hans stigar, då ska du lägga till (addera) ytterligare tre städer vid sidan om (utöver) dessa tre städer,
Men om någon man hatar sin granne och ligger i bakhåll för honom och reser sig mot honom och slår honom så att han dör och sedan flyr till en av dessa städer,
då ska de äldste i staden sända efter och hämta honom därifrån och ge honom till blodshämnaren så att han kan dö.
Domarna ska noga undersöka och se om vittnet är ett falskt vittne och har vittnat falskt mot sin broder,
sedan ska de göra mot honom som han hade föreslagit att det görs mot hans broder. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Och generalerna ska tala och säga till folket:
[Undantag från krigstjänst:]
"Vilken man finns bland er som har byggt ett nytt hus,
    och inte invigt det?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man inviger det.
Och vilken man finns bland er som har planterat en vingård,
    men inte ätit dess frukt?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man äter dess frukt.
Och vilken man finns bland er som har trolovat sig med en kvinna,
    men inte tagit henne till hustru?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man tar henne." [En liknande lag finns i 5 Mos 24:5 som friställer en nygift man under ett år för hans frus skull.] [Rabbiner lär utifrån denna ordning att en man ska först ordna en bostad och ha ett arbete (plantera en vingård) innan han gifter sig.]
Och generalerna ska vidare tala till folket och säga: "Vilken man finns hos er som är ängslig och räddhågad?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kan hans bröders hjärtan smälta (börja bli räddhågsna) som hans hjärta."