5921a – עַל (al)

på, över, ovanför


Typ: H:Prep
Hebreiska: עַל (al)
Ursprung: properly, the same as H5920 (עַל) used as a preposition (in the singular or plural often with prefix, or as conjunction with a particle following)
Användning: 5869 ggr i GT

Engelsk översättning

upon
above, according to(-ly), after, (as) against, among, and, [idiom] as, at, because of, beside (the r

Engelsk beskrivning

prep
1) upon, on the ground of, according to, on account of, on behalf of, concerning, beside, in addition to, together with, beyond, above, over, by, on to, towards, to, against
1a) upon, on the ground of, on the basis of, on account of, because of, therefore, on behalf of, for the sake of, for, with, in spite of, notwithstanding, concerning, in the matter of, as regards
1b) above, beyond, over (of excess)
1c) above, over (of elevation or pre-eminence)
1d) upon, to, over to, unto, in addition to, together with, with (of addition)
1e) over (of suspension or extension)
1f) by, adjoining, next, at, over, around (of contiguity or proximity)
1g) down upon, upon, on, from, up upon, up to, towards, over towards, to, against (with verbs of motion)
1h) to (as a dative)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (5869 st)


Jorden (materien) var formlös (i kaos, oordning) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker. Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven, vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (där imperfekt konsekutiv används för första gången i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]
Gud (Elohim) formade (gjorde) mellanrummet (himlavalvet) och separerade vattnet som var under fästet från vattnet som var ovan mellanrummet, och det skedde så.
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art (sort) och fruktträd som bär (gör, formar) frukt efter sin art (sort)", och det skedde så.

och låt dem vara ljusbärare himmelens mellanrum (fäste, valv) för att ge ljus jorden",
och det skedde så.
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] himlens mellanrum (fäste, valv) för att lysa jorden,
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet fyllas (låt det finnas en mångfald, mängder, ett överflöd) av levande varelser, och låt fåglar (insekter, alla djur med vingar) flyga över jorden i himlens sky (fäste, valv)."
Gud (Elohim) sade: "Låt oss [Fader, Son och helig Ande] göra människor (mänskligheten, man och kvinna) till vår avbild, för att likna oss [reflektera oss andligt sett]. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över fiskarna i havet, fåglarna i luften, och över boskapen, över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig jorden."
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor]. Råd (ha auktoritet) över fiskarna i vattnet, och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig jorden."
Gud (Elohim) sade: "Jag ger er alla fröbärande örter hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska vara er mat.
Åt alla djuren jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig jorden – allt som har liv – åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.
Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) marken, och ingen gröda hade börjat växa fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar Guds sätt att se ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur fältet. din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever.
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
När människosläktet började föröka sig jorden och döttrar föddes åt dem,
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Gud såg jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv jorden.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt jorden ska dö,
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Noa var 600 år när floden översvämmade jorden.
Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar marken
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det regnade jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
De och alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar.
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar Jesus som också vandrade vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går vattnet, se också Job 9:8.]
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Alla varelser som rörde sig jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Herren utplånade allt som fanns till jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Då tänkte Gud [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp jorden.
Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Det år Noa blev 601 år, första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort taket från arken och såg att marken nästan hade torkat upp.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem).
När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen,
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv jorden."
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv jorden."
Shem och Jafet tog ett skynke och lade sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se 3 Mos 18:6–19. Eftersom vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det nämns inte att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i 3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt alvarligt, vilket kan tyda att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se 1 Mos 2:25; 3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var alvarligt, se 2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)."
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull.
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Sara. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram nytt svek mot Sara igen i 1 Mos 20:17–18 verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12 som drabbar farao, något som talar för att Gud skyddade Sara från att bli utnyttjad.]
Ligger inte hela landet framför oss? Skilj dig från mig, jag ber dig. Om du vill gå åt vänster, går jag åt höger, och om du vill gå åt höger, går jag åt vänster."
Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra. [Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut (hebr. kedem) antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]
och horeerna deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
Och rovfåglarna kom ner kadavren men Abram drev bort dem.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
Då sade Sarai till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger vägen mot [öknen] Sur.
Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]
Abram föll ner sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
Då föll Abraham ner sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sara som är 90 år bli gravid?"
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Jag har låtit honom lära känna mig ( ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar.
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm natten och sade till honom: "Se, du ska dö grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Sedan kallade Avimelech Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus grund av Abrahams hustru Sara.
Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon grund av hans son.
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon grund av ynglingen och grund av din tjänstekvinna. I allt som Sara sagt till dig ska du lyssna hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Och Abraham steg upp tidigt morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och Abraham tillrättavisade Avimelech grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten].
Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham tog veden till brännoffret och lade den sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom altaret ovan veden.
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna himlen och som sanden som finns havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka axeln.
Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden hennes handleder.
Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Männen platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se . [Isak gör samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Avimelech kallade Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
De grävde en annan brunn och de tvistade om den också. Han gav den namnet Sitna. [Hebr. sitna betyder anklagelse, beskyllning eller kiv.]
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
Min far kan till äventyrs vilja känna mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och hon satte skinn från killingarna hans händer och den lena (hårlösa) delen av hans nacke.
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."
Och Esau hatade Jakob grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger ska jag ge åt dig och din säd.
Och Jakob steg upp tidigt morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovan den.
Och han såg och se, en källa fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor.
Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning sin plats.
Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och han sade (vidare): "Utse åt mig din lön och jag ska ge dig den."
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt käpparna.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur kamelerna
Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.
Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där röset.
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand, för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mor med söner.
Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln låret.
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät.
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot hebreiska.]
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
Och det skedde den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananeerna och periseerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Och Gud (Elohim) steg upp från honom den platsen där han talat med honom.
Och Jakob reste en pelare platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer den och hällde olja den.
Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer grund av hans drömmar och hans ord.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se vers 3].
Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte sig sina änkekläder.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach. [I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och fältet.
Farao var vred mot sina två förmän – mot förmannen över munskänkarna och förmannen över bagarna.
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i 2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var mitt huvud.
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen mitt huvud."
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand.
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna flodstranden.
farao var vred sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se 1 Mos 40:13], men den andre [bagaren] blev upphängd [ trä, se 1 Mos 40:19]."
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Farao talade till Josef:
-
"I min dröm stod jag stranden till floden [Nilen].
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land.
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. Ps 2:11–12.]
Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land."
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef.]
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef tjugo år tidigare.]
De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: " grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Han kastade sig om halsen sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals.
Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan.
Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
Han [Jakob] sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.
Och man berättade för Jakob och sade: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt sängen.
Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
Israel sträckte ut sin högra hand och lade den Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
När Josef såg att hans far lade sin högra hand Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. shekhem kan syfta en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitzvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Sebulon [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
    och han ska bli en strand för skepp
    och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Tsidon. [Sebulon välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Sebulon så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]
Dan ska vara en orm vägen,
    en behornad orm den vältrampade (välkända och av många använda) vägen,
som biter hästens häl
    så att ryttaren faller baklänges.
Josef [betyder "låt honom förökas – vara bärare av riklig frukt"] är en fruktbärande son,
    en fruktbärande son vid källan,
    döttrarna marscherar över muren.
genom din fars Gud (El) som hjälper dig,
    och den Allsmäktige (Shaddai) som ska välsigna dig
med välsignelser från himlarna därovan,
    välsignelser från djupet [underjordiska källor] som vilar (breder ut sig) därunder,
    välsignelser från bröst och moderliv.
Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till de yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [5 Mos 33:16b; 4 Mos 6:2] [Josef är kanske den mest tydliga förebilden Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]
i grottan Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom.
När landets invånare, kananiterna, såg sorgen Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem). [Samma tanke utvecklas av Paulus i Rom 8:28. Gud vänder det som var tänkt att skada till att verka för hans syften.]
Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], födde barn i Josefs knä. [Manasse var Josefs förstfödde, vars son hette Machir, se 4 Mos 26:29; 32:39–40. Uttrycket "föddes i Josefs knä" antyder att Josef adopterade sina barnbarn och barnbarnsbarn, vilket betyder att de fick del av hans välsignelse och arv, se även 1 Mos 30:3.]
Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike]. [Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40–41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
Gud sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står är helig mark." [Det är grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.]
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
De [Israels äldste] kommer att lyssna dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. det sättet ska ni plundra egyptierna [ det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i 2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med plågor eller svärd."
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren.'
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. grund av er ser farao och hans tjänare oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
Gå till farao morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
Men smännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Men den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår både människor och djur över hela landet." [Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute fälten. Varje person eller djur som är kvar ute fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner dem.' "
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, människor, djur och allt som växer fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde föruts framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta ." [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela ett lamm. Beroende hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela ett lamm.
De ska ta från blodet och stryka det de båda dörrposterna och träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att minna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Blodet som ni strukit era hus ska vara ett tecken [för mig] var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [ samma sätt ser Gud oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Då ska ni svara: "Det är skalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna sina axlar.
Det var exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Den [högtiden] ska vara som ett tecken din hand och ett märke din panna (mellan dina ögon) som ständigt minner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten.
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Så ska det bli som ett tecken din hand och mellan dina ögon ( din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.
Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet "herut", som betyder frihet] mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon ska ni slå läger vid havet.
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Eftersom de vandrade söderut Sinaihalvön var de omringade av vatten alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
Han tog 600 av de finaste vagnarna tillsammans med alla andra vagnar i Egypten och härförare över dem.
Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans körsvenner och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Sefon. [Just vid denna plats finns det ett lågland mellan bergen ut mot havet som lämpar sig som lägerplats för den stora skara människor som det här var fråga om.]
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå torr mark rakt igenom havet.
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda stranden.
Skräck och fruktan ska falla över dem,
    genom din arms storhet
    ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
    till dess folket som du friköpt passerat förbi.
För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet torr mark.
Och när de kom till Mara kunde de inte dricka Maras vatten för det var bittert. Därför kallades platsen Mara (som betyder bitter).
Och folket knotade mot Mose och sade: Vad ska vi dricka?
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga dig någon av de sjukdomar som jag lade egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den judiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
Sedan kom de till Elim där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmträd. Där lägrade de sig vid vattnet.
klagade hela Israels folk (lade hela skulden , ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen.
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
och imorgon ska ni se Herrens (Jahves) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita ) Honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat ].
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta kvällen, och bröd morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost marken.
Likväl lyssnade de inte Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det föddes maskar (i det) och det ruttnade. Och Mose var vred dem.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna sin plats och låt ingen gå ut den sjunde dagen.
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas var omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Jag ska stå framför dig klippan vid Horeb, och du ska slå klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig den. Aron och Hur höll upp hans händer, en ena sidan och den andra andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emona) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emona förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning, hebr. emet, som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emona används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Han sade: "Handen Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte). [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem.
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Men du ska leta upp kapabla män bland allt folket, män som fruktar (vördar, respektera) Gud (Elohim), sanningsenliga män (män som håller sig till sanningen), som hatar mutor. Utse dem till att råda över tusen, hundra, femtio och tio.
Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig).
Om du gör detta ( det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen sina problem).
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för tusen, hundra, femtio och tio.
'Ni har själva sett vad jag gjort med egyptierna och hur jag lyfte er örnvingar och förde er till mig själv.
Var redo den tredje dagen. För den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner berget Sinai i folkets åsyn.
morgonen den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade. [Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst splittrades till 70 röster som talade 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här kan vi se likheter med vad som skedde pingsten, se Apg 2.]
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen berget. Herren kallade upp Mose till toppen berget, så Mose gick upp.
Du ska inte ha några andra (främmande) [plural] avgudar (elohim) vid sidan av mig (ordagrant: "över mitt ansikte"; som konkurrerar med min plats).
Du ska inte tillbe (böja dig inför) dem, och inte heller tjäna dem. [Ordet tjäna är felstavat i den hebreiska texten, en förklaring kan vara att förstärka det bisarra i att försöka tjäna avgudar, det är så fel så att inte ens ordet "tjäna" är värd en korrekt stavning. Ordet för att tjäna, hebr. avad betyder både att tjäna något gudomligt och att arbeta. Samma ord används i vers 9 om att "arbeta" sex dagar, se även 1 Mos 2:5; 15. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop och är inte åtskilda som grekiska tänkande där det heliga och profana skils åt.] Jag, Herren din Gud, är en svartsjuk Gud [i fråga om avgudadyrkan och falsk tillbedjan]. Jag låter fädernas synd drabba (besöker, konsekvenserna av denna synd drabbar) barnen fram till tredje och fjärde släktled när man hatar mig,
För sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara slagen 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet detta sätt. När dessa frågor diskuteras apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
Och om du gör ett altare till mig av sten, ska du inte bygga det av huggna stenar, för om du rör det med ett verktyg har du förorenat det.
Inte heller ska du gå upp trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad där.
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
om han reser sig igen och går böjd över sin stav, då ska den som slog honom vara tyst. Han ska ersätta honom för hans förlorade tid och ska ombesörja att han blir fullt återställd.
Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer.
Om en lösensumma läggs honom, då ska han för sin återlösning ge allt som läggs honom.
Om solen går upp över honom ska det var blodskuld för honom, då ska han återbetala. Om han inte har något då ska han bli såld [som slav] för sin stöld.
För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) [visar är den som] felar ska betala dubbelt till sin granne.
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Även om majoriteten av folket gör det onda, så ska inte du göra det. Detsamma gäller när du ska ge ditt vittnesmål i en rättstvist, låt inte folket (majoriteten) pressa dig att förvränga sanningen.
Ge noga akt allt det som jag har sagt till dig. Låt inte namnet andra gudar nämnas, låt dem inte bli hörda över din mun (låt inte ljudet av avgudanamn passera över dina läppar).
Offra inte blodet från mina offer med syrat eller jäst bröd.
Inte heller får fettet från mina fester bli kvar ute, utomhus, hela natten till morgonen.
Jag ska inte driva ut dem ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han altaret.
Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sade: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]
Herrens härlighet vilade berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] den sjunde dagen kallade Gud Mose inifrån molnet.
Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovan den ska du göra en krona av guld runtom. [Arken är en bild Jesus, sann Gud – guldet, och sann människa – akaciaträ. Den är också en bild Jesus som kung, kronan av guld runtom.]
Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovan de fyra fötterna, två ringar den ena sidan och två ringar den andra sidan.
Du ska sätta stavarna i ringarna sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild spikarna korset som visar att Jesus varit korsfäst, se Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.]
Gör en kerub den ena sidan och en kerub den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna de två kortsidorna av locket.
Keruberna ska sprida ut sina vingar höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket arken ska de vända sina ansikten.
Du ska sätta locket ovan arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovan vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovan denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovan. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är dess fyra fötter.
bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte. [Brödet är en bild Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]
Och du ska också göra sju lampor för den och de ska lysa upp över det som är framför den. [Versen tolkas troligtvis som att menoran ska vara ljuskällan i rummet, det Heliga i tabernaklet.]
Du ska göra öglor av blått längs kanten den våd som är ytterst i det första setet och samma sätt ska du göra längs kanten den våd som är ytterst i det andra setet.
Och du ska göra våder av gethår, till ett tält över tabernaklet, 11 våder ska du göra av dem.
Och du ska göra 50 öglor kanten av den ena våden som är ytterst i det första setet och 50 öglor kanten av våden som är ytterst i det andra setet.
Och för den överhängande delen av tältets våder ska den halva våden som återstår hänga över den bakre delen av tabernaklet.
Och alnen den ena sidan och alnen den andra sidan av det som återstår av extra längd tältets våder ska hänga över sidorna tabernaklet, dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det.
De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen.
Och du ska hänga det 4 pelare av akaciaträ överdragna med guld, deras hyskor av guld, 4 fotstycken av silver.
Och du ska placera Nådastolen ovan vittnesbördets ark i heligheternas heliga.
Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet den norra sidan.
Och du ska göra hornen till det dess fyra hörn, hornen ska göras i ett stycke med altaret och du ska klä in det i brons. [Talen som används har en symbolisk innebörd. Talet 5 är Guds nåd och altaret som bild Jesu försoningsoffer korset är uppfyllelsen av all slags nåd som finns. Talet 3 säger oss att vi ska se upp till Gud i hans fulla treenighet, Fader, Son och Ande. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat och allt skapat (det finns fyra väderstreck). Akaciaträ pekar Jesu mänskliga natur och kopparen Jesu gudomliga natur, i ringhetsgestalt, till skillnad från guldet, som är Jesu gudomliga natur i härlighetsgestalt.]
Gör också ett bronsgaller till det och gallret ska du göra fyra bronsringar i de fyra hörnen.
Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.]
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
De konstfullt vävda banden som är den, som den ska bindas fast med, ska vara lika som resten av arbetet och i ett stycke med det, av guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. [I hebreiskan nämns bara färgerna, men det är underförstått att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint linne är vitt.]
Du ska ta två onyxstenar (hebr. even shoham) och dem ska du gravera in namnen Israels söner,
Sex av namnen den första stenen [Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan och Naftali] och de sex återstående namnen den andra stenen [Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin], efter den ordning som de är födda [från den äldste till den yngste].
Med en gravörs arbete i sten som en graverad signetring ska du gravera de två stenarna efter namnen Israels söner. Du ska göra dem med infattningar av guld.
Och du ska sätta de två stenarna axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte sina två skuldror som en hågkomst.
och två kedjor av rent guld, av tvinnad tråd ska du göra dem, ett kransarbete, och du ska sätta kranskedjorna infattningen.
Och stenarna ska vara efter namnen Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna. [Exakt vilket namn som motsvarar varje sten defineras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.]
Och bröstskölden ska du göra flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld.
Och bröstskölden ska du göra två ringar av guld och sätta de två ringarna de två sidorna av bröstskölden.
Och du ska sätta de två flätade kedjorna av guld de två ringarna bröstsköldens sidor.
Och de två andra ändarna de två tvinnade kedjorna ska du sätta de två infattningarna och sätta dem efodens två axelstycken, dess främre del.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem de två ändarna av bröstskölden, dess kant som är vända mot sidan efodens insida.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och Aron ska bära Israels söners namn rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder bud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och klädnadens kjol ska du göra granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött runtom kjolen och klockor (bjällror) av guld mellan dem runtom,
en guldklocka och ett granatäpple, en guldklocka och ett granatäpple klädnadens kjol runtom.
Och den ska Aron ha sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Och du ska göra en platta av rent guld och gravera den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och du ska sätta en blå tråd i den för att fästa den ovan turbanen, framsidan av turbanen ska den sitta.
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och de ska vara Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra den heliga platsen, så att de inte bär synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
Och du ska lägga dem i en korg och föra fram dem i korgen med oxen och de två baggarna.
Och du ska sätta turbanen honom och sätta den heliga kronan turbanen.
Sedan ska du ta smörjelseoljan och hälla ut över hans huvud och smörja honom.
Och du ska föra fram oxen framför mötestältet och Aron och hans söner ska lägga sina händer oxens huvud.
Och du ska ta blodet från oxen och stryka det altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot.
Och du ska ta allt det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är dem och låta det bli en rök ovan altaret.
Du ska ta den ena baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer baggens huvud.
Och du ska slakta baggen och du ska ta dess blod och stänka det runtomkring mot altaret.
Och du ska dela baggen i sina delar och tvätta inälvorna och dess ben och lägga dem med sina delar och med dess huvud.
Och du ska ta den andra baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer baggens huvud.
Sedan ska du slakta baggen och ta av dess blod och stryka det Arons högra örsnibb och den högra örsnibben hans söner, och tummen deras högra händer, och stortån deras högra fötter och stänka blodet mot altaret runtomkring.
Och du ska ta av blodet som är altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och du ska ta bort det feta från baggen och fettsvansen och det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är dem och det högra lårstycket, för detta är en bagge till invigning,
Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök altaret ovan brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovan altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det.
Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.
Detta är vad du ska offra altaret varje dag för all framtid: Två årsgamla lamm.
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona dess två ben, de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.
Och Aron ska bränna rökelse det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den.
Ni ska inte offra främmande rökelse det, inget brännoffer, inget matoffer och ni ska inte hälla ut något drickoffer det.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör Yom Kippor – Försoningsdagen. Se. 3 Mos. 16.]
Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve).
Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och upt ska ge offret till Herren (Jahve).
De rika ska inte ge mer och de fattiga ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve) för att bringa försoning för sina själar.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
Den ska inte hällas någon människas kropp, inte heller ska någon tillverka något efter dess recept, den är helig och den ska vara (förbli) helig för er.
Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "

mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovan
och alla tältets möbler.
Folket märkte att Mose dröjde kvar berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra denna ondska mot ditt folk.
Och Herren (Jahve) fick medömkan över (ångrade, ändrade sig om) ondskan som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk.
Och tavlorna var gjorda av Gud (Elohim) och det skrivna var skrivet av Gud (Elohim), ingraverat tavlorna.
Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
Och Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
Herren straffade (skickade en plåga, prövning till) folket, grund av kalven som de gjort – den som Aron gjorde. [Ordet straff är samma ord som används om de tio plågorna mot Egypten tidigare. Målet med dessa plågor var omvändelse. Det är oklart om detta straff i denna vers syftar de tretusen män som valde att inte gå över Guds sida och fick betala med sina liv, se vers 26–28, eller om det är kommande plågor och prövningar som kommer över israeliterna i deras fortsatta vandring om de vägrar att lyda Gud. I nästa kapitel ställs israeliterna inför ett val att ta av sig alla smycken som ett tydligt tecken en genuin omvändelse från deras avgudadyrkan.]
Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte sig sina smycken.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns jordens ansikte (yta)?
Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Sedan sade Herren: "Här är en plats nära mig, ställ dig där klippan.
När min härlighet (mäktiga närvaro) passerar dig, ska jag ställa dig i en klyfta i berget och täcka dig med min hand medan jag passerar.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva tavlorna de ord som var de första tavlorna som du krossade.
Var redo morgonen och kom upp till berget Sinai morgonen och ställ dig platsen högst upp berget (ordagrant 'över bergets huvud').
Herren (Jahve) gick förbi honom och ropade:
"Herren (Jahve), Herren (Jahve) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
som bevarar nåd (omsorgsfull kärlek) mot tusenden [i alla kommande släktled, för evigt],
    förlåter (lyfter upp) missgärning och överträdelse och synd. [Ordet nåd, hebr. chesed beskriver Guds nåd och trofasta kärlek. Ordet förekommer både i vers 6 och 7. Den första förekomsten beskriver Guds nåd och barmhärtighet mot Israel när han förnyar förbundet och ger dem Torah för andra gången. I vers 7 handlar det om nåd för tusenden. Det syftar framtida släktled och även andra folk än Israel. En parallell finns i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:3 där Gud lovar sin välsignelse både till honom och kommande släktled. Samma tanke finns i Joh 1:17. Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.] Samtidigt låter han inte den skyldige bli ostraffad,
    utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led." [Gud straffar inte barn och barnbarn för något som deras fäder gjort, i stället beskriver det Guds rättvisa straff för en viss synd i varje generation. Gud minner att en generation inte kan komma undan Guds straff, eftersom Gud straffade en tidigare generation. Gud är rättvis och hans natur är både nåd och sanning, se vers 6.]
Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt.
Du ska inte offra blodet av mina offer med syrat bröd, inte heller ska något av offren som hör till sken lämnas kvar till morgonen. [Profetiskt om Jesus som togs ner från korset samma dag.]
Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, stentavlorna.
När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet.
Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.
Och de kom, både män och kvinnor, så många som hade ett villigt hjärta och bar fram näsringar och örhängen och signetringar och gördlar, alla (slags) juveler av guld, och alla män förde fram ett offer av guld till Herren (Jahve).
Och han gjorde öglor av blått kanten av den yttersta våden i det första setet, samma sätt gjorde han den yttersta våden i det andra setet.
Och han gjorde våder av gethår till ett tält över tabernaklet, han gjorde 11 våder.
Och han gjorde 50 öglor kanten av den yttersta våden i det första setet och 50 öglor gjorde han kanten av våden som var ytterst det andra setet.
Och han göt 4 ringar av guld till den, till dess 4 fötter, 2 ringar ena sidan och 2 ringar andra sidan.
Och han satte stängerna i ringarna sidorna av arken för att bära arken.
Och keruberna spred ut sina vingar höjden så att de täckte locket med sina vingar, med ansiktena mot varandra var kerubernas ansikten vända mot locket.
Och han göt 4 ringar av guld till det, och satte ringarna i de 4 hörnen som var dess 4 fötter.
Och han gjorde redskapen som var bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och han gjorde dess horn dess 4 hörn, dess horn var gjorda i ett stycke med det, och han pläterade det med koppar.
Och han satte stängerna i ringarna altarets sidor, för att bära det, han gjorde det ihåligt med plankor.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 34-40.] Detta är redovisningen (inventeringen, räkningen – hebr. pekodim) [en summering, inspektion och förteckning av allt material som använts] för tabernaklet – vittnesbördets tabernakel [tabernaklet där vittnesbördets tavlor (de tio budorden) förvarades, se 2 Mos 20]. Mose gav leviterna detta uppdrag (bud) att göra denna redovisning under överseende (under handen) av Itamar, prästen Arons son.
En beka [hebreiska för "halv/delad", var en viktenhet 5,5 gram] per huvud, det är en halv shekel efter helgedomens vikt, för varje som gick över till dem som är räknade, från 20 års ålder och upt, 603 550 män. [Antalet är exakt samma som vid folkräkningen i 4 Mos 1:46.]
De gjorde axelstycken för den, sammanfogade, i de två ändarna var den sammanfogad.
Och de skickligt vävda banden som var den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de bearbetade onyxstenarna och infattade dem i guld och graverade dem som man gör med en signetring, efter namnen Israels söner.
Och han satte dem efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och stenarna var, efter namnen Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.
Och de gjorde bröstskölden flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld.
Och de gjorde två infattningar av guld och två guldringar och satte de två ringarna de två sidorna av bröstskölden.
Och de satte de två flätade kedjorna av guld de två ringarna bröstsköldens sidor.
Och de två andra ändarna de två tvinnade kedjorna satte de de två infattningarna och satte dem efodens två axelstycken, dess främre del.
Och de gjorde två ringar av guld och satte dem de två ändarna av bröstskölden, dess kant som var vända mot sidan efodens insida.
Och de gjorde två ringar av guld och satte dem efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och klädnadens kjol gjorde de granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött och tvinnat linne.
Och de gjorde klockor (bjällror) av rent guld och satte klockorna mellan granatäpplena klädnadens kjol runtom, mellan granatäpplena,
en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple klädnadens kjol runtom, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de gjorde den heliga plattan, en krona av rent guld och skrev en text den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovan turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och där ska du ställa in vittnesbördets ark och du ska skärma av (dölja) arken med förhänget (draperiet).
Och han spred ut tältet över Tabernaklet och lade tältets täcke ovan det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tog och lade vittnesbördet i arken och satte stängerna arken och lade arkens täckning (nådastolen, locket) ovan arken.
Och han förde in arken i Tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han satte bordet i mötestältet sidan i tabernaklet norrut, utanför förhänget.
Och han gjorde i ordning en rad med bröd det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han ställde ljusstaken i mötestältet mittemot bordet Tabernaklets södra sida.
och han brände rökelse av söta kryddor det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Mose kunde inte gå in i tabernaklet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet.
Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar.
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar. [Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synlig för Guds folk. Ordet "vandringar" (vers 36 och 38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger under sin vandring till Kanaans land.]
Och han ska lägga sin hand brännoffrets huvud och det ska ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) och ge försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom.
Och han ska döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästerna, ska ta blodet och stänka det runtomkring över altaret som är vid ingången till församlingens mötestält (hebr. Ohel Moed).
Och Arons söner, prästen [singular – översteprästen], ska lägga eld altaret och lägga i ordning ved elden. [Elden skulle brinna kontinuerligt och aldrig släckas, se 3 Mos 6:13. Det kan vara anledningen till att det står präst (hebr. kohen) i singular här, medan plural kohanim i vers 5 och 8.]
och Arons söner, prästerna, ska lägga delarna, huvudet och det feta i ordning veden som ligger elden som är altaret.
Och han ska döda det den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret.
Och han ska dela det i sina bitar med sitt huvud och sitt fett och prästen ska lägga dem i ordning veden som ligger elden som är altaret.
Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret.
Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den altaret, veden som ligger elden som ett brännoffer, ett offer gjort med eld till en söt doft till Herren (Jahve).
Och när någon (ordagrant en själ) vill offra ett matoffer [hebr. mincha] till Herren (Jahve), ska hans offer vara av fint mjöl och han ska hälla olja över det och lägga rökelse det.
Och han ska föra fram det till Arons söner, prästerna, och han ska ta därav hans handfull av mjöl och av dess olja med all dess rökelse. Och prästen ska bränna minnet av det altaret till ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och om offret är ett matoffer bakat i en panna ska det vara av fint mjöl, osyrat och ringlat med olja.
Du ska dela det i bitar och hälla olja det, det är ett matoffer.
Och alla offer av dina matoffer ska du krydda med salt, inte heller ska du låta din Guds (Elohims) förbundssalt saknas i något av dina matoffer, med alla dina offer ska du offra salt. [Salt användes för att konservera och bevara och används ofta symboliskt för att visa att t.ex. ett förbund var långvarigt. Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund]
Och du ska hälla olja över det och lägga rökelse det, det är ett matoffer.
Och prästen ska bränna minnet av det, en del av dess mogna ax och en del av dess olja med all dess rökelse. Det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och han ska lägga sin hand huvudet sitt offerdjur och döda det vid ingången till församlingens mötestält, och Arons söner, prästerna, ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), fettet som omger inälvorna och allt dess inre fett,
och de två njurarna och det feta dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
Och Arons söner ska bränna det altaret ovan brännoffret som är ovan veden som är elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och han ska lägga sin hand huvudet sitt offerdjur och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), dess fett och hela feta svansen [fåren i mellanöstern har kända för deras tjocka svansar] ska han ta bort nära svansfästet (ryggradsslutet, korsbenet; lat. sacrum), och fettet som täcker inälvorna och allt fett som är inälvorna,
och de två njurarna och det feta dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
Och han ska lägga sin hand dess huvud och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka dess blod över altaret runtomkring.
Och han ska offra sitt offer, ett offer gjort med eld till Herren (Jahve), det feta som täcker inälvorna och allt fett som är inälvorna,
och de två njurarna och det feta dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
Om prästen som är smord gör synd efter folkets synd, låt honom föra fram för den synd varmed han har syndat, en ung felfri (ren – hebr. tamim) oxe till Herren (Jahve) som ett syndoffer.
Och han ska föra fram oxen till ingången församlingens mötestält, framför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska lägga sin hand oxens huvud och döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska stryka en del av blodet över altarets horn med söt rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet och ska hälla ut allt blod från oxen vid foten altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Och han ska ta bort allt det feta från oxen till syndoffret, det feta som täcker inälvorna och allt fett som är inälvorna,
och de två njurarna och det feta dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort,
samma sätt som det tas bort från oxen till shalomoffret, och prästen ska bränna dem brännofferaltaret.
Och skinnet från oxen och allt dess kött med dess huvud och med dess ben och dess inälvor och dess dynga,
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
när synden som de har syndat blir känd, då ska församlingen offra en ung oxe för synden och föra fram den framför mötestältet.
Och församlingens äldste ska lägga sina händer oxens huvud inför Herrens (Jahves) ansikte, och oxen ska dödas inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska stryka en del av blodet över altarets horn som är inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet och ska hälla ut allt blod från oxen vid foten altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Och han ska göra med oxen som han gjorde med syndoffersoxen, så ska han göra med den och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) dem och de ska bli förlåtna.
och han ska lägga sin hand killingens huvud och döda den platsen där man dödar brännoffret inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett syndoffer.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn och ska hälla ut dess blod vid foten brännofferaltaret.
Och han ska bränna allt dess fett altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av honkön, för den synd som han har syndat.
Och han ska lägga sin hand syndoffrets huvud och döda syndoffret platsen för (där man dödar) brännoffret.
Och prästen ska ta av dess blod med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn och ska hälla ut allt dess blod vid foten altaret.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
Och han ska lägga sin hand syndoffrets huvud och döda det som ett syndoffer platsen där man dödar brännoffret.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn och ska hälla ut allt dess blod vid foten altaret.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Och det ska ske när han är skyldig i en av dessa saker att han ska bekänna att han har syndat i detta.
Och han ska föra fram offret för sin överträdelse till Herren (Jahve) för synden som han har syndat, ett hondjur från flocken, ett lamm eller en killing som ett syndoffer. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom för hans synd.
Och han ska stänka blodet från syndoffret sidan av altaret, och resten av blodet ska rinna ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer.
Och han ska offra den andra som ett brännoffer enligt förordningen (för brännoffer), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, för hans synd som han har syndat, och han ska bli förlåten.
Men om han inte har möjlighet att föra fram två duvor eller två turturduvor, då ska han som har syndat föra fram som sitt offer en tiondels efa av fint mjöl som ett syndoffer, han ska inte hälla någon olja det, inte heller ska han lägga någon rökelse det, för det är ett syndoffer.
Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, angående hans synd som han syndat i något av detta, och han ska bli förlåten. Och det som är kvar ska vara prästens som ett matoffer.
Och han ska gottgöra för den skada som han åsamkat det heliga, och ska lägga till en femtedel av värdet och ge det till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom med baggen till skuldoffret, och han ska bli förlåten.
Och han ska föra fram en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en jämförbar summa, som ett skuldoffer till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom angående hans oaktsamhet varmed han gjort fel utan att veta (förstå) det, och han ska bli förlåten. [Se vers 15.]
eller har funnit något förlorat och varit oärlig med det, eller ljugit under ed. Om någon människa har gjort något av allt detta och syndat,
eller vadhelst annat som han svurit falskt om. Han ska återställa det till fullo och ska lägga till en femtedel mer till det [20% extra av dess värde] till den som det tillhör ska han ge det, samma dag som han befinns skyldig.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom inför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska bli förlåten angående vadhelst han därmed har gjort sig skyldig till.
Befall Aron och hans söner och säg: Detta är undervisningen om brännoffret. Det är brännoffret ovan elden ovan altaret hela natten till morgonen och altarets eld ska vara brinnande det.
Och prästen ska sätta sig sin linneklädnad, och hans linnebyxor ska han sätta sin kropp (ordagrant över sitt kött), och ska ta upp askan som elden förtärt med brännoffret altaret, och han ska lägga den vid sidan om altaret.
Och elden altaret ska brinna det, den ska inte släckas, och prästen ska bränna ved det varje morgon, och lägga i ordning brännoffret över den, och han ska där bränna det feta från shalomoffret.
Elden ska alltid brinna altaret, den ska aldrig släckas.
Och han ska ta sin hand full av det, av mjöl från matoffret och av dess olja, och all dess rökelse som är matoffret och ska bränna det altaret som en söt doft, och minnet av det till Herren (Jahve).
Det ska göras i en panna med olja, och när det är bakat ska du föra fram de bakade bitarna av matoffret och du ska offra det som en söt doft till Herren (Jahve).
Vadhelst som berör dess kött ska vara heligt, och om något av blodet stänker någon klädnad ska du tvätta det som blivit nedstänkt en helig plats.
den plats där brännoffret dödas ska skuldoffret dödas, och dess blod ska stänkas runtomkring över altaret.
och de två njurarna och det feta dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
Och alla matoffer som är bakade i ugnen och allt som är tillrett i stekpannan och i pannan ska tillhöra prästen som offrar det.
Om han offrar det som en tacksägelsegåva, då ska han offra det med tacksägelseoffret, osyrat bröd blandat med olja, och osyrade kakor smorda med olja och stekta kakor av fint mjöl blandade med olja.
Vid sidan av kakorna ska han offra jäst bröd med tacksägelseoffret till hans shalomoffer.
Men den person (själ) som äter av det kött från shalomoffret som tillhör Herren (Jahve), han har sin orenhet över sig. Den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Hans egna händer ska föra fram offret till Herren (Jahve), gjort med eld. Det feta med bringan ska han föra fram så att bringan kan viftas som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han satte honom kläderna [2 Mos 28:39–41] och omgjordade honom med gördeln och klädde honom i ämbetsdräkten [2 Mos 28:39–41] och satte efoden [2 Mos 28:6–14] honom och omgjordade honom med efodens praktfulla gördel och band fast den [efoden] honom med den [den praktfulla gördeln].
Och han satte bröstskölden honom [2 Mos 28:15–30], och i bröstskölden lade han ner Urim och Tummim. [Urim och Tummim var namnet de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
Och han satte huvudbonaden hans huvud och hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. [2 Mos 28:36]
Och han stänkte därav altaret sju gånger, och smorde altaret [2 Mos 27:1–8] och alla dess redskap, både vattenkaret [2 Mos 30:17–21] och dess fundament, till att helga dem.
Och han hällde ut smörjelseoljan över Arons huvud [Ps 133] och smorde honom, till att helga honom.
Och han förde fram oxen för syndoffret [3 Mos 4:3], och Aron och hans söner lade sina händer oxens huvud för syndoffret.
Och han slaktade den och Mose tog blodet och strök det med sitt finger altarets horn [de fyra hörnen, se 2 Mos 27:2] runtom och renade altaret och hällde blodet vid altarets fot och helgade (avskilde) det till att bringa försoning (täcka över) det.
Och han tog allt det feta som täcker inälvorna, och hinnorna som är över levern och de två njurarna och deras fett, och Mose brände det altaret.
Och han förde fram baggen till brännoffret [3 Mos 1:1–17], och Aron och hans söner lade sina händer baggens huvud.
Och han slaktade den och Mose stänkte blodet altaret runtomkring.
Och han förde fram den andra baggen, baggen för invigning, och Aron och hans söner lade sina händer baggens huvud.
Och han slaktade den och Mose tog av dess blod och strök det Arons högra örsnibb, och tummen hans högra hand, och stortån hans högra fot [2 Mos 29:20].
Och han förde fram Arons söner och Mose strök blod deras högra örsnibbar, och tummarna deras högra hand, och stortårna deras högra fot. Och Mose stänkte blodet över altaret runtomkring.
Och han tog det feta och länden och allt det feta som var inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och deras fett, och den högra skuldran,
och från korgen med osyrat bröd som var inför Herrens (Jahves) ansikte [2 Mos 25:30], tog han en osyrad brödkaka och en kaka med inoljat bröd och en kaka och lade dem det feta och den högra skuldran.
Och han lade allt Arons händer och hans söners händer och viftade dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Mose tog dem från deras händer och brände dem altaret ovan brännoffret, det är invigningen som en söt doft, det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.
Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er.
Och Arons söner förde blodet till honom och han doppade sitt finger i blodet och strök det altarets horn och hällde ut blodet vid foten av altaret.
Och han slaktade brännoffret och Arons söner bar fram blodet till honom som han stänkte runt omkring över altaret.
Och de bar fram brännoffret till honom med dess delar och huvudet och han brände dem altaret.
Och han tvättade inälvorna och benen och brände dem ovan brännoffret altaret.
Och han förde fram matoffret och tog en handfull därav och brände det altaret vid sidan av morgonens brännoffer.
Han slaktade oxen och baggen som shalomoffer som var för folket, och Arons söner förde fram blodet till honom som han stänkte över altaret runt omkring.
och de lade det feta bröststycket och han brände det feta ovan altaret.
Och det kom en eld från Herrens (Jahves) ansikte och slukade brännoffret och det feta altaret, som när hela folket såg det, ropade och föll ner sina ansikten.
Och Arons [två äldsta] söner Nadav [betyder "generös"] och Aviho [betyder "min far (är) han"] tog sina fyrfat och lade eld i dem och lade rökelse ovan och offrade främmande (otillåten – hebr. zarah) eld (hebr. esh) inför Herrens (Jahves) ansikte, som han hade befallt dem att låta bli.
Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas." Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
Skuldran och bröstet ska de föra fram med offren gjorda med eld av fett, för att vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara ditt och dina söners med dig, det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt."
Mose frågade noggrant efter (hebr. darosh darash – ordagrant: "frågande frågade", vilket förstärker sökandet efter) syndoffersbocken [3 Mos 4:3; 9:15; 10:1], men se, den var uppbränd. [Orden darosh darash är den matematiska mittpunkten av alla hebreiska ord i Torah (de fem Moseböckerna). Det är intressant att det finns totalt 77 dubbelord i Tora som t.ex. "Abraham, Abraham" (1 Mos 25:19) och "Noa, Noa" (1 Mos 6:9). Av dessa 77 dubbelord finns det 39:e och mittersta darosh, darash just här. Det är mer än en slump att i mitten av alla 304 805 ord i Torarhullen är de två ord (ord nummer 152 402 och 152 403) också ett dubbelord som i sin tur är den mittersta av alla 77 dubbelord! Dessutom handlar denna vers om att Mose noggrant söker efter syndabocken vilket pekar den centrala frågan – vem kan försona oss med Gud? Johannes döparen (den störste profeten, se Matt 11:11) ger svaret: "Se, Guds Lamm, som utplånar världens synd", se Joh 1:29.] Då blev Mose vred Elazar och Itamar, Arons kvarvarande söner, och sade:
"Varför har ni inte ätit syndoffret en helig plats? Det är högheligt, och det har getts till er att bära församlingens överträdelser, att bringa försoning för (täcka över) dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring jorden.
Alla bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter ska vara något avskyvärt för er.
Men dessa bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter, som har två ben intill sina [fyra] fötter, som hoppar över jorden.
Och vadhelst som går sina tassar bland alla slags fyrbenta djur, dessa är orena för er, vemhelst som kommer i beröring med dess kadaver ska vara oren till kvällen.
Dessa ska också vara orena för er bland de krypande tingen som kryper över jorden:
vesslan och musen och sköldpaddan
    efter sina arter,
Och vad som helst som råkar ramla dem när de är döda ska vara orent, om det är ett redskap av trä eller kläder eller skinn eller säcktyg, vilket redskap det må vara som man gör något arbete med, det måste läggas i vatten och ska vara orent till kvällen, så ska det bli rent.
Och allt kött som man kan äta var sådant vatten kommer ska vara orent, och all dryck som man kan dricka i varje sådant kärl ska vara oren.
Och varje ting var någon del av deras kadaver faller ska vara orent, oavsett om det är ugnen eller olika sorters krukor så ska de krossas, för de är orena och ska vara orena för dig.
Och om någon del av kadavret faller något utsäde som ska sås så ska det vara rent.
Men om något vatten hälls över säden och någon del av kadavret faller den då ska den vara oren för dig. [Anledningen kan vara att det blöta spannmålet var förberett för att användas i matlagning och bak, medan det torra inte var det.]
Och alla krypande ting som kryper över jorden ska vara något avskyvärt, det ska inte ätas.
Vadhelst som går magen och vadhelst som går alla fyra eller vadhelst som har fler ben bland alla krypande ting som kryper över jorden, de ska ni inte äta, för de är något avskyvärt.
För jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), ni ska därför helga er själva och vara heliga, för jag är helig. Ni ska inte orena er själva något sätt med något krypande ting som kryper över jorden.
Detta är undervisningen om:
    djur (boskap, fyfotadjur) [vers 2–8]
    och om flygande djur [vers 13–19]
    och om alla levande varelser som rör sig [i stora stim] i vattnen [vers 9–12]
    och om alla varelser som kryper (svärmar över) jorden [insekter, vers 20–23]
Men om hon föder en flicka ska hon vara oren två veckor som under sin menstruation och 66 dagar ska hon fortsätta med sin blodrening.
som ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte och bringa försoning för henne. Och hon ska vara ren från sitt blod.

Sammanfattning

Detta är undervisningen om henne som har fött en son eller dotter.
Om hon inte kan föra fram ett lamm ska hon föra fram två duvor eller två unga turturduvor, den ena som brännoffer, den andra som syndoffer och prästen ska bringa försoning för henne och hon ska vara ren. [Det var detta offer Jesu mor Maria (Mirjam) offrade, se Luk 2:22–24.]
[Detta sammanfattande stycke berör de som har blivit diagnostiserade med någon av de ovanstående sju olika fallen.] Och den som lider av svampinfektionen (möglet), hans kläder ska rivas söner och hans huvud rakas, och han ska täcka över sin överläpp och ropa "Oren, oren". [Hebr. tame tame!]
Och prästen ska befalla att en av fåglarna dödas i ett lerkärl över rinnande vatten.
Sedan ska han ta den levande fågeln och cederträet och det röda och isopen och ska doppa det och den levande fågeln i blodet från fågeln som dödades över det rinnande vattnet.
Och han ska stänka det sju gånger över den som blivit fri från svampinfektionen (möglet) och han ska förklara honom ren och ska låta den levande fågeln flyga iväg över det öppna fältet (ordagrant över fältets mun).
Och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och prästen ska stryka det den högra örsnibben honom som ska bli ren och tummen hans högra hand och stortån hans högra fot. [3 Mos 8:23]
Och prästen ska ta en del av oljan och hälla den i sin vänstra handflata,
och prästen ska doppa sitt högra finger i oljan som är i hans vänstra hand och ska stänka av oljan med sitt finger sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och resten av oljan som är i hans hand ska prästen stryka den högra örsnibben honom som ska bli ren och tummen hans högra hand och stortån hans högra fot ovan blodet från skuldoffret.
Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska offra syndoffret och bringa försoning för honom som ska bli ren från sin orenhet och efteråt ska han döda brännoffret.
Och prästen ska offra brännoffret och matoffret ovan altaret och prästen ska bringa försoning för honom och han ska vara ren.
Och om han är fattig och inte kan ge så mycket då ska han ta ett lamm som skuldoffer som ska viftas för att bringa försoning för honom och en tiondels fint mjöl blandat med olja som ett matoffer och ett mått olja.
Och han ska döda lammet till skuldoffer och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och stryka det den högra örsnibben honom som ska bli ren och tummen hans högra hand och stortån hans högra fot.
Och prästen ska hälla av oljan i handflatan i sin vänstra hand,
och prästen ska stänka med sitt högra finger en del av oljan som är i hans vänstra hand sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska ta av oljan som är i hans hand och stryka den högra örsnibben honom som ska bli ren och tummen hans högra hand och stortån hans högra fot ovan platsen med blodet från skuldoffret.
Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
efter vad han har möjlighet att ge, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer tillsammans med matoffret, och prästen ska bringa försoning för honom som ska bli ren inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska döda en av fåglarna i ett lerkärl över rinnande vatten.
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
Varje säng som han som har en flytning ligger är oren, och varje möbel som han sitter är oren.
Och han som sitter någonting som han med flytningen har suttit , ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och varje sadel som han som har en flytning rider ska vara oren.
Och prästen ska offra dem, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer, och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte för hans flytning.
Och varje plagg och varje skinn var (den spillda) säden från samlaget finns ska tvättas med vatten och vara orent till kvällen.
Allting som hon ligger under sin avskildhet ska vara orent och allting som hon sitter under sin avskildhet ska vara orent.
Och vemhelst som rör någonting som hon suttit ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och om det är hennes säng eller någonting som hon suttit , när han rör det är han oren till kvällen.
Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat ska vara oren.
Om en kvinna har problem med sin menstruation många dagar utöver hennes avskildhet, eller om det rinner utöver tiden för hennes avskildhet, alla dagar av hennes orsak till orenhet ska vara som dagarna för hennes avskildhet. Hon ska vara oren.
Varje säng som hon ligger i alla dagar som hennes blödning varar ska för henne vara som sängen för hennes avskildhet och allt som hon sitter ska vara orent, liksom orenheten för hennes avskildhet.
Och prästen ska offra den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer och prästen ska bringa försoning för henne inför Herrens (Jahves) ansikte för hennes orenhet med blödningen.
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovan arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovan nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Han ska klä sig i heliga linnekläder, han ska ha linnebyxor sin kropp och ska vara omgjordad med en linnegördel och med en linneturban ska han vara klädd. Detta är de heliga kläderna, därför ska han tvätta sin kropp i vatten och sedan klä sig i dem. [Översteprästen hade i vanliga fall en färggrann skrud med guld och ädelstenar, se 2 Mos 28:39–41; 39:29. De enklare vita linnekläderna var de övriga prästernas ämbetsdräkt. När nu översteprästen ska klä sig lika enkelt som alla andra präster, visar det profetiskt att Jesus måste bli som en av oss, sann människa, för att kunna ge oss försoningen. Heligheten förstärks också av att sju gånger i detta kapitel upprepas frasen "för honom själv" när det gäller offer, se vers 6 (2 ggr), 11 (3 ggr), 17, 24.]
Aron ska kasta lott om de två getterna, en lott för Herren (Jahve) och en lott för syndabocken (hebr. azazel).
Aron ska föra fram geten, över vilken Herrens lott fallit, och offra den som ett syndoffer.
Men geten, vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget.
Han ska placera rökelsen ovan elden framför Herrens ansikte, så att molnet av rökelse kan täcka nådastolen som är ovan vittnesbördet (arken), så att han inte dör.
Han ska ta av oxblodet och stänka det med sitt finger ovan nådastolens ansikte österut och framför nådastolen ska han stänka av blodet med sitt finger sju gånger. [Den östra sidan av nådastolen är dess framsida. tabernaklet, och senare templet, placerades alltid så att ingången var vänd mot öster. Därav följer att även arken och nådastolen blir placerade så att de alltid vänds med framsidan mot öster. Därför kan man säga att Gud blickar österut när han sitter nådastolen, kerubernas vingar är ju hans tron. Öster är ett väderstreck som inte bara betyder en viss riktning i förhållande till omgivningen. I detta ord, hebr. kedem, ligger många fler betydelser. Öster är ett av de två eviga väderstrecken, till skillnad från norr och söder som har sina begränsningar vid respektive pol. Öster handlar om det eviga perspektivet också det sättet att det ser både bakåt och framåt samtidigt. Det är ett ord som knyter ihop tidens begränsning med evighetens gränslöshet. Det är också ett ord som handlar om möten, att möta sig själv och att möta Gud. Det är när man blickar bakåt ett ord som innebär att man gör bokslut med det som har varit. samma sätt när man blickar framåt ser man profetiskt vad som ska komma. Det är även ett ord som talar om vägledning, vilket är precis det man får när man profetiskt blickar framåt. I förståelsen av ordet öster ligger inte bara människans möjlighet att se hela sitt liv, utan också förståelsen av Gud som den som står utanför tid och rum och ser allting samtidigt från sitt evighetsperspektiv.]
Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovan nådastolen och framför nådastolen.
det sättet ska han rena det allra heligaste från Israels söners (folks) orenheter grund av deras överträdelser i alla deras synder. samma sätt ska han göra med församlingens mötestält [uppenbarelsetältet, tabernaklet, som innehåller det heliga och allra heligaste] som står mitt ibland dem och är omgivet av deras orenhet.
Han ska gå ut till altaret som är framför Herren (Jahve) och bringa försoning för det, och han ska ta av oxblodet och av getblodet och placera det ovan altarets horn runtom. [2 Mos 27:2. Altaret har fyra horn, ett i varje hörn. Hornen altaret representerar makt.]
Han ska stänka av blodet ovan det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.
Aron ska lägga båda sina händer den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem]. [Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]
Geten ska bära alla deras missgärningar till ett obebott land, och han ska låta geten gå ut i ödemarken.
den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahve).
Han ska bringa försoning för den heliga helgedomen och han ska bringa försoning för församlingens mötestält och för altaret och han ska bringa försoning för översteprästen och för allt folket i församlingen.
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Därför ska Israels barn komma med sina slaktdjur som de brukar slakta ute marken, fram till Herren, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen, och slakta dem där som ett gemenskapsoffer åt Herren (Jahve).
Prästen ska stänka blodet Herrens (Jahves) altare vid ingången till uppenbarelsetältet och bränna fettet till en ljuvlig doft för Herren (Jahve).
För kroppens (varje varelses) liv (själ) är i blodet, och jag har gett er det för altaret, för att bringa försoning för era liv (själar). Det är blodet som bringar försoning genom livet (själen) som är i det.
Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er ska äta blod. Främlingen som bor ibland er ska inte heller äta blod.
[Kvinna och hennes syster]
Och du ska inte ta en kvinna och hennes syster som hustru,
    och skapa fiendskap (rivalitet) mellan dem,
    och blotta båda deras nakenhet medan din första fru lever (du ska inte ha sexuellt umgänge med två systrar).
[Jakobs giftermål med Lea och Rakel är ett exempel problem, se 1 Mos 29:23–30.]
Och landet är därför orenat, och jag ska hemsöka deras missgärning dem, så att landet själv utspyr sina invånare. [I detta kapitel beskrivs att sexuell synd är något skändligt (vers 17), avskyvärt (vers 22) och förvirrat (vers 23). Samma nedåtgående moraliska spiral beskrivs av Paulus, se Rom 1:24–32. Guds nåd och tålamod är stort 2 Pet 3:9. Här i Mosebokerna nämns Guds tålamod i fyra generationer, se 1 Mos 15:16. I Korintierbrevet lyfter Paulus fram fem sexuella synder tillsammans med avgudadyrkan och girighet och är tydlig med att ingen som lever så ska ärva Guds rike. Han fortsätter sedan med att sådana har några av er varit, men ni har tvättats rena och blivit helgade och förklarats rättfärdiga i Herren Jesu namn, se 1 Kor 6:9–11. Till äktenskapsbryterskan säger Jesus "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer", se Joh 8:11.]
Du ska inte gå runt och förtala (baktala, spionera ) ditt eget folk.
Du ska inte bara se [utan att ingripa] om din medmänniskas liv står spel.
    [Ordagrant "Du ska inte stå din medmänniskas blod".] Jag är Herren (Jahve). [Från vers 15 återkommer hebreiska suffixet -ka sju ggr, något som ökar närheten till objektet av dina handlingar.]
[Sektion 4]
Du ska inte hata din broder i ditt hjärta,
    tillrättavisa i stället honom så att du inte blir delaktig i hans synd.
Mina stadgar ska ni hålla. Du ska inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra.
Du ska inte så två slags säd i din åker.
Ta in dig klädesplagg av två olika slags garn.
När prästen med skuldofferbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.
Ni ska inte äta något som innehåller blod.
Ni ska inte befatta er med sdom eller trolldom.
[Översteprästen har fler krav än en vanlig präst.]
Och han som är överstepräst bland sina bröder, över vars huvud smörjelseoljan är utgjuten och som är avskild för att ta sig kläderna, ska inte avtäcka sitt huvud och inte riva sönder sina kläder.
Han ska inte gå in till någon död kropp och inte orena sig själv för sin far eller för sin mor.
Han ska inte gå ut från helgedomen, inte vanhelga sin Guds (Elohims) helgedom, för hans Guds (Elohims) smörjelseolja är kronan över honom. Jag är Herren (Jahve).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet sig, den själen ska huggas bort från framför mitt ansikte (min närvaro). Jag är Herren (Jahve).
De ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sedvänjor, annars bär de synden för det och därför dör de om de vanhelgar. Jag är Herren (Jahve) som helgar dem.
Men om en man äter av det heliga ovetandes, då ska han ge en femtedel därav (av dess värde) [som syndoffer, se 3 Mos 5:16; 6:5] och ska ge det till prästen med det heliga.
Blinda eller brutna eller lytta (defekta) eller som har en utväxt, eller öppna sår eller fjällighet, dessa ska ni inte offra till Herren (Jahve). Gör inget offer gjort med eld av dem altaret till Herren (Jahve).
Tillsammans med brödet ska du bära fram sju årsgamla, felfria lamm, en ung oxe och två baggar. De ska vara ett brännoffer till Herren (Jahve) med deras tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett offer gjort med eld till Herren (Jahve) som en behaglig väldoft.
Prästen ska vifta dem tillsammans med brödet från förstlingsfrukten som ett viftoffer framför Herrens (Jahves) ansikte, med de två lammen. De ska helgas åt Herren (Jahve) för prästerna.
Ni ska inte utföra någon form av arbete över huvud taget denna dag, för det är Försoningsdagen (Jom Kippur) då ni ska bringa försoning för er inför Herren er Gud (Jahve Elohim).
Han ska sköta den (rituellt) rena menorans lampor inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet.
Och du ska lägga dem i två rader, 6 i varje rad det (rituellt) rena bordet inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga rökelse ovan varje rad som ett minne (en åminnelse) så att det blir ett minnesbröd, ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
De satte honom i förvar, till dess (så att) Herrens (Jahves) vilja kunde bli uppenbarad för dem.
För fram honom som har förbannat runtom i lägret, och låt alla som hört honom lägga sina händer hans huvud, och låt hela församlingen stena honom.
Därför ska ni göra mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och hålla mina bud (bindande juridiska beslut) och göra dem och ni ska bo i landet i trygghet.
Och landet ska ge sin frukt och ni ska äta er mätta och bo där i trygghet.
Men hus i byar som inte har någon stadsmur ska räknas som fält, de kan återlösas och de ska återlämnas vid jubelåret.
Ni ska inte göra någon avgud eller skuren bild, inte heller resa upp någon stod. Ni ska inte sätta upp någon bild av sten i ert land för att böja er ner inför den, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
då ska jag också göra detta mot er.

Första varningen – sjukdomar

Jag ska besluta terror över er, förtärelse och brinnande feber som slukar ögonen och ger hjärtat sorg, och ni ska så er säd fåfängt för era fiender ska äta den.
Och om ni trots detta inte vill lyssna mig, då ska jag straffa er sju gånger värre för era synder.
Om ni vandrar i motstånd (lever i uppror, fientligt – hebr. qeri) mot mig och inte lyssnar till mig [är apatiska och likgiltiga], ska jag ge sju gånger mer plågor [straffdomar] över er för era synder.
då ska jag också vandra i motstånd mot er och ska straffa er sju gånger för era synder.
Jag ska [ta bort min skyddande hand och] låta ett svärd komma över er som ska hämnas invändningarna mot mitt förbund, och när ni samlas tillsammans i era städer ska jag sända pest bland er och ni ska utlämnas i era fienders händer.
då ska jag också vandra i motstånd mot dig i raseri, och jag ska tukta dig sju gånger för dina synder.
Och jag ska fördärva era höga platser och hugga ner era avgudar, och kasta ner kadavren ovan kadavren av era avgudar, och min själ ska avsky er.
Och jag ska göra landet till ödemark och era fiender som bor där ska bli förundrade.
Så länge det ligger öde ska det vila, för det fick ingen vila under era sabbater när ni bodde där.
Men om det är någon som är fattigare än uppskattningen (värderingen),
    då ska han komma inför prästen, och prästen ska värdera honom. Efter hans förmåga som avlagt eden ska prästen värdera honom.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.