5159 – נַחֲלָה (nachalah)

arv


Typ:
Substantiv Substantiv
 
fem. femininum
 
Hebreiska: נַחֲלָה (nachalah)
Uttal: na-cha-la    Lyssna
Talvärde: 93 (50 + 8 + 30 + 5)    ord med samma talvärde
Ursprung: från H5157 (נָחַל) (in its usual sense)
Användning: 222 ggr i GT

Ursprung

från H5157 (נָחַל) (in its usual sense):

נָחַלnachalH5157ärva

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet nachalah till följande:

διαίρεσιςdiairesisG1243olikhet
κατάσχεσιςkataschesisG2697besittning
κληρονομίαkleronomiaG2817arv
κλῆροςklerosG2819lott, del, plats
κληρόωklerooG2820få ett arv
κτῆμαktemaG2933ägodelar
μερίςmerisG3310del, delaktighet
μέροςmerosG3313område, plats, kust
οἶκοςoikosG3624hus, hem, familj
τόποςtoposG5117plats

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning

inheritance

Engelsk beskrivning

1) possession, property, inheritance, heritage
1a) property
1b) portion, share
1c) inheritance, portion


Alternativa former

Grammatisk kodSvenskaAntal
Subst. Substantiv
sing. femininum singularis
-74
Subst. Substantiv
sing. gen. femininum singularis genitiv
-146
Subst. Substantiv
pl. femininum pluralis
-2


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com Rapportera ett problem

Referenser (222 st)


1 Moseboken (2)

Då svarade Rakel och Leah: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv.

2 Moseboken (1)

Du förde dem in och planterade dem
på bergen av ditt arv,
platsen Herre (Jahve) som du har gjort för dig själv att bo på,
det heliga (templet) Herre (Adonaj) som dina händer har förberett.

4 Moseboken (46)

Dessutom har du inte fört oss till ett land som flyter av mjölk och honung, inte gett oss arv med fält och vingårdar, vill du peta ut ögonen på dessa män? Vi kommer inte."
Och Herren (Jahve) sa till Aron: "Du ska inte ha något arv i deras land, inte heller ska du ha någon del ibland dem. Jag är din del och ditt arv bland Israels söner. [Detta är förebilden på hur vi ska se på oss själva som präster i det nya förbundet, så länge vi lever här i världen ska vi inte leva av den utan i den med Herren och himlen som vår del och vårt arv, se 1 Pet 2:9]
Och till Levi söner, se, jag har gett hela Israels tionde som ett arv, som ersättning för deras arbete som de utför i tjänsten i mötestältet.
Men leviterna ensamma ska tjänstgöra i mötestältet och de ska bära sin synd, det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt genom era generationer och bland Israels söner ska ni inte ha något arv.
För Israels söners tionde som de lägger undan som en gåva till Herren (Jahve), har jag gett till leviterna som ett arv. Därför har jag sagt till dem: "Bland Israels söner ska ni inte ha något arv."
"Du ska tala till leviterna och säga till dem: "När ni tar emot Israels söners tionde som jag har gett er från dem som ert arv, då ska ni ta åt sidan en gåva (ett offer) för Herren (Jahve), en tiondel av tiondet.
"Till dessa ska landet delas som ett arv efter antalet av namnen.
De som är fler ska ges ett större arv, de som är färre ska ges ett mindre arv. Till var och en av dessa som är räknade ska en del av arvet ges.
I enlighet med lotten ska deras arv delas mellan dem som är fler och färre."
Och de som blev räknade bland dem var 23000, alla män från en månads ålder och uppåt, för de räknades inte bland Israels söner eftersom de inte fick något arv bland Israels söner.
"Tselofechads döttrar talar rätt. Du ska noggrant ge dem en besittning från arvet bland deras fars bröder, och du ska se till att arvet från deras far förs vidare till dem.
Och du ska tala till Israels söner och säga:
'Om en man dör och inte har någon son,
då ska hans arv gå vidare till hans dotter.
Och om han inte har någon dotter,
då ska hans arv gå till hans bröder.
Och om han inte har några bröder,
då ska hans arv gå till hans fars bröder.
Och om hans far inte har några bröder
då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose."
[Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se 5 Mos 25:5–10. I ett samhälle där änkan annars skulle ha tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
För vi ska inte ärva med dem på den andra sidan Jordan och längre bort, eftersom vårt arv tillfaller oss på denna sida, öster om Jordan."
Vi ska gå över rustade till strid inför Herren (Jahve), in i Kanaans land och besittningen av vårt arv ska vara hos oss på denna sida Jordan."
Och ni ska ärva (hebr. nachal) landet genom lottkastning efter era familjer, till dem som är fler ska det ges ett större arv, och till dem som är färre ska det ges ett mindre arv. Varhelst lotten faller för en man, det ska vara hans. Efter (i enlighet med) era fäders stammar ska ni ärva.
"Befall Israels söner och säg till dem: 'När ni kommer in i Kanaans land är detta det land som ska tillhöra er som ett arv, Kanaans land med sina gränser.
För Rubens söners stam efter deras fäders hus, och Gads söners stam efter deras fäders hus, har tagit emot, och halva Manasse stam har tagit emot sina arv.
De två stammarna och en halv stam har tagit emot sitt arv på andra sidan Jordan, mittemot Jeriko österut, mot soluppgången."
"Befall Israels söner att de ger till leviterna av arvet av deras besatta städer att bo i, och det öppna landet runtomkring städerna ska ni ge till leviterna.
Av de städer som ni ger av Israels söners egendom ska ni ta fler från de större [stammarna] och färre från de mindre. Var och en [varje stam] ska ge städer åt leviterna i förhållande till mängden land de fått som sin egendom."
och de sa: "Herren (Jahve) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahve) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.
Och om de gifter sig med någon av sönerna från de andra stammarna bland Israels söner, då kommer deras arv att tas bort från vår fars arv och läggas till arvet i den stam som de då tillhör, på det sättet tas det bort från lotten med vårt arv.
Och när Israels söners jubelår kommer, då kommer deras arv att läggas till arvet hos den stam som de då tillhör, på det sättet kommer deras arv att tas bort från arvet till våra fäders arv."
På det sättet ska inget arv bland Israels söner flyttas från stam till stam, för Israels söner ska hålla fast vid varje del av arvet i hans fars stam.
Och varje dotter som besitter ett arv i någon av Israels söners stammar ska bli hustru till någon av familjerna i sin fars stam så att Israels söner besitter, varje man arvet från sin far.
På det sättet ska inget arv flytta från en stam till en annan stam, för Israels söners stammar ska var och en hålla sig till sitt eget arv."
De gifte sig inom familjerna till Manasses söner, Josefs son, och deras arv blev kvar inom stammen för deras fars familjer.

5 Moseboken (25)

Men er har Herren (Jahve) tagit och fört ut ur järnugnen, ut ur Egypten, för att vara ett arvfolk åt honom som ni är idag.
Nu var Herren (Jahve) vred på mig för er skull och svor att jag inte skulle gå över Jordan och att jag inte skulle gå in i det goda landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) gett er till ett arv,
Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se 1 Mos 15:16; 5 Mos 9:5] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.
Och jag bad till Herren (Jahve) och sa: "Herre (Adonaj), Herre (Jahve), utrota inte ditt folk och din arvedel som du har återlöst genom din storhet, som du har fört ut ur Egypten med en mäktig hand.
Likväl är de ditt folk och din arvedel som du har fört ut med din stora makt och med din utsträckta arm."
Eftersom Levi inte har någon del eller arv med sina bröder är Herren (Jahve) hans arv som (i enlighet med vad) Herren din Gud (Jahve Elohim) har talat till honom.
för ni har ännu inte kommit till vilan (trösten) och till ert arv som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er.
Och ni ska fröjda er inför Herren er Guds (Jahve Elohims) ansikte, du och dina söner och dina döttrar och dina tjänare och dina tjänarinnor och leviten som finns inom dina portar, eftersom han inte har någon del eller arv med dig.
Och leviten som är inom dina portar ska du inte överge, för han har ingen del och inget arv med dig.
Och leviten, eftersom han inte har någon del eller något arv med dig, och främlingen och den faderlöse och änkan, som är inom dina portar, ska komma och äta och bli mätta, så att Herren din Gud (Jahve Elohim) kan välsigna dig i allt ditt arbete som dina händer gör.
För där ska inte längre finnas några behövande bland er, för Herren (Jahve) ska rikligt välsigna (ordagrant välsigna, välsigna) dig i landet som Herren din Gud (Jahve Elohim) ger dig som ett arv att besätta,
Prästerna, leviterna – alla av Levi stam, ska inte ha någon arvedel med Israel. De ska äta av Herrens (Jahves) eldsoffer och hans arvedel.
De ska inte ha något arv bland sina bröder [4 Mos 26:62; Jos 13:14; 14:4–5; 21]. Herren (Jahve) är deras arvedel, så som han har talat till dem [5 Mos 10:9; 2 Mos 32:25–29; Jos 18:7].
så att oskyldigt blod inte spills mitt i ditt land, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arvedel, och blodet kommer över dig.
Du ska inte flytta på din grannes råmärke som har funnits där sen gamla (urminnes) tider i ditt arv [5 Mos 27:17; Job 24:2–4; Ords 23:10–11; Hos 5:10]. Det markerar vad du ska ärva i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig för att inta (besätta).
Dessa städers befolkning som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som ett arv, där ska du inte låta något som andas få leva [du ska döda allt levande både människor och boskap].
då ska hans kropp inte lämnas kvar i trädet över natten, utan du ska begrava honom samma dag [Jesu kropp togs ner från korset i enlighet med detta bud]. För den som är hängd är en förbannelse (något lätt, en bagatell – hebr. klala) för Gud (Elohim). [Gal 3:13] Du ska inte förorena ditt land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett till dig som ett arv.
[Trots att klala är det mildaste ordet för förbannelse som finns i bibelhebreiskan och handlar om att vara missunnsam, se ner på någon, vanära eller ta lätt på det hela som en bagatell, så betraktar Gud detta ändå som en stor synd som fördärvar landet med orenhet.]
då ska hennes tidigare man som sände iväg henne inte ta henne till hustru igen efter att hon blivit orenad. Det är en styggelse inför Herren (Jahve) och du ska inte förorsaka att landet syndar, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arv.
[Ordet skilsmässa (hebr. kritot) finns inte i singular utan står i feminin plural. Anledningen är att det krävs två för att en skilsmässa ska vara möjlig. Roten kommer från ordet karat som betyder skära, hugga av och dela. Se även Matt 5:31–32; 19:3–9.]
Därför ska det vara så: När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig ro från alla dina fiender runtomkring i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som ett arv för att besitta (inta) det, då ska du fullständigt utradera minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: "från under himlarna"). Glöm inte detta!
[Utplånandet av minnet av amalekiterna beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna, se 2 Mos 17:14. Saul glömde, se 1 Sam 15, men amalekiterna (även kallade agagiterna) mötte sitt öde i slutet på Esters bok, se Est 3:1; 9:10.]
Och det ska ske när du kommer in i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arv och intar det och bosätter dig där,
Och vi tog deras land och gav det till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasses stam. [4 Mos 21:21–34; 32]
Herrens (Jahves) del är hans folk,
Jakob är hans arvslott.

Josua (50)

Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.
Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, alla sidonier, dem ska jag driva ut från Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
Dela nu detta land som ett arv till de nio stammarna och halva Manasse stam."
[De andra två stammarna (Ruben och Gad) och den andra halvan av Manasse hade sin arvedel öster om Jordan, se vers 8–33 och 4 Mos 32.]
Med honom tog rubeniterna och gaditerna emot deras arv som Mose gav dem på andra sidan Jordan österut som Mose Herrens (Jahves) tjänare gav dem
Bara till Levi stam gav han inget arv. Herrens (Jahves) Israels Guds (Elohims) eldsoffer [hebr. isheh, se 3 Mos 1:9] är deras arv som Herren (Jahve) talat till honom.
Och Rubens söners gränser, Jordan är deras gräns. Detta är arvet för Rubens söner efter deras familjer, städerna och dess byar.
Detta är Gads söners arv efter deras familjer, städerna och dess byar.
Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) är deras arv, som han talat till dem.
med lotten för arvet som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand för de nio stammarna och för den halva stammen.
För Mose hade gett arvet till de två stammarna och den halva stammen bortom Jordan, men till Levi gav han inget arv bland dem.
Och Mose svor på den dagen och sa: 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Och Josua välsignade honom och han gav Hebron till Kaleb, Jefunnes son, som ett arv.
Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son, kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren Israels Gud (Jahve Elohim).
Detta är arvet till Juda söners stam efter deras familjer.
Och gränsen för Efraims söner efter deras familjer var denna. Gränsen för arvet österut var Atrot-Adar till Beit-Choron den övre,
Från Tappoach går gränsen västerut till bäcken Kana, och därifrån går den ut till havet. Detta är arvet för Efraims söners stam efter deras familjer,
tillsammans med städerna som var avskilda för Efraims söner i mitten av arvet för Manasses söner, alla städer med sina byar.
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sa: "Herren (Jahve) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahves) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.
eftersom Manasses döttrar hade ett arv bland hans söner och Gilead tillhörde resten av Manasses söner.
Och Josefs söner talade till Josua och sa: "Varför har du gett mig en lott och en del som arv? Se, jag är ett stort folk för så mycket har Herren (Jahve) välsignat mig."
Bland Israels söner återstod sju stammar som ännu inte fått sitt arv.
Utse åt er tre män för varje stam och jag ska sända dem och de ska stå upp och vandra genom landet och beskriva det som är ert arv och de ska komma till mig.
Men leviterna har ingen del ibland er eftersom Herrens prästämbete är deras arv, och Gad och Ruben och halva Manasse har tagit emot sina arv på andra sidan Jordan, österut, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav dem."
Och Jordan var gränsen på dess östra sida. Detta var Benjamins söners arv med dess gränser runtom efter deras familjer.
och Tsela, Elef
och Jevosi, det är Jerusalem,
Giva [senare blir detta Sauls hemstad]
och Kirjat. Fjorton städer med sina byar. Detta är Benjamins söners arv efter deras familjer.
Och den andra lotten föll på Simeon, på Simeons söners stam efter deras familjer, och deras arv var i mitten av Juda söners arv.
Och de hade som sitt arv [13 städer]:
Beer-Sheva vid Sheva
och Molada
Och alla byar som fanns runt omkring dessa städer till Baalot-Beer, så långt som till Rama i söder. Detta är Simeons söners stams arv efter deras familjer.
Ur Juda söners lott var Simeons söners arv, för Juda söners del var för stor för dem, därför hade Simeons söner sitt arv i mitten av deras arv.
[Den tredje lotten föll om Zevolun, som är den första av fem mindre stammar i norr vars gränser nu beskrivs.]
Och den tredje lotten föll på Zevoluns söner efter deras familjer, och [södra] gränsen till deras arv var mot Sarid.
Detta är Zevoluns söners arv efter deras familjer, dessa städer med sina byar.
Detta är Isaskars söners stammars arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Detta är Ashers söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Detta är Naftalis söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Och gränsen till deras arv var:
Tsora [25 km väster om Jerusalem, strax norr om Bet Shemesh]
och Eshtaol
och Ir-Shemesh
Detta är Dans söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för sina fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Och Israels söner gav till dem av sitt arv i enlighet med Herrens (Jahves) befallning, dessa städer med öppet land runtom dem.
Se, jag har tilldelat er ett arv, efter era stammar, de länder som är kvar från Jordan med alla folk som jag har huggit bort ända till det Stora havet [Medelhavet] mot solnedgången [västerut].
Så sände Josua iväg folket, var man till sin arvedel.
Och de begravde honom på gränsen till hans arv i Timnat-Serach, som är i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaash.
Och Josefs ben som Israels söner fört upp från Egypten, begravde man i Shechem, på den mark som Jakob köpt av Chamors son, Shechems far för 100 silvermynt (hebr. qesitah), och det blev Josefs söners arv.
[Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septuaginta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel, se även 1 Mos 33:19; Job 42:11.]

Domarboken (7)

När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet.
Och de begravde honom på gränsen till hans arv i Timnat-Cheres [även kallat Timnat Serah, se Jos 19:50; 24:30] i Efraims bergsbygd, på norra sidan av berget Gaash.
[Följande fras återkommer fyra gånger i avslutningen av Domarboken, se Dom 17:6; 19:1; 21:25.]
I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel.
Och i dessa dagar sökte daniterna [fortfarande] efter ett arv [ett eget landområde] åt sig att bo i, eftersom inget tillfallit dem till denna dag som ett arv bland Israels stammar.
[Mose har tidigare välsignat Dan och tilldelat deras stam området i Bashan som ligger i Golan norr om Naftali stam, se 5 Mos 33:22. Under Josuas ledning hade Dans stam fått området väster om Jerusalem ut mot Medelhavet mellan Efraim och Benjamin, se Jos 19:40–48. Dock verkar daniterna inte nöjda med sin tilldelning (området är för "snävt", se Jos 19:47) och man vill ha det nordliga området Mose nämner i sin välsignelse hellre än den lott de fick av Josua. I detta kapitel beskrivs hur daniterna erövrar den norra staden Lajish som sedan får namnet Dan.]
Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna skändlighet och dårskap har gjorts i Israel.
Och Benjamins söner gjorde så och tog sig hustrur efter deras antal av dem som dansade som de tog med sig. [Totalt var det 200 unga kvinnor som rövades bort, se Dom 20:47; 20:12.] Och de gick och återvände till sin arvedel och byggde städer och bodde i dem.
Och Israels söner återvände därifrån vid den tiden, varje man till sin stam och till sin familj. Och de gick därifrån varje man till sin arvedel.

Rut (3)

Sedan förklarade Boaz [att situationen är komplex och att det finns mer åtaganden]: "Den dag du förvärvar åkermarken från Noomi, måste du också förvärva [gifta dig med] moabitiskan Rut, vår döda släktings fru. [Det är då ditt ansvar att se till att hon får barn.] Det för att hennes avlidne mans namn (ära, minne) ska bli bevarat på arvslotten."
[Det sista uttrycket är ett citat från 5 Mos 25:7 som just talar om leviratäktenskap. Rent tekniskt sett finns det dock inget i denna stadga som tvingade varken Boaz eller den närmsta inte namngivna återlösaren att gifta sig med Rut. Situationen blottlade dock återlösarens motiv och hjärta. På nytt beskrivs nåden (hebr. chesed). Boaz var beredd att ta ett steg i kärlek, längre än vad föreskrifterna krävde. Frågan är om den närmste återlösaren var villig att göra det?]
Återlösaren svarade: "Då kan jag inte återlösa, jag vill inte sätta mitt eget arv på spel. Ta du min rätt att återlösa, för jag kan inte göra det."
[Anledningen till att återlösaren tackar nej kan vara att han redan är gift, eller är änkeman. Fler barn skulle minska arvet till hans barn och hans släkt. En annan anledning kan vara Ruts nationalitet. Det kan vara ordet i 5 Mos 23:3–6 som vägde tyngre än omtanken om Noomi och Rut.]
Jag har också förvärvat (tagit ansvar för) Rut, kvinnan från Moab som var gift med Machlon. Hon blir min fru. Jag gör detta för att hennes avlidne makes arvedel ska stanna kvar inom familjen, så att hans namn blir ihågkommet bland hans släktingar och vid porten till hans stad. Ni är alla här i dag vittnen till detta."

1 Samuelsboken (2)

Sedan tog Samuel oljehornet och hällde det över hans huvud och kysste honom och sa [vers 1b–8 är Samuels längsta nedtecknade tal till en person, 147 hebreiska ord]:
"Är det inte Herren (Jahve) som har smort dig till att bli furste över hans arv?
Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahve) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahves) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahves) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar.

2 Samuelsboken (4)

Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.' "
Och där mötte dem en usel (värdelös – hebr. belijaal) man vars namn var Sheva, Bichris son, en man från Benjamin. [Sheva var från samma stam som Saul, kanske t.o.m. en släkting, se 1 Sam 9:1.] Och han blåste i shofaren och sa:
"Vi har ingen del i David
och vi har inget arv i Jishajs son.
Var och en till sitt tält, Israel!"
Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv?
och David sa till givoniterna: "Vad ska jag göra för er? Och hur ska jag bringa försoning så att ni kan välsigna Herrens (Jahves) arv?"

1 Kungaboken (6)

och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.
För de är ditt folk och ditt arv som du har fört ut från Egypten, från mitten av järnugnen.
För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonaj Jahve)."
Och när hela Israel såg att kungen inte lyssnade på dem svarade folket kungen och sa:
"Vilken del har vi i David?
Vi har inget arv i Jishajs son.
Till era tält, Israel,
se om ditt eget hus, David." Och Israel gick till sina tält.
Och Navot sa till Ahab: "Herren (Jahve) förbjuder mig det, att jag skulle ge min fars arv till dig."
Och Ahab kom in i sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) på grund av ordet som Navot, jizreliten hade talat till honom när han svarat: "Jag ska inte ge dig min fars arv." [Ahab ältar och upprepar orden som Navot sagt för sig själv.] Och han lade sig ner på sin säng och vände bort sitt ansikte och ville inte äta något bröd.
[Ahab agerar på ett omoget sätt, han vet att en israelisk kung ska vara mild både mot främlingar och sina egna, se 1 Kung 20:31; 5 Mos 17:14–20. Samma fras "tjurig och rasande" som i 1 Kung 20:43 återkommer här.]

2 Kungaboken (1)

Och jag ska kasta bort kvarlevan av mitt arv och ge dem i deras fienders händer, och de ska bli ett rov och ett byte till alla sina fiender,

1 Krönikeboken (1)

Du säger: "Till dig ska jag ge Kanaans land,
hela ditt arv." [1 Mos 15:18]

2 Krönikeboken (2)

hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel.
När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:
"Vad har vi för del i David?
Vi har ingen arvslott i Ishais son.
Gå hem till dina tält, Israel!
Se nu efter ditt hus själv, David." Därefter gick hela Israel hem igen.

Nehemja (1)

De övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.

Job (4)

Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim),
den lott Gud (El) har bestämt.
Detta är den onda människans lott hos Gud (El),
det arv som den hänsynslöse (våldsverkaren) får av den Allsmäktige (Shaddaj).
Och vilken är Guds (Elohims) del ifrån ovan
och arvet från den Allsmäktige (Shaddaj) från höjden?
I hela landet fanns inga kvinnor så vackra som Jobs döttrar. Deras far gav dem arvsrätt tillsammans med deras bröder.
[Två detaljer är anmärkningsvärda. Det första är att döttrarna nämns vid namn medan inget av sönernas namn nämns. Författaren förklarar inte innebörden av namnen, men det verkar som om namnvalen förstärker hur värdefulla och uppskattade de var i Jobs och hans frus ögon. Det andra är att döttrarna också får ärva Job, något som var ovanligt vid den här patriarkaliska tiden då bara döttrarna ärvde om det inte fanns några söner, se 4 Mos 27:8.]

Psaltaren (23)

Begär (fråga – hebr. shaal) av mig, och jag ska ge dig
hednafolken som arv och hela jorden (marken, jordens yttersta gränser) som egendom.
Underbara bördiga marker har blivit utmätta åt mig,
[ordagrant "repen/avgränsningarna har fallit/uppmätts ljuvligt"]
jag har ett gott arv (jag är nöjd och belåten med mitt arv).
Ge seger åt ditt folk och välsigna ditt arv.
Var deras herde [fåraherde som matar, leder och skyddar dem]
och bär (lyft upp) dem för evigt.
Rikt välsignat (saligt; mycket lyckligt) är det folk (den nation) vars Gud (Elohim) är Herren (Jahve),
det folk som han har utvalt till sin egendom (sin arvedel) [2 Mos 19:5].
[Vers 12 är psalmens centrum.]
Herren (Jahve) känner (vet) de uppriktigas dagar (han tar hand om de helhjärtade) [Ps 18:24],
deras arv består för evigt.
Han utväljer åt oss vår arvedel [vårt landområde, landet Israel, se Ps 105:11; 135:12; 136:21–22],
Jakobs upphöjdhet [Juda bergsbygd] som han älskar [Mal 1:1–3; Rom 9:13].
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Gud (Elohim), du lät ett ymnigt regn falla över ditt utvalda folk (ditt arv),
när de var trötta så gav du dem styrka (du helade dem).
Kom ihåg din församling som du friköpt (hebr. kana) i forna tider,
stammarna som du återlöst som ett arv,
Sions berg [tempelberget i Jerusalem] där du bodde.
Han fördrev hednafolken framför dem
och tilldelade dem (hednafolkens landområden) som arvedel
och lät Israels stammar bo i sina tält.
Han utlämnade sitt folk till svärdet
och vredgades mot sitt arv.
från de diande tackorna.
Han tog honom till att vara herde för Jakob, hans folk,
och Israel, hans arvedel.
En psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) Asaf.
[Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73–83.] Gud (Elohim),
folken har invaderat din arvedel,
orenat ditt heliga tempel och lagt Jerusalem i ruiner.
De krossar folket, Herre (Jahve),
och hemsöker deras arv.
För Herren (Jahve) ska inte förkasta sitt folk,
inte heller ska han överge sin arvedel.
Du säger: "Till dig ska jag ge Kanaans land,
hela ditt arv." [1 Mos 15:18]
så att jag får se framgången hos dina utvalda,
så att jag får glädja mig i ditt folks (hebr. goj) glädje,
så att jag får lovprisa med ditt arv (alla de som tillhör Herren).
Därför upptändes Herrens (Jahves) brinnande vrede mot sitt folk
och han hatade sin arvedel.
Kraften (styrkan) i hans gärningar har han visat sitt folk,
genom att ge dem hedningarnas (nationernas) arvedel. [Jos 1–12]
[Ordet "Kraften" börjar på bokstaven Kaf och "genom att ge" på Lamed.]
[Till en början kan vers 1–2 och 3–5 verka inte höra samman, men i hebreiskan är ordet för hus bajit och ordet för barn (plural) banim snarlika.]
Se, barn (hebr. banim) är ett arv från Herren (Jahve),
livmoderns frukt är en belöning.
och gav deras land som arv,
ett arv till Israel, hans folk.
Till honom som gav deras [kungarnas] land till arvedel,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Ja, till en arvedel åt sin tjänare Israel,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

Ordspråksboken (3)

En vis tjänare får regera över en son som orsakar skam (förvirring, oreda),
och han får dela arvet med bröderna.
Hus och rikedomar kommer som arv från föräldrar,
men en förstående (insiktsfull, varsam, framgångsrik, duktig) hustru kommer från Herren (Jahve).
Ett arv som [genom girighet och orätt behandlande av medarvingar] snabbt gjort någon rik
blir i slutändan utan Guds välsignelse.

Predikaren (1)

Vishet är lika gott som ett arv,
en vinning för den som ser solen.

Jesaja (6)

eftersom Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) har välsignat honom och sagt: "Välsignat är mitt folk Egypten, och verket av min hand Assyrien, och min arvedel Israel."
Jag var vred på mitt folk,
jag vanhelgade mitt arv
och gav dem i din hand
och du visade dem ingen nåd (barmhärtighet, medlidande – hebr. rachamim),
på de gamla
lade du ditt mycket tunga ok.
Detta är vad Herren säger [Gud Faderns ord till sonen Messias]:
"I en tid av nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) svarar jag dig,
på frälsningens dag hjälper jag dig.
Jag skyddar dig och ska göra dig
till ett förbund för folket [folket i singular syftar alltid på Israel, se Jes 42:6].
Landet ska bli upprättat (återuppbyggt),
och de övergivna jordlotterna ska fördelas.
Inget vapen som smids [ingen anklagelsepunkt som tar form] mot dig
ska ha [någon] framgång (ska rusa fram; ska lyckas)
och varje tunga (röst – även med betydelsen: baktalare, pratmakare) som sätter (reser) sig till doms över dig [med dömande uttalanden och anklagelser]
ska du fördöma (motbevisa; visa bort från dig; förklara skyldig) [i domstolen].
Detta [frid, rättfärdighet, säkerhet och seger över motstånd] är Herrens (Jahves) tjänares (livegnas) arvedel (lott, gåva),
och deras rättfärdighet (rättfärdigande, försvar) kommer från mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
då ska du fröjda dig själv i Herren (Jahve)
och jag ska låta dig rida fram över jordens höjder
och jag ska mätta dig med din far Jakobs arv,
för så har Herrens (Jahves) mun talat.
Herre (Jahve), varför får du oss att ta fel på dina vägar
och förhärdar våra hjärtan från gudsfruktan?
Kom tillbaka för din tjänares skull,
arvet från dina stammar.

Jeremia (12)

Och jag förde er till ett land med fruktsamma fält
för att äta dess frukt och dess goda,
men när ni gick in vanhelgade ni mitt land
och gjorde min arvedel avskyvärd.
Och jag, jag säger:
Hur ska jag placera dig bland sönerna
och ge dig ett underbart land,
det bästa arvet bland folkslagen!
Och jag sa: Du ska kalla mig min Fader
och ska inte vända om från att följa mig.
Jakobs del är inte som dessa,
för han är Skaparen av allt,
och Israel är hans arvedels stam,
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.
[Vers 12–16 återkommer i Jer 51:15–19.]
Jag har övergett mitt hus, jag har kastat bort mitt arv, jag har gett det min själ älskar i hennes fiendes hand.
Mitt arv har blivit för mig som ett lejon i skogen, hon har höjt sin röst mot mig, därför hatar jag henne.
Är mitt arv för mig en spräcklig rovfågel? Är rovfåglarna mot henne runtomkring? Kom, samla alla fältets djur, för dem till förtäring.
Så säger Herren (Jahve):
Över alla mina onda grannar, som rör arvet som jag har låtit mitt folk Israel ärva, se, jag ska rycka upp dem från deras land och ska rycka upp Juda hus ifrån dem.
Och det ska ske efter att jag har ryckt upp dem att jag ska visa dem nåd (barmhärtighet) och jag ska föra tillbaks dem, varje man till sitt arv och varje man till sitt land.
Och först ska jag dubbelt återgälda deras synder och överträdelser, för att de har vanhelgat mitt land. De har fyllt mitt arv med liken av deras osmakliga ting och deras styggelser.
Och du själv ska upphöra från ditt arv som jag gav dig och jag ska få dig att tjäna dina fiender i landet som du inte känner, för ni har tänt en eld i min näsa som brinner för alltid.
Eftersom ni är glada, eftersom ni fröjdar er, ni som plundrar mitt arv, eftersom ni kesar som en kviga på grönbete och brölar som starka oxar,
Jakobs del är inte som dessa, för han är Skaparen av allt, och hans arvedels stam, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.

Klagovisorna (1)

Vårt arv har getts till främlingar,
våra hus och hem till utlänningar.

Hesekiel (15)

Som du gladdes över Israels hus arv, eftersom det var öde, så ska jag göra mot dig. Du ska bli ödelagd, Seirs berg och hela Edom och allt som finns i det. Och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve).
Jag ska låta människor trampa över er, mitt folk Israel, och de ska besätta er och ni ska bli deras arv och ni ska inte längre sakna (vara utan) barn.
Detta ska vara deras arvedel, att jag själv är deras arvedel. Ni ska inte ge dem någon egendom i Israel, för jag själv är deras egendom.
När ni genom lottkastning fördelar landet, ska ni som offergåva åt Herren ge en helig del av landet. Denna del ska vara 25000 alnar [13,5 km] lång och 10000 alnar [5,4 km] bred och vara helig till hela sitt omfång runtom.
Så säger Herren Gud: Om fursten ger någon av sina söner en gåva av sin arvedel, ska det tillhöra hans söner. Det är deras egendom som arv.
Men om han ger en gåva av sin arvedel åt någon av sina tjänare, ska den tillhöra tjänaren fram till friåret. Då ska den återgå till fursten. Hans arv tillhör endast hans söner. Dem ska det tillhöra.
Fursten får inte ta något av folkets arvedel så att han tränger ut dem från deras egendom. Endast av sin egen egendom ska han låta sina söner ärva, för att ingen av mitt folk ska trängas undan från den egendom som är hans."
Ni ska få det till arvedel, den ena stammen såväl som den andra. Därför att jag med upplyft hand lovade att ge det åt era fäder ska detta land bli (tillfalla) er arvedel.
Ni ska dela ut det genom lottkastning till arvedel åt er själva och åt främlingarna, som bor och föder barn ibland er. De ska vara för er så som infödda bland Israels barn. De ska med er få arvslott bland Israels stammar.
I den stam där främlingen bor ska ni ge honom hans arvedel, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Herren (Adonaj Jahve).
Detta är det land som ni genom lottkastning ska fördela till arvedel åt Israels stammar.
Detta ska vara deras stamlotter, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Herren (Adonaj Jahve).

Joel (2)

Må prästerna, Herrens tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga:
"Herre, skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas och bli ett ordspråk (talesätt) bland hednafolken. Varför skulle man få säga bland folken: 'Var är nu deras Gud?' "
[På prästernas förgård stod brännofferaltaret, och knappt tio meter framför det stod förhuset som ledde in i själva tempelbyggnaden, se 1 Kung 6:3. Nöden är så stor i landet att det inte finns något kvar att offra, se vers 14. Vända mot det heliga templet uppmanas nu prästerna att offra sina tårar i djup ånger och genuin omvändelse.]
ska jag samla alla länder
och föra ner dem till Jehoshafats dal [som betyder "Herren har dömt", kanske Kidrondalen].
Där ska jag döma dem
på mitt folks vägnar, och mitt arv Israel,
som de har förskingrat bland länderna
och därtill har de delat upp mitt land.

Mika (3)

De åtrår fält och belägrar dem,
och hus och tar bort dem,
så förtrycker de en mäktig man (en man i sin bästa ålder – hebr. gever) och hans hus,
ja, en man (medmänniska – hebr. ish) och hans arv.
Vakta ditt folk, med din stav
ditt arvs flock,
som bor för sig själv,
som en skogsdunge mitt på ett fruktbart fält,
låt dem beta i Bashan och Gilead
som i forna tider.
[Mika avslutar nu sin bok genom att påminna om Guds godhet, se 2 Mos 34:6–7. Den retoriska frågan "Vem är som Gud?" (2 Mos 15:11; Ps 35:10; 71:19; 77:14; 113:5) kan anspela på profeten Mikas namn som betyder: "Vem är som Herren?"]
Vem är en Gud (El) som du [nej, det finns ingen],
som förlåter (bär; tar bort) synd [Joh 1:29] och förbiser (inte tillräknar) överträdelse (rebelliskhet)
hos dem som är kvar bland hans folk (arvedel, egendom)?
Han är inte vred för evigt,
för han gläder sig över [att visa] nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed). [Ps 103:8–10]

Malaki (1)

men Esau
hatade jag?
[Hebreiska ordföljden i vers 2c och 3a är ordagrant ahav jakov v´esav sane. Verben står först och sist och förstärker kontrasten älska/hata. Uttrycket "hata" betyder inte att skoningslöst hata, utan är ett hebreiskt uttryck för jämförelse där någon blir utvald och på så vis blir mer älskad. Esau blir också välsignad, se 1 Mos 27:39, och folkslaget edomiterna som är ättlingar till Esau är ett brödrafolk till Jakob, se 5 Mos 23:7. Se även 1 Mos 25:19–34; Rom 9:13] Jag gjorde hans höjder ogästvänliga och gav hans arv till ödemarkens schakaler.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.