3615 – כָּלָה (kala)

fullborda


Typ:
Hebreiska: כָּלָה (kala)
Ursprung: en ursprunglig rot
Användning: 207 ggr i GT

Engelsk översättning

to end
accomplish, cease, consume (away), determine, destroy (utterly), be (when were) done, (be an) end (o

Engelsk beskrivning

1) to accomplish, cease, consume, determine, end, fail, finish, be complete, be accomplished, be ended, be at an end, be finished, be spent
1a) (Qal)
1a1) to be complete, be at an end
1a2) to be completed, be finished
1a3) to be accomplished, be fulfilled
1a4) to be determined, be plotted (bad sense)
1a5) to be spent, be used up
1a6) to waste away, be exhausted, fail
1a7) to come to an end, vanish, perish, be destroyed
1b) (Piel)
1b1) to complete, bring to an end, finish
1b2) to complete (a period of time)
1b3) to finish (doing a thing)
1b4) to make an end, end
1b5) to accomplish, fulfil, bring to pass
1b6) to accomplish, determine (in thought)
1b7) to put an end to, cause to cease
1b8) to cause to fail, exhaust, use up, spend
1b9) to destroy, exterminate
1c) (Pual) to be finished, be ended, be completed


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (207 st)


[Vers 1–3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).] Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asa),
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en tamariskbuske.
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut,
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck.
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till en stor nation (ett stort folk)."
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra denna ondska mot ditt folk.
till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Och han reste inhägnaden runt om Tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.
När han har avslutat försoningen av den heliga platsen och av församlingens mötestält och altaret, ska han föra fram den levande geten.
När ni bärgar skörden i ert land, ska du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd.
När du nu skördar din hands grödor ska du inte skörda till det yttersta hörnet av din åker eller samla in efterskörden av din gröda. Istället ska du lämna detta till de fattiga och främlingarna. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim). [Flera exempel på detta finns i Bibeln. Rut plockade ax på Boas åker, se Rut 2:2; Jesus och lärjungarna gick genom ett sädesfält, se Mark 2:23. Se även 3 Mos 19:9–10; 5 Mos 24:19–22.]
då ska jag också göra detta mot er.

Första varningen – sjukdomar

Jag ska besluta terror över er, förtärelse och brinnande feber som slukar ögonen och ger hjärtat sorg, och ni ska så er säd fåfängt för era fiender ska äta den.
Likväl, för allt detta, när de är i sina fienders land, ska jag inte helt förkasta dem, inte heller ska jag avsky dem för att helt förgöra dem och bryta mitt förbund med dem, för jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Och när Aron och hans söner är klara med att täcka över de heliga möblerna och alla de heliga redskapen, när lägret ska [är redo att] dra vidare, då ska Kehats söner komma och bära dem, men får inte vidröra de heliga föremålen, då dör de. Dessa föremål är den börda som Kehats söner har i mötestältet. [De ska bära allting med stänger eller med ok.]
Och det skedde på den dagen att Mose fullbordade (avslutade, färdigställde) [plural!] hopsättningen (byggandet, resandet, ordagrant samlandet) [plural!] av tabernaklet (hebr. mishkan), och han smorde det och helgade det, och alla dess möbler, och altaret med dess redskap, och han smorde dem och helgade dem,
"Skilj er själva från denna församling så att jag kan sluka dem på ett ögonblick."
Och det skedde när han slutade att tala alla dessa ord, att marken som var under dem delades,
"Stig upp från denna församling så att jag kan förgöra dem på ett ögonblick." Och de föll ner på sina ansikten.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet, det ska bevaras (vaktas, skyddas) där som ett tecken till de rebelliska sönerna, för att det ska bli slut på deras knotande mot mig och de inte dör."
Pinchas, son till Elazar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels söner när han nitälskade (var svartsjuk) för min skull ibland dem, så att jag inte förtärde Israels söner i min nitälskan (svartsjuka).
Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska kasta ut dessa folkslag framför dig lite i taget (hebr. meat meat). Du ska inte sluka [se vers 16] dem snabbt annars kan fältens rovdjur föröka sig över er.
Och det ska ske när generalerna har slutat att tala till folket att härens kaptener ska utses som ledare för folket.
När du har fullbordat tiondegivandet och allt tionde av din avkastning i det tredje året, som är det år då du ska ge tionde, och har gett det till leviten, till främlingen, till de faderlösa och till änkan så att de kan äta inom dina portar [alla städer med murar] och bli tillfredsställda,
Herren (Jahve) ska låta pesten klänga sig fast vid dig, till dess den har förtärt dig från landet, som du går för att inta.
När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet,
Jag ska vräka upp ondska över dem,
    jag ska använda mina pilar mot dem.
Och när Mose kom till slutet av talet av alla dessa ord till hela Israel,
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för deras fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Om ni förkastar Herren (Jahve) och tjänar andra gudar, då ska han vända och göra er ont och förtära er, istället för att han har gjort gott mot er."
När han avslutat överlämnandet av gåvan skickade han ut folket som burit gåvan.
Moabitiskan Rut sade: "Han sade även till mig att hålla mig nära hans arbetare ända tills hela skörden är bärgad."
Så Rut fortsatte att arbeta nära Boas kvinnliga arbetare. Hon plockade ax ända tills kornskörden [mars-april] och veteskörden [april-maj] var över. Hela denna period bodde hon hos sin svärmor [Noomi].
Tvätta dig, smörj dig [med välluktande olja] och klä dig [lägg bort dina sorgekläder]. [Här används det generella ordet för kläder (hebr. simla). Samma ordningsföljd med att "tvätta, smörja och klä sig" finns i 2 Sam 12:20 där David avbryter en tid av sorg. Det finns även en parallell med Guds handlande med Jerusalem, där Gud breder ut sin mantel, tvättar, smörjer och klär sin blivande brud, se Hes 16:8–14. Noomi uppmanar nu troligtvis Rut att byta ut sina sorgekläder till vanliga kläder, och troligtvis också hennes finaste klänning. Vi vet inte hur länge Rut bar sorgekläder, men i exemplet med Tamar rör det sig om många år, se 1 Mos 38:14, 19. Om så är fallet hade hon sorgekläder när hon arbetade på fältet. Det kan förklara varför Boas inte gjort någon ansats att uppfylla sin roll som återlösare, utan väntar på att hon ska vara redo.] Gå sedan ner till tröskplatsen [utanför Betlehem], men [var försiktig] låt honom inte se dig innan han avslutat sin måltid (ätit och druckit).
Noomi svarade: "Sitt här [var lugn, vänta här hos mig] min dotter, tills du ser hur allting går, för den mannen kommer inte unna sig någon vila innan han ordnat med detta idag."
Den man som jag inte hugger bort från mitt altare ska göra dina ögon gråtande och din själ sörjande, och alla som ditt hus förökas med ska dö som unga män.
På den dagen ska jag fullgöra mot Eli allt som jag har talat om hans hus från början till slut.
Och när han slutat att profetera kom han till den höga platsen.
Och det skedde att så snart han avslutade offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom så att han kunde hälsa honom.
och Herren (Jahve) sände dig på en resa och sade: 'Gå och förgör fullständigt syndarna, amalekiterna, och strid mot dem till dess de är helt förtärda.'
Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv).
Om han säger: 'Det är gott,' ska din tjänare ha frid, men om han blir vred då vet du att ont är bestämt av honom.
Och Jonatan sade: "Vare det långt bort från mig, om jag alls visste att ont var bestämt över dig av min far, skulle jag då inte berätta det för dig?"
Och Saul kastade sitt spjut mot honom för att slå honom. Därför visste Jonatan att hans far hade bestämt att låta döda David.
Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sade: "Är detta din röst min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät.
Vet nu och betänk vad du ska göra, för ondska är bestämt mot vår herre och mot hela hans hus, eftersom han är en sådan person som man inte kan tala med." [Naval lyssnar inte på någon utan lever i sin personlighet på alla sätt upp till sitt namn.]
Och när David hade avslutat brännoffret och shalomoffret, välsignade han folket i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) namn.
och han befallde budbäraren och sade: "När du har avslutat berättelsen om allt som händer i striden för kungen,
Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket.
Och kung Davids själ försmäktade av längtan efter Avshalom, för han var tröstad efter Amnon som var död.
Och de sade till kungen: "Mannen som gjorde slut på oss och som rådslog mot oss, så att vi har upphört från att vara inom några av Israels gränser,
Jag förföljde mina fiender och slog dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
Jag förtärde dem och krossade dem, så att de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.
Och Adonija och alla hans gäster som var med honom hörde det när de hade slutat att äta. Och när Joav hörde ljudet av shofaren sade han: "Varför hörs det som att staden är i uppror?"
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Så byggde han huset och avslutade det och han täckte huset med plankor av cederträ över bjälkarna.
Och Salomo byggde huset och fullbordade det.
Och i det elfte året i månaden Bol (Cheshvan), som är den åttonde månaden, var huset fullbordat i alla sina delar enligt alla dess ritningar. Och huset blev byggt på sju år.
Och Salomo byggde sitt eget hus 13 år och han fullbordade hela sitt hus.
Och Chiram gjorde kärl och skovlar och vattenkaren. Så avslutade Chiram allt arbete som han hade gjort åt Salomo på Herrens (Jahves) hus.
Och det skedde när Salomo slutat att be till Herren (Jahve) alla böner och dessa innerliga böner, att han reste sig från framför Herrens (Jahves) altare, från att knäböja på sina knän med sina händer uppsträckta mot himlarna.
[Denna episod avslutar bokens redogörelse för Salomos första 20 år som regent, se 1 Kung 9:10. Han hade tidigare fått ett ord från Herren att bygga templet i Givon, se 1 Kung 6:11–13. Detta ord från Herren sker troligtvis natten efter templets invigning som beskrevs i förra kapitlet, se 2 Krön 7:12.] Och det skedde när Salomo hade avslutat bygget av Herrens (Jahves) hus och kungens hus och allt som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra, hebr. chesheq), det som behagade honom (han själv hade glädje i – hebr. chafets) att göra,
för så säger Herren, Israels Gud: 'Mjölet i krukan ska inte ta slut och oljan i flaskan ska inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla på jorden igen.' "
Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i flaskan tröt inte, precis som Herren hade talat genom Elia. [Herren försåg dem dagligen med bröd och olja.]
Och Tsidkija, Kenaans son, gjorde sig horn av järn och sade: "Så säger Herren (Jahve): Med dessa ska du stånga araméerna tills de blir förtärda."
Och det skedde så snart han hade slutat att offra brännoffret att Jehu sade till vakten och härföraren: "Gå in och slå dem, låt ingen komma ut." Och de slog dem med svärdsegg och vakten och härföraren kastade ut dem och gick till baals hus stad.
Och han sade: "Öppna fönstret österut." Och han öppnade det. Och Elisha sade: "Skjut!" Och han sköt. Och han sade: "Herrens (Jahves) segerpil, segerpilen mot Aram, för du ska slå araméerna i Afek till dess du har slukat dem."
Och gudsmannen blev vred på honom och sade: "Du skulle ha slagit fem eller sex gånger, då hade du slagit Aram till dess han var uppslukad, men nu ska du bara slå Aram tre gånger."
[Nu följer Herrens svar till Salomos bön. Innehållet är samma som i 1 Kung 9:1–9, men här i vers 11–12 beskrivs det mer i detalj.]
I Kyros, den persiska kungens, första år [539 f.Kr.] – för att Herrens (Jahves) ord genom Jeremias mun ska fullbordas [Jer 29:10–14; Jes 44:28–45:13] – uppväckte Gud (Jahve) Persiens kung Kyros ande [hjärta, se Ords 21:1] så att han ropade ut (kungjorde) i hela sitt kungarike, både muntligt och skriftligt:
När dessa saker hade fullgjorts kom ledarna till mig och sade: Israels folk och prästerna och leviterna har inte avskilt sig själva från folket i landet, utan gör enligt deras styggelser (följer deras ogudaktiga seder och bruk) precis som kananiterna, hettiterna, perisseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
ska vi då igen bryta dina bud och ingå blandäktenskap med människor som begår sådana avskyvärda gärningar som dessa? Skulle du inte bli vred på oss till dess du förgjort oss så att det inte finns någon kvarleva, inte en enda som kan fly?
Och de blev färdiga med alla män som hade gift sig med främmande kvinnor den första dagen i den första månaden (Nisan som infaller i mars – april). [Detta arbete med att skilja männen från sina främmande fruar tog alltså tre månader att fullfölja. Det visar att man var både noggrann och omsorgsfull. Dessutom skrevs allting ner.]
Han talade inför sina bröder och Samariens armé och sade: "Vad gör dessa klena judar? Ska de restaurera efter behag? Ska de offra? Ska de avsluta allt på en dag? Kan de återuppväcka stenarna från spillrorna som är brända?"
Kungen reste sig i vrede från banketten med vin och gick ut i slottsträdgården, men Haman stannade kvar för att be för sitt liv hos drottning Ester, för han såg att det var ont beslutat mot honom, av kungen. [Här i vers 7 finns Guds namn JHVH kodat i de fyra orden som översatts "det var ont beslutat mot honom." Den sista bokstaven i dessa ord formar framlänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve, se även Est 1:20; 5:4; 5:13.]
Genom Guds (Elohas) andedräkt förgås de,
    och genom hans vrede blir de förtärda.
Som ett moln som löses upp och försvinner (går upp i rök),
    så är det med den som farit ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), han kommer inte upp igen.
Det hör ihop (ordagrant det är ett), därför säger jag:
    Den rene (hebr. tam) och den onde gör han slut på (fördärvar han).
[I respons på Elifas anklagelser i Job 22:7–9 att han skulle ha förtrykt de fattiga kommer följande respons.] Om jag har undanhållit något som den ringe önskar,
    och om mina ögon har fått änkan att misslyckas,
Om de lyssnar och tjänar honom, ska de tillbringa sina dagar i framgång och sina år i tillfredsställelse.
Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
Mitt liv är på väg att sluta i sorg,
    mina år i suckan;
min styrka (kraft) är borta (jag faller ihop) på grund av min synd [skuld, straff; grekiska översättningen har "svaghet"],
    benen i min kropp blir allt svagare (ger vika).
För de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) förgås,
    de som hatar Herren (Jahves fiender).
Som de mest dyrbara ängarna försvinner de,
    i rök försvinner de. [Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. I denna vers börjar ordet "För" med denna bokstav och binder ihop med tidigare stycken som handlat om hur Gud mättar trots tider av hungersnöd. I den andra raden som består av fem hebreiska ord börjar fyra av dem med bokstaven kaf, det är bara "rök" som inte gör det. Ordet kan både tolkas "i rök" eller "som rök", i så fall betecknar det flyktigheten i de ogudaktigas liv. Ordet för "äng" är det ovanliga hebreiska ordet "karim", troligen valt eftersom det börjar med k. En av kopplingarna till tidigare stycken kan vara att bördiga fält brinner upp, vilket orsakar hungersnöd. Även i nästa vers fortsätter samma tema. Det är i svåra tider människor behöver låna och skuldsätter sig.]
Vänd bort din plåga från mig,
    jag går snart under på grund av din tillrättavisning (din hands slag).
Förtär dem i vrede,
    förtär dem så att de inte längre finns,
och låt dem veta att Gud (Elohim) regerar i Jakob,
    till jordens yttersta gräns. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Jag är utmattad av mitt ropande (i bön),
    min strupe är uttorkad,
mina ögon sviker mig
    i min väntan efter Gud (Elohim).
Kasta inte bort mig när jag blir gammal,
    när min styrka veknar (på grund av hög ålder),
överge mig inte.
Låt dem skämmas och förtäras,
    de som är ute efter mitt liv (min själ).
Låt dem övertäckas med förakt och förvirring,
    de som söker min ofärd (undergång). [Vers 12–13 är tematiskt och rent fysiskt psalmens centrum. Ordet "skämmas" (hebr. bosh) återfinns i första och sista versen, och här i vers 13.]
Slut på Davids, Ishais sons, böner. [Detta är ett tillägg som inte heller hör till Psalm 72, men som avslutar den andra boken. Eftersom Psaltaren är så pass omfattande fick den inte plats på en skriftrulle utan delades ofta upp på två. Den första innehöll Psalm 1-72 och den andra Psalm 73-150. Detta tillägg har troligen att göra med att detta avslutar den första skriftrullen som främst har Psalmer med David som författare. Det finns även fynd med andra sammanställningar av psalmer, troligtvis för andra syften, på liknande sätt som vi idag också sammanställer olika sångböcker.]
När mitt kött (kropp) och mitt hjärta ger (har gett) upp,
    är Gud (Elohim) mitt hjärtas klippa och min del (min lott som tilldelats mig) för evigt.
Varför drar du undan din hand,
    ja dra fram din högra hand ur manteln (den ficka i famnen där manteln är dubbelvikt)? [Herrens högra hand är en symbol på Guds egen omnipotenta, allsmäktiga styrka. Här önskar psalmisten att Gud öppet ska visa sin styrka.]
Därför avslutade han deras dagar som ett andetag (i fåfänlighet – hebr. hevel),
    i meningslöshet och deras år i skräck (terror).
Min själ (mitt inre) går sönder
    av längtan till Herrens tempels förgårdar. [Jag är desperat för att få vara i Herrens närhet!]
    Mitt hjärta och hela min varelse jublar (ropar i glädje) mot den levande Guden (El).
Vi är förtärda av din vrede,
    av ditt raseri blir vi förskräckta.
Alla våra dagar är borta i din vrede,
    våra år kommer till ett slut som en suck.
Mina dagar försvinner som rök,
    och mina ben brinner som en eldstad.
[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Talvärdet är 20. Tecknet avbildar en handflata. Bokstavens symboliska betydelsen är något öppet, att tillåta, något böjt eller kupat. Hebreiska ordet för sked är just kaf, eftersom det är en naturlig förlängning av handen som en behållare. Bokstaven kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. Hela detta stycke domineras av upplevelse att var under hård press. Hebr. kala betyder att något tar slut eller blir förgjort. Ordet används tre gånger översätts förgås och förtärt, se vers 81, 82 och 87.] Min själ (hela min person) förgås (är utmattad, utarmad och trängtar) efter din frälsning (räddning),
    på ditt ord (hebr. davar) hoppas jag.
Mina ögon förgås (är uttröttade, mattas av längtan) efter ditt löftesord (hebr. imrah),
    jag säger: "När ska du trösta mig?"
De har nästan förtärt (utplånat – hebr. kalal) mig på jorden, men för min del har jag inte försakat något av dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
Mina ögon trånar efter din frälsning (räddning)
    och efter ditt rättfärdiga löftesord (hebr. imrah).
[Nu i vers 7–12 staplas i snabb följd tolv verb i en desperat vädjan till Gud att: skynda, svara, inte dölja sitt ansikte, låt mig få höra, låt mig veta, befria mig, lär mig, låt din ande leda mig, låt mig få leva, led mig ut ur bekymmer, tysta och förgör mina fiender.] Skynda att svara (se, uppmärksamma) mig Herre (Jahve),
    min ande orkar inte mer (förgås; jag har ingen styrka kvar).
Dölj inte ditt ansikte för mig,
    så att jag blir lik (liknar) dem som far (går) ner i graven (gropen).
Då kommer du att jämra dig (stöna, vråla i smärta) när allt kommer till ett slut,
    när din kropp och ditt inre (skelett, blod) förgås.
    [Uttrycket beskriver hur ett utsvävande liv påverkar den fysiska hälsan. I 6:32 beskrivs hur den också fördärvar själen.]
Den som medvetet kisar med ögonen (sluter sina ögon) planerar ondska,
    och den som stänger sin mun [från att tala sanning], han låter ondska få verka fullt ut.
Den som sår synd får skörda sorg (problem, oro),
    det är slut på den makt han utövat över andra genom sin ilska. [Ordagrant "hans stav av ilska är över", dvs. det är nu slut på det inflytande han haft över andra människor som var rädda för hans lynniga temperament. Den grekiska översättningen Septuaginta har även en fortsättning med ytterligare ett ordspråk som Paulus citerar i 2 Kor 9:7: "Gud välsignar en glad och givmild man, men gör slut på hans gärningars tomhet."]
Men där ska vara ett fördärv av överträdare och syndare tillsammans,
    och de som överger Herren (Jahve) ska uppslukas.
Och härligheten av hans skogar och hans bördiga fält
    ska han sluka,
både själ och kropp,
    och det ska vara som när en sjukling tynar bort.
För en liten tid och vreden ska vara fullbordad
    och min vrede ska bli till deras fördärv."
Ty Nimrims vatten ska bli ödelagda,
    för gräset torkar bort
och betesmarkerna ger ingen gröda,
    där finns ingenting som är grönt (ingenting som grönskar).
    ["Nimrid" betyder "klart", syftar troligtvis på en bäck som rinner ner till Döda havet från Moab, se även Jer 48:34]
Låt mina utstötta bo hos dig,
    som hos Moab var du ett skydd för honom från fördärvarens ansikte. För utpressningen ska ta slut,
    fördärvet upphöra,
    de som trampade ner är förtärda, ut ur landet.
För så har Herren (Adonai) sagt till mig: "Inom ett år, enligt den fales (mutkolvens) (sätt att räkna) år, ska Kedars härlighet [område i norra Arabien] falla,
För så ska det vara mitt på jorden
    bland folken,
som när man slår av ett olivträd (vid skörd),
    som efterskörden när vinskörden är klar.
Den befästa staden är ensam,
    en boplats övergiven och försakad lik öknen,
där ska kalvar beta
    och där ska de ligga ner och förtära dess grenar.
För tyrannerna är borta, de som hädade (var hänsynslösa) finns inte mer,
    och alla som älskade att göra det onda (njöt av att göra andra illa) är utrotade.
Egypterna är människor
    och inte Gud,
deras hästar är kött
    och inte ande,
så när Herren (Jahve) sträcker ut sin hand,
    ska både den som hjälper snubbla
    och den som blir hjälpt falla,
och de ska förgås tillsammans.
Efter ett år och dagar [om drygt ett år] ska ni bli oroliga,
    ni trygga kvinnor,
för vinskörden ska slå fel,
    skörden ska utebli.
Men jag svarade: "Jag har ansträngt mig (arbetat) förgäves,
    jag har använt min styrka till tomhet och fåfänglighet,
men likväl (med säkerhet) är min rätt hos Herren (Jahve)
    och min lön (belöning) hos min Gud (Elohim)."
Herre (Jahve) är inte dina ögon vända till sanning (trofasthet)? Du har slagit dem men de påverkades inte. Du har förtärt dem, men de har vägrat att ta emot tillrättavisning, de har gjort sina ansikten hårdare än klippan, de har vägrat att vända om.
Skörden är förbi
    och sommaren är slut
    och vi är inte frälsta (räddade).
Jag ska förskingra dem bland folkslagen, som varken de eller deras fäder har känt, och jag ska sända svärdet efter dem till dess jag har slukat dem.
Häll ut din vrede över folkslagen
    som inte känner dig
    och över familjerna som inte kallar på ditt namn,
för de har uppslukat Jakob,
    de har slukat honom och förtärt honom
    och har ödelagt hans boning.
Och vildåsnan står på de kala höjderna [höga berg utan vegitation] och flämtar efter luft som en schakal, deras ögon sviker dem eftersom det inte finns något bete.
När de fastar ska jag inte höra deras rop och när de offrar brännoffer och matoffer ska jag inte ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) utan jag ska sluka dem genom svärdet och genom hungersnöd och genom pest."
De ska dö av dödliga sjukdomar, de ska inte bli begråtna, de ska inte bli begravda. De ska bli som dynga på markens ansikte (yta), och de ska bli slukade av svärdet och av hungersnöd och deras kroppar ska bli mat till himlarnas fåglar och markens djur.
Varför kom jag fram (föddes jag) från livmodern
    för att se arbete och sorg
    så att mina dagar uppslukas av skam?
Och det skedde när Jeremia slutat att tala allt det som Herren (Jahve) befallt honom att tala till hela folket, att prästerna och profeterna och hela folket tog tag i honom och sade: "Du ska döden dö."
Och det skedde när Jeremia hade slutat tala till hela folket alla Herren deras Guds (Jahve Elohims) ord varmed Herren deras Gud (Jahve Elohim) sände honom till dem, alla dessa ord.
Se, jag vakar över dem för ont och inte för gott. Och alla Juda män som är i Egyptens land ska slukas av svärdet och av hungersnöden till dess det är slut på dem.
Och jag ska göra Elam förfärade inför deras fiender och framför dem som söker deras själar (liv), och jag ska föra ondska över dem, min häftiga vrede förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och jag ska sända svärdet efter dem till dess jag har slukat dem.
Och det ska ske när du har gjort slut på läsandet av denna bok att du ska binda en sten vid den och kasta den mitt i Eufrat,
Mina ögon är fyllda med tårar,
    vänder sig inom mig (bubblar, kokar) gör min mage (mina tarmar) [samma två ord som i Klag 1:20, fast omvänd ordning],
min lever rinner ut på marken,
    på grund av förstörelsen av dottern mitt folk.
eftersom de unga barnen och dibarnen
    tynar bort på stadens torg. [Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. I denna vers börjar ordet "är fyllda" med denna bokstav och förstärker att det som sker är totalt, sorgen är fullkomlig, det känns inte som att det finns någon ljusglimt i mörkret. Det är en normal känslomässig reaktion i denna fas av sorgearbetet. Handen är uträckt men det enda den fylls med är sorg.]
Som på en högtidsdag (bestämd dag, en avtalad tid) har du kallat samman
    terror mot mig på alla sidor.
På Herrens (Jahves) vredes dag
    kan ingen fly undan eller överleva.
Dem som jag har burit och uppfostrat (mina barn)
    har min fiende uppslukat. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Orden "kallat samman" börjar med denna bokstav. Ordet "moed" används här och det betyder en bestämd tid för ett möte. Herrens högtider i 3 Mos 23 kallas för "moed".]
Herrens (Jahves) nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) är det
    att det inte är ute med oss (att vi inte är förbrukade),
    att det inte är slut med
hans [stora] barmhärtighet (oändliga nåd – hebr. rachamim).
[Både nåd och barmhärtighet är plural i grundtexten. Orden står först och sist och ramar in hela versen.]
Herren (Jahve) har fullbordat sitt raseri,
    han har öst ut sin brinnande vrede,
han har tänt en eld [beskriver dom, se Jer 17:27; 52:13] i Sion [tempelberget i Jerusalem, se Ps 74:4–8]
    som har slukat dess grundvalar. [Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. I denna vers börjar orden "har fullbordat" med denna bokstav och betonar att Herrens vrede har nått sin kulmen.]
För vår del tynar våra ögon bort
    då de fåfängt tittar efter hjälp [att gå emot Babylon, se Jer 34:21–22; 37:5–10].
Från våra vakttorn har vi iakttagit
    ett folk (nations) som ändå inte kan rädda oss.
    [Istället för att förtrösta på Gud satte Juda sitt hopp till Egypten, se 2 Kung 24:7; Jes 30:7; Jer 37:5–11.] [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det orden "För vår del" som börjar med denna bokstav. Ordet ögon finns också i versen och här beklagar man att de inte duger till så mycket.]
Och när du har fullbordat dessa ska du ligga på din högra sida och ska bära Juda hus synd, 40 dagar, varje dag för ett år har jag gett det till dig.
Och se, jag lägger band på dig och du ska inte vända dig från den ena sidan till den andra förrän du har fullgjort dagarna för din belägring.
En tredjedel av er ska dö genom pest och genom hungersnöd ska de bli förtärda i din mitt, och en tredjedel ska falla för svärdet runtomkring dig, och en tredjedel ska jag sprida ut till alla vindar och ska dra ut ett svärd efter dem.
Så ska min vrede förbruka sig själv och jag ska tillfredsställa mitt raseri över dem och jag ska få lindring, och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag Herren (Jahve) har talat i min nitälskan när jag förbrukade mitt raseri över dem.
Han som är långt borta ska dö av pesten och han som är nära ska falla för svärdet, och han som är kvar och är belägrad ska dö av hungersnöden, så ska jag använda (förbruka) mitt raseri över dem.
Nu ska jag med hast hälla ut mitt raseri över dig och använda min vrede över dig och ska döma dig efter dina vägar, och jag ska ge dig alla dina styggelser.
Så ska jag bryta ner muren som ni har kletat ner med kalk och slå ner den till marken så att dess grund blir blottlagd, och den ska falla och ni ska förtäras i dess mitt och ni ska veta att jag är Herren (Jahve).
Och jag ska spendera mitt raseri över muren och över dem som har kletat ner den med vit kalk, och jag ska säga till er: Muren finns inte längre och inte de som kletade ner den,
Men de gjorde uppror mot mig och lyssnade inte till mig, varje man kastade inte bort de osmakliga tingen från sina ögon och de förkastade inte Egyptens avgudar. Då sade jag att jag ska hälla ut mitt raseri över dem och förbruka min vrede över dem mitt i Egyptens land.
Men Israels hus gjorde uppror mot mig i öknen, de vandrade inte i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och de förkastade mina påbud (bindande juridiska beslut) som när en människa gör dem, ska leva av dem, och mina sabbater vanhelgade de storligen. Sedan sade jag att jag ska hälla ut mitt raseri över dem i öknen för att förtära dem.
Men sönerna gjorde uppror mot mig, de vandrade inte i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och höll (vaktade, skyddade, bevarade) inte mina påbud (bindande juridiska beslut) för att göra dem, som om en människa gör dem, ska leva av dem. De vanhelgade mina sabbater, när jag sade att jag ska hälla ut mitt raseri över dem och förbruka min vrede på dem i öknen.
Och jag utgjuter över dem mitt raseri i eld, jag krossar dem i min vrede, deras vägar låter jag komma över deras huvuden förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve).
[Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet "shavuim" som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som "ett dussin" på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk "fulländad" tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här "sjuperiod" eller vecka av år är då "årsvecka". En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se 3 Mos 25:1–6. Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se 3 Mos 25:7. Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning att om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se 3 Mos 26:33–35; Jer 34:12–22.
    Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in landet, se 3 Mos 25:2. När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se 1 Kung 6:1. Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se 1 Kung 9:6–9. Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se 1 Kung 5:13–14; 12:6–11. Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare. Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia:
    - Abraham föds, ca 1950 f.Kr. - Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr. - Första templets invigs, 996 f.Kr. - Templet återinvigs, 516 f.Kr. - Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr.
I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se 1 Kung 6:1.]
Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant 'ristade' eller 'utskurna') över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är 'utskuren' som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:]
    För att få ett slut på överträdelsen.
    För att försegla synder.
    För att sona (övertäcka) skulden.
    För att införa en evig rättfärdighet.
    För att försegla synen och profetian (som med ett sigill).
    För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste.
[Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.]
[Fram tills hit är de flesta bibelforskare överens om att synen handlat om händelser från Kyros i Daniels tid fram till Antiochos IV. Från och med vers 36 finns två huvudsakliga tolkningar på den person som introduceras som "kungen". Den ena är att synen fortsätter att handla om Antiochos IV, den andra att en framtida antikrist beskrivs. Rent historiskt finns det problem med att harmonisera händelserna med Antiochos liv. Han satte sig inte över alla gudar eller tillbad en okänd gud, se vers 36–37. Han dog inte i Israel, se vers 45, utan i Persien.
    Också sammanhanget i nästa kapitel där det talas om den sista tiden, vedermödan och de dödas uppståndelse gör att dessa verser måste vara någon annan än Antiochos som regerade mellan 215–164 f.Kr. Vedermödan passar bäst in i det som Jesus förutsäger i Matt 24:21, se även Matt 24:29–31 och Upp 7:14. I Nya testamentet omnämns denna person som "laglöshetens man", se 2 Thess 2:3–12; "antikrist", se 1 Joh 2:18 och "vilddjuret", se Upp 11-12. Daniel har även tidigare beskrivit denna antikrist som "det lilla hornet" i kapitel 7 och "han", en kommande ledare, i Dan 9:27.
    Antiochos IV kan ses som en skuggbild av en kommande antikrist, så att de båda beskrivs här är inte konstigt.]
Kungen [en framtida världsledare] ska göra vad han vill, och han ska upphöja sig och förhäva sig över varje gud. Ja, mot gudarnas Gud ska han tala fruktansvärda ting. Allt ska lyckas för honom till dess att vredens tid är ute, för det som har beslutats måste ske.
Jag lyssnade till mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra och sin vänstra hand mot himlen och svor vid honom som lever för evigt: "Efter en tid och tider och en halv tid [3,5 år], när det heliga folkets makt är krossad, då ska allt detta fullbordas." [Dan 7:25] [Vem är mannen i linnekläder? Det är troligtvis samma person som bara Daniel såg som beskrivs i inledningen till denna sista syn, se Dan 10:5–7. Troligtvis är det Jesus som Daniel får se där och som nu står ovan vattnet och talar. Här finns även en koppling till hur Guds ande svävade över vattnet och Gud talade vid tidens början, se 1 Mos 1:1–3.]
Och svärdet ska falla över deras städer
    och ska fördärva hans bommar
    och sluka dem på grund av deras egna budord.
När de (gräshopporna) gjort slut på ätandet av landets gräs, sade jag: "Herre Herre (Adonai Jahve) förlåt, jag vädjar, hur ska Jakob stå (förbli stående, bevaras)? För han är liten.
Jag får det att gå fram förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), och jag ska gå in i tjuvarnas hus och i deras hus som svär falskt med mitt namn, och det (ordet i bokrullen) ska vara där i husets mitt och ska äta upp (fullständigt förtära) det med dess timmer och dess stenar."
För jag är Herren (Jahve) och jag förändras inte. Ni Jakobs söner (barn) det är inte ute med er.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.