3220 – יָם (jam)

hav, sjö, väst, västerut


Typ:
Substantiv Substantiv
 
mask. maskulinum
 
Kategori:  Natur  landskap  vatten
 Natur  väderstreck
Hebreiska: יָם (jam)
Uttal: jam    Lyssna
Talvärde: 610 (10 + 600)    ord med samma talvärde
Ursprung: från en oanvänd rot betyder att roar
Användning: 398 ggr i GT

Beskrivning

Ordet används om en vattensamling. Just i betydelsen hav är vanligast, ett hundratals gånger används det för Medelhavet som ofta kallas det stora havet. Det används också om sjön Kinneret (Galileiska sjön) och Döda havet (havet i öst). Ett sjuttiotal gånger används ordet i betydelsen väderstrecket väst. Eftersom medelhavet ligger väster om Israel används även ordete för att uttrycka att något är i en västlig riktning – västerut.

Ordstam

Ord med jam som rot:

אֲבִיָּםAvijamH0038Avijam

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet jam till följande:

δυσμήdusmeG1424väster
θάλασσαthalassaG2281hav, sjö
παράλιοςparaliosG3882vid kusten

Alternativa former

Grammatisk kodSvenskaAntal
Subst. Substantiv
♂/♀ sing. maskulinum och femininum singularis
-317
Subst. Substantiv
♂/♀ sing. gen. maskulinum och femininum singularis genitiv
-49
Subst. Substantiv
pl. maskulinum pluralis
-30


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com Rapportera ett problem

Referenser (398 st)


1 Moseboken (13)

Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav.
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sa: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen
och över boskapsdjuren.
Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden."
[Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen.
Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem).
Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sa Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
– mot norr och mot söder [längden]
och mot öster och mot väster [bredden].
Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [1 Mos 13:10; 19:25].
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [1 Mos 12:3; 15:5; 22:16–18]
Och du sa: 'Jag ska göra dig gott, gott (verkligen göra dig gott – hebr. jatav jatav) och göra din säd som havets sand [1 Mos 22:17], vars antal inte kan räknas.' "
[I vers 10 används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Sektionen har flera upprepningar, hand i vers 11 och gott i vers 12.]
Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna).
[En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]
Zevolun [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
och han ska bli en strand för skepp
och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Sidon.
[Zevolun välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Zevolun så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]

2 Moseboken (39)

Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Vasshavet (Röda havet). Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten.
[Bibeln använder det generella ordet Vasshavet (hebr. jam sof) och sedan bara havet (2 Mos 14:2, 9, 16, 21, 22, 23, 26, 27, 28, 30; 15:1). I 1 Kung 9:26 refererar det till Aqabaviken och Röda havet vid nuvarande Eilat. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver Röda havet. Eftersom Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken, finns flera förslag på exakt var israeliterna korsade Röda havet.]
Tala till israeliterna, att de ska vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet.
Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans ryttare och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se vers 2.]
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans ryttare.
Och Herren (Jahve) sa till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras ryttare.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) skakade ner (skingrade, kringströdde – hebr. naar) egyptierna mitt i havet.
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och ryttarna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
Men Israels barn (söner) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
Jag vill sjunga till Herren,
för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Faraos vagnar och hans armé
har han kastat i havet;
hans högsta befälhavare
dränktes också i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet].
En fnysning från din näsa [östanvinden som blåste under natten, se 2 Mos 14:21]
dämde upp vattnen (staplade upp dem).
det böljande (forsande vattnet) reste sig som en mur,
vattenströmmarna stelnade i havets djup.
men du [Herre] blåste med din vind (andades),
och havet övertäckte dem.
De sjönk (virvlade ner)
som bly i de väldiga vattnen.
För faraos hästar med hans vagnar och hans ryttare gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
medan Mirjam sjöng för dem:
Sjung till Herren (Jahve),
för högt är han upphöjd!
Hästen och dess ryttare
har han kastat i havet!
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helgad dag (avsatt den som en speciell dag).
[Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
Jag ska sätta dina gränser från Vasshavet (Röda havet) [i sydöst] till filistéernas hav [Medelhavets kust i väst] och från öknen [Negev eller Sinai i syd] till floden Eufrat [i nordost]. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
Och till baksidan av tabernaklet, västerut ska du göra 6 plankor.
och 5 tvärstänger för plankorna på den andra sidan av tabernaklet, och 5 stänger för plankorna på sidan av tabernaklet, på baksidan västerut,
Och till bredden på gården på den västra sidan ska förhänget vara 50 alnar [22,5 meter], dess stolpar 10 stycken och dess socklar 10.
Och till den bakre delen av tabernaklet västerut gjorde han 6 brädor.
och 5 tvärstänger till brädorna på den andra sidan av tabernaklet och 5 stänger till tabernaklets brädor i den bakre delen västerut.
Och till västra sidan var våderna 50 alnar [22,5 meter], dess pelare 10 och dess socklar 10, stolparnas krokar och dess hyskor var av silver.

3 Moseboken (2)

Detta ska ni äta av allt som finns i vattnet. Allt som har fenor och fjäll i vattnet, i haven och i floderna, det ska ni äta.
Och allt som inte har fenor och fjäll i haven och i floderna och allt som rör sig i vattnen, och av alla levande ting som finns i vattnen, de ska vara något avskyvärt (hebr. shiqats) för er.

4 Moseboken (19)

På den västra sidan
ska vara de i lägret som tillhör Efraims baner,
enligt deras avdelningar.
Ledaren för Efraims söner är Elishama, Ammihods son,
Gershoniternas familjer ska slå läger bredvid tabernaklet västerut.
Om flockarna och hjordarna slaktas åt dem, kan det tillfredsställa dem? Eller om alla havets fiskar samlas ihop åt dem, kan det tillfredsställa dem?"
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär 2 alnar högt över markens ansikte.
Amalek bor i Sydlandet (Negev) och hettiterna och jevusiterna och amoréerna bor i bergen, och kanaanéerna bor vid havet och längs Jordan."
Nu vistas amalekiterna och kanaanéerna i dalen. Vänd i morgon och gå in i öknen på vägen mot Vasshavet (Röda havet)."
De vandrade [söderut] från berget Hor i riktning mot Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] för att gå runt Edom [eftersom Edoms kung inte tillät dem passera, se 4 Mos 20:21]. Under vandringen [den långa omvägen] blev folket otåligt,
Och de vandrade från Pihachirot och passerade mitt genom havet till öknen, och de gick tre dagsresor in i Etams öken och slog läger i Mara [2 Mos 15:23].
Och de vandrade från Elim och slog läger vid Vasshavet (Röda havet).
Och de vandrade från Vasshavet (Röda havet) och slog läger i Sins öken.
Er södra sida ska vara från Öknen Tsin intill Edoms sida, och er södra gräns börjar vid slutet av Salthavet (Döda havet) österut,
Och gränsen ska vända från Atsmon [i Sinaiöknen, ner mot] till Egyptens bäck, och därifrån ska den gå ut till havet. [Wadi al Arish i Sinaihalvön har sitt utlopp i Medelhavet 5 mil sydväst om Rafah, södra gränsövergången mellan Israel och Egypten.]
Och som er västra gräns ska ni ha det Stora havet [Medelhavet], det ska vara er västra gräns.
Och detta ska vara er norra gräns, från Stora havet [Medelhavet i väst] ska ni dra en linje till berget Hor,
och gränsen ska gå ner från Shefama till Rivla öster om Ajin, och gränsen ska gå ner och ska gå utefter sjön Kinnerets sluttningar österut.
Sedan ska gränsen gå ner till Jordan och följa dess sträckning till Salthavet (Döda havet). Detta ska vara ert land efter dess gränser runtom.' "
Och ni ska mäta utanför staden
på den östra sidan 2000 alnar [1050 meter]
och på den södra sidan 2000 alnar [1050 meter]
och på den västra sidan 2000 alnar [1050 meter]
och på den norra sidan 2000 alnar [1050 meter],
staden ska vara i mitten. Detta ska vara för dem den öppna marken runtomkring städerna.

5 Moseboken (14)

vänd er och vandra till amoréernas bergsland och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kanaanéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat.
Men ni, vänd er om och ta vägen till Vasshavet (Röda havet)." [2 Mos 10:19]
Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.
även Arava, Jordan är dess gräns från Kinneret ända till Aravahavet, det Salta havet [Döda havet] under Pisgas sluttningar österut.
Gå du upp till toppen av Pisga och lyft upp dina ögon västerut och norrut och söderut och österut och se med dina egna ögon, för du ska inte gå över denna Jordan.
och hela Arava på andra sidan Jordan österut ända till Aravahavet [Döda havet] under Pisgas sluttningar.
och vad han gjorde med Egyptens armé, mot deras hästar och deras vagnar, hur han lät Vasshavets (Röda havets) vatten dränka dem när de jagade efter er, och hur Herren (Jahve) har fördärvat dem till denna dag [2 Mos 10:19],
Varje plats som din fotsula beträder ska vara din [Jos 1:3], från öknen och Libanon, från floden, floden Eufrat ända till Västra havet (Medelhavet, kan även översättas "det hindrande havet") ska vara din gräns.
Inte heller är de bortom havet, så att du skulle säga: "Vem ska gå över havet åt oss och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det?"
Ni ska kalla folket till berget, där ska de offra rättfärdiga offer, för de ska dia havets överflöd och sandens gömda rikedomar."
Och till Naftali sa han: "Naftali, överöst med nåd (villkorad nåd, favör, välbehag) och full av Herrens (Jahves) välsignelser, inta (besätt) havet och södern."
[Detta är en märklig profetia då Naftali får sin arvedel väster och norr om Gennesarets sjö, varken vid havet eller söderut i landet. Ordet som översätts söder här kan även betyda sunnanvind. Då får det även innebörden att svepa runt hela jorden på samma sätt som vinden kan blåsa långa sträckor. Med tanke på att nästan alla Jesu lärjungar kom från Naftalis område kan då denna profetia ses som en förutsägelse om evangeliets utbredning i hela världen.]
och hela Naftali [Galileen i norr]
och Efraims och Manasses land [i centrala norra delen]
och hela Judas land ända till havet i väster [södra centrala delen fram till Medelhavet]

Josua (52)

Från öknen [vildmarken, i söder]
och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr]
och ända till den stora floden,
floden Eufrat [i öst],
över hela hettiternas land [västra Syrien och den dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6]
och till det Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust).
[Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14–19, se även 1 Mos 15:18–21; 5 Mos 11:24. Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som "hettiternas land". På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var de starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används "hettiternas land" som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judéen, men inkluderar även området i västra Syrien.]
Vi har ju hört hur Herren lät Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] torka ut när ni lämnade Egypten [2 Mos 14:21–22], och hur ni slog ut de två amoreiska kungarna, Sichon och Og, på andra sidan Jordan [floden]. [4 Mos 21:21–35]
att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko.
För Herren er Gud (Jahve Elohim) torkade upp Jordans vatten framför er, till dess ni kommit över, som Herren er Gud (Jahve Elohim) gjorde med Vasshavet [Röda havet, se 2 Mos 14–15], som han torkade upp framför oss till dess vi gått över,
[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i vers 10 då man för första gången firar pesach i det nya landet.]
Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kanaanéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Och Josua sände fram dem och de lade sig i bakhållet och satte sig mellan Betel och Ai på västra sidan om Ai. Men Josua vistades bland folket den natten.
Och han tog omkring 5000 män och satte dem i ett bakhåll mellan Betel och Ai på den västra sidan om Ai.
Folket gjorde sig själva stridsberedda, även hela truppen som befann sig norr om staden, deras bakhåll låg och väntade väster om staden. Och Josua gick den natten till mitten av dalen (bredare dal – hebr. emeq).
[Tidigare hade motståndet bestått av enskilda städer, nu i detta och följande kapitel kommer motståndet från allianser med städer och dess kungar. Versen fungerar som en introduktion på liknande sätt som Jos 5:1.]
Och det hände sig att när alla kungar som var bortom Jordan i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och utefter hela Stora havets [Medelhavets] kust framför (hela vägen upp mot) Libanon,
hettiterna och amoréerna,
kanaanéerna,
perisséerna,
hivéerna och jevusiterna
hörde detta [hur israeliterna intagit städerna Jeriko och Ai],
och till kungarna som var i norr,
i Bergsbygden
och i Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] söder om Kinnerot [områden kring Gennesarets sjö]
och i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i området väster om Dor vid havet [Medelhavet],
till kanaanéerna i öster och väster
och amoréerna
och hettiterna
och perisséerna
och jevusiterna i Bergsbygden
och hivéerna under Hermon i Mitspas land [norra Israel].
Och de gick ut,
de och alla deras arméer med dem,
mycket folk – som sanden på havets strand – i mängder,
med hästar och vagnar,
i stor mängd.
[Kanaaneiska vagnar från sena bronstiden var lätta och hade hjul med fyra ekrar. De drogs av två hästar. Enligt den judiske historikern Josefus bestod denna armé av 300000 soldater, 10000 kavallerister och 20000 vagnar.]
och Arava till Chinrots hav österut och till Aravas hav, Salthavet, österut vägen till Beit Hajeshimot åt söder under Pisgas sluttningar [5 Mos 34:1],
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
och i dalen Beit–Haram och Beit–Nimra och Sukkot och Tsafon och resten av Sichons, Cheshbons kungs kungarike, vars gräns är Jordan till den yttersta delen av sjön Kinneret bortom Jordan österut.
Och deras södra gräns var från änden av Salthavet (Döda havet), från dess södra vik (mot Negev).
Och den går till Atsmon och vidare till Egyptens bäck och gränsen går ut till havet (Medelhavet). Detta ska vara er södra gräns.
Och den östra gränsen är Salthavet (Döda havet) till slutet av Jordan.
Och gränsen på den norra sidan är från viken (ordagrant: tungan) av havet [Döda havet] vid slutet på Jordan.
och gränsen går upp i Hinnoms sons dal till sidan av jevusiterna söderut, det är Jerusalem, och gränsen går upp till toppen på berget som ligger framför Hinnoms dal västerut som är den yttersta gränsen av Refaims dal norrut.
Och gränsen vänder från Baalah västerut till berget Seir och passerar längs sidan av berget Jearim i norr, det är Chesalon, och går ner till Beit-Shemesh och går vidare till Timnah.
Och gränsen går till sidan av Ekron norrut och gränsen är dragen till Shikrona och passerar till berget Baalah och går ut vid Javneel och gränsen går ut vid havet (Medelhavet).
Och den västra gränsen, Stora havet [Medelhavet] är dess gräns. Detta är gränsen för Juda söner runtomkring efter deras familjer.
från Ekron till havet (Medelhavet) allt som fanns vid sidan om Ashdod med sina byar.
Ashdod, dess städer och dess byar, Gaza, dess städer och dess byar till Egyptens bäck. Det Stora havet [Medelhavet] är dess gräns.
och den gick ner västerut till gränsen mot jafliterna till gränsen mot Beit-Choron, den nedre, till Gezer [halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och går därifrån till havet.
och gränsen går västerut, Michmetat är i norr och gränsen vänder österut till Taanat-Shilo och passerar utmed det öster om Janocha,
Från Tappoach går gränsen västerut till bäcken Kana, och därifrån går den ut till havet. Detta är arvet för Efraims söners stam efter deras familjer,
Och gränsen gick ner till Kanas bäck söderut från bäcken med städer som tillhör Efraim bland Manasses städer, men Manasses gräns är på den norra sidan om bäcken och går därifrån ut till havet (Medelhavet).
Söderut är Efraims och norrut är Manasses och havet är hans gräns och den sträcker sig till Asher i norr och till Isaskar i öster.
Och deras gräns på den norra sidan var från Jordan och gränsen gick upp till sidan av Jeriko i norr och gick upp genom bergsbygden västerut, och därifrån gick den till Beit-Avens öken.
Och gränsen drogs och vände på den västra sidan söderut från bergen som ligger framför Beit-Choron söderut och går ut därifrån vid Kirjat-Baal, samma som Kirjat-Jearim, en av Juda söners städer, detta var den västra sidan.
Och den södra sidan var från den yttersta delen av Kirjat-Jearim och gränsen gick västerut och kom till Neftoachs vattenkälla.
Och gränsen gick utefter sidan av Beit-Chogla norrut och gränsen gick vid den norra viken (ordagrant: tungan) av Salthavet (Döda havet) vid den södra änden av Jordan. Detta är den södra gränsen.
Och deras gräns gick upp västerut till Marala och nådde till Dabbashet och den nådde till bäcken som är framför Jokneam.
och Alam-Melech
och Amad
och Mishal
och den sträckte sig till Karmel västerut och till Shichor-Livnat.
Och gränsen vände till Rama och till den befästa staden Tyros och gränsen vände till Chosa och gick ut där till havet från Chevel till Achziva
Och gränsen vände västerut till Aznot-Tavor
och gick därifrån till Chokoka
och nådde till Zevolun i söder
och nådde till Asher i väster
och till Juda vid Jordan mot soluppgången.
Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem,
Se, jag har tilldelat er ett arv, efter era stammar, de länder som är kvar från Jordan med alla folk som jag har huggit bort ända till det Stora havet [Medelhavet] mot solnedgången [västerut].
Och jag förde era fäder ut ur Egypten och ni kom till havet, och egyptierna jagade efter era fäder med vagnar och ryttare till Vasshavet (Röda havet).
Och när de ropade till Herren (Jahve) satte han ett mörker mellan er och egyptierna, och lät havet skölja över dem, och era ögon såg vad jag gjorde i Egypten och ni bodde i öknen i många dagar.

Domarboken (3)

Gilead hade sin hemvist på andra sidan Jordan,
och Dan, varför uppehåller han sig med skeppen?
Asher bor vid havets strand
och har sin hemvist vid dess bukt.
[Asher har sitt område runt Haifabukten och norrut utefter kusten upp mot Libanon.]
Och midjaniterna och amalekiterna och alla österns söner låg tillsammans i dalen som en gräshoppssvärm i antal, och deras kameler gick inte att räkna, som sanden som är på havets strand i antal. [Gräshoppssvärmen här syftar på en formidabel invasion av gräshoppor där de kommer i så stora svärmar att de orsakar en mindre solförmörkelse i det område de flyger. Dessa svärmar brukar bestå av många miljoner gräshoppor.]
Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] och kom till Kadesh,

1 Samuelsboken (1)

Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30000 vagnar och 6000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [Jos 11:4; Dom 7:12], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit-Aven [intill Betel, se Jos 7:2].

2 Samuelsboken (2)

Men jag ger rådet att hela Israel samlas hos dig från Dan till Beer-Sheva, lika många som sanden vid havet (omöjliga att räkna) och att du själv (personligen) drar ut i strid.
Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]

1 Kungaboken (16)

Juda och Israel var lika omöjliga att räkna som sanden vid havet [1 Mos 22:17; 32:12], de åt och drack och var glada.
Och Gud (Elohim) gav Salomo vishet och mycket stor kunskap och ett stort (ordagrant expanderat, utvidgat) hjärta, som sanden på havets strand.
Mina tjänare ska föra ner det från Libanon till havet och jag ska låta dem göra (binda ihop) det till flottar för att transporteras på havet till den plats som du ska utse åt mig, och jag ska se till att det blir uppburet där och du ska ta emot det, och du ska uppfylla mina önskningar med att ge bröd (mat) till mitt hus."
Och han gjorde det gjutna havet, 10 alnar [4,5 meter] från kant till kant (diameter), runt i formen och dess höjd var 5 alnar [2,25 meter] och omkretsen var 30 alnar [13,5 meter] runtom.
Och kalebasser (som avlånga knoppar) var under kanten på det runt om, runt det, 10 alnar [4,5 meter] omgav havet runt havet, kalebasserna var i två rader gjutna i ett stycke (med havet).
Det stod på tolv oxar, tre vände sina ansikten åt norr, och tre vände sina ansikten åt väster, och tre vände sina ansikten åt söder och tre vände sina ansikten åt öster, och havet var placerat på dem, ovanpå och alla deras bakdelar var inuti (vända mot varandra under havet).
Och han placerade ställen, 5 på den högra sidan om huset och 5 på den vänstra sidan om huset och han ställde havet på höger sida om huset österut, vänt mot söder.
och havet,
och de 12 oxarna under havet,
Och kung Salomo gjorde (lät tillverka) skepp i Etsjon-Gever som är vid Elot [nuvarande Eilat] på stranden till Vasshavet (hebr. jam sof) [Aqabaviken – den östliga armen av Röda havet] i Edoms land.
Och Chiram sände sina tjänare till skeppen, sjömän som hade kunskap om havet, tillsammans med Salomos tjänare.
För kungen hade Tarshishskepp på havet med Chirams skepp. Vart tredje år kom Tarshishskeppen och hade med sig guld och silver, elfenben och apor och påfåglar.
Och han [Elia] sa till sin tjänare: "Gå upp, jag ber dig, och titta mot havsvägen (i riktning mot havet) [västerut]." Och han gick upp och tittade och sa: "Där är ingenting." Och han sa: "Gå igen," sju gånger.
Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sa: "Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand."
Och han sa: "Gå upp, säg till Ahab: Gör din vagn redo och far ner så att inte regnet stoppar dig."

2 Kungaboken (4)

Han återbördade Israels gränser från ingången till Chamat till Aravahavet efter Herren (Jahve), Israels Guds (Elohims), ord som han talade genom sin tjänare Jonas hand, Amittajs son, profeten som var från Gat-Chefer. [Se Jona 1:1]
Och kung Achaz skar av (bröt i bitar) kanten på fundamentet och tog bort bäckenet från det, och han tog bort havet från kopparoxarna som var under det och ställde det på ett fundament (golv) av stenar.
Och bronspelarna som var i Herrens (Jahves) hus och fundamenten och bronshavet som var i Herrens (Jahves) hus, bröt kaldéerna i bitar och förde dess brons till Babel.
De två pelarna, det enda havet och fundamenten som Salomo hade gjort till Herrens (Jahves) hus, kopparen från alla redskap hade ingen (saknade) [uppmätt] vikt.

1 Krönikeboken (3)

Dörrvakterna hade sina platser efter de fyra väderstrecken: i öster, väster, norr och söder.
havet brusa, med allt som fyller det.
Må marken vara glad, tillsammans med allt på den.
Från Hadadezers städer Tibhat och Kun tog David koppar i mycket stor mängd. Av den gjorde sedan Salomo bronshavet, pelarna och bronskärlen.

2 Krönikeboken (11)

Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo [dagens Jaffa, i södra Tel Aviv – Jerusalems närmsta hamnstad]. Därifrån kan du själv låta föra upp det till Jerusalem." [En sträcka på 5 mil.]
Han gjorde också havet i gjutet arbete. Det var 10 alnar [4,5 meter] från den ena kanten till den andra, helt runt och 5 alnar [2,25 meter] högt. Ett snöre som var 30 alnar [13,5 meter] långt mätte omkretsen.
Runt omkring nertill fanns bilder som föreställde oxar, 10 på varje aln, så att de omslöt havet runtom. Oxarna bildade två rader och var gjutna i ett stycke med det övriga.
Havet stod på tolv oxar. Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet stod ovanpå oxarna, och deras bakdelar var alla vända inåt.
Han gjorde också tio tvättkar och ställde fem på högra sidan och fem på vänstra. De skulle användas vid tvättning. I dem skulle man skölja det som hörde till brännoffret. Men havet var för prästerna att tvätta sig i.
Havet ställde han på högra sidan, åt sydost.
Han gjorde också havet – det var bara ett – och de tolv oxarna under det.
Vid denna tid begav sig Salomo till Etsjon-Gever [hamnstad kring Eilat/Aqaba, kanske Korallön 13 km söder om Eilat] och till Eilat på havsstranden i Edoms land.
Och Huram sände till honom genom sina tjänare skepp och sjökunnigt manskap. De for tillsammans med Salomos tjänare till Ofir och hämtade därifrån 450 talenter guld som de förde till kung Salomo.
Man kom och berättade det för Joshafat och sa: "En stor skara kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram. De är i Hasason-Tamar, det vill säga En-Gedi."

Esra (1)

De gav pengar till stenhuggarna och timmermännen och mat, dryck och olja till sidonierna och tyrierna för att de skulle föra cederträ från Libanon, via havet till Jaffa, som Persiens kung Kyros hade gett tillstånd till.

Nehemja (4)

Du är Herren (Jahve), bara du!
Du har gjort himlarna,
himlarnas himlar tillsammans med hela dess härskara [alla stjärnor eller änglar],
jorden,
och allt som finns på den,
haven,
och allt som är i dem.
Det är du som upprätthåller allt liv,
och den himmelska härskaran böjer sig [i tillbedjan] inför dig.
Du såg våra fäders nöd i Egypten
och hörde deras rop vid Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet].
Du delade havet framför dem,
och de gick genom havet på torr mark.
Men deras förföljare sänkte du i djupet,
som en sten i väldiga (forsande, starka) vatten.

Ester (1)

Kung Ahasveros (Xerxes) införde en skatt över hela landet och över havets öar.

Job (12)

För det är nu som havens sand [väger tungt i balansvågen, se Ords 27:3],
tung över mig, mina ord drunknar [det finns inga ord; ovanligt ord hebr. loa].
Är jag ett hav eller en orm [Leviatan (Job 3:8) och Rahav (Job 9:13)],
eftersom du sätter en väktare över mig?
Det är bara han [Gud] som kan spänna ut himlarna (expandera universum),
och trampa på havets vågor.
[Här anar vi hur Bibeln antyder att det måste finnas fler än de tre rumsdimensionerna. Tack vare den moderna kvantfysiken som talar om 10 dimensioner är det fullt möjligt att tolka denna vers bokstavligt, se även 2 Sam 22:10; Job 26:7. I denna vers finns också en messiansk antydan som Jesus uppfyller. Job säger profetiskt att det bara är Gud som kan gå på vattnet. När Jesus går på vattnet är det ännu ett tecken och en profetisk handling som bevisar att han är Gud, se Matt 14:25.]
Längre än jorden
är dess mått
vidare än hav.
[Vers 8–9 består av korta fraser där höjd/djup får sin kontrast i längd/bredd, se även Jes 55:9; Ef 3:18.]
Tala (på ett reflekterande, begrundande sätt) till jorden – den ska undervisa dig,
fiskarna i havet – de ska förklara för dig.
[Vilken sanning är det som hela naturen kan vittna om? Jo, sjukdom och olycka kan drabba även goda. Jobs vänners teologi var att lycka och materiellt överflöd automatiskt var ett tecken på Guds välsignelse, medan sjukdom och fattigdom var Guds straff.]
Som vattnet försvinner ur en sjö (ett hav),
och en flod sinar och torkar ut,
I sin vigör (koach) rör han upp havet [nationer, folk]
och i sitt förstånd (hebr. tevona) genomborrar han Rahav [Stoltheten – Leviatan, se Job 9:13].
Djupet säger: "Hon är inte i mig",
havet säger: "Hon finns inte hos mig."
Se, han sprider sitt ljus över den
och han täcker havens djup.
Vem begränsade havet med portar,
när det bröt fram från moderlivet,
Har du stigit ner till havets källor
eller vandrat på djupets botten?
Han får djupet att koka som en gryta,
vattnet skummar som när man kokar salva.

Psaltaren (38)

himlens fåglar och havets fiskar
och allt som rör sig i (korsar över) havets vågor (havsströmmar; ordagrant: på havens stigar/vägar).
[I kontrast till himlarna och universums yttersta gräns (vers 2b) nämns de minsta djuren i haven, som t.ex. plankton.]
För han har lagt dess grund i haven,
och inrättat den på oceanströmmarna (floderna).
[Gud äger jorden, men människan har fått auktoritet att råda över den, se 1 Mos 1:26.]
Han samlar havets vatten som i en hög (på en plats som en vall, damm eller i en vinlägel),
han lägger oceanerna (djupen) i [deras] förvaringsrum. [1 Mos 1:9]
Därför ska vi inte frukta (vara rädda) även om jorden förändras (ger vika, skälver, skakar)
och bergen störtar ner i havens djup,
Med väldiga gärningar svarar du oss i rättfärdighet,
Gud (Elohim), vår räddare (frälsare – hebr. jesha).
Du som är en tillflykt för hela jorden
och de avlägsna haven,
Du som stillar havens brus,
vågornas brus, ja, folkens larm (tumult).
Han förvandlade havet till torr mark [2 Mos 14–15],
de kunde ta sig över floden till fots [Jos 3].
Där gladde vi oss i honom,
Herren (Adonaj) säger: "Från Bashan [Hermon, ormens plats, se vers 15] ska jag föra tillbaka dem,
föra dem tillbaka från havets djup [som ofta representerar kaos],
Låt himlarna och jorden prisa honom,
havet och allt som rör sig däri.
Han ska härska från hav till hav,
från floden till jordens ändar.
Du delade havet [Röda havet] med din styrka.
Du krossade sjömonstrens (hebr. tannin) [drakarnas] huvuden på (mot, i) vattnet. [Ordet används om stora havsdjur, se 1 Mos 1:21. Här syftar det på farao och Egyptens ledare.]
Din väg var i havet, dina steg i det stora vattnet
men dina fotsteg var okända.
Han delade havet och lät dem gå rakt igenom,
han lät vattnet stå som en mur. [2 Mos 14:21–22]
Han lät kött regna över dem som stoft
och bevingade fåglar som havets sand.
Han ledde dem tryggt och de fruktade inte
men havet överväldigade deras fiender.
Hon skickade ut sina grenar till havet [Medelhavet]
och sina skott till floden [Jordanfloden].
Du regerar över havets stolta svall.
När dess vågor reser sig, stillar du dem. [Matt 8:26]
Jag ska lägga havet under hans hand,
floderna under hans högra hand.
[Havet och floderna syftar antagligen på fiender, se vers 10–11, men kan också syfta på Medelhavet och floden Eufrat med dess bifloder.]
Mäktigare än (starkare, högt över) dånet av stora vatten,
mäktigare än havets bränningar,
Herren (Jahve) upphöjd i majestät!
Hans är havet, för han gjorde det,
hans händer formade torra land.
[Bland de omkringliggande hedniska folken hade man olika gudar för olika områden, men Israels Gud är en, och han råder över allt skapat – djup och höjd, hav och land. Det vanliga ordet för "torrt land" är jabasha, se 1 Mos 1:9–10; 2 Mos 14:16; Jos 4:22. Här används dock det ovanligare jabeshet som annars bara påträffas i 2 Mos 4:9, där Gud berättar för Mose hur han ska ta vatten från floden som ska förvandlas till blod på "torra land". Gud är större än alla egyptiska avgudar! Ordet "torra land" för också tankarna till uttåget ur Egypten och hur israeliterna korsade Röda havet, en berättelse som återknyter till varningen i psalmens senare del.]
[Tre uppmaningar till himlen, havet och marken:]
Må himlen glädja sig, och jorden fröjda sig.
[Hebreiskan har fyra ord vars begynnelsebokstäver är JHVH, det formar ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve.]
havet brusa, med allt som fyller det.
Låt havet och allt som är i det ropa (brusa),
tillsammans med världen och de som bor i den.
Där borta är havet, stort och brett (vidsträckt),
däri finns oräkneliga ting som glider omkring,
levande varelser både små och stora.
Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under,
de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),
de var upproriska vid havet, ja vid Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. [Ps 78:13; 2 Mos 14–15]
Han tillrättavisade Vasshavet och det torkade upp;
han ledde dem genom djupen liksom genom öknen.
förunderliga ting i Hams land
[annat namn på Egypten efter Noas son Cham (Ham) vars ättlingar bosatt sig i Afrika],
fruktansvärda ting vid Vasshavet.
och samlat från [avlägsna] länder:
från öster (där solen går upp),
från väster (där solen går ner),
från norr (hebr. tsafon) [Ps 48:3]
och från havet. [Här förväntar man sig de fyra väderstrecken, men det sista ordet är havet som i vanliga fall brukar syfta på väst. Det kan vara en referens till Röda havet och uttåget ur Egypten, och då är det syd som avses. Oavsett tolkning av havet, så leder dessa fyra ord här upp till de fyra sektioner som nu följer: Öknen öster om Israel, se vers 4–9; fångenskapen (också bildligt för mörker) motsvaras av väst där solen går ner, se vers 10–16; sjuka som blivit helade i norr (kan syfta på gudaberget Tsafon i norr och avgudadyrkan), se vers 17–22 och till sist havet och sjömännen, se vers 23–32.]
[I marginalen till följande sex verser (vers 23–28) finns ett inverterat Nun (׆), se inledningen.]
De som går ner till havet i skepp,
som gör affärer (sjömännen) på de stora vattnen,
Havet såg detta och flydde [när de korsade Röda havet, 2 Mos 14:21].
Jordan vände tillbaka [när de korsade Jordanfloden, se Jos 3:13, 16].
Hav, varför flydde du?
Jordan, varför vek du undan?
Allt som Herren (Jahve) har lust med, det har han gjort,
i himlarna och på jorden
och i haven och i alla dess djup.
Till honom som delade Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] i två delar,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek),
Till honom som skakade ner (skingrade, kringströdde – hebr. naar) farao och hans här i Vasshavet,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Tar jag [lyfter jag på] morgonrodnadens vingar
[förflyttar jag mig i ljusets hastighet längs med en solstrimma i soluppgången]
och bosätter mig [på andra sidan – på de öar som ligger] längst ut (ytterst) i havet [i väst],
Han som format himlar och jord,
havet, och allt som finns i dem,
som alltid är trofast,

Ordspråksboken (3)

När han satte upp havets kustlinjer så att de inte skulle överträda hans befallning,
när han fastställde jordens grund (fundament, grundval).
Ja, du blir [lika ostadig] som en som flyter på havet
och [lika utsatt för en katastrof] som en som ligger på toppen på en mast.
Örnens väg (bana) i luften. Ormens väg över klippan. Skeppets väg mitt i havet. En mans (en man i sin bästa ålder – hebr. gever) väg till (hos) en ung kvinna (hebr. almah). [En gemensam nämnare för alla dess fyra är att de lämnar inget synligt yttre spår, man kan inte se var en örn har flugit, en orm har slingrat fram på klippan eller ett skepp (en flotta) har passerat. Inte heller syns kärleken mellan en man och en kvinna.]

Predikaren (2)

Alla floder rinner mot havet,
ändå blir havet inte fullt.
Till de platser där floderna rinner upp,
dit återvänder de igen. [Här beskrivs vattnets kretslopp.]

Jesaja (31)

Och de ska ryta mot dem på den dagen
som rytandet av havet,
och om någon ser på landet,
ska de se mörker och ångest,
och ljuset är mörkt i dess sky.
För det ska inte förbli nattsvart mörker [i det land] där det nu råder ångest (tvång, begränsning) [inget dystert tungsinne ska vila över henne]. Förr i tiden (i den första tidsåldern) lät han Zevoluns land och Naftalis land vara ringaktat (förbannat; utan välsignelse), men efteråt [senare i kommande dagar] ska han ära (ge tyngd åt) området kring vägen vid [Galileiska] sjön, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen.
[Dessa två israeliska områden i norr intogs av Assyrien tio år innan Jesaja skriver detta, se 2 Kung 15:29. Det var i detta område runt Kapernaum Jesus verkade, och som han uppfyllde denna profetia. Se Matt 4:14–16; Luk 1:79.]
För även om ditt folk Israel, är som havets sand [Jes 48:19; 1 Mos 15:5; 22:17; Hos 1:10],
ska bara en kvarleva av dem återvända,
en förintelse är bestämd,
skyfall (översvämning) med rättfärdighet.
Och Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) ska uppvigla ett gissel mot honom,
som när Midjan slaktades vid Orevs klippa [då Gideons lilla armé besegrade midjaniterna med Herrens hjälp, se Dom 7:25],
och som hans stav var över havet,
så ska han lyfta upp den på Egyptiskt maner (sätt, vis). [2 Mos 14:15–16]
Ingenstans på mitt heliga berg [Sion; tempelberget i Jerusalem, se Jes 2:2] ska man skada (göra något ont; bryta ner, förstöra) eller förgöra (skövla),
för jorden ska vara full av Herrens (Jahves) kunskap, liksom vattnen övertäcker havet (döljer havets djup).
[Citeras av Habackuk i Hab 2:14.]
På den dagen (i den tiden) ska Herren en andra gång räcka ut sin hand för att återta (återställa) resten av sitt folk, de som räddats från Assyrien, Egypten, Patros [södra Egypten], Kush [nuvarande Etiopien/Sudan], Elam, Sinear [Babylon], Hamat och kustländerna [länderna runt Medelhavet].
De ska flyga ner över Filistéens skuldror i väst, tillsammans ska de grusa österns söner, de ska räcka ut sin hand över Edom och Moab och Ammons söner ska lyda dem.
Herren (Jahve) ska torka upp viken till Egyptens hav och skaka sin hand över floden med sin glödheta vind, han ska slå den (så att den splittras) i sju strömmar så att människor kan vandra över torrskodda.
Cheshbons fält förtvinar
och Shivmas vin också,
vars utvalda plantor
övervanns (trampades till marken, fördärvades) av folkens herrar,
de nådde ända till Jazer,
de slingrade sig till vildmarken,
hennes grenar spreds utomlands,
de passerade över havet.
Ve! Många folks uppror som ryter som det rytande havet, och rusningen av länder som rusar som de mäktiga vattnen rusar.
som sänder ambassadörer över havet,
även papyrusbåtar på vattnen.
Gå ni snabbfotade budbärare
till ett land som är högrest och med blank hud,
till ett fruktansvärt folk (ett folk som alltid varit känt för sin ondska och råhet) från begynnelsen till idag,
ett land som är kraftigt och trampar ner, vars land delas av floderna.
Och vattnet ska sina i havet
och floderna ska torka ut.
Budskap om (profetord, börda över) öknen vid havet [troligtvis Babylon och området kring Eufrat floden].
Som en virvelvind i söder [hebr. negev] sveper fram,
kommer det från öknen,
från ett fruktat (fruktansvärt) land [mederna].
Var stilla ni kustlandets invånare, ni Sidons köpmän som reser (passerar) över havet och fyller dig,
Bli till skam Sidon för havet har talat, havets fäste säger: "Jag har inte haft födslovånda, inte fött fram, inte har jag uppfostrat unga män, inte fostrat jungfrur."
Han har sträckt ut sin hand över havet, han har skakat kungarikena, Herren (Jahve) har gett befallningar om Kanaan att fördärva dess starka fästen.
Mumlarna (de som mumlar) lyfter upp sina röster, de sjunger,
för Herrens (Jahves) majestät ropar de från havet.
Ära därför Herren (Jahve) i ljusen (länderna i öster), på öarna i havet [i väster],
Herrens (Jahves) namn, Israels Gud (Elohim).
På den dagen,
ska Herren (Jahve) med sitt svärd,
det stora och starka
straffa Leviatan, den snabba (flyende, hala) ormen,
och Leviatan, den slingriga ormen,
och döda draken som är i havet.
[Grundordet för Leviatan betyder att tvinna och vrida sig och det verkar beskriva ett sjöodjur med reptilliknande drag, se Ps 74:14; 104:26; Job 40:20. I textfynd från staden Ugarit, längs med den nordsyriska kusten, nämns havsodjuret Lotan. Det är ett mytomspunnet urtidsmonster som står för kaos och ondska. Jesaja använder sig av dessa mytologiska bilder när han beskriver Guds slutgiltiga seger över ondskan. En dag kommer Herren att straffa Leviatan, ormen och draken i havet. I Psaltaren nämns också Leviatan och hur Gud ska knäcka alla hans huvuden, se Ps 74:14; 104:26. I Bibelns sista bok beskrivs också ett havsodjur med sju huvuden som tydligt identifieras med den urgamla ormen – Satan, se Upp 12:3; 13:1–2. I Jobs bok beskrivs Leviatan med många detaljer, se Job 40:20–41:25.]
Sjung till Herren (Jahve) – en ny sång [Jes 2:2; 26:1; Upp 5:9; 14:3],
hans lovprisning från jordens ändar,
ni som går ner till havet och allt som är däri,
öarna och deras invånare.
Så säger Herren (Jahve)
som gör en väg genom havet,
en stig genom mäktiga vatten,
O, att du ville lyssna till mina befallningar!
Då skulle din frid (fullständiga harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
vara som en flod [rikligt och överflödande, se även Jes 66:12]
och din rättfärdighet som havets vågor (som väller in mot stranden oavbrutet).
Se, dessa ska komma från långt bort
och dessa från norr och från väster
och dessa från landet Sinim [Kina].
Varför, när jag kom, fanns där ingen människa?
Varför, när jag kallade, var det ingen som svarade?
Är min hand avkortad så att den inte kan ge återlösning (befrielse – hebr. pedot) [Jes 59:1]?
Eller har jag ingen kraft att rädda (befria)?
Se, med min tillrättavisning torkar jag ut havet [2 Mos 14:21],
jag förvandlar floderna till öken [Jos 3:16],
deras fiskar blir strandsatta
eftersom där inte finns något vatten och de dör av törst.
Är du inte den som torkade upp havet,
de stora djupens vatten,
som gjorde en väg i havets djup
för de återlösta att passera över? [2 Mos 14:21–22]
För jag är Herren (Jahve) din Gud (Elohim),
som rör upp havet så att dess vågor ryter,
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.
Men den onde är som ett upprört hav,
som inte kan vila
och dess vatten kastar upp gyttja och smuts.
Då ska du se och stråla,
ditt hjärta ska förundras (bäva) och fyllas med glädje.
Havets överflöd (rikedomar, eller människor från avlägsna länder) ska föras till dig,
och hednafolkens välstånd ska komma till dig.
Då kom hans folk ihåg de gamla dagarna,
Moses dagar.
Var är han som drog upp dem ur havet
med herdarna över hans hjord?
Var är han som placerade
sin helige Ande i deras mitt?

Jeremia (18)

Fruktar (vördar) ni inte mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)? Ska ni inte darra inför mitt ansikte? Vem har lagt sanden vid havets strand, en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som inte förändras trots att vågorna slår in [över stranden] kan de inte besegra [skölja bort sanden]. De ryter men de kan inte komma förbi [ta sig upp på och passera innanför stranden].
De bär båge och sabel (kortare böjt svärd – hebr. kidon)
de är grymma och utan förbarmande.
Med ett larm likt havets dån drar de fram till häst,
rustade för strid mot dig, arma Sion. [Jämför Jer 50:41–42 där samma ord riktas mot Babylon.]
Deras änkor har blivit fler till mig än havets sand, jag för över dem mot modern en utvald, en fördärvare mitt på dagen, jag låter ångest och skräck komma över henne plötsligt.
och alla kungar i Tyros och alla kungar i Sidon och alla kungarna i kustländerna (öarna) bortom havet,
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) angående pelarna och angående havet och angående fundamenten och angående återstoden av redskapen som är kvar i staden,
Så säger Herren (Jahve):
"Vem har gett solen
till ljus som dagen,
och direktiven till månen och stjärnorna
till att lysa om natten [1 Mos 1:14–18],
vem rör upp havet
så att dess vågor ryter?
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.
Som himmelens härskaror (stjärnorna) inte kan räknas och som havets sand inte kan mätas, så ska jag föröka min tjänare Davids säd och leviterna som gör tjänst åt mig.
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Kungen,
vars namn är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Lika säkert som Tavor bland bergen
och Karmel vid havet ska han komma.
Hur blir du tyst?
Men Herren (Jahve) har gett dig ett uppdrag mot Ashkelon,
och mot havets strand,
där har han bestämt det.
Mer än Jazers gråt ska jag gråta för dig, Sivmas vin, dina grenar nådde över havet, de sträckte sig över Jazers hav. Över din sommarskörd och över din vingård har fördärvaren fallit.
Jorden skakar vid ljudet av deras fall, där är ett rop, deras ljud hörs i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet].
Till Damaskus. Chamat skäms och Arpad, för de har hört onda rykten, de har smält bort, deras ångest är i havet, den kan inte tystas (stillas, lugnas).
[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
De lägger beslag på båge och lans, de är grymma och har inget medlidande deras röst är som det rytande havet och de rider på hästar i uppställning, som en man till strid mot dig Babels dotter.
Därför säger Herren (Jahve) så: Se, jag ska föra din talan och ta hämnd för din räkning, och jag ska torka upp hennes hav och göra hennes källa torr.
Havet har kommit upp över Babel, hon är täckt med dess översvallande vågor.
[Innan den babyloniska armén brände templet plundrade de templet och staden och tog allt av värde.] Och bronspelarna som var i Herrens (Jahves) hus [1 Kung 7:15–22] och fundamenten [1 Kung 7:27] och bronshavet [1 Kung 7:23–26] som var i Herrens (Jahves) hus, bröt kaldéerna i bitar och förde dess brons till Babel.
De två pelarna, det enda havet och de tolv kopparoxarna under fundamenten som Salomo hade gjort till Herrens (Jahves) hus, kopparen från alla dessa redskap hade ingen (saknade) [uppmätt] vikt.

Klagovisorna (1)

Vad ska jag ta till vittne (undervisningsexempel) för dig?
Vad ska jag likna dig vid, du dotter Jerusalem?
Vad kan jag jämföra dig med så att jag kan trösta dig,
du jungfru, dotter Sion?
För din skada är stor som havet,
vem kan läka dig?
[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar ordet "Vad" och "vem" på denna bokstav. Det upprepas flera gånger och förstärker därmed behovet av att få ställa frågor om vad, hur och varför, som är en viktig del i sorgens reaktionsfas.]

Hesekiel (60)

därför säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) så:
Se, jag ska sträcka ut min hand över Filistéen, och jag ska hugga bort kereteerna och fördärva kustlandets kvarleva.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) så: Se jag är emot dig Tyros och jag ska låta många länder komma upp mot dig som havet låter sina vågor komma upp.
Hon ska bli en plats där man kastar ut nät mitt i havet, för jag har talat det förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), och hon ska bli ett byte för folken.
Sedan ska havets furstar stiga ner från sina troner och lägga bort sina mantlar och klä av sig sina dyrbart vävda kläder, de ska klä sig själva med fruktans skälvningar (hebr. chadarah), de ska sitta på marken och darra av skräck (skälva av fruktan, hebr. charad) hela tiden, de ska förskräckas (bedövas av terror – hebr. shamem) över dig.
Och de ska ta upp en klagosång för dig och säga till dig:
Hur har du ödelagt dem som bor från havet
de berömda städerna som var starka i havet,
du och deras invånare som lät din skräck
drabba alla jordens invånare!
Nu ska öarna skaka på dagen för ditt fall,
ja öarna som är i havet ska bli skräckslagna
när du försvinner (går ut).
och säg till Tyros som bor vid havets entré (vid solnedgången, åt väster), som är folkets köpmän, till de många öarna: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve):
Tyros har sagt: Jag är skönhetens fullkomning.
Dina gränser är i havets hjärta,
dina byggmästare har fulländat din skönhet.
Gevals äldste och deras visa män
var de som tätade läckorna.
Havets alla fartyg med sina besättningar
tjänade dig vid din byteshandel.
Tarshish skepp förde till dig gåvor till dina köpmän,
så blev du fylld och gjordes mycket tung i havens hjärta.
Dina roddare har fört dig till stora vatten,
östanvinden har brutit dig i havens hjärta.
Dina rikedomar och ditt gods, dina köpmän
och dina sjömän och dina lotsar, dina tätare
och köpmännens växlare och alla dina stridsmän
som är i dig med alla deras skaror som är i din mitt,
ska falla i havets hjärta
på din ruins dag.
Och alla som sköter årorna, sjömännen och alla havets lotsar
ska komma ner från sina skepp och de ska stå på land.
Och i deras jämmer ska de ta upp en klagosång (hebr. qina) över dig
och mässa (klaga; sjunga entonigt och utdraget – hebr. qinen) över dig.
Vem var som Tyros, tystad [nu ödelagd] mitt i havet?
När dina varor kom från havet
fyllde du många folk med mängden av dina rikedomar
och dina köpmän berikade jordens kungar.
Nu är du bruten av havet i vattnens djup
och dina köpmän och alla dina skaror har fallit i din mitt.
Människobarn säg till Tyros furste (upphöjde; ordagrant: "den som sätter något högt" – hebr. nagid): Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve):
Eftersom ditt hjärta är upphöjt (högmodigt, stolt)
och du har sagt: Jag är en gud (hebr. el),
jag sitter på Guds (Elohims) tron
mitt i havet (ordagrant: i havets hjärta),
trots att du är en människa och inte Gud (El),
likväl ger du ditt hjärta sken av att vara som Guds (Elohims) hjärta.
De ska föra ner dig i avgrunden
och du ska dö de slagnas död i havets mitt (ordagrant i havets hjärta).
Människobarn, ta upp en klagosång över farao, Egyptens kung, och säg till honom:
Du har liknat dig själv vid ett ungt folkens lejon [Hes 19:1–9],
fast du är som en drake (krokodil) i havet
och du väller fram med dina floder
och smutsar ner (gör lera av) vattnen med dina fötter
och fördärvar deras floder.
så att fiskarna i havet och fåglarna under himlarna och markens vilda djur och allt som kryper på marken och alla människor som är på jordens ansikte, ska skakas av min uppenbarelse (närvaro) och bergen ska kastas ner och de branta platserna ska falla och varje mur ska falla till marken.
Och det ska ske på den dagen att jag ska ge Gog en plats som är lämpad för begravning i Israel, deras dal som passerar öster om havet [troligtvis öster om Döda havet och kungsvägen från Amman, via Petra till Egypten], och den ska hindra (stoppa) dem som passerar och där ska de begrava Gog och hans skaror, och de ska kalla (namnge) den "Hamon Gogs dal". [Hebr. hamon betyder "stor mängd" men även oljud, tumult, vrål och dån. Betydelsen kan vara dalen där hela Gogs talrika armé är begravd, eller dalen där det sista vrålet från Gog hördes.]
Den byggnad som vette mot den avskilda tempelgården på väst­ra sidan var 70 alnar [37,8 meter] bred, och byggnadens mur var 5 alnar [2,7 meter] tjock runt omkring och 90 alnar [48,6 meter] lång.
Han vände sig mot västra sidan
och mätte med mätstången 500 stänger [1,6 km].
Fursten ska få ett område på båda sidor om det heliga offergärdsområdet och stadens egendom. Det ska gränsa till det heliga offergärds­området och stadens egendom, dels på västra sidan västerut, dels på östra sidan österut. I längd ska det motsvara en stamlotts utsträckning från västra gränsen till östra.
Han förde mig genom den ingång som låg vid sidan om porten till de heliga tempelkamrar som var bestämda för prästerna och som ­vette åt norr, och jag såg att det fanns en plats längst in mot väster.
Han sa till mig:
"Dessa dubbla vatten (den dubbla strömmen – hebr. majim) flyter österut genom landet och kommer sedan ner i öknen (hebr. Arava) [judeiska öknen öster om Jerusalem]. När de sedan rinner ut i havet [Döda havet] – där vattnet är stillastående – så blir det friskt (helas det).
[Idag finns inga fiskar eller andra levande varelser i Döda havet på grund av dess höga mineralhalt.]
Fiskare ska stå utmed den, från Ein-Gedi [ordagrant: 'getkällan' – en sötvattenkälla på västra Döda havets strand] till Ein-Eglajim [ordagrant: 'två kalvars källa' – antingen i nordvästliga hörnet eller på östra sidan] ska deras nät ligga på tork. De ska fånga många olika sorters fisk, samma överflöd som i det Stora havet [Medelhavet].
Detta ska vara landets gräns på norra sidan [4 Mos 34:1–2]:
Från Stora havet [Medelhavet] längs Hetlonsvägen, där vägen går till Sedad [stad i nordöstra Syrien],
Så ska gränsen gå från havet till Chasar-Enon vid Damaskus gräns och vidare allt längre norrut upp mot Chamats gräns. Detta är norra sidan.
På östra sidan ska gränsen börja mellan Havran och Damaskus och gå mellan Gilead och Israels land och utgöras av Jordan. Från nordgränsen neråt till det östra havet, ska ni mäta ut den. Detta är östra sidan.
På sydsidan ska gränsen gå från Tamar till Meribots vatten vid Kadesh, längs bäckfåran [Egyptens bäck – Wadi al Arish] fram till Stora havet. Detta är den södra gränsen.
västra sidan ska gränsen utgöras av Stora havet och gå från sydgränsen till en punkt mitt emot det ställe där vägen går till Chamat [i Syrien]. Detta är västra sidan.
Detta är namnen på stammarna:
Vid norra gränsen längs efter Hetlonsvägen, där vägen går till Hamat, vidare bort mot Hasar-Enan – med Damaskus gräns i norr och längs med Hamat – där ska Dan ha en lott, så att hela sträckan från östra sidan till västra tillhör honom.

Närmast Dans område ska Asher ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Ashers område ska Naftali ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Naftalis område ska Manasse ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Manasses område ska Efraim ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Efraims område ska Ruben ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Rubens område ska Juda ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Juda område ska från östra sidan till västra sidan det område sträcka sig som ni ska ge som gåva till Herren. Ni ska som gåva ge 25000 alnar [11250 meter] i bredd och lika mycket i längd som en stamlott från östra till västra sidan. Helgedomen ska ligga där i mitten.
Av detta heliga område som ni ger som gåva ska ett stycke tillhöra prästerna, i norr 25000 alnar [11250 meter], i väster 10000 alnar [4500 meter] i bredd, i öster likaså 10000 alnar [4500 meter] i bredd och i söder 25000 i längd, och Herrens helgedom ska ligga där i mitten.
Detta är stadens mått: Norra sidan 4500 [2000 meter], södra sidan 4500 [2000 meter], på östra sidan 4500 [2000 meter] och västra sidan 4500 [2000 meter].
Staden ska ha en utmark som norrut sträcker sig 250 alnar [135 meter], söderut 250 [135 meter], österut 250 [135 meter] och västerut 250 [135 meter] alnar.
Det som återstår av marken längs det heliga området blir 10000 alnar [4500 meter] österut och 10000 [4500 meter] västerut, och det sträcker sig utmed det heliga området. Avkastningen av detta område ska tjäna till föda åt stadens invånare.
Fursten ska få vad som blir över på båda sidor om det heliga området och stadens område. Det gäller marken fram till det 25000 alnar [13,5 km] breda heliga området, ända till östra gränsen, och likaså västerut marken fram till det 25000 alnar [13,5 km] breda området, ända till västra gränsen. Båda dessa områden som går parallellt med stam­lotterna ska tillhöra fursten. Det heliga området med helgedomen ska ligga mitt emellan dem.
Sedan följer de återstående [fem] stammarna.
Först ska Benjamin ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Benjamins område ska Simeon ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Simeons område ska Isaskar ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Isaskars område ska Zevolun ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Zevoluns område ska Gad ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Gads område, på dess södra sida, ska gränsen gå från Tamar över Meribas vatten vid Kadesh och vidare till bäckfåran [Egyptens bäck – Wadi al Arish] fram till Stora havet.
Västra sidan ska mäta 4500 alnar [2,4 km] och ha tre portar: Den första är Gads port, den andra Ashers port, den tredje Naftalis port.

Daniel (4)

Jag såg hur baggen stångade mot väst (havet, dvs. Medelhavet), norrut och söderut. [Medo-Persien utvidgade sitt rike i dessa tre riktningar, men inte österut.] Inget vilddjur [annat rike] kunde stå emot den och ingen kunde rädda något ur dess våld. Den gjorde vad den ville och blev mäktig (agerade arrogant).
Sina palatstält ska han slå upp mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han går mot sin undergång och ingen hjälper honom.

Hosea (3)

[Situationen är inte hopplös, Gud vill återförena sitt folk. I vers 11 nämns nu att Jizreels dag ska bli stor. I nästa vers (Hos 2:1) nämns Hoseas yngsta son Ammi och hans dotter Ruhama utan den hebreiska negativa partikeln lo framför namnen!]
Även om antalet av Israels söner ska vara som havets sand som inte kan mätas eller räknas [1 Mos 22:17; 32:12], ska det ske att istället för det som sagts till dem "ni är inte mitt folk" ska det sägas till dem "ni är den levande Gudens (hebr. El) söner."
Därför sörjer (torkar) landet
och alla som bor där försmäktar
med fältens djur och himlarnas fåglar,
ja till och med (även) havets fiskar tas bort (försvinner).
De ska vandra efter Herren (Jahve)
som ska ryta som ett lejon,
för han ska ryta
och sönerna ska komma bävande från väster (havet).

Joel (2)

Men jag ska undanröja inkräktaren från norr långt bort från er,
ja, jag ska förvisa honom till ett torrt och öde land,
hans förtrupp till det östra havet [Döda havet]
och hans eftertrupp till det västra havet [Medelhavet].
Hans odör ska stiga upp,
ja stanken från honom ska spridas.
För han har gjort stora ting.

Amos (5)


Han som har gjort Plejaderna och Orion
och för fram dödens skugga på morgonen
och gör dagen mörk som natten,
som kallar på havets vatten
och utgjuter det över jordens ansikte,
Herren (Jahve) är hans namn,
Då ska man irra från hav till hav [från Medelhavet i väst till Döda havet i öst],
från nord till syd
och söka efter Herrens (Jahves) ord,
men man ska inte finna det."
Och om de gömmer sig själva på Karmels topp,
ska jag söka och ta dem ut därifrån,
och om de gömmer sig för min åsyn i botten på havet
ska jag befalla ormen och den ska bita dem.
Det är han som bygger sin övre kammare i himlarna
och har grundlagt sitt valv på jorden,
han som kallar fram havets vatten
och utgjuter det över jordens ansikte.
Herren (Jahve) är hans namn.

Jona (12)

Men Herren (Jahve) slungade (kastade – hebr. tol) en stark vind till havet och det blev ett mäktigt oväder på havet så att skeppet höll på att brytas sönder. [Ett ovanligt ord används för att slunga/kasta, det används ofta om att kasta ett spjut (1 Sam 18:11). Det är helt tydligt att det är Herren som hindrar Jona att fly från sitt uppdrag.]
Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud, och de kastade (hebr. tol) lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner [samma ord "ner" som i vers 3] i de nedersta delarna av båten och han låg och sov en djup sömn.
Han [Jona] sa till dem: "Jag är en hebré och jag fruktar (vördar) Herren, himmelens Gud (Jahve Elohim) som har skapat havet och det torra (marken)." [Mitt i stormen bekänner Jona att Gud har makt över havet och den torra marken!]
Så de sa till honom: "Vad ska vi göra med dig så att havet stillar sig för oss?" Stormen fortsatte nämligen att ligga på.
Då svarade han [Jona] dem: "Ta mig och kasta (hebr. tol) mig i havet, då ska havet bli lugnt för er. Jag vet att det är på grund av mig som denna våldsamma storm har drabbat er."
Trots det försökte männen i alla fall att ro mot land, men det gick inte för havet fortsatte att storma mot dem.
Så tog de Jona och kastade (slungade – hebr. tol) honom i havet och havet blev lugnt (stormen upphörde lika hastigt som den börjat).
För du slungade mig från djupen
till havens hjärta
och floderna omringade mig,
alla dina vågor och dina böljor
passerade över mig.

Mika (3)

Det ska komma en dag när de ska komma till dig
från Ashur, också till Egyptens städer
och från Egypten ända till floden
och från hav till hav och från berg till berg.
Han ska på nytt förbarma sig (visa nåd) över oss.
Han ska segra över (trampa på) våra missgärningar,
ja, du ska kasta alla våra synder i havets djup.

Nahum (3)

Han tillrättavisar havet och gör det torrt [Ps 106:9; Matt 8:26; Luk 8:24]
och torkar upp alla floder.
Han tynar bort (hebr. dollu) Bashan [Golanhöjderna] och [bergskedjan] Karmel
och Libanons blommor torkar bort.
[Vissa manuskript har vissnar (hebr. umlal) i båda raderna, medan några har "tynar bort" (hebr. dollu) som börjar på Dalet.]
Är du bättre än [den egyptiska staden] No-Amon som fanns bland floderna [Nildeltat],
som hade vatten runt omkring sig,
vars befästningsvall var havet
och hennes mur var havet?
[No-Amon betyder Guden Amons stad, också känd som Thebe (nuvarande Luxor), och var huvudstad i det övre Egypten. Staden förgjordes av assyrierna 663 f.Kr.]

Habackuk (4)

Varför gör du människan som havets fiskar,
som krypen som inte har någon härskare över sig?
För jorden ska uppfyllas av kunskapen (insikten, förståelsen)
om Herrens (Jahves) härlighet (överflödande prakt; närvaro) [Hab 3:3–4],
liksom vattnen övertäcker havet (döljer havets djup). [Jes 11:9]
[Här citerar Habackuk profeten Jesaja som skriver om det kommande fridsriket där Messias ska regera från Jerusalem utöver hela jorden. Alla människor ska se Herren och få en djup personlig erfarenhet av hans härlighet.]
Herre (Jahve) är din vrede (vänd) mot floder?
Är din ilska upptänd mot floderna
eller din vrede mot havet?
Eftersom du rider på dina hästar,
dina vagnar med frälsning (räddning)?
Du har trampat havet med dina hästar,
skummet (det bubbliga, virvlandet) av mäktiga vatten.

Sefanja (3)

Jag ska svepa bort människor och djur,
jag ska svepa bort himmelens fåglar och havens fiskar
och stötestenar [avgudabilder av fåglar och fiskar] tillsammans med de onda.
Jag ska hugga av mänskligheten
från jordens yta (ordagrant ansikte), förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
[Gud hade skapat fiskarna, fåglarna, djuren och människorna, se 1 Mos 1:20–28. Uppräkningen här är motsatt – vilket förstärker allvaret i Sefanjas profetiska ord. Talet fyra står för hela jorden (de fyra väderstrecken). Fyra gånger används ordet "svepa bort" och totalt fyra gånger mänskligheten/jorden (hebr. adam 2x och hebr. adama 2x). Hebreiska adama är ett generellt ord som kan syfta på hela världen men också landet Israel. I dessa tre första verser är det oklart om det är en världsvid katastrof som väntar – Sefanja har läsarens fulla uppmärksamhet; nu följer tre rader som visar att orden i första hand riktar sig mot Juda och Jerusalem.]
Ve över invånarna längs havet,
Keretims land [kretensare – folkslag ursprungligen från ön Kreta].
Herrens (Jahves) ord är emot er.
Kanaan, filistéernas land:
"Jag ska fördärva dig
tills det inte längre finns några invånare hos dig."
Havskusten ska bli en betesmark
med ängar för herdarna och fållor för hjordarna.

Haggai (1)

Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):
"Ännu en liten tid och jag ska skaka himlarna och jorden och havet och torra land.

Sakarja (8)

Se, Herren (Adonaj) ska utarma henne
och han ska kasta hennes styrka (mäktighet) i havet,
och hon ska bli uppslukad av elden.
Jag ska ta bort (förgöra) alla stridsfordon från Efraim
[den största av Israels norra stammar, syftar ofta på hela landet Israel],
och stridshästar från Jerusalem,
och pilbågar (stridsvapen) ska utrotas (helt försvinna).
Sedan ska han tala frid (fred, hebreiska ordet shalom, som innebär Guds välsignelser på alla områden) för hednafolken.
Hans välde ska sträcka sig från hav till hav [Medelhavet till Döda havet],
och från floden [Eufrat] till jordens ändar. [Han ska regera över hela världen.]
Över havet ska bedrövelsen passera
och vågorna ska bli slagna i havet
och alla Nilens djup ska torka ut.
Assyriens stolthet ska brytas ner
och Egyptens härskarstav ska försvinna bort.
Hans fötter ska på den dagen stå på Olivberget, på Jerusalems ansikte österut, och Olivberget ska rämna mitt itu och bilda en mycket stor förkastning mot öster och väster, halva berget ska flyttas norrut och halva berget ska flyttas söderut.
På den dagen ska levande vatten strömma ut från Jerusalem, ena hälften till det östra havet [Döda havet] och andra hälften till det västra havet [Medelhavet]. Det ska ske både på sommaren och på vintern. [En flod av levande vatten med sin källa i Jerusalem som aldrig torkar ur är ett gudomligt löfte om välsignelse för en stad där vatten är en bristvara.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.