3091 – יְהוֹשׁוּעַ (jehåshoa)

Josua


Typ:
Personer: Joses (Jesu förfader), Josua, Josua, Josua, Josua, Jesus
Hebreiska: יְהוֹשׁוּעַ (jehåshoa)
Ursprung: or יְהוֹשֻׁעַ from H3068 (יְהֹוָה) and H3467 (יָשַׁע) Jehovah-saved
Användning: 218 ggr i GT

Engelsk översättning

Joshua
Jehoshua, Jehoshuah, Joshua Compare H1954 (הוֹשֵׁעַ), H3442 (יֵשׁוּעַ)

Engelsk beskrivning

Joshua or Jehoshua = "Jehovah is salvation"
n pr m
1) son of Nun of the tribe of Ephraim and successor to Moses as the leader of the children of Israel; led the conquest of Canaan
2) a resident of Beth-shemesh on whose land the Ark of the Covenant came to a stop after the Philistines returned it
3) son of Jehozadak and high priest after the restoration
4) governor of Jerusalem under king Josiah who gave his name to a gate of the city of Jerusalem


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (218 st)


Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron och Hur gick upp till toppen av kullen.
Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek från under himlarna." [Här är första gången i 2 Mosebok som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen här kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17‑19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6‑8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9‑14; 24:13; 32:17.]
Och Josua Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sade: "Min herre Mose, tysta dem."
Detta var namnen på de män som Mose skickade iväg för att bespeja (utforska, undersöka) landet. Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. [Hosea betyder "frälsning, räddning", och Josua (Jehoshua) betyder "Herren är frälsning och räddning". Detta stryker under att det inte är de själva utan Gud som skulle frälsa och rädda dem. Namnändringen på Josua från Hosea till Josua är på hebreiska endast ett tillägg av bokstaven jod i början. Det gör att inledningen på namnet Josua blir Jah, som är kortformen av Guds namn. Detta tolkar många rabbiner som att Mose insåg att Josua behövde mod och källan till mod och frimodighet är Gud. När Josua i samklang med sitt nya namn väljer att lita på Gud blir han också frimodig med Guds hjälp.]
Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var bland dem som bespejat landet, rev sönder sina kläder.
ni ska sannerligen inte komma in i landet, för vilket jag lyfte upp min hand så att jag skulle låta er bo där, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
Men Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son förblev levande av dessa män som gått och bespejat landet.
För Herren (Jahve) hade sagt om dem: "De ska med säkerhet dö i öknen." [4 Mos 14:20‑24] Och inte en enda man var kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son och Josua, Nuns son.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt honom, och han tog Josua och ställde honom inför prästen Elazar och framför hela församlingen.
förutom Kaleb, Jefunnes son, keiziten och Josua, Nuns son, eftersom de helhjärtat följde Herren (Jahve).
Mose gav tydliga befallningar om dem till prästen Elazar och till Josua, Nuns son, och till huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar.
"Detta är namnen på de män som ska ta landet i besittning för er; prästen Elazar och Josua, Nuns son.
Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.
Och jag befallde Josua vid den tiden och sade: "Dina ögon har sett allt som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gjort mot dessa två kungar, så ska Herren (Jahve) göra mot alla kungariken när du går över.
Men utmana Josua och uppmuntra honom och styrk honom, för han ska gå över framför folket och han ska se till att de ärver landet som du har sett."
Herren (Jahve), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahve) har sagt [5 Mos 1:37; 4 Mos 27:18‑22; Jos 1].
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Han gav Josua, Nons son ett uppdrag och sade: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6‑9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se vers 7].
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och efter Moses, Herrens (Jahves) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e Adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se 5 Mos 34:5‑8] talade Herren (Jahve) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moabs ökenslätter, se 4 Mos 33:48‑50]. ["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josua bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se 5 Mos 34. Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se 2 Mos 17:8‑13. Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se 4 Mos 13:2‑4, 9, 17. Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se 2 Mos 24:13; 33:11; 4 Mos 11:28 och utses också till Moses efterträdare, se 4 Mos 27:18‑23.
    Det var 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se 5 Mos 2:14. Då var Kaleb 40 år, se Jos 14:7. Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se 4 Mos 32:11‑13) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua dör 110 år gammal, se Jos 24:29.]
Han [Herren] sade [till Josua]:
Josua befallde då folkets ledare (tillsyningsmän) och sade:
Och till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasse stam talade Josua och sade:
Och de svarade Josua och sade: "Allt som du har befallt oss ska vi göra och varthelst du sänder oss, dit ska vi gå.
Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sade: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
    De begav sig i väg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där. [Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]
Sedan återvände de två männen och gick ner från berget och gick över [Jordanfloden] och kom till Josua, Nuns son, och de berättade för honom allt som de varit med om.
Och de sade till Josua: "Herren (Jahve) har verkligen (sannerligen, helt säkert) gett landet i våra händer, och dessutom smälter alla landets invånare bort [beskriver något som de omöjligt kan stå emot] från vårt ansikte.
Tidigt följande morgon bröt Josua och alla israeliterna upp från Shittim och kom till Jordan. De slog läger där innan de gick över [Jordanfloden]. [Kaleb var omkring 80 år och Josua troligtvis lite yngre, de hade väntat i över 40 år på detta tillfälle att få gå in i det utlovade landet. Man slår läger på den östra sidan av Jordanfloden. De går över Jordan den 10 Nisan, se Jos 4:19, vilket motsvarar april månad och floden flödar över sina breddar, se vers 15.]
Josua sade till folket: "Helga er [förbered er, avskilj er för helig tjänst – ett personligt ansvar att göra upp med synden], för i morgon ska Herren göra under bland er."
Därefter sade Josua till prästerna: "Tag förbundsarken och gå framför folket." Då tog de förbundsarken och gick framför folket.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Och Josua sade till Israels söner: "Kom närmare och lyssna till Herren er Guds (Jahve Elohims) ord".
Josua sade: "Här är hur ni ska veta att den levande Guden är mitt ibland er, och att han verkligen ska driva ut:
kananéerna,
hettiterna,
hivéerna,
perisséerna,
girgashéerna,
amoréerna,
jevuséerna." [I den andliga kamp vi lever i dag är det inte en strid mot kött och blod utan mot andemakter, se Ef 6:12. Genom att se vad namnen på dessa folk betyder, kan vi se de områden som en troende idag behöver erövra för att få full frihet. kananéer – var handelsmän, vår relation till pengar
hettiter – fruktan och rädsla,
hivéer – stad, by, liv, alternativa livsstilar, beroende av den här världen, världslighet,
perisséer – oskyddade städer,
girgashéer – en som bor i jorden/lera
amoréer – högmod och skrytaktigt tal
jevuséer – att trampa på andra, orenhet.]
Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahve) hade talat till Josua och sagt:
Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner en man, från varje stam en man [ordagrant: "en man, en man", se vers 2],
och Josua sade till dem: "Gå över framför Herren (Jahve) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar,
Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där.
Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken hade stått. Och de finns där till denna dag.
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahve) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
Och Herren (Jahve) talade till Josua och sade:
Därför befallde Josua prästerna och sade: "Kom upp ur Jordan."
Och de tolv stenar som de tagit upp ur Jordan satte Josua upp i Gilgal.
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." [1 Mos 17:7‑14]
Och Josua gjorde sig knivar av flinta och omskar Israels söner vid Givat-Haaralot [betyder: "förhudarnas kulle" eller "kullen där man räknas som oomskuren"].
Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten.
Och han reste upp deras söner i deras ställe, dem lät Josua omskära, för de var oomskurna, eftersom de inte blivit omskurna under vägen.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [2 Mos 3:2‑4:17; Dom 6:11‑23] Och Josua gick till honom och sade till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"
Och härföraren för Herrens (Jahves) härskara sade till Josua: "Ta av dig skorna från dina fötter, för platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så. [Detta möte motsvarar det möte med Gud som Mose hade vid den brinnande busken. Både Josua och Mose behövde dessa möten med Gud själv innan de gick in i sina uppdrag, se 2 Mos 3:5.]
Herren (Jahve) sade till Josua: "Se, jag har gett Jeriko i din hand med dess kung, liksom dess tappra stridsmän.
Och Josua, Nuns son, kallade på prästerna och sade till dem: "Ta upp förbundsarken och låt sju präster bära sju jubelbasuner framför Herrens (Jahves) ark."
Och det blev så att när Josua hade talat till folket, gick de sju prästerna som bar de sju jubelhornen inför Herren framför, och blåste med shofarerna, och Herrens förbundsark följde dem.
Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Josua steg upp tidigt på morgonen och prästerna tog upp Herrens (Jahves) ark.
Och det skedde att den sjunde gången, när prästerna blåste i shofarerna, sade Josua till folket: "Ropa (uppge ett härskri), för Herren (Jahve) har gett er staden,
Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko, han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12‑16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
Så var Herren (Jahve) med Josua och han var aktad i hela landet.
Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sade: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai. [Ai har traditionellt identifierats med Et-tell 14 kilometer öster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 kilometer västerut passar bättre in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se Jos 8:4.]
De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Och Josua sade: "Ack, Herre, Herre (Adonai Jahve) varför har du överhuvud taget fört ditt folk över Jordan? För att lämna oss i händerna på amoreerna och få oss att förgås? Det hade varit nog om vi hade fått bo på andra sidan Jordan.
Herren sade till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte?
Josua steg upp tidigt nästa morgon och samlade ihop Israel efter deras stammar och Juda stam visades (togs, pekades ut).
Och Josua sade till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och bekänn inför honom, och tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Och Achan svarade Josua och sade [bekände på en gång]: "I sanning (ja, det är sant), har jag syndat mot Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och detta är exakt vad jag gjort (ordagrant: "detta och detta", vilket beskriver det detaljerade händelseförloppet).
Josua sände budbärare och de sprang till tältet och se, det var gömt i tältet och silvret underst.
Och de tog tingen från tältets mitt och förde dem till Josua och till Israels söner, och de lade ner dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Josua och hela Israel med honom, tog Achan, son till Zerach, och silvret och manteln, och trekanten av guld, och hans söner och hans döttrar, och hans oxar och hans åsnor och hans får, och hans tält och allt som han hade, och de förde det till Achors dal.
Och Josua sade: "Varför har du hemsökt oss? Herren (Jahve) ska hemsöka dig idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände dem i eld och stenade dem med stenar.
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Josua steg upp med allt krigsfolket för att gå till Ai. Och Josua valde ut 30 000 män, mäktiga män (hebr. gever) med mod och tapperhet, och sände fram dem under natten. [Tio gånger så många som första försöket, se Jos 7:3.]
Och Josua sände fram dem och de lade sig i bakhållet och satte sig mellan Betel och Ai på västra sidan om Ai. Men Josua vistades bland folket den natten.
Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.
Folket gjorde sig själva stridsberedda, även hela truppen som befann sig norr om staden, deras bakhåll låg och väntade väster om staden. Och Josua gick den natten till mitten av dalen (bredare dal – hebr. emeq).
Och Josua och hela Israel betedde sig som om de var slagna framför dem och flydde längs vägen mot öknen.
Och allt folket som var i Ai kallades samman för att jaga efter dem, och de jagade efter Josua och drogs bort från staden.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrade signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut chanit.]
Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.]
Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
För Josua drog inte tillbaka sin hand med vilken han hade sträckt ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon), förrän han fullständigt förgjort alla invånare i Ai. [Mose hade tidigare sträckt upp sina händer i bön, se 2 Mos 17:11.]
Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahve) talat när han befallde Josua.
Så brände Josua Ai och gjorde det till en grushög, ja en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
[Denna sista sektion fokuserar på Guds ord och hör tematiskt ihop med det inledande stycket i Jos 1:1‑18. I det första kapitlet hade Guds ord till Josua en central roll. Här leder Josua en ceremoni vid berget Ejval.] Sedan byggde Josua ett altare till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) på berget Ejval (Ebal),
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).
Men när Givons invånare [8 km sydväst om Ai] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai,
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Och de sade till Josua: "Vi är dina tjänare (hebr. eved)."
    Och Josua sade till dem: "Vilka är ni och varifrån kommer ni?"
Och Josua gav en försäkran om fred ("gjorde frid" – hebr. shalom) med dem och slöt ett förbund (skar ett blodsförbund) med dem för att låta dem leva och ledarna i menigheten (församlingen) gav dem sin ed.
Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss?
Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Gibeon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]
[Detta är första gången Jerusalem nämns i Bibeln. Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även passager från profeterna (Jes 6:1) gör att den åsikten också finns i den rabbinska tolkningen. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".] Och det hände sig att när Adonitsedek [Namnet betyder "min herre är rättfärdighet"], Jerusalems kung, hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt det, så som han hade gjort med Jeriko och dess kung, så hade han gjort med Ai och dess kung, och hur invånarna i Gibeon hade gjort fred med Israel och var (vistades) ibland dem,
"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Gibeon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
Och Gibeons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.]
Sedan talade Josua till Herren (Jahve) på den dagen när Herren (Jahve) gav amoreerna inför Israels söner, och han sade i Israels åsyn:
"Sol stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Gibeon
    och du måne i Ajalons dal."
Och Josua återvände, och alla Israels män med honom, till lägret i Gilgal. [Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se vers 9. Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Olika förslag finns. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Det kan vara en soleklips där månen passerar framför solen.]
Och man berättade för Josua och sade: "De fem kungarna är funna, gömda i en grotta vid Makeda." [Makeda är nuvarande el-Qom mellan Lachish och Hebron, 14 km väster om Hebron.]
Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem,
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
att hela folket återvände till lägret till Josua i Makeda i fred (shalom), ingen vässade sin tunga (vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
Sedan sade Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram dessa fem kungar till mig från grottan."
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sade till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och Josua sade till dem: "Frukta inte, var inte missmodiga, var starka och vid gott mod, för på detta sätt ska Herren (Jahve) göra med alla våra fiender som vi strider mot."
Därefter slog Josua dem och dödade dem och hängde dem i fem träd, och de hängde i träden till kvällen.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.
Och Josua gick från Makeda och hela Israel med honom till Livna och stred mot Livna.
Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish.
Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar.
Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det.
Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.
Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden och södern och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och judeiska bergsbyggden] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtivs sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbyggden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt.
Och Josua slog dem från Kadesh Barnea ända till Gaza och hela Goshen ända till Gibeon.
Och alla dess kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren Israels Gud (Jahve Elohim) stred för Israel.
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]
Josua kom plötsligt (överraskande) emot dem och hela krigsfolket med honom, vid Merivas vatten [nuvarande Hula sjön] och överföll dem.
Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.
Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.
Men städerna som stod på sina murar brände Israel inte förutom Chatsor som Josua brände ner.
Som Herren (Jahve) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose. [Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första initiala utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15 000 – 20 000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se 2 Mos 6:11. I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]
Så tog Josua hela landet, Bergsbygden och hela Södern och hela Goshens land och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och judeiska bergsbyggden] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsland och dess lågland,
Josua stred en lång tid med alla dessa kungar.
Och Josua kom på den tiden och högg av Anakim från Bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda Bergsbygd och från hela Israels Bergsland. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar. Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
Och detta är arvet som Israels söner tog i Kanaans land, som prästen Elazar och Josua, Nuns son och huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar fördelade till dem,
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med Jos 19:49‑50 där Josha, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.] Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son kenisiten sade till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahve) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh–Barnea.
Och Josua välsignade honom och han gav Hebron till Kaleb, Jefunnes son, som ett arv.
Och till Kaleb, Jefunnes son, gav han en del bland Juda söner i enlighet med Herrens befallning till Josua, Kirjat-Arba, den Arba vars far var Anak, det är Hebron.
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sade: "Herren (Jahve) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahves) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.
Och Josefs söner talade till Josua och sade: "Varför har du gett mig en lott och en del som arv? Se, jag är ett stort folk för så mycket har Herren (Jahve) välsignat mig."
Och Josua sade till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsland är för trångt för dig."
Och Josua talade till Josefs hus till Efraim och till Manasse och sade: "Du är ett stort folk och har stor kraft (styrka), du ska inte ha bara en lott,
Och Josua sade till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta att gå och besitta landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er?
Och männen steg upp och gick, och Josua befallde dem som gick för att beskriva landet och sade: "Gå och vandra genom landet och beskriv det och kom tillbaka till mig och jag ska kasta lott för er här inför Herrens (Jahves) ansikte i Shilo."
Och männen gick och passerade genom landet och beskrev det med städerna i sju delar i en bok och de kom tillbaka till Josua, till lägret i Shilo.
Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.
När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för deras fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Och Herren (Jahve) talade till Josua och sade:
Ledarna för fädernas hus av Levi stam kom nära prästen Elazar och Josua, Nuns son och ledarna för fädernas hus av Israels söner,
Sedan kallade Josua på rubeniterna och gaditerna och halva Manasse stam
Så välsignade Josua dem och sände iväg dem och de gick till sina tält.
Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem,
Och det hände efter många dagar, när Herren (Jahve) hade gett Israel vila från alla deras fiender runt omkring och Josua var gammal och kommen i dagar,
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sade till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.
Och Josua sade till hela folket: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Era fäder bodde tidigare bortom floden [Eufrat] – Terach, Abrahams far och Nachors far – och de tjänade andra gudar.
Och Josua sade till folket: "Ni kan inte tjäna Herren (Jahve) för han är en helig Gud (Elohim). Han är en svartsjuk Gud (Elohim). Han ska inte förlåta era överträdelser, inte era synder.
Och folket sade till Josua: "Nej, men vi vill tjäna Herren (Jahve)."
Och Josua sade till folket: "Ni är vittnen mot er själva att ni har valt Herren (Jahve) för att tjäna honom." Och de svarade: "Vi är vittnen."
Och folket sade till Josua: "Herren vår Gud (Jahve Elohim) ska vi tjäna och hans röst ska vi lyssna till."
Josua skar ett förbund med folket den dagen och förelade dem en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiska beslut) i Shechem.
Och Josua skrev dessa ord i boken med Guds undervisning (Torah), och han tog en stor sten och satte upp den där under eken vid Herrens (Jahves) helgedom.
Och Josua sade till allt folket: "Se, denna sten ska vara ett vittne mot er, för den har hört alla de ord som Herren (Jahve) har talat till oss, den ska därför vara ett vittne mot er så att ni inte förnekar er Gud (Elohim)."
Så sände Josua iväg folket, var man till sin arvedel.
Och det hände efter detta att Josua, Nuns son, Herrens (Jahves) tjänare dog. Han blev 110 år.
Och Israel tjänade Herren (Jahve) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahves) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.
Och det hände efter Josuas död att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sade: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kananeerna för att strida mot dem?"
När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet.
Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Och Josua, Nuns son Herrens (Jahves) tjänare, dog 110 år gammal.
ska inte heller jag driva ut någon av de folkslag (nationer) som Josua lämnade när han dog,
Så Herren (Jahve) lämnade dessa folkslag (nationer) utan att driva ut dem med hast och han gav dem inte i Josuas hand.
Och vagnen kom till betshemiten Josuas fält och stod där, där fanns en stor sten, och de högg upp vagnens trä och offrade kvigan som ett brännoffer till Herren (Jahve).
och de gyllene mössen efter antalet av filisteernas städer tillhörde de 5 ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahves) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
I kung Darejavesh andra regeringsår, i sjätte månaden [Elul] på den första dagen [29 augusti 520 f.Kr.], kom Herrens (Jahves) ord genom profeten Haggais hand till:
    Serubbabel (Zerubbavel), son till Shealtiel, guvernör i Juda [Esra 2:2; 3:2; Sak 6:9‑14]
    och till Jehoshua (Josua), son till Jehotsadak, översteprästen [Esra 2:2; 3:2; 5:2; Sak 3:1‑10]. [Budskapet riktas först till ledarna, det är först och främst deras ansvar, men det profetiska ordet riktas även till folket, se vers 3‑4.] Han sade [Haggai profeterade]:
Serubbabel (Zerubbavel), son till Shealtiel,
    och Josua, son till Josadak (Jehotsadak), översteprästen,
    tillsammans med kvarlevan av folket
lyssnade till Herren, deras Guds (Jahve Elohims) röst och till profeten Haggais ord som Herren, deras Gud (Jahve Elohim) hade sänt till honom, och folket kom i vördnad (gudsfruktan) inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Herren (Jahve) uppväckte Serubbabels ande, son till Shealtiel, guvernör i Juda och Jehoshuas ande, son till Jehotsadak, översteprästen, och anden hos hela kvarlevan av folket, och de kom och tog del i arbetet på deras Guds (Elohims), Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) hus.
Tala nu till Serubbabel, son till Shealtiel, guvernör i Juda och Josua, son till Jehotsadak, översteprästen, och till kvarlevan [Hag 1:12] av folket och säg:

[Uppmuntran:]
"Var nu stark (frimodig) Serubbabel,"
     förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Och var stark (frimodig) Josua, son till Jehotsadak, översteprästen,
    och var starka (frimodiga) hela landets folk,"
säger Herren (Jahve).
"Och arbeta för jag är med er,"
    förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Herren visade mig [Sakarja i en syn] sedan översteprästen Josua där han stod framför Herrens ängel (budbärare). På hans högra sida stod Satan (anklagaren), redo att anklaga honom. [Översteprästen Josua representerar det syndiga folket i Jerusalem.]
Josua var klädd i smutsiga kläder [bokstavligen "stinkande kläder indränkta i dynga"] där han stod inför ängeln (budbäraren).
Herrens ängel (budbärare) försäkrade Josua och sade:
Hör nu Josua, översteprästen och dina följeslagare som sitter inför dig, för de är män som är ett tecken, för se, jag ska föra fram min tjänare, Rotskottet (en bild på Messias som ska komma).
För se, stenen som jag har lagt inför Josua, är en sten med sju facetter. På den ska jag gravera in en inskription, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), att jag ska ta bort detta lands missgärning på en enda dag.
Ta silver och guld och gör kronor och sätt en på Josias (Jehåshuas) huvud, son till Jehotsadak, översteprästen. [Messias ska bära många kronor, se Upp 19:12.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.