2205 – זָקֵן (zaqen)

gammal


Typ: H:A
Hebreiska: זָקֵן (zaqen)
Ursprung: from H2204 (זָקֵן)
Användning: 178 ggr i GT

Engelsk översättning

old
aged, ancient (man), elder(-est), old (man, men andwomen), senator

Engelsk beskrivning

1) old
1a) old (of humans)
1b) elder (of those having authority)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (178 st)


Nu var Abraham och Sara gamla och hade nått hög ålder och Sara hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.
Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste.
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet [hebr. pesach].
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Och församlingens äldste ska lägga sina händer på oxens huvud inför Herrens (Jahves) ansikte, och oxen ska dödas inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
För ett grått huvud ska du resa dig upp,
    och den gamle ska du ära.
Du ska frukta (respektera, hedra) din Gud. Jag är Herren (Jahve).
Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Och Mose drog sig undan till lägret, han och Israels äldste.
Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom.
Och Moav sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp fältets gräs." Och Balak, Tsippors son, var Moavs kung vid den tiden.
Och Moavs äldste och Midjans äldste gick iväg med [belöning/betalning för] spådom i sina händer. [Balaks uttalande i vers 37 antyder att betalningen först diskuterades efter att Bileam kommit till honom. Här har de kanske med sig en delbetalning, se även 4 Mos 24:11.] Och de kom till Bileam och talade Balaks ord med honom.
[Mose talar till folket:] Då trädde alla ledare för era stammar tillsammans med era äldste fram till mig [eftersom ni var så rädda], när ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld.
då ska de äldste i staden sända efter och hämta honom därifrån och ge honom till blodshämnaren så att han kan dö.
Då ska de äldste och dina domare träda fram och de ska mäta avståndet till städerna som finns runt omkring honom som dödats.
Och det ska ske att den stad som är närmast mannen som dödats, de äldste i den staden ska ta en kviga från sin hjord som inte har använts till arbete och som inte har gått i något ok.
De äldste i den staden ska föra ner kvigan till en djup dal, som varken plöjs eller besås och där i dalen ska de bryta nacken av kvigan.
Och alla äldste i staden, som är närmast den döda mannen, ska tvätta sina händer över kvigan vars nacke de har brutit i dalen.
då ska hans far och hans mor ta tag i honom och föra ut honom till de äldste i staden och till dess port (den offentliga platsen i staden) [2 Mos 21:15; 3 Mos 20:9].
De ska säga till stadens äldste: "Detta är vår uppstudsiga och rebelliska son, han lyssnar inte på vår röst. Han är en frossare och en drinkare." [Exakt samma ord som används i n Ords 23:20‑22.]
då ska ungmöns far och hennes mor föra fram tecknen på ungmöns jungfrulighet till de äldste i stadens port.
Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denna man som hustru och han hatar henne,
och han anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och säger: 'Jag fann inte i din dotter hennes tecken på jungfrulighet', men detta är tecknen på min dotters jungfrulighet" och de ska sprida ut plaggen framför de äldste i staden.
De äldste i staden ska ta mannen och tukta honom.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Då ska stadens äldste kalla på honom och tala med honom. Om han håller fast och säger: "Jag vill inte ta henne",
då ska hans brors hustru gå fram till honom, inför ögonen på de äldste, och ta av skon från hans fot och spotta honom i ansiktet och hon ska svara honom och säga: "Så gör man mot den man som inte bygger upp sin broders hus".

Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se 5 Mos 30:11‑12.

Mose och Israels äldste befallde folket och sade: "Håll (vakta, skydda) alla budord (klara tydliga befallningar), som jag har befallt er idag.
en nation (ett folk) med våldsam (grym) uppsyn, som inte ska ha anseende till gamla människor och inte ge nåd (oförtjänt favör) till de unga.
Ni står idag, allesammans, inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve) er Gud (Elohim). Era hövdingar (huvuden), era stammar, era äldste och era ledare, ja alla Israels män,
Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och till de äldste i Israel.
Samla till mig alla äldste från dina stammar och dina ledare, så att jag kan tala dessa ord i deras öron och kalla himlarna och jorden att vittna mot dem.
Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),
    begrunda åren från generation till generation (många generationer).
Fråga din far och han ska förkunna för dig,
    dina äldste och de ska berätta för dig.
Och de förstörde grundligt allt som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, och oxar och får och åsnor, med svärdsegg.
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sade: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.'
Och han ska fly till en av dessa städer och stanna i ingången till stadens port och förklara sitt ärende i öronen på stadens äldste, och de ska ta in honom till sig i staden och ge honom en plats där han kan bo ibland dem.
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sade till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.
Och Israel tjänade Herren (Jahve) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahves) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.
Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Boas samlade tio av stadens äldste och sade till dem: "Sätt er här." och de satte sig.
Därför tänkte jag underrätta dig och säga: Förvärva det inför de som sitter här och de äldste av mitt folk. Vill du återlösa det, så återlös; men vill du inte återlösa, så säg till mig så jag vet det, för ingen annan än du har rätt att återlösa det, och jag är efter dig." [Drygt tio år tidigare hade Elimelek och Noomi flyttat från Betlehem till Moab på grund av svält, se Rut 1:1, 4. Innan familjen tog ett sådant drastiskt beslut, som också var fyllt av skam, hade Elimelek säkert gjort allt för att rädda situationen. Troligen hade han sålt sin åkermark till någon utanför familjen, se 3 Mos 25:30. Under svälttider stod åkermark inte högt i kurs, så de ekonomiska svårigheterna fortsatte. Han stod då inför två val: Sälja sig själv som slav, se 3 Mos 25:47‑55, eller flytta någonstans där det fanns mat. Han valde det sistnämnda och flyttade till Moab. Det hebreiska ordet mashar i vers 3 översätts ibland "sälja", men har också betydelsen att "överlämna". I sammanhanget här är det Noomi som överlämnar nyttjanderätten och ger tillåtelse för deras återlösare att köpa tillbaka den mark som hennes man Elimelek hade sålt. Enligt Mose lag säljs aldrig mark permanent eftersom den tillhör Gud, se 3 Mos 25:23. Någon i släkten kunde alltid köpa tillbaka marken. Vart femtionde år, då det var jubelår, återgår marken till den ursprungliga familjen, se 3 Mos 25:28.] Han svarade: "Jag vill återlösa det."
Då sade Boas till de äldste och allt folket [som fanns där på torget]: "Ni är mina vittnen idag. Jag har förvärvat (köpt) från Noomi allt som har tillhört Elimelek och det som tillhört Kiljon och Mahlon.
Allt folket vid porten och de äldste sade:
"Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boas sista ord "edim", vi är vittnen!] Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Lea, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se 1 Mos 29:31‑30:24.]
Må du bli mäktig (ärbar, stark, segerrik, framgångsrik) [jmf. Rut 2:1; 3:11]
    i området Efrata [området kring Betlehem]
och ditt namn bli vida känt (ordagrant 'namnge en person')
    i Betlehem. [Mika 5:2; Matt 2:1, 5]
Se, dagar kommer när jag ska hugga av din arm och dina fäders hus arm, så att det inte ska finnas en gammal man i ditt hus.
Du ska se nöden i min boning i allt gott som är gjort för Israel, och där ska inte vara någon som blir en gammal man i mitt hus i alla kommande dagar.
Och när folket kom till lägret sade Israels äldste: "Varför har Herren (Jahve) slagit oss idag framför filistéerna? Låt oss hämta Herrens (Jahves) förbundsark från Shilo till oss, så att han kan vara ibland oss och rädda (frälsa) oss ur fiendens hand."
Då samlade alla Israels äldste ihop sig och kom till Samuel i Rama.
Och Javeshs äldste sade till honom: "Ge oss 7 dagars betänketid så att vi kan sända budbärare till alla Israels gränser, och sedan om ingen kommer och hjälper oss, ska vi komma ut till dig."
Och han sade: "Jag har syndat, hedra mig nu, jag ber dig, inför mitt folks äldste och inför Israel, och återvänd med mig så att jag kan tillbe Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
Och Samuel gjorde det som Herren (Jahve) hade talat och kom till Betlehem. Och stadens äldste kom darrande och mötte honom och sade: "Kommer du i frid (shalom)?"
Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
    Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är täckt i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Och när David kom till Tsiklag, sände han av bytet till de äldste i Juda, till sina vänner och sade: "Se, en gåva till er av bytet från Herrens (Jahves) fiender."
Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahves) ansikte och de smorde David till kung över Israel.
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner.]
Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sade han till de äldste: "Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?"
till profeten Jesaja, son till Amots [hebr. Amots – inte samma person som profeten Amos från Tekoa (Amos 1:1)].
Men många av prästerna och leviterna och överhuvudena för deras fäders stammar (släkter, Israels tolv stammar), de gamla männen som hade sett det första huset [Salomos tempel], grät högljutt när de såg grunden läggas för detta hus [templet], medan många [andra] ropade högt av glädje,
Var och en som inte infann sig inom tre dagar i enlighet med furstarnas och de äldstes rådslut, skulle få all sin egendom förverkad och uteslutas från de landsflyktigas församling (inte längre få räknas som en israelit).
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
Brev skickades med kurirer till alla kungens provinser, att fördärva, slakta och förgöra alla judar, både unga och gamla, små barn och kvinnor, på en dag på den trettonde dagen i den tolfte månaden som är månaden Adar, och ta deras ägodelar som byte.
Sedan dog Job gammal (av hög ålder) och mätt (belåten) på att leva. [Om Job var omkring 70 år när han drabbades av prövningen och sedan levde 140 blev han drygt 200 år. Sedan syndafloden så har livslängden gradvis sjunkit från 900 år till dagens 70-80 år, se Ps 90:10. Job kan ha varit samtida med Abrahams far Tera som blev 205 år. Abraham blev 175 år, se 1 Mos 11:32; 25:7.]
till att disciplinera hans furstar efter sitt behag
    och undervisa hans äldste i vishet.
Må de upphöja honom i församlingen,
    och prisa (lova) honom inför folkets ledare (de äldste).
Jag förstår mer än mina äldste,
    eftersom jag håller (vaktar, bevarar) dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
[Alla människor:]
Ni unga män och unga kvinnor,
    gamla tillsammans med unga. [Alla människor oavsett samhällsklass, kön eller ålder uppmanas att prisa Gud från jorden!]
Gamla mäns krona (stolthet) är deras barnbarn,
    och barnens krona är deras fäder.
De ungas stolthet är deras styrka,
    de äldres ära (prydnad) är deras gråa hår [som står för vishet och erfarenhet].
Hennes man är högt respekterad i sitt arbete,
    han sitter bland de äldste i porten [där rätt skipades och etik och moral diskuterades]. [Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. I den här versen börjar ordet "högt respekterad" på denna bokstav och förstärker att hennes man i vishet leder landet framåt och ger en bra framtid för kommande generationer.]
Bättre ett fattigt och vist (klokt) barn än en dåraktig kung som inte längre vet hur man tar emot tillrättavisning.
mäktiga män och stridsmän,
domarna och profeterna
    och spåmännen och de äldste,
Och folket ska förtrycka varandra,
    varje man sin medmänniska, och varje man sin granne.
Barnen ska vara oförskämda mot de gamla
    och de usla mot de ärbara. [I den hebreiska kulturen ses ungdom, och då ännu mer barn, som något negativt när det gäller ledarskap. Man har stor respekt för den livserfarenhet och visdom som hög ålder ger. Därför är äldre ledare mycket högre sedda än unga ledare. Att Gud nu säger att han ska sätta barn och spädbarn som ledare, är att på ett extremt sätt tala om att Jerusalem och Juda inte är värda några riktiga ledare.]
Herren (Jahve) vill gå till doms
    med de äldste i sitt folk, och med dess furstar:
"Det är ni som har ätit upp vingårdarna,
    de fattigas rester finns i era hus.
Åldringen och mannen av rang han är huvudet,
    och profeten som lär ut lögner han är svansen,
så ska Assyriens kung leda iväg Egyptens fångar och de landsflyktiga från Kush [nuvarande Etiopien och Sudan], unga och gamla, nakna och barfota och med oskylda rumpor, till en skam för Egypten.
Sedan ska månen blygas och solen skämmas,
    för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) ska regera
på Sions berg och i Jerusalem och inför hans äldste ska härlighet råda.
Och han sände Eljakim som var ledare över huset och skrivaren Shevna och prästernas äldste, täckta med säcktyg, till profeten Jesaja, Amots son.
Jag var vred på mitt folk,
    jag vanhelgade mitt arv
och gav dem i din hand
    och du visade dem ingen nåd (barmhärtighet, medlidande – hebr. rachamim),
på de gamla
    lade du ditt mycket tunga ok.
Där ska inte längre finnas dagar
    som inte når sin fullbordan (ordagrant inga spädbarnsdagar)
    inte heller någon gammal man som inte fyllt sina dagars mått,
för den yngste
    ska dö vid hundra års ålder
och syndaren som blir [den som inte blir] hundra år
    ska bli förbannad (honom ska man ta lätt på, förakta).
Då ska unga flickor dansa i glädje,
    också unga män och gamla män ska tillsammans stämma in i glädjen.
Jag ska vända deras sorg till jubel,
    jag ska ge dem tröst och glädje efter smärtan. [Ps 30:12‑13; 126]
och med dig ska jag förskingra män och kvinnor, och med dig ska jag förskingra de gamla männen och de unga, och med dig ska jag förskingra de unga männen och jungfrurna,
Jag ropade efter mina älskare [Klag 1:2]
    men de förrådde mig.
Mina präster och mina äldste
    förgicks i staden
när de sökte efter mat
    för att överleva (vederkvicka sina själar). [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "Jag ropade efter" som börjar på den bokstaven och förstärker ropet efter någon som stöttar.]
De sitter på marken i tystnad,
    de äldsta av Sions döttrar;
de har kastat jord på sina huvuden [ett av flera uttryck för djup sorg],
    de har klätt sig i säcktyg [ett annat uttryck för sorg].
Jerusalems jungfrur
    hänger med huvudet mot marken [ännu ett uttryck för sorg]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "De sitter" med denna bokstav och betonar djupet i sorgen. Hela versen visar oss olika sätt att praktiskt uttrycka sin sorg genom skilda handlingar. Att göra detta, oavsett hur, vilket kan skilja sig mellan olika kulturer, är en väsentlig del av att i reaktionsfasen ta in vad som drabbat mig. Jämför det sorgband som vi bar här i Sverige tidigare, det finns fortfarande men används numera sällan. Handen symboliserar det vi gör, därför hör alla dessa konkreta uttryck för sorg ihop med handen.]
På marken (i dammet), på gatorna (öppet ute) ligger
    både unga och gamla,
mina jungfrur och mina unga män
    har fallit för svärdet.
Du har slaktat dem på din vredes dag;
    du slaktade dem urskillningslöst. [Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – Shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det verbet "ligger" som börjar med denna bokstav och visar hur just förgörelsen är dominant.]
[I kapitel 1 kom bokstaven Ajin före Pe. Här i kapitel 4 och även i 2 och 3 kommer Pe före Ajin. I det avslutande kapitlet motsvarar ordningen den i kapitel 1, se Klag 5:18. Denna alteration förstärker det kiastiska mönstret i Klagovisorna.] Herrens (Jahves) ansikte [Herren själv] har förskingrat dem,
    han vill inte längre se (ta notis om) dem.
De respekterar inte prästerna,
    de är inte älskvärda (visar ingen nåd) mot de äldre.
    [De följer inte längre det budordet om att hedra sin far och mor, se 2 Mos 20:12.] [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "ansikte" som börjar med denna bokstav, och förstärker att det är Gud.]
Furstarna har blivit upphängda i sina händer,
    de äldres ansikten visas ingen respekt.
De gamla har slutat att sitta i porten [platsen där de äldste satt när viktiga beslut för staden skulle fattas],
    de unga har upphört med sin musik [de roar sig inte längre på ungdomars vis].
[Det har gått 14 månader sedan den första nedtecknade visionen i Hes 3:16.] Och det hände i det sjätte året [efter kung Jehoiachins fångenskap, se Hes 1:2], i den sjätte månaden [Elul] på den femtonde dagen i månaden [17 sep, 592 f.Kr.], att jag satt i mitt hus och Juda äldste satt framför mig och Herrarnas Herres (Adonai Jahves) hand föll över mig där.
Och där stod framför dem 70 män av Israels hus äldste och i mitten av dem stod Jaazanjaho, Shafans son, varje man med sitt rökelsekar i sin hand, och ett tjockt moln av rökelse steg upp.
Och han sade till mig: "Har du sett människobarn vad Israels söners äldste gör i mörkret, varje man i sin avgudakammare? För de säger: 'Herren (Jahve) ser oss inte, Herren (Jahve) har övergett landet.' "

slakta fullständigt, gamla män, unga män, jungfrur och de små och kvinnor, men kom inte nära någon man som har märket, och börja vid min helgedom. Sedan började de med de äldste som var framför huset.
[Heskiels fjärde samling med budskap dateras från 7:e till 9:e året efter exilen, se vers 1 och Hes 24:1. Som tidigare fokuserar det på Judas skuld och annalkande dom. Vart och ett av de sju budskapen börjar med frasen: "Herrens ord kom till mig" och avslutas med frasen "förkunnar Herren" eller en variant av detta, se Hes 20:2, 45; 21:1; 22:1; 23:1; 24:1, 15.]
[Den åttonde plågan i Egypten var gräshoppor, se 2 Mos 10.] Hör detta, alla ni gamla män
    och lyssna (ge ert öra) alla ni landets invånare.
Har detta någonsin hänt (ägt rum) i era dagar (under er livstid)
    eller ens under era fäders dagar (era förfäders livstid)?
Utlys en helig fasta,
    kalla samman en högtidsförsamling,
de gamla
    och alla landets invånare
till Herrens er Guds (Jahves Elohims) hus
    och ropa till Herren (Jahve).
Samla folket,
    helga församlingen,
kalla samman de äldste,
    samla de små barnen,
    också dem som fortfarande ammas.
Må brudgummen komma ut ur sin kammare och bruden ut ur sin bröllopsbaldakin (brudkammare, sänghimmel). [Enligt den judiska traditionen behövde brudparet inte delta i den dagliga bönen på sin bröllopsdag. I detta andliga nödläge uppmanar Joel att det inte finns några undantag, alla måste komma.]
Efter detta [Guds välsignelse över landet Israel och befrielsen från det norra riket, se vers 18‑27] ska jag utgjuta min Ande över allt kött [över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning]:
Era söner och döttrar ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era gamla män ska ha drömmar.
Era unga män ska se profetiska syner.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):
Gamla män och kvinnor
    ska igen sitta på torgen (gatorna) i Jerusalem,
var och en med sin käpp
    på grund av deras höga ålder.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.