0776 – אֶ֫רֶץ (erets)

land, jord


Typ:
Hebreiska: אֶ֫רֶץ (erets)
Uttal: e-rets
Talvärde: 1101 (1 + 200 + 900)    ord med samma talvärde
Ursprung: från en oanvänd rot betyder antagligen att vara firm
Användning: 2526 ggr i GT

Beskrivning

Används om hela jorden, mark och jord. Används även om länder och landområde.

Synonymer

Hebr afar (stoft) och efer (aska) används ofta i parallella uttryck (1 Mos 18:27; Job 30:19; 42:6; Hes 27:30). Hebr. adama är jord och erets beskriver land och område. Hebr tit används om blöt smuts/dy, medan afar är oftast torrt finfördelat material.
אֶ֫רֶץeretsH0776(2526 ggr)land, jord
אָבָקavaqH0080(6 ggr)damm, pulver, sot
אֲדָמָהadamahH0127(225 ggr)mark, jord
אֵ֫פֶרeferH0665(22 ggr)aska
חֹ֫מֶרchomerH2563a(15 ggr)lera
טִיטtitH2916(15 ggr)dy, gyttja, smuts
עָפָרafarH6083(110 ggr)stoft, finfördelat material

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet erets till följande:

ἄγριοςagriosG0066vild
ἀγρόςagrosG0068fält, landsbygd, liten by
ἄνθρωποςanthroposG0444människa
γῆgeG1093jorden, land, marken, trakten
ἔδαφοςedaphosG1475jord, mark
ἔθνοςethnosG1484hedning, folk,
ἔξωθενexothenG1855utsida, yttre
κατοικέωkatoikeoG2730bo, bosätta, bor
ὁδόςhodosG3598väg, vid väg, resa
οἰκέωoikeoG3611bo
οἶκοςoikosG3624hem, hus, familj
οἰκουμένηoikoumeneG3625världen, jorden
ὅριονhorionG3725område, gräns, kustlinje
οὐρανόςouranosG3772himmel
χώραchoraG5561land

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (2526 st)


1 Moseboken (311)

[Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum", se 2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden.] I begynnelsen (som en början/startpunkt) [när tiden startade] skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].
Jorden (materien) var ännu öde (ofruktbar) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (där imperfekt konsekutiv används för första gången i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]

Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!

Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asa) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]."
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. asa) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig)jorden." [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig)jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig)jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
[Vers 1–3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).] Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].
[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde (insatte, färdigställde – hebr. asa)
    jorden och himlarna,
men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken
    [det verkar finnas viss växtlighet],
    och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden,
    och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se 1 Mos 9:13.
    Det finns många likheteter i introduktionen av Skapelsberättelsen (1 Mos 1:1–2) och inledningen till Edeberättelsen (vers 4–6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds ande hovrade över vattnen" (1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (vers 6).]

Den första heter Pishon [betyder tillväxt],
    det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld,
och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är det första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tov). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med Bdelliumharts, se 4 Mos 11:7.]
Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster (hebr. kedem). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Då ångrade (sorg-tröstade – hebr nacham) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade)[rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (nacham, asha och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noach i 1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet – hebr. chamas).
Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Noa var 600 år när floden översvämmade jorden.
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
De och alla vilda djuren efter sitt slag (sin art) och alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art) och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art) och alla fåglar (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – gr. tsipor), allt som har vingar.
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också Job 9:8.]
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem).
Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen,
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i 1 Mos 10.]
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
Kush [Chems första son, se vers 6] födde Nimrod.
Han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, se även 1 Krön 1:10; Mika 5:5.]
Hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land.
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]
Detta [vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. [Denna vers avslutar och ramar in stycket om Shems söner.]
Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (toledot plural) i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20 och 31.]
Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift).
När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden bodde kananéerna i landet.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Men landet kunde inte uppehålla [bära] dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kananéerna och periséerna bodde också i landet.
Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster."
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se 1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se 1 Mos 14:2, 8]. Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom.
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.

Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden, då ska din säd också [kunna] räknas.
Stå upp! Vandra genom landet [Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [Vers 14b–17 formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i vers 14ba–15 och vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar.
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur)jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar.
Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
I din säd ska alla jordens nationer vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne.
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
Abraham böjde sig inför folket i landet.
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda."
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev).
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [1 Mos 12:1–3],
Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom.
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham."
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [1 Mos 12:3; 15:5; 22:16–18]
Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se 1 Mos 28:1, 19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan]. [Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickat upp och sett stegen, änglarna och fick ett möte med Gud, se 1 Mos 28:12–13.]
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
Och Jakob kom i frid till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar.
Och Shechem, Chamors son, hivéen, landets furste, såg henne och han tog henne och låg med henne och förödmjukade henne.
Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även vers 15], han och folket som var med honom.
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och de vandrade från Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning.
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se 1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Korach. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.]
fursten för Korach, fursten för Gatam, fursten för Amalek. Dessa är furstarna som kommer från Elifaz i Edoms land. Dessa är Adas söner.
Och dessa är söner till Reoel, Esaus son: fursten för Nachat, fursten för Zerach, fursten för Shama, fursten för Miza. Dessa är furstarna som kommer från Reoel i Edoms land. Dessa är söner till Basemat, Esaus hustru.
Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana,
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.
Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte Jer 29:11–13.]
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd.
[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land.
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land."
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef.]
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]
Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder.
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se Fil 4:8.]
De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut,
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.
Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagars långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet.
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
Hungersnöden var svår i landet.
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus?
Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck.
Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättlelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer referar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom.
I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda.
Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse.
Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land.
Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger.
Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land,
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom.
Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far.
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,
Juda söner:
    Er och Onan [uttalas "Ånan"] och Shela och Perets och Zerach,
    
    men Er och Onan dog i Kanaans land.
    Perets sönder var Hesron (Chetsron) och Chamol.
Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim genom hans fru Asenat, prästen Potiferas dotter från On [1 Mos 41:45].
Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10].
De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt.
Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden.
Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus.
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Jakob sade till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddai) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9–15],
och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
Israel sade till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete. [Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se 1 Krön 12:13.]
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen.
När landets invånare, kananéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.

2 Moseboken (136)

Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord blir berättelsen mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i 2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]
Farao sade [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"
Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm.
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska säga det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land.
Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land,
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
Man samlade ihop dem i trave på trave (många stora högar) och landet stank. [Det luktade vedervärdigt av döda grodor precis överallt.]
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land. [Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. ken. Ordet används bara i detta kontext och kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. afar) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Myggor är vanliga eftersom Nilen varje år svämmar över och skapar gynsamma förhållanden för myggor.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet."
Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet." [Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]
Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – heb. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta.
Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Bara i landet Goshen där Israels söner (barn) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och israeliter.]
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28] [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen.
Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning är att det är ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
Du sträckte ut din högra hand
    och jorden slukade dem.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12]
med hennes två söner [2 Mos 4:24–26]. En [den förstfödde] hade namnet Gershom [på hebreiska låter det som "främling där", se 2 Mos 4:22], eftersom han sade: "jag är en främling i ett annat land",
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim), som förde dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset (slaveriet). [Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från namnet på Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Mitsrajim står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord, följt av "ur slaveriet", blir Guds befrielseverk bredare och handlar inte bara om israeliternas fångenskap i Egypten, utan kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Du ska inte göra dig någon bildstod (staty i trä eller sten) eller någon avbild
    av något uppe i himlen
    eller nere på jorden
    eller i vattnet under jorden.
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
En främling (invandrare som bor i landet – hebr. ger) ska du inte förorätta (behandla fel, utnyttja) eller förtrycka (krossa), ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.
Förtryck (krossa) inte en främling (invandrare). [I sammanhanget syftar det antagligen på en rättslig process.] Ni vet hur det är att vara främlingar, ni var ju själva främlingar i Egypten.
I sex år ska du så din jord och skörda vad den ger,
Ingen ska få missfall och ingen ska vara barnlös i ditt land [Job 21:10], och jag ska fylla antalet av dina dagar (låta dig leva ett helt långt liv). [Ps 90:12]
Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
De får inte bo i ditt land och förorsaka att du syndar mot mig, för om du tillber deras gudar, ska de bli en snara för dig.
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1–3]
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen."
Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad.
Och han sade: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma).
Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt.
för att inte skära förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer,
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]

3 Moseboken (82)

Och om någon person (ordagrant en själ) syndar oavsiktligt när han gör någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden.
Men dessa bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter, som har två ben intill sina [fyra] fötter, som hoppar över jorden.
Dessa ska också vara orena för er bland de krypande tingen som kryper över jorden:
vesslan och musen och sköldpaddan
    efter sitt slag,
Och alla krypande ting som kryper över jorden ska vara något avskyvärt, det ska inte ätas.
Vadhelst som går på magen och vadhelst som går på alla fyra eller vadhelst som har fler ben bland alla krypande ting som kryper över jorden, de ska ni inte äta, för de är något avskyvärt.
För jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), ni ska därför helga er själva och vara heliga, för jag är helig. Ni ska inte orena er själva på något sätt med något krypande ting som kryper över jorden.
För jag är Herren (Jahve) som för er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Ni ska därför vara heliga, för jag är helig.
Detta är undervisningen om:
    djur (boskap, fyfotadjur) [vers 2–8]
    och om flygande djur [vers 13–19]
    och om alla levande varelser som rör sig [i stora stim] i vattnen [vers 9–12]
    och om alla varelser som kryper på (svärmar över) jorden [insekter, vers 20–23]
När ni kommer till Kanaans land som jag ska ge er som en besittning, och jag lägger fläckar av mögel (svampinfektion) på ett hus i landet för er besittning,
Geten ska bära alla deras missgärningar till ett obebott land, och han ska låta geten gå ut i ödemarken.
Ni ska inte göra som man gör i Egypten,
    där ni har bott.
Ni ska inte heller göra som man gör i Kanaans land,
    dit jag för er.
Ni ska inte vandra i (leva efter) deras [Egyptens och Kanaans]
    stadgar (förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta lagar).
Och landet är därför orenat, och jag ska hemsöka deras missgärning på dem, så att landet själv utspyr sina invånare. [I detta kapitel beskrivs att sexuell synd är något skändligt (vers 17), avskyvärt (vers 22) och förvirrat (vers 23). Samma nedåtgående moraliska spiral beskrivs av Paulus, se Rom 1:24–32. Guds nåd och tålamod är stort 2 Pet 3:9. Här i Mosebokerna nämns Guds tålamod i fyra generationer, se 1 Mos 15:16. I Korintierbrevet lyfter Paulus fram fem sexuella synder tillsammans med avgudadyrkan och girighet och är tydlig med att ingen som lever så ska ärva Guds rike. Han fortsätter sedan med att sådana har några av er varit, men ni har tvättats rena och blivit helgade och förklarats rättfärdiga i Herren Jesu namn, se 1 Kor 6:9–11. Till äktenskapsbryterskan säger Jesus "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer", se Joh 8:11.]
För allt detta avskyvärda gjorde landets invånare före er,
och landet blev orenat.
Gör inte så att landet spyr ut er,
    genom att orena det,
på samma sätt som det spydde ut det folk som bodde där före er.
När ni bärgar skörden i ert land, ska du inte skörda till den yttersta kanten av åkern och inte plocka upp ströaxen efter din skörd.
När ni kommer in i landet och planterar olika slags träd med ätbar frukt, ska ni se deras frukt som deras förhud. I tre år ska ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt.
Vanära (ohelga) inte din dotter genom att låta henne bli prostituerad,
    så att landet blir fördärvat av otukt och uppfyllt av skamligheter.
[Ordet vanära är ett rikt ord med betydelsen att inte värdesätta, men har också betydelsen att genomborra, såra, döda och offra. I ordet finns också betydelsen "att börja" och initiera en process. Betydelsen kan vara att ge bort sin dotter till kananeiska fruktbarhetsriter, se Jer 2:20; Hos 2, men också incestförhållande, se 3 Mos 18:17.]
När en främling bor hos er i ert land,
    ska ni inte förtrycka honom.
Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

Rätt våg [för att väga – även bildligt för att döma]
– rätta stenar [vikter för balansvågen]; rätt efa [standardmått för att mäta torra varor – 22 liter] och
rätt hin [standardmått för att mäta vätska – 3,5 liter] ska ni ha. [Dessa två verser som handlar om ärlighet i transaktioner – rätta vikter och mått. Detta stycke relaterar direkt till budorden i vers 11–18 om att inte stjäla, ljuga och bedra, utan att älska sin medmänniska. Standardiserade vikt- och måttenheter omnämns i Hammurabis lagar. Det är intressant att i ett stycke som just handlar om rätt balans står "vikt" centralt i vers 35 och i vers 36 är våg och sten centralt och balanserar varandra! Ordet vikt i vers 35 omgärdas av två ord för mått som balanserar de två måtten efa och hin i vers 36.] Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim),
    som har fört er ut ur Egyptens land.
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen när han ger ett av sina barn åt Molok och inte dödar honom,
Ni ska hålla alla mina stadgar och regler och följa dem, för att landet inte ska spy ut er, det land dit jag nu för er så att ni får bo där.
Därför har jag sagt till er: Ni ska ärva deras land, för jag ska ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), som har avskilt er från andra folk.
Ni ska inte offra till Herren (Jahve) det som är söndermalt, eller krossat eller brutet eller skuret, inte heller ska ni göra något offer av sådant i ert land.
som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).
Tala till Israels söner (barn) och säg till dem: När ni har kommit in i landet som jag ska ge er och skördar dess gröda, då ska du ta en kärve (hebr. omer) av det första av skörden och föra det till prästen. [Den första grödan som skördas är korn, därför är det en kornkärve som bärs fram som förstlingsfrukt vid detta tillfälle.]
När du nu skördar din hands grödor ska du inte skörda till det yttersta hörnet av din åker eller samla in efterskörden av din gröda. Istället ska du lämna detta till de fattiga och främlingarna. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim). [Flera exempel på detta finns i Bibeln. Rut plockade ax på Boas åker, se Rut 2:2; Jesus och lärjungarna gick genom ett sädesfält, se Mark 2:23. Se även 3 Mos 19:9–10; 5 Mos 24:19–22.]
Exakt på (hebr. ach, betonar också något viktigt) den 15:e dagen i den sjunde månaden, när du har samlat in landets frukt ska du hålla Herrens (Jahves) högtid i sju dagar. Den första dagen ska vara en sabbatsvila och den åttonde dagen ska också vara en sabbatsvila.
så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels söner (barn) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim). [Profetiskt pekar lövhyddohögtiden framåt på det kommande tusenårsriket då vi ska regera med Jesus här på jorden under en period av frid, då ondskan inte är med, se Upp 20:1–3.]
Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer till landet som jag ska ge er, då ska landet hålla en sabbat till Herren (Jahve).
Men det sjunde året ska vara en sabbatsvila för landet, en sabbat för Herren (Jahve) [till Herrens ära], du ska inte beså ditt fält och du ska inte beskära din vinstock.
Det som växer upp av självsådd ska du inte skörda och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar ska du inte plocka. Detta är ett sabbatsår med vila för marken.
Markens sabbatsvila ska vara mat för dig, för din tjänare och för din tjänstekvinna, och för dina inhyrda arbetare, och för främlingen som vistas hos dig.
För din boskap och för vilddjuren i landet ska allt överflöd bli till mat.
På den 10:e dagen i den sjunde månaden [Tishri], på Yom Kippur (Försoningsdagen), ska du blåsa i shofaren (bagghornet) över hela landet.
Och ni ska helga det 50:e året och ropa ut frihet över hela landet till alla dess invånare. Det ska vara ett jubelår för er. Och ni ska ge tillbaka till var och en deras egendom, och ni ska ge tillbaka var och en till hans familj. [Om någon tvingats sälja sig som slav och därigenom, eller möjligen på något annat sätt, blivit åtskild från sin familj ska han eller hon nu få återvända till sin egen familj.]
Därför ska ni göra mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och hålla mina påbud (bindande juridiska beslut) och göra dem och ni ska bo i landet i trygghet.
Och landet ska ge sin frukt och ni ska äta er mätta och bo där i trygghet.
Landet ska inte säljas för alltid, för landet är mitt och ni är främlingar och vandrare med mig.
Och i hela landet för er besittning ska ni bevilja en återlösning för landet.
Men hus i byar som inte har någon stadsmur ska räknas som fält, de kan återlösas och de ska återlämnas vid jubelåret.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land, för att ge dig Kanaans land och vara din Gud (Elohim).
För de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egypten, de ska inte säljas som slavar.
Och även från främlingarnas söner som vandrar omkring bland er, av dem ska ni köpa och från deras familjer som finns bland er, som de födde i ditt land, och de ska vara din egendom.
För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).
Ni ska inte göra någon avgud eller skuren bild, inte heller resa upp någon stod. Ni ska inte sätta upp någon bild av sten i ert land för att böja er ner inför den, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
då ska jag ge er regn vid rätt årstid och landet ska ge sin skörd och fältens träd ska ge sin frukt.
Och din tröskningstid ska pågå fram till vinskörden, och vinskörden ska pågå fram till tiden för sådd, och ni ska äta ert bröd i fullt mått (det ska räcka så att ni blir ordentligt mätta) och ni ska bo i trygghet i ert land.
Och jag ska ge frid (shalom, all slags välstånd, hälsa och framgång) i landet och ni ska ligga ner och ingen ska göra er rädda, och jag ska rensa bort onda djur från landet, inte heller ska svärdet gå genom ert land.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som fört fram dig ut ur Egyptens land för att ni inte ska vara deras slavar, och jag har brutit banden från ditt ok och låtit dig gå upprätt.
Och jag ska bryta din makts stolthet och jag ska göra din himmel som järn och din mark som koppar.
Och din styrka ska användas förgäves, för din mark ska inte ge sin skörd, inte heller ska landets träd ge sin frukt. [Nu följer fortsatt tre varningar. Hebreiska ordet qeri används bara sju gånger i hela Bibeln, se vers 21, 23, 24, 27, 28, 40 och 41. Det betyder motsatt och kommer från ordet qara som betyder att möta någon eller att något inträffar. Eftersom ordet bara används här är betydelsen inte helt fastlagd, rabbiner lär också att ordet betyder apati och man är likgiltig inför Gud.]
Och jag ska göra landet till ödemark och era fiender som bor där ska bli förundrade.
Och jag ska skingra er bland hedningarna, och jag ska dra ut ett svärd efter er, och ert land ska vara öde och städerna tomma.
Sedan ska landet ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater så länge som det ligger öde och ni är i era fienders land. Då ska landet vila (få sabbatsvila) och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater.
Och över dem som är levande kvar ska jag sända en matthet i deras hjärtan i deras fienders land, och ljudet av dallrande löv ska förfölja dem och de ska fly som när man flyr för svärdet, och de ska falla när ingen jagar dem.
Och ni ska förgås bland hedningarna och era fienders land ska sluka er.
Och de som är kvar av er ska tyna bort i era överträdelser i era fienders land, och deras fäders överträdelser ska tyna bort med dem.
och jag har också vandrat i motstånd mot dem och har fört dem in i deras fienders land, för att deras oomskurna hjärtan ska ödmjukas och de då ska få nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina synder.
Sedan ska jag komma ihåg mitt förbund med Jakob och mitt förbund med Isak, och mitt förbund med Abraham ska jag komma ihåg och jag ska komma ihåg landet.
Landet ska bli folktomt och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater medan det ligger öde utan dem, och de ska få nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina synder. För så mycket som, ja så mycket som de har föraktat mina påbud (bindande juridiska beslut) och så mycket som deras själar har avskytt mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Likväl, för allt detta, när de är i sina fienders land, ska jag inte helt förkasta dem, inte heller ska jag avsky dem för att helt förgöra dem och bryta mitt förbund med dem, för jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Men för deras skull ska jag komma ihåg förbundet med deras förfäder som jag förde ut ur Egyptens land i hedningarnas åsyn för att jag ska vara deras Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).
Under jubelåret ska fältet återgå till den som det köptes av, till honom som landets besittning tillhör.
Och allt tionde av marken, om det är säd eller frukt från träden, är Herrens (Jahves). Det är heligt för Herren (Jahve).

4 Moseboken (123)

Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahve)." [Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se 2 Mos 11.]
För allt förstfött bland Israels söner är mitt, både människor och djur. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig själv.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
Och om en främling vistas bland er och vill fira Herrens (Jahves) påsk enligt förordningarna (ordagrant "saker inristat") för påsken och enligt dess påbud (bindande juridiska beslut) ska han göra det. Ni ska ha en (samma) förordning (ordagrant "saker inristat") både för främlingen och för den som är född i landet."
Och när ni går ut i strid i ert land mot åklagarna som förtrycker er, då ska ni blåsa alarm med trumpeterna, och ni ska bli ihågkomna inför Herren er Gud (Jahve Elohim) och ni ska bli räddade (frälsta) från era fiender.
Och han sade till honom: "Jag vill inte gå (med er), men jag ska gå till mitt land och till min släkt."
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär 2 alnar högt över markens ansikte.
"Låt män gå ut och utforska (undersöka – hebr. tor) [med fokus på att lyfta fram alla goda egenskaper i] landet Kanaan, som jag har gett till Israels söner. En man för varje av fädernas stammar ska du sända, var och en en ledare bland dem." [Det hebreiska ordet tor har en possitiv innebörd att hitta det goda. Engelska orden "tour" och "tourism" (och även vårt svenka ord "turism") kommer från detta ord som har kvar samma innebörd att utforska ett land och besöka de bästa platserna. I hebreiskan finns ett annat ord för att spionera och hitta svagheter (ragal), dock används inte det här, Mose visste att Gud gett dem landet. Ordet för duva är också snarlikt dor, och det är intressant att det just var en duva som Noa skickade ut och förväntades komma med possitivt resultat att vattnet sjunkit undan, se 2 Mos 8:11. Ordet används 14 ggr i Fjärde Mosebok, och första gången är när Gud själv utser nästa viloplats för israeliterna, se 4 Mos 10:33.]
Detta var namnen på de män som Mose skickade iväg för att utforska (undersöka) landet. Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. [Hosea (hebr. Hoshea) betyder "frälsning, räddning", och Josua (Jehoshua) betyder "Herren är frälsning och räddning". Detta stryker under att det inte är de själva utan Gud som skulle frälsa och rädda dem. Namnändringen på Josua från Hosea till Josua är på hebreiska endast ett tillägg av bokstaven jod i början. Det gör att inledningen på namnet Josua blir Jah, som är kortformen av Guds namn. Detta tolkar många rabbiner som att Mose insåg att Josua behövde mod och källan till mod och frimodighet är Gud. När Josua i samklang med sitt nya namn väljer att lita på Gud blir han också frimodig med Guds hjälp.]
Och Mose lät dem gå ut och utforska (undersöka) Kanaans land och sade till dem:
"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,

och se (titta noga på) landet – hur det är;
och folket som bor därinne – om de är starka eller svaga, om de är få eller många;

och hurudant landet är som de bor i – om det är gott eller dåligt (ont), och vilka städerna är som de bor i – om det är läger (tält) eller starka fästen (stenhus);
och hur landet är – om det är bördigt eller kargt, om det finns skog därinne eller inte. Och var starka (fasta, säkra, tappra) och ta med er av landets frukt." [Vers 17bb–20 formar en kiasm där den centrala frågan är om landet är gott eller ont.] Detta var vid den tiden då de första druvorna skördas. [Det var sen sommar eller tidig höst, någonstans i slutet av juli fram till tidigt i september. Israeliterna hade lämnat Egypten på våren, så denna händelse sker några månader efter det.]
Så de gick upp och utforskade (undersökte) landet från öknen Tsin till Rechov vid Chamat.
Och de återvände från sitt utforskande (undersökning) av landet efter 40 dagar.
Och de gick och kom till Mose och till Aron och till hela Israels söners församling, till öknen Paran, till Kadesh och förde tillbaka ord till dem och till hela församlingen och visade dem landets frukt.
Och de [12 spejarna] berättade för honom [Mose] och sade. "Vi kom till landet som du sände oss till och det flödar verkligen av mjölk och honung, och detta är dess frukt.
Dock är folket som bor i landet våldsamt och städerna är befästa och mycket stora, dessutom såg vi Anaks barn där.
Amalek bor i Sydlandet (Negev) och hetiterna och jevuséerna och amoréerna bor i bergen, och kananéerna bor vid havet och längs Jordan."
Och de [10 männen – Shamoa, Shafat, Jigal, Palti, Gadiel, Gaddi, Amiel, Setor, Nachbi och Goel, se vers 4–15] spred ut ett ont rykte (missvisande information) om landet som de bespejat åt Israels söner och sade: "Landet som vi har vandrat igenom för att undersöka det, är ett land som slukar (äter upp) sina invånare [syftar troligtvis på att det varit många stridigheter i området, och hur det skulle bli svårt att inta och sedan behålla landet från inkräktare], och hela folket som vi såg där är högresta män.
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sade till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Och varför har Herren (Jahve) fört oss till detta land för att dö för svärdet? Våra fruar och våra små ska bli ett [krigs-]byte, är det inte bättre för oss att återvända till Egypten?"
Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var bland dem som utforskat (undersökt – hebr. tor) landet, rev sönder sina kläder.
Och de talade till hela Israels söners församling och sade: "Landet som vi har vandrat genom för att utforska (undersöka), är ett mycket gott land.
Om Herren (Jahve) har sitt behag i (lutar sig mot, klänger sig fast vid) oss, då ska han föra oss till detta land och ge det till oss som ett land som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8].
Gör inte uppror mot Herren (Jahve), frukta inte heller för folket i landet, för de är bröd (som brödsmulor) för oss, deras försvar är avlägsnat från över dem och Herren (Jahve) är med oss. Frukta inte för dem."
ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [2 Mos 13:20–22].
"Eftersom Herren (Jahve) inte förmådde att föra detta folk in i landet som han med ed lovat dem, därför har han slaktat dem i öknen."
Och likväl (så sant som) jag lever och hela jorden är full av Herrens (Jahves) härlighet,
med säkerhet ska de inte se landet som jag med ed lovade till deras fäder, inte någon av dem som föraktat mig ska se det.
Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13–19; Dom 1:9–15]
ni ska sannerligen inte komma in i landet, för vilket jag lyfte upp min hand så att jag skulle låta er bo där, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
Men era små, om vilka ni sade att de skulle bli ett byte, dem ska jag föra in och de ska känna landet som ni har förkastat.
Efter antalet som ni utforskat landet, 40 dagar – en dag för ett år – ska ni bära era synder, 40 år, och ni ska känna (vara intimt förtrogna med) mitt avståndstagande (min ovilja, hur jag hindrar och håller tillbaka er – hebr. tenoa). [Denna konsekvens handlar om en öppen rebbeliskhet mot Gud, ordet tenoa används bara här och i Job 33:10 och kommer från hebreiska verbet no som betyder att hindra, förbjuda och hålla tillbaka.]
Och männen som Mose sänt att utforska (hebr. tor) landet [för att visa på allt gott som Gud gett, se 4 Mos 13.2] och som, när de återvände, fick hela församlingen att knota (klaga) mot honom, genom att avlämna en ond rapport mot landet,
dessa män som avlämnade en ond rapport om landet, dog av pesten inför Herren (Jahve).
Men Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son förblev levande av dessa män som gått och utforska landet.
"Tala till Israels söner och säg till dem: När ni kommer in i landet som ni ska bo i (ert hemland), som jag ger till er,
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni kommer in i landet dit jag för er,
då ska det vara så att när ni äter av landets bröd, ska ni avskilja en del som en gåva till Herren (Jahve).
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim)
    som förde dig ut ur Egyptens land för att vara din Gud. [2 Mos 12–15]
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim)."
är det en liten sak att du har fört oss upp från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss i öknen och dessutom vill du göra dig själv till furste över oss?
Dessutom har du inte fört oss till ett land som flyter av mjölk och honung, inte gett oss arv med fält och vingårdar, vill du peta ut ögonen på dessa män? Vi kommer inte."
och jorden öppnade sin mun och slukade dem och deras hushåll och alla de män som anslutit sig till Korach, med alla deras tillhörigheter.
så gick de och alla som hörde till dem ner levande i Sheol (avgrunden – de dödas plats), och jorden stängde sin mun över dem, och de utrotades från församlingen. [Här beskrivs hur ett slukhål uppför sig. Företeelsen är idag ganska vanlig i områden vid Döda Havet.]
Och hela Israel som var runtom dem flydde vid deras rop, för de sade: "Annars slukar jorden oss."
Den första skörden av frukten av allt som är i ert land, som de för fram till Herren (Jahve) ska vara ditt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Och Herren (Jahve) sade till Aron: "Du ska inte ha något arv i deras land, inte heller ska du ha någon del ibland dem. Jag är din del och ditt arv bland Israels söner. [Detta är förebilden på hur vi ska se på oss själva som präster i det nya förbundet, så länge vi lever här i världen ska vi inte leva av den utan i den med Herren och himlen som vår del och vårt arv, se 1 Pet 2:9]
Och Herren (Jahve) sade till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helig i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
Låt oss passera, jag ber dig, genom ditt land. Vi ska inte gå genom fält eller genom vingårdar, inte heller dricka vatten från dina källor. Vi ska gå längs kungens huvudväg, vi ska inte vika av åt höger eller åt vänster förrän vi har passerat din gräns."
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land och sade:
Aron ska samlas till sitt folk, för han ska inte gå in i det land som jag har gett till Israels söner eftersom han gjorde uppror mot mig vid Merivas vatten.
De vandrade [söderut] från berget Hor i riktning mot Röda havet för att gå runt Edom [eftersom Edoms kung inte tillät dem passera, se 4 Mos 20:21]. Under vandringen [den långa omvägen] blev folket otåligt,
"Låt oss passera genom ditt land. Vi ska inte gå på sidan genom fält eller genom vingårdar, vi ska inte dricka vatten från dina källor. Vi ska gå längs kungens huvudväg till dess vi har passerat din gräns."
Och Israel slog honom med svärdseggen och besatte hans land från Arnon till Jabbok ända till Ammons söner, för gränsen var stark till Ammons söner.
Chesbon var amoréernas kung Sichons stad som hade krigat mot den tidigare kungen i Moav och tagit hela hans land ur hans hand ända till Arnon.
Så bodde Israel i amoréernas land.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Så de slog honom och hans söner och hela hans folk till dess ingen var lämnad kvar, och de besatte landet. [En mer detaljerad beskrivning av dessa strider finns i 5 Mos 3:3–11.]
Och han sände budbärare till Bileam, Beors son, till Petora som är vid floden, till folkets söner i landet och kallade på honom och sade:
"Se, det är ett folk som har kommit ut från Egypten,
    se, de täcker jordens ansikte (yta),
    och de har lägrat sig mittemot mig.
Kom därför nu, jag ber dig,
    förbanna detta folk åt mig,
    för de är för mäktiga för mig.
Måhända ska jag segra
    så att jag kan slå dem
    och så att jag kan driva ut dem ur landet.
För jag vet att den du välsignar
    är välsignad
och den som du förbannar (helt förgör – hebr. arar)
    är förbannad (helt förgjord – hebr. arar)."
Se, folket som kommit ut från Egypten täcker jordens ansikte (yta), kom nu och förbanna dem, måhända kan jag då strida mot dem och driva ut dem."
Och Bileam steg upp på morgonen och sade till Balaks furstar: "Gå ni [tillbaka] till ert land, för Herren (Jahve) vägrar att låta mig gå med er."
"[Ja, räkna alla män:] Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose!" [Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se 4 Mos 1:20–43. Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam (4 Mos 20:1) och Aron (4 Mos 20:25–28) hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning. Vid 20 års ålder var en man stidsduglig, se 2 Krön 25:5.] Detta är Israels söner som kommit ut från Egyptens land:
och jorden öppnade sin mun och svalde dem tillsammans med Korach, när gruppen dog. Den tid då elden slukade 250 män och de blev ett tecken (ett varnande exempel).
Juda söner: Er och Onan, och Er och Onan dog i Kanaans land.
"Till dessa ska landet delas som ett arv efter antalet av namnen.
Dock ska landet delas med lottning, efter namnen på deras fäders stammar ska de ärva.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp på Avarims berg och se landet som jag har gett till Israels söner.
Rubens söner och Gads söner hade väldigt mycket boskap, och när de såg Jazers land och Gileads land, såg de att platsen var ett område lämpligt för boskap.
landet som Herren (Jahve) slog inför Israels församling, är ett lämpligt land för boskap, och dina tjänare har boskap."
Och de sade: "Om vi har funnit nåd (chen, oförtjänt kärlek) inför dina ögon, låt detta land ges till dina tjänare som besittning, för oss inte över Jordan."
Och varför ska ni vända bort hjärtat på Israels söner från att gå över och in i landet som Herren (Jahve) har gett dem?
Så gjorde era fäder när jag sände dem från Kadesh Barnea för att bespeja landet.
För när de gick upp i Eshkols dal och såg landet, vände de bort hjärtat på Israels söner så att de inte skulle gå in i landet som Herren (Jahve) har gett dem.
men själva ska vi vara redo och rustade att dra ut framför Israels söner, till dess att vi har fört dem till deras plats, och våra små ska bo i befästa städer (som skydd) från landets invånare.
och landet underkuvas inför Herren (Jahve), och ni återvänder efteråt, då ska det vara tydligt inför Herren (Jahve) och inför Israel och detta land ska vara er besittning inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Mose sade till dem: "Om Gads söner och Rubens söner ska gå över Jordan med er, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), och landet ska underkuvas inför er, så ska ni ge dem Gileads land som besittning,
men om de inte vill gå över med er rustade till strid, då ska de ha sina besittningar i Kanaans land."
Vi ska gå över rustade till strid inför Herren (Jahve), in i Kanaans land och besittningen av vårt arv ska vara hos oss på denna sida Jordan."
Och Mose gav till dem, till Gads söner och till Rubens söner och till halva Manasse stam, Josefs son, Sichons kungarike, amoréernas kung, och Ogs kungarike, Bashans kung, landet med dess städer och deras gränser, liksom landets städer runt omkring.
Detta är Israels söners lägerplatser, vilka de passerade när de drog ut ur Egyptens land med sina härar under Moses och Arons hand.
Och de vandrade från Kadesh och slog läger vid berget Hor, på gränsen till Edoms land.
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den 5:e månaden på den första dagen i månaden.
Och kananéen, Arads kung, som bodde i Kanaans sydland, hörde att Israels söner kom (var i antågande).
"Tala till Israels söner och säg till dem: 'När ni går över Jordan in i Kanaans land,
då ska ni driva ut (hebr. jarash) alla landets invånare framför er, och förstöra alla deras huggna stenar, och förstöra alla deras gjutna avbilder, och bryta ner alla deras höga platser (där de ägnar sig åt avguderi). [Olika ord används för hur israeliterna intar landet, just jarash behöver inte betyda att det är en strid och att städer bränns ner och förgörs, se t.ex. 5 Mos 7:20. Detta är viktigt när man ska koppla samman med arkeologisk datering från utgrävningar av dessa städer. Det behöver alltså inte finnas ett bränt markskikt (ett s.k. "destruction layer") som indikerar att staden intagits, bränts och förstörts och sedan byggts upp igen, något som annars ofta är vanligt vid ett skifte från en civilisation till en annan.]
Och ni ska driva ut landets invånare och bo där, för till er har jag gett landet för att ta det i besittning.
Och ni ska ärva (hebr. nachal) landet genom lottkastning efter era familjer, till de som är fler ska det ges ett större arv, och till dem som är färre ska det ges ett mindre arv. Varthelst lotten faller för en man, det ska vara hans. Efter (i enlighet med) era fäders stammar ska ni ärva.
Men om ni inte driver ut landets invånare framför er, då ska deras kvarleva bli som törnen i era ögon, och som taggar i era sidor, och de ska plåga er i landet som ni bor i. [Det kan vara detta talesätt som Paulus refererar till när han nämner om sin "törntagg", se 2 Kor 12:7.]
"Befall Israels söner och säg till dem: 'När ni kommer in i Kanaans land är detta det land som ska tillhöra er som ett arv, Kanaans land med sina gränser.
och gränsen ska gå ner till Jordan och följa dess sträckning till Salthavet (Döda Havet). Detta ska vara ert land efter dess gränser runtom.' "
Och Mose befallde Israels söner och sade: "Detta är landet där ni ska ta emot arvet genom lottkastning, som Herren (Jahve) har befallt att ge till de nio stammarna, och till en halv stam,
"Detta är namnen på de män som ska ta landet i besittning för er; prästen Elazar och Josua, Nuns son.
De ska ta en ledare från varje stam, för att ta landet i besittning.
Detta är de som Herren (Jahve) har befallt att dela upp arvet till Israels söner i Kanaans land.
Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni går över Jordan in i Kanaans land,
Tre städer ska ni ge på andra sidan Jordan och tre städer ska ni ge i Kanaans land. De ska vara fristäder.
eftersom han måste förbli i sin fristad till dess översteprästen har dött, men efter översteprästens död kan mandråparen återvända till landet för sin besittning.
Och ni ska inte ta någon lösen för den som lämnat sin fristad för att bo i sitt land igen förrän prästen har dött.
Och ni ska inte orena landet som ni är i, för blod orenar landet, och ingen försoning kan göras för landet för det blod som spillts där, utom genom blodet av den som spillde det.
Och ni ska inte orena landet som ni ärvt, i vars mitt jag bor, för jag (Herren) bor mitt bland Israels söner."
och de sade: "Herren (Jahve) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahve) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.

5 Moseboken (197)

På andra sidan Jordan i Moavs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sade:
vänd er och vandra till amoréernas bergsland och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kananéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat.
Se, jag har lagt landet framför er, gå in och besätt landet som Herren (Jahve) svor (gav sin ed) till era fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dem och deras säd efter dem (efterkommande).' "
Se, Herren din Gud (Jahve Elohim) har lagt landet framför dig, gå upp och ta det i besittning, som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har talat till dig, frukta inte och var inte missmodig."
Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
Och de tog av landets frukt i sina händer och tog ned den till oss och kom tillbaka med ord och sade: "Gott (plural, gott på många sätt) är landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ger till oss."
och ni muttrade i era tält och sade: "Herren (Jahve) hatar oss, han har fört ut oss från Egyptens land för att ge oss i amoréernas hand och utplåna oss.
"Inte någon av dessa män i denna onda generation ska se det goda landet som jag med ed lovade att ge till era fäder,
förutom Kaleb, Jefunnes son, han ska se det och till honom ska jag ge landet som han har trampat på, och till hans barn eftersom han helhjärtat har följt Herren (Jahve).
Ge er inte in i strid med dem, för jag ska inte ge er av deras land, nej inte ens så mycket som en fotsula kan trampa på, eftersom jag har gett Seir [landet Edom] till egendom åt Esau.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Angrip inte Moav och börja inte strida med dem, för jag ska inte ge dig av hans land som besittning eftersom jag har gett Ar [stad i Moav; betecknar här även hela området] till Lots söner som en besittning.
I Seir bodde tidigare horeerna men Esaus söner besegrade dem och de förgjorde dem som var före dem och bodde där i deras ställe som Israel gjorde mot landet som han besatt, som Herren (Jahve) gav till dem.
och när ni kommer nära, mitt emot Ammons söner, ansätt dem inte och strid inte med dem, för jag ska inte ge er Ammons söners land som en besittning, eftersom jag har gett det till Lots söner som en besittning.
Det räknas också som ett Refaims land, Refaim bodde där tidigare men Ammoniterna kallade dem Zamzumim,
Res er upp fortsätt er resa och gå över Arnons dal, se jag har gett amoréen Sichon i er hand, Cheshbons kung och hans land, börja att besätta landet och ta strid mot honom."
"Låt mig gå genom ditt land på en bred väg, jag ska varken vika av till höger eller till vänster.
som Esaus söner som bor i Seir och moabiterna som bor i Ar gjorde för mig, till dess jag går över Jordan in i landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett oss."
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Se, jag har börjat ge Sichon och hans land framför dig, börja att besätta hans land."
Endast Ammons söners land kom ni inte nära, längs hela floden Jabbok och städerna i bergsbygden och överallt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) inte tillät (förbjöd) oss.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoréernas kung som bodde i Cheshbon." [4 Mos 21:33–35]
Och vi tog landet på den tiden ur handen på amoréernas två kungar som var bortom Jordan från Arnons dal [i söder] till berget Hermon
Vi besatte detta land vid den tiden, från Aroer som ligger vid Arnons dal och hälften av Gileads bergsland, och dess städer gav jag till Rubeniterna och Gaditerna.
och resten av Gilead och hela Bashan, Ogs kungarike, gav jag till halva Manasse stam, hela Argovs område, hela Bashan som kallas Refaims land.
Och jag befallde dig vid den tiden och sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er detta land som en besittning, ni ska gå över beväpnade framför era bröder Israels hus alla stridsdugliga män,
till dess Herren (Jahve) ger vila åt era bröder, precis som åt er och de också besitter landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett dem på andra sidan Jordan, sedan ska ni återvända, var och en till sin besittning som jag har gett er."
"Herre Herre (Adonai Jahve) du har börjat att visa din tjänare din storhet och din starka (mäktiga) hand, för vilken gud finns i himlarna eller på jorden som kan göra det du gör och dina mäktiga gärningar?
Låt mig gå över, jag ber dig, och se det goda land som finns på andra sidan Jordan, det goda bergsbygden och Libanon."
Men utmana Josua och uppmuntra honom och styrk honom, för han ska gå över framför folket och han ska se till att de ärver landet som du har sett."
Och nu Israel, lyssna till förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har undervisat er, för att ni ska leva och gå in och ta landet i besittning som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er.
Se, jag har undervisat er förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren min Gud (Jahve Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta.
Och Herren (Jahve) befallde mig vid den tiden att undervisa er förordningarna (ordagrant "saker inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) för att ni ska göra dem i landet dit ni går över för att besätta det.
något som liknar ett av alla djur på jorden,
    liknar någon bevingad fågel som flyger under himlen,
    
liknar något som kryper på marken,
    liknar någon fisk som är i vattnet under jorden,
    
Nu var Herren (Jahve) vred på mig för er skull och svor att jag inte skulle gå över Jordan och att jag inte skulle gå in i det goda landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) gett er till ett arv,
utan jag måste dö i detta land, jag får inte gå över Jordan, men ni får gå över och besätta det goda landet.
När ni föder söner och söners söner och ni har varit länge i landet och börjar agera bedrägligt och gör skurna avbilder och formar någonting och gör det som är ont i Herren er Guds (Jahve Elohims) ögon för att provocera honom,
jag kallar himlarna och jorden att vittna mot er idag, att ni då med hast fullständigt ska förgås från landet som ni går över Jordan för att besätta. Era dagar ska inte bli många och långa där utan ni ska fullständigt förgås,
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
Från himlarna har han låtit dig höra hans röst, för att han ska instruera dig, och över jorden har han låtit dig se hans stora eld och du hörde hans röst från mitten av elden.
Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se 1 Mos 15:16; 5 Mos 9:5] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.
Idag ska du förstå (känna till, vara intimt förtrogen med, veta) och ta till hjärtat att Herren (Jahve) är Gud, uppe i himlarna och här nere på jorden – det finns ingen annan.

Betser [Bosor] i öknen i Mishors land för rubeniterna [4 Mos 3:10; stad i området kring Medeba],
och Ramot i Gilead för Gaditerna
och Golan i Bashan för Manasse. [Jos 20:7–8; 13:26]
på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoréernas kung Sichons land som bodde i Chesbon, som Mose och Israles söner slog när de kom ut ur Egypten.
Och de tog hans land som en besittning och Bashans kung Ogs land, amoréernas två kungar som fanns på andra sidan Jordan mot soluppgången (österut)

"Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land ut ur slavhuset.
Du ska inte göra dig några skurna bilder, inte på något sätt några avbilder av det som finns i himlarna eller det som finns på jorden under, eller det som finns i vattnet under jorden.
Du ska komma ihåg att du var en slav i Egypten och att Herren din Gud (Jahve Elohim) förde dig ut därifrån med en mäktig hand och med en utsträckt arm, därför befaller Herren din Gud (Jahve Elohim) dig att hålla (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen.
Men du, stanna här hos mig och jag ska tala till dig alla de budord (tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lära dem så att de ska göra dem i landet som jag ger dem att besätta.
Ni ska vandra på alla vägar som Herren (Jahve) befallt er så att ni får leva och så att det går er väl och era dagar blir förmerade i landet som ni ska besätta.
Detta är budorden (de tydliga befallningarna) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren er Gud (Jahve Elohim) har befallt att lära er, så att ni kan göra dem i landet när ni går över och besätter det,
Lyssna därför Israel och var noggrann med att göra det, för att det ska gå väl för er och ni ska växa till mäktigt som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har lovat er, ett land som flyter av mjölk och honung.
Och det ska vara när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv),
Vakta, (skydda, bevara) dig själv så att du inte glömmer Herren (Jahve) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.
Och du ska göra det som är rätt och gott i Herrens (Jahves) ögon, så att det går väl för dig och du kan gå in och besätta det goda land som Herren (Jahve) svurit till dina fäder,
Och han förde oss ut därifrån för att han skulle föra oss in och ge oss landet som han svurit (lovat) till våra fäder.
När Herren din Gud (Jahve Elohim) ska föra dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska han kasta ut många folkslag framför dig,
    hetiterna
    och girgasiterna
    och amoréerna
    och kananéerna
    och periséerna
    och hivéerna
    och jebusiterna,
sju folkslag större och mäktigare än er,
Alla budord (tydliga befallningar) som jag befallt er idag ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (leva efter) så att ni får leva och föröka er och gå in i och besätta landet som Herren (Jahve) med ed lovat era fäder [1 Mos 12:1–3; 15:17–20].
För Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig till ett gott land, ett land med vattenbäckar, med källor och djup som forsar fram i dalar och på berg.
Ett land av
vete
och korn
och druvor
och fikonträd
och granatäpplen,
ett land av olivträd
och honung.
[Dessa sju välsignade arterna kallas Shivat HaMinim. Uppräkningen med antalet sju visar på välsignelse och fullhet! I den forntida egyptiska "Sinuhes berättelse" från omkring 1800 f.Kr. beskrivs sex av dessa sju arter, granatäpple nämns inte.]
Ett land utan fattigdom där du ska äta bröd, du ska inte sakna något i det, ett land vars stenar är järn och ur dess berg ska du bryta (gräva) koppar [som används för att ta fram brons].
Och du ska äta och bli mätt och välsigna Herren din Gud (Jahve Elohim) för det goda land som han gett dig.
när sedan ditt hjärta blir upplyft och du glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim),
    som förde dig ut ur Egyptens land, ut från slavhuset,
    
Tala (tänk) inte i ditt hjärta efter att Herren din Gud (Jahve Elohim) har kastat ut dem framför dig och säg: "För min rättfärdighet har Herren (Jahve) fört hit mig för att besätta detta land", då det är för dessa länders ondska som Herren (Jahve) driver ut dem framför dig.
Inte för din rättfärdighet och ditt hjärtas rakhet går du in för att besätta deras land, utan för dessa länders ondska driver Herren din Gud (Jahve Elohim) ut dem framför dig och för att stadfästa ordet som Herren (Jahve) gav med ed (svor, lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Vet därför (ha intim kunskap om) att det inte är för din rättfärdighet som Herren din Gud (Jahve Elohim) ger dig detta goda land för att besätta det, för du är ett styvnackat folk.
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
Och när Herren (Jahve) sände er från Kadesh-Barnea och sade: "Gå upp och besätt landet som jag har gett er" då var ni upproriska mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning och trodde honom inte och lyssnade inte till hans röst.
för att inte landet som du fört oss ut ur ska säga: 'Eftersom Herren (Jahve) inte kunde föra dem in i landet som han lovat dem och eftersom han hatade dem, har han fört dem ut för att slakta dem i öknen.'
Därifrån vandrade de till Gudgoda [betyder: att skära bort] och från Gudgoda till Jotvata [betyder: trivsel], ett land med vattenbäckar.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Res dig, gå inför folket och se till att de drar vidare så att de går in och tar landet i besittning, som jag lovade (svor, gav min ed) till deras fäder att ge till dem."
Se, himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt som är på den tillhör Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
Därför ska du älska främlingen, för du var en främling i Egyptens land.
och hans tecken och hans gärningar som han gjorde mitt i Egypten mot farao, Egyptens kung och hans land,
och vad han gjorde mot Datan och Aviram, Eliavs söner, Rubens son, hur marken öppnade sin mun och slukade dem och deras hushåll och deras tält och allt levande som följde dem, i Israels mitt [4 Mos 16].
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag har befallt er idag, för att ni ska vara starka och gå in och inta landet som ni går över för att besätta,
för att era dagar ska bli många i landet som Herren (Jahve) lovade (gav sin ed) till era fäder att ge till dem och till deras säd, ett land som flyter av mjölk och honung. [Detta ord har flera uppfyllelser. En i modern tid på 2020-talet är att en ko i Israel mjölkar omkring 12 000 kg/år, mest i hela världen. I Europa och USA är siffran 8 000 – 9 000 kg/år.]
Landet som du går för att besätta är inte Egyptens land, från vilket du kom, där du sådde din säd och vattnade den med dina fötter som en örtträdgård,
utan landet som du går över för att besätta, är ett land med berg och dalar och det dricker vatten när regnet från himlarna kommer ner (faller).
Ett land som Herren din Gud (Jahve Elohim) bryr sig om (tar hand om, är noga med), för Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon är alltid (oavbrutet, hela tiden) över det, från årets början till årets slut. [Detta är enda gången som Bibeln säger vad Gud ägnar sin tid åt. Universums skapare väljer att fokusera oavbrutet på Israel. Han gör förvisso annat också men detta säger oss något om Guds prioriteringar.]
att jag ska ge regn till ditt land på rätt tid, det tidiga regnet (höstregnet – hebr. malqosh) och det sena regnet (vårregnet – hebr. malqosh), så att du kan samla in din säd, ditt vin och din olja.
och Herrens (Jahves) vrede upptänds mot dig, och han stänger himlarna [1 Kung 17:1] så att det inte regnar och marken inte bär sin frukt, och ni snabbt förgås från det goda land som Herren (Jahve) ger dig.
för att era dagar ska förökas och era söners dagar, i landet som Herren (Jahve) lovat (svurit, gett sin ed) till era fäder att ge dem, som himlarnas dagar över jorden.
Där ska ingen man kunna stå emot dig för Herren din Gud (Jahve Elohim) ska lägga fruktan för dig och skräck för dig över alla de länder ni ska trampa på, som han har sagt till er.
Och det ska bli när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som du går för att besätta, att du ska placera välsignelsen på berget Gerizim och förbannelsen på berget Ejval [5 Mos 27–28; Jos 8:30–35].
Är de inte på andra sidan Jordan, efter vägen mot solnedgången i kananéernas land som bor i Arava mittemot Gilgal bredvid Mores terebinter [1 Mos 12:6]?
För ni ska gå över Jordan för att gå och inta landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) gett er, och ni ska besätta det och bo där.
Detta är förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) i landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er att besätta alla dagar som ni lever på jorden.
Men när ni går över Jordan och bor i landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) låter er ärva och han ger er vila (tröst) från alla era fiender runtomkring, så att ni kan bo i trygghet,
Du ska bara låta bli att äta blod, du ska hälla ut blodet på marken som vatten.
Du ska inte äta det utan du ska hälla ut det som vatten på marken.
När Herren din Gud (Jahve Elohim) hugger av nationerna framför dig dit du går för att fördriva dem och bo i deras land,
Och profeten eller drömmaren som drömmer ska du döda eftersom han har talat perverst mot Herren din Gud (Jahve Elohim), som fört dig ut ur Egyptens land och befriat dig från slavhuset, för att få dig att gå åt sidan från vägen som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig att vandra på. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
av folkens gudar som finns runtomkring dig, nära dig eller långt bort från dig, från jordens ena ända till jordens andra ända,
Och du ska stena honom med stenar så att han dör, eftersom han har försökt att locka bort dig från Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.
För där ska inte längre finnas några behövande bland er, för Herren (Jahve) ska rikligt välsigna (ordagrant välsigna, välsigna) dig i landet som Herren din Gud (Jahve Elohim) ger dig som ett arv att besätta,
Om det finns någon fattig inom dina portar (i dina städer) i det land som Herren din Gud ger dig, får du inte förhärda ditt hjärta och tillsluta din hand (vara okänslig) för din fattige broder.
Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet [se Mark 14:7]. Därför befaller jag dig att villigt öppna handen för din broder som är fattig och lider nöd i ditt land.
Och du ska komma ihåg att du var en slav i Egyptens land och att Herren din Gud (Jahve Elohim) befriade dig, därför befaller jag dig dessa ting idag.
Du ska endast avstå från att äta dess blod, det ska du utgjuta på marken som vatten.
Du ska inte äta något syrat (jäst) bröd med det, sju dagar ska du äta osyrat bröd med det, lidandets bröd, för med hast kom du ut från Egyptens land, för att du ska komma ihåg dagen då du kom ut från Egypten hela ditt liv.
Rättfärdighet, rättfärdighet [upprepningen förstärker – rättfärdighet, och inget annat än rättfärdighet] ska du följa, så att du ska (kan) leva länge och ärva landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger till dig. [I detta stycke blandas singular och plural: "du ska tillsätta" och "de ska döma". Genomgående i Bibeln betonas både det individuella och kollektiva ansvaret.]
[Här finns flera begränsningar och en uppmaning. Detta var unikt för Israel, andra omgivande riken hade inte den här typen av restriktioner. Israeliternas kung skulle vara en landsman, inte ha för stor militär makt (samla många hästar), inte ha många fruar och samla på sig en egen stor rikedom. Den sista och femte punkten är att göra en egen personlig kopia av Moseböckerna och dagligen läsa den, det är en uppmaning att låta Guds undervisning få bli personlig. Flera av dessa råd kan även appliceras på troende idag, se 1 Pet 2:9.] När ni kommer till landet, som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett till er, och ska inta det, och ska bosätta er där, och ni då säger: "Jag ska sätta en kung över mig som alla länder runtomkring mig" [1 Sam 8:5, 20],
När du kommer in i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig, ska du inte lära dig att göra efter dessa länders styggelser.
[Tre fristäder hade redan etablerats öster om Jordanfloden. Nu ges instruktioner om tre städer: Kedesh, Hebron och Shechem, se Jos 20:7.] När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) omintetgör (bokstavligt hugger bort) nationerna, vars länder Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, och du då övervinner dem och bosätter dig i deras städer och i deras hus,
då ska du avskilja tre städer i mitten av ditt land, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig för att inta.
Du ska iordningställa dina vägar (göra dem farbara) och dela upp landet, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) låter dig ärva, i tre delar med gränser så att alla som (av misstag) dräper en människa kan fly dit.
Om Herren (Jahve) din Gud (Elohim) utökar dina gränser, så som han svurit till dina fäder, och ger dig hela det land som han har lovat att ge till dina fäder,
så att oskyldigt blod inte spills mitt i ditt land, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arvedel, och blodet kommer över dig.
Du ska inte flytta på din grannes råmärke som har funnits där sen gamla (urminnes) tider i ditt arv [5 Mos 27:17; Job 24:2–4; Ords 23:10–11; Hos 5:10]. Det markerar vad du ska ärva i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig för att inta (besätta).
När du drar ut för att strida mot dina fiender, och du ser hästar och vagnar och människor som är fler än du själv, ska du inte vara rädd för dem. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim), som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig.

Om ett fågelbo råkar komma i din väg, i något träd eller på marken, med ungar eller ägg, och fågelmamman sitter på ungarna eller på äggen (har ungarna under sina vingar eller ruvar på äggen) ska du inte ta fågelmamman med ungarna.
Du ska inte hata en edomit, för han är din bror (ättlingar till Esau, bror till Jakob/Israel). Du ska inte hata en egyptier eftersom du var en främling i hans land. [På Josefs tid överlevde Guds folk en hungersnöd genom att flytta till Egypten, se 1 Mos 41–42.]
Från en främling kan du ta ränta, men av din broder ska du inte ta någon ränta, för att Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska kunna välsigna dig i allt du använder dina händer till i landet som du går för att inta.
då ska hennes tidigare man som sände iväg henne inte ta henne till hustru igen efter att hon blivit orenad. Det är en styggelse inför Herren (Jahve) och du ska inte förorsaka att landet syndar, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arv. [Matt 5:31–32; 19:3–9]
Du ska inte förtrycka en inhyrd tjänare som är fattig och behövande, oavsett om han är en av dina bröder eller en främling som är i ditt land inom dina portar.
Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egyptens land. Därför befaller jag dig att göra allt detta. [2 Mos 23:11; 3 Mos 19:9–10; 23:22]
Därför ska det vara så: När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig ro från alla dina fiender runtomkring i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som ett arv för att besitta (inta) det, då ska du fullständigt utradera minnet av Amalek från under himlarna. Glöm inte detta! [Saul glömde, se 1 Sam 15, men amalekiterna (även kallade agagiterna) mötte sitt öde i slutet på Esters bok, se Est 3:1; 9:10.]
Och det ska ske när du kommer in i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arv och intar det och bosätter dig där,
att du ska ta det första av all frukt från marken,
som du ska bärga från marken som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig, och du ska lägga det i en korg och du ska gå till den plats som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska utvälja för att hans namn ska bo där,
och du ska komma till prästen som ska finnas i de dagarna och säga till honom: "Jag förklarar (bekänner) idag inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim) att jag har kommit till det land som Herren (Jahve) med ed lovade våra fäder att ge oss".
Han har fört oss till denna plats och gett oss detta land, ett land som flyter av mjölk och honung.
Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."

Och på den dagen då du ska gå över Jordan till landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, ska du sätta upp stora stenar åt dig och vitkalka dem med kalk.

Och du ska skriva på dem alla ord i denna undervisning när du har gått över, för att du ska gå in i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gett dig, ett land som flyter av mjölk och honung som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har lovat dig.
Och det ska ske, om du lyssnar uppmärksamt på Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) röst, så att du håller (vaktar, skyddar) alla hans budord (klara tydliga befallningar – hebr. mitzvot) som jag befaller dig denna dag, för att Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska sätta dig högt över jordens alla länder.
Herren (Jahve) ska befalla välsignelsen att vara med dig i dina lador och i allt som du sätter din hand till, och han ska välsigna dig i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gett dig.
Och alla jordens folk ska se att Herrens (Jahves) namn är utropat (proklamerat) över dig, och de ska respektera (frukta, vörda, högakta) dig.
Herren (Jahve) ska öppna för dig hans goda skattkammare – himlarna, till att ge dig landets regn i sin tid (rätt årstid) och till att välsigna alla dina händers verk (arbete), och du ska låna ut till många länder, men du (själv) ska inte låna av någon.
Och din himmel, som är över ditt huvud, ska bli koppar och jorden som är under dig ska bli järn [1 Kung 17:1].
Herren (Jahve) ska göra ditt lands regn till pulver och stoft, från himlarna ska det komma ner över dig, till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
Herren (Jahve) ska låta dig bli slagen inför dina fiender [som hände vid Ai, se Jos 8], du ska dra ut mot dem på en väg och ska fly på sju vägar inför dem (framför deras ansikte) och du ska bli ett skräckexempel (varnande exempel) för alla jordens kungadömen.
Dina kroppar ska bli mat till luftens alla fåglar och till markens alla djur, och ingen ska fösa bort dem (hindra dem från att äta av kropparna).
Herren (Jahve) ska föra fram en nation mot dig långt bortifrån, från jordens ände, som gamen sveper ner, ett land vars språk du inte ska förstå [Jer 5:15–17],
Och han ska belägra dig i alla dina portar till dess dina höga och befästa murar, som du litar på, kommer ner i hela ditt land, och han ska belägra dig i alla dina portar i hela landet, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig.
Den ömsinta och barmhärtiga kvinnan ibland er, som inte skulle riskera att sätta sin fotsula på marken för ömsinthet och barmhärtighet, hennes ögon ska bli onda mot hennes man vid hennes barm och mot hennes son och mot hennes dotter,
Och Herren (Jahve) ska förskingra dig bland folken från den ena änden av världen till den andra änden av världen [Jer 9:16; 18:17; Hes 12:15], och där ska du tjäna andra gudar, som du inte känner, inte heller dina fäder, även trä och sten.
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahve) befallde Mose att skära med Israels söner i Moavs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb.[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet.]
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Ni har sett allt som Herren (Jahve) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Och vi tog deras land och gav det till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasses stam. [4 Mos 21:21–34; 32]
För ni vet (känner till, har intim kunskap om) hur vi bodde i Egyptens land, och hur vi drog mitt igenom länderna som vi passerade,
Och de kommande generationerna, dina söner som ska resas upp efter dig, och främlingen som ska komma fjärran ifrån, ska säga, när de ser landets plågor och sjukdomarna med vilka Herren (Jahve) har låtit det insjukna,
och att hela detta land är svavel och salt och en eld, att det inte är besått, inte blomstrar, inget gräs växer där, det är omstörtat som Sodom och Gomorra [1 Mos 19], Adma och Zeboim [1 Mos 14:2; Hos 11:8], som Herren (Jahve) omstörtade i sin vrede och i sin ilska,
alla länder ska säga: "Varför har Herren (Jahve) gjort så här mot detta land? Vad betyder hettan (intensiteten) i denna stora vrede?"
Då ska människor säga: "Eftersom de övergav Herrens (Jahves) förbund, deras fäders Gud (Elohim), som han hade skurit med dem när han förde dem upp, ut ur Egyptens land,
därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot detta land, för att ge dem alla de förbannelser som är skrivna i denna bok,
och Herren (Jahve) utrotade dem från deras land i vrede och i ilska och med stor upprördhet (harm, indignation) och kastade dem till ett annat land, så som det är denna dag."
Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska föra dig in i det land som dina fäder besuttit, och du ska besitta det, och han ska göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder.
Vad jag befaller dig i dag är att älska Herren din Gud,
    vandra på hans vägar
    och hålla budord (klara tydliga befallningar)
    och förordningar (ordagrant "saker inristat")
    och påbud (bindande juridiska beslut).
Då ska du leva och föröka dig och Herren din Gud ska välsigna dig i det land som du snart ska ta i besittning.
I dag kallar jag himlarna och jorden som vittnen att jag låtit er välja mellan liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj livet, så att du och dina efterkommande får leva! [Förbund mellan två människor bevittnades alltid av en tredje part. Om en person inte levde upp till förbundets krav kunde den andre personen tillkalla vittnena för att bekräfta vad som sagts. Mose kallar på himlar och jord att vara vittnen.]
Herren (Jahve) ska göra med dem [de sju folken i Kanaans land] som han gjorde med Shion och Og, amoréernas kungar, när han förgjorde dem och deras land [4 Mos 21:21–35].
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
då ska det ske när mycket ondska och bekymmer kommer över dem att denna sång ska vara för dem ett vittnesbörd (ett vittne som vittnar). Den ska inte bli bortglömd i munnarna på deras ättlingar, eftersom jag känner till deras fantasier, hur de agerar redan nu, innan jag har fört dem till landet som jag med ed har lovat."
Han gav Josua, Nuns son ett uppdrag och sade: "Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig) [Jos 1:6–9], för du ska föra Israels söner in i det land som jag med ed har lovat dem och jag ska vara med dig." [Se vers 7].
Samla till mig alla äldste från dina stammar och dina ledare, så att jag kan tala dessa ord i deras öron och kalla himlarna och jorden att vittna mot dem.

Lyssna (ge ert öra) ni himlar och jag ska tala!
    Låt jorden höra min muns ord.
Han (Herren) hittade honom (Israel) i ett ökenland,
    på avskrädeshögen i en vindpinad vildmark.
Han omslöt (gav beskydd åt) honom,
    han tog hand om (förbarmade sig över) honom,
    han behöll (bevarade) honom som sin ögonsten (ordagrant: vaktade honom som pupillen i sitt eget öga).
Han lät honom resa på jordens höga platser
    och han åt fältens frukter.
Han lät honom suga honung ur klippan
    och olja ur den hårda stenen,
En eld har tänts i mina näsborrar
    och brinner till Sheols (underjordens) djup.
Den slukar jordens grödor
    och sätter bergens grundvalar i brand. [Uttrycket "En eld har tänts i mina näsborrar" är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant "brinnande näsa".]
"Gå du upp till detta Abarims berg, till berget Nebo, som är i Moavs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner som en ägodel,
Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger Israels söner. [Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]
Och till Josef sade han: "Välsignat av Herren (Jahve) är hans land. Från himlarnas dyrbarheter, från daggen, och från djupen som ligger därunder,
och från jordens dyrbara ting och dess fullhet, och hans välvilja som bor i naturen – låt välsignelserna komma över Josefs huvud, och över kronan på hans huvud, som är prins bland sina bröder.
Hans oxes förstling, han är majestätisk, hans horn är en vildoxes horn, med dem ska han stånga folken, allesammans ända till jordens yttersta gräns, de är Efraims tiotusen och de är Manasses tusen." [Efraim är ju den yngre men nämns ändå först. Manasse är den större stammen men Efraim har ändå en armé som är tio gånger större.]
Israel ska bo (slå läger) [och växa som folk] i trygghet,
    Jakobs källa [bildligt för Jakobs ättlingar, se vers 6–24]
        i ett land,
    med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg. [Vers 28 formar en kiasm där land står i centrum i den hebreiska texten, omgärdat av mänskligt och agrikulturellt liv som växer. Det judiska folket lever i trygghet och växer till i antal från Jakob som är källan. Växtligheten har sin vattenkälla från daggen som gör att marken grönskar och växer.]
Mose gick [norrut] från öknen i Moab upp till berget Nebo, som ligger [på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen Pisga. [En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren (Jahve) honom hela landet [som han blivit lovad att få se 5 Mos 32:49]:
[Mose står på den östra kanten mitt i det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead [norrut längs med bergskammen] ända till [staden] Dan [i norr]
och hela Naftali [Galileen i norr]
och Efraims och Manasses land [i centrala norra delen]
och hela Judas land ända till havet i väster [södra centrala delen fram till Medelhavet]
Herren (Jahve) sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."
Där i Moavs land dog Herrens tjänare Mose, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Och han begravdes i dalen i Moavs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.
vad det gäller alla tecken och under (mirakler) som Herren (Jahve) sänt honom att göra i Egyptens land,
    med (till/mot) farao
    och med (till/mot) alla hans tjänare
    och med (till/mot) hela hans land,

Josua (107)

Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Från öknen [vildmarken, i söder]
    och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr]
och ända till den stora floden,
    floden Eufrat [i öst], över hela hettiternas land [västra Syrien och den dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6] och till det Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust). [Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14–19, se även 1 Mos 15:18–21; 5 Mos 11:24.
    Libanon betyder ordagrant "vit", och syftar på de vita trädbevuxna snöbeklädda bergskedjorna i norr i nuvarande Libanon. Här i vers 4 är enda gången det står "detta Libanon", ett liknande uttryck finns i Jos 1:2 om "denna Jordan". Det kan syfta på att området var synligt, och Libanon representerar då de vita snöbetäckta bergen i norr (bl.a. Hermon) som är synligt från Döda havet en klar dag.
    Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som "hettiternas land". På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var de starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används "hettiternas land" som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judéen, men inkluderar även området i västra Syrien.]
[Josua står inför en enorm utmaning att leda folket och inta landet. Fyrtio år tidigare hade israeliterna vacklat i tron vid spejarnas rapport, se 4 Mos 13:1–33. Samma sju folkslag finns kvar nu också, men det gör även Guds löften. Uppmaningen "var stark och frimodig" upprepas tre gånger, se vers 6, 7 och 9. Den har uttalats tidigare också, se 5 Mos 31:6, 7, 23 och kommer även senare, se Jos 1:18; 10:25. Detta med mod går som en röd tråd ända från Kalebs lugna och trosfriska uppmaning, se 4 Mos 13:30 genom hela 5 Moseboken till Josuas slutliga uppmaningar, se Jos 10:25; 23:6. Här kan man skönja en parallell till Jesu missionsbefallning i Matt 28:18–20. När Jesus lämnar lärjungarna ger han uppdraget att expandera Guds rike i hela världen (inta landet) med löftet om att Gud är med varje dag (jag ska inte lämna eller överge dig)!] Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
För du ska som arv åt detta folk fördela det land
    som jag med ed lovade deras fäder att ge dem.
"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
Kom ihåg ordet som Herrens (Jahves) tjänare Mose befallde er när han sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er vila och ska ge er detta land.
Era hustrur, och era små ska förbli i landet som Mose gett er på andra sidan Jordan, men ni ska gå över före era bröder, alla mäktiga män rustade till strid för att hjälpa dem,
till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången."
Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sade: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
    De begav sig i väg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där. [Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]
Jerikos kung fick följande rapport: "Viktig information! Israeliska män har kommit hit i natt för att utforska landet."
Då sände Jerikos kung denna order till Rahab (Rachav):
    "Överlämna männen som kom till dig (dina klienter), de som kom till ditt hus, för de är här för att utforska landet." [I den hebreiska texten ligger det en sexuell anspelning på "kom till dig", det är antagligen därför den hebreiska författaren lägger till "de som kom till ditt hus", för att förtydliga att de inte köpte hennes tjänster.]
och sade till dem: "Jag vet (har förstått) att Herren har gett landet åt er, förskräckelse för er har fallit över oss och alla som bor i landet skälver (smälter) inför er. [Ordet smälter beskriver en förändring som inte går att stå emot. Kananiterna i Jeriko var skräckslagna inför israeliterna och kunde inte göra någonting åt situationen.]
När vi hörde detta tappade vi allt mod och vågade knappt andas i skräck inför er. För Herren er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden.
Männen sade till henne: "Om du dör, då dör vi också. Om du inte förråder oss ska vi visa barmhärtighet mot dig när Herren ger oss landet." [Männen går i borgen med sina egna liv.]
Se, när vi kommer in i landet, ska du binda ett rosenrött rep i fönstret som du firar ner oss genom, och du ska samla till dig i huset din far och din mor och dina bröder och hela din fars hushåll.
Och de sade till Josua: "Herren (Jahve) har verkligen (sannerligen, helt säkert) gett landet i våra händer, och dessutom smälter alla landets invånare bort [beskriver något som de omöjligt kan stå emot] från vårt ansikte.
Se, hela jordens Herres (Adonais) förbundsark går före er över Jordan. [Josua fortsätter och ger anledningen till att de kan lita på att de ska segra:] "Se, arken! Hela jordens Herres (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) förbundsark ska gå framför er i [ner i] Jordan [floden].
Och det ska ske att när prästerna som bär Herrens (Jahves) förbundsark sätter sina fotsulor i Jordans vatten, då ska hela jordens Herre (Adonai) låta Jordans vatten skäras av, även vattnet som kommer uppströms ifrån och det ska stå i en hög. [Detta påminner om hur de korsade Röda havet, se 2 Mos 14.]
för att alla jordens folk ska känna (ha kunskap om) Herrens (Jahves) den mäktiges hand, så att ni vördar (fruktar) Herren er Gud (Jahve Elohim) för evigt."
För Israels söner vandrade fyrtio år i öknen, även stridsmännen som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung.
Och de åt av landets mat på dagen efter Pesach, osyrat bröd och rostat korn på samma dag.
Och mannat upphörde på morgonen efter att de ätit av landets mat. Israels söner hade inte längre något manna [2 Mos 16:35] utan de åt av Kanaans lands frukt det året.
Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"
Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Så var Herren (Jahve) med Josua och han var aktad i hela landet.
Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sade: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai. [Ai har traditionellt identifierats med Et-tell 14 kilometer väster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 kilometer västerut passar bättre in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se Jos 8:4.]
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
När kananéerna och alla invånare i landet hör om det, kommer de att omringa oss och hugga av vårt namn från jorden, och vad ska du göra för ditt stora namn?
Jag såg bland bytet en fin mantel från Sinear [dessa fint broderade mantlar från Babylon (1 Mos 10:10) sveptes vid den här tiden över ena axeln med den andra änden över andra armen] och 200 shekel [omkring 2,5 kg] silver och en tunga (stav) av guld [kanske en skulptur eller en avlång guldtacka] med vikten 50 shekel [omkring 0,5 kg], då åtrådde [2 Mos 20:17] jag dem och tog dem. Och se, jag har gömt dem i marken mitt i mitt tält. Silvret ligger underst."
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket [inte bara 3 000, se Jos 7:5] med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Och de sade till honom: "Från ett väldigt avlägset land, har dina tjänare kommit för Herren (Jahve) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten,
Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sade: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.'
Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden och södern och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtivs sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbyggden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt.
Och Josua slog dem från Kadesh Barnea [längst i söder] ända till Gaza [vid Medelhavet] och hela Goshen [området mellan Hebron och Negevöknen] ända till Givon [strax nordväst om Jerusalem].
Och alla dess kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren Israels Gud (Jahve Elohim) stred för Israel.
till kananéerna i öster och väster
och amoréerna
och hettiterna
och perisséerna
och jebusiterna i Bergsbygden
och hivéerna under Hebron i Mitspas land.
Så tog Josua hela landet, Bergsbygden och hela Södern och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsland och dess lågland (hebr. shefela),
Ingen anakit lämnades i Israels söners land, bara i Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar. Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Detta är landets kungar som Israels söner slog och besatte deras land på andra sidan Jordan mot soluppgången, från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.

Detta är landet som återstår: Hela filistéernas område och hela geshureerna
I söder, hela kananéernas land och Mera som tillhör sidonierna [Kanaans ättlingar från Tsidon, se 1 Mos 10:15 – från Sidon i nuvarande Libanon] till Afek till amoréernas gräns,
och gevaleernas land och hela Libanon mot soluppgången från Baal–Gad under berget Hermon till Chamats ingång,
Dela nu detta land som ett arv till de nio stammarna och halva Manasse stam." [De andra två stammarna (Ruben och Gad) och den andra halvan av Manasse hade sin arvedel öster om Jordan, se vers 8–33 och 4 Mos 32.]
och alla städer i låglandet och hela Sichons kungarike, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, som Mose slog med Midjans ledare, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Sichons furstar som bodde i landet,
Och deras gräns var Jazer och alla Gileads städer och hälften av Ammons barns land till Aroer som är framför Rabba,
Och detta är arvet som Israels söner tog i Kanaans land, som prästen Elazar och Josua, Nuns son och huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar fördelade till dem,
Josefs söner var två stammar, Manasse och Efraim. Och de gav ingen del till Leviterna i landet, förutom städer att bo i med öppet land runtomkring för deras boskap och småboskap.
Som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet. [Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se 4 Mos 35:1–2; Jer 32:8–9; Apg 4:36–37.]
40 år gammal var jag när Mose Herrens (Jahves) tjänare sände mig från Kadesh–Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta.
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Tidigare hette Hebron Kirjat-Arba, som var den Arba som var den största mannen bland anakiterna. Och landet hade ro (tystnad, vila) från krig. [Arba är hebreiska för talet fyra, så Kirjat-Arba är "staden av fyra" eller "Tetrapolis". Det finns olika rabbinska förklaringar till namnet, fyra patriarker är begravda där (Adam, Abraham, Isak och Jakob), fyra matriarker är begravda där (Eva, Sarah, Rebecka och Lea), staden var platsen Abraham utgick när han bekämpade fyra kungar.]
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse, eftersom du har satt mig i sydlandet, ge mig därför en vattenkälla." Och han gav henne den Övre källan och den Nedre källan.
Och tio delar föll på Manasse vid sidan om Gileads land och Bashan som är på andra sidan Jordan,
eftersom Manasses döttrar hade ett arv bland hans söner och Gilead tillhörde resten av Manasses söner.
Tappoach land tillhörde Manasse men Tappoach på gränsen till Manasse tillhörde Efraims söner.
Men Manasses söner kunde inte driva ut invånarna i dessa städer för kananéerna var beslutna att bo i detta land.
Och Josua sade till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsbygd är för trångt för dig." [Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten.]
Och Josefs söner sade: "Bergsbygden är inte tillräckligt för oss och alla kananéerna som bor i landets dal har vagnar av järn, både de som är i Beit-Shean och dess byar och de som är i Jizreels dal."
[Detta är det kiastiska centrumet i kapitel 13-24.] Och hela Israels söners församling samlade ihop sig tillsammans i Shilo och satte upp mötestältet där och landet var underkuvat framför dem.
Och Josua sade till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta att gå och besitta landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er?
Utse åt er tre män för varje stam och jag ska sända dem och de ska stå upp och vandra genom landet och beskriva det som är ert arv och de ska komma till mig.
Och ni ska beskriva landet i dess sju delar och föra hit beskrivningen till mig och jag ska kasta lott för er inför Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Och männen steg upp och gick, och Josua befallde dem som gick för att beskriva landet och sade: "Gå och vandra genom landet och beskriv det och kom tillbaka till mig och jag ska kasta lott för er här inför Herrens (Jahves) ansikte i Shilo."
Och männen gick och passerade genom landet och beskrev det med städerna i sju delar i en bok och de kom tillbaka till Josua, till lägret i Shilo.
Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.
När de avslutat utdelandet av land som ett arv med dess gränser, gav Israels söner ett arv till Josua, Nuns son, i deras mitt.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för deras fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
och de talade till dem i Shilo i Kanaans land och sade: "Herren (Jahve) befallde genom Mose hand att ge oss städer att bo i med öppet land runtomkring för vår boskap."
Så gav Herren (Jahve) Israel hela landet som han hade lovat (gett sin ed) till deras fäder och de besatte det och bodde där.
Nu har Herren er Gud (Jahve Elohim) gett vila till era bröder, som han talade till dem. Vänd nu därför tillbaka och gå till era tält i landet där ni har er besittning, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav till er på andra sidan Jordan.
Och Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam återvände och lämnade Israels söner ut från Shilo, som är i Kanaans land för att gå till Gileads land, till landet för deras besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahves) befallning genom Mose hand.
Och när de kom till området vid Jordan som är i Kanaans land byggde Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam där ett altare vid Jordan, ett stort altare att se på.
Och Israels söner hörde sägas: "Se, Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam har byggt ett altare framför Kanaans land, i området vid Jordan på den sida som vetter mot Israels söner."
Och Israels söner sände Pinchas, son till prästen Elazar, till Rubens söner och till Gads söner och till halva Manasse stam i Gileads land,
Och de kom till Rubens söner och till Gads söner och till halva Manasse stam i Gileads land, och talade med dem och sade:
Och om landet som ni besitter blir orent, kom då över till landet med Herrens (Jahves) besittning, där Herrens (Jahves) Tabernakel finns och ta er besittning bland oss, men gör inte uppror mot Herren (Jahve) och gör inte uppror mot oss genom att bygga ett altare vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare.
Och Pinchas, prästen Elazars son, återvände från Rubens söner och från Gads söner ut från Gileads land till Kanaans land till Israels söner och tog med sig ord.
Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde.
Och Herren er Gud (Jahve Elohim) han ska kasta ut dem framför er och driva bort dem från era ansikten (er åsyn), och ni ska besätta landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat till er.
Se, jag vandrar (tar nu nästa steg) på den väg allt [vi alla här] i världen måste gå [1 Kung 2:2], betänk därför i hela ert hjärta och med hela er själ att inte en enda sak av allt det goda som Herren er Gud (Jahve Elohim) talade över er har uteblivit, allt har kommit till er, inget av det saknas.
när ni begår överträdelser mot Herren er Guds (Jahve Elohims) förbund som han har befallt er och går och tjänar andra gudar och tillber dem. Då ska Herrens (Jahves) vrede upptändas mot er och ni ska förgås med hast från det goda land som han har gett till er."
Och jag tog er far Abraham från andra sidan floden (Eufrat) och ledde honom genom alla Kanaans länder och förökade hans säd och gav honom Isak.
Och jag förde er till amoréernas land som bodde bortom Jordan, och de stred med er och jag gav dem i er hand och ni besatte deras land och jag förgjorde dem framför er.
Och jag gav er ett land på vilket ni inte hade arbetat, och städer som ni inte hade byggt, och ni bodde i dem, ni åt av vingårdar och olivlundar som ni inte planterat.
Och om det verkar ont för er att tjäna Herren (Jahve), välj idag vem ni vill tjäna, om det är gudarna som era fäder tjänade som var på andra sidan floden (Eufrat) eller amoréernas gudar, i vars land ni bor. Och vi, jag och mitt hus ska tjäna Herren (Jahve)."
Vi vet att Herren är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur slavhuset [2 Mos 20:2]. Vi kommer ihåg hur han har gjort stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss på vår vandring och från folken vi passerade.
[Vi vet att] Herren har jagat i väg alla dessa folk för oss, också amoréerna som bodde i landet. Vi vill också tjäna (tillbe) Herren, för han är vår Gud."

Domarboken (60)

Herren (Jahve) svarade: "Juda [stam] ska gå upp, se jag har gett landet i hans hand." [Folket befinner sig i Gilgal i närheten av Jeriko, se Dom 2:1; Jos 4:20.]
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse [extra favör], eftersom du har satt mig i Sydlandet, ge mig därför vattenkällor." Och Kaleb gav henne den Övre källan och den Nedre källan [Jos 15:19].
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
Och Manasse drev inte ut invånarna från:
Beit-Shean och dess byar (döttrar),
Taenach och dess byar (döttrar)
invånarna i Dor och dess byar (döttrar),
Jibleam och dess byar (döttrar),
invånarna i Megiddo och dess byar (döttrar) utan kananéerna var beslutna att bo i det landet.
utan Asher bodde bland kananéerna, landets invånare, för de drev inte ut dem.
Naftali drev inte ut invånarna från Beit-Shemesh och invånarna från Beit-Anat utan bodde bland kananéerna, landets invånare. Dock blev Beit-Shemesh och Beit-Anats invånare tvångsarbetare (skattskyldiga).
[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1–2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:9, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15–16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs mellan profeten (Dom 6:8) och Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se 2 Mos 23:20–23; 33:2; 32:34.] Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sade: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sade: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4],
och ni ska inte skära förbund med invånarna i detta land [2 Mos 23:32], ni ska bryta ner deras altaren [5 Mos 7:2], men ni har inte lyssnat på min röst. Vad är det ni har gjort?"
När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet.
Och de övergav Herren (Jahve) deras fäders Gud (Elohim) som fört dem ut från Egyptens land och följde andra gudar, folkets gudar som var runt omkring dem, och tillbad dem och de provocerade (förtörnade) Herren (Jahve).
Och landet hade ro i 40 år. Sedan dog Otniel, Kenaz son. [Frasen "Herrens ande kom över honom" i vers 10 återkommer fyra gånger till i boken, se Dom 6:34; 11:29; 14:19; 15:14. I GT kommer Anden över människor för att få kraft att utföra Guds uppdrag. Uttrycket återkommer även om kungar, se 1 Sam 11:6; 16:13–14]
Och de väntade tills de skämdes, men se, han öppnade inte dörrarna till det övre rummet. Därför tog de nycklarna och öppnade, och se, deras herre hade fallit ner död på golvet (marken).
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
Sedan tog Chevers hustru Jael en tältpinne och tog en hammare i sin hand och gick sakta till honom och slog tältpinnen genom hans tinning och genomborrade honom ner till marken, för han låg i djup sömn. Så blev han medvetslös och dog.
Herre (Jahve) när du drar ut från Seir,
    när du marscherar ut från Edoms fält bävar jorden,
himlarna dryper,
    även molnen dryper vatten.
Så må alla dina fiender förgås Herre (Jahve),
    men de som älskar honom ska vara som solen när den går fram i sin makt.
-
Och landet hade ro i 40 år.
och de slog läger mitt emot dem och förstörde (fördärvade) markens gröda, ända till Gaza [i väst], och lämnade inget ätbart i Israel, varken får, oxar eller åsnor.
För de kom in med sin boskap och sina tält och de kom som gräshoppor i stora skaror – både de och deras kameler var omöjliga att räkna – och de kom in i landet för att förstöra det.
Jag räddade er från Egyptens hand,
    och från alla andra förtryckares hand.
Jag drev undan dem för er,
    och gav er deras land.
Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud (Jahve Elohim),
    ni ska inte tillbe (vörda, frukta) amoréernas gudar i vars land ni bor,
men ni lyssnade inte på mig."[Israeliterna hade börjat tillbe fertilitetsguden Baal, och hans älskarinna Asherah. Genom att offra sina förstfödda söner i eld och genom sexuella riter trodde man att man kunde väcka upp Baal så han gav goda skördar.]
se, jag ska lägga en ulltuss på tröskplatsen, om det är dagg bara på ullen och det är torrt på hela marken, då ska jag veta att du vill rädda Israel med min hand som du har talat."
Och Gideon sade till Gud (Elohim): "Låt inte din vrede upptändas mot mig, och jag ska tala bara en gång till, låt mig pröva, jag ber dig, men denna gång med ulltussen, låt det vara torrt på ulltussen och fullt med dagg på marken."
Och Gud (Elohim) gjorde så den natten, för det var torrt bara på ulltussen och det var dagg på marken.
Och Midjan underkastades inför Israels söner och de lyfte inte längre upp sina huvuden. Och landet hade ro i 40 år i Gideons dagar.
Och Gaal talade igen och sade: "Se, det kommer ner folk från landets navel (upphöjda platå; centrala delar, mitt) och en grupp kommer via Elon-Meonenins väg." [Elon-Meonenin betyder ordatrant "uppenbarelsen ek". Samma ek vid Shechem nämns tidigare i vers 5–6. Vid samma plats hade Abraham en uppenbarelse, se 1 Mos 12:6. Se även Jos 24:25–27.]
Och han hade
    30 söner [jmf Dom 12:14]
    som red på 30 åsneföl [en kung i fredliga syften red på en åsna, se 2 Sam 16:2; Sak 9:9–10]
    och de hade 30 städer
som kallas Chavot-Jair [Jairs tältbyar] till denna dag och finns i Gileads land [öster om Galileiska sjön].
Och de förtryckte [ovanligt ord, används bara här och i 2 Mos 15:6] och krossade Israels söner det året – [under totalt] 18 år [förtryckte de] alla Israels söner som var bortom Jordan i amoréernas land som är i Gilead.
Och Jiftach flydde från sina bröder och bodde i Tobs land och där samlades diverse löst folk till Jiftach och de drog ut med honom.
Och det blev så att när Ammons söner stred mot Israel gick Gileads äldste och hämtade Jiftach från Tobs land.
Och Jiftach sände budbärare till Ammons söners kung och sade: "Vad har du med mig att göra? Varför har du kommit för att strida mot mitt land?"
Och Ammons söners kung sade till Jiftachs budbärare: "Eftersom Israel tog mitt land när ni kom upp från Egypten, från Arnon ända till Jabbok och till Jordan, lämna därför tillbaka dess städer i shalom (fred)."
och han sade till honom:
"Så säger Jiftach: Israel tog inte landet från Moav och inte Ammons söners land. [Nu följer en lång utläggning där Jiftach visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moav som är ättlingar till Lot som var Abrahams brorson samt Edom som är ättlingar till Esau som var Jakobs bror. Det som Jiftach nu redogör för från vers 16 till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se 4 Mos 21:21–26.]
och Israel sände budbärare till Edom och sade: ’Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,’ men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moavs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
Och de vandrade genom öknen och gick runt (tog en omväg runt) Edoms land och Moavs land och kom till östra sidan om Moav och de slog läger på den andra sidan om Arnon. Men de kom inte innanför Moavs gränser för Arnon var Moavs gräns.
Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sade till honom: ’Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.’
Och Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) gav Sichon och hela hans folk i Israels hand och de slog dem. Så besatte Israel hela amoréernas land, landets invånare.
Och sevoluniten Elon dog och han blev begravd i Ajalon i Zevoluns land.
Och Avdon, Hallels son, piratoniten, dog och han blev begravd i Piraton i Efraims land i amalekiternas bergsbygd.
Och det skedde när flamman steg upp mot himlarna från över altaret att Herrens (Jahves) ängel steg upp i altarets flamma. Och Manoach och hans hustru såg det och de föll ner på sina ansikten på marken.
När folket såg honom, prisade de sina gudar genom att säga:
"Vår gud har gett vår fiende
    i vår hand,
och den som fördärvat vårt land,
    som har slagit (dödat) många av oss."
Och Dans söner sände från deras familjer fem män från deras mitt, män, soldatsöner, från Tsora [Simsons födelsestad, se Dom 13:2] och från Eshtaol [det var i området mellan dessa städer i Låglandet som Herrens Ande började röra vid Simson, se Dom 13:25] till att genomsöka (bespeja, spionera på) landet och till att utforska det, och de sade till dem: "Gå och utforska landet."
    Och de kom till Efraims bergsbygd och till Michas hus och övernattade där.
Och de fem männen gick vidare och kom till Laish [i norr]. [Hebr. lajish betyder "fullvuxet lejon". Staden kallas även Leshem, se Jos 19:47. Den ligger vid foten av berget Hermon i Israels nordligaste del och döps senare om till Dan, se vers 29. I Mose välsignelse över Dan är formuleringen att Dan ska vara en lejonunge som skuttar fram i Bashan (som är ett annat namn på samma område), se 5 Mos 33:22.] De [de fem spejarna] såg folket som var där inne, [de] bodde tryggt efter sidoniernas påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat), hade ro och trygghet och ingen talade skam i landet [med] ärvt styre (hebr. etser, finns bara här) och de var avlägsna (på långt avstånd) från sidonierna, och ingen talade till dem med en människa.
De svarade [på en gång]: "Stig upp och låt oss dra upp över dem, eftersom vi har sett landet, och se det är mycket gott. Och de är stilla, vi tvekar (atsal, används bara här) inte till att gå, till att komma till att ärva landet.
När vi kommer ska vi komma till ett tryggt folk och landet är rymligt händerna eftersom Gud (Elohim) har gett det i våra händer, en plats som ingen där har behov av, alla ting som [finns] i världen (på jorden).
Och de svarade, de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) området vid Laish område, och sade till sina bröder: "Vet ni att i detta hus finns en efod [prästerlig klädnad, se 2 Mos 28:4–6] och en terafim (husgud) [Dom 17:5] och en skuren avbild och en gjuten avbild [Dom 17:3]? Och nu, vet (betänk) vad ni ska göra."
Och de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) landet gick upp och kom dit och tog den skurna avbilden och efoden [prästens klädnad] och terafimen (husguden) och den gjutna avbilden. Och prästen stod i portens öppning med de 600 männen omgjordade med sina stridsvapen.
Och Dans söner reste upp åt sig själva en bildstod, och Jonatan, Gershons son, Manashes son, han och hans bröder var präster åt daniternas stam till den dag då de gick i fångenskap från landet.
Och det skedde att alla som såg det sade: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag." [Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att shocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan 1 Sam 11:7 och vers 29–30 som är slående.] Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala! [Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på de som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jmf Dom 19:25; 20:5.]
Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahve) vid Mitspa.
Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22 000 män på marken.
Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner 18 000 män till marken, alla dessa med dragna svärd.
Och de fann från Javesh-Gileads invånare 400 unga jungfrur som inte haft sexuellt umgänge med en man genom att ligga i hans säng. Och de förde dem till lägret i Shilo som är i Kanaans land.
och se (bevaka), se om Shilos döttrar går ut till att dansa i danserna och (om/när) de går ut från vingårdarna och grip (fånga) åt er var man sin hustru från Shilos döttrar och gå till Benjamins land.

Rut (4)

På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet. [Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moavs land.
Hon begav hon sig i väg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i vers 6–7 är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
Rut föll ned med ansiktet mot marken och sade till honom: "Varför är du så god och vänlig (nåderik) mot mig, jag är ju bara en främling?"
Boas svarade henne: "Man har berättat för mig om allt du gjort för din svärmor [Noomi] sedan din make [Mahlon, se Rut 4:10] dog – hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut.

1 Samuelsboken (52)

Han reser den svage ur stoftet,
    den fattige lyfter han ur dyn.
Han låter dem sitta bland furstar,
    och ger dem en ärofylld plats.
För jordens fästen (pelare) tillhör Herren (Jahve),
    på dem har han lagt världen (jordens yta).
Herrens (Jahves) fiender krossas i bitar,
    han dundrar mot dem [från sin tron] i himlen,
Herren (Jahve) dömer [alla folk] till jordens alla ändar.
    Åt sin konung ger han styrka,
    lyfter högt sin smordes spira."
Och Samuel växte och Herren (Jahve) var med honom och lät inte något av hans ord falla till marken. [De profetiska orden han uttalade uppfylldes.]
Och när Herrens (Jahves) förbundsark kom in i lägret, ropade hela Israel med en stark röst, så att marken skakade (vibrerade av ljudet).
Och när Ashdods invånare steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahves) ark. Och de tog Dagon och satte honom på sin plats igen.
Och när de steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahves) ark (igen), och Dagons huvud och båda hans handflator låg avhuggna på tröskeln, bara Dagons kropp var kvar av honom.
Därför ska ni göra avbilder av era bölder och avbilder av era möss som har plågat landet, och ni ska ge ära till Israels Gud (Elohim). Till äventyrs ska han då lätta sin hand från er och från era tillhörigheter och från ert land.
Och han gick genom Efraims bergsbygd och passerade genom Shalishas land men fann dem inte. Sedan passerade han genom Shaalims land men där var de inte, och han passerade genom benjaminiternas land men fann dem inte.
När de kom till Tsofs land [i närheten av Rama] sade Saul till sin tjänare som var med honom: "Kom och låt oss återvända så att inte min far slutar bry sig om åsnorna och oroar sig för oss istället."
"Imorgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
Samuel sade då till folket:
"Det är Herren (Jahve) som har valt (ordagrant gjort) Mose och Aron, och som fört era fäder upp ur Egyptens land.
Och Jonatan slog filistéernas avdelning som var i Geva [maskulin form av "kulle"] och filistéerna hörde om det. Och Saul blåste i shofaren över hela landet och sade: "Låt hebréerna höra." [Vid fyra tillfällen i Samuelsböckerna används den hebreiska stavningen Geva (maskulin form av ordet "kulle"), istället för Giva (den vanligare feminina formen för "kulle" som används tolv gånger i Samuelsböckerna). Det syftar troligen på samma plats, eventuellt vill författaren ge en annan betoning. Geva används i 1 Sam 13:3, 16; 14:5; 2 Sam 5:25 och Giva i 1 Sam 10:26; 11:4; 13:2, 15; 14:2, 16; 15:34; 22:6; 23:19; 26:1; 2 Sam 21:6; 23:29. Frasen Giva-Benjamin används i vers 2, 15 och 1 Sam 14:6, och anledningen kan vara att påminna om den tragiska händelsen i Dom 19–20.]
Några av hebréerna hade gått över Jordan till Gads land och Gilead [öster om Jordanfloden].
    Men Saul var fortfarande i Gilgal, och hela folket följde honom darrade av skräck.
Och fördärvarna kom ut från filistéernas läger i tre grupper:
en grupp tog vägen som leder till Ofra, till Shoals land,
Det fanns ingen smed i hela Israels land, för filistéerna sade: "Annars gör sig hebréerna svärd och spjut."
Och det blev ett skälvande i lägret på fältet och bland folket, förläggningen och utposterna darrade också, och jorden bävade, så växte det till en skräck från Gud (Elohim).
Och hela folket kom till skogen, och där fanns honung på marken.
Och Jonatan sade: "Min far har ställt till problem för landet, jag ber er, mina ögon har blivit klara när jag smakade lite av denna honung.
Och folket klädde sig i det tillspillogivna och tog får och oxar och kalvar och slaktade dem på marken och folket åt det med blodet. [Att äta ett slaktat djur med sitt blod var strängt förbjudet, men här gör hungern att folket inte bryr sig om att låta blodet rinna ut ur djuret innan de äter det.]
Men folket sade till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahve) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
I dag ska Herren (Jahve) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim),
Och David stack ner sin hand i väskan och tog upp en sten och slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk djupt in i Goliats panna, och han föll ner med ansiktet mot marken.
Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
Och Achishs tjänare sade till honom: "Är inte detta David, landets kung? Sjunger de inte om honom när de dansar och säger:
Saul har slagit sina 1 000,
    och (men) David sina 10 000?" [1 Sam 18:7]
Och profeten Gad sade till David: "Dröj inte i fästningen, lämna och gå in i Juda land." Då lämnade David och kom till Cherets skog.
Se därför efter och skaffa er kunskap om alla dolda platser där han kan gömma sig, och kom tillbaka till mig med säkra uppgifter och jag ska gå med er, och det ska ske om han är i landet att jag ska finna honom bland Judas alla tusenden."
Men det kom en budbärare till Saul och sade. "Skynda dig och kom för filistéerna har gjort en räd över landet."
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Och när Avigajil såg David skyndade hon sig att stiga ner från sin åsna och föll ner framför David på sitt ansikte och böjde sig ner till marken.
Och hon steg upp och böjde sig ner med ansiktet mot marken och sade: "Se, din tjänarinna är en tjänare till att tvätta min herres tjänares fötter."
Och David och Avishaj kom till folket på natten, och se, Saul låg och sov innanför barrikaden med sitt spjut nerstucket i marken vid sitt huvud, och Avner och folket låg runt omkring honom.
Och Avishaj sade till David: "Gud (Elohim) har gett dina fiender i din hand idag, låt mig därför slå honom, jag ber dig, med spjutet till marken i ett slag, och jag ska inte slå honom en andra gång."
Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sade i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna) på att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
Och David och hans män gick upp och gjorde en räd mot geshuriterna och gizriterna och amalekiterna för dessa var landets invånare sedan gammalt, när man går upp till Shora och till Egyptens land.
Och David slog landet och lämnade varken man eller kvinna levande, och han tog bort fåren och oxarna och åsnorna och kamelerna och dräkterna. Och han återvände och kom till Achish.
Samuel var nu död och hela Israel hade sörjt honom och begravt honom i Rama, i hans egen stad. Saul hade tagit bort (förbjudit, utrotat) alla siare som frågade andar (demoner) eller familjeandar (spiritister) ut ur landet. [3 Mos 19:31; 20:6]
Och kvinnan sade till honom: "Se, du vet vad Saul har gjort, hur han har rensat ut (huggit bort) de som siar (skådar) genom en ande (demon) eller en familjeande ut ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv som blir min död?"
Och kungen sade till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinna sade till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
    Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är täckt i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Och Saul föll raklång i sin fulla längd på marken och var mycket rädd, på grund av Samuels ord. Och det fanns ingen styrka i honom, för han åt inget bröd hela dagen eller hela natten. [Saul hade tydligen fastat som en förberedelse inför detta besök. Ironiskt nog utövade han religiös hängivenhet för att bryta mot Guds bud.]
Men han vägrade och sade. "Jag ska inte äta." Men hans tjänare tillsammans med kvinnan uppmanade honom och han lyssnade på deras röst. Så han steg upp från marken och satt på sängen.
Och David steg upp tidigt, han och hans män, och lämnade på morgonen för att återvända till filistéernas land. Och filistéerna gick upp till Jizreel.
Och när han hade fört ner honom, se då var de utspridda över hela området och åt och drack och festade, eftersom bytet som de tagit från filistéerna och från Juda var stort.
Och de högg av hans huvud och tog av hans rustning och skickade runt i filistéernas land, för att bära budskapet till sina avgudahus och till folket.

2 Samuelsboken (40)

På den tredje dagen kom en man kom från Sauls läger [i Jezereldalen] med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud [två tydliga tecken på sorg]. När han kom till David föll han ner på marken och böjde sig ner. [Avstånden mellan Sauls läger i Gilboa i Jezereldalen ner till området i Negev kring Beer-Sheva är drygt 20 mil, vanligtvis är det en 4-5 dagars vandring, men referensen till tredje dagen tyder på att han rört sig raskt med dessa brådskande nyheter.]
Och ännu en gång sade Avner till Asahel: "Vänd dig bort från att följa mig, varför ska jag slå dig till marken? Hur ska jag sedan kunna visa mitt ansikte för din bror Joav?"
Sedan sände Avner budbärare till David rakt ner och sade: "Vems är landet?" Och sade: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
Hur mycket mer när onda män har dödat en rättfärdig människa i hans eget hus på hans säng, ska jag inte utkräva hans blod av er hand och ta bort er från jorden?"
Och kungen och hans män gick till Jerusalem mot jevuséerna, invånarna i landet som talade till David och sade. "Om du inte avlägsnar de blinda och de lama ska du inte komma hit", de tänkte: David kan inte komma hit.
Jag har varit med dig på alla dina vägar
    och utrotat alla dina fiender för dig,
och jag ska göra dig ett stort namn,
    som de största namnen på jorden.
Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel,
    det som Gud (Elohim) själv kom och friköpte åt sig som sitt eget [1 Mos 12:1–3],
    för att göra sitt namn känt? [De första tre frågorna i vers 18 och 20 fokuserade på Davids personliga relation med Gud, här i den fjärde retoriska frågan skiftar fokus till Guds speciella relation med israeliterna:] Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar.
Och han slog Moav och mätte dem med ett mätsnöre, lät dem lägga sig ner på marken och han mätte två rader som han dödade och en hel rad fick leva. Och moabiterna blev Davids tjänare (slavar) och bar fram gåvor.
Och David sade: "Jag ska visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) [hålla mitt förbund] till Nachash son Chanon på samma sätt som han visade nåd (hebr. chesed) [var lojal] mot mig." Så David sände i sina tjänares händer (gåvor med sina tjänare) för att trösta honom efter hans far.
    Och Davids tjänare kom till Ammons söners land.
Och David bönade till Gud (Elohim) för ynglingen (hebr. naar) och David fastade och så ofta han gick in låg han hela natten på marken. [Även om Orija är död och David nu gift med Batsheva påminns läsaren om att barnet blev till när Orija levde. Tre olika ord för barnet används i vers 14–16: son, barn och yngling. Hebr. jeled är det vanliga ordet för ett litet barn, se vers 15, 18, 19, 21, 22. Att ordet naar används här (enda gången i detta kapitel) förstärker troligtvis Davids önskan att barnet skulle få växa upp till en frisk ung man. En liknande motsatt angivning av ålder återfinns i Rut 1:5.]
Och de äldste i hans hus steg upp och stod bredvid honom för att resa upp honom från marken, men han ville inte, inte heller åt han bröd (mat) med dem.
Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahves) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.
Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.
Och när kvinnan från Tekoa talade till kungen föll hon ner med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv och sade: "Rädda (hjälp) kungen!"
Och hon sade: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sade: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
för att ändra på förhållandena (ordagrant snurra på ansiktet) i denna sak har din tjänare Joav gjort detta, och min herre är vis, som Guds (Elohims) änglars vishet, till att veta (känna till) allt som finns på jorden."
Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sade: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.
Och Avshalom sade: "Om jag vore domare i landet så att alla män som har ett ärende eller rättsfall kunde komma till mig, och jag skulle ge honom rättvisa."
Och hela landet grät med hög röst när hela folket gick över och när kungen gick över bäcken Kidron, hela folket passerade över och tog vägen mot öknen.
Och Israel och Avshalom slog läger i Gileads land.
Och striden blev där utspridd över hela landets ansikte (yta) och skogen slukade mer folk än svärdet slukade den dagen.
Och Avshalom råkade hamna framför Davids tjänare. Och Avshalom red på sin mulåsna och mulåsnan gick in under de kraftiga grenarna på en terebint och hans huvud fastnade med ett stadigt grepp i terebinten och han blev hängande mellan himlarna och jorden och mulåsnan gick vidare. [Att han fastnar med huvudet i terebintens grenar beror förmodligen på hans väldiga hår som har trasslat in sig i grenarna. Se 2 Sam 14:26]
Och Joav sade till mannen som berättat för honom: "Och se, du såg det och varför slog du inte ner honom till marken? Jag skulle ha gett dig 10 stycken silver och en gördel."
Och Achimaats ropade och sade: "Shalom (allt är väl)" och böjde sig ner inför kungen med sitt ansikte mot marken och sade: "Välsignad är Herren din Gud (Jahve Elohim) som har gett männen som lyfte sina händer mot min herre kungen."
Men hela folket kivades (tvistade) i alla Israels stammar och sade: "Kungen räddade oss ur våra fienders hand och han räddade oss ur filistéernas hand, men nu har han flytt från landet för Avshalom.
Men Amasa tänkte inte på svärdet som var i Joavs hand, han slog honom med det i ljumsken och hans inälvor kom ut och han slog honom inte igen och han dog. Och Joav och hans bror Avishaj jagade efter Sheva, Bichris son.
Och de begravde Sauls ben och Jonatan, hans sons ben i Benjamins land i Tsela i hans far Kish grav. Och de gjorde allt som kungen befallde. Och därefter var Gud (Elohim) bönhörd för landet.
Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
    bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som jordens stoft,
    jag stampade på dem som smuts (dy) på vägen [slängde ut dem som skräp på gatan], och trampade ner dem.
och som morgonljuset när solen går upp, en morgon utan moln, som när klart ljus lyser efter regn, som det skira gräset spirar ur jorden." [Vers 3 och 4 går att skriva både i presens och futurum.]
Och de kom till Gilead och till Tachtim-Chadshis land, och de kom till Dan-Jaan och runt om till Sidon,
Och när de gått fram och tillbaka genom hela landet, kom de till Jerusalem efter 9 månader och 21 dagar.
Och Gad kom till David och berättade för honom och sade: "Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig."
Och Araona tittade upp och såg kungen och hans tjänare komma mot honom, och Araona gick ut och böjde sig ner framför kungen med sitt ansikte mot marken.
Och David byggde där ett altare till Herren (Jahve) och offrade brännoffer och shalomoffer. Och Herren (Jahve) rördes av enträgen bön för landet och plågan var borta från Israel.

1 Kungaboken (56)

Och de berättade för kungen och sade: "Se, Natan, profeten." Och när han kom framför kungen böjde han sig ner inför kungen med ansiktet mot marken.
Och Batsheva böjde sig ner med ansiktet mot marken och ödmjukade sig själv till kungen och sade: "Låt min herre kung David leva för evigt."
Och hela folket kom upp efter honom och folket blåste i flöjter och gladde sig storligen så att marken sprack (rämnade, gick söner) av ljudet från dem.
Och Salomo sade: "Om han visar sig vara en ärbar (rättskaffens, ärlig) man ska inte ett hårstrå falla från honom till marken, men om ondska blir funnen hos honom ska han dö."
"Jag vandrar (tar nu nästa steg) på den väg allt [vi alla här] i världen måste gå. [Poetiskt uttryck för att beskriva hur allt här på jorden dör, se även Jos 23:14.] Var därför stark (fast, säker, tapper) och visa dig själv som en man,
Cheseds son – i Arubot, till honom hörde Socho och hela Chefers land;
Gever, Uris son – i Gileads land, landet som tillhört Sichon, amoréernas kung och Og, Bashans kung, och en ledare i landet (betyder förmodligen att han var chef över de övriga ledarna i samma område).
[Här i vers 21 börjar kapitel 5 i den Hebreiska texten:] Och Salomo regerade över hela kungariket från floden till filistéernas land och till gränsen mot Egypten, de bar fram gåvor och tjänade Salomo alla hans livsdagar.
Och alla slags människor kom för att höra Salomos vishet, från alla jordens kungar som hade hört om hans vishet.
Och det skedde i det 480:e året efter att Israels söner kommit ut från Egyptens land, i det fjärde året som Salomo regerade över Israel, i månaden Ziv (Sivan), som är den andra månaden att han började bygga Herrens (Jahves) hus. [Denna vers tillsammans med de 300 åren i Dom 11:26 pekar på att uttåget skedde på 1400-talet f.Kr. Vanligt är att datera ivigningen av templet till 966 f.Kr., vilket då ger året för uttåget till 1446 f.Kr. De som hävdar ett senare datum för uttåget (ca 1260 f.Kr.) ser talet 480 symboliskt för 12 generationer av de tolv dommarna (40 x 12 = 480). Den grekiska översättningen Septauguinta skriver nummret 440.]
Det fanns ingenting kvar i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade dit vid Chorev, när Herren (Jahve) skar förbund med Israels söner, när de kom ut från Egyptens land.
Och där har jag gjort en plats för arken vari Herrens (Jahves) förbund finns, som han skar med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land."
och sade:
-
"Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim) det finns ingen Gud (Elohim) lik dig i himlarna däruppe och på jorden längst ner, som håller (vaktar, skyddar, bevarar) förbund och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) med dina tjänare, som vandrar inför ditt ansikte med hela sitt hjärta,
Kan då verkligen Gud bo på jorden? [Nej, självklart inte] Se, himlarna och himlarnas himlar [hela universum till sin yttersta gräns], de kan inte rymma dig, hur mycket mindre detta hus som jag har byggt!
och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.
Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir rost eller mjöldagg, gräshoppor eller larver, om fienden belägrar dem i deras städers land, vilken plåga som helst, vilken sjukdom som än drabbar,
Främlingar som inte tillhör ditt folk Israel, ska komma från avlägsna länder på grund av ditt namn (ryktet om dig) [din närvaro].
[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]
När de syndar mot dig – för det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem till fienden så att de för bort dem som fångar till fiendens land, långt bort eller nära,
om de där kommer till besinning i landet dit de förts i fångenskap, och vänder om och bönfaller till dig i landet dit de har förts som fångar och säger: 'Vi är skyldiga och vi har syndat vi har gjort det onda.'
Om de kommer tillbaka till dig med hela deras hjärta och med hela deras själ i deras fienders land som förde dem i fångenskap, och ber till dig mot deras land som du gav till deras fäder, staden som du har valt och huset som jag har byggt till ditt namn,
För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonai Jahve)."
-
så att alla jordens folk ska veta att Herren (Jahve) är Gud (Elohim), det finns ingen annan.
Och detta hus som är så högt, alla som går förbi det ska bli förvånade och ska väsa, och när de säger: 'Varför har Herren (Jahve) gjort så mot landet och mot detta hus?'
då ska man svara: "Eftersom de övergav Herren (Jahve) deras Gud (Elohim) som förde deras fäder ut från Egyptens land, och tog tag i (med ett fast, säkert grepp) andra gudar och tjänade dem, därför har Herren (Jahve) låtit all denna ondska komma över dem."
att Chiram, Tyros kung, hade försett Salomo med cederträ och cypressträ och med guld, efter alla hans önskemål, då (vid den tiden) gav kung Salomo till Chiram 20 städer i Galileens land. [Troligtvis i nordvästra delen, nära Tsor.]
Och han sade: "Vilka städer är detta som du har gett mig min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag. [Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tyros (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]
och Baalat och Tadmor [Palmyra; mellan Damaskus och Eufrat] i öknen, i landet,
och alla förrådsstäder som Salomo hade, och städerna till hans vagnar och städerna till hans ryttare, och det som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra – hebr. chesheq) att bygga för sin tillfredsställelse (hebr. chashaq) i Jerusalem och i Libanon och i hela landet som han rådde över. [30 000 rekryterades för dessa projekt, se 1 Kung 5:13; 12:4.]
sönerna som var kvar efter dem i landet som Israels söner inte helt kunnat utrota, av dem tog Salomo en skatt som slavar till denna dag.
Och kung Salomo gjorde (lät tillverka) skepp i Etsion-Gever som är vid Elot [nuvarande Eilat] på stranden till Vasshavet i Edoms land.
Hon sade till kungen: "Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet.
Och kung Salomo gav Sabas drottning allt hon önskade, som hon bad om, förutom det han gav till henne som kung Salomos hand. Och hon vände och gick till sitt land, hon och hennes tjänare.
förutom det som kom med handelsmännen och från handelsresorna och alla kungens araber och landets guvernörer.

De årliga intäkterna i guld på 23 ton var under Israels storhetstid, det är mycket, men inte orimliga siffror. I Egypten finns en inskription där Shishak (faro i Egypten 945-922 f.Kr.) donerar 200 ton guld till gudarna, en del av detta måste ha kommit från Jerusalem, se 2 Krön 12:2, 9. Några århundraden senare vid Alexander den stores seger vid Persepolis värderades guldet och silvret där till 120 000 talenter (4 500 ton). • Det uppskattas att 190 000 ton guld har gräfts fram genom historien (skulle rymmas i en kub som mäter 28 meter på varje sida).
• Den internationella valutafonden har 2 814 ton guld.(2021).
• Sveriges riksbank har 125 ton guld (2022).

Och kung Salomo överträffade alla jordens kungar i rikedom och i vishet.
Och hela jorden uppsökte Salomos ansikte för att höra hans vishet, som Gud (Elohim) hade lagt i hans hjärta.
Och de steg upp från Midjan och kom till Paran och de tog män med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, Egyptens kung som gav honom ett hus och tilldelade honom underhåll och gav honom mark.
Och när Hadad i Egypten hörde att David sov hos sina fäder och att Joav, arméns hövitsman var död, sade Hadad till farao: "Låt mig lämna så att jag kan gå till mitt eget land."
Och farao sade till honom: "Men vad har du saknat hos mig, varför ber du att få gå till ditt eget land?" Och han svarade: "Ingenting, men låt mig få lämna ändå."
Och kungen tog råd och gjorde två kalvar av guld och han sade till dem: "Ni har gått upp länge nog till Jerusalem, se era gudar Israel, som förde er upp ur Egyptens land."
Ja, det fanns även manliga tempelprostituerade (hebr. qades) i landet, de gjorde alla de styggelser som folken gjort, vilka Herren (Jahve) drivit ut framför Israels söner.
Och han tog bort de manliga tempelprostituerade (hebr. qades) ur landet och tog bort alla deras avgudar som hans fäder hade gjort (tillverkat).
Och Benchadad lyssnade till kung Asa och sände hövitsmännen för sina arméer mot Israels städer och slog Ijon och Dan och Avel-Beitmaacha och hela Kinrot med hela Naftalis land.
Och det hände efter en tid att bäcken torkade ut, eftersom det inte regnade i landet.
Och Achav sade till Ovadjaho: "Gå genom landet till alla vattenkällor och till alla bäckar, till äventyrs ska du finna gräs och rädda hästarnas och åsnornas liv, så att vi inte förlorar alla djur."
Så de delade landet mellan sig och gick igenom det. Achav gick en väg för sig själv och Ovadjaho gick en annan väg för sig själv.
Så Achav steg upp och åt och drack. Men Elia gick upp till toppen av Karmel och han böjde sig ner över marken med sitt huvud mellan sina knän. [Den vanliga ställningen för bön var stående eller på knä. Här knäböjde Elia och sänkte sedan ner sitt huvud mot marken, mellan knäna, tills hans panna rörde vid marken. Han intar en kroppsställning som påminner om den en kvinna har när hon föder barn.]
Och Israels kung kallade på landets alla äldste och sade: "Vet (lägg märke till) jag ber er, och se hur dessa onda män beter sig, för han sände till mig efter mina fruar och efter mina söner och efter mitt silver och efter mitt guld, och jag nekade honom inte."
Och Israels söner mönstrades och provianterade och gick mot dem, och Israels söner slog läger framför dem som två små flockar av lamm, men araméerna fyllde landet.
Och det gick ett rop genom armén när solen gick ner och sade: "Var man till sin stad och var man till sitt land."
Och kvarlevan av de manliga tempelprostituerade (hebr. qades) som fanns kvar under hans far Asas dagar, körde han ut ur landet.

2 Kungaboken (71)

Och när profetsönerna som var i Jeriko såg honom på avstånd sade de: "Elias ande vilar över Elisha." Och de kom och mötte honom och bugade sig ner till marken för honom.
Och männen i staden sade till Elisha: "Se, vi ber dig, stadens läge är gott som min herre ser, men vattnet är dåligt och marken ger missväxt."
Och det skedde på morgonen, vid den tiden då man förrättar offret, att se, det kom vatten [strömmande] längs Edoms väg och landet blev fullt av vatten.
Sedan tog han sin äldste son, som skulle regera i hans ställe och offrade honom som ett brännoffer på muren. Och det kom en stor vrede över Israel och de lämnade honom och återvände till sitt eget land.
Och hon gick in och föll ner vid hans fötter och böjde sig ner till marken och hon tog upp sin son och gick ut.
Och Elisha kom till Gilgal, och där var hungersnöd i landet och profeternas söner satt framför honom och han sade till sin tjänare: "Sätt på en stor gryta och koka soppa till profeternas söner."
Mindre militära enheter av araméerna hade gått ut i strid, och bland de fångar de tagit i Israel fanns en ung flicka som blev slav under Naamans hustru.
Naaman gick till sin herre och berättade vad den unga flickan från Israel hade sagt.
Han och hela hans följe vände tillbaka till gudsmannen [en fyra mil lång resa tillbaka igen, detta försenar hans hemresa med minst en dag]. Naaman kom och stod framför honom [till skillnad från första gången då han inte gick ur vagnen utan högmodigt antog att profeten skulle betjäna honom, se vers 9]. Han sade: "Nu vet jag med säkerhet att det inte finns någon Gud (Elohim) i hela världen förutom i Israel! Snälla, ta emot en gåva av tacksamhet från din tjänare."
Och han sade till honom: "Gå i frid (shalom)."
    Och han lämnade honom samma väg [som han kommit].
Och han gjorde i ordning stor proviant åt dem och när de hade ätit och druckit sände han iväg dem och de gick till sin herre. Och Arams armé kom inte mer in i Israels land.
Och Elisha talade till kvinnan vars son han väckt till liv och sade: "Stig upp du och och ditt hus och vistas varhelst ni kan bo, för Herren (Jahve) har kallat på en hungersnöd och den ska komma över landet under sju år."
Och kvinnan steg upp och gjorde efter gudsmannens ord och hon gick med sitt hus och vistades i filistéernas land i sju år.
Och det skedde när de sju åren hade gått att kvinnan återvände från filistéernas land och hon gick för att vädja till kungen för sitt hus och sin mark.
Och när kungen frågade kvinnan berättade hon för honom.
    Och kungen utsåg en tjänsteman åt henne och sade: "Återbörda allt som var hennes och hela fältets frukt sedan den dag hon lämnade landet och till nu."
Vet nu att inget av Herrens (Jahves) ord ska falla till marken som Herren (Jahve) har talat om Achav. För Herren (Jahve) har gjort det som han talade genom sin tjänare Elia."
från Jordan österut, hela Gileads land, gaditerna och rubeniterna och Manasse, från Aroer som är vid Arnons dal, Gilead och Bashan.
Och han var gömd med henne i Herrens (Jahves) hus i 6 år. Och Atalja regerade över landet.
Och hon såg och se, kungen stod på plattformen som seden var och ledarna och trumpeterna bredvid kungen och hela landets folk fröjdades och blåste i trumpeterna. Och Atalja rev sönder sina kläder och ropade: "Förräderi, förräderi!"
Och hela landets folk gick till baals hus och bröt ner det, hans altaren och hans avbilder bröt de fullständigt i bitar (smulade söner) och slog Mattan, baals präst framför altarna.
    Och prästen [Jehojada] utsåg ledare över Herrens (Jahves) hus.
Och han tog officerarna (ledarna över hundra), kariterna och vakterna och hela landets folk och de förde ner kungen [den unge Joash/Jehoash] från Herrens (Jahves) hus och kom vägen förbi vaktporten till kungens hus. Och han satt på kungarnas tron.
Och hela folket i landet fröjdades och staden hade lugn, och de slog Atalja med svärd vid kungens hus.
Och han sade: "Ta pilarna." Och han tog dem. Och han sade till Israels kung: "Slå på marken." Och han slog tre gånger och slutade.
Och Elisha dog och de begravde honom.

Elishas sista mirakel!

Och moabitiska rövarband kom in i landet när året började [på våren, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten, se 2 Sam 11:1; 1 Kung 20:22, 26].
Och Herren (Jahve) slog kungen så att han fick en hudsjukdom (hebr. tsara) [3 Mos 13–14] fram till sin död och bodde i ett avsides hus. Och Jotam, kungens son var över hans hus och dömde folket i landet.
Pol, Assyriens kung, kom över landet och Menachem gav Pol 1 000 talenter silver så att hans hand skulle vara stark (fast, säker, tapper) med honom till att befästa kungariket i hans hand.
Och Menachem beskattade silvret över Israel, över alla mäktiga, stridbara män, av varje man 50 shekel [0,6 kg] silver till att ge Assyriens kung. Och Assyriens kung återvände och stannade inte där i landet.
I Peqachs, Israels kungs, dagar kom Tiglat-Peleser, Assyriens kung och tog Ijon och Avel-Beit-Maacha och Janoach och Qedesh och Chatsor och Gilead och Galiléen, hela Naftali land, och han bar dem i fångenskap till Assyrien.
Och kung Achaz befallde Orija, prästen och sade: "På det stora altaret ska morgonens brännoffer och aftonens matoffer och kungens brännoffer och hans matoffer med brännoffret från hela landets folk och deras matoffer och deras drickoffer offras och stänk allt blod mot det från brännoffren och allt blod från offren, men bronsaltaret ska vara för mig att se på."
Och Assyriens kung kom upp genom hela landet och gick upp till Samarien och belägrade det i tre år.
Och det skedde eftersom Israels söner hade syndat mot Herren (Jahve) deras Gud (Elohim) som fört dem upp från Egyptens land från under faraos hand, Egyptens kung, och hade följt efter andra gudar,
Därför samtalade de med Assyriens kung och sade: "Folken som du har burit bort och placerat i Samariens städer känner inte till sättet (hur man gör) med landets Gud (Elohim). Därför har han sänt lejon ibland dem och se, de slaktar dem, eftersom de inte känner till sättet (hur man gör) med landets Gud (Elohim)."
Och Assyriens kung befallde och sade: "För dit en av prästerna som togs därifrån och låt honom gå och bo där, och låt honom undervisa folket om sättet (hur man gör) med landets Gud (Elohim)."
utan Herren (Jahve) som förde er upp från Egyptens land med stor makt och med utsträckt arm, honom ska ni frukta och honom ska ni tillbe och till honom ska ni offra.
Har jag kommit upp utan Herren (Jahve) mot detta land för att fördärva det? Herren (Jahve) har sagt till mig: Gå upp mot detta land och fördärva det."
tills jag kommer och för bort er till ett land som liknar ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med olivträd och honung så att ni får leva och inte dö. Akta er så att inte Hiskia övertalar er och säger: 'Herren (Jahve) ska befria oss.'

Har något annat lands gud befriat sitt land ur den Assyriske kungens hand?
Vilka är de bland ländernas alla gudar som har befriat dessa länder ur min hand, så att Herren (Jahve) skulle befria Jerusalem ur min hand?" [Talen i vers 18–35 motsvarar nästan ordagrant Jes 36:4–20. Det är troligt att en officiell transkribering av talet gjordes och fanns tillgänglig i arkiven.]
Se, jag ska lägga en ande i honom och han ska höra ett rykte och ska återvända till sitt land, och jag ska få honom att falla för svärd i sitt eget land."
Se, du har hört vad Assyriens kung har gjort med alla länder, i det han fullständigt har förgjort dem, och skulle du bli räddad?
Och Hiskia bad inför Herrens (Jahves) ansikte och sade: "Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim) som sitter på keruberna, du är Gud (Elohim) du ensam till ländernas kungariken, du har gjort himlarna och jorden.
Det är sant, Herre (Jahve), att Assyriens kungar har ödelagt folkslagen och deras länder,
Och nu Herre (Jahve) vår Gud (Elohim) fräls oss, jag ber dig, ur hans hand så att alla jordens kungariken ska veta att du Herre (Jahve) är Gud (Elohim), du ensam."
Och det skedde när han tillbad i nisrochs hus, hans gud, att Adramelech och Saretser, hans söner, slog honom med svärdet och de flydde till Ararats land. Och hans son Esarchadon regerade i hans ställe.
Och Jesaja, profeten, kom till Hiskia och sade till honom: "Vad sade dessa män? Och varifrån kom de till dig?" Och Hiskia sade: "De kom från ett land långt bort, från Babel."
Men folket i landet slog alla dem som sammansvurit sig mot kung Amon och folket i landet gjorde Joshijaho hans son till kung i hans ställe.
Och även de som spådde genom medier och spiritister och husgudar (terafimer) och avgudar och alla avskyvärda ting som sågs i Juda land och i Jerusalem, tog Joshijaho bort, för att befästa undervisningens ord som var skrivna i skriftrullen som Chilkijaho, prästen fann i Herrens (Jahves) hus.
Och hans tjänare bar honom död i en vagn från Megiddo och förde honom till Jerusalem och begravde honom i hans egen grav. Och folket i landet tog Jehoachaz, Joshijahos son och smorde honom och gjorde honom till kung i hans fars ställe. [Bara tre kungar omnämns smörjas i Kungaböckerna: Salomo (1 Kung 1:45), Joash (2 Kung 11:12) och här Jehoachaz.]
Och farao Necho satte honom i bojor i Rivla i Chamats land, så att han inte kunde regera i Jerusalem, och gav landet ett vite (bötesstraff) på 100 talenter [3,45 ton] silver och 1 talent [34,5 kg] guld.
Och Jehojaqim gav silver och guld till farao. Men han beskattade landet till att ge silver efter faraos befallning. Han krävde silvret och guldet av folket i landet, av varje man efter hans betalningsförmåga till att ge det till farao Necho.
Och Egyptens kung kom inte längre ut från sitt land, för Babels kung hade tagit från Egyptens bäck till floden Eufrat, allt som tillhörde Egyptens kung.
Och han bar bort hela Jerusalem och alla furstar och alla mäktiga stridsmän, 10 000 fångar, och alla hantverkare och smeder, ingen blev kvar förutom landets klenaste folk.
Och han bar bort Jehojachin till Babel och kungens mor och kungens fruar och hans hövitsmän och huvudmännen i landet bar han till fångenskap från Jerusalem till Babel.
På den 9:e dagen till månaden var hungersnöden stark i staden och inget bröd fanns till landets folk.
Men från landets klenaste lämnade ledaren för vakten kvar till att bli vingårdsskötare och grävare (till att göra slavtjänst).
och från staden tog han en ledare som var satt över stridsmännen och fem män av dem som såg kungens ansikte, som de fann i staden, och skrivaren till arméns härhövitsman, som mönstrade landets folk, och 60 män från landets folk som blev funna i staden.
Och Babels kung slog dem och dödade dem i Rivla i Chamats land. Och Juda bars bort i fångenskap ut från sitt land.
Och folket som var kvar i Juda land, som Nebukadnessar, Babels kung hade lämnat, över dem gjorde han Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, till guvernör.
Och Gedaljaho gav sin ed till dem och till deras män och sade till dem: "Var inte rädda på grund av att kaldéernas tjänare bor i landet, tjäna Babels kung och det ska gå väl för er."

1 Krönikeboken (39)

Kush blev far till Nimrod, som var den förste som fick stor makt på jorden.
Åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, för under hans tid delades jorden upp. Hans bror hette Joktan.
Dessa var de kungar som regerade i Edoms land innan det fanns någon kung i Israel: Bela, Beors son, och hans stad hette Dinhaba.
När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.
Segub blev far till Jair som hade tjugotre städer i Gileads land.
De fann fett och gott bete, och landet hade utrymme nog. Och där var lugnt och stilla, för de som bodde där förut var hamiter.
Österut nådde hans boplatser ända fram till öknen som sträcker sig från floden Eufrat. De hade nämligen stora boskapshjordar i Gileads land.
Gads barn bodde mitt emot dem i landet Bashan ända till Salka:
Halva Manasse stams barn bodde också där i landet, från Bashan ända till Baal-Hermon och Senir och Hermons berg, och de var talrika.
Men de var otrogna mot sina fäders Gud. I sin trolöshet höll de sig till de gudar som dyrkades av folken i landet, de folk som Gud hade utrotat inför dem.
och de fick Hebron i Juda land med omgivande betesmarker,
dennes son Sabad och dennes son Shutela samt Eser och Eled. Män från Gat som var födda i landet dödade dem, för de hade dragit ner för att ta deras boskapshjordar.
De plundrade honom och tog med sig hans huvud och hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land och berättade den goda nyheten för sina avgudar och för folket.
David begav sig med hela Israel till Jerusalem, det vill säga Jevus, där jebusiterna bodde.
Sedan sade David till hela Israels församling: "Om ni samtycker och om det är från Herren vår Gud, låt oss då sända bud åt alla håll till våra övriga bröder över hela Israels land och dessutom till prästerna och leviterna i deras städer med betesmarker, att de ska samlas hos oss.
Och ryktet om David gick ut i alla länder, och Herren lät fruktan för honom komma över alla folk.
Han är Herren vår Gud (Jahve Elohim).
    Hans domar finns på hela jorden.
Du säger: "Till dig ska jag ge Kanaans land,
    hela ditt arv." [1 Mos 15:18]
[Temat i Davids tacksägelse, för att arken har förts in i tabernaklet i Jerusalem, ändrar tema från att ha handlat om Israel till hur Gud regerar över hela världen. Följande stycke, vers 23–29, hämtar mycket stoff från Ps 96:1–13.] Sjung till Herrens (Jahves) ära,
    hela jorden.
Proklamera (kungör det glada segerbudskapet om) hur han räddar oss (hans frälsning)
    varje dag (från dag till dag)!
Bäva inför honom, hela jorden (hebr. erets),
    världen (hebr. tevel) står fast, den kan inte rubbas (vackla).
    [Här finns en annan fras jämfört med Ps 96:9–10.]
[Tre uppmaningar till himlen, havet och marken:]
Må himlen glädja sig, och jorden fröjda sig.
    [Hebreiskan har här fyra ord vars begynnelsebokstäver är JHVH, det formar ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve.]
    Må havet brusa, med allt som fyller det.
inför Herren, för han kommer,
    han kommer för att döma jorden.
    
    Han ska döma världen med rättfärdighet,
    och folken med sin sanning (trofasthet). [Ps 98:9]
Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender framför dig, och jag ska göra dig ett namn likt de största namnen på jorden.
Och var på jorden finns ett hednafolk som ditt folk Israel, som Gud gick för att återlösa som sitt eget folk, för att göra dig ett stort och fruktat namn när du fördrev hednafolken för ditt folk som du återlöst från Egypten?
Då sade David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahashs son, eftersom hans far visade mig nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)." Så David skickade sändebud för att trösta honom i sorgen efter hans far.
    När Davids tjänare kom till ammoniternas land, till Hanun för att trösta honom,
sade ammoniternas furstar till Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska och fördärva och spionera i landet som hans tjänare har kommit till dig."
Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att Joav tågade ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad] och belägrade det, men David stannade kvar i Jerusalem. [Här sker händelsen med Batsheva, se 2 Sam 11:1–12:25] Joav intog Rabba och förstörde det [2 Sam 12:26–31].
Välj vilket du vill ha: antingen svält i tre år eller förödelse i tre månader genom dina motståndare utan att du kan komma undan dina fienders svärd, eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar då Herrens ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Bestäm nu vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig."
David lyfte blicken och fick se Herrens ängel stå mellan jorden och himlen med draget svärd i sin hand, utsträckt över Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg, ner på sina ansikten.
när David kom till honom. Han såg upp och fick syn på David, och han kom ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David.
Och David befallde att man skulle samla de främlingar som fanns i Israels land. Han tillsatte stenhuggare som skulle hugga ut stenar för att bygga Guds hus.
Han tänkte (sade) nämligen: "Min son Salomo är ung och vek, och huset som ska byggas åt Herren måste göras mycket stort så att det blir berömt och prisat i alla länder. Därför ska jag göra förberedelser för det." Så gjorde David en stor mängd förberedelser före sin död.
Men Herrens ord kom till mig. Han sade: Du har spillt mycket blod och fört många krig. [Flera av krigen besrkvis i 1 Krön 14:8; 18–20; Ps 18.] Du ska inte bygga ett hus åt mitt namn, för du har spillt mycket blod på jorden inför mina ögon.
"Herren er Gud är ju med er och har låtit er få ro på alla sidor. Han har gett landets invånare i min hand, och landet är lagt under Herren och hans folk.
Nu säger jag inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud som hör det: Håll fast vid alla Herren er Guds bud, och följ dem noga så att ni får besitta det goda landet och lämna det i arv till era barn efter er till evig tid.
Herre (Jahve), din är [ordagrant: 'till dig JHVH']
    storheten (hebr. gedullah)
    och makten (styrkan, kraften – hebr. geburah)
    och härligheten (äran, ståten, skönheten – hebr. tifarah)
    och glansen (evigheten, segern – hebr. netsach) [den klart lysande fjärran ifrån, se Upp 22:16]
    och majestätet (prakten, storslagenheten – hebr. hod).
Ja, allt [som är] i himlarna och på jorden.
Ditt är riket (dig tillhör kungariket), Herre (Jahve),
    och du är den upphöjde härskaren (han som lyfter upp sig själv till huvud) över allting.
För vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp.
Där står också om hela hans regering och hans bedrifter och de händelser som mötte honom och Israel och alla andra länder och riken.

2 Krönikeboken (75)

Låt nu, Herre och Gud, ditt ord till min far David förverkligas, för du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftet på marken.
Och Huram tillade:
"Lovad är Herren, Israels Gud, himlens och jordens Skapare, som har gett kung David en vis son, som är så utrustad med klokhet och förstånd att han kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv till kunglig bostad.
Salomo räknade alla främlingar i Israels land, liksom hans far David tidigare hade gjort en räkning av dem. Det visade sig då att de var 153 600.
Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel.
och sade: "Herre, Israels Gud, det finns ingen Gud som du, varken i himlen eller på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåden mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta.
Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt!
hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel.
Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot och rost, om det kommer gräshoppor och gräsmaskar, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer,
Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus,
hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för bort dem till något land, långt borta eller nära,
men de då kommer till besinning i det land där de är fångar och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort fel och varit ogudaktiga,
om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i det land dit man fört dem som fångar, och de ber vända mot sitt land som du gett deras fäder, mot den stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn,
När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve), för han är god,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Om jag tillsluter (håller tillbaka) himlarna så att inget regn faller,
    eller om jag befaller gräshoppan att fördärva landet [landets grödor],
    eller om jag sänder pest (epidemier, plågor, sjukdomar) bland mitt folk,
men om [då] mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn (som mitt namn har utropats över)
    ödmjukar sig (böjer sina knän),
    och ber (bönfaller; medlar) [står i gapet mellan Gud och folket]
    och söker mitt ansikte (vädjar/frågar efter min närvaro)
    och vänder om från sina onda vägar,
då ska jag
    höra det [lyssna till deras bön] från himlarna [som var tillslutna, se vers 13],
    och förlåta deras synd,
    och hela (bota, läka; hebr. rafa – laga/sy ihop) deras land. [Budskapet riktas till Guds eget folk. De som tillhör honom måste först böja sig inför honom. Den hebreiska formen nifal ger den passiva betydelsen att de ska låta sig ödmjukas. De behöver också be (verbet står i formen hitpael – dualt, dvs. något som kräver två för att kunna göras). Sedan kommer uppmaningen att söka Guds ansikte – här används formen piel som betonar och intensifierar sökandet. Till sist krävs att de omvänder sig och inte fortsätter att synda (verbet står i den vanliga formen qal). Gör de dessa fyra saker lovar Gud att lyssna och agera utifrån sin nåd till försoning och läkedom för deras land.]
Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus?
Då ska man svara: Därför att de övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem."
dessutom Baalat och alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt det andra som han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i hela det land som lydde under hans välde.
avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag.
Vid denna tid begav sig Salomo till Esjon-Geber och till Eilat på havsstranden i Edoms land.
Och hon sade till kungen: "Så var det då sant, det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet!
Av algumträet lät kungen göra tillbehör till Herrens hus och till kungapalatset, samt harpor och lyror för sångarna. Sådant hade man aldrig tidigare sett i Juda land.
Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, förutom gengåvor för det som hon hade fört med sig till kungen. Sedan vände hon om och reste hem med sina tjänare till sitt land igen.
förutom det som kringresande handelsmän och andra köpmän förde in. Också Arabiens alla kungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo.
Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och i vishet.
Alla kungar på jorden kom för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade lagt ner i hans hjärta.
Han härskade över alla kungarna från floden till filisternas land och vidare ner till Egyptens gräns.
Och hästar fördes in till Salomo från Egypten och från alla andra länder.
Han handlade klokt och lät alla sina söner bo runt om i hela Juda och Benjamins land i alla befästa städer och gav dem rikligt underhåll. Han skaffade dem också många hustrur.
Men de ska bli hans tjänare, och de ska förstå vad det är att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen."
Har ni inte drivit bort Herrens präster, Arons söner, och leviterna och själva gjort er präster, så som andra folk gör? Vem som än kommer med en ungtjur och sju baggar för att bli prästvigd får bli präst åt de gudar som inte är gudar.
[Asa regerade 911-870 f.Kr.] Abia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. Under hans tid hade landet ro i tio år [fram till ca 900 f.Kr.].
Han byggde befästa städer i Juda eftersom landet hade ro. Och han förde inte något krig under dessa år, för Herren hade gett honom ro.
Han sade därför till Juda: "Låt oss bygga dessa städer och runt omkring förse dem med murar och torn, med portar och bommar. Landet är ännu vårt, därför att vi har sökt Herren vår Gud. Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor." Så byggde de och hade framgång.
Under de tiderna fanns det ingen trygghet när man gick ut eller in, utan stor förvirring rådde bland alla som bodde här i länderna.
När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog han mod till sig och avlägsnade de eländiga avgudabilderna ur Juda och Benjamins hela land och ur de städer som han hade erövrat i Efraims bergsbygd. Han upprättade på nytt Herrens altare, det som stod framför Herrens förhus.
för Herrens ögon sveper över hela jorden för att stärka dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. I detta har du handlat dåraktigt. Därför ska du från och med nu ha ständiga strider."
Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens hus och i kungapalatset och sände det till Ben-Hadad, Arams kung som bodde i Damaskus, och lät säga:
Men Asa blev vred på siaren och satte honom i stockhuset, så rasande var han på honom för detta. Vid samma tid for Asa våldsamt fram också mot andra av folket.
Men något gott har blivit funnet hos dig, för du har utrotat asherapålarna ur landet och vänt ditt hjärta till att söka Gud."
Och han tillsatte domare i landet, i alla befästa städer i Juda, i stad efter stad.
Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid?
Se nu folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Det var deras område du inte lät Israel gå igenom när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte.
Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren.
När Juda män kom upp på höjden med utsikt över öknen vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan.
Och fruktan för Gud kom över alla länders riken, när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender.
Sedan var han hos dem i Guds hus, där han hölls gömd i 6 år medan Atalja regerade i landet.
Hon såg sig omkring, och se, då stod kungen där vid sin pelare, nära ingången, och befälen och trumpetblåsarna stod bredvid kungen, och allt folket i landet jublade och stötte i trumpeterna, och sångarna med sina instrument ledde hyllningssången. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: "Sammansvärjning! Sammansvärjning!"
Och han tog med sig befälen och de förnämsta och mäktigaste bland folket och allt folket i landet och förde kungen ner från Herrens hus, och de gick in i kungapalatset genom Övre porten och satte kungen på kungatronen.
Allt folket i landet gladde sig, och staden var lugn. Och Atalja hade de dödat med svärd.
Kung Ussia var sedan spetälsk ända till sin dödsdag och bodde i ett särskilt hus. Eftersom han var spetälsk var han utesluten från Herrens hus. Hans son Jotam förestod kungens hus och dömde folket i landet.
För om ni vänder om till Herren ska era bröder och era barn finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att de får vända tillbaka till detta land. Herren er Gud är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte från er när ni vänder om till honom."
Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem.
Hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, och det gjorde också hela den församling som hade kommit från Israel, liksom de främlingar som hade kommit från Israels land eller som bodde i Juda.
Mycket folk samlades, och man täppte till alla källorna och dämde för bäcken som flöt genom trakten, för de sade: "Varför ska de assyriska kungarna komma och finna mängder av vatten?"
Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Har de gudar som dyrkas av folken i dessa länder någonsin kunnat befria sina länder ur min hand?
Han skrev också ett brev för att håna Herren, Israels Gud, och sade om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite ska Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur min hand."
Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, som är verk av människohänder.
Då sände Herren en ängel som förgjorde hela hären och furstarna och befälhavarna i den assyriske kungens läger, så att han med skam vände tillbaka till sitt land. När han gick in i sin guds hus blev han där nerhuggen med svärd av sina egna söner.
Och när sändebuden kom från Babels furstar, de som var utsända till honom för att höra sig för om det under som hade hänt i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom [och visa konsekvenserna av högmod] och få veta allt som var i hans hjärta.
Men folket i landet dödade alla som hade sammansvurit sig mot kung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till kung efter honom.
Och sedan han hade brutit ner altarna, krossat asherapålarna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.
I sitt artonde regeringsår, medan han höll på att rena landet och templet, sände kung Josia i väg Shafan, Asaljas son, och stadens ledare Maaseja och kanslern Joa, Joahas son, för att få Herren (Jahve) sin Guds hus i ordning.
Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren (Jahve) sin Gud. Och så länge han levde vek de inte av från Herren, sina fäders Gud.
[Johas regerar 3 månader 609 f.Kr.] Folket i landet tog Joahas, Josias son, och gjorde honom till kung i Jerusalem efter hans far.
Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och tvingade landet betala en skatt på 100 talenter silver och 1 talent guld.
Herrens ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas, nämligen att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater – så länge det låg öde hade det sabbat – till dess att sjuttio år hade gått.
"Så säger Koresh, kung av Persien: Herren, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig dit upp, och hans Gud ska vara med honom."

Esra (14)


Så säger Kyros, Persiens kung: Alla kungariken på jorden har Herren (Jahve) himmelens Gud (Elohim) gett till mig, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem, som ligger i Juda.
De satte upp altaret på dess bestämda plats (i anslutning till/framför/ öster om själva templet), trots deras rädsla för folket i landet. Och de offrade brännoffer till Herren (Jahve) på det, både morgonoffer och kvällsoffer.
Då började landets invånare att hindra Juda folk och gjorde dem rädda för att bygga.
Detta är svaret som de gav oss: Vi är tjänare till himlarnas och jordens Gud, och vi bygger på nytt upp det hus som för många år sedan stod här och som en stor kung i Israel hade byggt och gjort färdigt.
Alla dem av Israels söner (barn) som återvänt från landsflykten tillsammans med alla dem som avskilt sig själva från landets orenhet för att söka Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim),
När dessa saker hade fullgjorts kom ledarna till mig och sade: Israels folk och prästerna och leviterna har inte avskilt sig själva från folket i landet, utan gör enligt deras styggelser (följer deras ogudaktiga seder och bruk) precis som kananéerna, hettiterna, perisseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.
De har tagit några av deras döttrar till fruar åt sig själva och sina söner och har blandat helig säd med folk från landet. Ja, furstarnas och ledarnas hand har varit först med denna trolöshet.
Från våra fäders dagar och till denna dag har vår skuld blivit stor. På grund av våra överträdelser har vi, våra kungar och våra präster blivit utlämnade till kungarnas händer i länderna, till svärdet, till fångenskap och till tillspillogivning och till ansiktets förvirring, så som det är denna dag.
som du befallde genom dina tjänare profeterna som sade: "Landet som ni kommer in i för att ta i besittning är ett land som är besudlat med orenhet av folket i landet. Genom deras styggelser har de befläckat det från den ena ändan till den andra med sina orenheter.
Därför ska ni inte ge era döttrar till deras söner och inte ta deras döttrar till era söner. Sök aldrig deras frid (shalom) eller deras välfärd. Så kan du bli stark, äta av landets goda och lämna det som arv till dina barn för evigt.
Och Shechanja, son till Jechiel, en av Elams söner svarade och sade till Esra: "Vi har varit trolösa mot vår Gud (Elohim) och har gift oss med främmande kvinnor från folket i landet. Likväl finns det ändå hopp för Israel i denna sak.
Bekänn därför nu med tacksägelse inför Herren (Jahve) era fäders Gud och gör Hans vilja, och avskilj er själva från folket i landet och från de främmande kvinnorna."

Nehemja (20)

Hör (lyssna) vår Gud (Elohim), för vi är föraktade, vänd deras förebråelser över deras egna huvuden, och utlämna dem till fördärv i ett land av fångenskap.
Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Arttacheshasettas regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat). [Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se Neh 2:1, 6.]
Esra välsignade Herren (Jahve), den store Guden (Elohim), och hela folket svarade "Amen, amen" medan de lyfte upp sina händer och de böjde sina huvuden och föll ner inför Herren (Jahve) med sina ansikten mot marken.
Du är Herren (Jahve), bara du! Du har gjort himlarna,
    himlarnas himlar tillsammans med hela dess härskara [alla stjärnor eller änglar],
jorden,
    och allt som finns på den,
haven,
    och allt som är i dem.
Det är du som upprätthåller allt liv,
    och den himmelska härskaran böjer sig [i tillbedjan] inför dig.
Du fann hans hjärta trofast inför dig,
    och du slöt förbund med honom:
att ge åt hans efterkommande kananéernas, hetiternas,
    amoréernas, perisseernas, jebusiternas och girgasheernas land. [Hiviteerna nämns inte i denna uppräkning som brukar ha sju folkgrupper, kanske för att deras ättlingar netinimerna tjänade i tempet, se Jos 9:7; Esra 2:58; Neh 7:62] Du lät dina ord gå i uppfyllelse,
    för du är rättfärdig.
Du gjorde tecken och under mot farao,
    mot alla hans tjänare och mot allt folket i hans land,
för du visste hur arrogant egyptierna behandlade dem.
    Du gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag.
Du gav dem bröd [manna] från himlen när de hungrade [2 Mos 16:4–8]
    och lät vatten komma ur klippan när de törstade [2 Mos 17:1–7; 4 Mos 20:1–13].
Du befallde dem att gå och ta i besittning det land
    som du med upplyft hand lovat (svurit en ed) att ge dem.
Och du gav dem riken och folk
    och fördelade olika områden åt dem.
De intog Sichons land
    kungen av Heshbons land,
    och kung Og av Bashans land.
Deras barn gjorde du talrika
    som stjärnorna på himlarna. Du förde dem in i det land
    som du lovat deras fäder
    att få komma till och ta i besittning.
Och deras barn kom och tog landet i besittning.
    Du kuvade landets invånare
kananéerna för dem
    och gav dem i deras hand,
både kungarna och landets folk,
    och de gjorde som de ville med dem.
Du hade tålamod med dem i många år
    och förmanade dem med din Ande genom dina profeter,
    men de lyssnade inte.
Då gav du dem
    i de främmande folkens hand.
Trots att de levde i sitt eget rike
    med allt det goda som du gav dem
i det rymliga och bördiga land
    som du skänkte dem,
har de ändå inte tjänat dig
    eller vänt om från sina onda gärningar.
Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till persiska riket]
    i det land som du gav våra fäder
    att äta dess frukt och dess goda,
se, där är vi slavar.
Resten av folket – prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, tempeltjänarna och alla som hade avskilt sig från de främmande folken och vänt sig till Guds undervisning (Torah), tillsammans med deras hustrur, söner och döttrar och alla som kunde förstå –
-

Att inte ge våra döttrar åt de främmande folken och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt våra söner.
Om någon av de främmande folken för in handelsvaror eller säd till försäljning på sabbatsdagen ska vi inte köpa det av dem på sabbat eller helgdag. [Denna regel härstammar från 2 Mos 16:22–30. Ganska snart bröt folket mot denna regel, se Neh 13:15–16.] Vi ska låta vart sjunde år vara friår och då avstå från alla slags krav. [2 Mos 23:10–11; 3 Mos 25:2–7; 5 Mos 15:1–3]

Ester (2)

I varje provins och i varje stad, överallt dit kungens befallning och dekret kom, blev det fröjd och glädje för judarna, fest (bankett, firande, fest) och en bra dag. Och många från folken i landet blev judar [Rut 1:16; Dan 3:28–29], eftersom fruktan för judarna hade kommit över dem.
Kung Ahasveros (Xerxes) införde en skatt över hela landet och över havets öar.

Job (57)

En man levde i landet Us [troligtvis öster om Israel, se Klag 4:21]. Hans namn var Job [hebr. Ijov, betyder "var är fadern?" eller "ansatt"]. Han var en god (ren) och hederlig man (hade integritet och ville göra det rätta), som fruktade (vördade) Gud och flydde det onda. [Orden god och hederlig används genomgående i Bibeln för ärlighet, trohet i äktenskap, att behandla tjänare väl, vara generös mot fattiga och inte tillbe avgudar. Job vidhåller att han inte gjort något fel på dessa områden, se Job 31:1–40. Job var dock inte syndfri i teologisk bemärkelse, i så fall skulle han inte behövt omvända sig, se Job 42:6; Rom 3:23.]
Herren frågade Åklagaren (Satan): "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där och vandrat fram och tillbaka över jorden." [Svaret är indirekt, ungefär som att säga: "överallt och ingenstans". Satan har vandrat runt och observerat jordens invånare. Jesus kallar djävulen för "denna världens furste", se Joh 14:30. Petrus manar till vaksamhet eftersom djävulen går runt som ett rytande lejon, se 1 Pet 5:8. Paulus beskriver djävulen som "luftens herre", se Ef 2:2.]
Då sade Herren till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (satt ditt hjärta till) min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda." [Notera att det inte är Åklagaren utan Herren som tar initiativet till att lyfta fram Job som ett exempel.]
Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk. Hans boskapshjordar breder ut sig över hela landet.
När Job hörde detta ställde han sig upp och rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud [dåtida seden för att visa sorg, se Joel 2:13; Jer 7:29; Mika 1:16]. Sedan kastade han sig raklång till marken [i vördnad för Gud]
Herren frågade Åklagaren: "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där, och vandrat fram och tillbaka över jorden."
Då sade Herren till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (studerat, ordagrant: "satt ditt hjärta till") min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1, 8], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda. Fortfarande står han fast och har integritet (är god), trots att du drev mig (pressade, fick mig) att förgöra (sluka) honom utan orsak." [Samma ord "utan orsak" använde Satan när han insinuerade att Job inte prisade Gud av ren kärlek och gudsfruktan, utan bara för alla välsignelser han fått, se Job 1:9.]
Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor. [Vännerna och Jobs agerande här ligger till grund för shiva-veckan, som praktiseras än i dag efter ett dödsfall inom judendomen, se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13. Shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att "känna sig låg" får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting innan den som är i sorg är redo att prata. Anledningen är just att Jobs vänner satt tysta en vecka och det var Job som inledde samtalet, se Job 3:1.]
Med kungarna och jordens rådgivare, som byggde upp öde platser åt sig.
Han som ger regn till jorden,
    och sänder vatten till de öppna fälten.
Åt plundring (förödelse) och svält (hebr. kafan) [Job 30:3] skrattar du,
    och från den levande marken fruktar du inget.
Och du ska veta (vara intimt förtrogen med) eftersom din säd är riklig
    och dina efterkommande (avkomma – hebr. tseetsa) är som markens gräs.
    [Ordet tseetsa används bara i Job och Jesaja.]
Är inte människans liv som ett krig (militärtjänst)
    och hans dagar är som dagarna för en hyrd [lejd arbetare/krigsman]. [Versen saknar verb, men betydelsen är klar – livet är hårt (som ett krig eller krigsman) och dagarna är långa och arbetsamma som lejd arbetare. Hebreiska ordet sachir används både om inhyrda militärer och daglönare som arbetar hårt för en låg lön utan någon del av segern eller vinsten.]
Eftersom vi förut och inte visste (var intimt förtrogna med)
    eftersom våra dagar [är] en skugga över jorden.
Han skakar jorden så den vacklar från sin plats,
    och dess pelare [fundament] bävar (skiftar, skakar).
Jorden är given i de ondas hand.
    Han täcker deras domares ansikten.
    Om det inte är han, vem är det då?
innan jag vandrar och jag inte återvänder
    till jordens mörker (choshech) och dödens skuggor.
Jordens dunkel (mörker, ejfa) är som dödens skuggors mörker (ofel)
    och inte ordningar (plural seder, finns bara här)
    och [ljusets] strålar är som mörker (ofel).
Tala (på ett reflekterande, begrundande sätt) till jorden – den ska undervisa dig,
    fiskarna i havet – de ska förklara för dig. [Vilken sanning är det som hela naturen kan vittna om? Jo, sjukdom och olycka kan drabba även goda. Jobs vänners teologi var att lycka och materiellt överflöd automatiskt var ett tecken på Guds välsignelse, medan sjukdom och fattigdom var Guds straff.]
Se, att hindra vattnet och låta det torka och sända iväg och omstörta det [på, över] marken.
Hjärtat förminskas, mitt huvud, jordens folk vandrar bort i ödemark utan väg.
Till dem, bara (endast) till dem, är landet givet
    och ingen främling passerar ibland dem.
Han ska inte bli rik, hans ägodelar ska inte bestå
    och avkastningen ska inte sträcka sig till marken.
hans skyttar (män med pilar; hebr. rav) omringar (är över) mig,
[Guds pilar] genomborrar mina njurar och skonar mig inte,
    min galla (merera) utgjuts (hälls) till marken.
Jord, täck inte över mitt blod!
    Och låt inte mitt skrik (rop i förtvivlan – hebr. zeaqa) ha en plats (att vila på?).
Han expanderar (spänner ut) norr över tomrummet,
    han hänger upp jorden på ingenting.
    [Här är ett exempel på hur Bibeln talar om sådant som bara modern fysik kan förklara.]
De är dårens söner, även skammens söner, de är utdrivna från landet.
Vem gav honom befallning över jorden?
    Eller vem har ordnat hela världen?
"Var var du när jag lade jordens grund?
    Berätta, om du vet så mycket (har så stor insikt).
för att den ska gripa tag i jordens hörn [horisonten],
    och skaka bort de onda därifrån? [En poetisk bild där mörkret liknas vid ett skynke som täckt jorden och som lyfts bort. Ljuset avslöjar mörkret, se Ef 5:10–13.]
Förstår du hur stor jorden är? [Vilket Gud gör, se Job 28:24] Berätta [för mig], om du nu vet så mycket (har så stor insikt).
Var (längs vilken väg) delar sig ljuset [så det sprids över hela jorden],
    och var skingras östanvinden (kastas vinden ut) som blåser över jorden?
så att det regnar
    på platser där ingen människa bor,
    
    och över öknar, där ingen människa finns,
Känner du himlens lagar,
    kan du inrätta dem (göra så de gäller)jorden? [De himmelska lagarna kan syfta på Guds moraliska lagar, men troligare är att det har att göra med de fysiska lagar som styr himlakropparnas rörelser och årstidernas växlingar på jorden, se 1 Mos 8:22. Sjustjärnorna är förknippade med våren och Orion med vintern.]
Hon lämnar ju sina ägg på marken,
    låter dem värmas i sanden.
I upphetsning och otålighet intar han marken,
    han kan inte stå still när basunen har ljudit.
I hela landet fanns inga kvinnor så vackra som Jobs döttrar. Deras far gav dem arvsrätt tillsammans med deras bröder. [Två detaljer är anmärkningsvärda. Det första är att döttrarna nämns vid namn medan inget av sönernas namn nämns. Författaren förklarar inte innebörden av namnen, men det verkar som om namnvalen förstärker hur värdefulla och uppskattade de var i Job och hans frus ögon. Det andra är att döttrarna också får ärva Job, något som var ovanligt vid den här patriarkaliska tiden då bara döttrarna ärvde om det inte fanns några söner, se 4 Mos 27:8.]

Psaltaren (190)

Jordens kungar reser sig
    och härskarna samlar sig
    mot Herren (Jahve) och mot hans Smorde [Messias, Jesus].
Begär av mig, och jag ska ge dig
    hednafolken som arv och hela jorden (marken, jordens yttersta gränser) som egendom.
Så därför, ta ert förnuft till fånga nu, ni kungar,
    låt er varnas (lär er och låt er bli tillrättavisade), ni domare (ledare)jorden.
[Verbet varnas (hebr. jasar) står i den passiva hebreiska verbformen nifal, en reflexiv verbform där subjektet både utför och tar emot handlingen. Formen förstärker inbjudan att ta emot erbjudandet att omvända sig medan det ännu finns tid.]
Om det är så, låt min fiende jaga (förfölja) mig (min själ) och tillfångata mig;
    låt honom trampa mitt liv till marken (förgöra mig),
    och lägga min ära i stoftet [smutskasta mig, föra mig till graven med skam, se 1 Mos 3:19]. [En persons minne, ära eller vanära, är viktig i denna kultur. Nebukadnessar hotar med att demolera hus, se Dan 2:5. Än i dag rivs dömda brottslingars hus i vissa delar i Mellanöstern för att utplåna deras minne. I antiken finns även exempel där tempel och hus har raserats och gjorts om till offentliga toaletter för att förödmjuka och vanära den tidigare ägarens namn, se 2 Kung 10:27; Esra 6:11.] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
[Psalmen inleds och avslutas med lovprisning, se vers 10:] Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt],
    hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden!
För din ära (ryktet om dig)
    sträcker sig över himlarna (stjärnorna, universums yttersta gräns). [Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna. Vers 2b hör ihop med vers 9 där människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet.]
[Psalmen avslutas och ramas in med samma lovprisning som den inleddes med, se vers 2.]Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt],
    hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden!
Herren (Jahve) är kung för evigt och i oändlighet,
    de främmande folken (hednafolken) är borta ur hans land. [Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – Shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I detta stycke är det ordet "Bryt av" som börjar med denna bokstav och förstärker att Gud kommer att krossa de ogudaktiga.]
för att upprätta (ge rätt åt) den faderlöse och den nedtryckta (krossade),
    så att ingen på jorden längre kan skrämma dem. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "längtan" i vers 17 börjar med denna bokstav. Det förstärker hur Gud hör den som väljer att ödmjuka sig inför Gud och be till honom, se Ps 37:11. Som den sista punkten är detta också en lämplig signatur som avslutar detta akrostiska mönster som startade i Psalm 9.]
Herrens ord (löften) är rena (felfria) ord,
    liksom silver som renats i en smältugn på marken,
    sju gånger [Ps 18:31; 119:140]. [Talet sju står för fullkomlighet. Silver renades några gånger tills det mesta av slagget var borta, Guds ord är fullkomligt rent! Den grekiska översättningen Septuaginta skriver "bränd och prövad på jorden".]
De heliga (Guds utvalda) [församlingen] som finns i landet (världen),
    de är de majestätiska (ädla, härliga) som har allt mitt välbehag (min glädje).
    [Ordagrant "till de majestätiska står all min begäran."]
De har följt våra steg, de omringar oss,
    de stirrar på mig, redo att slå mig till marken.
[Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se 5 Mos 32:22. Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se 1 Mos 19:24–29. I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.] Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
    bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
Deras röst [tält-linor] går [ändå] ut [som bevis på Guds storhet] över hela jorden,
    deras prat (hebr. milah) till världens ände. Han har satt upp ett tält för solen i dem [i himlarna – där den vilar under natten],
Du förgör deras efterkommande (livsfrukt) från jorden,
    deras avkomma (säd) från människosläktet (Adams barn).
    [En fullständig befrielse kräver inte bara att de som attackerar elimineras, utan även nästa generation.]

Hela jorden (folk från alla jordens hörn)
    ska komma ihåg det som hänt
    och omvända sig till Herren (Jahve).
Alla släkter (stammar, familjer) från alla hednafolk ska tillbe (böja sig) inför dig,
Alla mäktiga [de som har framgång och överflöd]jorden ska äta och böja sig inför honom,
    alla som är på väg ner till stoftet [döden, graven] ska böja sig inför honom,
    även de som inte själva kan hålla sig vid liv. [Vers 30 är svåröversatt, ordagrant står det: "de åt och böjde sig, alla feta på jorden; inför honom ska alla böja sig som går ner i stoftet; den själ som inte kan hålla sig vid liv". Ordval och paralleller med tidigare verser hjälper dock i förståelsen. Ordet för stoft används i vers 16 för "dödens stoft", vilket förstärker att det handlar om graven och döden. I vers 27 står det att "de ödmjuka" ska "äta och bli mätta" och här i vers 30 att "alla mäktiga på jorden" ska "äta och böja sig för honom". Ordet som översätts mäktiga betyder ordagrant "fet" i hebreiskan och beskriver överflöd, framgång och ett gott liv. Vers 28 deklarerar att alla på hela jorden ska böja sig inför Herren. Detta universella uttalande förstärks av de två kringliggande styckenas motpoler; de ödmjuka/låga i vers 27 och de mäktiga/välbärgade i vers 30. Alla människor ska komma ihåg det som har hänt, vers 28. Alla ska komma ihåg Jesu försoningsverk och alla oavsett livssituation ska böja sig inför den uppståndne Jesus, se Fil 2:10!]
Av David, en psalm (sång ackompanjerad på strängar). [Septuaginta tillägger: "för veckans första dag", dvs. söndag.] ["David" och "psalm" står här för första gången i denna ordning, se även Ps 101:1; 110:1. Den grekiska översättningen Septuaginta har även med ett tillägg om veckodag i fyra andra psalmer: för sabbaten (Ps 38:1), för veckans andra dag (Ps 48:1), för veckans fjärde dag (Ps 94:1) och för dagen innan sabbaten (Ps 93:1). Talmud har instruktioner för läsning av Ps 82 på tredje dagen och Ps 81 på femte dagen. I Ps 92 finns också anvisningen "en sång för sabbatsdagen" i den hebreiska grundtexten.]
-

Herren – världens Skapare

Jorden är Herrens (Jahves) och allt som uppfyller den (all dess fullhet; allt vad den rymmer)
    – världen och de som bor i den.
Han själv [den person som fruktar Herren] ska leva i godhet (det ska gå väl för honom),
    och hans efterkommande ska inta (ärva) landet. [Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Ordet "Han själv" börjar på den bokstaven. Det är det hebreiska ordet nefesh som ibland översätts med själ, och syftar på hela människan som en levande varelse. Det förstärker versens budskap om att det ska gå väl för de som ärver landet.]
Hade jag inte trott (om jag inte varit viss om) att [jag skulle] få se Herrens (Jahves) godhet i de levandes land
    [ja, då skulle jag kanske gett upp, inte vetat vad jag skulle ta mig till, tappat tron, osv.]
[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis. Istället för att uttryckligen redogöra för några olika alternativ för vad som skulle hända om David inte hade tro på att han skulle få se Guds godhet, lämnas dessa tankar till läsaren. Berättelsen stannar upp och lyssnaren får tänka sig in i den känslomässigt laddade frågan. Vad skulle hända om Gud inte grep in nu och visade sin godhet? Vad skulle ske om falska vittnen som andades våld fick sin vilja igenom? Uttrycket "de levandes land" syftar troligtvis på livet här på jorden bland de människor som lever och inte har dött.]
Han älskar rättfärdighet och rätt [han finner glädje i att döma rättvist],
    jorden är full av Herrens (Jahves) nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed). [Nåden fyller hela jorden.]
Må hela jorden frukta (vörda) Herren (Jahve),
    må alla som bor i världen förundras av (respektera, hedra; bäva för) honom.
Från sin boning [där han sitter på sin tron] betraktar han
    alla som bor på jorden.
Herrens (Jahves) ansikte är emot [i vrede för att döma, se Ps 21:10] dem som gör det onda,
    för att utplåna deras minne från jorden. [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "ansikte" som börjar med denna bokstav, och förstärker hur Gud vänder sig mot de onda.]
De talar inte frid (vänligt, fred, andras välgång – hebr. shalom),
    utan mot de som bor stilla i landet,
    planerar de lögnaktiga ord.
[Istället för att vara fylld av negativa känslor över de ogudaktigas kortvariga framgång:] Förtrösta(lita på; luta dig emot) Herren (Jahve)
    och gör det goda;
bo (bosätt dig; var kvar) i landet
    och föd [följ efter – vaka som en herde över; livnär dig på] trofasthet (sanning, integritet).
För de onda ska bli utplånade,
    men de som sätter sitt hopp till (väntar på) Herren (Jahve)
    de ska inta (ärva) landet. [Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det ordet "Släpp" som börjar med denna bokstav. Det förstärker hur viktigt det är att ha Guds perspektiv, att inte ta rätten i egna händer och hämnas, se Rom 12:19; 5 Mos 32:35. En dag kommer varje människa att stå inför Gud på domens dag, se Dan 7:9–10; Upp 20:11–15; 2 Pet 3:9.]
Men de ödmjuka (förtryckta) ska inta (ärva, äga) landet,
    och njuta (ha sin lust, känna välbehag, bli tillfredsställda; vara ömsinta, milda och mjuka) i stor frid (i ett överflöd av fred och välfärd). [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. Orden "Och", "Men" osv. börjar med "vav". Ordvalet förstärker sambandet till föregående stycke i vers 9, Gud kommer att gripa in, det kommer att ske ett skifte där de ödmjuka ska ärva landet. Något som Jesus försäkrar kommer att ske när han citerar från vers 11, se Matt 5:5.
    Att vara ödmjuk innebär inte att vara svag och menlös. Utifrån sammanhanget i denna psalm definieras en ödmjuk person som någon som kan släppa vreden och lita på att Gud kommer ge en rättvis dom, se vers 8 och även Rom 12:19. Inom judendomen definieras ödmjukhet utifrån det parallella uttrycket i Ps 22:27 "den som söker Gud". Att vara ödmjuk är att söka Herren. Mose var ödmjuk, se 4 Mos 12:3, och Jesus hade ett ödmjukt hjärta, se Matt 11:29. Ordet ödmjuk används i Amos 2:7 när någon blir exploaterad och kränkt i rätten. En konsekvens av att de orättfärdiga regerar är att den ödmjuke då kommer att bli betryckt och kanske ses som "svag" eftersom han inte hämnas och ger igen med samma mynt. Detta är just temat här i Psalm 37. Att vara ödmjuk handlar om att kontrollera sina känslor, inte ta rätten i egna händer, inte vara arrogant och högmodig, göra ett medvetet val och böja sig inför Gud och söka honom.]
För de som välsignas [av Herren] ska inta (ärva, äga) landet,
    men de som förminskas (förringas, förbannas) ska utplånas. [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "lånar" med denna bokstav. Det finns två ord som översätts till förbanna. Det ord som används som motsats till välsigna är hebr. arar. Här används inte det ordet utan qalal som snarare berör effekten av att något förminskas. Välsignelsen adderar medan motsatsen är att förminska.]
De rättfärdiga ska inta (ärva, äga) landet,
    och för evigt bo där. [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Det symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "för evigt" som börjar med denna bokstav. Ordet har en preposition, "le", men ordets rot börjar på Ajin. Det första ordet som verkligen börjar på Ajin är det sista ordet i vers 29, "där". Placeringen illustrerar hur vi behöver ha Guds tidsperspektiv. Den ogudaktige kan verka ha framgång här på jorden, men han förgås, bara den rättfärdige har ett evigt hopp.]
Vänta(sök ivrigt, bind dig samman med) Herren (Jahve),
    håll dig på hans väg.
Han ska upphöja dig till att inta (ärva, äga) landet,
    du kommer att få se (bevittna) de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) bli utplånade. [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "Vänta" som börjar på den bokstaven. Det förstärker att Herren finns nära den som söker och väntar på honom.]
Herren ska bevara honom och upprätthålla (återge) hans liv,
    han ska kallas välsignad i landet.
Inte ska du överlämna honom åt hans fienders vilja.
Gud (Elohim), jag är deprimerad (hela min varelse är bedrövad inom mig),
    därför ber jag till dig (kommer jag ihåg dig)
från [övre] Jordans land och Hermons höjder [plural],
    från det lilla (unga) berget (Misars berg). [Israels norra gräns var Hermons höjder. Misars berg är okänt. Hebreiska ordet misar betyder "mindre" och kan syfta på någon av de mindre topparna i Hermons bergsmassiv. Troligtvis nämns de som exempel på platser långt från Jerusalem och templet. Inom judendomen tolkas platserna som en del i berättelsen om uttåget ur Egypten mot löfteslandet. De korsade Jordan, och landet sträcker sig till Hermon i norr. Berget Misar tolkas som det "yngre", tidigare berget Sinai där Mose fick lagen och Gud förlät israeliternas avgudadyrkan av guldkalven.]
För det var verkligen inte genom deras svärd [israeliternas militära styrka] som de intog (ärvde) landet [Kanaans land],
    deras arm [kraft] gav dem inte seger.
    [Jerikos murar föll genom Guds ingripande, se Jos 6:1–27. Se även Jos 24:11–12.]
Det var din högra hand (personliga engagemang), din arm (styrka och kraft), ditt ansiktes ljus (favör, välvilja),
    eftersom du visade dem favör (älskade dem).
För vår själ (hela vår varelse, allt vad vi är – hebr. nefesh) har sjunkit ner i stoftet,
    vår kropp (ordagrant "buk, mage") ligger nedtryckt mot marken.
[Kungen tilltalas:]
Dina söner ska ta över i dina fäders steg (gå i fädernas fotspår);
    du ska insätta dem som ledare i landet.
Därför ska vi inte frukta (vara rädda) även om jorden förändras (ger vika, skälver, skakar)
    och bergen störtar ner i havens djup,
Hednafolk är i uppror, och riken skakas.
    Då hörs hans röst, och jorden (marken, invånarna) smälter. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Kom, se (skåda) Herrens (Jahves) gärningar (verk)
    – ödeläggelser (fruktansvärda gärningar) han gör (har gjort och kommer att göra)jorden [Jes 13:9].
Han stillar strider till jordens ände (gör slut på krig över hela jorden),
    bryter bågen [i bitar] och bräcker (hugger itu; klyver) spjutet,
    bränner vagnarna i eld. [Den grekiska översättningen Septuaginta har "häpnadsväckande ting" istället för "ödeläggelser" i vers 9 och "sköldarna" istället för "vagnarna" i vers 10.]
[Nu hörs Guds röst som talar:]
"Var stilla (låt det vara; släpp taget; kapitulera) [lägg ner era vapen] och vet (besinna) att jag är Gud (Elohim)!
    Jag är [har varit och ska alltid vara] upphöjd bland nationerna (hednafolken),
    jag är [har varit och ska alltid vara] upphöjd på jorden."
För Herren (Jahve) den Högste (Elion) [som regerar över alla folk] är värd att fruktas (vördas, högaktas),
    han är en stor kung över hela jorden.
För Gud (Elohim) är kung över hela jorden,
    lovsjung med en välskriven sång (undervisning, vishet – hebr. maskil). [Betydelsen av det hebreiska ordet maskil är osäker. Ordet kommer från ett verb med betydelsen att vara vis, och då att komma fram till ett rätt praktiskt beslut i komplexa situationer. Det har att göra med vishet men kan också vara en musikalisk term eller även kunna betyda "en välskriven sång". Följande tretton psalmer har detta ord i sin titel, se Ps 32:1; 42:1; 44:1; 45:1; 52:1; 53:1; 54:1; 55:1; 74:1; 78:1; 88:1; 89:1; 142:1. I Den första av dessa "vishetspsalmer" sätts tonen: Rikt välsignad är den vars överträdelser förlåtits, vars synd är utplånad, se Ps 31:1.]
Folkens furstar (ädla, villiga tjänare) har samlats,
    tillsammans med Abrahams Guds folk [som alla folk ska bli välsignade i, se 1 Mos 12:1–3]. För jordens sköldar [folkens furstar; ledare som beskyddar, se även Ps Ps 84:10–11] tillhör Gud,
    mäktigt (högt) har han gått upp (blivit upphöjd)! [Ordet "gått upp" är samma hebreiska ord alah som i "farit upp" i vers 6. Det tredje och sista "för" i psalmen förstärker Guds allmakt. Hedningar och judar förenas som ett folk, se Upp 21:24.]
är den vackraste höjden,
    hela jordens fröjd (glädje). [Klag 2:15]
Sions berg [tempelberget i Jerusalem] är [som] nordsidan [som gudaberget Safon i norr],
    den store Kungens stad. [Matt 5:35] [Hebreiska safon är det vanliga ordet för "norr". Safon identifieras i ugaritiska och andra kanaaneiska myter som boningsplatsen för stormguden Bal-Safon och ansågs även vara en samlingsplats för andra gudar. Platsen identifieras som berget Jebel Aqra på gränsen mellan moderna Syrien och Turkiet vid mynningen av floden Orontes, några mil norr om Ugarit.]
Liksom ditt namn, Gud (Elohim),
    når ditt lov till jordens ändar. [Vers 11b–12 formar en kiasm som ramas in av rättfärdighet/domar:]
Av rättfärdighet är din högra hand full.
En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, denna och Ps 73–83.]
-
Gud, Herren Gud (El Elohim Jahve)
    har talat och kallat (namngett) jorden
    från solens uppgång till dess nedgång [från öst till väst – över hela jorden].
    [Det var genom att tala som allting blev till i skapelsen, här påminns om hur Guds tal är skapande.]
Han kallar på himlarna däruppe
    och på jorden, till att döma sitt folk.
    [Himlarna och jorden är Guds vittnen när Han dömer, se 5 Mos 32:1.]
[I Psalmens centrum ändras nu subjektet till Gud.]
Gud (El) ska på samma sätt slå ned dig för alltid,
    rycka upp dig och kasta ut dig ur ditt tält
    och utrota dig ur de levandes land.Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
[Refräng:]
Må du vara upphöjd över himlarna Gud (Elohim),
    må din ära (bokstavligt "tyngd") finnas över hela jorden. [Den första strofen avslutas med en refräng som också återkommer efter den andra strofen, se vers 12.]
[Refräng:]
Du är upphöjd över himlarna Gud (Elohim),
    högt över hela jorden din ära (din tyngd).
Nej i hjärtat tänker ni ut orättfärdighet;
    era händer sprider ut (banar väg för) ondska på jorden. [Hebreiska elem i vers 2 kan översättas både som gudar i plural eller hänföras till roten alam som betyder tyst, tigande. Den inledande frasen blir till en ironisk fråga: "Talar ni rättfärdighet i tysthet?" Det finns en dubbelhet i vad "gudar" syftar på. Det kan syfta på änglar och då särskilt onda makter, se Ps 82:1; Dan 10:13. Det kan också tala om korrupta ledare här på jorden. Uttrycken "era händer", "på jorden" och beskrivningen i vers 4–6 antyder att det gäller onda domare. De är "tysta" och talar inte för rättfärdighet och sanning vilket gör att ondskan sprider ut sig på jorden.]
Sedan ska man säga: "Det finns verkligen en belöning för den rättfärdige;
    ja, det finns verkligen en Gud (Elohim) som dömer jorden!" [Hur förhåller sig denna psalm till budskapet att inte löna ont med ont, se Rom 12:17-21. Paulus citerar från 4 Mos 32:35 där Gud säger att "hämnden är min" som grund för att inte hämnas någon, se Rom 12:19. Det är dock skillnad mellan att själv hämnas och be att Gud ska gripa in och skipa rättvisa. I liknelsen med den orättfärdige domaren avslutar Jesus med att domen ska ske hastigt, se Luk 18:7–8. I Uppenbarelseboken frågar sig kristna martyrer hur länge det ska dröja innan Gud dömer dem som dödat martyrerna, se Upp 6:10.]
Förtär dem i vrede,
    förtär dem så att de inte längre finns,
och låt dem veta att Gud (Elohim) regerar i Jakob,
    till jordens yttersta gräns. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Du har fått marken att skaka, du har fått den att rämna (så att raviner bildas);
    hela dess brutna ben [poetisk omskrivning där ravinerna i marken beskrivs som benbrott]
    för den (marken) lider av skälvningar.
Från jordens yttersta gräns ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig
    när mitt hjärta försvagas. Led mig till en klippa som är för hög för mig,
Gud (Elohim), du är min Gud