0376 – אִישׁ (ish)

man, hanne


Typ:
Hebreiska: אִישׁ (ish)
Ursprung: contracted for H0582 (אֱנוֹשׁ) (or perhaps rather from an unused root meaning to be extant)
Användning: 1684 ggr i GT

Engelsk översättning

man
also, another, any (man), a certain, [phrase] champion, consent, each, every (one), fellow, (foot-,

Engelsk beskrivning

1) man
1a) man, male (in contrast to woman, female)
1b) husband
1c) human being, person (in contrast to God)
1d) servant
1e) mankind
1f) champion
1g) great man
2) whosoever
3) each (adjective)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (1684 st)


Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generell sensuell innebörd finns i 1 Mos 4:7.]
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.]
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Hela denna sektion är uppbyggd som en stor kiasm: A Noas familj (6:10-16)
 B En flod kommer (6:17)
  C Förbund med Noa (6:18-19)
   D Mat i arken (6:21)
    E Befallning att gå in i arken (7:1-3)
     F 7 dagars väntan (7:4-10)
      G Alla går in i arken (7:11-15)
       H Gud stänger dörren om Noa (6:16b)
        I 40 dagars flod (7:17a)
         J Bergstoppar täcks (7:19-20)
          K 150 dagar (7:21-24)
           L Gud kommer ihåg Noa (8:1)
          K´ 150 dagar (8:3)
         J´ Bergstoppar blir synliga (8:4-5)
        I´ 40 dagar (8:6a)
       H´ Noa öppnar ett fönster (8:6b)
      G´ Korp och duva lämnar arken (8:7-9)
     F´ 7 dagars väntan (8:10-13)
    E´ Befallning att gå ut från arken (8:15-17)
   D´ Mat utanför arken (9:1-4)
  C´ Förbund med allt levande (9:8-10)
 B´ Aldrig mer en flod (9:11-17)
A´ Noas familj (9:18-19) Tolv är också förbundets tal. Denna kiasm i tolv steg spänner över de kapitel som ligger till grund för Guds förbund med Noa. Detta är det första av Bibelns förbund mellan Gud och människan, sedan kommer förbundet med Abraham som förnyas genom Mose vid Sinai. En del räknar också förbundet med David och slutligen har vi det Nya förbundet i Jesus.

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud. [Här är första gången ordet rättfärdig, hebr. tsadik, används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaka är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur, både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena, en hane och en hona.
Och för ert eget blod ska jag kräva vedergällning. Jag ska utkräva den av varje djur, och av varje människa ska jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård.
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra. [Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut (hebr. kedem) antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även på ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]
Jag ska göra dina ättlingar som dammkornen på marken. Om någon kan räkna jordens alla dammkorn, då ska din avkomma också kunna räknas.
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld.
Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve).
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten.
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor.
Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig."
Lea blev gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "se, en son"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd, nu ska min man älska mig."
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.
Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
Mannen sade: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)." [Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även Hos 12:3–4.]
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]
De sade till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Där fick Juda se dottern till en kananenisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, 1 Mos 26:34, lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kananeisk familj, se 5 Mos 7:3–4; 1 Kung 11:1–2.]
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till signetringen, tränset och staven."
Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner.
Herren (Jahve) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se vers 3, 21, 23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals.
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Vi båda drömde en dröm samma natt, men drömmarna hade olika betydelser.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
Vi är alla en mans söner, vi är ärliga män, dina tjänare är inte några spioner."
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda.
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sade: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har talat om för mannen att ni hade ännu en bror?"
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen.
Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se 2 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.][Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.
De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder.
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck.
De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel silver och fem ombyten av kläder.
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Låt inte min själ komma till deras rådslag,
    må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
    och med sin egen vilja lemlästar de oxar.
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem. [Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:
En man från Levis släkt gifte sig med en dotter från Levis släkt. [Mannen hette Amran och kvinnan Jokebed, se 2 Mos 6:20. Levi var den stam som var avdelad att vara präster och lovsångare. Mellan vers ett och två passerar sexton år. Familjen har två barn, tonårsdottern Mirjam och sonen Aron som är tre år, se 2 Mos 2:8; 7:7.]
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden.
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen. Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru.
Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar, men Arons stav slukade deras stavar.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Berätta för hela Israels folk: På den tionde dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det.
Herren (Jahve) är en stridsman,
    Herren (Jahve, Jag Är och har alltid existerat) är hans namn.
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle", hebr. gul-golet, jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet definieras i se vers 36.]
När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se 4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva. När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget."
Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör.
Den som slår en man så att han dör ska dödas.
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
Och den som stjäl (kidnappar) en man och säljer honom, eller om han blir funnen i hans hand, ska med säkerhet dödas.
Och om flera män tävlar (strider, duellerar) och den ene slår den andre med en sten eller med sin näve och han inte dör utan blir sängliggande,
Och om en man slår sin tjänare eller tjänarinna med en käpp, och han dör under hans hand, ska han med säkerhet bli straffad.
Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull.
Och om en oxe stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst. [Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet.]
Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas.
Och om en man öppnar en brunn, eller om en man gräver en brunn, och inte täcker över den, och en oxe eller en åsna faller i den,
Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen.
Om en man stjäl en oxe eller ett får och dödar det eller säljer det, ska han betala 5 oxar för 1 oxe och 4 får för 1 får.
Om en man orsakar att ett fält eller en vingård blir avätet, därför att han har låtit sin boskap gå lös, och den har ätit på en annan mans fält, då ska han ersätta honom från sitt eget fält och från sin egen vingård.
Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka.
Om en man till sin granne överlämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller något djur för att han ska skydda (ta hand om) det och det dör eller skadas eller förs bort och ingen ser det,
Och om en man lånar något av sin granne och det skadas eller dör, och dess ägare inte har haft det hos sig, ska han vara noga med att ersätta det.
Och om en man förleder en ungmö som inte är förlovad, och ligger med henne, ska han med säkerhet betala en hemgift för henne så att hon blir hans hustru.
Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten.
Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna. [Exakt vilket namn som motsvarar varje sten defineras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.]
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den på en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "
Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen.
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken.
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]
När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]
Och ingen man ska komma upp med dig, låt inte någon man synas på hela berget, låt inte heller några flockar eller hjordar beta på berget."
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna.
Och de kom, både män och kvinnor, så många som hade ett villigt hjärta och bar fram näsringar och örhängen och signetringar och gördlar, alla (slags) juveler av guld, och alla män förde fram ett offer av guld till Herren (Jahve).
Och alla män hos vilka man fann blått och purpur och scharlakansrött och fint linne och gethår och rödfärgat getskinn och sälskinn, förde fram dem.
Israels söner förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand att det ska göras.
Och Betsalel och Oholiav ska arbeta och varje man med ett vist hjärta i vilken Herren (Jahve) har lagt vishet och förståelse till att veta hur man gör allt arbete för tjänsten i helgedomen enligt allt som Herren (Jahve) har befallt."
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och alla visa män som utförde allt arbete på helgedomen, kom var man från sitt arbete som han utförde,
Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer.
Och keruberna spred ut sina vingar på höjden så att de täckte locket med sina vingar, med ansiktena mot varandra var kerubernas ansikten vända mot locket.
Och stenarna var, efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna.
Och prästen som offrar någon mans brännoffer, den prästen ska ha dess skinn själv från brännoffret som han har offrat.
Och alla matoffer, ringlade med olja och torra, ska Arons söner ha, den ene lika mycket som den andre.
Och Arons [två äldsta] söner Nadav [betyder "generös"] och Aviho [betyder "min far (är) han"] tog sina fyrfat och lade eld i dem och lade rökelse ovanpå och offrade främmande (otillåten – hebr. zarah) eld (hebr. esh) inför Herrens (Jahves) ansikte, som han hade befallt dem att låta bli.
Om en man eller kvinna har en fläck på huvudet eller i skägget,
Om en man eller kvinna har ljusa fläckar på huden på sin kropp, vita ljusa fläckar,
Den man vars hår faller av hans huvud han är skallig men han är ren.
han är en man som lider av svampinfektion (mögel). Han är oren. Prästen ska förklara honom totalt oren (orent oren), hans fläck är på hans huvud.
Och prästen som ska göra honom ren ska ställa fram mannen som ska bli ren och dessa ting inför Herrens (Jahves) ansikte vid dörren till mötestältet.
Tala till Israels söner och säg till dem: "När någon man har en flytning från sitt kött, är han oren på grund av detta.
Och vemhelst som rör hans säng ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Om någon mans säd lämnar honom (spills vid sidan) vid ett samlag, då ska han tvätta sin kropp i vatten och vara oren till kvällen.
Även kvinnan som mannen legat med när säden förspilldes, de ska båda bada sig själva i vatten och vara orena till kvällen.
Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat på ska vara oren.
och om henne som är oren av sin menstruation och om honom som har en flytning, om mannen och om kvinnan och om honom som ligger med henne som är oren.
Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem]. [Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]
Om någon (ordagrant: "och, man, man" – betonar att det är ett generellt förbud) av Israels hus slaktar en ko, ett lamm eller en get i eller utanför lägret,
och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets (hebr. Ohel Moed) ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren (Jahve) framför hans tabernaklet (hebr. miskan), ska det tillräknas den mannen som blodskuld. Han har spillt blod, och han ska utrotas ur sitt folk.
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång för att offra det åt Herren, ska den mannen utrotas ur sitt folk.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord.
[Incest och sexuella relationer mellan nära släktingar är förbjudna. Ordet "närma sig" används i vers 6, 14 och 19 och ramar in stycket. Ett centralt ord som används 24 gånger i vers 6–19 är nakenhet, hebr. ervah, som även kan översättas genitalierna och används också för sexuella relationer. Totalt 11 verser (vers 7–17) börjar alla med det ordet. Det finns en tydlig struktur med flera kiasmer: Släkting – inte närma dig, vers 6
  Din mor, vers 7
    Din fars hustru, vers 8
      Din syster, vers 9
        Ditt barns dotter, vers 10
      Din halvsyster, vers 11
    Din fars syster, vers 12
  Din mors syster, vers 13
Din fars brors hustru – inte närma dig, vers 14
  Din sons hustru, vers 15
  Din brors hustru, vers 16
  En kvinna och hennes dotter, vers 17
  En kvinna och hennes syster, vers 18
Kvinna under menstruation – inte närma dig, vers 19 Incest tas upp även i följande passager: 1 Mos 19:30–38; 20:12; 35:22; 49:4; 2 Sam 13:1–14. Dessa bibliska regler ligger som grund för många länders lagar. I Israel straffas den som har sexuella relationer med sina egna barn med fem års fängelse. I svensk lagstiftning regleras incest i 6 kap. 7 § brottsbalken där straffet är högst två år. Mellan helsyskon är straffet fängelse i högst ett år.]
[Släkting]
Ingen man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) ska närma sig en nära släkting (kött av eget kött) för att blotta hennes nakenhet (ha en sexuell relation med henne).
Jag är Herren (Jahve).
Var och en av er ska
vörda sin mor och sin far [älska medmänniskan]
och hålla mina sabbater [älska Gud]. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
[I följande stycke, vers 11–18, består av fyra sektioner som alla avslutas med "Jag är Herren". Fyra olika ord för "medmänniska" används och de är fint fördelade i dessa verser.

    Första sektionen använder "landsman" (hebr. amit) i vers 11.
    I den andra sektionen används "medmänniska" (hebr. rea), se vers 13.
    I den tredje sektionen används båda dessa och även "folk" (hebr. amme), se vers 15–16.
    I den sista sektionen – som är crescendot – används alla dessa tre ord och även "broder" (hebr. ben), se vers 17–18. De två första enheterna (vers 11–12 och 13–14) avslutas båda med en uppmaning, den första uttryckt i en negation (ohelga) den andra positivt (frukta). Strukturen förstärks också hur ordet "inte" (hebr. lo) används. Totalt används det 18 ggr, nio gånger i första halvan, vers 11–14, nio ggr i andra halvan, vers 15–18.]
[1. Stöld och lögn – mot er landsman]
Ni ska inte stjäla.
Ni ska inte ljuga.
Ni ska inte bedra varandra, mot er landsman.
Om en man har legat med en kvinna som är en annan mans slavinna
och sädesuttömning har skett, och hon inte har blivit friköpt eller frigiven, ska de straffas men inte dödas eftersom hon inte var fri.
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gett ett av sina barn åt Molok och orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn.
Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen när han ger ett av sina barn åt Molok och inte dödar honom,
så ska jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag ska utrota honom ur folket tillsammans med alla som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok.
[Fem gånger används "blodskuld" som ordagrant är "hans/deras blod", se vers 9, 11, 12, 13, 16.] [Hedra dina föräldrar, se 3 Mos 19:3]
Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar sin far eller mor
    han ska straffas med döden. [2 Mos 20:12; 21:17]
Han har förbannat sin far och sin mor,
    han bär på blodskuld.
[Man + annan mans kvinna, se 3 Mos 18:20]
Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru,
    ska den som begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru straffas med döden,
    både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan.
[Son + faders hustru – incest, se 3 Mos 18:8]
Om en man ligger med en kvinna
    som är hans fars hustru så blottar han sin fars nakenhet.
De ska båda straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
[Far + svärdotter – incest, se 3 Mos 18:17]
Om en man ligger med sin svärdotter,
    ska de båda straffas med döden.
De har begått en avskyvärd handling.
    De bär på blodskuld.
[Man + man, se 3 Mos 18:22]
Om en man ligger med en annan man (har sexuellt umgänge med honom)
    som en man ligger med en kvinna,
    gör de båda något avskyvärt!
De ska straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
[Man + kvinna + hennes mor, se 3 Mos 18:17]
Om en man till hustru tar en kvinna
    och dessutom hennes mor,
    så är det en skändlighet.
Man ska bränna upp både honom och dem i eld,
    för att ingen skändlighet ska finnas ibland er.
[Man + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en man ligger med ett djur
    ska han straffas med döden,
    och djuret ska ni döda.
[I följande sektion är det Gud som straffar:] Om en man tar sin syster till hustru,
    sin fars dotter
    eller sin mors dotter
och ser hennes nakenhet, och hon ser hans nakenhet, är det en skamlig gärning. [3 Mos 18:9]
De kommer att försvinna (skäras bort) inför sitt folks ögon. [Passivformen indikerar att Gud straffar honom.]
Han bär på missgärning, eftersom han har blottat sin systers nakenhet.
Om en man ligger med en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes nakenhet,
    blottar han hennes blodflöde.
De kommer att försvinna (skäras bort) ur sitt folk. [Passivformen indikerar att det är Gud som straffar dem.]
Om en man ligger med sin farbrors hustru
    blottar han sin farbrors nakenhet.
De kommer att bära på missgärning,
    och de kommer att dö barnlösa.
Om en man tar sin brors hustru är det en oren gärning. [3 Mos 18:16]
Han blottar då sin brors nakenhet,
    och de ska bli barnlösa. [Detta gäller om brodern lever, om brodern dog barnlös skulle en bror gifta sig (leviratäktenskap) och försäkra sig att brodern fick en ättling, se 1 Mos 38:8; 5 Mos 25:5–10.]
När någon – man eller kvinna – befattar sig med andebesvärjelse eller förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], ska den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och ska stenas.
och för hans syster som är en jungfru, som står nära honom och som inte har någon man, för henne kan han bli orenad.
De ska inte ta en hustru som är en sköka eller hädisk, inte heller ska de ta en som är förskjuten från sin man, för han är helgad till hans Gud (Elohim).
Och dottern till någon präst, om hon vanhelgar sig genom att bete sig som en sköka, vanhelgar hon sin far, hon ska brännas med eld.
Tala till Aron och säg: "Vem han än är av din säd i dina generationer som har något lyte (en defekt), låt honom inte komma nära för att offra hans Guds (Elohims) bröd.
För varje man som har ett lyte (en defekt) ska inte komma nära, en blind man eller en lam eller han som har en platt näsa eller någon överflödig sak (missbildning),
eller en man som har deformerade fötter eller deformerade händer,
Ingen man som har ett lyte (en defekt) av prästen Arons säd (ättlingar) ska komma nära för att offra Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Han som har ett lyte (en defekt), han ska inte komma nära för att offra sin Guds (Elohims) bröd.
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig, den själen ska huggas bort från framför mitt ansikte (min närvaro). Jag är Herren (Jahve).
Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom,
eller vemhelst som rör något krypande djur som man blir oren av, eller en människa som är oren, oavsett vilken orenhet han har.
Om prästens dotter gifter sig med en främling ska hon inte äta av de heliga offren.
Men om en man äter av det heliga ovetandes, då ska han ge en femtedel därav (av dess värde) [som syndoffer, se 3 Mos 5:16; 6:5] och ska ge det till prästen med det heliga.
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Och han som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve) för att infria sitt löfte, eller ett frivilligt offer av nötboskap eller får, så måste det vara felfritt (tamim) för att ge nåd (bli välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratson). Det får inte ha någon defekt (fel, lyte).
Och en son till en israelisk kvinna, vars far var egyptier, gick runt bland Israels söner, och denna son till en israelitisk kvinna och en israelisk man strövade tillsammans i lägret.
Och du ska tala till Israels söner och säga: "Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på" – hebr. jekalel) sin Gud (Elohim) ska bära sin synd.
Och den som dödar en mänsklig själ ska döden dö.
Och om en man orsakar en skada mot sin granne – som han har gjort ska det göras mot honom.
Och ni ska helga det femtionde året och ropa ut frihet över hela landet till alla dess invånare. Det ska vara ett jubelår för er. Och ni ska ge tillbaka till var och en deras egendom, och ni ska ge tillbaka var och en till hans familj. [Om någon tvingats sälja sig som slav och därigenom, eller möjligen på något annat sätt, blivit åtskild från sin familj ska han eller hon nu få återvända till sin egen familj.]
Under jubelåret ska var och en återvända till sin egen besittning.
Och om du säljer något till din granne eller köper något från din grannes hand, ska ingen förtrycka sin bror.
Ni ska inte förtrycka varandra med detta utan vörda er Gud (Elohim), för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Och om mannen inte har någon återlösare men själv får möjlighet att återlösa det,
då ska du låta honom räkna åren som det varit sålt och betala mellanskillnaden till mannen som sålde det så att han kan återvända till sin besittning.
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Och ni ska ta dem som ett arv för era söner efter er, att ärva för dem som en besittning, de ska vara era slavar för alltid. Men över dina bröder, Israels söner, ska ni inte råda den ena över den andre med stränghet.
Och de ska falla den ene på den andre som om det vore för svärd när ingen jagar, och de ska inte ha någon kraft att stå framför sina fiender.
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon vill ge ett speciellt (underbart, ovanligt, svårt) löfte, ska de personer [eden gäller] uppskattas (värderas) inför Herren (Jahve).
Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå.
Och om en man ska helga en del av sitt fält av hans besittning till Herren (Jahve), då ska uppskattningen göras i förhållande till dess gröda. En chomer korn [den vikt en åsna kunder bära] ska värderas till 50 shekel silver.
Och om han inte vill återlösa fältet, eller om han har sålt fältet till en annan man, ska det inte återlösas igen.
Bara förstlingen av djuren, som är Herrens (Jahves) förstling, ska ingen man helga, oavsett om det är en oxe eller ett får. Det är Herrens (Jahves).
Se till att inget helgat föremål som en man har helgat till Herren (Jahve) av allt som han har, både människor och djur och fältens gröda, blir sålt eller återlöst. Varje helgat föremål är högheligt för Herren (Jahve).
Och om en man skulle vilja återlösa av sitt tionde, ska han lägga till en femtedel av dess värde.
Med er ska ni ha en man från varje stam, var och en ledare (huvud) över sin fars hus (den högste ledaren för varje av Israels stammar).
Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam).
Israels söner ska slå upp sina tält, varje man i hans eget läger och varje man under hans eget baner efter deras häravdelningar.
"Israels söner ska låta varje man slå upp sitt tält, under sitt eget baner efter sina fäders hus (stammar), på behörigt avstånd runt tältet för möten på bestämda tider (Tabernaklet). [I enlighet med den gudomliga placeringen, tältar Israels 12 stammar utanför leviternas ring i fyra grupper om vardera tre stammar:
    Öster: Juda, Issachar och Sebulon
    Söder: Ruben, Simon och Gad
    Väster: Efraim, Manashe och Benjamin
    Norr: Dan, Asher och Naftali Antalet personer gör att lägren blir olika stora. Kortast är den västra på drygt 100 000 personer, medan den östra är nästan dubbelt så stor med närmare 190 000 personer. Syd och nord är båda omkring 150 000 personer. Sett ovanifrån, från öster, bildar denna tältordning formen av ett kors. Varje stam har sin egen prins eller ledare (hebr. nasi), se vers 3, och en särskild flagga eller baner (hebr. degel), se vers 2, med sina egna bestämda stamsymboler och färger. Färgerna är de som motsvarar de dyrbara stenarna på översteprästens bröstsköld, se 2 Mos 28:17–20. Dessa symboler anses vara ett tecken på Guds stora kärlek för varje stam i Israel. Det står i Höga Visan: "Hans baner över mig är kärleken", se Höga V 2:4.]
Sedan ska mötestältet (Tabernaklet) med Levi stam gå i mitten av lägret när de drar vidare [från en lägerplats till nästa]. Så ska de gå framåt, varje man på sin plats under sitt eget baner.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahve) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
utan gör så här mot dem för att de ska leva och inte dö när de närmar sig de heligaste föremålen: Aron och hans söner ska gå in och förordna var och en av dem till hans arbete och till hans börda,
Enligt Herrens (Jahves) befallning utsågs de av Moses hand, var och en till sin tjänst och för sin börda, de var räknade som Herren (Jahve) befallt Mose.
"Tala till Israels söner: En man eller en kvinna som ska bekänna någon synd som människor brukar bekänna, som bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och denna själ är skyldig,
Men om mannen saknar en återlösare till vilken betalningen för skulden kan ges, då ska återbetalningen vara Herrens (Jahves), ja prästens, vid sidan av baggen för försoning, med vilken försoning ska göras för honom.
Och varje mans helgade ting ska vara hans (prästens), vad det än är som någon man ger till prästen, är det hans."
"Tala till Israels söner och säg till dem: Om en mans hustru går åt sidan och agerar otroget mot honom,
och en man ligger med henne, och det är dolt från hennes mans ögon, blir hon hemligt orenad, och där finns inga vittnen mot henne, inte heller blir hon påkommen i akten,
Då ska mannen ta sin hustru till prästen och ska bära fram ett offer för henne, tiondelen av en efa av kornmjöl, han ska inte hälla någon olja på det, och inte lägga någon rökelse på det, för det är ett matoffer för avundsjuka [3 Mos 2:1], ett matoffer för åminnelse som gör att synden blir ihågkommen.
Och prästen ska låta henne avlägga en ed och säga till kvinnan: 'Om ingen man har legat med dig, och om du inte har gått åt sidan till orenhet, medan du varit under din man, ska du vara fri från detta bitterhetens vatten som orsakar förbannelse,
men om du har gått åt sidan, medan du varit under din man, och om du blivit orenad, och om någon legat med dig förutom din man'
Och när han har låtit henne dricka vattnet, då ska det visa sig om hon är orenad och har agerat otroget mot sin man, genom att vattnet som orsakar förbannelsen kommer in i henne och blir bittert och hennes mage sväller upp och hennes lår faller av, och kvinnan ska bli en förbannelse bland sitt folk.
Detta är lagen om avundsjuka, när en kvinna går åt sidan, medan hon är under sin man, och blir orenad,
eller när avundsjukans ande kommer över mannen och han är avundsjuk över sin hustru, då ska han sätta hustrun inför Herren (Jahve) och prästen ska verkställa denna lag över henne.
Mannen ska vara ren från sin synd och den kvinnan ska bära sin egen synd."
"Tala till Israels söner och säg till dem: När en man eller kvinna vill avlägga ett löfte (en ed), ett nasirlöfte för att avskilja (helga) sig själv inför Herren (Jahve). [Här betonas speciellt att även kvinnor kan avge dessa löften. Några exempel är Channa (Hanna) och Manoas hustru, se 1 Sam 1:21–28; Dom 13:2.]
"Ta emot det av dem så att de kan bli till tjänst i mötestältet, och du ska ge dem till leviterna, till varje man i enlighet med hans tjänst."
Tala till Israels söner och säg: "Om någon bland er eller era efterkommande blir [rituellt] oren på grund av en död kropp (ordagrant själ) eller är på en resa långt bort, ska han fira Herrens (Jahves) påsk
Men den man som är ren och inte är på resa långt bort och underlåter att fira påsken, den själen ska bli avhuggen från sitt folk, eftersom han inte bär fram Herrens (Jahves) offer på sin bestämda tid, den mannen ska bära sin synd.
Och Mose hörde folket gråta, i sina familjer, varje man i sin tältöppning, och Herrens (Jahves) vrede upptändes mycket, och Mose var missnöjd.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Mose var en mycket ödmjuk människa, mer än någon annan på jorden. [En extra bokstav är tillagd i ordet ödmjuk, nämligen den minsta hebreiska bokstaven Jod, detta "grammatiska fel" förstärker att Mose verkligen var ödmjuk.]
"Låt män gå ut och bespeja (utforska, undersöka) landet Kanaan, som jag har gett till Israels söner. En man för varje av fädernas stammar ska du sända, var och en en ledare bland dem."
Och de sade en man till sin bror: "Låt oss ge (utse åt) oss ett huvud (en ledare) och låt oss återvända till Egypten."
Om du nu dödar detta folk som en man, då kommer nationerna som har hört om din ryktbarhet, att säga:
Men Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son förblev levande av dessa män som gått och bespejat landet.
[Vers 30–31 illustreras nu här i vers 32–36 med ett exempel.] Och medan Israels söner var i öknen fann de en man som samlade ved på sabbatsdagen. [1 Mos 2:2–3; 2 Mos 20:8–11; 35:2; 4 Mos 5:13–15]
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Mannen ska döden dö, hela församlingen ska stena honom med stenar utanför lägret."
och lägg eld i dem och lägg rökelse ovanpå dem inför Herrens (Jahves) ansikte i morgon, och det ska ske att den man som Herren (Jahve) då väljer, han ska vara helig, ni tar på er mycket, Levi söner."
och ta var och en sitt rökelsekar och lägg rökelse på dem och för fram det inför Herrens (Jahves) ansikte, var man sitt eget rökelsekar, 250 rökelsekar, och du och Aron, var man med hans rökelsekar."
Och de tog varje man sitt rökelsekar och lade eld på dem och lade rökelse ovanpå och stod i mötestältets öppning med Mose och Aron.
Och de föll ner på sina ansikten och sade: "Gud (El), allt kötts andars Gud (Elohim), ska en man synda och över hela församlingen din vrede?"
Och eld kom ut från Herren (Jahve) och slukade de 250 män som hade offrat rökelse.
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahve) talade till honom genom Mose hand.
Tala till Israels söner och ta av dem stavar, en för varje fars hus av alla deras ledare efter deras fäders hus, 12 stavar. Du ska skriva varje mans namn på hans stav.
Och det ska ske att den man som jag ska välja, hans stav ska grönska och jag ska göra slut från mig på knotandet från Israels söner som de knotar mot dig."
Och Mose förde ut alla stavarna från framför Herren (Jahve) till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och en man som är ren ska samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats, den ska vaktas (skyddas, bevaras) till stänkelsevatten till Israels söners församling, det är en rening från synd [3 Mos 4:3].
Och en ren person ska ta en isop och doppa den i vattnet och stänka det på tältet och på alla föremål och på människorna som varit där och på den som vidrört benet eller den slagne eller det döda eller graven.
Men den man som är oren och inte renar sig själv, den själen (människan) ska huggas av från församlingens mitt eftersom han har vanhelgat Herrens (Jahves) helgedom. Stänkelsevattnet har inte stänkts mot honom. Han är oren.
Då gjorde Mose en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon hade blivit biten av en orm, så fick han leva om han tittade på kopparormen. [I Joh 3:14–15 liknas synden vid denna giftorm, den finns inte bara omkring oss utan har också bitit oss. Jesus gjordes till synd och bar den på korset, men den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40. Det hebreiska ordet för påle kan också översättas "baner" eller "fälttecken". Första gången det används är i 2 Mos 17:15 där Herren kallas "Jahve Nissi" – Herren är mitt baner. Detta sker efter Josuas seger över amalekiterna, då livet segrade över döden. På ett snarlikt sätt lyfte då Mose upp Guds stav i sina händer, när han bad på ett berg.]
Gud (El) är inte en man så att han kan ljuga,
    inte en människoson så att han kan ändra sig (gå från sorg till att trösta – hebr. nicham).
När han har sagt, ska han då inte göra det?
    Eller när han talar, ska han då inte fullborda det?
Och Mose sade till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet.
Och han gick efter den israeliske mannen in i kammaren och genomborrade dem båda, den israeliske mannen och kvinnan genom hennes buk. Så upphörde hemsökelsen (plåga, pandemin – heb. magefa) från Israels söner.
Namnet på den israeliske mannen som dödades, som dödades med midjanitiskan, var Zimri, Salos son, en ledare för fädernas hus bland Shimoniterna.
och jorden öppnade sin mun och svalde dem tillsammans med Korach, när gruppen dog. Den tid då elden slukade 250 män och de blev ett tecken (ett varnande exempel).
De som är fler ska ges ett större arv, de som är färre ska ges ett mindre arv. Till var och en av dessa som är räknade ska en del av arvet ges.
Men bland dessa fanns inte en enda man (kvar) av dem som räknades av Mose och prästen Aron som räknade Israels söner i öknen Sinai [38 år tidigare, se 4 Mos 1:2].
För Herren (Jahve) hade sagt om dem: "De ska med säkerhet dö i öknen." [4 Mos 14:20–24] Och inte en enda man var kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son och Josua, Nuns son.
Och du ska tala till Israels söner och säga:
'Om en man dör och inte har någon son,
    då ska hans arv gå vidare till hans dotter.
"Låt Herren (Jahve), Gud (Elohim) (som är) Andarna över allt kött, (sätta) en man över församlingen,
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
När en man svär en ed till Herren (Jahve) och svär en ed att binda sin själ vid ett löfte, ska han inte bryta sitt ord, han ska göra i enlighet med allt som har kommit ut från hans mun.
Och om hon gifter sig med en man medan hennes ed gäller för henne, eller hennes förhastade uttalande på hennes läppar varmed hon bundit sin själ,
och hennes man hör det, oavsett vilken dag han hör det men tiger mot henne, då gäller hennes ed och hennes löfte som hon bundit sin själ med står fast. [Här finns en skillnad mellan hennes far som måste höra eden samma dag medan maken kan höra talas om den i efterhand.]
Men om hennes man inte tillåter henne samma dag som han hör om det, då ska han annullera hennes ed som gäller henne och hennes förhastade uttalande på hennes läppar varmed hon bundit sin själ, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Och om en kvinna avlägger en ed i sin mans hus eller binder sin själ med ett löfte,
och hennes man hör det och tiger och inte hindrar henne, då ska alla hennes eder vara giltiga, och varje löfte varmed hon binder sin själ, ska gälla för henne.
Men om hennes man annullerar dem den dagen han hör dem, vad som än kommer ut över hennes läppar, om det är en ed eller ett löfte som binder hennes själ, gäller det inte, hennes man har ogiltigförklarat dem, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Varje ed och varje bindande löfte som påverkar hennes själ, kan hennes man låta gälla eller annullera.
Men om hennes man tiger mot henne från dag till dag då låter han alla hennes eder gälla, och allt hon lovat gäller henne. Han har låtit det gälla eftersom han teg mot henne den dagen som han hörde dem.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") som Herren (Jahve) befallde Mose, mellan en man och hans hustru, mellan en far och hans dotter som är i sin ungdom i sin fars hus.
Döda nu därför varje man bland deras små, och döda varje kvinna som känt en man genom att ligga med honom.
och de sade till Mose: "Dina tjänare har räknat stridsmännen som var under vårt ansvar och inte en enda man bland oss saknas.
Och vi har fört fram Herrens (Jahves) offer, det som varje man fått av juveler, av guld, armringar och ankelringar, signetringar, örhängen och gördlar för att bringa försoning för våra själar inför Herrens (Jahves) ansikte."
för stridsmännen hade tagit byte, varje man för sig själv.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
Vad gäller städerna som ni ska ge i besittning från Israels söner, ska ni ta många från de många och få från de få. Varje stam i förhållande till dess arv som de har ärvt ska de ge som städer till leviterna."
På det sättet ska inget arv bland Israels söner flyttas från stam till stam, för Israels söner ska hålla fast vid varje del av arvet i hans fars stam.
Och varje dotter som besitter ett arv i någon av Israels söners stammar ska bli hustru till någon av familjerna i hennes fars stam så att Israels söner besitter, varje man arvet från hans far.
På det sättet ska inget arv flytta från en stam till en annan stam, för Israels söners stammar ska var och en hålla sig till sitt eget arv."
Och jag utsåg era domare vid den tiden och sade: "Lyssna på ärendena mellan era bröder och döm rättfärdigt mellan en man och hans bror och främlingen som är med honom.
Ni ska inte ha anseende till person när ni dömer, ni ska lyssna på den lilla och den stora lika. Ni ska inte vara rädda för någon mans ansikte, för domen är Guds (Elohims), och de fall som är för svåra för er ska ni ta till mig, och jag ska lyssna på dem."
Detta behagade mig väl och jag tog 12 män av er, en man från varje stam,
och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son, hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
"Inte någon av dessa män i denna onda generation ska se det goda landet som jag med ed lovade att ge till era fäder,
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
För bara Bashans kung Og var kvar av Refaims kvarleva [1 Mos 14:5]. Ja [se, notera – detta är anmärkningsvärt], hans säng var en säng av järn. Finns den inte i Ammons söners Rabba [nuvarande staden Amman i Jordanien, som ett museiföremål]? [Sängens storlek var också spektakulär:] Längden var 9 alnar [4,1 meter] och bredden var 4 alnar [1,8 meter], efter en mans aln. [Järn var ovanligt vid den här tiden under sena bronstiden. Det tillsammans med sängens storlek var anledningen att den uppmärksammas. Måttet en aln härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret – ca 45 cm.]
till dess Herren (Jahve) ger vila åt era bröder, precis som åt er och de också besitter landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett dem på andra sidan Jordan, sedan ska ni återvända, var och en till sin besittning som jag har gett er."
Era ögon har sett vad Herren (Jahve) gjorde i Baal Peor, med alla män som följde Baal Peor, hur Herren er Gud (Jahve Elohim) förgjorde dem från er mitt.
Och han ska ge deras kungar i din hand och du ska låta deras namn försvinna från under himlarna, ingen man ska kunna stå dig emot till dess du har förgjort dem.
Och du ska betänka i ditt hjärta att som en man tuktar sin son så tuktar Herren din Gud (Jahve Elohim) dig.
Där ska ingen man kunna stå emot dig för Herren din Gud (Jahve Elohim) ska lägga fruktan för dig och skräck för dig över alla de länder ni ska trampa på, som han har sagt till er.
Ni ska inte göra efter allt det som vi gör här idag, varje man gör det som verkar bäst i hans egna ögon,
"Några människor har gått ut från din mitt och har dragit med sig invånarna i deras stad och sagt: "Låt oss gå och tjäna andra gudar som vi inte har känt",
Varje man ska ge som han har möjlighet efter den välsignelse som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig.
Om man i er mitt inom dina portar [i de städer] som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett er, finner en man eller kvinna som gör det som är ont i Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ögon, i överträdelse av hans förbund,
då ska du föra fram den mannen eller kvinnan, som har gjort denna onda sak till dina portar – den mannen eller kvinnan – och du ska stena dem med stenar så att de dör.
Den man som är arrogant (stolt) och inte lyssnar på prästen som står och betjänar inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim), eller till domaren, den mannen ska dö, och du ska utrota ondskan från Israel.
då ska du verkligen se till (vara noga med) att du sätter en kung över dig som Herren din Gud (Jahve Elohim) utväljer.
En av dina egna bröder ska du göra till kung över dig. Du får inte sätta en främling över dig, en som inte är din bror. [Detta pekar profetiskt på Jesus, Messias, som ska vara en kung efter Davids ätt, se Matt 1:6; Luk 3:31. Han är därmed en broder.]
Och det skall ske att vemhelst som inte lyssnar till mina ord som han ska tala i mitt namn, av honom ska jag utkräva det.
Men om någon man hatar sin granne och ligger i bakhåll för honom och reser sig mot honom och slår honom så att han dör och sedan flyr till en av dessa städer,
Ett vittne ska inte stå upp mot en man för någon missgärning eller för någon synd, oavsett i vad han har syndat. Över munnen på två vittnen eller över munnen på tre vittnen ska ett ärende bevisas (vara giltigt).
Om ett orättfärdigt vittne står upp mot en man för att lägga fram ett förvrängt vittnesmål mot honom,
Och generalerna ska tala och säga till folket:
[Undantag från krigstjänst:]
"Vilken man finns bland er som har byggt ett nytt hus,
    och inte invigt det?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man inviger det.
Och vilken man finns bland er som har planterat en vingård,
    men inte ätit dess frukt?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man äter dess frukt.
Och vilken man finns bland er som har trolovat sig med en kvinna,
    men inte tagit henne till hustru?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man tar henne." [En liknande lag finns i 5 Mos 24:5 som friställer en nygift man under ett år för hans frus skull.] [Rabbiner lär utifrån denna ordning att en man ska först ordna en bostad och ha ett arbete (plantera en vingård) innan han gifter sig.]
Och generalerna ska vidare tala till folket och säga: "Vilken man finns hos er som är ängslig och räddhågad?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kan hans bröders hjärtan smälta (börja bli räddhågsna) som hans hjärta.
Om en man har två fruar, älskar den ena och hatar den andra och båda har fött barn åt honom, både den älskade och den hatade, och om den förstfödde sonen tillhör den som han hatar,
Om en man har en uppstudsig och rebellisk son som inte vill lyssna på sin fars röst och på sin mors röst [båda föräldrarnas röster], och som inte vill lyssna på dem, trots att de tuktar (fostrar, tyglar; är stränga mot) honom,
[Efter ett stycke som har handlat om dödstraff, se vers 18–21, följer nu instruktioner att behandla kroppen med respekt.] Om en man har begått en synd som är värd döden och han blir dödad och du hänger honom på ett träd,
Om en man tar sig en hustru och går in till henne och hatar henne,
Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denna man som hustru och han hatar henne,
De äldste i staden ska ta mannen och tukta honom.
Om en man ertappas då han ligger med en gift kvinna som har en make, då ska de båda dö. Mannen som låg med kvinnan och kvinnan. Så ska du ta bort ondskan från Israel. [Joh 8:2–10]
Om det finns en ungmö som är en jungfru som är trolovad med en man, och en annan man finner henne i staden och ligger med henne,
då ska båda föras ut till stadens port och ni ska stena dem med stenar så att de dör. Ungmön därför att hon inte ropade när hon var i staden och mannen eftersom han har förödmjukat sin nästas hustru. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Men om mannen som finner ungmön som är trolovad ute på fältet, och mannen övermannar henne och ligger med henne, då ska endast våldtäktsmannen (mannen som låg med henne) dö.
Mot ungmön ska du inte göra något, för det finns ingenting i ungmön som är värt döden. Utan som när en man reser sig mot sin granne och slår ihjäl honom, så är det också i detta fall,
Om en man finner en ungmö som är en jungfru som inte är trolovad och övermannar henne och ligger med henne, och man finner dem,
då ska mannen som låg med henne ge ungmöns far 50 shekel silver och hon ska vara hans hustru, eftersom han har förödmjukat henne. Han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar). [2 Mos 22:16–17]
En man ska inte ta sin fars [tidigare] hustru och ska inte avtäcka sin fars nakenhet. [3 Mos 18:7–8; 20:11]
Om det finns någon man hos dig som inte är (rituellt) ren av anledningar som råkat drabba honom under natten [3 Mos 15:16], då ska han gå ut utanför lägret, han ska inte komma in i lägret.
När en man tar en hustru och äktar henne, och det sedan händer att hon inte finner nåd (oförtjänt kärlek) i hans ögon, eftersom han har funnit något oanständigt hos henne och skriver ett skilsmässobrev till henne och ger i hennes hand och skickar ut henne ur hans hus,
och hon lämnar och går ut ur hans hus och går och blir en annan mans hustru,
och den senare mannen hatar henne och skriver ett skilsmässobrev till henne och ger i hennes hand och skickar ut henne ur hans hus, eller om den senare mannen dör, som tog henne till sin hustru,
När en man tar sig en ny hustru ska han inte dra ut med armén, inte heller ska han vara upptagen med något slags yrkesutövande. Han ska vara fri för sitt hus (hushåll) under ett år och ska ägna sig åt sin hustru som han har tagit. [5 Mos 20:7]
Om en man blir påkommen med att stjäla från sin broder bland Israels söner, och han behandlar honom som en slav och säljer honom, då ska tjuven dö. Så ska du ta bort ondskan från din mitt. [2 Mos 21:16]
Du ska stanna utanför och mannen som du lånar till ska komma ut med panten till dig.
Om det är en fattig man ska du inte sova med hans pant,
En far ska inte dödas för sitt barns skull, inte heller ska ett barn dödas för sin fars skull. Var och en ska dödas för sina egna synder [Jer 31:29–30; Hes 18:1–4].
Om bröder bor tillsammans och en av dem dör och inte har några barn. Då ska hustrun till den döde inte bli bortgift med någon som inte är av hans släkt. Hennes mans bror ska gå in till henne och ta henne som hustru och fullfölja sitt ansvar som makens bror för henne. [Detta kallas leviratäktenskap och är vad Boas gör för Rut och Noomi i Ruts bok, se även 1 Mos 38 med Juda och Tamar.]
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
då ska hans brors hustru gå fram till honom, inför ögonen på de äldste, och ta av skon från hans fot och spotta honom i ansiktet och hon ska svara honom och säga: "Så gör man mot den man som inte bygger upp sin broders hus".
[Detta stycke hör tematiskt ihop med 23:1–14] När två män slåss med varandra och hustrun till den ene kommer nära för att rädda sin make ur den andres hand som slår honom, om hon då tar fram sin hand och rör hans genitalier (bokstavligt det som väcker skam),
Och leviterna ska tala och säga till alla män i Israel med en hög och ljudlig stämma (röst) [nu följer tolv stycken förbannelser]:

"Förbannad är den man som gör en skuren eller gjuten avgud, en styggelse för Herren (Jahve), ett arbete av en hantverkares hand, och sätter upp den i hemlighet." [2 Mos 20:2–3]
    Och hela folket ska svara och säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
Du ska trolova dig med en kvinna,
    men en annan man ska våldta henne [hebr. shagal, se Jes 13:16; Sak 14:2].
Du ska bygga ett hus,
    men du ska inte bo i det.
Du ska plantera en vingård,
    men inte äta dess frukt.
Den man som är ömsint ibland er och mycket barmhärtig, hans ögon ska vara onda mot sin bror och mot hustrun vid hans barm och mot kvarlevan av barnen som han har kvar,
Den ömsinta och barmhärtiga kvinnan ibland er, som inte skulle riskera att sätta sin fotsula på marken för ömsinthet och barmhärtighet, hennes ögon ska bli onda mot hennes man vid hennes barm och mot hennes son och mot hennes dotter,
Ni står idag, allesammans, inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve) er Gud (Elohim). Era hövdingar (huvuden), era stammar, era äldste och era ledare, ja alla Israels män,
för att det inte ska finnas ibland er någon man eller kvinna eller familj eller stam, vars hjärta vänder sig bort ifrån Herren (Jahve) er Gud (Elohim) för att tjäna dessa länders gudar, annars blir det en rot bland er som bär galla och malört.
Herren (Jahve) ska inte vara villig att förlåta honom, men Herrens (Jahves) vrede och hans svartsjuka ska upptändas mot den mannen, och alla förbannelser som är skrivna i denna bok ska läggas på honom, och Herren (Jahve) ska utrota hans namn från under himlarna.
Utomhus ska svärdet dräpa
    och inomhus terror,
de slaktar både unga män och jungfrur,
    spädbarn med män med grått hår.
Detta är välsignelsen som gudsmannen Mose välsignade Israels söner med innan han dog.
[Levi]
Och om Levi sade han: "Din Tummim och din Urim ska vara med dina heliga, som du prövade vid Massa, med vilka du stred över Merivas vatten.
Och han begravdes i dalen i Moabs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.
Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]
Vem som än sätter sig upp mot dina befallningar och inte lyssnar till dina ord i allt som du befaller honom, han ska dödas, var bara stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)."
När vi hörde detta tappade vi allt mod och vågade knappt andas i skräck inför er. För Herren er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden.
Nu ska ni därför ta tolv män från Israels stammar, en man för varje stam.
"Ta tolv män från folket, en man (ordagrant "en man, en man" – hebr. ish ehad ish ehad) från varje stam [upprepningen betonar att alla stammar ska representeras],
Sedan kallade Josua på de tolv männen som han hade valt ut från Israels söner en man, från varje stam en man [ordagrant: "en man, en man", se vers 2],
och Josua sade till dem: "Gå över framför Herren (Jahve) er Guds (Elohims) ark till mitten av Jordan och ta var och en av er upp en sten på sin skuldra, efter antalet av Israels söners stammar,
Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [2 Mos 3:2–4:17; Dom 6:11–23] Och Josua gick till honom och sade till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
Och det ska ske att när de blåser en lång signal i hornet (hebr. qeren) och ni hör ljudet av shofarerna, då ska hela folket ropa högt (uppge ett härskri), och stadens murar ska rasa samman (bokstavligt komma ned och bli platta) och folket ska gå upp, var och en rakt fram, framför honom."
[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intar Jeriko är det vår och skörden var just bärgad, se Jos 3:15. Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle då kunnat skapat en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se Jos 2:15.] Så folket ropade och (prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt (stort) rop (ett härskri) och murarna kom ner platt (ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp [vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden.
Och de förstörde grundligt allt som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, och oxar och får och åsnor, med svärdsegg.
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko, han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12–16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Så omkring tretusen män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai.
Männen i Ai dräpte 36 av deras män och jagade dem från porten [i staden Ai] till Shevarim och slog dem på sluttningen där. Och folkets hjärtan smälte och blev som till vatten. [Shevarim kommer från ordet shever som betyder hål/djup. Det är troligtvis inte en stad utan en geografisk plats, kanske klipporna vid wadi Makkuk. Platsen ligger i alla fall öster om Ai i riktning mot Jeriko.]
Så Josua steg upp med allt krigsfolket för att gå till Ai. Och Josua valde ut 30 000 män, mäktiga män (hebr. gever) med mod och tapperhet, och sände fram dem under natten. [Tio gånger så många som första försöket, se Jos 7:3.]
Och han tog omkring 5 000 män och satte dem i ett bakhåll mellan Betel och Ai på den västra sidan om Ai.
Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
Och alla som föll den dagen, både män och kvinnor var 12 000, inklusive alla män i Ai.
Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
Och Israels män sade till hivéerna: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
Det har inte funnits någon dag som denna varken förr eller senare, då Herren (Jahve) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahve) stred för Israel.
att hela folket återvände till lägret till Josua i Makeda i fred (shalom), ingen vässade sin tunga (vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sade till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med Jos 19:49–50 där Josha, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.] Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son kenisiten sade till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahve) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh–Barnea.
Och detta är lotten för Manasses stam, för han var Josefs förstfödde, liksom Machir var Manasses förstfödde, Gileads far. Han var en stridsman därför hade han Gilead och Bashan.
Och Herren (Jahve) gav dem vila runtom i enlighet med allt som han lovat (gett sin ed) till deras fäder, och inte en enda man av alla deras fiender var emot dem, för Herren (Jahve) gav alla deras fiender i deras hand.
och med honom 10 ledare, en ledare för var och en av fädernas hus av Israels stammar. Var och en av dem var ledare för sin fars hus bland Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering).
Gjorde inte Achan, Zerachs son, en överträdelse angående de heliga tingen, och vreden föll över hela Israels församling? Och den mannen förgicks inte ensam i sin synd."
Därför har Herren (Jahve) drivit ut från framför er stora och mäktiga folk och för er har ingen man stått emot er till denna dag.
En man av er har jagat tusen, eftersom Herren er Gud (Jahve Elohim) är den som stridit för er som han har talat till er.
Så sände Josua iväg folket, var man till sin arvedel.
Juda [tillsammans med folket från Simons stam] gick nu upp och Herren (Jahve) gav kananeerna och perisseerna i deras hand och de slog dem i Bezek, 10 000 man. [Strax kommer Herrens ängel fördöma israeliterna att de inte fördrev dessa folk, se Dom 2:1–3. Se även Jos 3:10; 9:1; 2 Mos 3:8; 5 Mos 7:1; 20:17.]
Och väktarna såg en man komma ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss, vi ber dig, ingången till staden så ska vi ge dig nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)"
Och han visade dem ingången till staden och de slog staden med svärdsegg men de lät mannen och hans familj gå.
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet.
ska inte heller jag driva ut någon av de folkslag (nationer) som Josua lämnade när han dog,
Men när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moabs kung. [Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar ironiskt att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se vers 16 och 21. Benjamiterna var kända för deras skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand (Dom 20:16).]
Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moabs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant "fet/stor överflöd/mer/mycket" – hebr. bari meod) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se 1 Mos 41:1–4.]
Och han sade till dem: "Följ efter mig för Herren (Jahve) har gett era fiender moabiterna i er hand."

Slut på förtrycket

Och de gick ner efter honom och tog Jordans vadställen mot moabiterna och led ingen förlust, inte en man att gå över.
Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10 000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly).
Efter honom kom Shamgar, Anats son, som slog 600 filisteiska män med en oxpik. Även han räddade Israel.
Och hon sände efter och kallade på Barak, Avinoams son från Kedesh-Naftali, och sade till honom [detta är det första av tre tal till Balak som Debora ger]: "Har inte Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt och sagt: 'Gå och dra ut mot berget Tavor och ta med dig 10 000 män från Naftali söner och från Zevulons söner?'
Och Barak kallade samman Zevolun och Naftali till Kedesh, och de gick upp 10 000 män till fots och Debora gick upp med honom.
Och Debora sade till Barak [tredje talet]: "Upp! Detta är dagen som Herren (Jahve) har utlämnat Sisera i din hand, har inte Herren (Jahve) gått ut framför dig?"
Och han sade till henne: "Stå i tältöppningen [och håll vakt]. Om någon kommer och frågar dig om det finns det någon man här, så svara nej."
Och se, medan Barak jagade Sisera kom Jael ut och mötte honom, och sade till honom: "Kom och jag ska visa dig mannen som du söker." Och han kom till henne, och se, Sisera låg död och tältpinnen satt (kvar) i hans tinning.
att Herren (Jahve) sände en man, en profet, till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel.]
    Han sade: Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är, hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället]:
"Det var jag som förde er ut ur Egypten,
    förde er ut ur träldomshuset (slaveriet).
Herren (Jahve) sade till honom: "Jag ska vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna [hela deras armé] som om de vore en enda man."
Och de sade till varandra: "Vem har gjort detta?" Och när de undersökte och frågade, sade de: "Gideon, Joashs son har gjort detta."
Och antalet av dem som lapade genom att sätta sin hand till munnen var 300 män, men alla andra av folket böjde sig ner på sina knän för att dricka vatten.
Och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Med de 300 männen som lapade ska jag frälsa (rädda) er och ge midjaniterna i din hand, och låt hela folket gå var och en till sin plats."
Och de tog folkets proviant i sina händer och sina shofarer, och han sände alla Israels män, varje man till sitt tält, men behöll de 300 starka (fasta, säkra, tappra) männen. Midjaniternas läger låg [på lägre höjd] under honom i dalen.
Och när Gideon kom, se, där var en man som berättade sin dröm för sin granne och sade: "Se, jag drömde en dröm och en brödkaka av korn rullade in i Midjans läger och kom till tältet och slog det och det föll och vändes upp och ned så att tältet låg platt."
Och hans granne svarade och sade: "Detta är inget annat än Gideons svärd, Joashs son, en man i Israel, i hans hand har Gud (Elohim) gett Midjan och hela hären."
Och han delade de 300 männen i tre grupper och han satte shofarer i alla deras händer och tomma krukor med facklor i krukorna.
Och Gideon och de 100 män som var med honom kom till den yttersta delen av lägret i början av den mellersta nattväkten [den andra nattväkten – från klockan tio på kvällen till två på natten] när de nyligen hade ställt ut vakten (haft vaktombyte), och de blåste i shofarerna och krossade krukorna som de hade i sina händer i bitar.
Och de stod (stilla) var och en på sin plats runtom lägret, och hela armén sprang och de ropade och flydde.
Och de blåste i de 300 shofarerna och Herren (Jahve) satte varje mans svärd mot hans granne i hela hären och hären flydde så långt som till Beit-Shitta mot Tsererata, så långt som till Avel-Mecholas gräns vid Tabbat.
Och Israels män samlades från Naftali och från Asher och från Manasse och jagade efter midjaniterna.
Och Gideon sände budbärare genom hela Efraims bergsland och sade: "Kom ner mot Midjan, och ta vattnen framför dem så långt som till Beit-Bara och även Jordan."
    Och alla Efraims män samlades tillsammans och tog vattnen så långt som till Beit-Bara och även Jordan.
Och Efraims män sade till honom: "Varför har du behandlat oss på detta sätt? Varför kallade du inte på oss när du gick för att strida med Midjan?" Och de grälade allvarligt med honom.
Och Gideon kom till Jordan och gick över, han och hans 300 män som var med honom, svaga, men förföljde fortfarande [midianiterna].
Och Zevach och Tsalmunna var i Qarqor och deras armé med dem omkring 15 000 män, alla som var kvar av hela österns söners armé, för 120 000 män som drog svärd hade fallit (stupat).
Och han fångade en av Sukkots unga män och frågade honom, och han skrev ner till honom Sukkots furstar och dess äldste, 77 män.
Och Zevach och Tsalmunna sade: "Stå upp du och fall över oss, för som mannen är så är hans styrka." Och Gideon steg upp och slog Zevach och Tsalmunna och tog utsmyckningen på deras kamelers nackar. [Förmodligen fanns det guld i de utsmyckningar som deras kameler hade.]
Och Israels män sade till Gideon: "Regera du över oss, du och även din son och även dina söners söner, för du har räddat oss ur midjaniternas hand."
Och Gideon sade till dem: "Jag vill framlägga ett önskemål till er, att ni var och en ska ge mig en öronring från sitt byte." För de hade öronringar av guld eftersom de var ismaeliter [folkslag relaterat till midianiterna, se 1 Mos 37:25–28].
Och de svarade: "Vi vill gärna ge dem." Och de spred ut en mantel och kastade varje man öronringarna från sitt byte.
[Frasen "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." återkommer se vers 6 och Dom 21:25]
På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet. [Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land.
Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. [Elimeleks namn betyder: "min Gud är kung"; Noomi "välbehag/den ljuva"; sönerna "sjuklig" och "bräcklig/vekling".] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moabs land och stannade där. [Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Bet-lechem, på hebreiska "brödhuset". Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se 3 Mos 26:18–20; 5 Mos 28:23–24.
    Moab ligger öster om Döda havet, se 1 Mos 19:37; 4 Mos 31:12. Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se Dom 3:12. Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se 5 Mos 23:3–6. Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se 1 Mos 19:33. Vidare var det Moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se 4 Mos 22:4–6.]
[Ganska snart efter flytten till Moab drabbades Noomi av sorg.] Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. [Drömmen om ett bättre liv gick i spillror. Att behöva bli begravd utanför sitt hemland var en vanära och ansågs som ett straff, se 3 Mos 26:36; Amos 7:17.]
Så dog även både Mahlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man. [I vers 1–3 har hebreiska ordet ben för söner använts. Här används däremot yeled, som används om bäbisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]
Må Herren (Jahve) ge er trygghet i ett nytt hem med varsin ny make." Sedan kysste hon dem.
    De brast ut i gråt
Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och skulle bli gift ikväll och dessutom födde söner,
skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig."
Noomi hade en släkting på sin mans sida, en ärbar (värdig, stark, modig, inflytelserik) man i Elimeleks släkt. Hans namn var Boas. [Boas namn betyder ungefär "hos honom finns styrka". Han finns med i Jesu släkttavla, se Matt 1:5; Luk 3:32. En av pelarna i Salomos tempel fick namnet Boas av kopparsmeden Hiras, se 1 Kung 7:13, 21. Ordet "ärbar" är hebr. chayil. Ordet används om militärisk styrka, mod, skicklighet, rikedom, triumf och kraft, se Jos 1:14; Ords 12:4; 31:10–31; Ps 76:6; 118:15; 84:8. Att ordet används om Boas, som är en bild på Messias, visar hur Jesus är en mäktig stridsman som strider för sitt folk. Ordet används även om Rut (Rut 3:11) och hur hennes kommande släktled kommer ska bli "mäktigt" (Rut 4:11).]
Boas svarade henne: "Man har berättat för mig om allt du gjort för din svärmor [Noomi] sedan din make [Mahlon, se Rut 4:10] dog – hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut.
Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: "Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!" [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet "var" är hebreiska epho som är snarlikt måttet "efa" i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: "Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas."
Noomi sade till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda." [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord chesed används, se även Rut 1:8. Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.]
    Noomi sade också till henne: "Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare)." [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska gaal, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se 5 Mos 25:5–10. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Moseböckernas undervisning, se 1 Mos 38:8. I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se 4 Mos 27:1–10.
2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se 3 Mos 25:35.
3. Hämnas en mördad släkting, se 4 Mos 35:19.]
Tvätta dig, smörj dig [med välluktande olja] och klä dig [lägg bort dina sorgekläder]. [Här används det generella ordet för kläder, hebr. simla. Samma ordningsföljd med att "tvätta, smörja och klä sig" finns i 2 Sam 12:20 där David avbryter en tid av sorg. Det finns även en parallell med Guds handlande med Jerusalem, där Gud breder ut sin mantel, tvättar, smörjer och klär sin blivande brud, se Hes 16:8–14. Noomi uppmanar nu troligtvis Rut att byta ut sina sorgekläder till vanliga kläder, och troligtvis också hennes finaste klänning. Vi vet inte hur länge Rut bar sorgekläder, men i exemplet med Tamar rör det sig om många år, se 1 Mos 38:14, 19. Om så är fallet hade hon sorgekläder när hon arbetade på fältet. Det kan förklara varför Boas inte gjort någon ansats att uppfylla sin roll som återlösare, utan väntar på att hon ska vara redo.] Gå sedan ner till tröskplatsen [utanför Betlehem], men [var försiktig] låt honom inte se dig innan han avslutat sin måltid (ätit och druckit).
Mitt i natten skakade (ryckte) han till [det var kanske kyligt] och rörde på sig. Då såg han en kvinna som låg vid hans fötter!
Så Rut låg kvar vid hans fötter ända till tidig morgon. Hon steg upp tidigt före gryningen, innan folk kunde känna igen varandra, för Boas hade sagt till henne: "Låt det inte bli känt att det kom en kvinna hit till tröskplatsen." [Boas är mån om att behålla Ruts anseende som en ärbar kvinna, så ingen skulle tro att hon var en prostituerad som varit där.]
När Rut kom tillbaka till sin svärmor frågade Noomi: "Vem är du, min dotter?" [Frågan bottnar i Ruts identitet, samma fras "vem är du" finns i vers 6 där Rut kallar sig Boas tjänarinna. Noomi undrar om planen fungerat, är hon fortfarande moabitiskan Rut eller Boas framtida fru?] Då berättade hon allt vad mannen hade gjort mot henne.
Noomi svarade: "Sitt här [var lugn, vänta här hos mig] min dotter, tills du ser hur allting går, för den mannen kommer inte unna sig någon vila innan han ordnat med detta idag."
[Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:]
Men vad gällde inlösen (återlösning) och ägarbyte i forna tider [fanns en sed] i Israel: för att stadfästa (fastställa, ratificera) något (hela saken/uppgörelsen) [allt som man muntligt hade kommit överens om] tog (drog) en man [den ena parten] av sig sin sandal (sko) och gav den åt den andre och detta gällde som bekräftelse [därmed blev transaktionen bindande och intygad av/bekräftad inför vittnen] i Israel. [Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som räckte över sin lädersko, överlämnade rätten till köparen att trampa på marken som han just tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin (hebr. chalitzah betyder "ta bort" och beskrivs i 5 Mos 25:5–10). Ett leviratäktenskap (hebr. jibbum) var frivilligt, se vers 5. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla sitt uppdrag kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren som öppet fick säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Som en följd av detta löstes kvinnan och hon blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Än idag sker 10-20 sådana ceremonier i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av honom skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra framför leviratäktenskap och har sedan dess varit normen inom judendomen.]
Det fanns en man från Ramatajim-Tsofim, från Efraims bergsbygd, och hans namn var Elkana [betyder: "Gud har skapat"],
    Jerochams son,
    Elihos son [Eliel, se 1 Krön 6:34],
    Tochos son [Toah, se 1 Krön 6:34],
    Tsofs son,
en efraimit. [Ramatajim betyder "två kullar" och Ramatajim-Tsofim tros vara Arimatea, 25 km väster om Shilo. Senare nämns att Samuels hemstad är Rama, se vers 19.]
Och denne man [Elkana] gick upp ut från sin stad från [bestämda] dagar till [nästa bestämda] dagar [dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahve) där. [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet Tsava, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn beskrivs en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]
Och Elkana sade till henne: "Channa, varför gråter du? Och varför äter du inte? Och varför sörjer ditt hjärta? Är inte jag bättre för dig än tio söner?"
När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren (Jahve),
följde inte Channa (Hanna) med utan sade till sin man: "Jag väntar tills pojken blivit avvand. Då ska jag ta med mig honom och föra fram honom inför Herrens (Jahves) ansikte och sedan låta honom få stanna där för alltid." [Hebreiska barn ammades normalt fram tills de var två eller tre år gamla.]
Hennes man Elkana sade till henne: "Gör det du tycker är bäst, vänta tills han är avvand. Låt Herren (Jahve) få uppfylla sitt löfte." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
Han vaktar (bevarar) sina trognas steg,
    men de onda går under (tystas) i mörkret,
    av egen kraft lyckas ingen.
Och prästernas sedvänja med folket var att när någon man offrade sitt offer, kom prästens tjänare med en tretandad köttkrok i sin hand, medan köttet gjordes i ordning,
Innan det feta hade gjorts till rök kom prästens tjänare och sade till den man som offrade: "Ge kött åt prästen till grillning, för han vill inte ha blött kött av dig utan rått."
Och om mannen sade till honom: "Låt det feta bli rök först, sedan kan du ta så mycket du önskar", då brukade han säga: "Nej, du ska ge det till mig nu, om inte tar jag det med våld."
Och hans mor gjorde en liten rock till honom som hon kom med varje år, när hon kom upp med sin man för att offra dagarnas (det årliga) offer.
Om en man syndar mot en annan man ska Gud (Elohim) döma honom, men om en man syndar mot Herren (Jahve), vem ska då bönfalla för honom?" Men de lyssnade inte till sin fars röst, eftersom Herren (Jahve) skulle slakta dem.
Och det kom en gudsman [inte namngiven; uttrycket "gudsman" är vanligt, se 5 Mos 33:1; Dom 13:6] till Eli och sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Uppenbarade jag mig för dina fäders hus när de var i Egypten, slavar i faraos hus?
Den man som jag inte hugger bort från mitt altare ska göra dina ögon gråtande och din själ sörjande, och alla som ditt hus förökas med ska dö som unga män.
Och filistéerna ställde upp sig själva mot Israel och när striden pågick slog de Israel framför filistéerna, och de slog av deras armé på fältet omkring 4 000 män.
Och filistéerna stred och Israel blev slaget och de flydde varje man till sitt tält. Och där var ett stort slag (en stor slakt), för 30 000 från Israels fotfolk föll.
Och en man från Benjamin sprang (flydde) från armén och kom till Shilo samma dag med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud. [Uttryck för sorg.]
Och när han kom satt Eli på sin stol vid vägkanten och spanade [vaktade nervöst], för hans hjärta var oroligt för Herrens (Jahves) förbundsark. Och när mannen kom in i staden och berättade nyheten, brast hela staden ut i klagorop.
Och när Eli hörde ljudet av ropen sade han: "Vad betyder ljudet från detta tumult?"
Och mannen skyndade sig och kom till Eli.
Och mannen sade till Eli: "Jag är han som har kommit från armén, och jag flydde idag från armén." Och han sade: "Hur har det gått min son?"
Och det hände när han nämnde om Guds (Elohims) ark, att han föll baklänges från sin stol vid sidan av porten och hans nacke bröts och han dog, eftersom han var en gammal man och tung. Och han hade dömt Israel i 40 år.
Och hans svärdotter, Pinchas hustru, var gravid och nära att föda. När hon hörde budskapet att Guds (Elohims) ark var tagen och att hennes svärfar och hennes make vara döda, böjde hon sig ner och födde, för hennes smärtor kom plötsligt över henne.
Och hon kallade barnet Ichavod [betyder: "ingen ära", "var är ära" eller "Ve – äran"] och sade: "Härligheten [Guds närvaro] har lämnat Israel", eftersom Guds (Elohims) ark blivit tagen [bortförd] och på grund av hennes svärfar och hennes make. [Ps 78:64]
Och han slog en del av männen i Beit-Shemesh, eftersom de tittat i Herrens (Jahves) ark,
    och han slog en del av folket
70 män,
    50 000 män,
och folket sörjde eftersom Herren (Jahve) hade slagit i folket ett stort slag (en stor slakt). [Enligt 4 Mos 4:5–6 fick inga andra än de levitiska prästerna se även arkens exteriör, än mindre dess innehåll. Denna vers har vållat svårigheter för översättare. I normala fall brukar nummer skrivas med de största sifforna först, följt av de lägre. Det normala skulle ha varit att skriva 50 000 och 70 vilket gett siffran 50 070. Hebreiskan här har inte med ordet "och" och upprepar ordet "män", först 70 män och sedan 50 000 män. Beit-Shemesh är också en liten stad på högst tusen invånare, vilket gjort att man ifrågasatt det höga antalet. Den judiska historikern Josefus nämner bara att det var 70 män i Beit-Shemesh (Ant. vi. 1, 4) och några medeltida manuskript har valt att lösa problemet genom att helt enkelt ta bort siffran 50 000. Förståelsen och svaret finns dock i sammanhanget och strukturen i texten. Tidigare i 1 Sam 4:10 nämns samma avslutande fras "ett stort slag (en stor slakt)" då 30 000 män dött, vilket talar för att det är det stora antalet på drygt 50 000 här också. Bara 70 män är inget stort slag. När arken var i Ashdod drabbas både staden och omkringliggande område (1 Sam 5:6). Hebreiska meningsuppbyggnaden här i vers 19 har en fin parallellism med "männen i Beit-Shemesh" och 70 män och "del av folket" och 50 000 män i hela Israel. Även i ett större perspektiv i hela Samuelsböckerna (som är en bok i hebreiska bibeln) bekräftas detta då denna händelse med 70 i Beit-Shemesh (+ 50 000 omkring) hör ihop med 2 Sam 24:15 då 70 000 dör av pest.]
Och Herren (Jahve) sade till Samuel: "Lyssna till deras röst och ge dem en kung." Och Samuel sade till Israels män: "Gå, var och en till sin stad."
Nu fanns en man i Benjamin vars namn var Kish,
    son till Aviel, son till Tseror, son till Bechorat, son till Afiach son till en benjaminit, en tapper (ärbar, stark) man.
Han hade en son som hette Saul – ung och såg bra ut (ordagrant: utvald och god/bra/vacker), bland Israels söner fanns ingen man såg så bra ut som han, han var huvudet högre än alla andra (från skuldrorna och uppåt var han högre än någon i hela folket).
Och han sade till honom: "Se nu, där i staden [troligvis Rama] finns en gudsman, och han är en man som hålls i ära, allt som han säger sker verkligen, låt oss nu gå dit, till äventyrs kan han berätta för oss om vår resa, vart vi ska gå."
Då sade Saul till sin tjänare: "Se, om vi går, vad ska vi då ta med oss till mannen? Brödet är torrt i våra väskor och det är inte en gåva att ge till en gudsman, vad har vi?"
Och tjänaren svarade Saul och sade: "Se, jag har en fjärdedels shekel av silver [en veckas lön för en arbetare] i min hand som jag ska ge gudsmannen för att tala om vår väg."
Tidigare i Israel när en man gick för att fråga Gud (Elohim) då sade han: "Kom och låt oss gå till siaren." För den som nu kallas profet kallades tidigare en siare.
Sedan sade Saul till sin tjänare: "Väl talat, kom låt oss gå." Så de gick till staden där gudsmannen var.
"Imorgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
Och när Samuel såg Saul talade Herren (Jahve) till honom: " Se mannen som jag talade med dig om. Denne ska ha auktoritet över mitt folk."
Och Samuel tog Saul och hans tjänare och förde in dem i salen och lät dem sitta på honnörsplatsen bland dem som var bjudna, vilket var omkring 30 personer.
Och Herrens (Jahves) Ande ska komma mäktigt över dig och du ska profetera med dem, och du ska förvandlas till en annan man.
Och det skedde när alla som kände honom sedan tidigare såg det, se, han profeterade med profeterna, då sade folket till varandra: "Vad är detta som kommer till Kishs son? Är Saul bland profeterna?"
Och en man på samma plats svarade och sade: "Och vem är deras far?" Därför blev det ett talesätt: "Är Saul också bland profeterna?"
Därför frågade de Herren (Jahve) vidare: "Är det någon mer man som kommit hit?" Och Herren (Jahve) svarade: "Se han har gömt sig själv bland redskapen."
Sedan talade Samuel om påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen för folket, och skrev det i en bok och lade den inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Samuel sände iväg hela folket, var man till sitt hus.
Och han tog ett ok av oxen och bröt det i delar och sände dem genom hela Israel i budbärares händer och sade: "Vemhelst som inte kommer efter Saul och efter Samuel, så ska det göras med hans oxe." Och fruktan för Herren (Jahve) föll över folket och de drog ut som en man.
Och han räknade dem i Bezek och Israels söner var 300 000 och Juda män 30 000.
Och de sade till budbärarna som kom: "Så ska ni säga till männen i Javesh-Gilead: I morgon vid den tiden då solen är het [på eftermiddagen omkring tre-tiden] ska ni få hjälp." Och budbärarna kom och berättade för Javesh män och de var glada.
Men Saul sade: "Ingen man ska dödas idag, för idag har Herren (Jahve) gett befrielse i Israel."
Och de sade: "Du har inte bedragit oss, inte förtryckt oss, inte heller har du tagit något ur någon mans hand."
Och Saul valde åt sig 3 000 män från Israel, varav 2 000 var med Saul i Michmas [betyder: "dold plats"; troligvis nuvarande Mukmas 11 km nordöst om Jerusalem] och i Betels berg, och 1 000 var med [hans son] Jonatan i Giva-Benjamin [staden Giva i stammen Benjamins område, se även vers 15], och resten av folket sände han var och en till sitt tält.
Och Israel såg att de var inklämda (ordagrant på en smal eller trång plats) för folket var i ångest, då gömde sig folket i grottor och i busksnår och i klippor och i hålrum och i gropar.
Men nu ska inte ditt kungarike bestå, Herren (Jahve) har sökt sig en man efter sitt eget hjärta [1 Sam 16:6–13], och Herren (Jahve) har utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) det som Herren (Jahve) har befallt dig."
Och Samuel steg upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stamms område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.
Så alla israeliterna gick ner till filistéerna för att slipa var och en sin plogbill och sitt plogjärn och sin yxa och sin hacka.
Och Saul dröjde i utkanten av Giva under granatäppelträden som är i Migron [betyder: "hög klippa"; låg nära Giva], och folket som var med honom var omkring 600 män,
Och den första slakten som Jonatan och hans vapenbärare gjorde var omkring 20 män, inom en halv plogfåras längd på ett plogland (tunnland). [Exakt storleken på ett plogland är okänt, men troligtvis är det så stor yta som ett par oxar hann plöja på en dag. Ordet som används är hebr. tsemed som betyder spann/ok, se även 1 Sam 11:7; Jes 5:10; 21:9. Området uppskattas till omkring 0,5 hektar, vilket motsvarar den gamla nordiska ytenheten tunnland (som motsvarar den åkeryta som besåddes med en tunna utsäde). Sträckan här är en halv plogfåras längd, vilket rör sig om storleksordningen 35 meter om det är ett kvadratiskt fält på 70x70 meter.]
Och Saul och folket som var hos honom samlades tillsammans och kom till striden, och se, varje mans svärd var emot hans granne och där var ett mycket stort nederlag.
Och alla Israels män som hade gömt sig själva i Efraims bergsland, när de hörde att filistéerna flydde förföljde även de dem i striden.
Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sade: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
Och en man från folket svarade och sade: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som äter mat idag, och folket är svagt."
Och Saul sade: "Sprid ut er bland folket och säg till dem: För hit varje man sin oxe och varje man sitt får och slakta dem här och ät, och synda inte mot Herren (Jahve) med att äta blod." Och hela folket förde varje man sin oxe med sig den natten och slaktade dem där.
Och Saul sade: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
    Och de sade: "Gör det som är gott i dina ögon."
    Och prästen sade: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Kasta Urim och Tummim, se 3 Mos 8:8.]
Och det var svåra strider mot filistéerna alla Sauls dagar. Och alla mäktig män (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft – hebr. gever) och alla tappra män (starka, mäktiga stridsmän, soldater – hebr. chajil) som Saul såg tog han till sig [till sin armé, se 1 Sam 8:11].
Gå nu och slå Amalek och förgör allt de har fullständigt och skona dem inte, utan utrota från män ända till kvinnor, från barn ända till dibarn, från oxar och ända till får, från kameler och ända till åsnor." [4 Mos 20:15–18] [Amalekiterna var ett nomadfolk som bodde i södra Juda och Negevöknen. På samma sätt som edomiterna härstammade de från Esau. De var Israels ärkefiende. Det startade redan i 2 Mos 17:8–13, när de ville hindra israeliterna att passera från Egypten västerut. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit, se Est 3:1. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Och Saul samlade folket och räknade dem i Telaim [stad söder om Hebron i Negevöknen, troligtvis samma som Telem längs med Judas södra gräns mot Edom, se Jos 15:21, 24], 200 000 fotfolk och 10 000 män från Juda. [Totalt 210 000 män, den näst största under hans karriär. Den största var tidigare 1 Sam 11:8.]
Låt vår herre säga till sina tjänare som är framför ditt ansikte att de ska söka efter en man som är skicklig att spela Kinnor-harpa, och det ska ske att när Guds onda ande kommer över dig och han spelar med sin hand ska du må gott.
Och Saul sade till sina tjänare: "Förse mig med en man som kan spela skickligt och för honom till mig."
Då svarade en av de unga männen och sade: "Se, jag har sett en av betlehemiten Jishajs unga söner, han är skicklig på att spela och en mäktig man (stridsman, en man i sina bästa år – hebr. gever) en stark man (hebr. chajil) och en stridens man (hebr. milchama) och klok i sitt tal och en attraktiv man och Herren (Jahve) är med honom." [De tre hebreiska orden gever, chajil och milchama, har lite olika sidobetydelser men är alla tre ord som också betyder krigare eller stridsman.]
Och Saul och Israels män var samlade och slog läger i Ela-dalen (Terebintdalen). De ställde upp sig till strid mot filistéerna.
Och en tvekampskämpe (en som själv står mellan två – hebr. benajim) steg fram från filistéernas läger som hette Goliat från Gat [nuvarande Tel Safi], vars längd var 6 alnar [6 x 45 cm] och handsbredd [23 cm] lång. [Goliat var 4,3 meter lång!]
Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sade till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig.
Sedan sade filisteen: "Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera)."
Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stidsfältet]. [David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13–16 nämns bara sju söner vid namn, troligt är att något av barnen dött vid ung ålder.]
och Saul och de och alla Israels män är i Ela-dalen (Terebintdalen), och strider med filistéerna.
Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filisteen från Gat som hette Goliat ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem.
Och alla Israels män, när de såg mannen, flydde från honom och var mycket rädda.
Och en israelisk man sade: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
Folket svarade honom på detta sätt och sade: "Så ska det göras med den man som dödar honom."
Och Saul sade till David: "Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare)."
Filistén fortsatte gå framåt, med sin sköldbärare framför sig och de kom allt närmare David.
Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Och David sade: "Är det en lätt sak för er att bli kungens svärson? Betänk att jag är en fattig man och ringa aktad?"
Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru. [David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att ge låta Michal gifta sig med David.]
men du ska inte heller hugga av din nåd (hebr. chesed) från mitt hus för alltid, nej inte när Herren (Jahve) har huggit av Davids fiender varenda en från jordens ansikte."
Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
Sedan kom David till Nov [levitisk stad i Benjamins område, troligtvis strax nordöst om Jerusalem på berget Scopus, bara 3 km söder om Davids gömställe i Anatot], till prästen Achimelech, och Achimelech kom darrande för att möta David och sade till honom: "Varför är du ensam och har ingen man med dig?"
David svarade prästen Achimelech: "Kungen har befallt mig ett ärende och har sagt till mig: Låt ingen man veta något om ärendet som jag sänder dig med, och vad jag har befallt dig, och de unga männen har jag bestämt den och den platsen.
Nu var en av Sauls tjänare där den dagen, häktad inför Herren (Jahve), och hans namn var Doeg, edomiten, ledaren för Sauls herdar.
Då sade Achish till sina tjänare: "När ni ser en man som är en dåre, varför tar ni honom till mig?
Och till honom samlades alla män som var i trångmål och alla män som var skuldsatta, och alla själar som var missnöjda, de samlade ihop sig till honom och han blev ledare över dem, och hos honom var omkring 400 män.
Och kungen sade till Doeg: "Vänd dig och slå prästen." Och edomiten Doeg vände och han slog prästen, och han slog den dagen 85 personer som bar en linne-efod. [Linnevästen som bars av prästerna var lätt att känna igen, se 2 Mos 28:6–14.]
Och Nov, prästernas (leviternas) stad, slog han
med svärdsegg,
    från män till kvinnor,
    från barn [ända ner] till spädbarn
    och oxar
    och åsnor
    och får,
med svärdsegg. [Ironiskt nog beskrivs här just vad Saul misslyckades att göra mot amalekiterna, se 1 Sam 15, vilket blev anledningen att han förlorade sitt rike. Istället för att förgöra ett ogudaktigt folk, förgör han nu Guds smorda heliga präster.]
Då steg David och hans män , som var omkring 600, upp och lämnade Qila och gick varthelst de kunde gå. Och det berättades för Saul att David hade flytt från Qila och han lät bli att gå vidare.
Och Saul tog 3 000 utvalda män från hela Israel och gick och sökte David och hans män på klipporna med stenbockar.
Och Davids män sade [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahve) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet) på Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
Och David övertygade sina män med dessa ord och lät dem inte resa sig mot Saul. Och Saul reste sig upp från grottan och gick sin väg.
För om en man finner sin fiende, ska han låta honom gå därifrån oskadd? Därför ska Herren (Jahve) belöna dig med gott för det som du har gjort mot mig idag.
David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till fästningen.
Och där fanns en man i Maon, vars ägor var i Karmel, och mannen var mycket stor och han hade 3 000 får och 1 000 getter och han klippte sina får i Karmel.
Mannen hette Naval och hans hustru hette Avichajil och kvinnan hade gott förstånd och var vacker, men mannen var rå och ond i sina handlingar och han var av Kalebs hus. [Naval betyder dåre eller ond.]
Och Naval svarade Davids tjänare och sade: "Vem är David? Och vem är Jishajs son? Det finns många tjänare i dessa dagar som har övergett sina herrar,
Och David sade till sina män: "Omgjorda er var man med sitt svärd." Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
Och hon sade till sin unge man: "Gå före mig, se jag kommer efter dig." Men hon sade ingenting till sin man Naval.
Låt inte min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag din tjänarinna såg inte min herres unga män som du sände.
Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3 000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
Och David sade till Avner: "Är inte du en tapper man? Och vem är lik dig i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre kungen? För det kom en från folket för att fördärva kungen, din herre."
Och Herren (Jahve) ska löna varje man för hans rättfärdighet och hans trofasthet, som Herren (Jahve) har gett dig i min hand idag och jag inte sträckte ut min hand mot Herrens (Jahves) smorde.
Och David steg upp och gick ner, han och de 600 män som var med honom, till Achish, Maochs son, kungen i Gat. [Första gången David kom till Gat var han ensam, eller hade bara med sig några soldater. Nu har han med sig sin armé och fruktar inte Achish, se 1 Sam 21:3, 12; 22:1.]
Och David vistades hos Achish i Gat, han och hans män, varje man med sitt hushåll, även David med sina två fruar, jizreliten Achinoam [1 Sam 25:43] och Avichajil, karmeliten Navals hustru [1 Sam 25:1–42].
Och David slog landet och lämnade varken man eller kvinna levande, och han tog bort fåren och oxarna och åsnorna och kamelerna och dräkterna. Och han återvände och kom till Achish.
Och David lämnade varken man eller kvinna levande för att föra dem till Gat och sade: "Annars kommer de att berätta om oss och säga: Så gjorde David och det har varit hans sätt hela tiden som han har vistats i filistéernas land."
Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
    Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är täckt i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Men filistéernas ledare var arga på honom och sade till honom: "Låt mannen återvända så att han kan gå tillbaka till den plats där du valde honom och låt honom inte gå med oss till striden, annars kan han bli en motståndare till oss i striden, för hur skulle denne man kunna försona sig med sin herre? Är det inte med dessa mäns huvuden?
och hade tagit kvinnorna och alla som fanns där som fångar, både små och stora, de dödade ingen men förde bort dem och gick sin väg.
Och David var mycket upprörd, för folket talade om att stena honom, eftersom alla själar sörjde, varje man för sin son och för sin dotter. Men David styrkte sig själv i Herren sin Gud (Jahve Elohim).
Och David gick, han och hans 600 män som var med honom och kom till bäcken Besor, där de som lämnats efter vistades.
Men David jagade (vidare), han och 400 män, för 200 stannade bakom, som var så utmattade att de inte kunde gå över bäcken Besor.
Och de fann en egyptier på fältet och förde honom till David och gav honom bröd och han åt, och de gav honom vatten att dricka,
Och David sade till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sade: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan.
Och David slog dem från skymningen ända till kvällen nästa dag, och inte en enda man av dem undkom, förutom 400 unga män som red på kameler och flydde.
Och alla onda och värdelösa män av dem som gått med David sade: "Eftersom de inte gick med oss, ska vi inte ge dem någon del av bytet som vi har återtagit, förutom varje mans hustru och hans söner (barn), så att de kan gå iväg med dem och lämna."
reste sig alla stridbara män och gick hela natten och tog Sauls kropp och hans söners kroppar från Beit-Sheans mur och de kom till Javesh och brände dem där.
då skedde det på tredje dagen att se, en man kom ut från lägret från Saul med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud, och så var det när han kom till David att han föll ner på jorden och böjde sig ner.
Och David sade till den unga mannen som berättat för honom: "Vem är du?" Och han svarade: "Jag är son till en främmande amalekit."
Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Chevrons städer.
Och de tog ett stadigt tag varje man i sin motparts huvud och stack svärdet i sin motparts sida så att de föll tillsammans. Och till platsen gavs (kallades) namnet Chelqat-Hatsurim [betyder: "De släta klipporna"], som är i Givona. [Chelqat kommer från en rot som betyder slät, jämn och smidig. Hatsurim är bestämd form plural av en rot som betyder klippa.]
Och Joav sade: "Gud (Elohim) lever. Om du inte hade talat skulle det ha dröjt till morgonen innan folket stigit upp från att var man följa efter sin bror."
Och Joav återvände från att följa Avner och när han samlade hela folket saknades 19 män av Davids tjänare och Asahel.
Men Davids tjänare hade slagit Benjamin, Avners män. 360 män var döda.
Och Ishboshet sände och tog henne från hennes make, från Paltiel, Laish son.
Och hennes man gick med henne gråtande när han gick, och följde henne till Bachurim. Och Avner sade till honom: "Gå tillbaka." Och han återvände.
Hur mycket mer när onda män har dödat en rättfärdig människa i hans eget hus på hans säng, ska jag inte utkräva hans blod av er hand och ta bort er från jorden?"
Och han delade ut bland hela folket, till hela Israels folkskara, både män och kvinnor, till varenda en, en brödkaka och ett bröd tillrett i pannan och ett sött bröd. Och hela folket lämnade, var och en till sitt hus.
Och David tog från honom 1 700 ryttare och 20 000 fotfolk, och David skar av hälsenorna på alla vagnshästar, men skonade 100 vagnar.
Och när Damaskus araméer kom för att undsätta Hadadezer, Tsovas kung, slog David 22 000 män av araméerna.
då sände Toi sin son Joram till kung David för att gratulera honom och han välsignade honom, eftersom han hade stridit mot Hadadezer och slagit honom. För Hadadezer hade krigat med Toi och hade tagit med sig redskap av silver och redskap av guld och redskap av koppar.
Kungen frågade: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus (familj) så att jag kan visa Guds (Elohims) nåd (hebr. chesed) mot honom?"
    Tsiva svarade kungen: "Jonatan har fortfarande en son som är lam i sina fötter."
Och när Ammons söner såg att de hade blivit förhatliga för David [de förstod att de förödmjukat David], då sände de efter
    20 000 fotfolk från Beit-Rachovs och Tsovas araméer,
    1 000 män av Maachas kung och
    12 000 män från Tov.
[En armé på totalt 33 000 män.]
Och Ammons söner kom ut och ställde sig i stridsordning vid ingången till porten, och Tsoavs och Beit-Rechovs araméer, och männen från Tov och Maacha var tillsammans med dem på fältet.
Och när Orijas hustru [Batsheva] hörde att Orija hennes man var död, höll hon klagosång över sin make [i sju dagar].
När den rike mannen fick besök av en resenär, ville han inte använda något av sina egna lamm eller boskap för att ge mat åt sin besökare. I stället tog han den fattige mannens lamm och tillredde det till mannen." [Besökaren i den här liknelsen kan anspela på den frestelse som kom över David. Till en början bara en besökare som sedan bjuds in och som tillåts ta över.]
David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sade till Natan: "Så sant Herren (Jahve) lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö.
Natan sade till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand,
Men Amnon hade en vän som hette Jonadav, Shimeas son, Davids bror. Och Jonadav var en mycket slug man.
Och hon tog pannan och stjälpte upp dem framför honom men han vägrade att äta.
    Och Amnon sade: "Skicka ut alla män från mig." Och alla män gick ut från honom.
Och Avshaloms tjänare gjorde mot Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
Och kungen sade till henne: "Vad fattas dig?"
    Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död.
Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka mitt kol som är kvar och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.
I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom.
den som befriar mig från mina fiender,
    den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
utan den man som rör dem måste vara rustad
    med järn och ett spjutskaft,
och de ska fullständigt förbrännas
    med eld på sin plats.
Och efter honom [nummer två] var Elazar, Dodos son, son till en achochit, en av de tre mäktiga männen med David, när de riskerade sina liv mot filistéerna som hade samlats till strid och Israels män hade gått därifrån,
Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moavs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern).
Och han slog en egyptier, en ansenlig man, och egyptiern hade ett spjut i sin hand, men han gick ner till honom med en käpp och slog spjutet ur egyptierns hand och slog honom med hans eget spjut.
Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800 000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500 000.
Och Herren (Jahve) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män.
Och Adonija, Chagits son, upphöjde sig själv och sade: "Jag ska bli kung" och han gjorde i ordning vagnar och ryttare och 50 män till att springa framför honom.
Medan han fortfarande talade se, då kom Jonatan, prästen Avjatars son, och Adonija sade: "Kom, för du är en ärlig man och ge oss glada nyheter."
Och alla Adonijas gäster blev rädda och steg upp och gick var och en sin väg.
"Jag går all världens väg. Var därför stark (fast, säker, tapper) och visa dig själv som en man,
så att Herren (Jahve) kan bekräfta (stadfästa) sitt ord som han talat om mig och sagt: Om dina söner aktar sig på (vakar över) sina vägar och vandrar inför mitt ansikte i sanning med hela sitt hjärta och med hela sin själ, lovar han att inget ska fattas dig, en man på Israels tron. [2 Sam 7:13, 25]
Och nu, låt honom inte vara skuldfri, för du är en vis man och du vet vad du ska göra mot honom, och du ska föra ner hans gråa hår i Sheol (graven, underjorden, de dödas plats) med blod."
Och till Evjatar, prästen, sade kungen: "Gå du till Anatot, till dina egna fält, för du förtjänar att dö, men jag ska inte döda dig denna gång, eftersom du bar Herren (Jahve) Guds (Elohims) ark framför min far David och eftersom du var plågad med allt som min far David var plågad av."
Jag ska också ge dig det du inte bett om – rikedom och ära (gott anseende). Det kommer inte att finnas någon annan kung lik dig under din livstid.
Och Juda och Israel bodde i trygghet, varje man under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beer-Sheva, alla Salomos dagar.
Och dessa ledare [för de tolv regionerna] försåg kung Salomo och alla som kom till kungens bord med proviant, varje man sin månad, de lät ingenting saknas. [Över tid blir bördan för stor och folket ber Salomos efterträdare att lätta på skattebördan, se 1 Kung 12:1–4. Orden från Mose 5 Mos 17:14–20 finns som en varning.]
Korn och halm till hästarna och snabba hästar till de platser där de ska vara, varje man enligt hans uppdrag.
Befall därför nu att de hugger cederträ åt mig från Libanon, och mina tjänare ska vara tillsammans med dina tjänare, och jag ska betala dig för dina tjänare efter allt som du säger, för du vet att det finns ingen bland oss som har samma skicklighet att hugga timmer som tsidonierna."
Och kung Salomo tog ut en plikttjänstgöring från hela Israel, och de utskrivna var 30 000 män.
Han var son till en änka från Naftali stam och hans far var en man från Tsor. En kopparslagare, och han var full av vishet och kunskap och yrkesskicklighet, för att arbeta med allt slags kopparslageri. Och han kom till kung Salomo och utförde allt hans arbete.
Och varje ställ hade fyra kopparhjul och axlar av koppar, och dess fyra hörn hade ett sidostycke under karet där sidostycket var gjutet med en krans på sidan av varje.
Och på hållarnas sidor och på hörnen ristade han in keruber, lejon och palmer, så många som fick plats på ytan, och kransar däromkring.
Och alla Israels män samlades till kung Salomo vid festen (Lövhyddofesten) i månaden Etanim, som är den sjunde månaden. [Denna månad benämns idag som Tishrei.]
Och nu Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: "Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) deras vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte."
När en man syndar mot sin granne och ett löfte avkrävs honom för att få honom att avlägga en ed, och han kommer och avlägger en ed inför ditt altare i detta hus,
alla böner, alla enträgna böner som bes av alla människor av hela ditt folk Israel, som varje man ska veta (vara väl förtrogen med) sitt eget hjärtas sjukdom (sår, plåga) och sträcker ut sina händer mot detta hus,
då ska du höra (lyssna) i himlarna, din boning, och förlåta och göra och ge till var man i enlighet med alla hans vägar, vars hjärta du känner, för du ensam är intimt förtrogen med hjärtat hos alla människornas söner (varje människa individuellt),
då ska jag stadfästa ditt kungarikes tron över Israel för evigt, så som jag talade (lovade) till David din far och sade: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron.' [2 Sam 7:16]
Och de förde med sig varje man sin gåva, redskap av silver och redskap av guld och dräkter och rustningar och kryddor, hästar och mulor, föremål år efter år.
Och mannen Jerovam var en mäktig stridsman, och Salomo såg den unga mannen att han var flitig och han gav honom ansvar över alla arbetare från Josefs hus.
Men Guds (Elohims) ord kom till Shemaja en gudsman, (Gud) sade:
Så säger Herren (Jahve): Ni ska inte gå upp, inte strida mot era bröder, Israels söner. Återvänd var man till sitt hus, för detta är inte från mig." Och de lyssnade till Herrens (Jahves) ord och återvände och gick sin väg enligt Herrens (Jahves) ord.
Och se, där kom en gudsman från Juda med Herrens (Jahves) ord till Betel, och Jerovam stod vid altaret för att offra.
Och det skedde när kungen hörde vad gudsmannen sade, som han ropade mot altaret i Betel, att Jerovam sträckte fram sin hand mot altaret och sade: "Ta tag i honom" och hans hand som han hade sträckt fram mot honom torkade (stelnade) så att han inte kunde dra tillbaks den.
Och altaret rämnade och askan rann ut från altaret i enlighet med tecknet som gudsmannen hade gett genom Herrens (Jahves) ord.
Och kungen svarade och sade till gudsmannen: "Bönfall, jag ber dig, vid Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ansikte och be för mig att min hand blir återställd." Och gudsmannen bönföll Herren (Jahve) och kungens hand blev återställd och blev som den var tidigare.
Och kungen sade till gudsmannen: "Kom med mig till mitt hus och vederkvick dig och jag ska ge dig en gåva."
Men gudsmannen sade till kungen: "Om du vill ge mig halva ditt hus ska jag inte gå med dig, jag ska inte äta bröd och inte dricka vatten på denna plats."
Och en gammal profet bodde i Betel, och hans söner kom och berättade för honom allt det som gudsmannen hade gjort den dagen i Betel och de ord som han hade talat till kungen och de berättade detta för deras far.
Och deras far sade till dem: "Vilken väg gick han?" För hans söner hade sett vilken väg gudsmannen gick, som kom från Juda.
Och han gick efter gudsmannen och fann honom sittande under en terebint, och han sade till honom: "Är du gudsmannen som kom från Juda?"
    Och han sade: "Det är jag."
Och han ropade till gudsmannen som kommit från Juda och sade: "Så säger Herren (Jahve): Lika mycket som du har gjort uppror mot Herrens (Jahves) mun och inte har lytt hans befallning som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde dig,
Och när profeten som förde honom tillbaka från vägen hörde om det sade han: "Det är gudsmannen som gjorde uppror mot Herrens (Jahves) ord, därför har Herren (Jahve) gett honom till lejonet, som rev honom och slog honom enligt Herrens (Jahves) ord som han talade till honom."
Och profeten tog gudsmannens kropp och lade den på sin åsna och förde tillbaka den, och han kom till den gamla profetens stad, och han sörjde och begravde honom.
Och det skedde efter att han hade begravt honom att han talade med sina söner och sade: "När jag är död, begrav mig i graven där gudsmannen är begravd, lägg mina ben bredvid hans ben.
Hon sade till Elia: "Vad har du med mig att göra du gudsman? Har du kommit för att påminna mig om min synd och döda min son?"
Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en profet och Herrens ord i din mun är sanning."
för det var så att när [Ahavs hustru] Izevel (Isebel) högg av Herrens (Jahves) profeter hade Ovadjaho tagit 100 profeter och gömt dem 50 i varje grotta och gett dem bröd och vatten.
Har det inte berättats för min herre vad jag gjorde när Izevel slaktade Herrens (Jahves) profeter, hur jag gömde 100 män av Herrens (Jahves) profeter, 50 i varje grotta och gav dem bröd och vatten?
Sedan sade Elia till folket. "Jag, jag ensam är kvar, en Herrens (Jahves) profet, men Baals profeter är 450 män.
Och Elia sade till dem: "Ta Baals profeter, låt inte någon av dem fly." Och de tog dem och Elia förde ner dem till Kishons bäck och dräpte dem där.
Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sade: "Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand."
    Och han sade: "Gå upp, säg till Achav: Gör din vagn redo och far ner så att inte regnet stoppar dig."
Och de slog var och en sin man och araméerna flydde och Israel jagade dem, och Benhadad, Arams kung flydde på en häst med ryttare.
Och gör detta: Ta bort kungarna, var och en från sin plats och tillsätt guvernörer i deras ställe.
Och en gudsman kom nära till Israels kung och sade: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom araméerna har sagt: Herren (Jahve) är en bergsgud men han är inte en dalgud, därför ska jag ge hela denna stora skara i din hand, och ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Men resten flydde till Afek in i staden och muren föll över 27 000 män som var kvar. Och Benhadad flydde och kom in i staden in i ett inre rum.
Och en man från profeternas söner sade till sin kollega genom Herrens (Jahves) ord: "Slå mig, jag ber dig." Men mannen vägrade att slå honom.
Och han fann en annan man och sade: "Slå mig, jag ber dig." Och mannen slog honom, slog och skadade honom.
Och när kungen gick förbi ropade han till kungen och sade: "Din tjänare gick ut mitt i striden, och se en man avvek och förde en man till mig och sade: Håll (vakta, skydda, bevara) denna man. Om han saknas (försvinner) på något sätt, då ska ditt liv utkrävas för hans liv eller du ska betala en talent silver.
Och han sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har låtit gå ur din hand den man som jag har avskilt till fördärv, därför ska ditt liv tas för hans liv och ditt folk för hans folk."
Och Israels kung samlade ihop profeterna, omkring 400 män och sade till dem: "Ska jag gå mot Ramot-Gilead och strida eller ska jag avstå?"
    Och de sade: "Gå upp för Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och Israels kung sade till Jehoshafat: "Det finns en man genom vilken vi kan fråga Herren (Jahve), men jag hatar honom för han profeterar inte gott om mig utan ont, Michajeho, Imlas son."
    Och Jehoshafat sade: "Låt inte kungen säga så."
Och Israels kung och Jehoshafat, Juda kung satt var och en på sin tron smyckade i sina dräkter, på en tröskplats vid öppningen till Samariens port, och alla profeter profeterade för dem.
Och han sade: "Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får som inte har någon herde, och Herren (Jahve) sade: Dessa har ingen herre, låt dem återvända var och en till sitt hus i frid (shalom)."
Och en man drog sin båge på måfå och träffade Israels kung mellan den nedre delen av rustningen och bröstplåten. Därför sade han till föraren av sin vagn: "Vänd din hand och bär mig ut från hären för jag är svårt skadad."
Och det gick ett rop genom armén när solen gick ner och sade: "Var man till sin stad och var man till sitt land."
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Och han sade till dem: "Vad för slags man var det som kom och mötte er och sade er dessa ord?"
Och de svarade honom: "Det var en hårig man med en lädergördel runt sina höfter." Och han sade: "Det är tishbiten Elia."
Då sände kungen en hövitsman över 50 med hans 50. Och han gick upp till honom, och se, han satt på toppen av kullen. Och han talade till honom: "Gudsman, kungen har sagt: Kom ner."



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.