5342 – φέρω (phero)

bära


Typ:
Grekiska: φέρω
Med latinska bokstäver:     phero
Fonetiskt: fer·o
Ursprung: Ett primärt verb (for which other och apparently not cognate ones are used in certain tenses only, namely, oio (oy·o), och enegko (en·eng·ko))
Användning: 63 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

bring (34), "bear" (8), "bring forth" (5), "come" (3), "reach" (2), "endure" (2), "carry" (1), translated miscellaneously (9)

Engelsk beskrivning

  1. To carry.
    1. To carry some burden.
      1. To bear with one's self.
    2. To move by bearing; move or, to be conveyed or borne, with the suggestion of force or speed.
      1. Of persons borne in a ship over the sea.
      2. Of a gust of wind, to rush.
      3. Of the mind, to be moved inwardly, prompted.
    3. To bear up i.e. uphold (keep from falling).
      1. Of Christ, the preserver of the universe.
  2. To bear, i.e. endure, to endure the rigour of a thing, to bear patiently one's conduct, or spare one (abstain from punishing or destroying).
  3. To bring, bring to, bring forward.
    1. To move to, apply.
    2. To bring in by announcing, to announce.
    3. To bear i.e. bring forth, produce; to bring forward in a speech.
    4. To lead, conduct.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (63 st i TR)


Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor.
Han sade: "Kom med dem till mig."
Då svarade Jesus [och riktar sig till folkskaran och lärjungarna]: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" [Han vänder sig nu till pojkens far och säger:] "För hit honom till mig."
[Veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagen och slutar vid solnedgången på lördagen. Enligt traditionell judisk uppfattning fick inget arbete utföras på sabbaten. Det var inte tillåtet att göra upp eld, att resa eller bära saker utomhus. Ryktet om vad Jesus gjort spred sig snabbt, men det var först när sabbaten var över man kom med de sjuka till Jesus.] På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom (i en stadig ström) med alla sjuka och besatta,
kom de dit med en förlamad man. Det var fyra män som bar honom.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll i god jord och gav (gång på gång, kontinuerligt) frukt,
    en del upp till trettio gånger (mer än vad som var sått),
    andra upp till sextio gånger mer,
    och några upp till hundra gånger mer."
utan skickade på en gång en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset
och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor.
De förde en man till honom som var döv och hade talsvårigheter, och bad honom lägga sin hand på honom.
Jesus kom till Betsaida [vid norra delen av Galileiska sjön]. Man förde en blind man till honom och bad att han skulle röra vid honom.
En man ur folkhopen svarade honom: "Lärare (Mästare), jag tog med min son till dig, för han har en stum ande (en demon som gör att han inte kan tala).
Jesus svarade dem: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro)! Hur länge måste jag vara med er? Hur länge ska jag tolerera (acceptera, härda ut med) er? För honom till mig!"
Så förde de honom till Jesus. På en gång när anden (demonen) såg Jesus, började den slita och rycka i pojken, och han föll ner på marken och rullade runt gång på gång och tuggade fradga.
och sade till dem: "Gå in i byn där framme. Så fort ni kommer in där hittar ni ett åsneföl som är bundet och som ingen ännu har suttit på. Lös det och för det hit!
De förde åsnefölet till Jesus och lade sina yttermantlar på det, och han satte sig på det. [På Bibelns tid i Mellanöstern symboliserade hästen krig och åsnan fred. Intåget i Jerusalem blir en markering från Jesus att han är en kung, men inte en politisk eller krigisk kung som många hade tänkt sig. Matteus, som skriver för judiska läsare och ofta kopplar händelserna till profetiska förutsägelser, har även med en referens till Sakarja i sin redogörelse av intåget. "Se, din Konung kommer till dig på ett ödmjukt sätt, ridande på en åsna, på ett föl, ett lastdjurs föl", se Sak 9:9; Matt 21:4.]
Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: "Varför försöker ni snärja mig (sätter ni mig på prov)? Ge mig ett mynt (en denar) och låt mig se på det!" [En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
De hämtade ett. [Eftersom man bara använde judiska mynt i templet skickade de antagligen någon till växlingsborden för att hämta ett romerskt mynt.] Han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?"
    De svarade: "Caesars." [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.]
De förde Jesus till Golgata, [ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen. [Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.]
Då kom det några [fyra män, se Mark 2:3] bärande på en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom [i huset] och sätta ner honom framför Jesus.
Hämta den gödda kalven [som var avsedd för något speciellt festligt tillfälle] och slakta den, så ska vi äta och fira,
Medan de förde bort Jesus [mot Golgata] tog de tag i en man, Simon från Kyrene, som var på väg in [till Jerusalem] från landet. De lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus. [Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
På första dagen i veckan, tidigt vid gryningen [på söndagen vid sextiden] kom de med de aromatiska kryddorna som de hade gjort i ordning.
Sedan sade han till dem: "Ös nu upp och ta det till bröllopsvärden (den som ansvarar för festen)", och de gjorde det.
Då började lärjungarna fråga varandra: "Kan någon ha kommit med mat till honom?"
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Om inte ett vetekorn som faller i jorden väljer att dö, så förblir det ett korn, men om det väljer att dö så bär det stor skörd (frukt).

Varje gren i mig som inte bär frukt,
    tar han bort (lyfter han upp – gr. airo)
och varje gren som [kontinuerligt] bär frukt
    rensar (tuktar, ansar) han,
    så att den kan bära mer (bättre, rikare) frukt. [Det grekiska ordet airo kan betyda att ta bort, ta upp, resa upp eller lyfta upp. I Joh 20:1 används det om stenen som var borttagen, medan det i Joh 5:8 översätts att lyfta upp om den lames bädd. Det är sammanhanget som avgör. Här kan det antingen betyda att grenen som inte bär frukt tas bort, eller att den lyfts upp från marken och stöttas så att den får en ny chans att bära frukt.]
Förbli i (var kvar hos) [lev i] mig, så förblir [också] jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv – om den inte förblir (skulle vara kvar) i vinstocken – så kan inte heller ni [bära frukt] om ni inte förblir i (skulle vara kvar i) mig.
Jag är vinstocken [se vers 1], ni är grenarna.
Den som förblir i (blir kvar) [ständigt lever i] mig, och den som jag [också] förblir i, bär rikligt med frukt – för utan (vid sidan av; separerade från) mig kan ni inte göra någonting.
Min Fader förhärligas (blir upphöjd, prisad) när ni bär rikligt med frukt och [på det sättet visar att ni] blir mina lärjungar.
Ni har inte utvalt mig,
    utan jag har utvalt er. Jag har satt er till [planterat er för] att gå ut [i världen]
    och ständigt bära frukt, och er frukt ska bestå [människor som blir frälsta och själva blir Jesu lärjungar],
[resultatet av att ni är utvalda och lever i min vilja, är grenar i vinstocken, se vers 7]
    ska Fadern ge er vad ni än ber om i mitt namn.
Pilatus gick ut till dem och sade: "Vad anklagar ni den här mannen för?"
Nikodemus, som hade kommit till Jesus på natten, följde också med honom dit med en blandning av myrra och aloe, drygt trettio kilo. [Ordagrant hundra romerska "litra", där en "litra" motsvarade 325 gram. En väldig mängd, tillräckligt mycket för en kunglig begravning, se 2 Krön 16:14. Johannes gör det tydligt att Jesus verkligen var en kung.]
Sedan sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, se (undersök, få en klar förståelse av) mina [genomborrade] händer (handleder), och räck ut din hand och för in den i min sida. Sätt stopp för din otro, och börja tro (bli full av tro)!"
Jesus sade till dem: "Ta med några av de småfiskar ni fångat."
[Jesus fortsätter att tala till Petrus:] "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och någon annan ska spänna bältet om dig (binda dig) och föra dig dit du inte vill gå."
Då kom plötsligt ett ljud (dån) från himlen, som när en våldsam storm drar fram, och fyllde hela huset där de satt.
Ingen av dem led någon nöd [5 Mos 15:4], för de som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram det belopp de fått,
Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter. [Personers namn, och särskilt smeknamn, speglar en persons karaktär. Josef var en man som uppmuntrade, förmanade och hjälpte andra människor. Att han fick ett nytt namn av apostlarna, visar på hur de offentligt erkände honom och hans tjänst. Jesus gav t.ex. Simon namnet Petrus, vilket betyder klippa. Etymologin kring namnet Barnabas är osäker, men kan ha sitt ursprung i Bar-navi (Profetens son). Ett annat av förslagen är Bar-menahem (Tröstens son), och därifrån kommer i sådana fall kopplingen till tröst. Lukas förklarar dock att ordet betyder uppmuntran och förmaning. Samma koppling mellan profetia och uppmuntran görs av Paulus i 1 Kor 14:3. Som profet förmedlade Barnabas uppmuntran och tröst. Han tar hand om Paulus, se Apg 9:27, blir en av ledarna i den första församlingen och reser senare tillsammans med Paulus, se Apg 13:1‑3. Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och full av tro, se Apg 11:24.]
I samråd med sin hustru behöll de en del av köpesumman för sig själva. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder "Gud är nådefull". Safira betyder "safir" och "vacker" på arameiska.]
Även en stor skara folk från städerna runt omkring Jerusalem kom och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
När de hade passerat den första och andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden [Jerusalem]. Porten öppnades för dem av sig själv, och de gick ut och gick längs en smal gata och plötsligt försvann ängeln från honom.
Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. [Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor.] [Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det på grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När Zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var på gång.
    Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats på detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.]
Men när hans anklagare steg fram, beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade väntat mig.
Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva [söderut].
När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna [reven i Sidra- och Gabèsbukten vid Afrikas nordkust] släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.
Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras?
När du [Timoteus] kommer, ta med dig manteln som jag lämnade hos Karpus i Troas [på vägen från Efesos till Rom]. Ta också med böckerna, framför allt pergamentskrifterna. [Det blir snart vinter och Paulus behöver sin mantel för att inte frysa.]
Han är strålglansen av Guds härlighet [Jesus reflekterar Gud] och är en exakt kopia av hans natur (har Guds väsen ingraverat i sig) och han upprätthåller allt med sitt mäktiga ord. När han hade renat (befriat) oss från synd [genom att offra sig själv] satte han sig på Faderns högra sida.
Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [Heb 5:12] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen). Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]:
Omvändelse från döda gärningar
    och tro på Gud,
Där det finns ett testamente [samma ord som översatts "förbund" i föregående vers] måste man visa att den som har upprättat det är död.
De stod inte ut med det som befalldes: "Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas." [2 Mos 19:12‑13]
Låt oss gå ut till honom, utanför lägret, och bära det hån (förakt) han fick utstå. [Låt oss lämna judaismen med dess betoning av de yttre synliga formerna av religionen och i stället söka oss till Jesus där den inre överlåtelsen leder till verklig, god, förändring.]
[Huvudverbet, och det enda imperativet, i följande vers är "sätt ert hopp" till nåden, vilket binder ihop detta stycke med föregående på ett fint sätt.] Därför [utifrån grunden i frälsningen, se vers 1‑12], efter att ha tagit bort allt som hindrar ert sinne att tänka rätt [ordagrant: "efter att ha bundit upp kläderna", för att vara redo att röra sig framåt obehindrat, se Luk 12:35], var samlade (nyktra, alerta i sinnet, ha självkontroll). Sätt ert hopp helt och fullt (utan att tvivla) till den nåd (gåva, kraft) som kommer över er när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är uppenbarad.
För [vi var med när] han fick ta emot ära och härlighet från (intill, alldeles bredvid) Gud, Fadern. En röst kom från denna majestätiska härlighet [i det ljus som strålade över Jesus]: "Detta är min älskade son som jag gett min favör till (har behag i, är belåten med, som är utvald)."
Vi [Petrus, Jakob och Johannes] hörde den rösten som kom från himlen [Guds tron], för vi var med honom på det heliga berget. [Matt 17:1‑9; Mark 9:2]
Ingen profetia har någonsin kommit som resultat av mänsklig vilja, utan ledda (burna, drivna) av den helige Ande har människor talat [burit fram och förmedlat] ord från Gud.
medan änglar som står högre i makt och styrka inte uttalar några hånfulla domar mot dem inför Herren.
Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen.
Folken ska vandra i dess ljus, och jordens kungar ska föra in sin härlighet i den.
och folkens härlighet och ära ska föras in i staden.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.