4413 – πρῶτος (protos)

först, främst


Typ:
Grekiska: πρῶτος
Med latinska bokstäver:     protos
Fonetiskt: pro·tos
Ursprung: Contracted superlative of 4253
Användning: 107 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

first (85), "chief" (9), "first day" (2), "former" (2), translated miscellaneously (7)

Engelsk beskrivning

  1. First in time or place.
    1. In any succession of things or persons.
  2. First in rank.
    1. Influence, honour.
    2. Chief.
    3. Principal.
  3. First, at the first.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (107 st i TR)


lägg då ner din gåva vid altaret och gå först och försona dig med din broder; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.
Nej, sök först (längta, fråga och sträva främst efter) hans rike (Guds kungadöme, styre) och hans rättfärdighet (rätt, rättvisa), så ska allt detta [mat, dryck och kläder också, se vers 31] ges (förökas, ytterligare läggas) till er. [Guds kungarike består av frid och glädje i den helige Ande och inte i mat och dryck, dvs. av yttre regler, se Rom 14:17.]
Du skenhelige (som bara spelar ett skådespel för andra), ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta ut flisan (stickan, sågspånet, kornet) ur din broders öga." [Det grekiska ordet för att döma, krino, kan användas både i positiv och negativ betydelse. Paulus gör det klart i 1 Kor 5:12‑13 att det inte är vår sak att döma dem som inte är med i församlingen – de behöver få höra evangeliet! Däremot uppmanas vi bedöma: oss själva (1 Kor 11:31), falska profeters frukt (Matt 7:15‑23), det som predikas (Rom 16:17‑18), profetiska ord (1 Thess 5:19‑22), en församlingsledares kvalifikationer (1 Tim 3:1‑7) och en kristen som syndar mot dig (Matt 18:15‑20). Jesus säger i Joh 7:24: "Döm inte efter skenet, utan döm rättvist." Vi ska döma/bedöma, men inte ytligt eller förhastat!]
En annan av hans lärjungar sade till honom: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." [Det är inte förrän i Matt 10:2‑4 som de tolv lärjungarna utses, så detta är antagligen inte någon av dem, utan någon som visade visst intresse i att följa Jesus.]
Detta är namnen på de tolv apostlarna:
först Simon, som kallas Petrus,
    och Andreas, hans bror,
[sedan] Jakob, Sebedeus son,
    och Johannes, hans broder,
Hur kan någon gå in och plundra en stark man på hans ägodelar om han inte först binder honom? Sedan kan han plundra hans hus.
går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte."
Låt båda växa tillsammans fram till skörden, och när skördetiden är inne ska jag säga till skördearbetarna att först samla ihop ogräset, och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Sedan ska de samla in vetet i min lada." [Jesus förklarar liknelsen enskilt för lärjungarna lite senare i Matt 13:36‑43. I det här området växer ett ogräs som kallas falskt vete. Det är troligt att Jesus syftar på detta gräs som är mycket snarlikt vetet men ger en giftig frukt. Det är först när frukten mognar man kan särskilja dem. I stället för att gulna till skörd som vetet gör blir frukten svart. På svenska kallas arten dårrepe eller giftigt rajgräs; dess latinska namn är Lolium temulentum.]
Lärjungarna frågade honom: "Varför säger de skriftlärda att Elia måste komma först?"
Han svarade [och bekräftade deras doktrin som baseras på Mal 4:5]: "Elia ska komma och återställa allt.
Men för att ingen ska ta anstöt av oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Öppna munnen på den första fisk som du drar upp. Där kommer du att hitta ett silvermynt (gr. stater – motsvarade fyra drachmer). Ta det och lämna det för dig och mig."
Många som [nu] är de första ska bli de sista, och många som [nu] är de sista ska bli de första." [Nästa stycke, Matt 20:1‑16, förklarar detta påstående om "de första" och "de sista" genom en liknelse med vingårdsarbetare som alla får samma lön oavsett när på dagen de började arbeta.
    Vers 29 att "försakat barn" måste ses i sitt sammanhang. Det kan betyda att man väljer att inte gifta sig och skaffa barn för himmelrikets skull, se vers 12. Är man däremot gift har Jesus nyss talat om äktenskapet och barnens höga värde, se vers 5 och 13. Ett av kraven för att bli en församlingsledare är att man tar hand om sin egen familj, se Tit 1:5‑9; 1 Tim 3:1‑13. Så versen kan inte tala om att lämna sina barn vind för våg för evangeliets skull! Det var Petrus som sade att han lämnat allt för att följa Jesus, till skillnad från den unge, och antagligen då också ogifte, rike mannen, se vers 27. Jesu svar riktar sig främst till Petrus. Han var antagligen den äldste av de tolv lärjungarna och den enda av dem som vi med säkerhet vet var gift. Lärjungaskapet innebar att han faktiskt under perioder kom att lämna sin familj. Samtidigt ser vi Jesu omsorg om honom. När Petrus kallas får han en väldig fiskfångst som gör att familjen är väl försörjd, se Luk 5:6. Jesus väljer också att låta Petrus hus i Kapernaum bli missionsbasen i Galileen och därigenom ge Petrus mycket tid hos sin familj. När barnen är äldre följer Petrus hustru med på missionsresorna, se 1 Kor 9:5.]
När det blivit kväll [klockan sex, se vers 12] sade vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla på arbetarna och betala ut deras lön. Börja med de som kom sist och sluta med de första.'
När sedan de första kom antog de att de skulle få mer, men var och en av dem fick också en denar.
Så ska de som [nu] är de sista [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista."
och den som vill vara främst bland er ska vara er [de andras] slav,
[Jesus frågar översteprästerna och folkets äldste:] "Vad säger ni om det här?
En man hade två söner. Han gick fram till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.'
Vem av dessa två gjorde faderns vilja?" [Det är anmärkningsvärt att den andra sonen säger "herre" och inte "far". Det är en anspelning på översteprästernas felaktiga inställning till Gud. I stället för ett barns kärlek och nära relation till fadern var de fulla av insmickrande falsk underdånighet.]De svarade: "Den första."
    Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, tullindrivare och prostituerade ska komma in i Guds rike före er.
Igen skickade han dit andra tjänare, fler än första gången, och de behandlade dem likadant. [Gud hade sänt profeter till sitt folk, bl.a. Johannes Döparen, se Matt 17:12‑13.]
Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun.
Detta är det stora [det största] och första (främsta, viktigaste) budet.
[Jesus, som alltid vill omvändelse, riktar sig nu personligen till dem.] Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. [Kontrast till välsignelsen till de 'renhjärtade' i Matt 5:8.]
Nu, före (den första) [högtidsdagen i] det osyrade brödets högtid [då man bakade bröd utan jäst för att påminna om uttåget ur Egypten], kom lärjungarna till Jesus och frågade: "Var vill du att vi ska förbereda så att du kan äta påskmåltiden (pesach)?"
Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." [Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till "översteprästerna och de äldste", men här är det "översteprästerna och fariséerna" som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om "Jonas tecken", se Matt 12:38‑40; Matt 16:1‑4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.
    De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, efter­som han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är "dagen efter" någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på Pesach den 14 Nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15 Nisan.
    För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]
Ingen kan gå in och plundra en stark man på vad han äger, om han inte först binder den starke. Sedan kan han plundra hans hus. [Jesus liknar sig vid den som är starkare än Satan och har bundit honom.]
Jorden bär frukt av sig själv (spontant, gr. automatos):
    först bladet (strået),
    sedan axet (som skyddar vetekornen),
    sedan det fullt utvecklade vetet i axet.
Men så kom ett lämpligt tillfälle [för Herodias att genomföra sina onda planer], då Herodes på sin födelsedag anordnade en festmåltid för sina stormän [hans högsta civila anställda] och överstarna [de högsta romerska militärerna] och de främsta i Galileen [andra förnäma män som inte stod i hans tjänst].
Han sade: "Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt de tamhundarna (de små hundarna)."
De frågade honom: "Varför säger de skriftlärda att det är nödvändigt att Elia kommer först?"
Han svarade: "Det är sant att Elia kommer först [före Messias] och återupprättar allt [som det berättas i Mal 4:5‑6]. Varför står det att Människosonen måste lida mycket och bli föraktad (bli behandlad utan respekt)?
Han satte sig ner [som en lärare brukade göra då han skulle undervisa], kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den förste måste han bli den siste (ringaste av alla) och allas tjänare."
Många som [nu] är först ska [då] bli sist,
    och många som [nu] är sist ska [då] bli först."
Den som vill vara främst (vara högst i rang) måste vara allas slav.
Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig.
[De skriftlärda hade identifierat 613 bud. Bland dem var 365 negativa, alltså förbud, medan 248 var positiva, alltså uppmaningar. Man hade också graderat dem i viktiga och mindre viktiga bud. För första gången sedan Jesus kom till Jerusalem möts han nu av en individ, tidigare har det varit olika grupper.] En av de skriftlärda kom och hörde dem diskutera. När han såg hur väl Jesus svarade frågade han honom: "Vilket är det viktigaste (främsta) budet av alla (över allting)?"
Jesus svarade:
"Det främsta (viktigast) är detta:
'Hör, Israel!
Herren – vår Gud – Herren är en (den ende).
Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren, din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ,
    
    av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia)
    och av hela din kraft.' [Citatet är från 5 Mos 6:4‑5. Detta är också öppningsfrasen i den judiska trosbekännelsen, shema, som varje from jude ber varje morgon och kväll. Till de tre komponenterna (hjärta, själ och kraft) lägger Jesus till en fjärde – förståndet! Alla fyra fraser börjar med den grekiska prepositionen ex, som inte bara innebär att älska Gud 'med hjärtat' och 'av hjärtat' utan också 'från det innersta av hjärtat som utgångspunkt'.]
Men först [före slutet] måste evangeliet (det glada budskapet) predikas för alla folk.
När det var dags att slakta påskalammet, inför den första dagen i det osyrade brödets högtid, sade hans lärjungar till honom: "Vart vill du att vi ska gå och förbereda så att du kan äta påskmåltiden?"
[De sista verserna 9-20 finns med i senare manuskript, men inte i de tidigaste. De tidiga kyrkofäderna kände inte till dem, och stilen skiljer sig jämfört med övriga evangeliet. Innehållet i dessa verser stämmer överens med övriga Bibeln, men man bör inte bygga någon doktrin på enstaka ordalydelser från just dessa verser.]Tidigt på första dagen av veckan [söndag], efter att han uppstått, visade han sig för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner.
Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ledare, administratör) över Syrien. [I kejsaren Augustus egen självbiografi, den s.k. "Res Gestae Divi Augusti", som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.kr, den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år.
    Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien. Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]
Hur kan du säga till din broder:
    'Broder, låt mig ta bort flisan (stickan, sågspånet, kornet) från ditt öga',
    när du själv inte ser bjälken i ditt eget öga?
Du hycklare [som inte lever som du lär utan "dömer under en teatermask" (gr. hypokrites, från hypo – under och krino – att döma/särskilja) dvs. agerar skenheligt]!
Ta först bort bjälken ur ditt eget öga,
    sedan kan du se klart och ta bort flisan ur din broders öga. [Denna liknelse hör ihop med den förra, både flisan och bjälken är orsaken till blindhet. Den som kontrollerar någon annans syn måste själv ha bättre syn än den som han ska hjälpa. Den som tar bort en flisa, måste själv ha tagit bort bjälken från sitt eget öga. Innan du dömer/bedömer någon annan, rannsaka dig själv först. En ledare måste ha större andlig klarsyn än sina elever. Han måste själv praktisera de sanningar han lär ut.]
Till en annan sade Jesus: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far."
En annan man sade: "Herre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av dem där hemma."
När ni kommer in i ett hus, säg då först: 'Frid över detta hus (denna familj).' [Fridshälsningen var antagligen: 'frid vare med er', se 1 Sam 25:6. Även Jesus hälsade lärjungarna med den frasen i övre rummet, se Joh 20:19.]
Då går den bort och tar med sig sju andra andar, ännu ondare (värre, skadligare) än den själv, och de går in och bosätter sig (permanent) där. För den människan blir situationen nu ännu värre än den var från början."
När farisén såg att Jesus inte tvättade sig före måltiden förundrades han (började han spekulera i orsaken till varför Jesus gjorde så). [Enligt den judiska traditionen skulle man ceremoniellt rena sig genom att stänka vatten på ett speciellt sätt före en måltid.]
[Jesus hade börjat tala till folket om Jona-tecknet och att kroppens lampa är ögat, se Luk 11:29‑36. Efter en frukost hos en farisé strömmar folk i tusental till Jesu undervisning.] Under tiden [då Jesus var inne i fariséns hus] hade folk samlats i tusental [myriader, det högsta grekiska talvärdet 10 000, men också bildligt för en stor skara], så att de höll på att trampa ner varandra. Jesus vände sig först till sina lärjungar och sade:
"Var på er vakt mot fariséernas surdeg som är hyckleriet! [Jesus har just avslöjat fariséernas religiösa fasad, se Luk 11:37‑54.]
De som [nu] är de sista ska [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista."
Men en efter en började de alla ursäkta sig.
Den förste sade till honom: 'Jag har köpt en åker och måste gå ut och se på [inspektera] den. Jag är ledsen att jag inte kan komma. Var vänlig ta emot min ursäkt.' [Åkern var redan köpt, men han verkar orolig att han gjort en dålig affär.]
Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig inte först ner och beräknar kostnaden för att se om han kan slutföra det?
Eller vilken kung går ut i krig mot en annan kung utan att först sätta sig ner och fundera över om han med 10 000 man kan attackera den som kommer emot honom med 20 000?
Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.]
Han kallade till sig en efter en av dem som hade skulder till sin herre, och frågade den förste: 'Hur mycket är du skyldig min herre?'
Men först måste han lida mycket och bli förkastad av detta släkte (denna generation).
Den förste kom fram och sade: 'Herre, ditt silvermynt (mina) har genererat (inbringat) tio silvermynt (mina).' [1 000 % avkastning]
Han fortsatte att undervisa (dag efter dag) på tempelplatsen. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att döda honom,
Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig en hustru men dog barnlös.
[Krig och politisk oro:]
När ni hör om krig och oroligheter (politiska revolutioner, upplopp, kaos),
    så bli inte skräckslagna (huka er inte ned av rädsla).
Detta måste ske först,
    men slutet kommer inte omedelbart efter detta."
Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
    och ropar med hög röst och säger:
"Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
    eftersom han existerade före mig."
Detta är mannen som jag talade om när jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig (har en högre rang än mig), eftersom han existerade före mig.'
Han sökte och fann först sin egen bror Simon och sade till honom: "Vi har funnit (upptäckt efter att ha sökt, börjat erfara) Messias." Det [hebreiska] ordet [Messias är en titel som] betyder "den Smorde" (Kristus). [Både hebreiska Mashiach och grekiska Christos, translittererat till Kristus, har samma betydelse. Johannes har för vana att förklara ord, namn och judiska begrepp. I nästa vers är det betydelsen av Petrus namn, se även Joh 4:9; 4:25; 6:1; 12:41; 19:31.]
och sade till honom: "Alla andra serverar först det bästa vinet, och när gästerna börjar bli druckna serverar de det sämre, men du har sparat det bästa vinet tills nu!" [I den judiska kulturen var vin en viktig del av firandet, men eftersom fylleri var något skamligt, så blandades vinet ofta ut med vatten för att minska alkoholhalten.]
[Slutet av vers 3 och hela vers 4 finns inte med i de tidigaste manuskripten: "De väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. En ängel steg ner i dammen vid en bestämd tid och rörde upp vattnet. Den som då först steg ner i vattnet, sedan det hade satts i rörelse blev frisk, vilken sjukdom han än hade." Texten följer inte Johannes sätt att skriva. Det är troligtvis en kommentar i marginalen som råkat komma med när texten kopierats i senare handskrifter. Förklaringen kan mycket väl bygga på gamla uppgifter från den här tiden som är korrekta. Det beskriver den folktro som fanns kring dammen och förklarar mannens replik i vers 7.]
"Vår lag dömer inte någon innan man förhört honom och tagit reda på vad han gjort, eller hur?"
Men när de envisades med sin fråga och han nu ställt sig upp (rätat på sig) sade han till dem: "Låt den av er som är syndfri (utan skuld) kasta första stenen på henne."
Han gick tillbaka över Jordan [floden] till det ställe där Johannes [Döparen] först hade döpt, och stannade där. [I Betania på andra sidan Jordan, se Joh 1:27.]
Detta förstod inte hans lärjungar då, men senare, när Jesus blivit förhärligad (upphöjd) [och var tillbaka hos Fadern i himlen] kom de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man gjort så mot honom.
"Om världen [med sitt ordnade samhällssystem, där föränderlig etik och moral råder] hatar er, så ska ni veta (ha en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att den redan har hatat mig [och fortfarande hatar mig] innan den hatade er.
De förde honom först till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året.
Soldaterna kom och krossade benen på den förste och sedan den andre som var korsfäst med honom.
Nikodemus, som hade kommit till Jesus på natten, följde också med honom dit med en blandning av myrra och aloe, drygt trettio kilo. [Ordagrant hundra romerska "litra", där en "litra" motsvarade 325 gram. En väldig mängd, tillräckligt mycket för en kunglig begravning, se 2 Krön 16:14. Johannes gör det tydligt att Jesus verkligen var en kung.]
De sprang tillsammans, men den andre lärjungen [Johannes] sprang fortare än Petrus och kom fram till graven först.
Då gick den andre lärjungen [Johannes], han som hade kommit till graven först, också in, och han såg (blev överbevisad) och trodde.
Käre Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"],
i den första (tidigare) avhandlingen (volymen) jag skrev [Lukasevangeliet],
    har jag redogjort för allt som Jesus började göra och undervisa om
    
    
Det var först och främst för er [judarna som fick välsignelsen först och skulle bli en välsignelse för allt folk] som Gud lät sin tjänare [Jesus] uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era onda gärningar."
När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång.
När de hade passerat den första och andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden [Jerusalem]. Porten öppnades för dem av sig själv, och de gick ut och gick längs en smal gata och plötsligt försvann ängeln från honom.
Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken.
Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.
Simeon [Petrus] har [just] berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. [Simeon är Simon Petrus hebreiska namn.]
Därifrån fortsatte vi till Filippi, en ledande (stor, första) stad i det makedoniska distriktet [porten in i området från väst] – en [romersk] koloni. [Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En liten vers i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.] [Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detalj­erade beskrivningen av staden och från "vi sektionerna" som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.]
Några av dem blev övertygade och anslöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom ett stort antal greker som vördade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt.
När de var framme hos honom sade han till dem:
"Ni vet hur jag har levt hos er hela tiden, från första dagen jag kom till [den romerska provinsen] Asien. [Det var ungefär fyra år sedan Paulus kommit till Efesos och stannat där tre år, se Apg 20:31.]
[Det judiska ledarskapet hade inte glömt bort Paulus.] Där [i Jerusalem] framförde översteprästerna och judarnas ledare sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus
Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judéen och även ute bland hedningarna, att de ska omvända sig (förändra sitt tänkesätt) och vända sig till Gud och göra gärningar [leva ett värdigt liv] som hör till omvändelsen. [Resultatet av en genuin omvändelse är ett liv som karaktäriseras av goda gärningar. De kan dock aldrig vara grunden för frälsningen, samtidigt som de är ett ofrånkomligt resultat från ett nytt liv i Jesus.]
att den Smorde (Messias) skulle lida, och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."
Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land
I trakten runt den platsen fanns fält (egendomar) som tillhörde den högst uppsatte mannen på ön som hette Publius. Han tog vänligt emot oss [Paulus, Lukas, Aristarchus, se Apg 27:2] som sina gäster i tre dagar. [Beteckningen för Publius position "den högst uppsatte", gr. protos, förekommer i inskrifter på Malta.]
Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna [eftersom han inte var fri att besöka synagogorna]. När de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.
Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) för er alla, eftersom man i hela världen ständigt talar om er tro.
För jag skäms inte för evangeliet (budskapet med de goda nyheterna). Det är [en] Guds kraft (gr. dunamis) till frälsning (räddning, befrielse, helande) för var och en som tror (förtröstar), både för jude (ordagrant: judisk)[som kommer] först (främst) – och för grek (hedning). [Evangeliet är en befriande kraft som upprättar, helgar, förvandlar och förnyar alla som tror.]
Lidande (nöd, betryck) och ångest över varje människas själ som [fullt ut] gör det onda,
    judens först (främst) men också grekens
men härlighet, ära (högaktning) och frid åt var och en som gör det goda,
    juden först men också greken,
Stor nytta på alla sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts dem. [Genom årtusenden har judar bevarat och förvaltat Skriften. Alla Bibelns fyrtio författare var judar, den ende som är omdiskuterad är Lukas som möjligtvis inte var jude.]
Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått [att evangeliet skulle gå ut i hela världen]? Först säger ju Mose [i 5 Mos 32:21]:
Jag ska väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk,
    mot ett folk utan förstånd ska jag väcka er vrede.
när jag reser till Spanien. Jag hoppas få träffa er på genomresan och bli utrustad för resan dit, efter att först en tid ha haft glädjen att vara tillsammans med er.

Först och främst hör jag att det förekommer splittring bland er när ni möts i församlingen,
    och till viss del tror jag att det är så. [Detta är inte samma splittring som nämns i 1:10-16 mellan olika ledare utan snarare en socioekonomisk uppdelning mellan välbärgade och fattiga.]
Gud har utvalt människor (lagt ner gåvor) i församlingen (kyrkan, folket som samlas): Först apostlar (budbärare, ambassadörer) [som grundar en församling],
som nummer två: profeter (inspirerade förkunnare),
på tredje plats lärare,
sedan [de som utför] kraftgärningar (mirakler)
    [har styrka över onda andemakter, sjukdomar],
sedan [de som har] gåvan att hela (bota sjukdomar, återskapa)
    [de som är speciellt fokuserade på att]
hjälpa till (kärleksfulla handlingar, hjälpsamhet, bära andras bördor) [grekiska ordet "lyfta upp, bära"]
styra (gåvan att vara skicklig i administration, leda) [grekiska ordet för "sjökapten"]
tala olika tungor (språk).
    [På ett övernaturligt sätt kunna tala språk man normalt inte talar, t.ex. det som skedde på pingstdagen, se Apg 2:5‑13.]

Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse
    ska den förste vara tyst.
Jag gav er (förmedlade, hjälpte er att förstå) det viktigaste först [trons grunder], det jag själv personligen hade fått ta emot:
Att den Smorde (Messias, Kristus) dog för våra synder,
    precis som Skrifterna förutsade. [Jesaja skrev om detta 700 år innan Jesus föddes, se Jes 53:3‑6.]

Det står skrivet [1 Mos 2:7]:
"Den första människan, Adam,
    blev en varelse med liv."
Den siste Adam
    blev en ande som ger liv.
Men det andliga livet kom inte först,
    utan det fysiska, sedan kom det andliga.
Den första människan kom från jorden och var jordisk (gjord av stoft),
    den andra människan kom från himlen.
Min kärlek [som är osjälvisk och utgivande] är med er alla i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Brevet inramas av Guds nåd, se 1:4. Paulus är tydlig med sin agape-kärlek till församlingen i Korint.]
De gav inte bara det vi hade hoppats, utan de gav sig själva, först och främst åt Herren och sedan åt oss efter Guds vilja.
Frasen: "han steg upp", vad menas med den? Innebär det inte att han först steg ner [från himlen] till den lägre delen, nämligen jorden? [Judiska rabbiner tolkade Ps 68 utifrån hur Mose steg upp på berget Sinai, men Paulus visar hur psalmen talar om Jesu liv, död och uppståndelse, se Apg 1:9‑11. Om Jesus steg upp, måste han ju också ha stigit ner. Den lägre delen av jorden kan antingen syfta på jorden, eller på dödsriket under jorden, se 1 Pet 3:18‑20; Ps 63:10.]

"Hedra (värdesätt, högakta, respektera) din far och din mor."
[Citat från 2 Mos 20:12 och 5 Mos 5:16.] Detta är det första (främsta, viktigaste) budet med ett löfte:
på grund av ert gemensamma engagemang (aktiva deltagande, finansiella givande; partnerskap) i evangeliet (det goda budskapet; de glada nyheterna) från den första dagen [när Lydia öppnade sitt hem för evangeliet, se Apg 16:15] ända till nu [när ni skickat denna gåva].
För Herren [Jesus] ska själv stiga ner från himlen
    när en befallning ljuder,
    en ärkeängels röst [som hörs]
    och en Guds basun [som ljuder].
Då ska de döda som tillhör den Smorde (Messias, Kristus) uppstå först. [Denna uppståndelse gäller "de som dött i den Smorde". Den gäller alla de som trott på Jesus som Messias och kan även gälla troende från Gamla testamentet. Vad som är helt klart är att det inte är en allmän uppståndelse där alla som levt uppstår. I Uppenbarelseboken nämns sju basuner där den sista har att göra med domen i vedermödan, se Upp 11:15‑18. Se även 1 Kor 15:51‑52.]
Nåd (favör, kraft) från vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus) till er.
[Paulus beskriver nu tre händelser, inte nödvändigtvis i kronologisk ordning, som måste ske innan Herrens dag kommer: ett stort avfall ska komma, se vers 3; laglöshetens människa ska träda fram, se vers 3; det/den som håller laglöshetens människa tillbaka ska tas bort, se vers 6‑7.] Låt ingen bedra er på något sätt. Först [innan Herrens dag] måste
avfallet (uppbrottet) komma och laglöshetens (syndens) människa träda fram,
    fördärvets son,
Detta är ett ord att lita på (trovärdigt) och värt att helt ta till sig:
"Den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har kommit till världen för att frälsa (rädda, hela, befria) syndare",
    och bland dem är jag den störste (överst i rang). [Denna fras "detta är ett ord att lita på" används totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: 1 Tim 3:1; 1 Tim 4:9; 2 Tim 2:11; Tit 3:8. Det är fundamentala sanningar i den kristna tron.
    Man kan se en tydlig utveckling i Paulus ödmjukhet när han beskriver sig själv. Omkring 55 e.Kr. kallar han sig "den minste bland apostlarna", se 1 Kor 15:9. Några år senare omkring 61 e.Kr. beskriver han sig som "den minste bland alla heliga", se Ef 3:8. och här, i mitten på 60-talet e.Kr., kallar han sig "den störste bland alla syndare".]
Jag mötte förbarmande (medlidande), och det för att den Smorde (Messias, Kristus) Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod mot mig som den förste, ett exempel för [att uppmuntra] dem som ska komma till tro på honom och vinna evigt liv.
[Även om ett nytt stycke börjar här finns det en koppling till föregående ämne där några lidit skeppsbrott i tron. Bönen, som primärt är umgänge med Gud, håller en människa kvar på trons väg.] Därför uppmanar jag dig [Timoteus] först av allt (som något mycket viktigt som måste få prioritet) till
böner (personliga specifika behov, t.o.m. under rop eller högljudd gråt, se Heb 5:7),
förtroliga böner (interaktiv tvåvägsdialog, samtal, tillbedjan och hängivenhet i förtrolighet med Gud) [det vanligaste ordet för bön i Nya testamentet, se vers 8],
förböner (vädjan för andras behov och att Guds vilja ska ske i deras liv)
[Grundordet betyder att "träffa målet". Verbet används i Rom 8:26‑27 där Anden hjälper oss att i bön hitta Guds vilja. Substantivet används bara här och i 1 Tim 4:5.I den apokryfiska boken Andra Mackabéerboken 4:8 används ordet om audiens inför kungen. Förbön är ett förtroligt rådslag med Gud.] och tacksägelse [alla fyra orden är i plural i grekiskan, talar om uthållig bön], för alla (kategorier av) människor,
För Adam skapades först
    och sedan Eva.
Men även de ska först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare om det inte finns något att anföra mot dem.
Men om en änka har barn eller barnbarn, ska dessa först och främst lära sig att visa respekt för sin egen familj och ge tillbaka vad de är skyldiga sina föräldrar, för detta är [gott, rätt och] välbehagligt inför Gud.
På så sätt drar de en dom över sig eftersom de förnekat sin första tro (trohet). [Ordet tro kan syfta antingen på tron på Jesus, eller på trohet och då syfta på ett trohetslöfte om att inte gifta sig som dessa församlingsänkor gav. Dock är det inte omgiftet i sig som är problemet, Paulus uppmanar till det i vers 14. Det verkar mer ha att göra med hur de levde sina liv och att de kanske gifte sig med icke-troende män. Som nästa vers visar var huvudproblemet en utsvävande livsstil som påverkade många negativt.]
Några har bekänt sig till detta,
och har kommit bort från tron. Nåden vare med er. [Paulus avslutar brevet med att rikta sig till "er", plural, vilket indikerar att brevet var riktat till Timoteus, men lästes upp för alla de troende i husförsamlingarna i Efesos.]
Jag har blivit påmind om din uppriktiga (äkta, oförfalskade) tro, som först fanns i din mormor Lois, din mor Eunice, och som jag är helt övertygad om finns även i dig. [Timoteus mor var en judinna som blivit kristen, hans far var däremot grek och uppenbarligen inte troende, se Apg 16:1.]
Det är den hårt arbetande jordbrukaren [som plöjer och sår] som bör vara den förste som får sin del av skörden.
När jag försvarade mig första gången var det ingen som kom till min hjälp, utan alla övergav mig, låt det inte tillräknas dem.
[Brevet avslutas med en dubbel välsignelse. Paulus välsignar först Timoteus personligen och sedan också hela församlingen. Detta är troligen Paulus sista brev. I så fall är dessa rader Paulus sista hälsning.] Herren
    vare med din ande [Timoteus].
Nåden (Guds favör, kraft)
    vare med er [hela församlingen i Efesos].
Alla som är hos mig hälsar till dig. Hälsa till dem som älskar oss i tron. Nåd (Guds rika favör) vare med er alla.
den som Abraham gav tionde av allt [segerbyte],
    först och främst, som hans namn betyder
    
    är han "rättfärdighetens kung",
    han är även Salems kung,
    
    det vill säga "fridens kung",
För om det första förbundet [kontraktet som gavs till Israel genom Mose på berget Sinai] hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra.
När han talar om något nytt (bättre) [det Nya förbundet], har han därmed förklarat det första [förbundet] föråldrat (utslitet, gammalt). Det som blir gammalt och föråldrat är på väg att (nära att) försvinna. [Templet i Jerusalem blev förstört av romarna 70 e.Kr. Den judiska historikern Josefus skriver att de dagliga offren upphörde 5:e augusti. Uttalandet att det gamla "är på väg att försvinna", och presensformen i Heb 9:6‑9, att prästen "tjänar nu" i templet, kan antyda att templet fortfarande stod i Jerusalem när Hebreerbrevet skrevs.]
Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom.
[Mose fick noggranna instruktioner för hur tabernaklet skulle utformas. Den andra halvan av Andra Moseboken ägnas åt dessa detaljer. Ett annat namn på tabernaklet var "uppenbarelsetältet" eller mer ordagrant översatt "mötestältet", se t.ex. 2 Mos 33:7. Ordet beskriver tältets funktion att vara en mötesplats mellan Gud och människa. Det är denna ursprungliga mötesplats som beskrivs. Senare byggdes templet i Jerusalem, men det är inte det författaren skildrar. Där fanns varken Arons stav eller krukan med mannat eller lagens tavlor, som för länge sedan hade gått förlorade.] Ett tabernakel [en Guds boning – ett tält där Gud uppenbarar sig och möter människan] inreddes med ett första rum som kallades det heliga. Där stod:
ljushållaren [menoran – den sjuarmade ljusstaken, se 2 Mos 25:31‑39]
och bordet [2 Mos 25:23‑30]
    med skådebröden [2 Mos 25:30; 3 Mos 24:5‑8].
Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. [Olivolja skulle fyllas på i ljusstaken som tändes varje kväll och lyste fram till morgonen, se 2 Mos 27:20‑21. De tolv skådebröden byttes ut varje sabbat, se 3 Mos 24:5‑8. Dagligen offrades två lamm, se 4 Mos 28:3; 2 Mos 29:38‑42.]
Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består. [Själva existensen av ett yttre rum som skyddade det allra heligaste visar att Gamla testamentets ceremonier och regler begränsade tillgängligheten till Guds närvaro. När Jesus dog på korset brast förlåten uppifrån och ner, se Matt 27:50‑51.]
Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett förnyat förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet.

[Hur Mose renar det jordiska, hör ihop med hur Jesus renar det himmelska, se vers 23‑24.]
På samma sätt var det med det första testamentet (förbundet). Det var tvunget att instiftas (öppnas) med blod [från offerdjur för att träda i kraft].
Sedan säger han: "Se, jag har kommit för att göra din vilja." Han upphäver det första för att upprätta det andra.
[Nu följer åtta punkter som beskriver sann vishet. Kontrasten till världslig vishet (som är demonisk och orsakar oordning, se vers 16) är stor och detta tydliggörs genom struktur och grekiska ordval. Visheten från ovan beskrivs i fin harmoni med flera allitterationer. Centralt finns sex ord som börjar med den grekiska bokstaven epsilon (ε), omgärdade av ord som börjar på bokstaven alfa (α).] Men visheten från ovan är först och främst
    ren [Guds vishet är helig, obefläckad], därefter (den är dessutom):
    fridsam (fredlig; fullständigt rofylld),
    mild (försonlig, överseende)
    tillmötesgående (följsam, öppen; villig att lyssna),
fylld av
    barmhärtighet
    och goda frukter, opartisk
och uppriktig.
[I sammanhanget med lidande tar Petrus upp att de prövningar som de troende upplevde (1 Pet 1:7) var en försmak på att mer skulle komma.] För det är [nu rätt] tid att domen påbörjas (har påbörjat) – med (från) Guds hus (hushåll, familj) [Jer 25:29; Hes 9:6; Amos 3:2; Heb 12:6]. Men om den börjar med (från) oss, hur blir då slutet för dem som inte tror (inte lyder; dem som hela tiden vägrar låta sig övertygas om) Guds glada nyheter (evangelium)?
Framför allt (först och främst) måste ni förstå att ingen profetia i Skriften har sitt ursprung från någons egen fantasi (inbillning).
Om de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och kommit undan världens smitta men sedan återigen låter sig snärjas och besegras av den, då blir slutet värre för dem än början.
Framför allt ska ni veta att det i de sista dagarna kommer hånfulla människor som drivs av sina begär och som hånar er
Vi älskar [honom]
    därför att han först älskade oss [osjälviskt och utgivande].
Det utövar det första vilddjurets hela makt inför det [i det första havsodjurets åsyn] och får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret, vars dödliga sår hade blivit läkt.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.