4245 – πρεσβύτερος (presbuteros)

äldste


Typ:
Grekiska: πρεσβύτερος
Med latinska bokstäver:     presbuteros
Fonetiskt: pres·boo·ter·os
Ursprung: Jämförelse med presbus (elderly)
Användning: 67 ggr i NT

Beskrivning

Ett adjektiv som förklarar att någon är en av de äldste

Engelsk översättning (i KJV version)

elder (64), "old man" (1), "eldest" (1), "elder woman" (1)

Engelsk beskrivning

  1. Elder, of age,.
    1. The elder of two people.
    2. Advanced in life, an elder, a senior.
      1. Forefathers.
  2. A term of rank or office.
    1. Among the Jews.
      1. Members of the great council or Sanhedrin (because in early times the rulers of the people, judges, etc. , were selected from elderly men).
      2. Of those who in separate cities managed public affairs and administered justice.
    2. Among the Christians, those who presided over the assemblies (or churches) The NT uses the term bishop, elders, and presbyters interchangeably.
    3. The twenty four members of the heavenly Sanhedrin or court seated on thrones around the throne of God.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (67 st i TR)


"Varför bryter dina lärjungar mot fädernas tradition (förordning)? De tvättar ju inte händerna [för att bli ceremoniellt rena] innan de äter."
[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han har varit med lärjungarna har han bara nämnt om sin död tre gånger. Detta är den fjärde, men nu börjar han undervisa dem om detta mer ofta och tar upp det ytterligare elva gånger.] Från och med nu började Jesus berätta hur han måste gå till Jerusalem och utstå mycket lidande genom översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och hur han skulle bli dödad, men uppstå på den tredje dagen.
När han hade kommit till templet och höll på att undervisa kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom [avbröt hans undervisning] och frågade: "Vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?" [De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås enkelt – han gör sin Faders vilja. Ett sådant svar skulle dock leda till att Jesus blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran utan en fälla, som Jesus lätt genomskådar.]
[Parallellt med Jesu förberedelser för sin död, planerar det religiösa ledarskapet hur de ska döda honom. Matteus ordval "sedan" kan antingen vara kronologiskt eller tematiskt där han redogör för alla de olika förberedelserna som pågår på olika håll.] Sedan samlades översteprästerna och folkets äldste [som utgjorde Sanhedrin] i den öppna gården [i mitten av huset] hos översteprästen, som hette Kaifas.
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.
[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se vers 3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse, bara om vittnen kom och begärde att få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom och man behövde även vittnesmål mot Jesus.] De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.]
Men när Judas, som hade förrått honom, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig (kände sig illa till mods) och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste. [Ordet för "ångrade sig" som används här, gr. metamelomai, är inte det vanliga ordet metanoia som används för omvändelse och sinnesändring. Judas kände djup sorg och ånger, men det i sig betyder inte att det var en verklig omvändelse. Petrus sorg ledde till upprättelse, Judas sorg till självmord.]
Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit både mot judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte.
Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.
Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sade:
Efter att de samlats tillsammans med de äldste och utformat en plan, gav de en stor summa pengar åt soldaterna,
Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler (stadgar, förordningar) och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna.
Fariséerna och de skriftlärda frågade honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas tradition utan äter brödet med orena händer?" [Kritiken riktades mot lärjungarnas beteende, men gällde Jesus. Vem trodde han sig vara när han struntade i århundraden av judiska traditioner?]
Därefter började han undervisa dem [för första gången] om att Människosonen måste lida mycket (det är helt nödvändigt) och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar.
De kom till Jerusalem igen, och när han gick omkring på tempelområdet [och undervisade, se Matt 21:23] kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom.
[Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.] På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [dessa tre grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol].
[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.] De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda.
Genast vid gryningen [vid soluppgången, sextiden på morgonen] höll översteprästerna ett möte tillsammans med de äldste och de skriftlärda och hela rådet [Sanhedrin]. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren. [Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]
När han fick höra om Jesus, sände han några av de judiska äldste [de judiska ledarna i Kapernaum] och bad honom komma och rädda tjänarens liv. [Här används prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att han önskar att hans tjänare blir "genom-helad", dvs. fullständigt helad på en gång.]
Han sade: "Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda [dessa grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol]. Han måste bli dödad men bli uppväckt på tredje dagen."
Under tiden var hans äldre son ute på fälten [i arbete]. När han var på väg hem och närmade sig huset hörde han musik (flerstämmig instrumental musik – gr. symphonia) och dans.
En dag när Jesus undervisade folket i templet och förkunnade de glada nyheterna (evangeliet), kom översteprästerna och de skriftlärda fram tillsammans med de äldste
Sedan sade Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: "Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och påkar?
När de hörde detta lämnade de platsen en efter en [vissa manuskript har här tillägget: överbevisade av samvetet], de äldste (äldsta) först [vissa handskrifter lägger till: först de äldste – ända till den siste] och Jesus blev lämnad ensam kvar med kvinnan som [fortfarande] stod kvar framför [honom].

'Detta ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta (i överflöd tömma ut) min Ande över allt kött.
    [Över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning.]
Era söner och döttrar
    ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era unga män (ungdomar)
    ska se syner.
Era gamla män
    ska ha drömmar (gudomligt inspirerade drömmar).
Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem.
Då sade Petrus fylld av den helige Ande till dem:
"Ni folkets rådsherrar och äldste i Israel.
När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt.
På det sättet lyckades de jaga upp folket, så väl som de äldste och de skriftlärda, och överföll (arresterade, fängslade) honom och förde honom inför Stora rådet.
De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste [församlingsledarna i Jerusalem]. [Claudius var den fjärde kejsaren över Romarriket och regerade 41-54 e.Kr. Flera utombibliska källor bekräftar att det var flera år av dåliga skördar i Romarriket under hans regeringstid. I Judéen var det hungersnöd 46 e.Kr. Egyptiska dokument bekräftar också en stor svält kring Nilen, på grund av översvämningar 45-46 e.Kr. Agabos nämns även i Apg 21:10‑11, där han profeterar att Paulus kommer att fängslas i Jerusalem.]
I varje församling utsåg de äldste (ledare) åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på. [Att utse äldste är inte det första som Paulus och Barnabas gör. Paulus undervisar om att inte "lägga händerna på någon" för snabbt i 1 Tim 5:22. När Paulus och Barnabas nu kommer tillbaka, efter ett par veckor eller månader, är det tydligt vilka som bara hade en kortvarig entusiasm och vilka som verkligen hade beslutat att följa Jesus.]
Detta ledde till att Paulus och Barnabas kom i en inte så liten tvist med dem och ämnet debatterades livligt (intensivt utan att leda till någon lösning). Man bestämde därför att Paulus och Barnabas och några till bland dem [i församlingen i Antiokia] skulle resa upp till apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem med denna fråga.
När de kom till Jerusalem blev de mottagna av församlingen och apostlarna och de äldste (församlingsledarna), och de berättade om allt som Gud hade gjort genom dem. [Fokus är inte på vad de gjorde, utan vad Gud gjorde genom dem!]
Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. [De messiastroende judarna omskar pojkarna, följde sabbatsvilan och åt koshermat. Det i sig var inget problem, Jesus och alla lärjungarna var ju judar som följde dessa regler. Frågan var hur man skulle göra nu när också kristna utan judisk bakgrund fanns med i gemenskapen. Hur skulle församlingen kunna vara enad om man inte ens kunde äta tillsammans?]
Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att utse några män bland sig och skicka dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde två ledande män bland bröderna: Judas, som kallades Barsabbas, och Silas [Silvanus]. [Detta är enda gången Judas Barsabbas omnämns. Han kan vara Josef Barsabbas bror, se Apg 1:23. Namnet "Bar-sabbas" betyder ordagrant "född på en sabbat". Silas är också känd som Silvanus, vilket är den längre latinska formen av hans namn, se 1 Pet 5:12. Han följer senare med Paulus på hans andra resa, se Apg 15:32, 41; 16:25. Judas var en jude från Judéen och Silas var grek. Man valde en från varje sida i konflikten som skulle följa med Paulus och Barnabas och bekräfta beslutet.]
Man skickade med dem följande brev:
[Avsändare:]
Apostlarna och de äldste (församlingsledarna), era syskon (bröder och systrar i tron) [i Jerusalem]. [Mottagare:]
Syskonen (bröderna och systrarna) som inte är av judisk börd i [staden] Antiokia, Syrien och Kilikien. [Dessa tre namn utgör själva adressen till brevet. De två områdena, Syrien och Kilikien, var administrativt en romersk provins som styrdes från staden Antiokia.] Hälsningar (var glada)!
När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem hade fastställt.
Från Miletos skickade han bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste (ledare i plural – gr. presbyterous). [Med båt tar resan 1,5 dag. Den 14 mil långa landvägen tar nästan tre dagar att gå. Det dröjer alltså omkring fem dagar innan församlingsledningen från Efesos kommer ner till Paulus. Dessa ledare representerade troligen inte bara församlingen i Efesos utan även alla de församlingar som startats i Mindre Asien, se Apg 19:10.]
Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit.

Det är anmärkningsvärt att ingen av apostlarna nämns. De fanns med i det förra apostlamötet för sju eller åtta år sedan, se Apg 15:4. Det är troligt att de är ute på missionsuppdrag runt om i världen. De tog uppdraget i Matt 28:19‑20 på fullt allvar att nå hela världen under sin livstid. Även om det finns berättelser och sägner som inte är trovärdiga, kan man med ganska stor säkerhet ändå säga att områden som ligger så långt från Jerusalem som England, Spanien, Mauritius, Etiopien, Kina och Finland ser alla ut att ha haft besök av en eller flera av Jesu tolv apostlar! Petrus var i Mindre Asien, och vi vet att han uppehöll sig en längre tid i städerna Antiokia och Rom.
Andreas, Petrus bror, reste norrut och evangeliserade Bulgarien, Ukraina, Rumänien och Ryssland och kan ha varit ända upp mot gränsen till Finland.
Jakob, Sebedeus son, hade dödats av Herodes Agrippa I, se Apg 12:1‑2. Innan dess sägs det att han evangeliserade i Spanien.
Johannes, Jakobs bror, verkade i Turkiet.
Filippus bodde först i Caesarea vid medelhavskusten. När Paulus senare blev arresterad flyttade Filippus med sin familj till Mindre Asien.
Matteus verkade först i Nordafrika, men rörde sig senare söderut och räknas som Etiopiens apostel.
Jakob, Alfeus son, verkade i Egypten.
Judas Taddeus och Simon seloten evangeliserade Mesopotamien och Persien. Simon verkade dessutom i hela Nordafrika från Egypten hela vägen ut till Atlanten. Därifrån ska han ha rest med båt till England där vi vet att kristendomen redan hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr.
Tomas och Bartolomeus reste först till Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan ända fram till Pakistan och Kina. Efter apostlamötet i Jerusalem for de ut igen via Saudiarabien till Indien.

De gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en strikt ed (som involverar en gudomlig förbannelse) att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus.
Fem dagar senare kom översteprästen Ananias ner tillsammans med några äldste och en advokat som hette Tertullus. [Han var kunnig i det romerska rättsväsendet och hade anlitats av Stora rådet för att föra deras talan.] De framförde sina anklagelser mot Paulus inför ståthållaren [Felix].
När jag var i Jerusalem framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och krävde att få honom dömd.
[Hur vi ser på människor påverkar hur vi talar till dem. Paulus uppmanar Timoteus att relatera till alla i församlingen som om det vore hans egen familj. Dessa instruktioner hjälper Timoteus med hur han ska tillrättavisa och tala sanning på ett kärleksfullt sätt, se 1 Tim 4:12.] Var inte hård (ordagrant "slå inte ner", tala inte hårda ord) mot en äldre man,
    uppmuntra honom (förmana, kom vid hans sida) som [du skulle tala till] en far,
[förmana och uppmuntra]
    yngre män som bröder,
äldre kvinnor som mödrar
    och yngre kvinnor som systrar i all renhet.
De äldste som sköter sin ledaruppgift väl ska ni anse värda dubbel heder [tillräckligt finansiellt stöd, kanske dubbelt så mycket stöd som en änka fick, se vers 3], särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning.
[Paulus hade redan nämnt att församlingen behövde vara på sin vakt mot sådana som talade illa om dess ledare, se 1 Tim 3:2, 7. Här är riktlinjerna för hur man skiljer mellan falska och äkta anklagelser. Det är samma princip som finns genom hela Bibeln med flera vittnen, se 5 Mos 19:15; Matt 18:16.] Ta inte upp en anklagelse mot någon av de äldste om det inte finns två eller tre vittnen.
Anledningen till att jag [Paulus] lämnade kvar dig [Titus]Kreta var att du skulle slutföra det som ännu inte var ordnat, och att du skulle tillsätta äldste (gr. presbyterous) [för att leda församlingarna] i varje stad efter mina anvisningar. [Kreta var en central handelsplats där många olika filosofier, religioner och influenser möttes. Huvudstaden var Gortyn. Andra städer som Paulus och Titus troligen startat församlingar i var Faistos, Salmone m.fl. Två städer som nämns i Apostlagärningarna är Lasea och Foinix, se Apg 27:8, 12.]
Genom den [tron] har de gamla [patriarkerna och andra ledare i Gamla testamentet] fått sina [goda] vittnesbörd.
Är någon sjuk (svag)?
    Då ska han sammankalla de äldste (församlingsledarna) i [den lokala] församlingen, och de ska be för honom sedan de smort honom med olja i Herrens namn.
[Petrus har just skrivit att Guds dom börjar med Guds hus, se 1 Pet 4:17. Eftersom det kommer tider med förföljelse och prövningar är det viktigt att församlingens ledarskap står fast, se Joh 10:12‑14.] Därför uppmanar jag, som själv är en äldste (ledare) och ett ögonvittne till den Smordes (Kristi) lidande och som har del i den härlighet som kommer att bli uppenbarad, nu de äldste (ledarna i församlingen) bland er:
På samma sätt ska ni som är yngre [unga i ålder eller tron] underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) de äldre. [De äldre syftar troligtvis utifrån sammanhanget här på församlingens ledare – de äldste. Petrus kommer säkert ihåg den sista måltiden, hur Jesus klädde sig i ödmjukhet när han bokstavligt band en tjänares handduk kring sig och tvättade lärjungarnas fötter, se Joh 13:4.] Vidare gäller detta er alla [oavsett position]: Klä er i ödmjukhet mot varandra, för [som det står i Ords 3:34]:
"Gud själv står emot de arroganta (högmodiga, översittarna),
    men ger nåd (favör, välsignelse) till de ödmjuka".
[Från:] Den gamle (äldste),
[Grekiska presbyteros, kan syfta på någon i hög ålder eller på en församlingsledare. I detta fall stämmer båda beskrivningarna in på Johannes, som när det här brevet skrevs var den siste ännu levande av de tolv apostlarna.] till den utvalda frun (härskarinnan – gr. kyria)
    och hennes barn.
[Kan syfta på en kvinna och hennes barn. Kyria som egennamn var inte helt ovanligt och det är en feminin form av kyrios som betyder herre eller huvud. Detta brev är liksom nästa adresserat till en person, men kan här också syfta på församlingen och dess medlemmar. Johannes benämner ofta de troende med uttrycket "mina barn". De utvalda var ju också "ett konungsligt prästerskap", kallade att regera med den Smorde Kungen Jesus. Kyrkan var brud åt Kyrios Christos, se 2 Kor 11:2; Upp 19:7.] Jag älskar er alla [med Guds rättfärdiga, osjälviska och utgivande kärlek]
i sanning,
och inte bara jag,
    utan alla som har lärt känna (personligen fått erfara) sanningen,
[Från:] Den gamle (äldste),
[Grekiska presbyteros, kan syfta på någon i hög ålder eller en församlingsledare. I detta fall stämmer båda beskrivningarna på Johannes, som när det här brevet skrevs var den siste ännu levande av de tolv apostlarna.] till Gaius,
    den älskade,
    som jag älskar [osjälviskt och utgivande] i sanning.
[Gaius står Johannes nära. Älskade, grekiska adjektivet agapetos, används här och i vers 2, 5 och 11.]
Runt omkring (på alla sidor, som en cirkel runt) tronen stod tjugofyra [mindre] troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med segerkransar (gr. stefanos) av guld på huvudet. [Den prästerliga tjänsten i templet var indelad i 24 avdelningar, se 1 Krön 24. Det jordiska templet är en bild på det himmelska templet. Talet tolv representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar. De tjugofyra äldste, tolv plus tolv, betecknar troligtvis här Guds folk från både Gamla och Nya testamentet. När det nya Jerusalem beskrivs har staden tolv portar och tolv grundstenar. På portarna står de tolv stammarnas namn och grundstenarna har de tolv apostlarnas namn, se Upp 21:12, 14.]
då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina segerkransar inför tronen [i respekt och vördnad] och säger:
Då sade en av de [tjugofyra] äldste till mig: "Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam [1 Mos 49:9‑10], Davids rotskott [Jes 11:1, 10], har segrat (triumferat). Han kan öppna bokrullen och bryta de sju sigillen." [I synen i förra kapitlet fram till nu har Gud Fadern på tronen, den helige Ande och allt skapat tydligt framträtt. Nu kommer crescendot i synen – lejonet av Juda stam och Davids rotskott. Två välkända messianska uttryck från Gamla testamentet. Jakob profeterade i 1 Mos 49:10 över Juda: "Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga." Nu slår denna profetia in, se även Jesu släkttavla i Matt 1:2 och Luk 3:33.]
Sedan såg jag (och jag såg) ett Lamm [en årsgammal bagge] som stod i mitten, mellan tronen och de fyra varelserna och de [tjugofyra] äldste. [I föregående vers "hör" Johannes om ett lejon som har segrat, se vers 5. När han nu på nytt ser är det i stället ett lamm som visar sig. Följande tre beskrivningar gör det helt klart att det är den uppståndne Jesus som Johannes får se manifesterad centralt i mitten i av tronrummet.] Det såg ut som om det hade blivit slaktat,
    hade sju horn [en symbol för fullkomlig styrka och makt]
    och sju ögon [allseende], som är Guds sju andar utsända över hela jorden. [De sju andarna är troligtvis en symbol på den helige Ande som är fullkomlig, se Upp 1:4. Tidigare i Upp 4:5 såg Johannes de sju andarna som sju brinnande facklor nära Gud Fadern på tronen. Samme helige Ande syns nu nära det slaktade lammet – Guds Son.]
När han tagit bokrullen, föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. Var och en hade en harpa och skålar av guld fulla med rökelse, som är de heligas böner. [En ängel lyfter sedan upp dessa på altaret, se Upp 8:3.]
[Johannes ser ännu en dimension i sin syn och hans perspektiv vidgas ännu mer.] Sedan såg jag (och jag såg), och jag hörde rösten av många änglar som stod runt omkring (som i en yttre cirkel på alla sidor om) tronen och väsendena och de [tjugofyra] äldste [som stod närmast tronen]. Deras antal var myriaders myriader, och tusen och åter tusen. [En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också bildligt talat för att beskriva en oräknelig mängd.]
De fyra väsendena [Upp 4:6‑11] sade: "Amen" (låt det ske så). De äldste [Upp 4:4] föll ner och tillbad. [I detta crescendo av lovprisning prisar hela skapelsen Fadern och Sonen. I ett kiastiskt mönster ramas kapitel 4-5 in med en beskrivning hur de fyra väsendena och de tjugofyra äldste tillber, se Upp 4:6; 4:4.]
Alla änglarna stod i en cirkel omkring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud
En av de [tjugofyra] äldste tilltalade sedan mig och frågade: "Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?"
De tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud föll ner på sina ansikten och tillbad Gud.
De sjöng en ny sång inför tronen och inför de fyra varelserna och de äldste, och ingen kunde lära sig den sången utom dessa 144 000 som är friköpta från jorden. [De har sitt medborgarskap i himlen.]
De tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade:
"Amen (ja, låt det ske).
Halleluja (prisa Gud)!"



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.