4172 – πόλις (polis)

stad


Typ:
Grekiska: πόλις
Med latinska bokstäver:     polis
Fonetiskt: pol·is
Ursprung: Troligtvis från samma ord som 4171, or Kanske från 4183
Användning: 163 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

city (164)

Engelsk beskrivning

  1. A city.
    1. One's native city, the city in which one lives.
    2. The heavenly Jerusalem.
      1. The abode of the blessed in heaven.
      2. Of the visible capital in the heavenly kingdom, to come down to earth after the renovation of the world by fire.
    3. The inhabitants of a city.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (163 st i TR)


Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det som sagts av profeterna skulle gå i uppfyllelse: "Han [Jesus] ska kallas en nasaré (ett rotskott)". [Det hebreiska ordet för rotskott är netzer och finns i orden Nasaret och nasaré, se profetiorna i Jes 11:1; Jer 23:5; Sak 6:12.] [Nasaret i Galileen var både Josefs och Marias hemstad, se Luk 1:26‑27. Det blev ett naturligt val att bosätta sig där. Det lilla samhället uppskattas ha haft endast omkring 400 invånare. Josef försörjde sig som hantverkare, ett yrke som han även lärde Jesus, se Matt 13:55; Mark 6:3. Det grekiska ordet tekton som ibland översätts snickare är ett mer allmänt ord för hantverkare och även stenhuggare. I området fanns det gott om arbetstillfällen. Bara sex kilometer från Nasaret låg den regionala huvudstaden Tsippori som hade raserats i oroligheterna år 4 f.Kr. och nu höll på att byggas upp igen. Även om Jesus var född i Betlehem och i vuxen ålder flyttade till Kapernaum, så är det uppväxtårens hemstad som sammankopplas med hans namn: "Jesus från Nasaret" och "nasarén". Än i dag heter "kristen" på hebreiska notsri, alltså nasaré.]
Sedan tog djävulen honom till den heliga staden [Jerusalem] och ställde honom på den högsta platsen på templet [kan syfta på tempelbyggnaden eller hela tempelområdet],
Ni är världens ljus (eld). Inte kan [väl] en stad döljas (gömmas, hemlighållas) som ligger på [ovanpå] ett berg? [Kanske syftade Jesus på Safed, Galileens högst belägna stad, vars ljus kunde ses från stora delar av regionen.]
inte vid jorden, för den är hans fotpall; inte vid Jerusalem, för det är den stora Konungens stad.
De som vaktade svinen flydde och när de kom till staden berättade de allt som hänt, och speciellt vad som hade hänt med de besatta (som var plågade och ansatta av demoner).
Då gick hela staden ut för att möta Jesus, och så fort de fick se honom bad de honom att han skulle lämna deras område. [Markus beskriver händelsen med fler detaljer, se Mark 5:1‑20. Där antyds även orsaken till varför man ville att Jesus lämnade dem, se Mark 5:16. Värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att plågade människor blivit helade. Huvudpoängen är att Jesus har auktoritet över hela andevärlden, över Satan, över demoner, och alla och allt som de kontrollerar. Att han drev ut de här demonerna visar den auktoriteten, och var en föraning om den slutgiltiga domen av dessa onda andar.]
Jesus satte sig i en båt och for över till den andra sidan och kom till sin stad [Kapernaum, i norra änden av sjön Gennesaret]. [Genom att korsa sjön uppfyllde Jesus gadarenernas önskan att lämna deras område, se Matt 8:34.]
Jesus gick omkring i alla städer och byar. [Det grekiska ordet för stad är polis, och beskriver en stad med mur, till skillnad från byarna runtomkring utan någon befästning. Jesus gick inte bara till de stora städerna utan också till de mindre platserna i Galileen.] Han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar).
[Den följande undervisningen som Jesus ger sina lärjungar, vers 5‑42, är det andra av de fem tal som Matteus återger.] Jesus sände ut (gr. apostello) dessa tolv och befallde dem:
"Gå inte in på hedningarnas vägar [område] eller in i någon samarisk stad.
När ni kommer in i en stad eller by, sök noga efter vem som är värdig (lämplig, passande), och stanna där [i det huset] tills ni går vidare.
Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.
Jag säger er sanningen, det kommer att vara lättare för Sodom och Gomorras regioner [1 Mos 19:1‑29] på domens dag än för den staden. [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
När man förföljer er i den här staden, så fly till en annan. Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Ni hinner inte igenom Israels städer, förrän Människosonen kommer. [Den sista delen i detta uttalande kan syfta på att Jesus hinner ikapp lärjungarna (Matt 11:1), uppenbarelsen på berget då han visar sin härlighet (Matt 17:1‑2) eller på Jesu andra tillkommelse (vers 15, 28, 32) – att det då fortfarande finns människor kvar i dessa byar och städer i Israel som inte har tagit emot Jesus som Messias och sin Frälsare. Eller någon annan händelse. Som ofta med det profetiska kan det finnas flera dimensioner och uppfyllelser; dels i närtid, men även i en mer avlägsen framtid.]
När Jesus hade avslutat befallningarna (gett de detaljerade instruktionerna) [till de tolv apostlarna], gick han vidare därifrån [antagligen ut från Kapernaum] för att undervisa och förkunna i deras städer [i Galileen]. [Vart gick Jesus? Troligt är att han följde efter de tolv på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå, se Luk 10:1. När apostlarna var klara återvände de till Kapernaum och berättade för Jesus allt de hade gjort och lärt, se Mark 6:30. Matteus grupperar inte alla händelser kronologiskt utan mer tematiskt.]
Sedan började Jesus öppet gå till rätta med de [judiska] städer [som Korasin, Betsaida och Kapernaum i Galileen] där han hade utfört de flesta av sina många underverk, och förebrå dem att de inte hade omvänt sig:
Men Jesus förstod deras tankar och sade till dem:

Ett splittrat rike kan inte bestå

"Ett rike som är splittrat (på grund av inre stridigheter) blir ödelagt, och ingen stad eller hus (familj) som är i strid med sig själv kan bestå.
När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida].
När han kom in i Jerusalem kom hela staden i rörelse (i upplopp, skakades), och man frågade: "Vem är detta?"
Han lämnade dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
[Markus som ger fler detaljer berättar hur Jesus på måndagsmorgonen förbannar ett fikonträd som bara hade löv men ingen frukt. Det är redan mörkt när de går tillbaka och det är först nästa morgon som lärjungarna ser hur trädet har vissnat från roten, se Mark 11:12‑14, 20‑24. Matteus som skriver mer tematiskt väver ihop händelsen som skedde i två steg under två dagar. Notera att han skriver "på morgonen", utan att ange vilken morgon, så det är ingen motsägelse.] På morgonen [dagen innan], när han gick in i staden, blev han hungrig.
Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad. [Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i Jes 10:5‑6.]
Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Några av dem ska ni döda och korsfästa, andra ska ni prygla hårt (piska med fyrtio slag) i era synagogor och förfölja från stad till stad.
Han svarade: "Gå in i staden och säg till en man där: 'Mästaren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden (pesach) i ditt hus med mina lärjungar.' "
När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många. [Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30‑33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Värt att notera är att den judiska boken Talmud nämner flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]
Medan de var på väg kom några av vakterna till staden och rapporterade för översteprästerna vad som hade hänt.
tills hela staden [Kapernaum] hade samlats utanför dörren.
Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Det fortsatte att komma folk till honom från alla håll. [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se också Mark 1:34; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26, 30; 9:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra honom till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och sensation kring Jesus tvingar honom att dra sig undan till öde platser.]
De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden. Folket där kom då ut för att se vad som hade hänt.
Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem." [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
Många såg dem fara i väg, och förstod [vart de var på väg], och från alla städer [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida] sprang man tillsammans [landvägen] och kom fram före dem.
Varhelst han kom, till byar, städer eller landsbygd, lade man de sjuka på torgen [de öppna marknadsplatserna i städerna och byarna] och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel [som kvinnan med blödningar hade gjort, se Mark 5:25‑27]. Och alla som rörde vid honom blev botade.
När det blev kväll gick han [Jesus och lärjungarna] ut ur staden [till Betania].
Han skickade i väg två av sina lärjungar och sade till dem: "Gå in i staden [Jerusalem]! Där ska en man som bär en vattenkruka möta er, följ honom! [Detta måste varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor; män bar vinsäckar.]
Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden. [Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta måltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville överlämna Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen.
    Om man bara läser vers 12‑16 kan det tolkas som att sista måltiden är en traditionell påskmåltid kvällen den 15 Nisan. I sammanhanget verkar dock bara en dags händelser ha beskrivits sedan vers 1. Kärnbibeln följer Johannes kronologi som uttryckligen säger att måltiden skedde innan påsken, se Joh 13:1.]
Då Elisabet var i sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till staden Nasaret i Galileen,
Några dagar senare begav sig Maria i väg och skyndade (med entusiasm) till en stad i bergsbygden i Juda. [Bergsbygden i Juda sträcker sig i nordsydlig riktning från Jerusalem ner mot Hebron. Resan från Nasaret till detta område tar tre till fyra dagar till fots. Sakarias var präst i templet, men eftersom man bara tjänstgjorde fem veckor per år var det inte nödvändigt att bo i Jerusalem, så många präster bodde t.ex. i Jeriko och Hebron. Enligt kristen tradition från 500-talet är platsen Ein Kerem, sju kilometer väster om Jerusalem.]
Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns].
Josef gick då också upp från Galiléen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judéen – detta då han var av Davids hus och släkt.
För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren. [Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i Luk 1:47, och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]
När Josef och Maria hade fullgjort allt i enlighet med Herrens undervisning, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen.
[Samlingen avbröts abrupt och på ett vanvördigt sätt.] De rusade upp och drev ut honom ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden var byggd på. De hade tänkt knuffa ner honom där,
[Det har nu gått en vecka sedan den förra sabbaten i Nasaret. Vandringen från den högt belägna bergsbyn Nasaret ner till Kapernaum vid Galileiska sjön tar två till tre dagar. Jesus fortsätter sin vana att besöka synagogan på sabbaten, och han blir erbjuden att lägga ut texten.] Han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen. Han fortsatte att undervisa folket på sabbaten.
Men han sade till dem: "Jag måste förkunna evangeliet (de goda nyheterna) om Guds rike för de andra städerna också. Det är därför jag har blivit utsänd."
En gång när Jesus var i en av [de judiska] städerna [någonstans i Galileen, se 4:43], kom en man som var full av spetälska. [Det grekiska ordet "lepra" är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som också kallas Hansens sjukdom.] När mannen fick se Jesus kastade han sig ned på sitt ansikte och bönföll honom: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren."
Kort därefter (dagen efter) [helandet av officerens tjänare i Kapernaum] gick Jesus till en stad som hette Nain, och hans lärjungar och en stor folkskara följde med honom. [Nain var en mindre stad i Galileen, ca åtta kilometer söder om Nasaret, nära Samarien.]
Samtidigt som han närmade sig stadsporten bar man ut en man som hade dött. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. [På den smala vägen upp mot Nain möts två folkskaror. Kontrasten kan inte bli större, en jublande skara i ett glädjetåg möter en hel stad i sorg på väg till gravplatsen strax utanför staden.]
I staden [antagligen Kapernaum] fanns en kvinna som var en synderska. [Hon var känd i staden för sin livsstil, det är troligt att hon var prostituerad.] När hon fick höra att Jesus låg till bords i fariséns hus, gick hon dit med en alabasterflaska med balsam (olja, parfym). [I Mark 14:5 och Joh 12:5 där en liknande händelse inträffar motsvarar värdet på en sådan flaska en årslön.]
Kort efter detta [de två helandeundren, frågorna från Johannes Döparens lärjungar och middagen hos Simon som beskrivs i föregående kapitel] vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade (förkunnade) evangeliet (de glada nyheterna) om Guds rike. De tolv [lärjungarna] var med honom
[Ordet liknelse i grekiskan betyder att "kasta vid sidan om". Genom att använda praktiska exempel från vardagen belyser Jesus andliga sanningar. I evangelierna återges ett trettiotal olika liknelser. Denna liknelse om såningsmannen är viktig. Jesus säger själv att en rätt förståelse av den är grunden för att förstå alla andra liknelser, se Mark 4:13.] En stor folkskara höll på att samlas, och människor kom ut till Jesus från stad efter stad, då sade han till dem i en liknelse:
När Jesus steg i land konfronterades han av en man från staden (som kom fientligt emot honom). Han var besatt av demoner och hade inte haft kläder på sig sedan lång tid, och han bodde inte i något hus utan bland gravarna.
När de som vaktade svinen såg vad som hade skett, flydde de och berättade det i staden och på landsbygden.
"Gå tillbaka hem [till ditt hus, din familj, dina släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Gud har gjort med dig." Han gick därifrån och berättade för hela staden vad Jesus hade gjort för honom.
Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem." [Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
Apostlarna (de utsända) kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Då tog han med dem och drog sig undan till en stad som hette Betsaida. [De ror längs med kusten till området i närheten av staden Betsaida, som i normala fall skulle varit relativt öde, se Mark 6:32. Betsaida betyder ordagrant "fiskhuset". Det kan ha funnits flera fiskebyar och städer med samma namn kring sjön. Den traditionella platsen är Betsaida et-tell 2 km norr om kustlinjen vid Jordanflodens utlopp. Ett annat förslag är Betsaida el-Araj i samma område, fast närmare Galileiska sjön. Under utgrävningar 2017 hittades romerska badhus där, vilket bekräftar att det var en romersk stad på Jesu tid. Detta fynd ökar sannolikheten för att el-Araj är Betsaida. Ett annat mindre troligt alternativ är den nuvarande byn Tagba, strax söder om Kapernaum.]
Efter detta utsåg Herren sjuttio andra [förutom de tolv, se Luk 9:2] och sände ut dem framför sig två och två till varje stad och plats dit han själv skulle komma. [Vissa handskrifter har sjuttiotvå i stället för sjuttio.]
När ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram [utan att oroa er för om maten förberetts enligt fariséernas alla renhetslagar, se Matt 7:18].
Men om ni kommer till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg:
'Även dammet från er stad som kommit på våra fötter borstar vi av för att vittna mot er. Men ni ska veta det att Guds rike är nära.'
Jag säger er [mina lärjungar]: Sodom ska på den dagen få det lindrigare än den staden. [Sodom var känd för sin synd, 1 Mos 19:1‑29. För den stad, som inte tar emot ett av dessa trettiofem par som sändes ut, väntar en större dom vid tidsålderns slut, se Matt 10:15.]
Jesus gick igenom städer och byar där han undervisade, på sin vandring mot Jerusalem. [Redan i Luk 9:51 börjar Jesus gå mot Jerusalem men först i Luk 17:11 går han direkt mot målet.]
Tjänaren kom tillbaka och berättade för sin herre vad de svarat. Då greps husbonden av vrede och sade till sin tjänare: 'Skynda dig ut på gator och gränder i staden [det är bråttom eftersom allt är klart för festen] och för hit fattiga, lemlästade (krymplingar), blinda och lama.'
Han sade: "I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.]
I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sade: 'Hjälp mig att få rätt mot min motpart.'
Kungen svarade honom: 'Bra gjort, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen (trofast) i något mycket litet, ska du ha ansvar för tio städer.' [Ett ovanligt grekiskt ord används för "genererat" här och är inte samma som "gett" i vers 18. Ordagrant kan det översättas "har arbetat vid sidan om" originalsumman.]
Kungen svarade honom: 'Du ska ansvara över fem städer.' [Kungen är inte främst ute efter avkastningen, snarare är det troheten och trofastheten som är det viktiga och avgörande.]
När Jesus kom närmare, och han fick se staden [Jerusalem, med templet i förgrunden] grät han [högt] över den
Han svarade: "När ni kommer in i staden ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom till det hus där han går in. [Detta måste ha varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor, män bar vinsäckar.]
Detta var en man som hade kastats i fängelse för att ha lett ett upplopp i staden [Jerusalem], och även mördat.
som inte samtyckt till vad de beslutat och gjort. Han var från staden Arimatea i Judéen och han väntade på Guds rike.
Och se, jag sänder er vad min Fader har lovat (ordagrant: löftet från min Fader över er) [den Helige Ande, se Joh 14:16‑17, 26]. Men stanna här i staden [Jerusalem] tills ni är iklädda (till dess att ni rustats med) kraft från höjden."
Filippus var från (född i) Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus.
Därför kom han till en stad i Samarien som kallades Sykar, nära det fält som Jakob gav åt sin son Josef. [Josef begravdes nära Shekem, se Jos 24:32.]
Hans lärjungar hade gått in i staden för att köpa mat.
Kvinnan lämnade kvar sin vattenkruka och gick in i staden. [Att berätta om Jesus var nu viktigare än att hämta vatten.] Hon sade till folket:
Då började de komma ut till honom.
Många samarier från den staden trodde (lutade sig mot, förlitade sig på Gud) på grund av vad kvinnan sagt när hon vittnade: "Han berättade allt jag gjort."
Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar. [Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordöst om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i Jos 18:23, drygt två mil nordost om Jerusalem.]
Många av de judiska invånarna i Jerusalem läste skylten, för platsen där Jesus korsfästes var nära staden, och den var skriven på hebreiska [judarnas och landets officiella språk], latin [Romarrikets officiella språk] och grekiska [det gemensamma språket inom hela romerska riket].
Även en stor skara folk från städerna runt omkring Jerusalem kom och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus. [Ordet "ung man" beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:1; 22:20.]
Filippus [den andre av de sju församlingstjänarna i Jerusalem, se Apg 6:5] kom ner till huvudstaden i Samarien och predikade den Smorde (Messias, Kristus) för dem. [Jerusalem ligger högt beläget på berget Sion, även om man går norrut till Samarien så säger man att man går ner. På Gamla testamentets tid hette huvudstaden i regionen Samarien Samaria. När Herodes den store byggde upp den igen 25 f.Kr. fick den namnet Sebaste. Det kan vara den staden som det refereras till, men troligare är att det är staden Sykar som låg nära det religiösa centrumet på berget Gerizim. På Gamla testamentets tid hette den Shekem. Ett annat alternativ är Gitta, Simon trollkarlens hemstad, se vers 9‑10.]
Det blev stor glädje i den staden. [Överallt där evangeliet tas emot blir resultatet glädje, se även vers 39.]
I staden [se vers 5] fanns sedan tidigare en man som hette Simon. [Han kallas ofta "Simon trollkarlen", på latin "Simon Magus".] Han utövade [ockult] magi och hade slagit folket i [hela regionen] Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort.
Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring [upp längs med medelhavskusten] och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.
Men res dig upp och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra." [Detta verkar vara allt som Jesus kan säga till Saul just nu, se Joh 16:12.]
Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden [Joppe], gick Petrus upp på taket [hos Simon] för att be vid sjätte timmen (mitt på dagen).

"Jag var i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig.
När de hade passerat den första och andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden [Jerusalem]. Porten öppnades för dem av sig själv, och de gick ut och gick längs en smal gata och plötsligt försvann ängeln från honom.
Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord.
Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.
Men folket i staden delade [mer och mer] sig så att vissa höll med [de icke-troende] judarna och andra med apostlarna (sändebuden).
fick apostlarna reda på det och flydde [sydost] till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring.
Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. [Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor.] [Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det på grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När Zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var på gång.
    Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats på detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.]
Från Antiokia [i Pisidien] och Ikonium [städerna där Paulus och Barnabas nyligen varit i] kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade [efter det] ut honom ur staden i tron att han var död.
Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden. [Man skulle kunna tro att folket i Lystra var vidöppna för evangeliet eftersom de tagit emot apostlarna som gudar, men folksamlingar är nyckfulla. Kanske uppfyllde inte kristendomen deras förväntningar. Dock var besöket inte helt fruktlöst. Timoteus, som senare kommer att resa med Paulus och har två brev adresserade till sig, var från den här staden. Hans mor var judinna och hans far grek, se Apg 16:1.]

Derbe

[Efter att ha blivit stenad men överlevt går Paulus och Barnabas vidare österut från Lystra till Derbe, en sträcka på tio mil. Staden blev en del av den romerska provinsen Galatien 25 f.Kr. Stadens namn kan komma från det lokala ordet för trädarten "en".] Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe.
De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. [En av dessa lärjungar är Gaius som senare blir Paulus medarbetare, se Apg 19:29; 20:4. Här i Derbe verkar Paulus och Barnabas bestämma sig för att återvända hem. I stället för att fortsätta landvägen österut, via provinsen Kilikien, där också Paulus hemstad Tarsus låg, vände de tillbaka samma väg de kom.
    Paulus skriver senare om förföljelser och lidandet just i städerna Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien, se 2 Tim 3:10‑11. Derbe nämns inte och verkar vara en stad som välkomnade evangeliet utan förföljelser. Den helige Ande ledde dem trots dessa faror tillbaka för att styrka och uppmuntra de nyvunna troende i dessa städer.]

Återresan

Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien

Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia [i Pisidien]
[Anledningen till dessa fyra förhållningsregler är att] Mose har ju sedan urminnes tider haft sina förkunnare i alla städer, och man läser [ju högt från] honom i synagogorna varje sabbat." [I synagogorna runt om i världen läste man igenom Moseböckerna varje år. Reglerna i 3 Mos 17-18 var välkända.]
[Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."
När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem hade fastställt.
Vi [Paulus, Silas, Timoteus och Lukas, som skriver detta] lade ut från Troas och seglade med rak kurs (hade medvind och behövde inte kryssa) till [ön] Samothrake, och nästa dag till Neapolis [Filippis hamnstad]. [Staden Neapolis, som betyder "den nya staden", låg på Makedoniens södra kust. Därifrån var det en tre timmars vandring inåt land till Filippi. På grund av medvinden hade den tjugo mil långa båtresan bara tagit två dagar – ännu en bekräftelse på att den helige Ande, som ibland liknas vid en vind, var med dem! I Apg 20:6 tog samma sträcka i motsatta riktningen fem dagar.]
Därifrån fortsatte vi till Filippi, en ledande (stor, första) stad i det makedoniska distriktet [porten in i området från väst] – en [romersk] koloni. [Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En liten vers i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.] [Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detalj­erade beskrivningen av staden och från "vi sektionerna" som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.]
En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18‑29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus sade.
De förde fram dem till domarna och sade: "De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar
De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden.
[Paulus, Silas och Timoteus bodde hos en man som hette Jason. Han var en troende, antagligen också av judisk börd, eftersom Jason var en vanlig grekisk form av det judiska namnet Josua. Han var också tältmakare som Paulus, se Rom 16:21.] Men judarna blev avundsjuka och fick med sig en del onda män från gatan och samlade en mobb till upplopp i staden. De stormade fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas för att släpa ut dem till folkmassan.
Medan Paulus väntade på dem i Aten, blev han upprörd i sin ande när han såg hur staden var full med avgudabilder. [Aten var Greklands kulturella och filosofiska huvudstad. Här hade filosoferna Sokrates, Platon och Aristoteles bott och verkat under 400- och 300-talen f.Kr. Gatorna var kantade med skulpturer av både människor och gudar. I dag är dessa antika statyer utan färg, men då var de målade. Petronius, som några år senare blev kejsar Neros rådgivare vad gäller lyx och extravagans, skrev att det var lättare att hitta en gud än en människa i Aten. Befolkningen var bara omkring 20 000 och staden levde i skuggan av det blomstrande Korint bara ett par mil västerut.]
Jag är med dig. Ingen ska röra dig eller skada dig, för jag har mycket folk här i staden."
Hela staden kom i upplopp (ett tumult uppstår), och från alla håll rusade man till teatern, och man släpade med sig Gaius och Aristarchus, två makedonier som rest med Paulus.
När stadssekreteraren hade lugnat folket sade han: "Efesier! Finns det någon enda människa som inte vet att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som fallit från himlen?
Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig.
Efter en vecka där bröt vi upp för att fortsätta vår resa [söderut längs med kusten]. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. [Detta är första gången i Apostlagärningarna barnen nämns i församlingen.]
De hade nämligen sett Trofimus från Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se Apg 20:4] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. [Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.] [Den judiska historikern Josefus beskriver hur varningen var skriven på grekiska och latin. En fransk arkeolog fann en sådan sten med hela den grekiska texten 1871. Stenen hade använts som byggmaterial till ett hus norr om templet. Eftersom Jerusalem då tillhörde Ottomanska riket fördes stenen till Istanbul där den än i dag kan ses på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment av en annan sten hittades 1936 och kan ses i Jerusalem på Israel Museum. Fyndet var intressant eftersom analyser visade att varningen var skriven med röd färg. Den fullständiga texten är: "Ingen främling får beträda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Den lite märkliga formuleringen i slutet visar hur judarna inte själva kunde straffa någon till döden, utan var tvungna att gå via romarna för att verkställa dödsstraffet – vilket exakt är vad som hände med Jesus.]
Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
Paulus svarade: "Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."

"Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien [omkring 5-10 e.Kr.], men uppvuxen i den här staden. Jag blev grundligt (in i minsta detalj) undervisad i våra fäders lag vid Gamaliels fötter, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. [Som femåring blev Paulus, som alla andra judiska pojkar och flickor i Tarsus, undervisad i de fem Moseböckerna i stadens synagoga. Vid tio års ålder började han studera Mishna, de judiska tolkningarna av lagen. Han måste varit mycket framstående, eftersom han erbjuds att studera vidare, vilket hörde till ovanligheterna. Vid tretton års ålder skickades han därför av sina föräldrar till Jerusalem för sin formella utbildning under rabbinen Gamaliel, fram till arton års ålder. Paulus bor hos någon släkting i Jerusalem, troligen sin äldre gifta syster, se Apg 23:16. Eventuellt flyttar hela familjen till Jerusalem. Gamaliel omnämns också i Apg 5:34. Han var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel och var verksam 22-55 e.Kr. Med största sannolikhet fanns Paulus i Jerusalem när Jesus korsfästes. Enligt traditionen halshuggs Paulus i Rom av Nero 67 e.Kr.]
Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket,
Nästa dag kom Agrippa och Berenike med pompa och ståt [gr. phantasia, som ofta beskriver en högtidlig parad] och trädde in i audienssalen tillsammans med befälhavarna [antagligen fem stycken eftersom det fanns fem kohorter stationerade i Caesarea] och stadens förnämsta män. På Festus befallning fördes Paulus in.
Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer.
Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.
Gaius,
    som är min och hela församlingens värd [i Korint], hälsar er. [Paulus döpte Gaius i Korint, se 1 Kor 1:14.] Erastus, stadens kassör,
    hälsar er,
    det gör även brodern Quartus.
Många gånger på mina resor har jag varit utsatt för:
    faror på floder [troligen farliga vadställen på översvämmade floder],
    faror bland rövare,
    faror från [judiska] landsmän,
    faror från hedningar,
    faror i städer,
    faror i öknar,
    faror på hav,
    faror på grund av falska bröder.
I Damaskus lät kung Aretas ståthållare bevaka staden för att gripa mig,
Anledningen till att jag [Paulus] lämnade kvar dig [Titus]Kreta var att du skulle slutföra det som ännu inte var ordnat, och att du skulle tillsätta äldste (gr. presbyterous) [för att leda församlingarna] i varje stad efter mina anvisningar. [Kreta var en central handelsplats där många olika filosofier, religioner och influenser möttes. Huvudstaden var Gortyn. Andra städer som Paulus och Titus troligen startat församlingar i var Faistos, Salmone m.fl. Två städer som nämns i Apostlagärningarna är Lasea och Foinix, se Apg 27:8, 12.]
för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.
Men nu längtade de efter (sökte, sträckte de sig efter) ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud [som kallas "Abraham, Isak och Jakobs Gud"] för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.
Nej, ni har i stället (närmat er) kommit till Sions berg,
den levande Gudens stad,
    det himmelska Jerusalem
    [i kontrast till Sinai berg som israeliterna kom till efter uttåget ur Egypten, se vers 18],
till myriader (ordagrant "tiotusentals", beskriver också ett oräkneligt antal)
    av änglar samlade till fest (festival, gr. panegyris – ordet användes om de olympiska spelen)
    [i kontrast till förskräckelsen då Gud visade sig på Sinai],
För här har vi ingen permanent stad, utan vi ser fram emot (söker efter, längtar efter) den som ska komma.
[Uttrycket "Lyssna nu" återfinns bara här och i Jak 5:1. Det binder ihop dessa stycken och ger en skarp varning. I nästa stycke, Jak 5:1‑6, varnas det för att förtjäna rikedom på ett orättfärdigt sätt. Här i Jak 4:13‑16 nämns inte rikedom. Däremot handlar det om den bakomliggande drivkraften som är kärleken till pengar. Det är inte pengarna i sig som är problemet, utan kärleken till dem, se 1 Tim 6:10. Problemet som Jakob lyfter fram i exemplet nedan är när Gud utelämnas från det dagliga livet och kärleken till ekonomisk vinning blir större än önskan att göra Guds vilja.] Lyssna nu (var uppmärksamma), ni som säger:
"I dag eller i morgon ska vi resa till den eller den staden, stanna där ett år och göra affärer och tjäna pengar."
Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång och lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som väntar de gudlösa. [1 Mos 19; Jud 1:7]
Så är det också med Sodom och Gomorra och städerna däromkring [Adma och Sevojim, se 5 Mos 29:23], som på samma sätt kastade sig ut i sexuell omoral och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld [1 Mos 19].
Men lämna templets yttergård och mät den inte, för den är given åt hedningarna och de ska trampa (ockupera) den heliga staden [Jerusalem] under sina fötter i fyrtiotvå månader [vilket motsvarar 3,5 år, se även Dan 7:25; 12:7; 12:11‑12]. [Både Hesekiel och Sakarja har liknande syner om en man med en mätstav, se Hes 40:3; Sak 2:1‑2. Vid dessa tillfällen verkade mätningen symbolisera gudomligt beskydd, se Sak 1:16.]
Deras lik ska bli liggande på gatan i den stora stad som andligt (bildligt, symboliskt) talat kallas Sodom och Egypten och där även deras Herre blev korsfäst. [Jesus korsfästes strax utanför Jerusalem, se Heb 11:12. Det är troligt att "den stora staden" syftar på den verkliga staden Jerusalem. Det är den stad där templet står. De symboliska namnen refererar till platser som Gud tidigare i historien dömt. Staden Sodom var känd för sin synd, och då särskilt sexuella perversiteter, se 1 Mos 19. Egypten var ett land som förtryckte Guds folk i slaveri, se 2 Mos 7‑12.]
I samma stund blev det en stor jordbävning, och en tiondel av staden störtade samman. Vid jordbävningen dödades 7 000 människor. De som överlevde greps av skräck och gav ära åt himlens Gud.
En annan ängel, den andra, följde efter [den första ängeln], och han sade: "Störtat, störtat (fallet, krossat, helt förstört) är det stora Babylon, som gav alla folk att dricka av sitt otukts vredesvin (lustfyllda, berusande vin)." [Grekiska ordet thymos beskriver starka känslor och kan både översättas med "lust" och med "vrede". Det används även i vers 10. Babylons fall beskrivs i detalj i kapitel 17-18. Babylon var huvudstaden i det rike som förgjorde Jerusalem 586 f.Kr. Babylon används ofta som en symbol för den världsliga makt som står emot Gud, se 2 Kung 24‑25; Jes 21:9; Dan 4:30; Jer 51:7, 8.]
Vinpressen trampades utanför staden, och blod flöt från pressen och nådde upp till betslen på hästarna [1,5 meter], på en sträcka av 1600 stadier (30 mil). [En grekisk stadie motsvarar 185 meter som var längden på löparbanan på den antika stadion i Olympia. Måttet 1 600 motsvarade ungefär Jordanflodens längd, från dess källflöden i berget Hermon i norr ner till Döda havet i söder. Längden kan syfta på domens universella karaktär och att den drabbar "hela landet". En annan tolkning är att talet består av multipler av 4 eller 40. Multiplicerar man 40 x 40 eller 4 x 4 x 100 blir resultatet 1600. Talet 4 står för hela världen, och talet 40 har att göra med prövning. Oavsett exakt tolkning är det klart att talet står för en mycket stor världsomfattande dom.]
Den stora staden [Babylon] rämnade i tre delar, och folkens städer störtade samman. [Tidigare har det också skett jordbävningar, en där en tiondel av Jerusalem kollapsade, se Upp 11:13.] Gud kom ihåg det stora Babylon och räckte det bägaren med sin stränga vredes vin.
Kvinnan som du såg är den stora staden som regerar över kungarna på jorden."
Skrämda av hennes plåga står de på avstånd och säger:
"Ve, ve [uttryck för intensiv förtvivlan], du stora stad!
    Babylon, du mäktiga stad!
På en enda timme [en jämförelsevis kort tid] kom domen över dig." [Samma uttryck återkommer två gånger till, se vers 16 och 19.]

"Ve, ve [uttryck för intensiv förtvivlan] du stora stad
    som var klädd i linne, purpur och scharlakan
    och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor!
och såg röken från den eld där hon brann, och de ropade: Vilken stad var som denna stora stad?
De strödde jord över sina huvuden och grät och klagade högljutt:
"Ve, ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den stora staden
    där alla som hade fartyg på havet blev rika genom dess rikedom!
På en enda timme blev den ödelagd."
Sedan tog en stark ängel upp en sten, som en stor kvarnsten, och kastade den i havet och sade:
"På samma sätt, lika plötsligt och med våldsam kraft ska Babylon störtas ner och aldrig mer finnas.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.