3870 – παρακαλέω (parakaleo)

be om tröst/hjälp


Typ:
Grekiska: παρακαλέω
Med latinska bokstäver:     parakaleo
Fonetiskt: par·ak·al·eh·o
Ursprung: Från 3844 och 2564
Användning: 108 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

beseech (43), "comfort" (23), "exhort" (21), "desire" (8), "pray" (6), "intreat" (3), translated miscellaneously (4), "vr besought" (1)

Engelsk beskrivning

  1. To call to one's side, call for, summon.
  2. To address, speak to, (call to, call upon), which may be done in the way of exhortation, entreaty, comfort, instruction, etc.
    1. To admonish, exhort.
    2. To beg, entreat, beseech.
      1. To strive to appease by entreaty.
    3. To console, to encourage and strengthen by consolation, to comfort.
      1. To receive consolation, be comforted.
    4. To encourage, strengthen.
    5. Exhorting and comforting and encouraging.
    6. To instruct, teach.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (108 st i TR)


"Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till." [I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sade han: 'Det är bättre att vara Herodes gris än hans son'."
    Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiska historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden Purim.]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer [gråter över synd, orättfärdighet och hjärtats bedrövliga tillstånd]
    – för de ska bli tröstade (uppmuntrade, styrkta; få glädje). [Jes 25:8; 61:2‑3; Ps 119:136; Upp 21:4]
[I Lukas längre beskrivning av samma händelse, som använder 186 ord jämfört med Matteus 124 ord, framgår att officeren inte direkt talar med Jesus utan använder sig av budbärare, se Luk 7:1‑10. Matteus förenklar på samma sätt som vi gör än i dag, då vi säger att en högt uppsatt person för samtal med någon, utan att nämna de sändebud och tolkar som är närvarande.] När Jesus var på väg in i Kapernaum, kom en romersk officer (centurion, ledare för åttio soldater) fram till honom och bad om hjälp:
De onda andarna bad honom: "Om du driver ut oss (vilket vi vet att du kommer att göra), skicka då in oss i svinhjorden."
Då gick hela staden ut för att möta Jesus, och så fort de fick se honom bad de honom att han skulle lämna deras område. [Markus beskriver händelsen med fler detaljer, se Mark 5:1‑20. Där antyds även orsaken till varför man ville att Jesus lämnade dem, se Mark 5:16. Värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att plågade människor blivit helade. Huvudpoängen är att Jesus har auktoritet över hela andevärlden, över Satan, över demoner, och alla och allt som de kontrollerar. Att han drev ut de här demonerna visar den auktoriteten, och var en föraning om den slutgiltiga domen av dessa onda andar.]
Man bad honom att de skulle få röra vid tofsen på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se Matt 9:20‑22.] Alla som rörde vid den blev fullständigt friska. [Här används prepositionen "dia" framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att de blev "genom-helade", dvs. fullständigt helade på en gång.]
Hans medtjänare kastade sig ner på marken och bad honom: 'Ha tålamod (ge mig tid), så ska jag betala tillbaka dig allt.'
Då kallade hans herre den förste tjänaren till sig och sade till honom: 'Du onde (avskyvärde) tjänare, här efterskänkte jag hela din skuld, bara för att du bad mig om det.
Tror du inte att om jag bad min Fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? [En legion var den romerska militärens högsta enhet på omkring 6 000 soldater. Tolv legioner motsvarar alltså ett antal på minst 72 000 änglar, se Apg 10.]
En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: "Om du vill, så kan du göra mig ren."
Han bad enträget många gånger att Jesus inte skulle driva bort dem från området [gerasenernas område, se vers 1].
Alla de orena andarna bad honom: "Sänd oss in i svinen, låt oss fara in i dem!"
Då bad man att Jesus skulle lämna deras område. [Det ekonomiska värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att en plågad människa blivit helad.]
Medan Jesus steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom.
och bad honom enträget: "Min lilla dotter [tolv år, se vers 42] ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så hon blir räddad och får leva."
Varhelst han kom, till byar, städer eller landsbygd, lade man de sjuka på torgen [de öppna marknadsplatserna i städerna och byarna] och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel [som kvinnan med blödningar hade gjort, se Mark 5:25‑27]. Och alla som rörde vid honom blev botade.
De förde en man till honom som var döv och hade talsvårigheter, och bad honom lägga sin hand på honom.
Jesus kom till Betsaida [vid norra delen av Galileiska sjön]. Man förde en blind man till honom och bad att han skulle röra vid honom.
På många olika sätt uppmanade (inbjöd) han folket när han förkunnade de glada nyheterna (evangeliet) för dem.
De kom till Jesus och vädjade gång på gång ivrigt till honom: "Han är värd att du gör detta för honom,
De bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden (det bottenlösa djupet, helvetet).
Nu gick där en stor svinhjord [2 000, se Mark 5:13] och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han.
Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus,
Men han [den äldre brodern] blev arg och vägrade att gå in. Då kom hans far ut och försökte övertala honom.
Men Abraham svarade: 'Barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus likaså det onda. Nu får han tröst och du plågas.
Med många andra ord vittnade Petrus [personligt, ivrigt och uppriktigt] och fortsatte att uppmuntra (förmana, varna) dem, och sade: "Rädda er från detta moraliskt förvridna släkte."
Han sade: "Nej, hur ska jag kunna förstå om ingen vägleder mig?" Han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.
Eftersom Lydda låg nära Joppe [knappt två mil in i landet] och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män som bad honom komma till dem så fort som möjligt.
När han kom dit och fick se Guds nåd över dem [Guds favör, andens frukt, och de andliga gåvorna i tjänst], blev han glad och uppmuntrade (förmanade) dem alla att helhjärtat hålla sig till Herren,
När Paulus och Barnabas var på väg ut [från synagogan] bad folket att få höra [mer om] samma budskap nästa sabbat.
och styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade (uppmanade) dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike."
Judas och Silas, som själva var profeter, uppmuntrade (tröstade, hjälpte, formande) och styrkte syskonen (bröderna och systrarna i tron) med många ord.
På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom (uppmanade, sade välkomnande): "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" [Hur kunde Paulus känna igen att det var en makedonier? Det fanns skillnader i kläder och stil mellan olika folkslag. Till skillnad från romarna var makedonierna lättare klädda, männen hade ofta bar överkropp och det var även vanligt att män flätade håret. Den mest kände makedoniern var nog Alexander den store som levde 356-323 f.Kr. Allt i synen – mannens utseende, frisyr, kläder och tal – gjorde det helt uppenbart för Paulus att det var en makedonier.]
När hon och alla i hennes hus hade låtit döpa sig, sade hon: "Om ni anser att jag tror på (är trogen) Herren, så kom och stanna i mitt hus." Hon övertygade oss [de fyra missionärerna] att stanna (hon gav sig inte).
De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden.
Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade syskonen (bröderna och systrarna i tron) och uppmuntrade (tröstade, förmanade) dem. [Det är troligt att församlingen träffades hemma i Lydias hus. Här fanns de fyra missionärerna, Lydias familj, fångvaktaren och hans familj. Den unga slavflickan som blivit befriad fanns förmodligen med här också.]Sedan drog de [Paulus, Silas och kanske även Timoteus] vidare [sydväst mot Thessalonike]. [Lukas stannar kvar i Filippi. Han sluter upp igen på den tredje missionsresan, se Apg 20:6. Det är lite oklart om Timoteus stannar kvar med Lukas i Filippi eller följer med Paulus och Silas till Thessalonike. Troligast är att han följer med eftersom han nämns i Berea, som är nästa stad Paulus och Silas besöker, se Apg 17:14. För att komma dit måste man passera genom Thessalonike.]
Några av Paulus vänner som var rådsherrar (asiarker, inflytelserika män som ledde de grekiska spelen och festivalerna), skickade också bud till honom och vädjade att han inte skulle ge sig in på teatern.
Han reste genom Makedonien och talade många uppmuntrande ord till syskonen (bröderna och systrarna i tron). Därefter kom han till Grekland. [Grekland är det mer folkliga namnet på den romerska provinsen Achaia, se Apg 18:12; 19:21.]
De förde hem den unge mannen levande, och de blev mycket uppmuntrade.
När vi hörde det, vädjade både vi och de som bodde på platsen till Paulus att han inte skulle gå upp till Jerusalem.
För att inte besvära dig alltför länge, ber jag att du i din godhet lyssnar till vad vi i korthet har att säga.
[Det judiska ledarskapet hade inte glömt bort Paulus.] Där [i Jerusalem] framförde översteprästerna och judarnas ledare sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus
Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.
Därför uppmanar jag er att äta. Det är nödvändigt för att ni ska bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
Där fann vi [kristna] syskon (bröder och systrar i tron) som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar [medan fartyget lossar sin last med spannmål]. Sedan fortsatte vi till Rom. [En sträcka på tjugo mil längs med vägen Via Appia. Vandringen tar fem dagar.]
Så det är därför jag kallat hit er för att träffa er och tala med er. Det är nämligen för Israels hopp som jag bär dessa bojor." [Hoppet gäller de dödas uppståndelse, se Apg 23:6.]
[Här följer två nyckelverser för kapitlet, där grunderna beskrivs för att kunna leva ett överlåtet liv som kristen.] Jag ber er (står enträget vid er sida och uppmuntrar och förmanar er) därför [på grund av Guds nåd, se Rom 11:30‑32] mina syskon (bröder och systrar i tron) vid Guds barmhärtighet (medkänsla i plural) att bära fram (ställa fram) era kroppar som ett levande (livslångt) heligt offer som behagar Gud. Detta är er äkta (ordagrant: logiska – rimliga, rationella, förnuftiga) tjänst [gudstjänst; andliga tempeltjänst]. [Våra kroppar är Guds tempel, se 1 Kor 6:19.]
Om det är gåvan att uppmuntra (trösta, hjälpa, komma till någons sida, förmana och leda rätt),
    ska den användas för att uppmuntra. Om det är gåvan att frikostigt dela med sig (fylla andras behov, ge gåvor),
    ska det ske uppriktigt (okomplicerat, ärligt, utan baktankar). Om det är ledarens gåva (förmågan att leda en grupp),
    ska det ske med engagemang (entusiasm, noggrannhet). Om det är barmhärtighetens gåva (visa medlidande, sympati),
    ska det göras med glädje.
Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), för vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) skull och för den kärlek som Anden ger, att kämpa tillsammans med mig genom att be till Gud för mig.
Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), att vara på er vakt mot dem som skapar splittring och väcker anstöt (blir stötestenar) mot den lära som ni har fått undervisning i. [Av de sju saker som Herren hatar är splittring bland syskon det mest allvarliga, se Ords 6:16, 19. Jesus varnade också för falska profeter, se Matt 7:15.] Håll er borta från dem,
Jag uppmanar er syskon (vädjar i kärlek till er mina bröder och systrar) i vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn att vara fullständigt eniga i allt ni säger. Låt det inte finnas några splittringar bland er, låt er i stället helas från dessa grupperingar (som när ett revat nät lagas) så att ni åter står enade i samma sinne (tänkesätt) [lära, doktriner] och har samma mål (beslut, är helt överens om den praktiska tillämpningen av tron). [Fram till och med denna vers har Paulus refererat till "den Smorde" tio gånger, en gång i varje mening! Det blir uppenbart och tydligt att Paulus pekar på att Jesus är det centrala i den kristna enheten. I stället för att använda sin auktoritet som apostel vädjar Paulus i kärlek som en broder till sina syskon i Korint att vara eniga. Ordet för helas är samma ord som används i Matt 4:21 för att laga ett trasigt nät.]
när folk talar illa om oss
    talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens skräp, som mänsklighetens avskrap (avskum), och så är det än i dag.
Därför ber (uppmuntrar, uppmanar) jag er: ha mig som förebild (bli "imitatörer" av mig – gr. mimetes).
Ni kan alla profetera, en i sänder,
    så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade (styrkta, hjälpta).
När det gäller vår broder Apollos har jag ivrigt uppmanat honom att resa till er tillsammans med bröderna. Men han ville inte alls åka nu, utan reser när han får tillfälle.
Mina syskon: Ni vet ju att Stefanas familj är förstlingsfrukt i [provinsen] Achaia [nuvarande södra Grekland där staden Korint låg] och att de har ställt sig till de heligas tjänst.
han som [ständigt] uppmuntrar [kommer till vår sida och hjälper] oss i all vår nöd (vårt lidande och betryck),
    för att vi ska kunna uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i all slags nöd
    genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.
Om vi är hårt pressade (förföljs, får lida), så är det till er uppmuntran och befrielse (frälsning). Om vi får uppmuntran (hjälp, tröst), så är det till er uppmuntran. Den verkar (arbetar) i er, när ni uthålligt (ståndaktigt, tålmodigt) utstår samma lidande som vi utstår.
Nu får ni i stället förlåta och trösta (uppmuntra, ge nytt mod till) honom så att han inte går under (drunknar) i sin djupa sorg.
Därför uppmanar jag er nu att ge honom bevis på [upprättelse och] er kärlek [som är förlåtande, osjälvisk och utgivande]. [I all förlåtelse krävs två steg för en fullständig upprättelse. Vår förebild, Jesus, förlät oss medan vi fortfarande var syndare, se Rom 5:8, men relationen med honom blir först upprättad när den förlåtelsen tas emot. På samma sätt måste vi förlåta den som syndat mot oss, se Matt 6:14‑15. Förlåtelse är första steget som befriar från bitterhet och hat. Däremot kan inte relationen bli fullständigt upprättad innan det skett en omvändelse hos den andra parten. Tillrättavisning, förlåtelse och upprättelse hör ihop, se Matt 18:15‑35.]
Nu är vi ambassadörer för den Smorde (Messias, Kristus) [som representerar Jesu konungarike], som om det är Gud som inbjuder (uppmuntrar, manar) genom oss. Vi ber er på den Smordes (Kristi) vägnar: Försona er med Gud (ta tillvara på nåden att bli upprättad med Gud).
Som [Guds] medarbetare uppmanar (uppmuntrar) vi er också att inte kasta bort Guds nåd (låta Guds favör bli till ingen nytta).
Men Gud som tröstar de modlösa tröstade oss genom att Titus kom [2 Kor 2:13].
Vi blev uppmuntrade inte bara av hans ankomst (närvaro) utan också genom trösten han fått hos er. Han berättade för oss om er längtan [att få se Paulus igen], er klagan [sorg över hur de behandlat Paulus under hans senaste besök, se 2 Kor 1:23; 2:1] och er iver för mitt bästa, och då gladde jag mig ännu mer.
Därför har vi blivit uppmuntrade. Och inte nog med det, utöver vår egen uppmuntran kom den ännu större glädjen att se Titus så lycklig, eftersom hans ande har förnyats (blivit styrkt) genom er.
Därför bad vi Titus, som redan hade påbörjat insamlingen, att fullborda denna kärleksgåva hos er. [Titus hade påbörjat insamlingen när han var i Korint, se 2:13.]
Därför tyckte jag mig behöva be bröderna [Titus och de två bröderna, se 8:16-24] resa till er och förbereda er utlovade gåva, så att den kan ligga färdig som en gåva och inte blir ett krav.
[Efter en längre undervisning om givande där han uppmanar korintierna att förnya sin iver för insamlingen till de troende i Jerusalem, tar Paulus upp sin egen roll som apostel. Paulus börjar detta stycke med auktoritet och tydlighet. Han har blivit anklagad av falska apostlar för att vara djärv när han skriver brev på avstånd, men feg väl på plats, se vers 10. Nu i brevets sista kapitel besvarar han den kritiken.] Jag, Paulus, vädjar personligen vid den Smordes (Kristi) mildhet och godhet, jag som [enligt vissa, se vers 10] är så "ödmjuk" när jag möter er ansikte mot ansikte, men "modig" när jag är långt borta [och skriver mina brev].
För denna saks skull vädjade jag tre gånger till Herren att den skulle lämna (dra sig bort från; ordagrant: avstå från) [låta bli] mig. [Här finns en koppling till hur Jesus bad tre gånger i Getsmane, se Mark 14:32‑42.]
Jag bad Titus resa och sände en broder med honom. Har Titus utnyttjat er?
Har vi inte handlat i samma anda?
Har vi inte gått i samma fotspår?
Till sist, syskon (bröder och systrar i tron):
    var glada,
    bli upprättade (låt er upprättas, helas, som när ett revat nät lagas),
    bli uppmuntrade (förmedla förståelse, undervisa, förmana),
    var eniga (ha samma planer, mål) och
    lev i fred (harmoni, frid).
Då ska kärlekens och fridens Gud vara med er.
Därför [på grund av den position vi har fått i Jesus, se kapitel 1-3] uppmanar (ber, förmanar) jag er – jag som är en fånge i Herren – att vandra (leva ett liv) värdigt den kallelse ni fått:
Honom skickar jag till er för just detta syfte, så ni får veta hur vi har det (våra omständigheter), och han kan glädja (uppmuntra, styrka, trösta, lätta) era hjärtan. [Tychikus var en av Paulus trogna reskamrater och medhjälpare, se Apg 20:4; 2 Tim 4:12; Tit 3:12. Tillsammans med Tychikus finns även Onesimus. De reser strax vidare österut till Kolossai med Kolosserbrevet och Filemonbrevet, se Kol 4:7‑9.]
Jag uppmanar Evodia [hennes namn betyder "säker resa"] och jag uppmanar Syntyche [som betyder "trevlig bekantskap"] att vara eniga (arbeta tillsammans) i Herren. [Ordet "uppmanar" används två gånger i denna vers, en gång framför varje namn vilket gör hans vädjan individuell.]
För jag önskar att de ska bli styrkta (uppmuntrade) i sina hjärtan och förenade (sammanhållna) i kärlek [som är osjälvisk och utgivande] och nå fram till hela den rika och fullt övertygade förståelse som ger rätt insikt i Guds mysterium (hemlighet) den Smorde (Messias, Kristus).
och jag skickar honom till er just för att ni ska få veta hur vi har det och för att han ska uppmuntra era hjärtan.
hur vi:
    uppmuntrade (tröstade, hjälpte, gick tillsammans vid er sida, förmanade) och
    motiverade (talade uppmuntrande och stödjande) och
    vädjade till (manade) er
att vandra (vanemässigt leva ert liv) värdigt Gud, som ständigt kallar er till sitt rike och sin härlighet.
och skickade Timoteus, vår broder och Guds medarbetare för evangeliet (de goda nyheterna) om den Smorde (Messias, Kristus) [till er i Thessalonike], för att styrka (ge stabilitet) och uppmuntra er i er tro
Så har vi genom er tro fått nytt mod när det gäller er, syskon (bröder och systrar i tron), mitt i alla våra svårigheter och lidanden.
[Nu sker ett skifte i brevet. Ordet "till sist" betyder inte någon skillnad i vad som är viktigt, däremot skiftar texten, som hittills mestadels innehållit påståenden, till att nu bli uppmanande. Det är vanligt att Paulus i sina brev först börjar med de troendes position i Jesus, för att avsluta med uppmaningar att leva det nya kristna livet utifrån den positionen. De tre första kapitlen har handlat om dåtid och nutid. De två sista kapitlen berör också nutid, men även framtida händelser.] Till sist (för övrigt), syskon (bröder och systrar i tron), vi ber er och uppmuntrar (står vi vid er sida och ber, förmanar) er i Herren Jesus att komma ihåg det vi lärt er: lev ett liv som behagar Gud, som ni redan gör. Ja, vi uppmanar er att fortsätta med detta mer och mer.
och den kärleken visar ni alla syskonen (bröderna och systrarna i tron) i hela Makedonien. Men vi uppmanar er, syskon, att göra det ännu mer.
Därför [eftersom vi då alltid kommer att få vara med Jesus],
    trösta (uppmuntra) varandra med dessa ord. [Talet om Jesu återkomst är inte tänkt att skrämma. Det blir en dag då vi får vara med Jesus och får återse de som gått före.]
Därför ska ni uppmuntra (trösta, hjälpa, inbjuda) varandra och bygga upp (stärka) varandra, så som ni redan gör.
[Den andra gruppen (vers 14‑15) gäller också alla i församlingen, som har ett ansvar att vägleda, uppmuntra och hjälpa varandra. Allt detta måste ske med tålamod.] Vi uppmanar er, kära syskon (bröder och systrar i tron): Vägled (förmedla förståelse, milt varna, förmana)
    de odisciplinerade (rebelliska, som vägrar lyda auktoriteter och inte vill underordna sig).
Uppmuntra
    de missmodiga (som tappat hoppet; har brustna hjärtan).
Hjälp (stötta)
    de svaga (bräckliga). Ha tålamod
    med alla [tappa inte hoppet även om omständigheter går emot eller du blir felaktigt behandlad av andra].
uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i gärning och ord.
Sådana befaller och uppmuntrar (står vi vid er sida och ber, förmanar) vi i Herren Jesus den Smorde (Kristus) att arbeta i lugn och ro och äta sitt eget bröd.
Som jag befallde (förmanade, uppmanade) dig redan när jag var på väg mot Makedonien, vill jag att du stannar i Efesos och befaller (förmanar) vissa personer där att inte lära ut andra [falska] läror
[Även om ett nytt stycke börjar här finns det en koppling till föregående ämne där några lidit skeppsbrott i tron. Bönen, som primärt är umgänge med Gud, håller en människa kvar på trons väg.] Därför uppmanar jag dig [Timoteus] först av allt (som något mycket viktigt som måste få prioritet) till
böner (personliga specifika behov, t.o.m. under rop eller högljudd gråt, se Heb 5:7),
förtroliga böner (interaktiv tvåvägsdialog, samtal, tillbedjan och hängivenhet i förtrolighet med Gud) [det vanligaste ordet för bön i Nya testamentet, se vers 8],
förböner (vädjan för andras behov och att Guds vilja ska ske i deras liv)
[Grundordet betyder att "träffa målet". Verbet används i Rom 8:26‑27 där Anden hjälper oss att i bön hitta Guds vilja. Substantivet används bara här och i 1 Tim 4:5.I den apokryfiska boken Andra Mackabéerboken 4:8 används ordet om audiens inför kungen. Förbön är ett förtroligt rådslag med Gud.] och tacksägelse [alla fyra orden är i plural i grekiskan, talar om uthållig bön], för alla (kategorier av) människor,
[Hur vi ser på människor påverkar hur vi talar till dem. Paulus uppmanar Timoteus att relatera till alla i församlingen som om det vore hans egen familj. Dessa instruktioner hjälper Timoteus med hur han ska tillrättavisa och tala sanning på ett kärleksfullt sätt, se 1 Tim 4:12.] Var inte hård (ordagrant "slå inte ner", tala inte hårda ord) mot en äldre man,
    uppmuntra honom (förmana, kom vid hans sida) som [du skulle tala till] en far,
[förmana och uppmuntra]
    yngre män som bröder,
De som har troende herrar ska inte se ner på dem för att de är bröder [i tron], utan tvärtom tjäna dem så mycket villigare eftersom de som tar emot deras goda tjänst är troende och älskade. Så ska du undervisa och förmana.
Predika ordet (gör budskapet allmänt känt),
    var redo i tid och otid (oavsett omständigheter). Förmana (överbevisa om synd och uppmana till omvändelse),
tillrättavisa skarpt (ge tydlig varning) och
uppmuntra (trösta, hjälp, inbjud) med
    outtröttligt tålamod (balanserat temperament som har överseende när någon gör fel) och
    undervisning (doktrin, tydliga instruktioner om hur man gör det rätta). [I uppmuntran ingår att tålmodigt förklara och instruera om vad Bibeln säger i olika frågor. När någon förmanas eller tillrättavisas måste denne få reda på anledningen till detta, och bli uppmuntrad och få undervisning om hur denne ska ändra sitt beteende. De tre verben förmana, tillrättavisa och uppmuntra har inte och-tecken mellan sig i grundtexten. Detta skrivsätt betonar att själva slutsatsen och anledningen kommer i vers 3‑5.]
hålla fast vid lärans tillförlitliga ord,
    så att han både kan uppmuntra med sund (hälsosam, rätt) undervisning
    och tillrättavisa motståndarna.
Förmana på samma sätt de yngre männen att visa gott omdöme i allt,
Så ska du tala (kommunicera), förmana och tillrättavisa med eftertryck (all auktoritet). Låt ingen se ner på dig.
vill jag hellre
    vädja för kärlekens skull. [Grunden för beslutet måste vara osjälvisk, utgivande kärlek.]
Jag, Paulus, en gammal man [en äldste] och nu en fånge till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
vädjar till dig för mitt barn
    som jag har fött i min fångenskap (i mina bojor), Onesimus. [Namnet Onesimus betyder "nyttig" eller "användbar" och var ett vanligt slavnamn. Det snarlika grekiska verbet onaimen betyder "bli till nytta". Det är anledningen till ordvalet i vers 11 och 20. Paulus använder ordet vädja, gr. parakalo, både i vers 9 och 10. Detta, i kontrast till att han inte befaller i vers 8, förstärker hans uppmaning och uppriktiga vädjan till Filemon att ta emot Onesimus, som var som en son för Paulus.]
Uppmuntra i stället varandra varje dag, så länge det heter "i dag" [då det är möjligt att bli frälst, se vers 7], så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.
[så] att vi inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (sammankomsterna),
    som (precis som) några har för vana att göra (är en sed för vissa),
utan stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) varandra,
    och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen]. [I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, motivation) som kommer från ett verb med innebörden: att resa upp, väcka, skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för, dvs. bygger på, ett bestämt syfte: epi – på; synago – samla ihop. I vers 22‑24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]
Jag vill verkligen uppmana er att göra detta [be för mig], så att jag snart kan få komma tillbaka till er. [Detta är första gången författaren nämner sig själv i brevet. Han ber om förbön. Det är oklart vad som hindrar författaren från att komma, vers 23 antyder att han är fri att resa.]
[Som avslutning definierar författaren vad det är han skrivit. Det är både en uppmuntran och ett brev. Ordet för skrivit är grekiska epistello. Det svenska ordet epistel, som beskriver ett brev, kommer härifrån. Avsaknaden av en inledning med avsändare, mottagare och hälsning gör att brevet skiljer sig från andra nytestamentliga och samtida brev. Genren verkar vara en uppmuntrande predikan med en avslutande hälsning. Det kan vara så att författaren i ödmjukhet väljer att inte blanda in sitt eget namn i inledningen.] Jag ber er, syskon (bröder och systrar i tron), att lyssna tåligt på mina uppmuntrande (uppbyggande) ord, eftersom jag har skrivit kortfattat till er. [Brevet tar ungefär en timme att läsa. Det är kortfattat i jämförelse med allt vad författaren hade på hjärtat och ville dela. På flera ställen ursäktar han sig för att han inte hinner gå in på alla detaljer, se Heb 5:11; 9:5.]
Mina älskade [brevets mottagare i nuvarande norra Turkiet, se 1 Pet 1:1, men också troende i alla tider], jag uppmanar er som främlingar och gäster [i en värld influerad av hedniska ideal] att avhålla er (aktivt ta avstånd) från de köttsliga begären som för krig mot själen. [Begreppet "avhålla er" har huvudbetydelsen att hålla avstånd till något, som t.ex. en båt som har ett avstånd till land, se Matt 14:24. Även verbformen har betydelse. Ordet är här i formen medium, se kommentar till vers 3. Det jag aktivt väljer att göra är viktigt, eftersom det passivt kommer att påverka mig genom efterföljande konsekvenser. Vad Petrus alltså säger här är att vi ska avhålla oss från köttets lustar, inte bara för att det är en regel, utan för att det är i vårt eget intresse att göra det. Håll avstånd eftersom det är bra för dig.]
[Petrus har just skrivit att Guds dom börjar med Guds hus, se 1 Pet 4:17. Eftersom det kommer tider med förföljelse och prövningar är det viktigt att församlingens ledarskap står fast, se Joh 10:12‑14.] Därför uppmanar jag, som själv är en äldste (ledare) och ett ögonvittne till den Smordes (Kristi) lidande och som har del i den härlighet som kommer att bli uppenbarad, nu de äldste (ledarna i församlingen) bland er:
Jag [Petrus] har skrivit detta korta brev till er genom Silvanus, som jag vet är en trogen broder. Jag har skrivit för att uppmuntra (förmana, vädja till er) och bekräfta (vittna om) att detta [innehållet i detta brev som helhet] är Guds sanna nåd. Stå fasta i den [nåden]. [Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna, se Apg 15:22; 16:25, 40; 17:4; 18:5. Här använder Petrus den latinska formen av hans namn, vilket Paulus också gör, se 2 Kor 1:19; 1 Thess 1:1; 2 Thess 1:1. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Han reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. Han var en trogen medarbetare till både Petrus och Paulus.
    Ordvalet "genom Silvanus" brukar betyda att det var den personen som levererade brevet, se Apg 15:23; Rom 16:1‑2. Det kan också antyda att Silas hjälpte Petrus att skriva brevet. Detta kan i så fall förklara brevets rika ordförråd och eleganta grekiska stil.
    Petrus sammanfattar sitt brev med uppmaningen att stå fasta i nåden. Det finns en fin balans mellan att ta emot nåden genom Jesus, se Heb 1:3, och uppmaningen att också stå kvar i den nåden.]
Mina dyrt älskade [vänner], trots min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning, fann jag det nödvändigt att skriva och mana (uppmuntra) er till att fortsätta kämpa (som en atlet kämpar i en tävling) för den tro [evangeliet, summan av den kristna trons lära, se Apg 6:7] som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.