3056 – λόγος (logos)

ord, tal


Typ:
Grekiska: λόγος (logos)
Uttal: log-os
Talvärde: 179 (30 + 70 + 3 + 70 + 6)    ord med samma talvärde
Ursprung: Från G3004
Användning: 327 ggr i NT

Beskrivning

Av tal. Ett ord, uttalat av en levande röst.
Vad någon har sagt.

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (327 st i TR)


Matteusevangeliet (32)

Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som skiljer sig från sin hustru – av något annat skäl än otrohet – orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig; då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Ämnet återkommer i Matteusevangeliet, se Matt 19:3–12.]
Låt ert ja vara ett ja och ert nej ett nej! Allt utöver detta är av ondo (kommer från den onde)." [Fariséerna hade utvecklat avancerade system för att skydda sin integritet när man gav religiösa löften. I stället för att lova något inför Guds namn, svor man en ed inför jorden, Jerusalem osv. På så sätt hade man rent tekniskt inte svurit vid Guds namn och kunde därför, trodde man, bryta sitt löfte utan att bryta mot Guds bud.]
Den (var och en) som därför hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en förståndig (klok, insiktsfull) man som byggde sitt hus på klippan. [ords 9:1; 24:3]
Den (var och en) som hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord men inte gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en dåraktig (trögtänkt, likgiltig) man [utan grepp om verkligheten] som byggde sitt hus på sanden.
När Jesus hade avslutat detta tal [hela Bergspredikan, Matt 5-7] häpnade folket över hans undervisning (de fick ett plötsligt uppvaknande, hela deras tidigare begreppsvärld utmanades),
Den romerska officeren svarade: "Herre, jag är inte värdig att du kommer under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk (helt fri, återställd).
När det hade blivit kväll förde man dit många som var under demoniskt inflytande (demoniserade, plågade och ansatta av demoner). Jesus drev ut andarna med ett ord (genom att tala till dem) och alla som var sjuka blev också helade. [Det grekiska ordet för "helade" är therapeuo, det beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande. Här blir människorna helade på en gång, medan vid andra tillfällen kan det ta en viss tid, se Mark 8:22–26.]
Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.
Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande." [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sade att Guds godhet var djävulens verk. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv, se Ps 34:9. I Jak 3:1 står det att lärare ska dömas hårdare. Jesus tvingas rikta denna varning till dåtidens mest inflytelserika religiösa lärare som var på väg att föra människor vilse genom att lära ut att Jesus var av demoniskt ursprung. Den skarpa varningen till de falska lärarna balanseras fint med ett av Bibelns starkaste löften till människor som söker omvändelse och förlåtelse i vers 31: "All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för".]
Men jag säger er, på domens dag ska människorna ge räkenskap (redovisa)
    för varje fruktlöst (tomt, meningslöst) ord de talat.
För efter dina ord ska du bli rättfärdig,
    och efter dina ord ska du bli fördömd (dömas skyldig)."
När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden längs med vägen. [Det grekiska ordet för väg kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord. Dessa blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
Det som såddes på stenig mark (med bara ett tunt jordlager) är den som hör ordet och på en gång tar emot det med glädje.
Trots det har det inte fått slå rot inom honom, och han håller bara ut en tid. Så fort han möter lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.
Det som såddes bland törnena är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. [Grundordet för törne är extremer. Det finns en koppling till läror som ensidigt betonar en enda sanning, se Matt 7:15–17.]
Men det som såddes i den goda jorden är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."
då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft på grund av er tradition. [Det hebreiska namnet för denna tempelgåva är korban, se Mark 7:11. Detta var en typ av löftesoffer där givaren förband sig att ge en gåva vid ett senare tillfälle, men förvaltade pengarna fram tills löftet infriades. Enligt reglerna friskrevs givaren från ansvaret att försörja sina föräldrar, vilket helt klart bröt mot Mose lag att ära sina föräldrar.]
Då gick lärjungarna fram till honom och sade: "Vet du att fariséerna [de högsta ledarna från Jerusalem som kommit ända hit] tog anstöt (blev chockade, vände sig emot dig) på grund av vad du sade?"
Men Jesus sade inte ett ord. Hans lärjungar kom och bad honom gång på gång: "Skicka i väg henne (svara henne så att hon inte behöver besvära oss mer). Hon följer ju efter oss och ropar (med sprucken röst, okontrollerat, störande)."
[Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] "Alltså kan det himmelska konungariket liknas vid en mänsklig kung som ville ha redovisning av sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).
När Jesus hade avslutat detta tal [om förlåtelse, se föregående kapitel] bröt han upp från Galileen och kom in i Judéen från andra [östra] sidan Jordan.
Men Jesus sade: "Det är inte alla som kan ta emot detta ord, utan det är för dem som har fått det givet [fått gåvan av Gud att leva ogifta].
När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, för han hade många ägodelar (ägde mycket jord och mark).
Jesus svarade: "Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta.
[Nu följer fyra frågor ställda av olika personer. I Haggadah (textsamlingen där ordningen för den judiska påskmåltiden är nedskriven) finns fyra frågor som ställs och besvaras. Att Matteus väljer att ta med just fyra frågor, här under påskveckan, är en tydlig koppling som Matteus judiska läsare inte kunde undgå att se.] Då gick fariséerna i väg och planerade hur de skulle kunna få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för.
Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.
Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå." [Det grekiska ordet för släkte, genea, betyder både "generation" och "folk". Samma "generation" som hörde Jesus uttala dessa ord skulle också vara med om templets och Jerusalems förstörelse 40 år senare år 70 e.Kr., något som måste upplevts som det judiska folkets eller t.o.m. världens undergång. Detta löfte innebär också att det judiska folket ska bevaras som "folk" fram till Jesu återkomst, se Jer 31:35–37.]
Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och ville stämma av redovisningen med sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).
När Jesus hade avslutat sitt tal [svarat på frågorna om sista tiden, se Matt 24:4–25:46] sade han till sina lärjungar [där de satt på Olivberget på tisdagseftermiddagen]:
Så han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord.
De tog emot pengarna och gjorde som de blivit instruerade, och detta rykte är spritt bland judarna ända till i dag. [Det var förenat med dödsstraff för en romersk soldat att sova på sitt skift. Det krävdes en stor summa pengar och en säker garanti att inte råka illa ut om vakterna skulle gå med på detta erbjudande.]

Markusevangeliet (24)

Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Det fortsatte att komma folk till honom från alla håll. [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se också Mark 1:34; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26, 30; 9:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra honom till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och sensation kring Jesus tvingar honom att dra sig undan till öde platser.]
och det samlades så mycket folk att det inte ens fanns plats utanför dörren [det var trängsel ända ut till gatan]. Mitt under det att han samtalade (förde en konversation) om ordet med dem,
Såningsmannen sår ordet. [ordet kan syfta på budskapet som Jesus predikade eller på Jesus själv. Liknelsen handlar om hur människor gensvarar på budskapet och Jesus.]
De längs med vägen är de som får ordet sått [i sina hjärtan], men när de hör det kommer genast Satan och tar bort ordet som såtts i dem. [ordet "väg" kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord som blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
På samma sätt är det med dem som sås på stenig mark, det är de som hör ordet och genast tar emot det med glädje,
men inte har något rotfäste inom sig. De står fast en tid, men så fort lidande (problem, hård press) och förföljelse (förtryck) kommer för ordets skull faller de genast bort (tar de anstöt, ordet blir till en stötesten).
De som har blivit sådda bland törnen är de som hör ordet,
men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet, så att det inte ger någon skörd. [Grundordet för "törne" är extremer. Det finns en koppling till läror som ensidigt betonar en enda sanning, se Matt 7:15–17.]
De som såtts i den goda jorden är de som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettio gånger det som såtts, sextio gånger och hundra gånger så mycket."
Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, på ett sätt som de kunde förstå. [Sista delen kan också översättas "så långt de kunde förstå".]
Men när Jesus hörde deras ord sade han till synagogföreståndaren: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara)!" [Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 23.]
Ni avskaffar auktoriteten i Guds ord genom de traditioner (förordningar) som ni har ärvt och för vidare. Det här är bara ett av många exempel på hur ni ständigt gör så här."
Då sade han till henne: "För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter."
Rakt på sak (öppet, så det inte kunde missförstås) talade han om detta. Då tog Petrus honom avsides och började tillrättavisa honom strängt.
För den som skäms [skulle känna personlig skam] för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte,
    för honom ska också Människosonen skämmas,
    när han kommer [vid den tid då det är dags att han ska komma] i sin Faders härlighet med de heliga änglarna
    [för att upprätta tusenårsriket, se Upp 19:14]."
De behöll detta för sig själva, och diskuterade med varandra vad som kunde menas med att uppstå från de döda.
Vid de orden förmörkades mannens uppsyn [grekisk metafor för när ett oväder drar in, grundordet är också att känna hat], och han gick därifrån bedrövad, för han ägde mycket. [ordet för "ägde mycket" användes ofta för att äga mark och fastigheter.]
Lärjungarna blev helt förvånade (förbryllade) över hans ord [rikedom var ju ett tecken på Guds favör enligt judisk tradition]. Jesus sade till dem igen: "Mina barn (familjemedlemmar), hur svårt är det inte att komma in i Guds kungarike [oavsett om man är rik eller inte].
Jesus svarade: "Jag har en fråga till er. Svara på den, så ska jag säga vad jag har för fullmakt att göra detta.
De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något han sade. [Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.]
Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå." [Det grekiska ordet för släkte, genea, betyder både "generation" och "folk". Samma "generation" som hörde Jesus uttala dessa ord skulle också vara med om templets och Jerusalems förstörelse 40 år senare år 70 e.Kr., något som måste upplevts som det judiska folkets eller t.o.m. världens undergång. Detta löfte innebär också att det judiska folket ska bevaras som "folk" fram till Jesu återkomst, se Jer 31:35–37.]
Han gick bort på nytt och bad med samma ord.
De gick ut och predikade överallt (på alla platser), och Herren verkade (arbetade) tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de mirakler (tecken, under) som följde dem.

Lukasevangeliet (30)

precis som det har berättats för oss av dem som från början [av Jesu tjänst] var ögonvittnen och blev ordets tjänare.
så att du kan få fullständig visshet i (känna dig säker, inte behöva tvivla på) det som du blivit undervisad [genom muntlig tradition]. [Lukas vill vara tydlig med att han inte kommer att lansera några nya idéer, utan bara sammanställa och klargöra vad andra redan skrivit och den muntliga tradition som fanns om Jesus. En av källorna var troligen Markusevangeliet och kanske även Matteusevangeliet. Lukas uttrycker sin tacksamhet för det som redan skrivits, men ser ett behov att på nytt redogöra om Jesu liv för att hjälpa Theofilos och sina hednakristna vänner att förstå evangeliet. Dessa första fyra verser är en enda lång väl strukturerad mening i grekiskan.]
Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne." [Ängelns namn Gabriel betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se Dan 8:16. Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se Luk 1:26. Eftersom man tecknar till Sakarias när Johannes ska namnges verkar det som Sakarias även blev döv, se Luk 1:26. Sakarias bad om ett tecken i vers 18 och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även Hes 3:26 där stumhet kan vara ett tecken.]
Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade (funderade fram och tillbaka på) vad denna hälsning kunde betyda.
Det står ju skrivet i profeten Jesajas bok [Jes 40:3–5]:
"Rösten från en som ropar i öknen (ödemarken): Förbered vägen för Herren,
    gör hans upptrampade stigar raka.
Alla vittnade om vad de hört Jesus säga (talade väl om honom, bekräftade vad de hört Jesus säga och göra), och de förvånades över de nådefulla (glädjefyllda, positiva) ord som kom från hans mun. [Nådefulla ord kan även översättas "orden om nåd", vilket passar in i vad Jesus just läst i vers 18–19.] De sade [också] gång på gång: "Är inte detta Josefs son?" [Frågan förutsätter ett positivt svar. Utifrån Jesu respons i följande verser förstår vi att lokalbefolkningen var skeptiska. Jesus hade visserligen talat vackert och imponerande, men kunde en enkel ortsbo som de kände göra sådana anspråk? Detta var deras verkliga fråga, se även Matt 13:55–56.]
De häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) över hans undervisning, för hans ord hade auktoritet (makt). [Det var vanligt att man tog upp en problemställning, för att sedan citera vad andra tidigare rabbiner sagt, men Jesus talade med en egen auktoritet och sanning som fick folket att häpna.]
Alla förundrades (blev helt mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla) och frågade varandra: "Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut."
Nu stod Jesus vid sjön Gennesaret [på den nordvästra stranden]. Folkskaran pressade (knuffade, tryckte) på honom för att höra Guds ord,
Men ryktet om honom spreds bara mer och mer, och stora skaror samlades för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar.
Den (var och en) som kommer till mig och hör [aktivt lyssnar till] mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem, jag ska visa er [i följande illustration] vem han är lik:
Därför ansåg jag mig inte heller värdig att själv komma till dig. Men säg bara ett ord så blir min tjänare (pojke) frisk.
Berättelsen om vad Jesus hade gjort (ryktet om honom) spred sig i hela Judéen och regionerna runtomkring. [Vad är det som är speciellt med Nain? Bara ett par kilometer härifrån på andra sidan berget låg staden Shunem. Det var här som Elisa hade uppväckt en familjs enda son nästan 900 år tidigare, se 2 Kung 4:35. Att den stora profeten Elisa hade verkat i detta område var något man kände till och var stolt över. Det kan vara anledningen att folket brister ut i formuleringen att en stor profet har uppstått bland oss i vers 16. Jesaja profeterade om Jesus, den stora profeten, att han ska för alltid göra döden om intet, se Jes 25:8. Inte långt härifrån ligger också Ein-Dor, den platsen där Saul besökte en spåkvinna för att tala med de döda. Att Jesus uppväcker en död just i den här trakten måste väckt extra stor förundran.
    Denna pojke är den första av tre personer som Jesus uppväcker från de döda. De övriga är Jairus dotter och Lasarus, se Luk 8:55; Joh 11:44. Flera icke namngivna personer uppväcks också vid Jesu död, se Matt 27:52–53. I Gamla testamentet omnämns också tre personer som återuppväcks. Elia uppväcker en änkas son, 1 Kung 17:17, och hans efterföljare Elisa väcker upp två personer, se 2 Kung 4:35; 2 Kung 13:21.]
"Detta är liknelsens innebörd:
Säden är Guds ord.
Den säd som föll vid vägen är de som har hört, men sedan kommer djävulen och tar bort ordet från deras hjärtan [ofta genom invanda tankemönster], så att de inte längre tror och blir frälsta (bevarade, helade, upprättade, får evigt liv). [ordet 'väg' kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och erfarenheter av Guds ord som trampar ner det. För att budskapet ska slå rot krävs också tro, se Heb 4:2.]
Den säd som föll på berghällen [det tunna jordlagret över berget] är de som tar emot ordet med glädje, men inte har någon rot. De tror ett tag, men i tider av prövning faller de av (drar sig tillbaka, håller sig på avstånd).
Men den säd som föll i den goda jorden är de som när de hört ordet med ett ärligt och gott hjärta, håller fast vid det och bär frukt genom att vara uthålliga."
Men han svarade dem [som kommit med budet]: "De som lyssnar på Guds ord och handlar efter det är min mor och mina bröder."
Den som skäms för mig och mina ord, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet [för att upprätta tusenårsriket, se Upp 19:14].
Omkring åtta dagar efter att Jesus sagt detta [att han skulle komma i härlighet och att några av dem skulle få se Guds rike med sina ögon, se vers 27] tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. [Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr, Mark 8:27, och efteråt nämns det att de är i Galileen, Mark 9:30. De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.]
"Hör nu vad jag säger (ordagrant 'lägg dessa ord i era öron', glöm inte dessa ord, lyssna noga nu): Människosonen kommer att utlämnas i människors händer."
Hon hade en syster som hette Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. [Maria, som antagligen var den yngre systern, skulle senare smörja Jesu fötter med dyrbar olja under middagen hos Simon den spetälske, se Joh 12:2. Här sitter nu Maria i husets innergård och lyssnar på Jesu undervisning. Där är antagligen också hennes bror Lasarus, de tolv lärjungarna och andra nyfikna från byn. Att sitta vid någons fötter betyder att vara någons lärjunge, Lukas använder samma uttryck om Paulus som blev undervisad vid Gamaliels fötter, se Apg 22:3.]
Men han svarade: "Ja, men säg hellre: Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det." [Maria var välsignad, men inte primärt för att hon var Jesu mor, utan för att hon hade tagit till sig Guds ord.]
Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse,
    men den som talar mot den helige Ande
    ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.
    [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna.]
kallade han till sig förvaltaren och sade:
    'Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning [av mina affärer], för du kan inte längre vara [min] förvaltare.' [Ryktet att förvaltaren levde i lyx på ett orättfärdigt sätt hade nått ägaren. Förutom pengarna som förskingrats hade förvaltaren gjort att hans herre förlorat sitt anseende. I den här kulturen var hedern viktigare än pengarna. Att han hade anförtrott sin förvaltning till en potentiell tjuv skadade hans rykte och var en stor skam.]
Jesus svarade dem: "Jag har också en fråga till er. Säg mig:
De [skriftlärda och översteprästerna, se vers 19] vaktade på Jesus [för att hitta ett tillfälle att snärja honom]. De skickade ut spioner [från två grupperingar, fariséer och herodianer, se Mark 12:13]. De skulle låtsas vara ärliga (rättfärdiga) för att få fast honom för något som han sade, så att de kunde utlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. [Man vill få honom att säga något mot den romerska staten för att kunna få honom fälld i en civil rättegång. Judarna hade inte rätt att döma någon till döden; det var bara det romerska styret som kunde göra det.]
Himmel och jord ska gå under, men mina ord ska aldrig förgås (byta skepnad, förändras)."
Så Herodes frågade honom upprepade gånger och med många ord, men Jesus svarade honom inte.
Jesus sade till dem: "Vad är det ni diskuterar med varandra medan ni går här (vad är det ni argumenterar för och emot)?" Då stannade de upp och såg bedrövade (ledsna) ut.
Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: "Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sade inför Gud och alla människor.
Sedan sade han till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas."

Johannesevangeliet (40)

[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1–5 och 16–18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6–8 och 14) och där vers 12–13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: att Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.] I begynnelsen (före all tid) var ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
    och ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
    och ordet var Gud (ordagrant: och Gud var ordet).
Och ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning. [Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar på.]
När han sedan var uppstånden från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han sagt detta, och de trodde (lutade sig mot, förlitade sig på) Skriften och de ord Jesus hade sagt.
Här gäller ordet [som var vanligt på den tiden]: en sår och en annan skördar.
Många samariter (gr. samarites) från den staden [många anhängare av den samaritiska trosinriktningen] trodde på honom [kom till tro på Jesus] på grund av vad kvinnan sagt när hon vittnade: "Han berättade allt jag gjort."
Långt fler kom till tro på grund av hans egna ord. [Ännu fler i jämförelse med de redan många i vers 39 kom till tro när de personligen fick möta Jesus. Även de som redan börjat tro på grund av kvinnans ord, växte djupare i sin tro.]
Jesus svarade honom: "Gå i frid, din son lever."
    Mannen trodde (lutade sig mot, förlitade sig) på Jesu ord och gick.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er att den som hör [kontinuerligt lyssnar till] mitt ord (gr. logos) och tror på (förtröstar på) honom som har sänt (gr. pempo) mig, har (äger) [redan nu] evigt liv och kommer inte under (in i) domen, utan har övergått från döden till livet [har gått ut ur döden in i livet, se 1 Joh 3:14].
Hans ord bor inte (har inte blivit kvar) hos er eftersom ni inte tror på den som han har sänt.
Många av hans lärjungar [syftar inte på de tolv utan en större grupp som till en början följde Jesus, se vers 66–67] som hörde det sade: "Detta är ett krävande tal (stötande, svårbegriplig undervisning). Vem kan lyssna på det?" [Vem förväntas lyssna till någon som säger att man ska "äta mitt kött och dricka mitt blod", se vers 53, och lyda det?]
Vad betyder [Jesu uttalande i vers 34]:
    Ni kommer att söka efter mig men inte att hitta mig.
    Där jag är, dit kan ni inte komma?"
När folkskaran hörde dessa ord sade många: "Detta är verkligen (sannerligen) Profeten (Guds talesman)."
Då sade Jesus till de judar (invånare i Judéen) som hade kommit till tro på honom [se vers 30]: "Om ni förblir (stannar kvar, vilar, fortsätter stå) i mitt ord (håller fast vid min undervisning och lever efter den) är ni verkligen (sannerligen) mina lärjungar
Jag vet att ni är Abrahams barn (säd, ättlingar), men ändå planerar ni att döda mig, eftersom mitt ord (min undervisning) inte har någon ingång (har ingen plats) i er.
Varför förstår ni inte vad jag säger (mitt språk, min dialekt)? [Speciellt ord för uttal och dialekt, används om Petrus tal i Matt 26:73.] Jo, därför att ni inte kan lyssna till (ni står inte ut med, kan inte ta emot) mitt ord (min undervisning).
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som väljer att hålla (skydda, bevara, leva efter, följa) mitt ord (min undervisning), han ska aldrig i evighet se döden."
Judarna sade till honom: "Nu förstår vi (har vi en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har en ond ande. Både Abraham och profeterna har dött, ändå säger du att vem som helst som väljer att hålla ditt ord, han ska aldrig i evighet se döden.
Ni har inte känt honom (haft en personlig erfarenhet av Gud), men jag känner (har en klar förståelse av) honom. Om jag sade att jag inte känner (förstår) honom skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller (skyddar, bevarar, lever efter, följer) hans ord (undervisning).
Det blev på nytt delade åsikter bland judarna på grund av dessa ord.
Om han kallade dem som fick lagen för gudar, och Skriften inte kan brytas (vara delad, motsäga sig själv),
för att profeten Jesajas ord skulle gå i uppfyllelse:
"Herre, vem trodde på vårt budskap (rapport, predikan),
    och för vem har Herrens arm (Guds stora kraft) blivit uppenbarad?" [Jes 53:1]
Den som förkastar (kontinuerligt nonchalerar) mig och inte tar emot mina ord (inte accepterar, inte gör dem till sina egna), har redan en domare över sig. De ord jag talat (det budskap jag predikat) ska själv döma (överbevisa) honom på den sista dagen.
Jesus svarade honom: "Om någon älskar mig så håller han mitt ord (min undervisning) och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo (ta vår boning, låta vårt hem bli) i honom.
Den som inte älskar mig håller inte mina ord. ordet ni hör är inte mitt, det kommer från min Fader som har sänt mig.
Ni [de elva lärjungarna] är redan ansade (beskurna, fostrade, renade) genom det ord (gr. logos) som jag har talat till er [den undervisning som jag gett er].
Kom ihåg vad jag sade till er, en slav (tjänare) är inte större (förmer; har inte högre position) än sin herre.
Om de har förföljt (jagat) mig,
    kommer de att förfölja er också.
Om de bevarat (hållit fast vid) mitt ord,
    kommer de också bevara ert ord.
Detta hände för att det ord som står skrivet i deras lag skulle uppfyllas:
    De hatade mig utan orsak [Ps 35:19; 69:4]."
Jag har uppenbarat (manifesterat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för de människor du har gett mig. De var dina och du gav dem till mig och de har hållit (lytt) ditt ord.
Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, på samma sätt som inte heller jag är av världen.
Avskilj dem (rena, helga, gör dem heliga) genom din sanning; ditt ord är sanning.
Men jag ber inte bara för dem, utan för alla som kommer att tro på mig genom deras ord (undervisning),
Han sade detta för att ordet skulle fullbordas: "Jag har inte förlorat en enda av dem som du har givit mig." [Joh 6:39, 17:12]
Detta skedde för att de ord Jesus hade sagt, när han visade på vilket sätt han skulle dö, skulle uppfyllas. [Joh 12:32-33]
När nu Pilatus hörde detta blev han ännu mer oroad (rädd).
När Pilatus hörde detta tal förde han ut Jesus och satte sig ner på domarsätet, på en plats som kallades "den stenlagda plattformen", på hebreiska Gabbata.
Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan: "Om jag vill att han ska bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?"

Apostlagärningarna (64)

Käre Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"],
i den första (tidigare) avhandlingen (volymen) jag skrev [Lukasevangeliet],
    har jag redogjort för allt som Jesus började göra och undervisa om
    
    
Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till.
Med många andra ord vittnade Petrus [personligt, ivrigt och uppriktigt] och fortsatte att uppmuntra (förmana, varna) dem, och sade: "Rädda er från detta moraliskt förvridna släkte."
De som tog emot (med glädje välkomnade) hans ord döptes, och den dagen ökade deras antal med ungefär 3 000 personer (själar).
Men många av dem som hade hört budskapet (ordet) kom till tro, och antalet män var nu omkring 5 000. [Från att ha varit en grupp på 120 män och kvinnor, se Apg 1:15, ökade de troende med ungefär 3 000 på pingstdagen, se Apg 2:41. Bland dessa var en del besökare, se Apg 2:9–10. Beroende på hur lång tid som har förflutit mellan pingstdagen och denna händelse, kan några ha rest hem. Samtidigt kom dagligen människor till tro, se Apg 2:47.
    Troligtvis syftar siffran 5 000 här i vers 4 på det totala antalet troende män i Jerusalem vid den här tidpunkten. Under några få timmar denna eftermiddag (mellan mannens helande klockan tre och sextiden då Petrus och Johannes blev arresterade) kom troligtvis tusentals till tro. Skaran fortsätter att öka, se Apg 5:14. Även många präster kommer till tro, se Apg 6:7. Omkring 25 år senare refererar Lukas till hur tusentals judar kommit till tro i Jerusalem, se Apg 21:20. Totalt antal invånare i Jerusalem vid den här tiden på 30-talet e.Kr. är svårt att uppskatta men rör sig om ca 40 000-100 000. Under högtiderna ökar det till mer än det dubbla eller tredubbla.]
Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord,
När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet. [ordet för be är deomai som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet deo betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1–11.]
När Ananias hörde de orden föll han ner och tappade andan. [Här används en medicinsk term för att "andas ut" och dö, det används bara här, i vers 10 och i Apg 12:23.] Stor fruktan kom över alla som hörde om vad som hänt.
När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vad allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18–19; 16:27–28.]
Då kallade de tolv [apostlarna] samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte rätt (bra) om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden [och dela ut mat].
Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst."
Det förslaget tyckte alla var bra (det behagade alla samlade). [Apostlarna ger ett förslag som hela församlingen, både de grekisktalande och de hebreisktalande judarna, godkänner.] De valde:
Stefanos [som betyder "krönt"],
    en man full av tro och den helige Ande.
Filippus [som betyder "en som älskar hästar"].
Prokorus [som ordagrant betyder "framför kören", dvs. en körledare, kan ha varit titeln "körledaren" snarare än hans riktiga namn].
Nikanor [som betyder "segrare"].
Timon [som betyder "ärbar"].
Parmenas [som betyder "en som står fast"].
Nikolaus [som betyder "folkets segrare"],
    en proselyt från Antiokia. [Eftersom han var en proselyt hade han först konverterat till judendomen från en hednisk tro. Sedan hade han blivit frälst och konverterat från judendomen för att bli en kristen.] [Samtliga sju förslag på män hade grekiska namn och tillhörde antagligen den grekisktalande judiska gruppen. Att ta hand om de faderlösa och änkorna är en viktig uppgift, se 2 Mos 22:22; Jak 1:27. Dessa sju män tjänade även på andra områden. I nästa stycke läser vi hur Stefanos ber för sjuka. När han dödas och en kraftig förföljelse bryter ut rör sig Filippus norrut till Samarien. Där verkar han som en evangelist och många kommer till tro, se Apg 8:5–8. Han kallas ofta evangelisten Filippus för att inte blandas ihop med aposteln med samma namn som var en av de tolv, se Luk 3:1; 6:14.]
Guds ord fortsatte att spridas och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även ett stort antal präster började lyda tron [genom att ta emot Jesus som Messias]. [Tro och lydnad hör ihop, se Apg 5:32; Rom 1:5.][Vid den här tiden tjänstgjorde totalt närmare 20 000 präster och leviter i templet. De var indelade i 24 avdelningar. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans. De flesta präster och leviter bodde inte i Jerusalem, se Luk 1:39–40; 10:30–32. Många av dessa var fattiga och försörjde sig på egen hand och hade lite gemensamt med den religiösa överklassen som saddukéerna representerade. Det stora antal präster som kom till tro kom antagligen från denna fattiga grupp. Antalet måste ha varit hundratals, om inte tusentals och detta måste ha väckt de judiska ledarnas avund.]
Mose blev undervisad i all egyptisk visdom (filosofi) och han var mäktig (kraftfull) i sitt tal och gärningar.
När han hörde de orden flydde han. Sedan levde Mose som främling i Midjans land där han [gifte sig och] fick två söner.
De som hade blivit förskingrade [på grund av förföljelsen i Jerusalem] vandrade omkring [från plats till plats] och predikade ordet [berättade det glada budskapet om frälsningen genom Jesus].
Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud.
Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de [Petrus och Johannes] tillbaka till Jerusalem. På vägen [hem till Jerusalem] förkunnade de evangeliet i många samaritiska byar. [Denna evangelisationssatsning som hade startats av den grekisktalande juden Filippus, fortsatte nu av två hebreisktalande judar!]
Därför tvekade jag inte heller att komma när ni sände bud efter mig. Så nu undrar jag av vilken orsak ni har bett mig komma?"
Ni känner till ordet (innehållet i budskapet) som Gud sände till Israels söner (barn), när han förkunnade de glada nyheterna (evangeliet) om frid (harmoni, lycka, välgång) genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som är Herre över allt.
Medan Petrus fortfarande talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet.
Apostlarna och bröderna runt om i Judéen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. [Petrus stannade några dagar i Caesarea, se Apg 10:48. Under tiden spred sig ryktet om vad som hänt snabbt.]
[Berättelsen går nu tillbaka till tiden just efter Stefanos martyrdöd, se Apg 8:4. Det har gått några år efter Jesu död och uppståndelse, och händelserna dateras till omkring 32-35 e.Kr.] De [grekisktalande judarna i Judéen] som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos, kom ända till:
[området] Fenikien,
[Benämning på den smala kustremsan norr om berget Karmel som var en del av den romerska provinsen Syrien. Här låg städerna Ptolemais, Tyros, Sarefat och Sidon, se Apg 21:3–7; 27:3.] [ön] Cypern och [staden] Antiokia [i Syrien].
[Staden låg i den romerska provinsen Syrien och hade en halv miljon invånare och var den tredje största staden i riket, bara Rom och Alexandria var större. Här fanns också en stor judisk befolkning.] De som hade flytt till dessa platser predikade ordet bara för judar.
Ryktet om detta kom till församlingen i Jerusalem, och de skickade då Barnabas till Antiokia. [Barnabas var en lämplig kandidat, han kände till området väl eftersom han var född på Cypern, se Apg 4:36.]
Guds ord hade framgång och spred sig alltmer.
När de kom fram till Salamis [öns handelscentrum längs med den sydöstra kusten] började de predika Guds ord i de judiska synagogorna. De hade också med sig Johannes [Markus] som hjälpreda (medhjälpare). [Båtfärden mellan Seleukia och Salamis tog två dagar. Barnabas var född på Cypern, vilket kan ha bidragit till att ön blev resans första mål, se Apg 4:36. Fram till Apg 13:13 nämns hans namn före Saulus, och han verkar vara den som initialt är den ledande. Det var antagligen också Barnabas idé att ta med hans kusin, Johannes Markus, se Kol 4:10. Han hade följt med Barnabas och Saulus från Jerusalem, se Apg 12:12, 25. Denne Markus blir senare också Markusevangeliets författare.]
Han fanns nära [var associerad med] Cyperns prokonsul Sergius Paulus som var en förståndig (intelligent) man. [Sergius Paulus hade den högsta romerska befattningen på ön. Lukas använder de exakta romerska termerna som varierade från plats till plats och årtionde från årtionde. Cypern hade blivit en prokonsulär provins med en prokonsul under den fjärde romerske kejsaren Claudius regeringstid, år 41-54 e.Kr. Tidigare hade ön varit styrd av en propraetor.] Sergius Paulus kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord.
Efter [den vanliga] läsningen av lagen och profeterna [som inledde samlingen i synagogan] skickade synagogföreståndarna ett meddelande [en förfrågan] till dem: "Män och bröder, om någon av er har ett uppmuntrande (uppbyggande) ord till folket, så säg det."
[Löftet är uppfyllt i Jesus:]
Män och bröder, söner av Abrahams släkt [judar] och ni andra [icke-judar] som fruktar (vördar) Gud! Till oss har ordet (budskapet) om denna frälsning blivit sänt.
Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord.
Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken.
När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade (tackade) Herrens ord. [Kanske speciellt över orden från Jesaja som talade om hedningarnas frälsning.] Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro. [Vad menas med att "att vara bestämd till att tro"? Bibeln är tydlig med att Gud vill att alla ska bli frälsta, se 1 Tim 2:4. Gud är inte partisk, se Rom 2:11. Två verser innan, i vers 46, står det att några "avvisade" tron, och här i vers 48 tar hedningar emot ordet. En människa måste acceptera frälsningen och vilja tro, se Heb 4:2. Samtidigt kan ingen bli frälst om inte Gud drar honom till sig, se Joh 6:44. Det finns en fin balans mellan den mänskliga viljan och Guds allmakt genom hela Bibeln. All frälsning sker i slutändan endast genom Guds nåd. Ser man denna vers i det större sammanhanget i Apostlagärningarna, så är Lukas poäng här att visa att även hedningar är "utvalda" att ta del av frälsningen.]
Herrens ord spreds [genom dessa nya troende] ut över hela området. [Staden Antiokia i Pisidien blev ett kristet centrum och evangeliet spreds härifrån till städer och byar i södra Galatien.]
Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. [Paulus och Barnabas hade ännu inte förstått vad folket sagt eftersom de talade på sitt eget folkmål.]
De predikade ordet i Perge och gick ner till [hamnstaden] Attaleia [dagens Antalya på Turkiets sydkust].
Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. [De messiastroende judarna omskar pojkarna, följde sabbatsvilan och åt koshermat. Det i sig var inget problem, Jesus och alla lärjungarna var ju judar som följde dessa regler. Frågan var hur man skulle göra nu när också kristna utan judisk bakgrund fanns med i gemenskapen. Hur skulle församlingen kunna vara enad om man inte ens kunde äta tillsammans?]
Efter en lång livlig diskussion (debatt med låsta positioner) [många hade talat, mycket hade sagts och en lång tid hade gått], reste sig Petrus och sade till dem: "Bröder, ni vet att Gud tidigare hade bestämt att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro. [De första icke-judar som Petrus fick dela evangeliet med var Cornelius och hans familj i Caesarea, se Apg 10. Församlingen i Jerusalem måste ha kommit ihåg denna händelse som skett drygt tio år tidigare, eftersom Petrus på en gång då kom till dem och berättade om vad som hänt, se Apg 11:1–18. ordet 'tidigare bestämt' kan både syfta på urminnes tider eller en kortare tid.]
Det stämmer överens med profeternas ord, där det står skrivet:
Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er (ordagrant "plundrat och rivit ner") med sin undervisning och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag [att undervisa att ni måste hålla hela den judiska lagen och att männen måste omskära sig].
Vi sänder alltså ut Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak.
Judas och Silas, som själva var profeter, uppmuntrade (tröstade, hjälpte, formande) och styrkte syskonen (bröderna och systrarna i tron) med många ord.
Men Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra.
[Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."
Sedan tog de [Paulus, Silas och Timoteus] vägen genom Frygien och Galatien [norrut], eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att [gå rakt västerut och] förkunna ordet i Asien.
De förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj.
Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!"
[Berea ligger knappt åtta mil väster om Thessalonike. Vandringen dit tar minst två dagar. Efter en dagstur längs med huvudvägen Via Egnatia vek de av söderut.] Folket där [den judiska befolkningen i Berea] var öppnare (mer vidsynta, hade en ädlare karaktär) än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor villighet (entusiasm) och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde. [Att budskapet som Paulus och Silas predikade att Jesus var Messias verkligen stämde med de hebreiska Skrifterna, Gamla testamentet.]
När judarna i Thessalonike fick veta att Paulus förkunnade Guds ord också i Berea, kom de dit och spred oro och hetsade upp folket [på samma sätt som de gjort i Thessalonike].
När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien [med medel från Filippi och Thessalonike, se 1 Thess 3:6; 2 Kor 11:8; Fil 4:15], började Paulus ägna sig helt åt att förkunna ordet [utan att behöva arbeta för sitt eget uppehälle som tältmakare, se vers 3]. Han vittnade för judarna att Jesus är den Smorde (Messias),
Han stannade hos dem i ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.
Precis när Paulus skulle öppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: "Om det handlat om något brott eller ett ondskefullt illdåd skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar.
Men eftersom detta är tvistefrågor om ord och namn och er egen lag får ni ta hand om det själva. Jag tänker inte (har ingen vilja) att bli en domare i sådana frågor." [Frågan gällde om Jesus verkligen var den Messias som Skrifterna talade om.]
Detta pågick under två års tid så att alla som bodde i [den romerska provinsen] Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord. [Paulus bedriver en lärjungaskola i Efesos som gör att evangeliet spred sig utanför Efesos. Människor från alla delar av Mindre Asien får höra evangeliet. Församlingar startas i närbelägna städer som Smyrna, Sardes, Filadelfia, Hierapolis, Laodikeia och Kolossai. Under denna tid skriver Paulus också första brevet till Korint, se 1 Kor 16:8. Paulus skriver antagligen också ännu ett brev till Korint, "tårarnas brev", som dock inte finns bevarat, se 2 Kor 2:3–4; 7:8.]
Så fick ordet framgång genom Herrens kraft och visade sin styrka.
Om nu Demetrius och hans hantverkare vill väcka åtal mot någon, så finns det domstolar och ståthållare. Där kan de anklaga varandra.
Efter det som hänt här i dag riskerar vi att anklagas för uppror. Vi kan ju inte ge något skäl om vi ska stå till svars för det här kaotiska mötet."
Han reste genom Makedonien och talade många uppmuntrande ord till syskonen (bröderna och systrarna i tron). Därefter kom han till Grekland. [Grekland är det mer folkliga namnet på den romerska provinsen Achaia, se Apg 18:12; 19:21.]
Den första dagen i veckan [på söndagen] var vi samlade till brödsbrytelse. [Man hade med sig mat och man åt tillsammans, se 1 Kor 11:20–21. Samlingen började vid solnedgången, efter arbetsdagens slut.] Paulus samtalade (förde en dialog, diskuterade) med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han med sitt tal ända till midnatt.
Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig).
Nu överlämnar (anförtror) jag [Paulus] er åt Gud, och hans nåderika ord (budskapet om hans kraft och oförtjänta favör) [dvs. Bibeln, Guds skrivna ord], som har kraft att bygga upp er och ge er ett arv bland alla som är helgade (avskilda, renade).
I allt (genom att vara ett exempel som ni kan följa) har jag visat er att ni genom att arbeta hårt på detta sätt ska hjälpa de svaga (fattiga, sjuka). Kom ihåg Herren Jesu egna ord som han sade: 'Det är saligare (mer glädjefyllt) att ge än att få.' "[De sista orden från Paulus till församlingsledningen i Efesos är känsloladdade. Men är det inte arrogant av Paulus att hela tiden peka på sitt eget liv och vad han har gjort? Det kristna livet handlar inte bara om vad man säger, utan också vad man gör, se Jak 2:14–26. Jesus fördömde fariséerna för att inte leva som de lärde, se Matt 23:3. En sann kristen ledare måste kunna säga: "Gör som jag i allt", om budskapet ska vara trovärdigt. Citatet från Jesus finns inte med i evangelierna, men liknar inledningen till Bergspredikan, se Matt 5:3–11. Bara en bråkdel av allt vad Jesus sade och gjorde skrevs ned, se Joh 21:25.]
Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet.
Ända tills nu hade de [folkskaran] lyssnat på Paulus [då han gett sitt vittnesbörd på den arameiska dialekten], men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!"

Romarbrevet (8)

Absolut inte! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare, som det står skrivet [Ps 51:6]:
För att du ska få rätt i dina ord
    och vinna när man går till rätta med dig (när du dömer).
[I det första exemplet visar Paulus att både Isak och Ismael var Abrahams barn, men löftet gällde Isak.] Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel,
Detta ord [från 1 Mos 18:10, 14] var nämligen ett löftesord: "Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son."
Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden."

Du ska inte begå äktenskapsbrott (vara otrogen din make/maka).
Du ska inte dräpa (mörda).
Du ska inte stjäla.
Du ska inte ha begär. [Från den andra stentavlan räknar Paulus upp fyra bud som alla har att göra med relationer till våra medmänniskor. I stället för att börja med "dråp" skiftas ordningen så att "äktenskapsbrott" blir det första budordet i uppräkningen, se 2 Mos 20:13–15, 17; 5 Mos 5:17–21.] Dessa och alla andra [totalt 613] budord kan sammanfattas i detta ord:
"Du ska [osjälviskt] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv." [3 Mos 19:18]
Därför ska var och en av oss själv stå till svars (göra räkenskap) inför Gud.
Jag vågar inte tala om annat än det som den Smorde (Messias, Kristus) har gjort genom mig för att föra hedningarna till lydnad, genom ord och gärning,

1 Korintierbrevet (17)

I allt är ni rikligt utrustade (fyllda, rika) i honom,
    i allt tal och i all kunskap (insikt),
För den Smorde (Messias, Kristus) har inte sänt mig [som huvudsakliga kallelse] för att döpa,
    utan för att förkunna evangeliet (det glada budskapet). Inte med mänsklig visdom i ord (god retorik, vältalighet), om det vore så skulle den Smordes (Kristi) kors vara utan verkan (utan värde, uttömd på innehåll). [Även om Paulus primära uppgift och kallelse inte var att döpa så finns dopet med som ett viktigt steg i tron. Hade det inte varit så skulle Paulus inte ens döpt de tre personer han nämner. Troligen överlät han uppgiften att döpa till de lokala församlingarna, på samma sätt som Jesus överlät den uppgiften till sina lärjungar, se Joh 4:2. Dopet är en viktig del i frälsningen, men inte liktydigt med frälsningen, se även Matt 28:19; Apg 2:41; 8:36. Det är sorgligt att det uppstått splittringar på grund av olika dopsyn, när Paulus just tar upp denna fråga här i ett sammanhang som handlar om enhet, och är tydlig med att det är evangeliet som frälser, inte dopet.
    Denna vers fungerar också som en övergång till en sektion som handlar om mänsklig vishet i förhållande till korset. Korintierna, som var greker, älskade mänsklig filosofi och deras filosofer var nationalhjältar. Det fanns förmodligen grupperingar inom församlingen som försökte intellektualisera evangeliet.]
För talet om korset är en dårskap (absurt)
    för dem som går förlorade [just nu är på väg mot evig död],
men för oss som blir frälsta [på väg mot evigt liv]
    är det en Guds kraft. [Det är talet om korset som är en dårskap, inte att de kristna ska bete sig dåraktigt! Vi ska i stället i respekt och vänlighet berätta om tron, se 1 Pet 3:15–16.]
[Paulus tar också sig själv som ett exempel på hur Guds vishet är högre än mänsklig vishet.] För min del, när jag kom till er syskon (bröder och systrar i tron),
    var mitt budskap som jag förkunnade om Gud inte dominerat av fantastiskt tal (retorik) eller visdom.
varken mitt tal (framförande) eller mitt budskap (min predikan) byggde på övertalning (förförande argument) av "visdom", utan i överbevisning (en manifestation) i Ande och i kraft.
Vi sätter ord till dessa sanningar, men inte med ord som mänsklig visdom lär ut (dikterar), utan som Anden lär ut, genom att kombinera (sammanställa) andliga sanningar med andliga ord [till den som har den helige Ande].
Men jag kommer snart till er, om Herren vill, och då får jag veta hur det är, inte med orden utan med kraften hos dem som är uppblåsta.
För Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Till en ges genom Anden [kraften att tala] ord av vishet [ett vägledande ord i en speciell situation].
Till en annan ges [kraften att ge] ord av kunskap [insikt om något som Gud på ett övernaturligt sätt uppenbarar] genom samma Ande.
[Skillnaden mellan vishet och kunskap är att vishet handlar om hur kunskap ska appliceras i en viss situation. ord av vishet handlar ofta om hur konflikter ska lösas och skapa enhet vilket betonas i föregående verser, se vers 4–6. Ett exempel på ord av vishet är när Salomo fick fram vem som var barnets verkliga moder i en vårdnadstvist, se 1 Kung 3:16–28. Flera exempel finns i Apostlagärningarna där ord av vishet hjälper till att strukturera upp matutdelningen och senare hur Jakobs ord löser en stor konflikt, se Apg 6:2–4; 15:19–22.
    Exempel på ord av kunskap är när Jesus ber Petrus att gå ner till sjön där han vet att en fisk kommer att ha ett silvermynt i sin mun som de ska använda till tempelskatten, se Matt 17:24–27. Andra exempel är när Jesus talar till Natanael och kvinnan vid brunnen, se Joh 1:47–48; 4:16.]

Så är det också med er.
Om ni inte talar begripliga ord med era tungor,
    hur ska man då kunna förstå vad ni säger?
talar ni ut i tomma luften.
Men i församlingen vill jag hellre tala
    fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra
    än tiotusen [myriader av ord] med tungomål.
Var det kanske från er som Guds ord gick ut,
    eller var det bara till er det kom? [Det är oklart vilken lag Paulus syftar på i vers 34. Normalt brukar detta grekiska ord nomos syfta på Mose lag. Det finns dock ingen lag som säger att kvinnan ska vara tyst. Tvärtom, i Ps 68:12 står det: "Herren låter sitt ord förkunnas, stor är skaran av kvinnor som kommer med glädjebudet." Även Joel 2:28 är tydlig med att både kvinnor och män ska profetera.
    En alternativ förklaring är att vers 34–35 är ett citat från en judisk-kristen grupp i församlingen som ville tysta kvinnorna. Paulus har svarat på flera brevfrågor tidigare, se 1 Kor 7:1, 25; 8:1. Paulus två motfrågor: "Var det kanske från er som Guds ord gick ut, eller var det bara till er det kom?" blir då riktade till män som förvränger Guds ord och försöker hindra kvinnor från att tala. Jesus refererar också på liknande sätt till fariséernas tillägg och utläggningar av lagen, se Matt 5:17–48.
    Paulus instruktioner var tydliga och förstods av hans samtid. Tyvärr vet vi ganska lite om hur de första kristna firade gudstjänst och klädstilen som diskuteras i 1 Kor 11:2–16. Det blir därför svårt för oss att helt förstå dessa ord. Att då ensidigt använda dessa verser som ståndpunkt för eller emot kvinnors tjänst i församlingen är vanskligt. Det som dock är helt klart är att Paulus inte säger emot sig själv och tystar de kvinnliga profeterna och bedjarna i kapitel 11!]
Genom den [tron] blir ni frälsta (trygga, upprättade, bevarade, helade, försörjda, befriade, fria från synd och har evigt liv med Gud efter döden), om ni nu fortfarande håller fast vid det jag predikade för er, annars har er tro varit bortkastad.
När det som är förgängligt
    har iklätt sig det oförgängliga,
och detta som var dödligt
    har iklätt sig odödlighet, då ska det bli som det står skrivet:
    "Döden är uppslukad i seger!" [Jes 25:8]

2 Korintierbrevet (9)

Så sant som Gud är trofast och menar vad han säger, har inte vårt tal till er varit "ja och nej". [Vi har inte sagt "ja, vi kommer", men egentligen menat "nej, vi kommer inte".]
Vi är inte som många andra [falska apostlar, se 11:13], som säljer Guds ord för egen vinning. [ordet beskriver en försäljare som bjuder ut sina dagligvaror på marknaden. ordet har en negativ klang och antyder både girighet och stora mellanskillnader. Sanningen står inte högt i kurs, överdrifter och lögner används obehindrat. Paulus motsäger inte att en predikant får betalt, det talar han för i 1 Kor 9:1–18. Problemet är om det finns orena motiv.] Nej, i den Smorde (Kristus) predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt, vi använder inga knep [samma ord används för Satans list i 2 Kor 11:3], vi förfalskar (förvränger) inte Guds ord.
I stället lägger vi öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete. [Till skillnad från falska lärare med oärliga metoder, se 2 Kor 2:17; 3:1; 11:13–15.]
Det var Gud [personligen] som i den Smorde försonade (återupprättade) världen med sig själv. Han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde oss budskapet om denna försoning.
i sanningens ord (budskap) [en förkunnelse efter Guds ord],
i Guds kraft (förmåga) [med den kapacitet Gud har, se 1 Kor 2:4–5].

3. Tjänstens kontraster


Med rättfärdighetens högra och vänstra vapen
[svärdet för attack och skölden för försvar, se Ef 6:16–17; Heb 4:12; 1 Joh 5:4 – ett rättfärdigt liv är det bästa vapnet för både anfall och försvar],
På samma sätt som ni överflödar,
    i allt:
    
    i tro [1 Kor 12:9],
    
    och tal [som tungomål, profetia, se 1 Kor 1:5]
    
    och kunskap [insikt i andliga frågor, se 1 Kor 13:2],
    med all
    
    hängivenhet [iver i att göra det som är gott]
    
    och kärlek som ni känner för oss,
    se därför till att ni också överflödar i denna nåd [finansiella gåva]. [Paulus ger räknar upp sex gåvor uppdelade i två grupper om tre:
    tro, tal, kunskap;
    hängivenhet, kärlek, nåd.
Varje grupp börjar med det grekiska ordet pas som översätts "i all" eller "med all".]
Han [syftar troligen på den som ledde motståndet mot Paulus i Korint] säger:
"Hans brev har tyngd och kraft [se 2 Kor 7:8],
    men när han kommer själv är han svag (hans fysiska utseende och framförande imponerar inte)
    och man föraktar hans ord." [Det finns utombibliska källor från 200-talet som beskriver Paulus som kortväxt, flintskallig med stora ögonbryn. Vi kan dock inte veta hur han såg ut. I jämförelse mellan Paulus och Barnabas kan det tolkas att Barnabas var mer tilltalande, eftersom han liknades vid Zeus den störste guden, och Paulus var hans talesman, se Apg 14:8–12. Inom antika talkonsten ansågs ett attraktivt utseende lika viktigt som talet. Den grekisk-romerska stoiska filosofen Epiktetos skriver om detta i "Handbok i livets konst" omkring 125 e.Kr.]
Den som säger så ska veta att sådana vi är i ord, i våra brev på håll, sådana är vi också i handling när vi är hos er.
Även om jag inte är någon vältalare [inte följer de grekiska filosofernas retoriska stil] saknar jag inte kunskap, och den har vi alltid och på alla sätt lagt fram för er.

Galaterbrevet (2)

För hela lagen [allt vad Mose undervisade] har uppfyllts i detta enda ord [kan sammanfattas i budordet]:
"Du ska [osjälviskt och utgivande] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv." [3 Mos 19:18]
Låt den som undervisas i ordet [evangeliet – det glada budskapet, se Ef 1:13] dela med sig till (delta med) den som undervisar i allt gott (i varje god sak). [Det grekiska substantivet koinonos beskriver en kompanjon, partner – någon som är gemensamt delaktig och delar med sig.]

Efesierbrevet (4)

I honom har ni också hört det sanna ordet, det glada budskapet om er frälsning (befrielse, bevarande, helande, trygghet), och satt er tro (tillit) till honom. Ni blev beseglade (märkta) med den utlovade helige Ande (ni har fått den helige Andes sigill).
Låt inte ofruktbart (smutsat, ruttet) tal komma ut genom er mun, utan bara sådant som är gott och hjälper till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör det.
Låt ingen bedra er med tomt prat (grundlösa argument, ursäkter) [som tonar ner allvaret med sexuell orenhet och materiellt habegär], för genom sådana synder kommer Guds vrede (straffdom) över olydnadens barn.
Även för mig – [be] att när jag öppnar min mun skulle ett ord (gr. logos) ges mig att i frimodighet tillkännage (kungöra, förkunna, proklamera) evangeliets mysterium [de goda nyheterna som nu är uppenbarade]

Filipperbrevet (4)

och de flesta syskonen (bröderna och systrarna i tron) har genom mina bojor fått ny frimodighet, och de vågar nu mer än någonsin tala (berätta, predika) Guds ord [vågar bryta tystnaden och agera oavsett konsekvenserna]. [Pretoriet syftade ursprungligen på generalens tält i ett romerskt militärläger. ordet praetor betyder ordagrant "den som går i spetsen". På Paulus tid hade betydelsen utvidgats till att beskriva både det militära högkvarteret i Rom och i provinshuvudstäderna. Samma ord, pretoriet, används för den plats där Jesus förhörs av Pilatus, vilket troligen är i Antoniaborgen norr om templet i Jerusalem, se Joh 18:28. Förutom platsen kunde ordet också syfta på soldaterna som ingick i det kejserliga livgardet. I denna specialstyrka ingick flera tusen soldater. Antalet varierar för varje kejsare, ursprungligen var de 8 000. Under kejsar Neros styre, när Paulus skriver detta brev, var de omkring 5 000. Paulus satt fängslad i Rom och var troligen fastkedjad, i handen eller vristen, vid en soldat i fyratimmarspass. Ryktet om honom spred sig bland alla dessa i livgardet och även till "alla andra" soldater och tjänstefolk där, se vers 13. Många verkar ha blivit troende eftersom "de som hör till kejsarens hus" hälsar i brevets avslutning, se Fil 4:22. Det finns flera kopplingar mellan pretoriet och Filippi. Många pensionerade soldater bodde i Filippi. Man har också hittat kopparmynt i Filippi från den här tiden med inskriptionen Kohor prae Phil. På svenska "Preatoriets kohort i Filippi", där en kohort var en bataljon bestående av 600 soldater. Detta antyder att många av de pensionerade soldaterna i Filippi kom just från kejserliga livgardet. Nyheten att Paulus var känd av hela kejserliga livgardet i Rom, måste glatt veteranerna i Filippi. De tänkte förmodligen på sina yngre kollegor som fortfarande tjänstgjorde där, som nu hade fått höra evangeliet.]
när ni håller fast vid livets ord [evangeliet – det glada budskapet]. Då blir ni till ära för mig (jag kan vara stolt) på den Smordes (Kristi) dag [domens dag]. Jag har inte löpt förgäves [som en löpare i ett sprinterlopp som inte vunnit] eller arbetat förgäves.
Ni vet ju själva, filipper, att när evangeliet (det glada budskapet) var nytt och jag hade lämnat Makedonien, då var det ingen annan församling än er som gick in i gemenskap med mig (partnerskap) och öppnade upp ett konto så att man kunde föra bok över utgivet och mottaget.
Inte så att jag söker själva gåvan, utan vad jag söker är att ni ska få en riklig frukt av gåvan ni ger.

Kolosserbrevet (7)

på grund av (genom) hoppet
    som väntar er (finns i säkert förvar, finns reserverat för er) i himlen. [ordet "på grund av", gr. dia, kan syfta tillbaka på Paulus tacksamhet i vers 3, men troligast hör det ihop med den föregående versen och då blir betydelsen att deras himmelska hopp har sporrat dem till "tro och kärlek". Tron blickar upp till Gud, kärleken ut till andra och hoppet ser framåt. Tron vilar på vad Jesus gjort, kärleken verkar nu och hoppet ser fram mot framtiden. orden tro, kärlek och hopp återfinns ofta i Paulus brev, se 1 Thess 1:3; 1 Kor 13:13; Rom 5:1–5; 12:6–12.]Detta hopp har ni redan hört om i sanningens ord, evangeliet (det glada budskapet)
Dess tjänare har jag blivit genom det uppdrag som Gud gav mig för er skull: att överallt predika Guds ord,
Dessa mänskliga regler ser ut att ha ett sken av vishet, med sin självpålagda fromhet, sin ödmjukhet och sin asketism (stränga kroppsliga disciplin, späkning), men de har inget värde förutom att tillfredsställa köttet (den fallna naturen).
Låt den Smordes (Kristi) ord (gr. logos – i singular) rikligen bo i (hos) er, när ni
    med all vishet undervisar (lär ut; instruerar)
    
    och vägleder (förmedlar förståelse, milt varnar, förmanar) varandra;
när ni sjunger
    psalmer [från Psaltaren, men även andra bibelböcker],
    hymner [mänskligt komponerade lovsånger] och
    andliga sånger [generell term – kan också syfta på sång i anden, se 1 Kor 14:15]
med tacksamhet i era hjärtan till Gud [över den nåd han villigt sträcker ut]. [En parallell till denna vers finns i Ef 5:18–21, där uppmaningen är att låta sig uppfyllas av Anden. Paulus visar på vikten av ordet och Anden i den troendes liv.]
Och allt vad ni gör (vill göra) [vad det än skulle vara] i ord eller i handling (gärning), gör allt [alla dessa saker] i Herren Jesu namn, samtidigt som ni tackar Gud Fadern genom honom. [Det första "allt" står i singular i grundtexten vilket gör att varje enskild sak i livet betonas, men också att ord och handling följs åt och bildar en enhet, se även Jak 1:22; Matt 25:35–40; Heb 13:16. Det sista "allt" står i plural, dvs. "alla saker".]
Be också för (runtomkring – gr. peri) oss [Luk 6:28], att Gud öppnar en dörr för ordet [nya möjligheter och situationer öppnas] så att vi kan predika den Smordes (Kristi) mysterium (hemlighet), för vars skull jag är fängslad (i kedjor) [här i Rom].
Ert tal ska alltid vara vänligt (välbehagligt; med nåd), kryddat med salt, så att ni vet hur ni ska (bör: hur det är nödvändigt att) [specifikt] svara var och en. [Salt förhöjer smak, förhindrar förruttnelse och väcker törst. Jesus betonar nödvändigheten av att behålla sin sälta gentemot omvärlden, se Matt 5:13; Mark 9:50.]

1 Thessalonikerbrevet (9)

för vårt evangelium [det glada budskapet vi predikade] kom till er inte bara i ord utan också med
    
    kraft [under och tecken] och
    
    den helige Ande [som överbevisade er om synd, gav er tröst, glädje] och
    
    full visshet [om er omvändelse],
    på samma sätt som
ni vet hur vi levde bland er (vilka män vi var) för er skull. [Till skillnad från grekiska filosofier, som bara byggde på läror med ord, hade thessalonikerna fått ta emot evangeliet som förändrade deras liv. De hade också själva sett hur Paulus, Silas och Timoteus levt sina liv bland dem.]
Ni blev våra efterföljare, ja, Herrens, när ni mitt under svåra lidanden tog emot ordet med den glädje som den helige Ande ger. [Lidande och glädje nämns i samma mening. Den troendes glädje i den helige Ande är oberoende av yttre omständigheter.]
Från er har Herrens ord genljudit (som åska, en trumpetsignal eller ett eko), inte bara i Makedonien och Achaia, utan överallt har er tro på Gud blivit känd så att vi inte behöver säga något mer. [De troende i Thessalonike hade varit med och bidragit finansiellt över sin förmåga, trots att de inte hade så mycket själva, se 2 Kor 8:1–8.]
Vi uppträdde aldrig med smickrande tal (anpassade inte sanningen utifrån den allmänna opinionen),
    det vet ni.
Vi agerade inte med dold girighet som motiv (vi exploaterade inte er för vår egen ekonomiska vinning),
    det är Gud vårt vittne till.
[Paulus tar upp tråden av tacksägelse från 1:2-5 och ger ytterligare orsaker till att tacka Gud för församlingen i Thessalonike.] Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som ni hörde [när vi predikade] och välkomnade det [i era hjärtan], inte som människors ord utan så som det verkligen är:
Guds ord som är verksamt i er som tror.
[2 Tim 3:16; 2 Pet 1:20–21; Ps 19:7–9]
Vi säger er detta enligt ett ord från Herren:
Vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade.
Därför [eftersom vi då alltid kommer att få vara med Jesus],
    trösta (uppmuntra) varandra med dessa ord. [talet om Jesu återkomst är inte tänkt att skrämma. Det blir en dag då vi får vara med Jesus och får återse de som gått före.]

2 Thessalonikerbrevet (5)

att inte plötsligt tappa fattningen (skakas, svaja). Låt er inte skrämmas av
    någon ande [andligt, profetiskt inspirerat uttalande],
    något ord [rykte, uttalande, tolkning av bibeltext]
    eller [falskt] brev,
som påstås komma från oss och som säger att Herrens dag är här. [Den hårda förföljelsen av de kristna i detta område, tillsammans med falska profetiska ord, rykten och brev hade gjort att man trodde att Herrens dag redan inträffat. De trodde de levde i vedermödan. Anledningen till att de så snabbt hade blivit vilseledda kan vara att de inte var förankrade i Skriften. I jämförelse hade de troende i Berea, strax söder om Thessalonike, ett ädlare sinnelag eftersom de varje dag forskade i Skrifterna för att verifiera och själva förstå vad Paulus sagt, se Apg 17:11. I Berea, till skillnad från thessalonikerna, trodde man inte bara på något påstått ord eller brev om det inte stämde med Bibelns budskap.]
Stå därför fasta och håll er till den undervisning ni har fått, muntligt eller genom brev.
uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i gärning och ord.
Till sist, kära syskon (bröder och systrar i tron), be (vädja) för (runtomkring – gr. peri) oss att Herrens ord ska [kunna] spridas snabbt (gr. trecho, får fri väg att löpa – sitt lopp) och bli ärat (förhärligat; att det får bli högt aktat – som en segrande vinnande löpare), precis som [också skedde] hos er.
Om någon [i församlingen] inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på den personen och umgås inte med honom så att han får skämmas.

1 Timoteusbrevet (8)

Detta är ett ord att lita på (trovärdigt) och värt att helt ta till sig:
"Den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har kommit till världen för att frälsa (rädda, hela, befria) syndare",
    och bland dem är jag den störste (överst i rang). [Denna fras "detta är ett ord att lita på" används totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: 1 Tim 3:1; 1 Tim 4:9; 2 Tim 2:11; Tit 3:8. Det är fundamentala sanningar i den kristna tron.
    Man kan se en tydlig utveckling i Paulus ödmjukhet när han beskriver sig själv. Omkring 55 e.Kr. kallar han sig "den minste bland apostlarna", se 1 Kor 15:9. Några år senare omkring 61 e.Kr. beskriver han sig som "den minste bland alla heliga", se Ef 3:8. och här, i mitten på 60-talet e.Kr., kallar han sig "den störste bland alla syndare".]
[Församlingen behöver ledarskap. Den bibliska modellen visar alltid på ett delat ledarskap: Jesus sände ut lärjungarna två och två; det finns fem tjänstegåvor i Ef 4:11; församlingsledarna omnämns alltid i plural, se Apg 20:17. Det grekiska ordet för församlingsledare är episkopos (singular) – "en som vakar över" och beskriver en församlingsledares uppgift. Samma män, från Efesos, som i Apg 20:17 kallas äldste, gr. presbyterous (plural), kallas i Apg 20:28 episkopous (plural). Även här i brevet till Timoteus används båda dessa grekiska ord i plural synonymt, se 1 Tim 5:17.] Detta är ett ord att lita på (trovärdigt):
"Den som längtar (söker, sträcker sig efter) att vara en församlingsledare (gr. episkopos – "en som vakar över")
    eftersträvar en god (ädel) uppgift." [Det primära i församlingens ledarskap är Guds Ande som kallar ledare och lägger denna längtan på hjärtat, se Apg 20:28. Det är församlingens uppgift att se och bekräfta de som är kallade till denna uppgift, se 1 Thess 5:12. Detta är andra gången denna fras, "detta är ett ord att lita på", används av totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: 1 Tim 1:15; 1 Tim 4:9; 2 Tim 2:11; Tit 3:8.]
Det helgas genom Guds ord och förbön [samma ovanliga ord används också i 1 Tim 2:1]. [Dessa falska lärare som härjade i Efesos var föregångare till andra århundradets gnostiker. Redan här syns den starka dualismen där anden är god och allt mänskligt är ont. Man lärde att alla kroppens behov var onda, vilket Paulus går emot. Självklart kan människan missbruka sexualiteten och mat, men i sig självt är detta något gott om det används som Gud har tänkt det.]
När du lägger fram detta för syskonen (bröderna och systrarna i tron) är du en god tjänare till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus som hämtar näring ur trons och den goda lärans ord som du har följt.
Detta är ett ord att lita på (trovärdigt) och värt att helt ta till sig. [Frasen "Detta är ett ord att lita på" syftar troligtvis på vers 8 och då främst sista delen, men kan också syfta vers 10. Frasen används totalt fem gånger i pastoralbreven. Tidigare i 1 Tim 1:15; 3:1, och även i 2 Tim 2:11 och Tit 3:8.]
Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var (fortsätt att bli) ett föredöme för de troende i
    ord och handling (uppförande, sätt att leva sitt liv),
    
    i kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
    tro (trofasthet) och renhet. [I den här kulturen var man ung upp till 40 års ålder. Om Timoteus var omkring 15 år när Paulus tog med sig honom på sin andra resa, se Apg 16:1, var han nu i 30-årsåldern.
    Av dessa fem egenskaper är de två första yttre egenskaper som är lätta att se. Paulus ville att Timoteus skulle vara känd för att tala visa ord i stället för ogenomtänkta hetsiga ord och också leva som han lärde. De två sista egenskaperna, tro och renhet, är inte direkt synliga, utan har mer med inre karaktär att göra. ordet tro syftar både på tron på Gud och på trofasthet i ett uppdrag. Centralt, i mitten av dessa fem egenskaper, finns den osjälviska, utgivande kärleken som drivkraft för allt en kristen gör. Det bästa sättet att visa på den rätta vägen är att leva efter den själv.]
De äldste som sköter sin ledaruppgift väl ska ni anse värda dubbel heder [tillräckligt finansiellt stöd, kanske dubbelt så mycket stöd som en änka fick, se vers 3], särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning.
Om någon sprider andra läror och inte håller sig till vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) sunda (hälsosamma) ord och den lära som hör till gudsfruktan [evangeliet, till skillnad från myter, se 1 Tim 4:7–10],

2 Timoteusbrevet (7)

Som mönster för en sund förkunnelse ska du ha de ord som du har hört av mig, i tro och kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.

som jag får utstå lidande för,
    till och med att bli bunden (fängslad, bära kedjor och bojor) som en kriminell,
    men Guds ord är inte bundet (fängslat, har inte kedjor och bojor).
Detta är ett ord att lita på (trovärdigt):
Om vi har dött med honom (vilket vi gjort),
    ska vi också leva med honom.
Gör allt du kan för (var ivrig; skynda dig) att bestå provet [att visa dig redo till tjänst] inför Gud, likt en [oblyg] arbetare som inte har någon anledning att skämmas, och som rätt (korrekt och precist) hanterar (delar, tillämpar, utlägger) sanningens ord. [ordet "rätt hanterar", gr. orthotomeo, återfinns bara här i NT. Det används dock två gånger i den grekiska översättningen av GT och översätts "gör vägen rak", se ords 3:6; 11:5. Grundbetydelsen syftar på att bygga en rak väg, men även att "skära rakt" med innebörden att plöja rakt eller skära till ett stenblock. Irrlärare försökte leda bort på andra vägar, men Timoteus uppmanas att anlägga en rätt väg. Användningen här anspelar också på att vandra den rätta vägen, att själv göra det rätta genom att följa och tillämpa sanningen.
    När en romersk väg anlades spände man upp ett snöre mellan två punkter för att få en rät linje. I sammanhanget talas det om de dödas uppståndelse, se vers 18. De två hållpunkter som en sund kristen undervisning bör fästas upp på är Jesu första och andra ankomst. Ett ensidigt fokus på att han har kommit kan leda till världslighet, på samma sätt som ett ensidigt fokus på hans andra tillkommelse kan leda till överandlighet.]
och deras ord kommer att sprida sig som gangrän (kallbrand). [Gangrän är en sjukdom där kroppens vävnad dör på grund av dålig blodförsörjning eller allvarlig bakterieinfektion. Uppstår ofta i illa skötta sårskador och sprider sig till närliggande vävnad. Botemedlet är alltid att ta bort den döda vävnaden och nu för tiden även behandla med antibiotika om det är en infektion.] Till dem hör Hymeneus [ett ovanligare namn, sannolikt samma man som struntat i Paulus tidigare varning, se 1 Tim 1:20, och troligen fått lämna gemenskapen] och Filetus,
Predika ordet (gör budskapet allmänt känt),
    var redo i tid och otid (oavsett omständigheter). Förmana (överbevisa om synd och uppmana till omvändelse),
tillrättavisa skarpt (ge tydlig varning) och
uppmuntra (trösta, hjälp, inbjud) med
    outtröttligt tålamod (balanserat temperament som har överseende när någon gör fel) och
    undervisning (doktrin, tydliga instruktioner om hur man gör det rätta). [I uppmuntran ingår att tålmodigt förklara och instruera om vad Bibeln säger i olika frågor. När någon förmanas eller tillrättavisas måste denne få reda på anledningen till detta, och bli uppmuntrad och få undervisning om hur denne ska ändra sitt beteende. De tre verben förmana, tillrättavisa och uppmuntra har inte och-tecken mellan sig i grundtexten. Detta skrivsätt betonar att själva slutsatsen och anledningen kommer i vers 3–5.]
Du själv måste också vara på din vakt mot honom, för han har gjort kraftigt motstånd mot vår förkunnelse. [Alexander var ett vanligt namn. Det kan vara samma man som omnämns i Apg 19:33–34, eller mer troligt personen i 1 Tim 1:20.]

Titusbrevet (5)

och när tiden (en särskild tid som börjar vid en specifik händelse) var inne
    uppenbarade han sitt ord genom den förkunnelse som anförtrotts mig
    på Guds, vår Frälsares, befallning.
hålla fast vid lärans tillförlitliga ord,
    så att han både kan uppmuntra med sund (hälsosam, rätt) undervisning
    och tillrättavisa motståndarna.
att leva anständigt och rent, att vara husliga och goda och underordna sig sina män så att Guds ord inte blir hånat.
Den ska vara sund och oklanderlig, så att din motståndare måste skämmas när han inte har något ont att säga om oss.
Detta är ett ord att lita på (trovärdigt). [Syftar på de föregående verserna, se vers 4–7. Samma fras används totalt fem gånger i pastoralbreven, se 1 Tim 1:15; 3:1; 4:9; 2 Tim 2:11.] Jag [Paulus] vill att du [Titus] ständigt med kraft (frimodigt, uppmuntrande) inskärper det, så att de som tror på Gud ser till att sysselsätta sig med att göra goda (ärbara) gärningar. Det är gott och nyttigt för alla människor.

Hebreerbrevet (12)

För om redan det ord som gavs genom änglar [Mose lag, se Apg 7:53] stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff,
För det glada budskapet har blivit predikat för oss också, på samma sätt som för dem [israeliterna i öknen]. Men för dem blev budskapet de hörde till ingen nytta, eftersom de inte kombinerade (förenade, blandade) det med tro.
För Guds ord (gr. logos) är levande och verksamt (aktivt, effektivt, kraftfullt – gr. energes) och skarpare [mer genomträngande och hjälper långt mer] än något tveeggat svärd. Det tränger till och med igenom så långt att det delar:
själ och ande,
leder och märg, och urskiljer (granskar; avgör och dömer mellan) hjärtats
tankar (känslosamma överväganden; reflektioner)
    och uppsåt (intentioner; moraliska insikter) [där idéer och uppfattningar föds]. [Grekiskans ordagranna innebörd av "tveeggat svärd" är "svärd med två munnar som en flod". ordet som utgår från Guds mun utgör den ena sidan av svärdet och när vi med vår mun talar ut Guds ord utgör det den andra sidan.
    Versen har tre ordpar: själ/ande, leder/märg och hjärtats tankar/uppsåt. Centralt finns en liknelse från kroppens skelett – osynligt för ögat, men som ändå påverkar hela kroppen. ordningen i varje par visar att leden illustrerar själ och tankar och märgen ande och uppsåt. På samma sätt som leden är rörlig är själen ombytlig och de känslosamma tankarna föränderliga. Och liksom märgen producerar blodkroppar inuti den fasta benstommen och är källan till liv, se 3 Mos 17:11, så utgör människans ande hennes inre liv. En människas innersta inställning och djupa övertygelse föder hjärtats uppsåt.]
Inför Gud är ingenting skapat dolt, allt är naket och exponerat (öppet) för hans ögon. Inför honom måste vi alla stå till svars (öppet redovisa räkenskap för våra liv). [ordet "exponerat" används endast här i Nya testamentet och betyder ordagrant "nacken böjd bakåt, öppen och exponerad". Det beskriver en brottare som tar ett avgörande grepp på sin opponent och böjer bak hans huvud och segervisst visar upp hans ansikte inför åskådarna. Det kan också beskriva hur nacken på ett djur som ska offras böjs bak och exponeras för kniven. Prästen som ska offra öppnar upp djuret och ser in i alla delar. Särskilt sista betydelsen passar in i sammanhanget med det tveeggade svärdet.]
[Nu följer den tredje varningen av fem i detta brev. Varningen som handlar om andlig omognad ramas in av undervisning om Melkisedek.] Angående detta har vi mycket att säga men det är svårt att förklara, eftersom ni blivit så tröga (ovilliga) att höra (lata att ta till er andlig insikt). [Ämnet om Melkisedek tas upp grundligt senare i Heb 7:1–10:18.]
För den som bara lever av mjölk är inte mogen för en undervisning om rättfärdighet, för han är fortfarande ett barn [andligt omogen].
Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [Heb 5:12] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen). Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]:
Omvändelse från döda gärningar
    och tro på Gud,
Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen, insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.
till basunljud
    och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. [Folket fruktade Gud, se 2 Mos 19:16, och bad Mose fungera som en medlare, se 2 Mos 20:19.]
Kom ihåg era ledare som gav er (talade, förklarade) Guds ord. Studera noga (reflektera över) resultatet av deras liv (utgången; hur de fick sluta sina liv), och imitera (kopiera; ta som exempel) deras tro (trofasthet). [Många av de första församlingsledarna var nu döda – flera hade dött martyrdöden, t.ex. Stefanos och Jakob, se Apg 7:60; 12:2. ordet "imitera" används även i 2 Thess 3:7, 9 där Paulus tar sig själv, Silvanus och Timoteus som exempel på hur de hade arbetat ideellt i Thessalonike för att inte belasta de troende där ekonomiskt. Johannes använder också samma ord i 3 Joh 1:11 om att följa goda exempel. Han omnämner Gaius, som var trofast och känd för sin osjälviska kärlek, se 3 Joh 1:5–7, och även Demetrius som alla talade väl om, se 3 Joh 1:12.]
Lyssna på dina andliga ledare och låt dig överbevisas av dem [utifrån Guds ord som de talar], för de vakar ständigt över era själar och ska avlägga räkenskap [för sin trohet till sin kallelse, se Apg 20:28]. Låt dem kunna göra detta [vaka över er] med glädje och inte med tungt hjärta (suckan, klagan), för det skulle inte gagna er. [ordet "gagna" är ordagrant en ekonomisk term: "att inte betala". Ett andligt ledarskap som ständigt måste oroa sig för en församling, är en dålig investering.]
[Som avslutning definierar författaren vad det är han skrivit. Det är både en uppmuntran och ett brev. ordet för skrivit är grekiska epistello. Det svenska ordet epistel, som beskriver ett brev, kommer härifrån. Avsaknaden av en inledning med avsändare, mottagare och hälsning gör att brevet skiljer sig från andra nytestamentliga och samtida brev. Genren verkar vara en uppmuntrande predikan med en avslutande hälsning. Det kan vara så att författaren i ödmjukhet väljer att inte blanda in sitt eget namn i inledningen.] Jag ber er, syskon (bröder och systrar i tron), att lyssna tåligt på mina uppmuntrande (uppbyggande) ord, eftersom jag har skrivit kortfattat till er. [Brevet tar ungefär en timme att läsa. Det är kortfattat i jämförelse med allt vad författaren hade på hjärtat och ville dela. På flera ställen ursäktar han sig för att han inte hinner gå in på alla detaljer, se Heb 5:11; 9:5.]

Jakobs brev (5)

Enligt sitt eget beslut födde han oss till livet genom sanningens ord (gr. logos), för att vi skulle bli som en förstlingsfrukt (den första skörden) han får från dem han har skapat. [3 Mos 23:10; 5 Mos 26:2; Jer 2:3; 1 Kor 15:20, 23; 1 Pet 1:3; Rom 11:16]
Ni måste själva ta beslutet att ta bort (avkläda) all er orenhet (smuts) och all överflödande ondska [hat och illvilja som bubblar upp, manifesteras och befläckar hela själen] från era liv [permanent ta bort och medvetet skjuta ondskan utom räckhåll för alltid på samma sätt som man skulle ta av sig smutsiga kläder]. Ta i ödmjukhet emot (var villiga och öppna för) Guds ord som är planterat i er och som kan frälsa (bevara, hela) era själar.
Men var (bli) ordets (gr. logos) görare och inte bara dess hörare [Guds ord lästes ofta högt, se 2 Kor 3:14; Upp 1:3], annars missbedömer (bedrar) ni er själva! [Börja praktisera budskapet, gör som det står, annars resonerar ni på ett vilseförande sätt mot sanningen.]
För om någon är ordets hörare och inte dess görare [någon som bara lyssnar utan att omsätta insikt och kunskap i handling], så liknar han (har denne blivit lik) en man som betraktar (uppmärksamt studerar; noggrant tittar på) sitt [eget] ansikte (ordagrant: sitt naturliga/medfödda ansikte) i en spegel.
Vi begår alla många fel. Om någon är felfri i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla (kontrollera) hela sin kropp.

1 Petrusbrevet (6)

Ni har [ju] blivit pånyttfödda [ni är födda på nytt från ovan, se vers 3], inte av (utifrån, utav) förgänglig (ömtålig) säd [på ett mänskligt sätt], utan av en oförgänglig, genom Guds ord [gr. logos – singular] som lever och består (förblir; stannar kvar).
och
en mindre sten [på vägen som man råkar stöta emot] som gör att man snubblar,
    och en klippa som väcker anstöt [Jes 8:14]. De stöter emot därför att de inte tror på (inte lyder) ordet. Så var de [som avvisar honom] förutbestämda att göra. [Deras otro och olydnad är inte förutbestämd, men tar man anstöt av Jesus och inte tror på honom är det ofrånkomligt att man snavar, och fallet är förutbestämt. Se även Klag 3:38–39; Amos 3:6; Jes 45:7; ords 21:1; Rom 9:14–23.]
[Petrus riktar sig nu främst till hustrur med icke-troende män, men principerna gäller alla äktenskap. Inledningen både i vers 1 och 7, "på samma sätt", gör att råden till hustrur och män bygger på och syftar tillbaka till föregående kapitel och stycket som började i 1 Pet 2:13, där Jesus själv är vårt exempel, se 1 Pet 2:22–25. Sex verser handlar om kvinnan och en vers om mannen. Anledningen kan vara att det under denna tid var mycket svårare för en kvinna som blivit troende att lämna hemmet själv för att gå på gudstjänst.
    Det är också viktigt att underordnande aldrig innebär att en kvinna ska vara kvar i ett förhållande där hon blir misshandlad eller barnen blir skadade. Hela stycket började med att samhället har lagar och regler som ska följas, och våld inom hemmet är straffbart, se 1 Pet 2:13.]
På samma sätt ska ni hustrur underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) era män, så att även de män som inte lyder ordet (inte tror på Guds ord och lever efter Bibelns undervisning) kan vinnas utan ord genom sina hustrurs liv,
Men Herren Den Smorde ska ni hålla helig (helga Messias/Kristus som Herre) i era hjärtan. Var ständigt beredda att [välgrundat och logiskt] svara var och en som ber er förklara (begär en redogörelse kring) hoppet inom er. [Grundtexten har: var alltid redo till försvar (gr. apologia), dvs. för ett välgrundat och logiskt resonemang och försvarstal, se även Fil 1:16.]
de som ska stå till svars inför honom som är redo att döma levande och döda.

2 Petrusbrevet (4)

Och vi har också profeternas mycket pålitliga ord. [Förutom Petrus ögonvittnesberättelse på förklaringsberget har vi alla profetiorna i Gamla testamentet som vittnar om att Jesus skulle komma.] Ni gör helt rätt i att ständigt undersöka (ta fasta på, ge akt på) profetiorna, de lyser som en lampa på en mörk (moraliskt förmörkad) plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan [Jesus] går upp i era hjärtan.
I sin girighet kommer de [dessa falska lärare] att utnyttja er med hjälp av falska argument. Men domen över dem är verksam sedan länge, och deras undergång sover inte.
De bortser medvetet från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord.
Men de himlar och den jord som nu finns har genom samma ord sparats åt eld och bevaras fram till den dag då de gudlösa människorna ska dömas och gå under.

1 Johannesbrevet (7)

[Första Johannesbrevet har inte den traditionella öppningen med avsändare, mottagare och hälsningsfras som de flesta andra brev i Nya testamentet. De första fyra verserna är en enda lång mening i grekiskan och har en komplex struktur som centrerar kring att Jesus är ordet som ger liv och förblir för evigt.] Det som existerade från begynnelsen [1 Mos 1:1; Joh 1:1] ...
Det som vi har hört (och som fortfarande ljuder i våra öron) ...
Det som vi har sett med våra egna ögon (och de bilder som fortfarande finns kvar på våra näthinnor) ...
Det som vi har betraktat (noga studerat) och rört med våra händer ...
[Det som vi – jag, Johannes, och alla apostlarna personligen – har hört, sett, betraktat och rört vid är:] ordet (gr. Logos), som ger livet! [Jesus benämns som ordet som ett Guds sändebud för att kommunicera med mänskligheten. Det finns tre grekiska ord som alla översätts till liv i svenskan: bios, psuche och zoe. ordet biologi kommer från bios och har att göra med vårt fysiska liv, se 1 Joh 2:16 där det syftar på "detta livets" goda. ordet psykologi kommer från psuche och syftar ofta på vårt inre själsliv, se Matt 16:25. Det tredje ordet, zoe, som används här, beskriver Guds eviga liv. Livet är i bestämd form – Jesus är det eviga livets ord, se Joh 6:68. Han både är och ger Guds överflödande liv. Nu följer en förklaring av livet:]
Om vi säger (skulle säga) att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord [sanningen] finns (är) inte i oss. [Jesus är ordet som är Sanningen, se Joh 1:14. Här är frasen "hans ord är inte i oss" en parallell till "sanningen är inte i oss" i vers 8. I brevet använder Johannes den rika betydelsen i gr. logos både som ordet – Jesus själv, men också i betydelsen ord, undervisning, och budskap, se 1 Joh 2:5, 7, 14; 3:18.]
Men den som håller (som då skulle bevara och vaka över) [leva efter] hans ord (budskap),
    i honom har Guds [utgivande] kärlek verkligen (sannerligen) nått sitt mål (blivit mogen, och fulländad; gjort sitt verk). Genom detta vet vi [baserat på personlig erfarenhet] att vi är i honom.
Mina älskade! Jag skriver inte ett nytt bud till er,
utan ett gammalt bud som ni haft från början.
Det gamla budet är ordet (budskapet) ni hörde från början.
Jag har skrivit till er barn [andliga små barn under uppfostran – gr paidion],
    för ni har lärt känna (har en personlig relation med) Fadern.
Jag har skrivit till er [andliga] fäder,
    för ni har lärt känna (har en personlig relation med) honom som är från begynnelsen.
Jag har skrivit till er unga män,
    för ni är starka (har fått en inneboende kraft)
    och Guds ord (gr. logos) förblir (är kvar; bor) i er
    och ni har segrat över den onde. [Johannes karaktäriserar de troende med att deras synder har blivit förlåtna och att de har lärt känna Fadern. Detta speglar löftet i Jer 31:31–34 och visar på kontinuiteten mellan det Gamla och Nya testamentet.]
Kära små barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], låt oss inte (vi borde inte) älska med ord eller tal (ordagrant: inte heller med tungan), utan i handling och sanning. [Grekiskans logos (ord) innefattar även tanke, motiv och resonemang och står liksom de tre övriga substantiven som följer i singular. Det är viktigt med balans – att inte bara älska i teorin, utan att även praktiskt agera och oförtröttligt arbeta i enlighet med sanningen. I nästa kapitel varnar författaren för falska profeter och påminner om nödvändigheten att pröva vilken ande som är verksam. En troende förväntas vara välkomnande och generös, men inte säga ja till varje förfrågan om stöd och lojalitet. I nästa brev varnar Johannes för bedragare som de troende uppmanas att inte ta emot, se 2 Joh 1:10–11.]
För de är tre som vittnar:

3 Johannesbrevet (1)

Om jag kommer ska jag därför påminna om det han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Han nöjer sig inte med det, utan han vägrar ta emot (välkomnar inte) syskonen (bröderna och systrarna i tron), och när andra vill göra det hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen. [Diotrefes drevs av sitt ego och maktbegär. Han:
    - var egenkär, se vers 9, - talade illa om andra, se vers 10, - välkomnade inte goda resande predikanter och missionärer, bland annat Johannes utsända lärjungar, vers 10, - hindrade andra från att välkomna dem, se vers 10, - uteslöt de människor, som hade välkomnat missionärerna, från församlingsgemenskapen, se vers 10.
]

Uppenbarelseboken (17)

som har vittnat om Guds ord, och Jesu den Smordes (Messias, Kristi) vittnesbörd,
    allt vad han själv har sett. [I Uppenbarelseboken finns många bilder från och paralleller med Daniels bok. I sista kapitlet uppmanades Daniel att "gömma dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid", se Dan 12:4. Det som förseglades i Daniels bok uppenbaras i Uppenbarelseboken, se också Upp 22:10. Det grekiska ordet apokalypsis betyder bokstavligen avtäckning. Uppenbarelseboken handlar om hur Guds smorde kung Jesus blir synlig för alla!]
Salig (lycklig, välsignad) är den som läser upp
    och de som lyssnar till profetians ord,
och tar vara på (håller, tar till sig) det som står skrivet i den,
    för tiden är nära. [På Nya testamentets tid läste man högt från de bibliska Skrifterna när man samlades till gudstjänst, se 2 Kor 3:14. De första kristna lyssnade med andra ord till Bibeln snarare än läste. Detta är den första av sju "saligprisningar" i Uppenbarelseboken. De övriga är Upp 14:13; 16:15; 19:9; 20:6; 22:7; 22:14.]
Jag, Johannes, er broder – som är delaktig med er i lidandet, riket och uthålligheten – i Jesus. [Både lidandet, på grund av tron, och delaktigheten i härligheten i riket var en verklighet, och balanseras av ståndaktighet.] Jag var på ön Patmos på grund av Guds ord och vittnesbörden om Jesus. [Mitt i Egeiska havet ligger Patmos som användes som en romersk straffkoloni. Johannes hade förvisats dit från Efesos. Formuleringen "på grund av Guds ord" indikerar att anledningen var att han hade vittnat om Jesus och vägrat tillbe kejsaren. Just under kejsar Domitianus styre, 81-96 e.Kr., fanns en stark kejsarkult i staden.]
Jag ser (vet med exakthet) dina gärningar. Se, jag har gett dig en öppnad dörr som ingen kan stänga. [Ofta används detta uttryck som en bild på framgångsrik evangelisation. Nästa vers ger ett löfte om att de mest hatiska motståndarna i staden kommer att bli frälsta!] Jag vet att din [egen] styrka är svag, och att du har hållit mitt ord och inte förnekat mitt namn.
Eftersom du [församlingen i Filadelfia, och främst riktat till församlingsledaren] har bevarat (skyddat, varit trogen och följt) ordet, vilket kräver uthållighet (ståndaktighet), ska jag [Jesus] också bevara (skydda) dig från prövningens stund som ska komma över hela världen för att pröva jordens invånare. [Uttrycket "bevara dig från" kan betyda "bevara dig från prövning" eller "bevara dig även under prövning".]
[De fyra första sigillen handlade om världen, medan de tre sista sigillen rör den osynliga världen.] När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och för vittnesbördet som de hade.
De besegrade honom
    på grund av Lammets blod och
    på grund av budskapet i deras vittnesbörd.
De hade inte sitt liv så kärt
    att de undvek döden.
för Gud har ingett dem tanken att utföra hans plan och med ett och samma sinne ge sin kungamakt åt vilddjuret tills Guds ord har gått i uppfyllelse.
Sedan sade han [ängeln] till mig [Johannes]: "Skriv: Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som är inbjudna till Lammets bröllopsmåltid." Han sade också till mig: "Dessa Guds ord är sanna (trovärdiga)."
och han var klädd i en mantel som var doppad i blod [hans eget, eller fiendernas, se Jes 63:2–4], och hans namn är Guds ord. [Det är bara Johannes som använder titeln "ordet" om Jesus i NT. Titeln återfinns här, i hans evangelium och i hans första brev, se Joh 1:1, 14; 1 Joh 1:1. På samma sätt som allt är skapat av Jesus i begynnelsen, se Kol 1:16, är ordet verksamt i tidsålderns slut.]
[Martyrerna, som Johannes sett under altaret när det femte sigillet bröts, ställde en fråga: "Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?", se Upp 6:10–11. Den frågan får nu sitt svar och fullbordan.] Sedan såg jag (och jag såg) troner, och de som satt på dem fick rätt att döma (kan också översättas "ett domslut gavs dem"). Jag såg själarna [se Upp 6:9–11] av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd [eftersom de vittnade om Jesus] och [bekände sig till och talade] Guds ord. De hade inte tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De levde och regerade med den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) i tusen år. [Dessa troende som inte tog vilddjurets märke och fick lida martyrdöden har nu uppstått och blivit upprättade. De får nu regera tillsammans med Jesus. I striden i Upp 19:19–21 förgjordes armén, men det finns många andra människor på jorden, se Upp 20:7.]
Och han som sitter på tronen [Jesus] sade: "Se, jag gör allting nytt." Han sade också: "Skriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna."
Han sade till mig: "Dessa ord är trovärdiga och sanna. Herren, profeternas andars Gud [1 Kor 14:32], har sänt ut sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart (snabbt) måste ske." [Upp 1:1]
[Johannes hör nu Jesus:] "Och se, jag kommer snart. Salig (lycklig, välsignad) är den som håller fast vid profetians ord i denna bok." [Den sjätte av de sju välsignelserna i Uppenbarelseboken, se Upp 1:3.]
Men han sade till mig: "Gör inte så! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder profeterna och till dem som håller fast vid orden i denna bok (skriftrulle). Gud ska du tillbe." [För andra gången misstar Johannes ängeln med Jesus och faller ner, se Upp 19:9–10.]
Han sade till mig [ängeln fortsätter att tala]:
"Försegla inte profetians ord i denna bok, för tiden är nära. [Till skillnad från Daniels profetia som skulle förseglas till senare, se Dan 12:4, 9.]
För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord,
    ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok.
Om någon tar bort något från orden i denna profetias bok,
    ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok. [Liknande varning finns i Mose lag, se 5 Mos 4:2.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.