2980 – λαλέω (laleo)

tala, säga, predika, uttala


Typ:
Grekiska: λαλέω
Med latinska bokstäver:     laleo
Fonetiskt: lal·eh·o
Ursprung: En förlängd form av an otherwise obsolete verb
Användning: 290 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

speak (244), "say" (15), "tell" (12), "talk" (11), "preach" (6), "utter" (4), translated miscellaneously (3), "vr speak" (1)

Engelsk beskrivning

  1. To utter a voice or emit a sound.
  2. To speak.
    1. To use the tongue or the faculty of speech.
    2. To utter articulate sounds.
  3. To talk.
  4. To utter, tell.
  5. To use words in order to declare one's mind and disclose one's thoughts.
    1. To speak.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (290 st i TR)


[Nu följer en serie med tre händelser där Jesus helar människor. Jesu makt blir ofta tydligt manifesterad mitt i vardagen i mötet med människor.] Medan Jesus talade till dem, kom en föreståndare [Jairus, som var föreståndare för synagogan i Kapernaum, se Luk 8:41] och föll ner för honom och sade: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen."
När han hade drivit ut den onde anden, talade den stumme. [Samma symptom kan ha olika orsaker. Bibeln särskiljer demoniskt inflytande från rent fysiska åkommor och sjukdomar, se Matt 4:24. Orsaken till den här mannens talsvårigheter var demonisk. Det grekiska ordet kophos refererar både till dövhet och stumhet. Här syftar det på talförmågan, eftersom mannen börjar tala när han blivit befriad.] Folket var förundrat (chockat) och sade: "Aldrig har man sett något sådant i Israel."
När de överlämnar (förråder) er, oroa er inte för vad ni ska säga och hur ni ska säga det. Det kommer att ges åt er just i den stunden,
och då är det inte ni som talar, utan er Faders Ande som talar genom er.
[Efter en tur i Galileen är Jesus nu troligen tillbaka i sin hemstad Kapernaum. Människor strömmar till Petrus hus där Jesus bodde.] Sedan förde man en demoniserad man till honom. Mannen var blind och stum och Jesus botade honom så att han kunde både tala och se.
Ni giftormars barn [sluga och med ett livsfarligt bett]!
Hur kan ni som är onda tala gott?
    För det hjärtat är fullt (flödar över) av, det talar munnen.
Men jag säger er, på domens dag ska människorna ge räkenskap (redovisa)
    för varje fruktlöst (tomt, meningslöst) ord de talat.
[Jesu påståenden och konflikten med fariséerna fick även hans familj att tro att han var från sina sinnen, därför kommer de från Nasaret för att föra med sig honom med våld, se Mark 3:20–21.] Medan Jesus fortfarande talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom.
Någon sade till honom: "Lyssna, din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig."
[Jesus använder ofta liknelser för att belysa andliga sanningar genom praktiska exempel från vardagen. I evangelierna finns ett trettiotal olika liknelser. Detta är den första, och i Mark 4:13 står det att den är grunden för alla liknelser som Jesus berättar.] Han talade till dem med många liknelser. Han sade:
"En såningsman gick ut för att så.
Sedan kom lärjungarna till honom och frågade: "Varför talar du till dem i liknelser?"
Därför talar jag till dem i liknelser: Eftersom de ser [har förmågan att se], men ändå inte ser, och hör [har förmågan att höra], men ändå inte hör eller förstår.
Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket är som jästen (surdegen) som en kvinna gömmer (blandar, gr. enkrypto) i tre mått (gr. saton – motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] tills dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen]." [Det finns flera olika tolkningar av dessa två liknelser. Den första och uppenbara är att Guds rike växer, både som ett senapskorn och som en deg. Ser man till sammanhanget så är dessa två liknelser inbäddade mellan liknelsen om "ogräset och vetet" och dess förklaring. Huvudtemat i den liknelsen är att det finns ett falskt vete som tillåts växa parallellt med det äkta. Det finns alltså människor som kallar sig kristna men inte är det. Jesus säger i vers 41 att i tidsålderns slut ska änglar samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet. I ljuset av den förklaringen och att ordet "träd" används om senapsbusken, kan senapskornet stå för en falsk oproportionerlig tillväxt. De yttre delarna av trädet långt från stammen blir t.o.m. hem för fåglar som tar bort Guds ord från människor, se vers fyra. Detta kan symbolisera yttre attacker mot Gudsriket. I Hesekiel och Daniel finns liknelser där fåglarna i trädet beskriver människor i ett rike, se Hes 17:23; 31:6; Dan 4:12–21. Appliceras den tolkningen blir den konsekvent med att både goda och onda människor sås in i riket, se vers 38. Surdeg är genom hela Bibeln en bild på falska läror och i så fall förutsäger Jesus att det kan smyga sig in villoläror som sprider ondska inifrån. Jesus varnar för fariséernas och saddukéernas surdeg som är deras felaktiga lära, se Matt 16:6–12. Fariséerna levde inte som de lärde och saddukéerna var en privilegierad välbärgad elit som hade missförstått både Skrifterna och Guds kraft, se Luk 12:1 och Matt 22:29. Tre mått mjöl för tankarna till 1 Mos 18:6 där just en kvinna, Sara, bakar bröd av tre mått mjöl inför Herrens besök hos Abraham. Genom både den judiska och kristna historien står det osyrade brödet för äkta gemenskap med Gud. Inför den judiska påsken städar man ur all jäst ur husen, se 2 Mos 12:15, och i den kristna nattvarden har brödet en central betydelse. Att då den som är ansvarig för att baka brödet "gömmer" in jäst som förstör gemenskapen med Gud är allvarligt.]
Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, han talade inte till dem utan att använda en liknelse.
Men på en gång började Jesus tala med dem och sade: "Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda." [Frasen "Jag Är" är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se 2 Mos 3:14.]
När folket såg de stumma tala, krymplingarna bli friska, de lama gå, och de blinda se, häpnade man och prisade (tackade) Israels Gud. [Att de prisade "Israels Gud" indikerar att Jesus var på östra sidan om Galileiska sjön och folket var icke-judar.]
Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se 2 Mos 13:21–22; 40:34–38; 1 Kung 8:10–13.] En röst från molnet sade [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min älskade (enda) son, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom."
Sedan talade Jesus till folkskarorna och till sina lärjungar och sade:
Jag säger er sanningen (amen), överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.
När Jesus kommit fram till dem talade han och sade:
"All auktoritet (all makt att regera) i himlen och på jorden har getts åt mig.
Jesus botade många som led av olika sjukdomar och drev ut många demoner, och han förbjöd demonerna att tala, eftersom de visste vem han var. [Lukas beskriver hur Jesus lägger händerna på var och en av dem, se Luk 4:40.]
och det samlades så mycket folk att det inte ens fanns plats utanför dörren [det var trängsel ända ut till gatan]. Mitt under det att han samtalade (förde en konversation) om Ordet med dem,
"Varför talar denne man [en människa som vi] på det här sättet? Han hädar ju (är respektlös mot Gud). Vem kan förlåta synder utom Gud?"
Med många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, på ett sätt som de kunde förstå. [Sista delen kan också översättas "så långt de kunde förstå".]
Han talade bara i liknelser till dem, men när han hade blivit ensam med lärjungarna förklarade han allt (ordagrant "lösgjorde", gav mer information och förklaringar så att de andliga sanningarna i liknelserna blev tydliga). [Vid det här tillfället använde Jesus bara liknelser när han talade med folket, senare använde han också andra undervisningsstilar, se t.ex. Matt 15:3–9; 19:3–12. Dock betonar Markus vikten av att förstå Jesu undervisning, och för den som är likgiltig eller inte vill förstå förblir allt vad Jesus säger obegripliga liknelser.]
Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren (Mästaren)?"
Men när Jesus hörde deras ord sade han till synagogföreståndaren: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara)!" [Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 23.]
för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: "Ta det lugnt (var vid gott mod)! Jag Är (det är jag), var inte rädda!" [2 Mos 3:14; Job 9:8]
På en gång öppnades hans öron, och det som band hans tunga löstes och han började tala tydligt (utan att sluddra).
Människorna var helt överväldigade (häpna) och sade: "Allt han har gjort är bra (gott, ärofyllt), han får till och med de döva att höra och de stumma att tala." [Detta var inte första gången Jesus inte vill att den som blivit helad ska berätta detta, se Mark 1:34; 1:44; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26, 30; 9:9. Ibland gjorde uppståndelsen kring helanden att Jesus inte längre kunde vara i städerna, se Mark 1:40–45. Efter det första matundret ville man med våld göra honom till kung, se Joh 6:15; Mark 6:30–44. Det finns också exempel där Jesus uppmanar den helade att berätta. En befriad man uppmanas berätta om sin befrielse i Dekapolisområdet, se Mark 5:19–20. Jesus var konsekvent; vid de tillfällen då han visste att ryktesspridningen om undren skulle motverka hans syfte, bad han den helade att inte sprida det vidare. Vid andra tillfällen uppmanade han människor att sprida budskapet om honom.
    Jesus visste att hans primära uppdrag här på jorden var korset. Ett fysiskt helande är temporärt. Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sitt liv, se Mark 8:36. Samtidigt känner Jesus alltid medlidande med enskilda människor och kan inte annat än gripa in, se Matt 14:14. Vi vet att Jesus var ledd av den helige Ande och gjorde gott och befriade alla som var bundna, se Apg 10:38. Undren bekräftade vem han var, se Apg 2:22, och efter att ha helat på en sabbat säger Jesus att han bara gör sin Faders vilja, se Joh 5:19.]
Rakt på sak (öppet, så det inte kunde missförstås) talade han om detta. Då tog Petrus honom avsides och började tillrättavisa honom strängt.
Jag säger sanningen till er, om någon (vem som helst) kommenderar (säger med auktoritet till) detta berg [och Jesus tar Olivberget som de står vid som ett exempel]: 'Upp med dig och kasta dig i havet!' och inte tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger ska hända, då ska det ske (göras för) honom.
Han började tala till dem i liknelser: "En man planterade en vingård, murade en mur kring den [för att skydda från vilda djur], högg ut ett presskar [under vinpressen för att samla upp saften från de pressade druvorna] och byggde ett vakttorn. [Vingården är en välkänd symbol på landet Israel, se t.ex. Jes 5:1–2.] Därefter arrenderade han ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort.
När man för bort er [till domstolen] och utlämnar er, så bekymra er inte över vad ni ska säga [till ert försvar]. Säg i stället det som ges er i den stunden, för det är inte ni som då talar, utan den helige Ande.
Jag säger er sanningen, överallt i världen där evangeliet predikas, där ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Men Petrus försäkrade med eftertryck (med många ord och upprepade gånger): "Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig, nej aldrig, förneka dig!" Samma sak sade också alla de andra lärjungarna.
[Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.] På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [dessa tre grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol].
Dessa tecken ska troget följa (alltid vara närvarande) dem som ständigt tror (litar på, lutar sig emot mig): I mitt namn ska de kasta ut demoner, de ska tala nya (helt nya, bättre) språk (tungor),
Därefter, sedan Herren Jesus hade talat till dem [de elva lärjungarna], blev han upplyft till himlen och satte sig på Guds högra sida.
Ängeln svarade honom och sade: "Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap.
Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne." [Ängelns namn Gabriel betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se Dan 8:16. Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se Luk 1:26. Eftersom man tecknar till Sakarias när Johannes ska namnges verkar det som Sakarias även blev döv, se Luk 1:26. Sakarias bad om ett tecken i vers 18 och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även Hes 3:26 där stumhet kan vara ett tecken.]
När han [till sist] kom ut kunde han inte tala med dem. [Han förväntades tala ut den aronitiska välsignelsen över folket, se 4 Mos 6:24–26. I stället gestikulerar och nickar Sakarias där på trappan för att förklara att han varit med om något speciellt.] De förstod att han hade haft en syn i templet. Han tecknade gång på gång åt dem, och han förblev stum.
Salig (lycklig, välsignad) är hon som trodde (var trofast),
    för det ska ske som det blivit sagt till henne från Herren [genom ängeln Gabriel]."
Han talade till våra fäder (har gett löftet),
    till Abraham och hans barn (säd, avkomlingar) för evigt (till tidsåldern)." [Maria hade förstått att Jesus var Herrens Smorde som skulle uppfylla löftet som Gud gett Abraham, se 1 Mos 17:19; 22:16–18; Luk 2:26.]
På en gång öppnades Sakarias mun, och hans tunga löstes. Han började tala, och prisade (tackade, lovade) Gud.
Precis som han lovat genom sina heliga profeter,
    för länge sedan (tidigare tidsåldrar),
När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!"
När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn,
och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem.
Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.
Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som sades om honom.
Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning). [Symeons lovsång och Hannas vittnesbörd ramas in med frasen att de väntade på Israels befrielse och Jerusalems återlösning, se vers 25 och 38. Ordet för återlösa användes just för lösepenningen för människor, se 3 Mos 25:48, och kan vara en koppling till Pidyon haben, se vers 23. Genom den friköpte förstfödde sonen kommer befrielsen!]
Men de förstod inte vad han sade till dem.
Från många for det också ut demoner, som skrek: "Du är Guds Son." Han förbjöd dem (gav dem en sträng tillsägelse) och tillät dem inte att säga något, eftersom de visste att han var den Smorde (Messias, Kristus). [Jesus vill inte bli hyllad på detta sätt.]
När han hade slutat tala, sade han till Simon: "Lägg ut på djupt vatten och sänk ner era nät för fångst där."
De skriftlärda och fariséerna tänkte (hade en inre dialog): "Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud?"
En god människa bär fram det som är gott
    ur sitt hjärtas goda förråd (skatt; skattkammare) [Matt 6:21],
och en ond [människa] bär fram det som är ont
    ur sitt onda [ur hjärtats onda förråd].
För av (utifrån) hjärtats överflöd (överskott) talar (predikar) [kommer långa eller korta haranger ur] hennes mun. [I grekiskan beskrivs människan i bestämd form: "den goda människan" och "den onda". Se även Jak 3:1–12 om tungans makt. Sedan begynnelsen finns en andlig lag att naturen bär frukt 'efter sin art', se 1 Mos 1:11. Det som finns på insidan i hjärtat kommer förr eller senare att visa sig i människors tal och handlingar.]
Mannen [som var död] satte sig upp och började tala. Jesus gav [tillbaka] honom till hans mor.
Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren?"
När folket fick reda på det följde de honom [landvägen, se Mark 6:33]. Han välkomnade dem och talade om Guds rike, och han helade alla som hade behov.
Jesus drev ut en dövstum demon [mannen var också blind, se Matt 12:22]. När demonen hade drivits ut började mannen som varit stum att tala och folkskaran förundrades (häpnade, blev förvånade och fascinerade av Jesus).
Medan Jesus talade bjöd en farisé honom till att äta lunch hemma hos sig. [Ordagrant "dagens första måltid", frukost eller tidig lunch.] När han kom dit lade han sig till bords. [Man satt inte utan låg till bords med fötterna vända bort från det halvmeterhöga bordet som ofta var u-format. På så vis kunde alla se varandra, och tjänarna kunde servera i mitten. Det var även en rangordning där de främsta platserna var närmast värden. Man låg på mattor och lutade sig mot sin vänstra armbåge och åt med höger hand.]
Därför ska allt vad ni har sagt i mörkret
    höras i ljuset,
och det ni viskat i örat i enrum (i de innersta rummen, kamrarna),
    ropas ut på taken.
Medan han ännu talade kom en folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52]. Den leddes av Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom.
Men Petrus svarade [med sin tydliga dialekt]: "Jag vet inte vad du pratar om!" I samma ögonblick, medan han talade, gol tuppen.
Han är inte här, han är uppstånden [från de döda]! Kommer ni inte ihåg vad han sade medan han fortfarande var i Galileen? Han sade
Då sade han till dem: "Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt?
De sade till varandra: "Blev vi inte rörda ända in i hjärtat (brann inte våra hjärtan inom oss) när han talade med oss på vägen och öppnade (förklarade meningen i) Skrifterna för oss?"
Medan de talade om detta [de olika rapporterna lärjungarna fått om att Jesus kanske var uppstånden], stod Jesus själv mitt ibland dem och sa: "Frid över er." [Den vanliga judiska hälsningsfrasen, en önskan om frid, välgång och allt gott på alla områden. Man kan tro att lärjungarna skulle bli glada över att se Jesus.]
Sedan sade han till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas."
De båda lärjungarna [Andreas och Johannes, evangeliets författare] hörde honom [Johannes Döparen] säga detta, och de följde Jesus.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig [Nikodemus]:
Vi talar om det vi vet (har en klar förståelse av)
    och vi vittnar om det vi sett (och prövat),
men ändå tar ni [judiska ledare] inte emot våra bevis (vittnesbörd). [I detta svar växlar svaret från 'jag' till 'vi' för att sedan gå tillbaka till 'mig' i nästa vers. Utifrån sammanhanget kan 'vi' syfta på 'jag och profeterna', 'jag och den helige Ande', 'jag och lärjungarna här' eller kanske refererar det till 'vi lärare' se vers 1 och 10. Oavsett syftningen är det Jesus som vet, ser och vittnar!]
[Den sista delen, vers 31–36, kan vara en fortsättning på Johannes Döparens svar eller en sammanfattande kommentar av evangelisten med slutsatserna från berättelserna om Nikodemus och Johannes Döparen.] Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla.
För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
Jesus svarade henne: "Det är jag (Jag Är), den som talar med dig." [De grekiska orden ego eimi kan översättas "det är jag" eller "jag är". Vanligtvis används uttrycket med en efterföljande beskrivning som t.ex. "jag är livets bröd", se Joh 6:35. När ego eimi används utan någon beskrivning anspelar det på Guds personliga namn JHVH, se 2 Mos 3:14. Exakt så översätts den hebreiska frasen till grekiska. Detta är den första av totalt sju gudomliga "Jag Är" i Johannesevangeliet, de övriga är Joh 6:20; 8:24; 8:58; 13:19; 18:5. Det används även en gång i den enkla betydelsen "det är jag", av en man född blind, se Joh 9:9.]
Just då kom hans lärjungar. De var chockade (förvånade, helt överraskade) över att han pratade med en kvinna. [De flesta rabbiner undvek kontakt med kvinnor, man pratade inte ens med sin egen hustru på allmän plats.] Trots detta frågade ingen [inte ens Petrus] honom: "Vad söker du (frågar efter)?" [Kan vara en koppling till Jesu tidigare påstående att Fadern söker tillbedjare, se Joh 4:23.] eller "Varför samtalar du med henne?"
Det är Anden som ger liv (förnyar liv, ger förnyad kraft), mänsklig natur (köttet) är till ingen hjälp (gör ingen nytta, åstadkommer inget). De ord jag talar till er är ande och liv (ger ande och ger liv).
Men ingen vågade tala öppet om honom, av fruktan för de judiska ledarna.
Om någon längtar efter att göra Guds vilja, så kan han själv förstå (få en kunskap baserad på personlig erfarenhet) om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.
Den som talar av sig själv [sina egna tankar och idéer], söker sin egen ära [upphöjelse, för att själv bli erkänd och bekräftad]. Däremot den som söker (strävar efter) hans ära som har sänt honom, han är sann [har integritet] och ingen orättfärdighet (falskhet) finns i honom.
Men här talar han fritt, och de säger inget till honom. Kan det vara så att [de judiska] ledarna förstått (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att han verkligen är den Smorde (Messias)?
Tempelvakterna svarade: "Aldrig har en människa talat som han (som denna människa)."
talade Jesus till dem igen och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig [den som alltid är med mig på vägen] ska aldrig (behöver heller inte) vandra (leva) i mörkret, utan ska (kommer att) ha livets ljus." [1 Joh 1:5] [Meningen böjar ordagrant "igen därför/då" (gr. palin oun) och knyter an till undervisningen föregående dag (Joh 7:37–39) eller undervisningen på morgonen (vers 2), innan händelsen med kvinnan som de skriftlärda och fariséerna släpat fram (vers 3–11). Jesus undervisar på den del av tempelområdet som kallades "kvinnornas förgård", se vers 20 – även om männen också fick vistas här (kvinnorna fick inte gå in i själva templet). På förgården fanns fyra stora kandelabrar, tretton offerkistor och flera förrådsrum. Anledningen till att Jesus uttalar dessa profetiska ord om sig själv just här, kan vara att dessa fyra ljuskandelabrar hade en speciell roll under Lövhyddohögtiden. De tändes första kvällen, och sedan alla följande kvällar i högtiden, utom sabbaten. Ljuset påminde om hur Gud hade lett israeliterna genom öknen med en eldstod. Ljuständningen åtföljdes av musik, sång och dans.
    Jesu uttalande skedde på den nionde dagen i Lövhyddohögtiden, se vers 2. Judarna hade lagt till denna extra dag för att vörda och hylla lagen. Högtiden kallas Simchat Torah, vilket betyder "Glädje över undervisningen". Alla heliga skriftrullar togs ut ur arken (skåpet där Torah-rullarna förvaras) och ett ljus tändes för dem. Det är mer än ett sammanträffande att Jesus just på den här platsen och den här dagen bekräftar att han är världens ljus, se Jes 42:6!]
Dessa ord talade Jesus vid tempelkistan [på det tempelområde där även kvinnorna vistades och där frivilliga offer togs upp], när han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep (lade sin hand på) honom, eftersom hans stund inte var inne.
Då frågade de honom: "Vem är du?"
    Jesus svarade: "Precis den jag från början sagt mig vara.
Det finns mycket jag kunde säga till er och döma er för, men han som sänt mig är sann. Jag talar [bara] det jag hört från (intill, bredvid) honom till världen."
Då sade Jesus: "När ni har valt att lyfta upp Människosonen [på ett kors] kommer ni att förstå att det är jag (Jag Är), och att jag inte gör något av mig själv, utan jag talar [bara] det min Fader lärt mig.
Under tiden han talade dessa ord kom många till tro på honom.
Jag talar de saker jag sett (lärt mig) vid min Faders sida, och ni gör [era handlingar reflekterar] vad ni har sett (lärt er) av er fader."
Men nu försöker ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham.
Ni är från er fader, djävulen, och ni vill utföra er faders onda önskningar (begär, det som tillfredsställer honom). Han har varit en mördare (en som utstuderat utsläcker mänskligt liv) från början (från tidernas begynnelse, den som gjorde det för första gången) [1 Mos 3; Rom 5:12]. Han står inte fast i sanningen, för det finns ingen sanning i honom. När han talar en lögn, då talar han det som kommer naturligt för honom [hans modersmål, se vers 42], för han är en lögnare, och lögnens fader (upphovsmannen för falskhet).
Men hur han nu kan se det vet vi inte, eller vem som har öppnat hans ögon, det vet vi inte heller. Fråga honom, han är gammal nog och kan tala för sig själv."
Vi vet med säkerhet att Gud har talat med Mose, men den där [Jesus], vet vi inte varifrån han kommer."
Jesus sade till honom: "Du har sett honom och det är han som talar med dig just nu."
Jesus berättade denna liknelse för dem, men de förstod (visste) inte vad han talade om.
Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan. Andra sade: "Det var en ängel som talade med honom."
Så länge ni har ljuset, tro på (lita, sträck er mot) ljuset [som är Jesus, se Joh 8:12], så att ni blir ljusets barn (ett folk som är fyllt av och karaktäriseras av ljus)." När Jesus hade sagt detta, drog han sig undan och dolde sig för dem.
Detta kunde Jesaja säga därför att han såg hans [den Smordes] ära (härlighet) [i sin syn, se Jes 6:1–3] och talade om honom. [Johannes förklarar hur profeterna talade om Jesus, se Luk 24:44, och på nytt jämställer han Jesus med Gud, se Joh 1:1; 14:9.]
Den som förkastar (kontinuerligt nonchalerar) mig och inte tar emot mina ord (inte accepterar, inte gör dem till sina egna), har redan en domare över sig. De ord jag talat (det budskap jag predikat) ska själv döma (överbevisa) honom på den sista dagen.
För jag har inte talat av mig själv (från egen auktoritet), utan Fadern som sänt mig har själv gett order om vad (och hur) jag ska tala.
Jag vet med säkerhet att hans bud är evigt liv. Så det jag väljer att tala är exakt (överensstämmer med) vad min Fader har sagt till mig."
Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord [gr. rhema – plural; specifika ord levandegjorda av den helige Ande] jag talar till er talar jag inte av mig själv (på eget initiativ), det är Fadern som bor i mig som utför sina gärningar [mäktiga mirakler].
Detta har jag sagt er medan jag fortfarande är kvar hos er.
Jag kan inte prata med er så länge till, för denna världens furste är på väg. I mig finns inget som tillhör honom (han har ingen makt över mig),
Ni [de elva lärjungarna] är redan ansade (beskurna, fostrade, renade) genom det ord (gr. logos) som jag har talat till er [den undervisning som jag gett er].
Detta [allt detta] har jag talat till (sagt) er för att min glädje ska vara i er och [för att] er glädje ska bli fullkomlig (överflödande). [Jesus undervisade ofta väldigt praktiskt och använde för lärjungarna välkända bilder. Jesus är vinstocken, Fadern är trädgårdsmästaren och hans lärjungar är grenarna. De som samlar ihop grenarna och kastar dem i elden är troligtvis änglar, se Matt 13:41–43, 49–50. Jesus är den som står mellan Fadern och grenarna, det är i honom livet flödar. Målet är att bära frukt, se vers 2, 4, 5, 8, 16. Johannes använder samma ord för frukt som han tidigare använt för gröda i Joh 4:36. Att bära frukt handlar om människors eviga frälsning.]
Om jag inte kommit och talat till dem skulle de inte vara skyldiga till synd, men nu har de ingen ursäkt för sin synd [synd betyder ordagrant 'att missa målet'].
Detta har jag sagt till er [att världen kommer att hata er men också löftet om den helige Ande, se Joh 15:18–27] för att ni inte ska bli sårade (känna er förolämpade, förvånade över det som kommer att hända, bli stötta och tappa tron).
Men jag har sagt detta nu, så att när tiden kommer då detta sker, ska ni minnas att jag sade det till er. Jag sade det inte till er från början, eftersom jag var hos er."

I stället, eftersom jag sagt detta,
    fylls ert hjärta med sorg (känner ni smärta och är nedstämda).
Men när han kommer, sanningens Ande,
ska han leda (lära, visa) er fram till hela sanningen (all sanning).
    För han ska inte tala av sig själv (sitt eget budskap),
    utan bara vad han hör [från Fadern], och berätta för er vad som ska hända i framtiden.
Vad menar han med:
    'snart (en kort tid)'? Vi förstår inte vad han talar om."
Jag har använt liknelser (illustrationer, bilder) för att säga dessa saker. [Den senaste var vinstocken och grenarna i kapitel 15.] Men nu kommer en tid då jag inte ska tala till er i liknelser utan tala tydligt (öppet, rakt på sak) till er om Fadern.
Hans lärjungar sade till honom: "Äntligen, nu talar du rakt på sak (öppet) och inte med hjälp av liknelser.
Detta [allt detta] har jag sagt (talat till) er för att ni ska (så att ni kan) ha frid (fullständig harmoni) i mig. I världen får ni lida (ordagrant: har ni betryck), men var vid gott mod, jag har övervunnit (segrat över) världen." [Joh 14:27]
[Jesus är i Jerusalem, de har stannat till på vägen mot Getsemane där han strax kommer att tillfångatas, se Joh 18:1. Han brister ut i bön för sitt eget uppdrag, lärjungarna och alla troende. Det finns likheter med den prästerliga välsignelsen, se 4 Mos 6:22–27:
    - Välsignar och bevarar, se vers 1, 11, 15. - Låter sitt ansikte lysa och är nådefull, se vers 17, 21. - Vänder sitt ansikte och ger frid, se vers 24, 26.
]
När Jesus hade sagt detta, lyfte han upp sina ögon mot himlen och sade [bedjande]:
"Fader, stunden har kommit (tiden är inne). Förhärliga (ära, upphöj) din Son, så att din Son kan förhärliga (ära, upphöja) dig.
Nu kommer jag till dig. Men jag säger dessa saker [ber den här bönen] medan jag ännu är i världen, för att de ska ha min fullkomliga (ett tillstånd av ständigt överflödande) glädje i sig.
Jesus svarade honom: "Jag har talat öppet för världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet [tempelområdet] där judarna brukar samlas, jag har inte sagt något i hemlighet.
Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har sagt till dem. De vet ju vad jag har sagt."
Jesus svarade: "Om jag har sagt någonting fel (orätt, grovt, talat ondska) så bevisa att det är fel! Men om det är sant (rätt, gott), varför slår du mig?"
Då sade Pilatus till honom: "Vägrar du tala med mig? Vet du inte att jag har auktoritet (makt) att antingen frisläppa dig eller korsfästa dig?"
Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." [Ängelns instruktioner är precisa. Dubbelnamnet Simon Petrus anges eftersom båda männens namn var Simon. Att arbeta med läder var ett föraktat yrke bland judarna, eftersom hanteringen med döda djur gjorde att man blev rituellt oren. Hantverket spred också en obehaglig stank och det behövdes rikligt med vatten, vilket var en orsak till att Simons hus låg vid havet. Att Petrus bor här, gjorde även honom oren. Redan här har vi en antydan om att Petrus inställning till de judiska föreskrifterna om vad som är rent och orent höll på att ändras.]
När ängeln som talat med honom var borta, kallade Cornelius till sig två av sina tjänare [speciellt ord för slav som tjänade i hemmen] och en soldat, som var en from man och alltid stod till hans tjänst.
Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han är gäst i garvaren Simons hus vid havet.'
Medan Petrus fortfarande talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet.
när de hörde dem tala med tungor och prisa (upphöja, förhärliga) Gud. [Händelsen kallas ibland "hedningarnas pingst" och liknar det som skedde bland judarna på pingstdagen, se Apg 2:1–4. Petrus gör den kopplingen när han senare återberättar händelsen i Jerusalem, se Apg 11:15. Det är naturligt att detta sker i Caesarea Maritima, den romerska huvudorten, på samma sätt som Anden kom på pingstdagen i Jerusalem, judarnas huvudort.] Då frågade Petrus:
Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj.'
När jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. [Apg 2:1–4]
[Berättelsen går nu tillbaka till tiden just efter Stefanos martyrdöd, se Apg 8:4. Det har gått några år efter Jesu död och uppståndelse, och händelserna dateras till omkring 32-35 e.Kr.] De [grekisktalande judarna i Judéen] som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos, kom ända till:
[området] Fenikien,
[Benämning på den smala kustremsan norr om berget Karmel som var en del av den romerska provinsen Syrien. Här låg städerna Ptolemais, Tyros, Sarefat och Sidon, se Apg 21:3–7; 27:3.] [ön] Cypern och [staden] Antiokia [i Syrien].
[Staden låg i den romerska provinsen Syrien och hade en halv miljon invånare och var den tredje största staden i riket, bara Rom och Alexandria var större. Här fanns också en stor judisk befolkning.] De som hade flytt till dessa platser predikade ordet bara för judar.
Men bland dem som kommit till Antiokia fanns det några män [som flytt från Jerusalem och som ursprungligen var] från Cypern och Kyrene [vid Nordafrikas kust]. De talade också till grekerna [i staden] och predikade evangeliet (det glada budskapet) om Herren Jesus.
När Paulus och Barnabas var på väg ut [från synagogan] bad folket att få höra [mer om] samma budskap nästa sabbat.
Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund och argumenterade emot det Paulus sade [hur de gammaltestamentliga profetiorna talar om Jesus] och hädade [talade nedsättande och föraktfullt om Jesus].
Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.