2776 – κεφαλή (kephale)

huvud


Typ:
Grekiska: κεφαλή
Med latinska bokstäver:     kephale
Fonetiskt: kef·al·ay
Ursprung: Från the primary kapto (i betydelsen av seizing)
Användning: 76 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

head (76)

Engelsk beskrivning

  1. The head, both of men and often of animals. Since the loss of the head destroys life, this word is used in the phrases relating to capital and extreme punishment.
  2. Metaphor, anything supreme, chief, prominent.
    1. Of persons, master lord: of a husband in relation to his wife.
    2. Of Christ: the Lord of the husband and of the Church.
    3. Of things: the corner stone.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (76 st i TR)


Ge inte heller en ed vid ditt huvud, för du kan inte göra ett enda hår vitt eller svart.
Nej, när du fastar, smörj [då] in ditt huvud [med olivolja] och tvätta ditt ansikte [uppträd som vanligt]
Då svarade Jesus honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." [Jesus hade ett hem i Kapernaum, även om det inte var hans eget. På ett djupare plan handlar det om att vårt egentliga medborgarskap inte är här på jorden utan i himlen, se Fil 3:20.]
Men på er är till och med alla hårstrån på ert huvud räknade.
Hon säger då, på uppmaning av sin mor: "Ge mig Johannes Döparens huvud på ett fat här och nu."
Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor.
Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22‑23]:
Stenen som husbyggarna förkastade
    har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
    och underbar är den i våra ögon. [Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
Där kom en kvinna [Martas syster Maria, se Joh 12:3] fram till honom med en alabasterflaska med mycket dyrbar nardusbalsam [exklusiv parfym från norra Indien], och hon hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords.
och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas konung!"
De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet.
Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:
"Detta är Jesus [från Nasaret],
    judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
De som passerade hånade honom och skakade huvudet
[Männen var i en egen festsal och kvinnorna i en annan.] Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag begära?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud."
På en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat."
utan skickade på en gång en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset
och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor.
Har ni inte ens läst det i Skriften [Ps 118:22‑23]: 'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit en hörnsten [som är den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter].
[Denna händelse sker troligtvis 13 Nisan, en dag innan påsken, se vers 1. År 30 e.Kr. börjar 13 Nisan på tisdagskvällen och sträcker sig fram till onsdag eftermiddag. Måltiden kan ha ägt rum på tisdag kväll eller onsdag morgon och varit ett kvällsmål eller en frukost, se Matt 22:4; Luk 14:12.] När Jesus var i Betania [som gäst] i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna [Maria, se Joh 12:3] som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus [exklusiv parfym från norra Indien]. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud.
Gång på gång slog de honom i huvudet med en käpp samtidigt som de spottade på honom. De föll ner på sina knän och hyllade honom.
De som passerade hånade (smädade) honom och medan de skakade på huvudet sade de: "Jaha, du som skulle bryta ned templet och bygga upp det på tre dagar!
Hon stod bakom Jesus vid hans fötter och grät. Hennes tårar var som regndroppar som vätte hans fötter och hon torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter gång på gång och började sedan smörja dem med balsam. [Verben i föregående vers ger en detaljerad beskrivning av varje rörelse som kvinnan gör. Att hon deltar på middagen är inte så förvånande. När en lärare var inbjuden att äta var åhörare välkomna att stå utmed väggarna och lyssna, men sättet hon närmar sig Jesus var ovanligt, särskilt med tanke på hennes rykte.]
Sedan vände han sig mot kvinnan, och sade till Simon:
"Ser du den här kvinnan?
Du gav mig inte vatten till mina fötter när jag kom in i ditt hus,
    men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
Du smorde inte mitt huvud med olja [vanlig enkel olivolja],
    men hon har smort mina fötter med balsam [dyr parfymerad välluktande olja].
Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud." [Till en början verkar inte svaret ha någon koppling till det mannen säger; han ville ju följa Jesus! Men Gud ser inte bara till det yttre utan till hjärtat, se 1 Sam 16:7. Det verkar som om mannen inte riktigt visste att lärjungaskapet skulle innebära att ge upp bekvämlighet och materiell trygghet.]
Det är faktiskt så att till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Frukta inte (var inte rädda och oroliga), ni är mycket mer värda än många [miljoner] små sparvar.
Men han såg på dem och frågade:
"Vad betyder då det som står skrivet [i Ps 118:22‑23]:
'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade
    har blivit en hörnsten?'
    [Den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter.]
Men inte ett hår på era huvuden ska gå förlorat.
När detta börjar hända, räta på er och lyft upp era huvuden [från er nedböjda förtryckta position], för er befrielse (återlösning) är nära."
Petrus säger [då] till honom: "Herre, [tvätta] inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet."
Soldaterna vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud, och klädde honom i en purpurröd [konungslig] mantel.
När nu Jesus [därför, se vers 28] hade tagit emot det sura vinet sade han: "Det är fullbordat [priset är helt och fullt betalt, för att aldrig mer behöva betalas]!" Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan [överlämnade sin ande]. [Dödsorsaken vid korsfästning är kvävning. Kroppen hamnar i ett sådant läge att offret ständigt måste pressa sig upp för att hämta luft, vilket leder till utmattning och kvävning.]
Gravduken som hade täckt [lindats runt] hans huvud låg inte med de andra linnedukarna, utan var ihoprullad på ett ställe för sig. [Detta är en detalj i ögonvittnesberättelsen som visar på orimligheten i att någon rövat bort ­kroppen (Matt 27:64). Varför i så fall ta sig tid att rulla av och vika ihop gravduken? ­Linneband och ­gravduk nämns även vid Lasarus begravning, se Joh 11:44.]
Då fick hon se (studerar hon noggrant) två änglar i vitt sitta där Jesu kropp varit, en vid huvudet och en vid fötterna.
Han [Messias] är:
'Stenen som föraktades av er, ni byggnadsarbetare,
    men som nu har blivit hörnstenen.' [Citat från Ps 118:22 där Petrus lägger till 'av er, ni' och applicerar versen på sina åhörare. Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter. Jesus är hörnstenen som församlingen, det nya templet, är byggd på!]
men eftersom de ständigt var emot honom och hånade honom, skakade han av dammet från sina kläder och sade till dem: "Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." [Eftersom Paulus senare går till judarna i Efesos på vägen hem, se vers 19, syftar detta uttalande på att han i Korint inte längre gick till judarna.]
Paulus stannade många dagar efter detta. Sedan sade han farväl till syskonen (bröderna och systrarna i tron) och seglade mot [provinsen] Syrien tillsammans med Priscilla och Aquila. I Kenkrea [Korints södra hamnstad] rakade Paulus sitt hår, för han hade avgett ett löfte. [Kanske hade Paulus avgett ett nasirlöfte, se 4 Mos 6:1‑21. I normala fall skulle han då ha rakat sitt hår i Jerusalem, men han kunde göra det tidigare och ta med sig håret och fullgöra den judiska ritualen i Jerusalem.]
Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv står fast vid lagen och håller den. [Fyra messianska judar i församlingen hade snart fullbordat ett nasirlöfte. Namnet nasir, kommer från hebreiska verbet nazar som betyder att avskilja. Det är ett frivilligt löfte att frivilligt avhålla sig från vin – detta livets goda, och stå till Herrens tjänst och söka honom på ett speciellt sätt. Både män och kvinnor kunde göra detta för en tid, se 4 Mos 6:1‑21. Paulus tillfrågas att vara med i den avslutande ceremonin i templet när de rakade av sitt hår, se 4 Mos 6:18. Han skulle också bekosta de omfattande offren, se 4 Mos 6:14‑15. Han var inte själv delaktig i detta nasirlöfte, eftersom den kortaste perioden var trettio dagar, och det gällde bara sju dagar, se vers 27. Dock rakade Paulus sitt hår i Korint, se Apg 18:18. Om det var ett nasirlöfte kan det hända att han fullgör delar av det här.]
Därför uppmanar jag er att äta. Det är nödvändigt för att ni ska bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
Men om din fiende är hungrig,
    ge honom att äta,
om han är törstig,
    ge honom att dricka.
Då samlar du glödande kol på hans huvud. [Vad menas med att "samla glödande kol på någons huvud"? Är det att skapa en brännande smärta på din fiendes huvud? Utifrån sammanhanget måste det leda till något positivt eftersom nästa vers talar om att besegra det onda med det goda. Paulus var väl förankrad i Gamla testamentet och citerar här Ords 25:21‑22 där detta ordspråk ingår i ett stycke med flera ordspråk där något fysiskt beskriver något emotionellt. Att ta av sig sina ytterkläder en kall dag illustrerar hur opassande det är att sjunga glada sånger till någon som har sorg, se Ords 25:20. Skvaller jämförs med nordanvinden i Ords 25:23.
    På samma sätt talar de glödande kolen om det känslomässiga obehag din fiende känner när hans samvete väcks till liv när du behandlar honom väl. De goda gärningarna bränner i hans samvete över den orätt han gjort dig och leder förhoppningsvis till att han ångrar sig och återupprättas.]
Nu vill jag att ni ska veta:
    att varje mans huvud (ursprung) är den Smorde (Messias, Kristus),
    att kvinnans huvud (ursprung) är mannen
    och att den Smordes (Kristi) huvud (ursprung) är Gud.
Om en man ber eller profeterar med något på huvudet
    vanärar han sitt huvud.
och om en kvinna ber eller profeterar utan något på huvudet,
    så vanärar hon sitt huvud.
Det är samma sak som att ha håret avrakat.

[Paulus går nu till skapelsen, se 1 Mos 1:27. Vers 7‑8 hör ihop med vers 12.]
En man bör inte ha något på huvudet,
    eftersom han är Guds avbild och ära,
    och kvinnan är mannens ära.

Därför bör kvinnan ha en makt på huvudet
    för änglarnas skull.
Ögat kan inte säga till handen:
    "Jag behöver inte dig",
och inte heller huvudet till fötterna:
    "Jag behöver inte er."
Gud har lagt allt under Jesu fötter [Ps 8:7] och utsett (krönt) honom till att vara församlingens huvud,
I stället, tala alltid sanning i kärlek [som är osjälvisk och utgivande], låt oss i allt växa upp i honom som är huvudet, den Smorde (Messias, Kristus).
För en man är sin hustrus huvud,
    på samma sätt som den Smorde (Messias, Kristus) är församlingens huvud,
    han som beskyddar (bevarar, räddar) sin kropp [församlingen].
Han är huvudet
    för sin kropp,
    församlingen (gr. ekklesia).
[Paulus använder ofta bilden med Jesus som huvudet för sin kropp, församlingen. Den illustrerar på ett fint sätt att varje del är betydelsefull, se 1 Kor 12:12‑26; att kroppen växer och mognar, se Ef 4:15‑16; att huvudet har en frälsande roll, se Ef 5:23. På samma sätt som en kroppsdel inte kan överleva utan kroppens pulserande blod, behöver varje kristen vara sammankopplad med kroppen och huvudet.]Han är begynnelsen,
    [det vill säga] den förstfödde från de döda [som uppstått med en förhärligad kropp],
    för att han i allt skulle vara den främste.
och i honom har ni allt (är fyllda till brädden), han är huvudet över varje härskare och auktoritet [varje andlig härskare och kraft].
Han håller sig inte till huvudet [för församlingen], från vilken hela kroppen – stödd och sammanhållen av leder och senor – växer med Guds växtkraft.
Ni som tror ser hans värde [den levande stenen Jesus är dyrbar för er], men för dem som inte tror står det
"stenen som byggnadsarbetarna förkastade
    har blivit en hörnsten" [Ps 118:22],
Hans huvud och hår
    var som vit ull, vitt som snö.
[Den vita färgen symboliserar vishet och renhet, se Ords 20:29; Jes 1:18. Bildspråket i vers 14‑16 känns igen från Dan 7:9 och Dan 10:5-6.]Hans ögon
    var likt flammande eld.
Runt omkring (på alla sidor, som en cirkel runt) tronen stod tjugofyra [mindre] troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med segerkransar (gr. stefanos) av guld på huvudet. [Den prästerliga tjänsten i templet var indelad i 24 avdelningar, se 1 Krön 24. Det jordiska templet är en bild på det himmelska templet. Talet tolv representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar. De tjugofyra äldste, tolv plus tolv, betecknar troligtvis här Guds folk från både Gamla och Nya testamentet. När det nya Jerusalem beskrivs har staden tolv portar och tolv grundstenar. På portarna står de tolv stammarnas namn och grundstenarna har de tolv apostlarnas namn, se Upp 21:12, 14.]
Gräshopporna såg ut som hästar rustade till strid. På sina huvuden hade de något som liknade segerkransar av guld, och deras ansikten var som människors ansikten.
I min syn såg hästarna och deras ryttare ut så här: ryttarna hade eldröda, mörkblå och svavelgula bröstpansar. Hästarna hade huvuden som lejon, och ur deras munnar kom eld, rök och svavel.
Hästarnas makt ligger i deras mun och deras svansar, för deras svansar liknar ormar och har huvuden, och med dessa gör de skada.
[Hittills har Johannes sett allt i den andra synen, som startade i kapitel 4, från himlen. Perspektivet verkar nu skifta från himlen till jorden. Johannes blir även personligt involverad i synen när han får äta bokrullen.] Sedan såg jag en annan väldig (mäktig, stark) ängel (budbärare) komma ner från himlen. [Detta är en annan ängel än den som ställde frågan vem som kunde öppna bokrullen med de sju sigillen, se Upp 5:2.] Ängeln (budbäraren) var klädd (svept) i ett moln [som ofta beskriver Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; Luk 9:34],
    med regnbågen [som är ett tecken på Guds förbund och hans trofasthet, se 1 Mos 9:11‑17] över sitt huvud.
Hans ansikte var som solen [liknar beskrivningen av Jesus i Upp 1:16]
    och hans ben som eldpelare. [Under uttåget ur Egypten ledde Gud israeliterna med en eldstod, se 2 Mos 13:21.]
Ett stort tecken [en stark och tydlig symbol som beskriver den andliga verkligheten] visade sig i himlen:
    en kvinna klädd i solen
    och med månen under sina fötter
    och en krona (segerkrans) av tolv stjärnor på sitt huvud.
[I Josefs dröm liknas solen vid hans far Jakob, månen vid hans mor Rakel och hans elva bröder vid elva stjärnor, se 1 Mos 37:9‑10. Vid den här tiden, innan fångenskapen i Egypten, utgjorde denna familj hela den begynnande nationen Israel. Gud liknar ofta sitt folk vid en kvinna, se Hes 16. Kvinnan symboliserar Guds folk och då främst det judiska folket genom alla tider.]
[Nästa tecken är en eldröd drake. Ord och bilder förmedlar en känsla. När den helige Ande liknas vid en duva återspeglar det frid, se Joh 1:32. En drake eller ett rytande lejon ger däremot en känsla av obehag.] Ännu ett tecken [en symbol] visade sig i himlen, och se: en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor (kungliga diadem) på sina huvuden. [I Daniels profetia beskrivs hur det fjärde och sista odjuret har tio horn. Det slår ner tre kungar, så att det bara finns sju kvar, vilket de sju kronorna troligen refererar till, se Dan 7:7‑8; 7:23‑24.]
[Johannes ser nu ett vilddjur komma upp ur havet. Kapitel 13 fortsätter att beskriva tecken som symboler. Havet definieras i Upp 17:15 som "folk, människomassor, länder och språk." Draken, djävulen, väntar på en världsledare som ska resa sig bland de hedniska folken. Det antyds att detta vilddjur rider på en våg av popularitet bland folket.] Jag såg ett vilddjur komma upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och tio kronor (kungliga diadem) på sina horn, och hädiska namn på sina huvuden. [Detta monster är en avspegling av sin mästare, draken. Vilddjuret har nu tio kronor, jämfört med draken som hade sju, se Upp 12:3.]
Ett av dess huvuden såg ut att ha blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. [En ondskefull imitation av Guds lamm som var slaktat men som uppstått, se Upp 5:6. Den läkta skadan på huvudet antyder att det skett en tidigare strid mellan vilddjuret och lammet. På nytt finns koppling till den uråldriga profetian mot ormen från 1 Mos 3:15 "han ska attackera ditt huvud." Troligtvis skedde detta när Jesus uppstod.] Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde det.
Och jag såg, och se (en uppmaning att vara uppmärksam på vad som följer) ett vitt moln, och på molnet satt en som liknade en människoson. På sitt huvud hade han en krona (segerkrans – gr. stephanon) av guld, och i sin hand en skarp skära [för att skörda säden]. [Nu kommer Jesus tillbaka. Molnet, Mellanöstern och kronan är tydliga bilder som pekar på Jesus, se Matt 24:30; Apg 1:9; Joh 5:27; Dan 7:13; Upp 1:7‑13. Jesus har själv använt bilden av skäran och skörden, se Mark 4:26‑29. Ytterligare tre änglar involveras och blir delaktiga i skörden. Dessa kommer ut från templet och är utsända av Gud.]
I Anden förde han mig bort till en öken. Jag såg en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fullt av hädiska namn och med sju huvuden och tio horn.
Ängeln sade till mig: "Varför är du så förundrad? Jag ska berätta om mysteriet (hemligheten) med kvinnan och vilddjuret som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen.
Här krävs ett sinne med vishet: de sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. [Rom var byggt på sju kullar, men det är inte enda tolkningen.] De är också sju kungar.
De strödde jord över sina huvuden och grät och klagade högljutt:
"Ve, ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den stora staden
    där alla som hade fartyg på havet blev rika genom dess rikedom!
På en enda timme blev den ödelagd."
Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor (kungliga diadem). Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv,



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.