2453 – Ἰουδαῖος (Ioudaios)

Jude


Typ:
Grekiska: Ἰουδαῖος
Med latinska bokstäver:     Ioudaios
Fonetiskt: ee·oo·dah·yos
Ursprung: Från G2448 (i betydelsen av G2455 as a country)
Användning: 197 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

Jew (193), "of Judea" (3), "Jewess" (2)

Engelsk beskrivning

  1. Jewish, belonging to the Jewish race.
  2. Jewish as respects to birth, race, religion.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (197 st i TR)


De sade: "Var är den judiska kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom." [Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem. Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22–38. Enligt 3 Mos 12:2–4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]
[Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.] Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)."
och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas konung!"
Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:
"Detta är Jesus [från Nasaret],
    judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
De tog emot pengarna och gjorde som de blivit instruerade, och detta rykte är spritt bland judarna ända till i dag. [Det var förenat med dödsstraff för en romersk soldat att sova på sitt skift. Det krävdes en stor summa pengar och en säker garanti att inte råka illa ut om vakterna skulle gå med på detta erbjudande.]
Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler (stadgar, förordningar) och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna.
Pilatus frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)."
Så Pilatus frågade dem: "Vill ni att jag ska frige judarnas kung?"
Pilatus talade till dem på nytt: "Vad ska jag då göra med honom som ni kallar judarnas kung?"
och började hälsa honom: "Länge leve judarnas konung!" [Man härmade hälsningen "Länge leve Caesar, konungen".]
På anslaget med anklagelsen mot honom stod det:
"Judarnas konung". [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Luk 23:38 och Joh 19:19. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20–22.]
När han fick höra om Jesus, sände han några av de judiska äldste [de judiska ledarna i Kapernaum] och bad honom komma och rädda tjänarens liv. [Här används prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att han önskar att hans tjänare blir "genom-helad", dvs. fullständigt helad på en gång.]
Pilatus frågade honom: "Så du är judarnas kung?"
    Han svarade: "Du själv säger det."
och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp (rädda) dig själv."
Det fanns också ett anslag [kallades "titulus" och innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] ovanför honom [skrivet på hebreiska, latin och grekiska, se Joh 19:20. Det angav grunden för domen, och var också avsett att håna judarna]:
"Detta är [Jesus från Nasaret]
    judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Joh 19:19. De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH. Kanske anledningen till varför de judiska ledarna ville ändra texten, se Joh 19:20–22.]
som inte samtyckt till vad de beslutat och gjort. Han var från staden Arimatea i Judéen och han väntade på Guds rike.
[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se Joh 1:29, 35, 43; 2:1. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se 1 Mos 1. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
    Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adam och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se 1 Mos 1:19–24. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I 1 Mos 2:24 finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]
Här är vad Johannes svarade, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "Vem är du?"
Där stod sex stenkrukor för vattnet som användes till judarnas reningsceremonier. Varje kärl rymde omkring hundra liter (två till tre bat-mått).
[Det var vår och] Judarnas påskhögtid (pesach) närmade sig. Jesus gick upp till Jerusalem.
Då tog judarna [de religiösa ledarna i Jerusalem] till orda och sade: "Vilket tecken (mirakel) kan du göra som bevisar att du har rätt att göra allt detta?"
Då sade judarna: "Det tog fyrtiosex år att bygga (renovera) detta tempel [och ombyggnaden var ännu inte klar], och du ska resa upp det på tre dagar?"
Bland fariséerna [i Jerusalem där Jesus och lärjungarna befann sig] fanns en man som hette Nikodemus, en ledare bland judarna. [Hans namn betyder ordagrant "en som segrar". Han var en av de 71 medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, som var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna.]
[Jesus och lärjungarna har varit i Jerusalem under påsken, se Joh 2:23. I föregående stycke beskrevs mötet med Nikodemus som skedde där, se vers 1–21. Efter påsken vandrar Jesus och lärjungarna runt i Judéen.] Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judéen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte.
Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen.
Den samariska kvinnan sade till honom: "Hur kan du som är jude fråga mig som är en samarisk kvinna om vatten?" Judarna ville inte ha något med samarierna att göra. [Jesus går emot flera religiösa och kulturella regler här. Män talade inte med kvinnor, och särskilt inte en kvinna med hennes rykte, se vers 17–18. Att dessutom dricka ur ett "samariskt kärl" ansågs som något orent av judarna.]
Ni [samarier] tillber vad ni inte känner till (har en klar förståelse av), men vi [judar] tillber det vi känner till, eftersom frälsningen (befrielsen) kommer från (genom) judarna.
[Föregående kapitel avslutade händelserna som inramades av det första och andra tecknet i staden Kana, se Joh 2:1–4:54. Nu inleds en ny sektion i Johannesevangeliet där de judiska högtiderna har en central roll. Den börjar med en icke namngiven högtid i kapitel 5, fortsätter med en påskhögtid i kapitel 6, följt av Lövhyddohögtiden i kapitel 7-10, Tempelinvigningsfesten i mitten på kapitel 10 och avslutas med att nästa påsk är nära i Joh 11:55.] Därefter inföll en av judarnas högtider och Jesus gick upp till Jerusalem. [Varför namnger inte Johannes den första högtiden? I 3 Mos 23 där alla högtiderna räknas upp börjar allt med sabbaten som ska hållas varje vecka. Händelserna i kapitel 5 sker på en sabbat, se Joh 5:9. Man kan säga att sabbaten är den första högtiden, och ger en naturlig inledning på denna sektion med högtider.
    Anledningen till att bibelforskare försöker identifiera högtiden, är att det hjälper till att bestämma längden på Jesu publika tjänst. Johannes anger tre olika påskhögtider, se Joh 2:13; 6:4; 12:1. Det gör att Jesu tjänst måste varit minst två år från påsk till påsk. Är den onämnda högtiden också en påsk, blir Jesu tjänst minst tre år. Eftersom det kan bli ganska kallt i Jerusalem under vinterhalvåret, pekar det på att händelserna i dammen sker under den varmare delen av året. De vanligaste förslagen är någon av högtiderna på våren, påsk eller pingst. Andra förslag är Purim som infaller i mars, en månad före påsken.]
därför sade de judiska ledarna gång på gång till mannen som blivit fullständigt helad: "Det är sabbat, det är emot lagen att bära din bädd."
Mannen gick då bort och rapporterade för judarna att det var Jesus som hade helat honom.
[Jesus hade för vana att hela människor från sjukdomar, oavsett vilken veckodag det var. Nu senast helade han en sjuk man vid Betesdadammen, se Joh 5:2–15. Enligt fariséernas strikta egna tillägg till lagen var det förbjudet att göra detta på en sabbat eftersom man ansåg att det var "arbete".] Eftersom han hade gjort dessa saker på en sabbat började judarna att förfölja (besvära, jaga) Jesus och planerade att döda honom.
Detta svar gjorde de judiska ledarna ännu mer beslutna att döda Jesus, eftersom han inte bara gång på gång upphävde sabbaten, utan också kallade Gud sin Fader, vilket jämställer honom själv med Gud.
Påsken (pesach), judarnas högtid, var nära. [Detta var den andra påsken under Jesu verksamma tid. Den första omnämns i Joh 2:13 och den tredje och sista i Joh 11:55. Tre gånger varje år begav sig alla judar till Jerusalem för att fira de största högtiderna, där påsken var en av dem. Därför var det många människor i rörelse. Det svenska ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder "gå förbi", se 2 Mos 12:11–13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten.
    Johannes har just nämnt Mose, se Joh 5:45–46. Händelserna i följande kapitel fram till nästa påsk anspelar på händelser i uttåget och ökenvandringen. Andra sidan, matundret, stormen och berget är tydliga igenkänningspunkter.]
Nu började judarna [de judar som var emot honom] att mumla (viska, klaga i låg ton) därför att han sagt: "Jag är brödet som kom ner från himlen."
Då började de judar som var emot Jesus att öppet gräla med varandra [man hade tidigare mumlat, se vers 41] och sade: "Hur kan denne man ge oss sitt kött att äta?"
Sedan vandrade Jesus [från plats till plats] i Galileen, för han ville inte uppehålla sig i Judéen eftersom judarna försökte (ständigt letade efter honom för att) döda honom.
Nu var den judiska Lövhyddohögtiden [Sukkot] nära. [Sukkot infaller på hösten den 15 Tishri, fem dagar efter försoningsdagen – Jom kippur. I vår kalender infaller den sent i september eller tidigt i oktober. Högtiden är en sju dagar lång högtid då man minns den fyrtioåriga ökenvandringen, se 3 Mos 23:34. Det hebreiska ordet "sukka" betyder hydda. För att komma ihåg att man levt i enkla hyddor bygger man än i dag små bås med tak med glest lövtak så man kan se stjärnhimlen genom taket.]
Judarna letade ihärdigt efter honom under högtiden och frågade gång på gång: "Var kan han vara?"
Men ingen vågade tala öppet om honom, av fruktan för de judiska ledarna.
De judiska ledarna blev mer och mer förundrade och sade: "Hur kan denne man veta så mycket utan att ha studerat." [Jesus fick undervisning vid en lokal synagoga under skoltiden, men han gick aldrig under en rabbin för att få högre studier i teologi.]
Då sade judarna till varandra:
"Vart tänker denne man ta vägen, eftersom vi inte ska kunna hitta honom? Tänker han resa till dem [de judar] som är kringspridda (lever i förskingringen, diasporan) bland grekerna?
[Ända sedan den babyloniska fångenskapen levde många judar utanför Israel i kolonier. De tre största fanns i Egypten, Syrien och Grekland. Skulle Jesus ge sig av till någon avlägsen judisk koloni?] Ska han undervisa grekerna [icke-judar, hedningar]?
[Ovetande profeterade de att evangeliet kommer att spridas till alla folkslag efter Jesu uppståndelse. Nästa gång ordet "greker" dyker upp igen är i Joh 12:20–21, då några greker söker Jesus. Johannes tar upp samma tråd igen vid korsfästelsen. Han är den ende evangelieförfattare som har med detaljen att skylten på Jesu kors var skriven på grekiska, se Joh 19:20.]
Då började de judiska ledarna säga: Han tänker väl inte begå självmord? "Är det därför han säger: Dit jag går är det omöjligt för er att komma?"
Då sade Jesus till de judar (invånare i Judéen) som hade kommit till tro på honom [se vers 30]: "Om ni förblir (stannar kvar, vilar, fortsätter stå) i mitt ord (håller fast vid min undervisning och lever efter den) är ni verkligen (sannerligen) mina lärjungar
Judarna svarade honom: "Uttrycker vi inte det rätt när vi säger att du är en samarier och har (är under inflytande av) en ond ande?"
Judarna sade till honom: "Nu förstår vi (har vi en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har en ond ande. Både Abraham och profeterna har dött, ändå säger du att vem som helst som väljer att hålla ditt ord, han ska aldrig i evighet se döden.
Då sade judarna till honom: "Du är inte ens femtio år, och du har sett (stått framför, mött) Abraham?"
Men judarna trodde inte att han hade [verkligen] varit blind och fått sin syn förrän de hade skickat efter (kallat in) hans föräldrar.
Detta sade hans föräldrar för att de ständigt fruktade judarna [de judiska ledarna], för de hade redan kommit överens om att den som bekände att Jesus var den Smorde (Messias) skulle bli utkastad från synagogan.
Det blev på nytt delade åsikter bland judarna på grund av dessa ord.
De judiska ledarna omringade honom och frågade: "Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du nu är den Smorde (Kristus), säg det rent ut (öppet)!"
Igen tog de judiska ledarna upp stenar för att stena honom.
De judiska ledarna svarade honom: "Vi ska inte stena dig för en god gärning, utan därför att du hädar [talar emot Gud]. Du är en människa, men utger dig för att vara Gud!"
Lärjungarna sade till honom: "Rabbi (lärare), de judiska ledarna ville nyss stena dig. Ska du gå tillbaka dit?"
och många judar (invånare i Judéen) hade kommit till Marta och Maria för att trösta (sympatisera med, uppmuntra) dem i sorgen över deras broder [Lasarus död]. [Enligt den judiska begravningstraditionen begravdes den döde inom ett dygn. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista.]
När de judar som var med Maria inne i huset för att trösta henne såg att hon rest sig upp hastigt och gått ut, följde de efter henne eftersom de trodde hon skulle till graven för att gråta.
När Jesus såg henne brista ut i högljudd gråt gång på gång, och att judarna som följt med henne också grät högljutt, blev han djupt upprörd (kände vrede) i sin ande, och kände smärta (oro).
Judarna sade: "Se hur han höll av (hade ett starkt vänskapsband med) honom."
Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom.
Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar. [Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordöst om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i Jos 18:23, drygt två mil nordost om Jerusalem.]
Den judiska påskhögtiden var nära, och många från landsbygden gick upp till Jerusalem för att rena sig [göra sig ceremoniellt rena och redo för att kunna delta i högtiden].
En stor mängd judar (många av de judiska invånarna i Judéen) fick reda på att Jesus var där och de kom dit, inte bara på grund av Jesus, utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda.
eftersom många av Jerusalems invånare lämnade dem [gick bort från de judiska ledarna] och trodde på Jesus.
Kära små barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion, se 1 Joh 2:1], bara en kort stund till är jag med er. Ni kommer att leta efter mig, men det jag sade till de judiska ledarna säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma.
Den romerska bataljonen (kohorten) med sin kapten och de judiska tempeltjänarna grep nu Jesus och band honom.
Det var Kaifas som hade gett rådet till judarna att det var bättre att en man dog i folkets ställe [Joh 11:50].
Jesus svarade honom: "Jag har talat öppet för världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet [tempelområdet] där judarna brukar samlas, jag har inte sagt något i hemlighet.
Då sade Pilatus till dem: "Ta honom och döm honom efter er lag!"
    Judarna svarade: "Det är inte lagligt för oss att avrätta någon."
Pilatus gick tillbaka in i palatset och kallade till sig Jesus och frågade honom: "Är du judarnas konung?"
Pilatus svarade: "Jag är väl inte en jude, eller hur? Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig till mig. Vad har du gjort (vad är ditt brott, bekänn nu)?"
Jesus svarade [Pilatus]: "Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa från) den här världen."
Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" [Här står Jesus som är Sanningen, se Joh 14:6, framför Pilatus och när han ställer frågan tittar han bokstavligen på svaret. Pilatus förväntar sig inget svar eftersom han går ut. Frågan ger uttryck för både förakt och medlidande – vem är Jesus som tror sig veta sanningen?]
    När han sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag ser inte att han har begått något brott.
Nu är det en tradition kring påsk att jag friger en fånge. Vill ni att jag friger judarnas konung till er?"
Sedan gick de fram till honom och sade: "Länge leve (frid, var hälsad), judarnas konung!" och slog honom gång på gång [i ansiktet] med handflatorna.
Judarna svarade honom: "Vi har en lag, och enligt vår lag måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son."
Från den stunden försökte Pilatus (letade han gång på gång förtvivlat efter en utväg för) att frige Jesus, men de judiska ledarna ropade: "Friger du honom är du inte Caesars (kejsarens) vän! Den som gör sig själv till konung sätter sig upp mot Caesar (kejsaren)."
Nu var det förberedelse inför påskhögtiden [då påskalammet, den ettåriga baggen, undersöktes så det var felfritt och sedan slaktades, se 2 Mos 12:2], omkring sjätte timmen. Han sade till de judiska ledarna: "Se, här är er konung!" [De övriga evangelierna anger fler tider och skriver hur Jesus korsfästs den tredje timmen judisk tid, klockan nio på morgonen. Tre timmar senare infaller ett mörker som varar tre timmar fram till klockan tre på eftermiddagen. Jesus hänger alltså totalt sex timmar på korset och dör vid den nionde timmen, se Mark 15:25, 33–34. Att Johannes anger att Pilatus dom ges ungefär vid sjätte timmen, omkring mitt på dagen enligt judisk tideräkning, för med sig en kronologisk problematik. Rättegången måste ju ha hållits innan Jesus hänger på korset.
    En förklaring är att Johannes anger romersk tid, som började vid midnatt. I så fall skedde rättegången omkring klockan sex på morgonen. Dock verkar övriga tids­angivelser vara judisk tid, se Joh 1:39; 4:6; 4:52. Tidsangivelsen skulle också kunna syfta på "efter sex timmars förhör" i de olika judiska och romerska instanserna som påbörjades under natten, och då är det omkring åttatiden på morgonen.
    Det finns dock en enklare förklaring. Detta är det enda klockslaget Johannes ger i kapitel 5-22. Syftet är inte att mäta tid eftersom han skriver omkring sjätte timmen, i jämförelse med helandet i Joh 4:52 som sker exakt vid sjunde timmen. Utifrån sammanhanget verkar anledningen till tidsangivelsen "sjätte timmen" snarare ha att göra med kopplingen till att det var då påskalammen började slaktas i templet. Mitt på dagen, den sjätte timmen, avslutades allt arbete och hela Jerusalem började förbereda påskmåltiden då man skulle äta påskalammet. Johannes fokuserar hela sitt evangelium på tecken och kopplingen mellan "Se, här er konung" och "Se, Guds lamm" i Joh 1:29 är slående.]
Pilatus lät också göra en skylt (inskription, anslag) [på latin "titulus", innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] och satte den på korset. På den stod det skrivet:
[Detta är] Jesus från Nasaret,
judarnas konung. [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Luk 23:38. Skylten nämner alltså Jesu namn och även hans brott – judarnas konung.]
Många av de judiska invånarna i Jerusalem läste skylten, för platsen där Jesus korsfästes var nära staden, och den var skriven på hebreiska [judarnas och landets officiella språk], latin [Romarrikets officiella språk] och grekiska [det gemensamma språket inom hela romerska riket].
Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas Konung. Skriv i stället: Den här mannen sade att han var judarnas konung."
Eftersom det var förberedelsedag, och för att förhindra att kropparna skulle hänga på korsen på sabbaten, för det var en stor sabbatsdag (högsabbat) [vilket den första dagen i det osyrade brödets högtid är, se 3 Mos 23:7], beordrade de judiska ledarna Pilatus att benen skulle krossas [för att påskynda deras död] så att de kunde ta bort kropparna.
Efter detta frågade Josef från Arimatea Pilatus om lov att få ta ner Jesu kropp. Josef var en Jesu lärjunge, fast i hemlighet av rädsla för de judiska ledarna. Pilatus tillät det. Då gick han och tog ner Jesu kropp.
Sedan tog de Jesu kropp och lindade in den i linnedukar med de välluktande kryddorna, så som judarna brukar förbereda en kropp för begravning.
Där lade de Jesus, eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära. [Sabbaten började klockan sex på kvällen, och då fick inget arbete utföras, så de hade inte mycket tid på sig att förbereda kroppen och begrava den.]
[Nyheten om Jesu uppståndelse hade redan nått de judiska ledarna i Jerusalem, se Matt 28:11. Det är kväll och lärjungarna är troligen samlade i samma övre rum som de firat den sista måltiden i. Emmausvandrarna har nyss kommit och berättat hur de mött Jesus, se Luk 24:36.] På kvällen samma dag, den första veckodagen [söndagen då Jesus uppstått], var lärjungarna tillsammans bakom stängda dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt bland dem och sade: "Frid vare med er!" [Den vanliga judiska hälsningsfrasen. Nu då Jesus just har uppstått får den frasen en djupare innebörd, nämligen att ta emot försoningens välsignelser.]
De svarade: "Officeren Cornelius är en rättfärdig man som fruktar (vördar, respekterar) Gud och har gott anseende hos hela det judiska folket. Han har fått en uppenbarelse av en helig ängel att han ska skicka efter dig och höra vad du har att säga."
Han sade till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en judisk man att umgås med eller besöka en hedning. [Mose lag förbjöd uttryckligen inte detta, men det var den allmänna tolkningen och uppfattningen. Ett exempel finns i Joh 18:28 där man inte ville orena sig och gå in i Herodes palats under processen mot Jesus, se även Joh 4:9.] Men Gud har visat mig att man inte ska kalla någon människa ohelig eller oren.
Vi kan själva vittna om allt han gjorde (berätta vad vi sett och hört honom göra) både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. De avrättade honom genom att hänga upp honom på trä (ett kors),
[Berättelsen går nu tillbaka till tiden just efter Stefanos martyrdöd, se Apg 8:4. Det har gått några år efter Jesu död och uppståndelse, och händelserna dateras till omkring 32-35 e.Kr.] De [grekisktalande judarna i Judéen] som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos, kom ända till:
[området] Fenikien,
[Benämning på den smala kustremsan norr om berget Karmel som var en del av den romerska provinsen Syrien. Här låg städerna Ptolemais, Tyros, Sarefat och Sidon, se Apg 21:3–7; 27:3.] [ön] Cypern och [staden] Antiokia [i Syrien].
[Staden låg i den romerska provinsen Syrien och hade en halv miljon invånare och var den tredje största staden i riket, bara Rom och Alexandria var större. Här fanns också en stor judisk befolkning.] De som hade flytt till dessa platser predikade ordet bara för judar.
När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät fängsla Petrus också. Detta skedde under det osyrade brödets högtid. [Om det väckte avsky bland de messiastroende judarna att även hedningar kunde bli kristna, se Apg 11:1–4, är det lätt att förstå att den romerska förföljelsen mot de kristna mottogs väl bland det judiska ledarskapet i Jerusalem. Under våren firas endags-högtiden Pesach, påskhögtiden, direkt följt av den sju dagar långa osyrade brödets högtid, totalt alltså åtta helgdagar. Det är troligt att Petrus grips innan, eller i början på, denna period.]
När Petrus väl hade blivit sig själv igen [vaknat upp] sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig (trodde skulle ske)."
När de kom fram till Salamis [öns handelscentrum längs med den sydöstra kusten] började de predika Guds ord i de judiska synagogorna. De hade också med sig Johannes [Markus] som hjälpreda (medhjälpare). [Båtfärden mellan Seleukia och Salamis tog två dagar. Barnabas var född på Cypern, vilket kan ha bidragit till att ön blev resans första mål, se Apg 4:36. Fram till Apg 13:13 nämns hans namn före Saulus, och han verkar vara den som initialt är den ledande. Det var antagligen också Barnabas idé att ta med hans kusin, Johannes Markus, se Kol 4:10. Han hade följt med Barnabas och Saulus från Jerusalem, se Apg 12:12, 25. Denne Markus blir senare också Markusevangeliets författare.]
De vandrade [västerut från stad till stad] över hela ön [längs med sydkusten] ända till Pafos [öns huvudort på den västra sidan]. [En sträcka på omkring 20 mil. Vandringen tar minst en vecka men det är troligt att man stannar till i städerna längs med vägen.]

Pafos på västra kusten

I Pafos träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet som hette Barjesus [ett hebreiskt namn som betyder "son till Josua"].
När Paulus och Barnabas var på väg ut [från synagogan] bad folket att få höra [mer om] samma budskap nästa sabbat.
När man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter [de som konverterat till judendomen] med Paulus och Barnabas. De talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd (kraft).
Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund och argumenterade emot det Paulus sade [hur de gammaltestamentliga profetiorna talar om Jesus] och hädade [talade nedsättande och föraktfullt om Jesus].
Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.
[Ikonium var en grekisk stad, den blev inte en romersk koloni förrän under kejsar Hadrianus tid en bit in på 100-talet e.Kr. Från Antiokia i Pisidien vandrade Paulus och Barnabas längs med huvudvägen "Via Sebaste" som hade färdigställts 6 f.Kr.] I Ikonium hände samma sak. De [Paulus och Barnabas] gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro.
Men de judar som vägrade tro [att Jesus var Messias] hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen (fick dem att tänka onda tankar) mot syskonen [bröder och systrar i tron, både judar och hedningar].
Men folket i staden delade [mer och mer] sig så att vissa höll med [de icke-troende] judarna och andra med apostlarna (sändebuden).
När både hedningarna och [de icke-troende] judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem,
Från Antiokia [i Pisidien] och Ikonium [städerna där Paulus och Barnabas nyligen varit i] kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade [efter det] ut honom ur staden i tron att han var död.
Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna [hennes namn var Eunice, se 2 Tim 1:5; 3:15], men hans far var grek. [Timoteus var alltså jude till födseln, men hade inte blivit omskuren.]
Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.
De förde fram dem till domarna och sade: "De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar
De [Paulus, Silas och Timoteus, se Apg 16:40] tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Thessalonike. [Man färdades västerut på "Via Egnatia", den romerska huvudvägen som gick från Byzantion, nuvarande Istanbul, ända till Rom. Mellan Filippi och Thessalonike är det 15 mil. Gick de till fots tog det fem dagar. Eftersom bara två städer nämns, kan de ha färdats med häst eller åsna. Fortfarande värkte Paulus och Silas ryggar från piskslagen i Filippi, se Apg 16:23. Thessalonike var en av de största städerna i Grekland. Den var en viktig handelsstad och ett kulturellt centrum med omkring 50 000 invånare vid den här tiden. Staden blev en bas för missionen i detta område, se 1 Thess 1:7–8.] Där hade judarna en synagoga. [Enligt judisk tradition krävdes det tio män för att kunna ha en egen synagoga. I Filippi fanns det bara några judiska kvinnor. Antagligen fanns det inte heller några synagogor i städerna Amfipolis och Apollonia som de passerat på vägen.]
[Paulus, Silas och Timoteus bodde hos en man som hette Jason. Han var en troende, antagligen också av judisk börd, eftersom Jason var en vanlig grekisk form av det judiska namnet Josua. Han var också tältmakare som Paulus, se Rom 16:21.] Men judarna blev avundsjuka och fick med sig en del onda män från gatan och samlade en mobb till upplopp i staden. De stormade fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas för att släpa ut dem till folkmassan.
Redan samma natt skickade syskonen (bröderna och systrarna i tron) i väg både Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. [Fram till 1800-talet ifrågasattes Lukas precisa ordval "politarker" för stadens ledning eftersom ordet inte användes i annan litteratur, se vers 6 och 8. År 1876 hittades dock en inskription med detta ord på bågen till en av stadens portar, följt av sex namn. Fyndet dateras till omkring 150 e.Kr. Totalt har man nu hittat över trettio liknande inskriptioner från den här trakten.]
När judarna i Thessalonike fick veta att Paulus förkunnade Guds ord också i Berea, kom de dit och spred oro och hetsade upp folket [på samma sätt som de gjort i Thessalonike].
Paulus samtalade därför (förde en dialog) med judarna i synagogan och med dem som vördade Gud, och dessutom varje dag på torget (marknadsplatsen, gr. agora) med dem som han träffade där. [Detta är första gången Paulus undervisar offentligt, utanför synagogan.]
I Korint träffade Paulus en jude vid namn Aquila, född i Pontus [en romersk provins vid Svarta havet], och hans hustru Priscilla. [Hennes mer formella namn var "Prisca", se Rom 16:3.] Paret hade nyligen kommit från Italien, eftersom [den fjärde romerske kejsaren] Claudius [regerade 41-54 e.Kr.] hade befallt att alla judar skulle lämna Rom. [Det gifta paret Aquila och Priscilla nämns alltid tillsammans, se Rom 16:3; 1 Kor 16:19; 2 Tim 4:19. Fyra av sex gånger nämns frun, Priscilla, först. De har nyligen kommit från Rom eftersom Claudius hade fördrivit alla judar därifrån. Antagligen är det samma händelse som den romerska historikern Suetonius omnämner, där judarna utvisas med anledning av oroligheter på grund av en viss "Chrestus", som är det latinska namnet för Kristus. Detta skedde i Claudius nionde regeringsår, dvs. någon gång mellan januari 49 och januari 50 e.Kr. Paulus kan därför inte ha kommit till Korint före 49 e.Kr.] Paulus kom i kontakt med dem [besökte deras hem].
I synagogan samtalade Paulus (förde han en dialog) varje sabbat och vann över både judar och greker.
När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien [med medel från Filippi och Thessalonike, se 1 Thess 3:6; 2 Kor 11:8; Fil 4:15], började Paulus ägna sig helt åt att förkunna ordet [utan att behöva arbeta för sitt eget uppehälle som tältmakare, se vers 3]. Han vittnade för judarna att Jesus är den Smorde (Messias),
Samtidigt som Gallio var prokonsul över [den romerska provinsen] Achaia gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus. [Inskriptioner bekräftar att Gallio var ståthållare 51-52 e.Kr. Dessa händelser utspelade troligen sig i slutet på sommaren år 51 e.Kr.] Man förde honom till domstolen [Grekiska bema, som var en upphöjd plattform mitt på stadens centrala torg och marknadsplats, gr. agora.]
Precis när Paulus skulle öppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: "Om det handlat om något brott eller ett ondskefullt illdåd skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar.
[Efesos som ligger vid floden Kaystros mynning var den fjärde största staden i det romerska riket, efter Rom, Alexandria och Antiokia i Syrien. Staden var huvudort för hela nuvarande västra Turkiet. Teatern rymde 24 000 åskådare. Den mest berömda byggnaden var Artemistemplet som under antiken räknades som ett av de sju underverken.] När de kom till Efesos [i Mindre Asien, efter en tre dagars segling rakt österut från Korint] lämnade han sina reskamrater [Priscilla och Aquila] där. Själv gick han till synagogan och samtalade (förde en dialog) med judarna.
Under tiden kom en jude som hette Apollos till Efesos. Han var född i Alexandria och var en lärd man (allmänbildad, en god talare och duktig på att presentera budskapet på ett logiskt och enkelt sätt), och var också mycket kunnig (mäktig, kraftfull) i Skrifterna.
för han motbevisade med stor kraft (på alla möjliga ämnesområden) judarna offentligt [i debatter] (besvarade så överväldigande att de blev tysta), och visade genom Skrifterna [Guds ord] att Jesus var den Smorde (Messias, Kristus).
Detta pågick under två års tid så att alla som bodde i [den romerska provinsen] Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord. [Paulus bedriver en lärjungaskola i Efesos som gör att evangeliet spred sig utanför Efesos. Människor från alla delar av Mindre Asien får höra evangeliet. Församlingar startas i närbelägna städer som Smyrna, Sardes, Filadelfia, Hierapolis, Laodikeia och Kolossai. Under denna tid skriver Paulus också första brevet till Korint, se 1 Kor 16:8. Paulus skriver antagligen också ännu ett brev till Korint, "tårarnas brev", som dock inte finns bevarat, se 2 Kor 2:3–4; 7:8.]
Men också några kringvandrande judiska exorcister (andebesvärjare) [som var på besök i staden] började nu nämna Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvärjer er vid den Jesus som Paulus predikar."
Sju söner till en judisk överstepräst som hette Skevas [som betyder tankeläsare] gjorde detta.
Detta blev känt för alla i Efesos, både judar och greker. Alla greps av fruktan och Herren Jesu namn blev prisat.
Några ur hopen förklarade för [en inflytelserik jude i Efesos som hette] Alexander vad saken gällde, och judarna skickade fram honom. Han gav tecken med handen och ville hålla ett försvarstal inför folket.
Men när de märkte att han var jude, ropade de alla i kör i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!" [Grekerna såg ofta de kristna som en judisk gruppering. Alexanders syfte kan varit att klargöra att Paulus inte hörde till dem och rentvå den judiska befolkningen. Alexander var ett vanligt namn, se Apg 4:6; Mark 15:21. Kanske är det samma person som "Kopparsmeden Alexander" som Paulus senare omnämner i 2 Tim 4:14, och eventuellt även i 1 Tim 1:20.]
Där [i församlingen i Korint] blev han kvar i tre månader. [Det är under denna period som Romarbrevet skrivs. Brevet skickas med Paulus kvinnliga medarbetare Febe som var verksam i församlingen i Korints södra hamnstad Kenkrea, se Rom 16:1–2. I Romarbrevet hälsar Paulus också speciellt till Prisca och Aquila, se Rom 16:3. Kejsar Claudius har dött år 54 e.Kr. och efterträtts av Nero, vilket gjort det möjligt för de två makarna, som Paulus lärt känna i Korint och därefter tagit med sig till Efesos, att återvända till Rom.]När Paulus sedan skulle avsegla mot Syrien hade judarna planerat ett attentat mot honom, och han bestämde sig då för att resa tillbaka [samma väg han kommit] genom Makedonien. [Det är vår och snart påsk, se Apg 20:6. Eftersom många judar skulle åka till Jerusalem planerade man kanske att döda Paulus under båtresan. På grund av hoten ändrar Paulus sin plan och tar landvägen, vilket inte heller kan ha varit helt riskfritt med tanke på den stora summa insamlade pengar man hade med sig till Jerusalem, se Rom 15:25–26. Det kan vara en av anledningarna till att man tar med sig sju representanter från flera olika församlingar. En annan orsak är att man vill ha flera vittnen som kan intyga att allt gått rätt till så att Paulus inte kan misstänkas för förskingring.]
Jag har tjänat Herren (som en slav) i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas intriger. [Den senaste konspirationen mot Paulus i Korint tvingade honom att ändra sin resplan att segla direkt till Syrien, se Apg 20:3. Paulus mötte ofta på motstånd i sin tjänst, se Apg 9:24; 13:50; 14:2; 17:5, 13; 21:27–28, 30–31.]
Jag har ständigt vittnat både för judar och greker om omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus.
När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer."
När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sade de till honom:
"Du ser, broder [Paulus], att det finns tiotusentals (många myriader, ett oräkneligt antal) judar som har kommit till tro [här i Jerusalem eller hela Judéen], och alla håller de strängt på lagen. [Detta möte sker troligen våren 56 eller 57 e.Kr., en tid som kännetecknades av judisk nationalism med många revolter och ett starkt motstånd mot hedningar. Ordagrant "många myriader". En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också för att beskriva ett mycket stort antal i generella termer, se 1 Kor 4:15; 14:19. Församlingen har växt, se Apg 2:41; 4:4; 5:14; 6:7. Jerusalems totala befolkning vid den här tiden uppskattas till några hundra tusen invånare. Tre gånger per år växte befolkningen drastiskt till det dubbla eller tredubbla, då pilgrimer besökte staden under några veckors tid under högtiderna, se Apg 2:9–11; 20:16.]
Nu har de hört sägas att du lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder.
När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom
Paulus svarade: "Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."

"Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien [omkring 5-10 e.Kr.], men uppvuxen i den här staden. Jag blev grundligt (in i minsta detalj) undervisad i våra fäders lag vid Gamaliels fötter, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. [Som femåring blev Paulus, som alla andra judiska pojkar och flickor i Tarsus, undervisad i de fem Moseböckerna i stadens synagoga. Vid tio års ålder började han studera Mishna, de judiska tolkningarna av lagen. Han måste varit mycket framstående, eftersom han erbjuds att studera vidare, vilket hörde till ovanligheterna. Vid tretton års ålder skickades han därför av sina föräldrar till Jerusalem för sin formella utbildning under rabbinen Gamaliel, fram till arton års ålder. Paulus bor hos någon släkting i Jerusalem, troligen sin äldre gifta syster, se Apg 23:16. Eventuellt flyttar hela familjen till Jerusalem. Gamaliel omnämns också i Apg 5:34. Han var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel och var verksam 22-55 e.Kr. Med största sannolikhet fanns Paulus i Jerusalem när Jesus korsfästes. Enligt traditionen halshuggs Paulus i Rom av Nero 67 e.Kr.]
[Ananias roll:]
En viss Ananias, en from (hängiven, gudfruktig) och lagtrogen man [som levde efter Moseböckernas undervisning] som alla judar i staden talade väl om,
Nästa dag ville han [befälhavaren Lysias] få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet [Sanhedrin] skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka [någonting] förrän de hade dödat Paulus.
Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare.
Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom när jag kom med min trupp och befriade honom. Jag hade fått reda på att han var romersk medborgare.
När jag sedan blev underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sände jag honom genast till dig. Jag har också uppmanat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.
Vi har nämligen funnit att den här mannen är en riktig plåga (pestböld, smitthärd).
    - Han sprider oro (skapar upplopp) bland judar över hela världen. - Han är en ledare för nasaréernas sekt. -
Judarna instämde och påstod att det var på det sättet.
Men där fanns några judar från Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig.
Några dagar senare [efter rättegången] kom Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Eftersom Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus bli kvar i fängelset. [Judarna hatade Felix; de skrev ett brev till Rom där de beskrev hans brutalitet mot dem. Klagomålen gjorde att Kejsar Nero avsatte Felix och utsåg Festus till ståthållare över Judéen hösten 60 e.Kr. Han hade posten i två år.]
Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och här ska jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du mycket väl.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.