2147 – εὑρίσκω (heurisko)

finna, befinnas vara


Typ:
Grekiska: εὑρίσκω
Med latinska bokstäver:     heurisko
Fonetiskt: hyoo·ris·ko
Ursprung: En förlängd form av a primary heuro (hyoo·ro), which (together with another cognate form heureo (hyoo·reh·o)) is used for it in all the tenses except the present och imperfect
Användning: 173 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

find (174), translated miscellaneously (4)

Engelsk beskrivning

  1. To come upon, hit upon, to meet with.
    1. After searching, to find a thing sought.
    2. Without previous search, to find (by chance), to fall in with.
    3. Those who come or return to a place.
  2. To find by enquiry, thought, examination, scrutiny, observation, to find out by practice and experience.
    1. To see, learn, discover, understand.
    2. To be found i.e. to be seen, be present.
    3. To be discovered, recognised, detected, to show one's self out, of one's character or state as found out by others (men, God, or both).
    4. To get knowledge of, come to know, God.
  3. To find out for one's self, to acquire, get, obtain, procure.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (173 st i TR)


Så här gick det till när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) föddes: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån) den helige Ande.
Han skickade dem till Betlehem och sade: "Gå och sök noga efter barnet och när ni har hittat honom, låt mig få veta det så jag också kan komma och tillbe (hylla) honom."
"Be [fråga gång på gång] så ska det ges till (tilldelas) er,
    sök [leta och undersök gång på gång] så ska ni finna,
    bulta [knacka gång på gång] så ska det öppnas för er.
För var och en som ber [fortsätter att fråga], han får [tar aktivt och villigt emot],
    och den som söker [fortsätter att leta och undersöka], han finner [alltid mer],
    och för den som bultar [fortsätter att knacka] ska det öppnas (öppnas upp). [Utifrån parallellstället i Lukas vet vi att Jesus just har berättat en liknelse om hur självklart det är att en vän kommer att öppna dörren, även om du knackar på mitt i natten och frågar efter bröd, se Luk 11:5–13. Vers 7–8 har vardera sex verb symmetriskt uppställda i tripletter. Presensformen (be, sök och bulta) visar att det handlar om uthållig bön. Passivformen (ska ges/öppnas) i vers 7 ramar in och indikerar att Gud är subjektet, dvs. den som ger bönesvar och öppnar upp dörrar. Det förstärks av att sista verbet i vers 8 (öppnas) också är i passiv form. De grekiska orden för "att finna" och "att öppnas" används i båda verserna, däremot står här olika ord för "att ges/tilldelas" (gr. didomi) och "att få/ta emot" (gr. lambano). Verbformerna visar att det som ges av Gud (i passiv form) mottas villigt i aktiv form. Se även Jak 4:8.]
För trång är den port
    och smal (hoppressad) [av det tryck som självförsakelse innebär, se Apg 14:22]
    den väg som leder till livet [Guds rika och eviga liv],
och det är få som finner den (söker och upptäcker den)."[Det krävs ingen ansträngning för att leva på världens sätt, men fostran och träning för att gå på Guds väg, se 2 Mos 18:20; 5 Mos 30:16; Ords 22:6; Ps 1:1–2, 6; 2 Tim 3:10.]
När Jesus hörde detta förundrades han (Jesus blir förvånad och överraskad) och sade till dem som följde honom: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), jag har inte sett en sådan stor tro i hela Israel.
Den som finner (tillfredsställer, skyddar) sitt liv (sin själ – gr. psuche) ska mista det, men den som mister sitt liv (sin själ) för min skull ska finna det [får ta del av Guds högre livskvalitet].
Ta på er mitt ok och lär [er] av mig [bli mina lärjungar], för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni (kommer ni att) finna vila (ro, vederkvickelse) för era själar [Jer 6:16],
[Jesus återvänder nu till händelsen som startade hela den här diskussionen – med mannen som blev befriad från en demon i vers 22. Jesus vill att både mannen, och de som lyssnade på honom där i huset, skulle förstå att det inte bara räcker att bli befriad. Människan har alltid en herre över sig; är det inte Jesus är det djävulen.] "När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa (torra) trakter och letar efter en plats att vila på men hittar ingen.
Då säger den: 'Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade.' När den så kommer och finner det tomt och städat och snyggt (iordningställt),
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna enskilt:] "Himmelriket (Guds kungavälde, som finns överallt där hans vilja sker) är som en dyrbar skatt som blivit gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje [över upptäckten] går han och säljer allt han äger och köper den åkern."
När han hittar en dyrbar pärla, går han och säljer allt han äger och köper den." [Vid en snabb anblick kan det verka som om frälsningen liknas vid en skatt och pärla, och människan måste sälja allt för att köpa den. Tittar vi däremot på de tre liknelser som Jesus förklarar, är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden i de två första liknelserna och han är den som skördar vid tidsålderns slut, se vers 37 och 49. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Skatten hittas i åkern som tidigare var en bild på världen, se vers 38. Gud är den som söker efter människors hjärtan. Priset betalas med Jesu liv på korset. I Gamla testamentet omnämns Israel ofta som Guds speciella skatt, se 2 Mos 19:5. Om skatten är en bild på Israel kan pärlan vara en bild på församlingen. I havet skapas pärlor när ett sandkorn råkat komma in i en mussla. Det lilla sandkornet irriterar musslan som kapslar in den lager på lager och pärlan växer. En fin bild på hur Jesus som var "stötestenen" blir grundstenen som församlingen byggs på. Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte något obekant för lärjungarna. Köpmän importerade dem utomlands från Indiska Oceanen, Persiska viken och Röda havet. Havet symboliserar ofta världens nationer, och där finns Guds församling.]
För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
    ska mista (kommer förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
    men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull –
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det. [Gr. psuche betecknar både liv och själ, men måste förstås och användas utifrån sitt sammanhang i vers 35–37, se även Joh 12:25. Att 'förneka sig själv' i vers 34 handlar inte om brist på självaktning. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självkänsla än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan barnaskap, se Gal 3:26, osv. Genom saligprisningarna visar Jesus vad det innebär att tillhöra Guds rike och få den himmelska lönen, se Matt 5:3–12. I ljuset av detta förstår vi att självförnekelsen handlar om att korsfästa sina egna själviska intressen och ambitioner och sätta Gud och hans rike främst. Samma skarpa åtskillnad görs i Matt 6:19–24 där Jesus förklarar att man inte både kan tjäna Gud och mammon.]
Men för att ingen ska ta anstöt av oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Öppna munnen på den första fisk som du drar upp. Där kommer du att hitta ett silvermynt (gr. stater – motsvarade fyra drachmer). Ta det och lämna det för dig och mig."
Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse.
När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: 'Betala det du är skyldig.'
Även vid elfte timmen [klockan fem på eftermiddagen, en timma innan solen gick ned och arbetsdagen var slut] gick han ut igen. När han såg några andra stå där sade han till dem: 'Varför står ni här hela dagen sysslolösa (utan arbete)?'
och sade till dem: "Gå in i byn som ligger framför er, genast ska ni hitta en åsna stå bunden där, och bredvid henne ett föl. Lossa dem och för dem till mig!
Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: "Aldrig någonsin ska du bära frukt." På en gång vissnade trädet. [Varför förbannade Jesus fikonträdet? Bibeln svarar inte direkt på detta, men både templets rening och det förbannade fikonträdet är två starkt symboliska handlingar. Så här på våren borde trädet haft frukt. Fikonträdet producerar grön frukt innan löven visar sig, och om det inte fanns någon frukt nu så skulle det inte bära någon frukt det året. Det här trädet verkade på utsidan ha en stor skörd, men vid närmare granskning var det helt utan frukt – trädet hycklade. Fikonträdet är en bild på Israel, se Jer 8:13; 24:1–10; Hos 9:10; Mika 4:4, och religiöst hyckleri är något som alltid får Jesu skarpaste tillrättavisning.]
Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.'
Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänaren som [är trogen och] gör vad han ska när hans herre kommer.
När han kom tillbaka till lärjungarna [Petrus, Jakob och Johannes] och fann dem sovande, sade han till Petrus: "Så ni orkade inte ens hålla er vakna en timme med mig?
När Jesus kom tillbaka fann han dem sovande igen. Deras ögon var så tyngda av sömn.
men de lyckades inte trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist trädde två män fram
På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors. [Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
och när de hade funnit honom sade de till honom: "Alla söker efter dig."
Hon gick hem och fann flickan liggande på sin säng, fri från demonen. [Judar använde ofta uttrycket "hundar" för icke-judar. Här används dock inte det vanliga ordet för en vildhund, gr kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Se Matt 15:28 för mer info.]
och sade till dem: "Gå in i byn där framme. Så fort ni kommer in där hittar ni ett åsneföl som är bundet och som ingen ännu har suttit på. Lös det och för det hit!
De gick i väg och hittade ett åsneföl bundet vid porten, ute vid gathörnet, och de löste det.
Han fick på långt håll syn på ett fikonträd [täckt] med gröna blad. Han gick dit för att se om han kunde hitta några fikon där [eftersom frukten kommer före löven]. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad, det var inte rätta tiden för fikon [men det borde ändå ha funnits begynnande frukt].
Annars kan han komma plötsligt och finna att ni sover.
Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden. [Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta måltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville överlämna Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen.
    Om man bara läser vers 12–16 kan det tolkas som att sista måltiden är en traditionell påskmåltid kvällen den 15 Nisan. I sammanhanget verkar dock bara en dags händelser ha beskrivits sedan vers 1. Kärnbibeln följer Johannes kronologi som uttryckligen säger att måltiden skedde innan påsken, se Joh 13:1.]
När han kom tillbaka [till Petrus, Jakob och Johannes en timma senare] och fann att de sov sade han till Petrus: "Simon, sover du? Orkade du inte ens hålla dig vaken en timme?
När han kom tillbaka fann han dem igen sovande eftersom deras ögon var så tyngda av sömn. De visste inte vad de skulle svara honom.
Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte.
Ängeln sade till henne: "Var inte rädd, Maria, du har fått nåd (kraft, oförtjänt favör) hos Gud.
Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jmf Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba."
När de inte hittade honom återvände de till Jerusalem [nästa dag] och sökte efter honom överallt längs med vägen.
Efter tre dagar [första dagen tillbaka i Jerusalem] hittade de honom i tempelområdet [där medlemmar från Stora rådet, Sanhedrin, undervisade på sabbater och festivaler, så det var antagligen den sjätte dagen på påskhögtiden]. Där satt han mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor.
och man räckte honom [skriftrullen för] Jesaja bok. Han rullade fram bokrullen och hittade det ställe [i slutet på Jesaja, Jes 61:1–2] där det står skrivet:
Då de inte kunde ta sig in med honom på grund av allt folket, gick de upp på taket, tog bort teglet och firade ner honom på hans bår mitt framför Jesus.
De skriftlärda och fariséerna vaktade på Jesus för att se om han skulle bota någon på sabbaten, eftersom de ville ha något att anklaga honom för.
När Jesus hörde detta förundrades han över honom (Jesus blir förvånad och överraskad) och sade till folket som följde honom: "Jag säger er, inte ens i hela Israel har jag sett en sådan stor tro."
När de utskickade [vännerna till officeren] kom tillbaka till huset fann de tjänaren frisk igen. [Samma ord, "förundras", i vers 9, används om Jesu förundran över otron han mötte när han besökte synagogan i sin egen hemstad, se Mark 6:6.]
De gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. De blev förskräckta.
När dagen började gå mot sitt slut vände sig de tolv till honom och sade: "Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Vi är ju på en obebodd plats här."
Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16–18.]
Därför säger jag er: Be [fråga gång på gång] så ska det ges till (tilldelas) er,
    sök [leta och undersök gång på gång] så ska ni finna,
    bulta [knacka gång på gång] så ska det öppnas för er.
För var och en som ber [fortsätter att fråga], han får [tar aktivt och villigt emot],
    och den som söker [fortsätter att leta och undersöka], han finner [alltid mer],
    och för den som bultar [fortsätter att knacka] ska det öppnas (öppnas upp). " [Poängen med liknelsen är att om vi har tro för att vår vän ska öppna dörren mitt i natten när vi bultar på hans dörr, hur mycket mer ska inte vår himmelske Fader låta oss få bönesvar när vi ber till honom. Vers 9–10 har vardera sex verb symmetriskt uppställda i tripletter. Presensformen (be, sök och bulta) visar att det handlar om uthållig bön. Passivformen (ska ges och ska öppnas) i vers 9 ramar in och indikerar att Gud är subjektet och den som ger bönesvar och öppnar upp dörrar. Det förstärks av att sista verbet i vers 10 (öppnas) också är i passiv form. De grekiska orden för "finna" och "öppna" används i båda verserna, däremot står här olika ord för "ges/tilldelas" (gr. didomi) och "får/tar emot" (gr. lambano). Verbformerna visar att det som ges av Gud (i passiv form) mottas villigt i aktiv form.]
När en oren ande lämnar en människa, rör den sig över vattenlösa (torra) trakter och söker en temporär viloplats men hittar ingen. Då säger den: 'Jag vänder tillbaka till det hus jag lämnade.'
När den kommer tillbaka, ser den att huset är städat och iordningställt.
Saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänare som deras herre finner vakna (alerta, vakande, vid liv) när han kommer tillbaka. Sannerligen säger jag er, han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.
Om han så kommer under den andra nattväkten (klockan 21-24, före midnatt) eller den tredje (klockan 24-03, efter midnatt) – saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänarna. [I Mellanöstern går solen ner vid sextiden på kvällen och upp igen tolv timmar senare. Romarna delade in natten i fyra nattväkter och judarna i tre. Eftersom Lukas refererar till det romerska systemet i Apg 12:4, är det troligen samma system med tretimmarspass även här. Oavsett exakta tider så kommer tjänarnas herre på natten då tjänarna är som tröttast.]
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänare som är sysselsatt med det han ska göra (gör sitt uppdrag) när hans herre kommer tillbaka.
[Jesus berättar nu en liknelse för dem som kommit med nyheten om massakern som skett i Jerusalem, se vers 1–6. I stället för att spekulera i varför de fick lida och dö borde de frågat: "Varför lever fortfarande jag?" Jesus uppmanar dem se på sina egna liv och omvända sig.] Jesus berättade denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård. Han kom för att se om det fanns någon frukt på det, men hittade ingen. [Fikonträdet är ofta en symbol på nationen Israel, och ägaren är Gud.]
Då sade han [ägaren] till trädgårdsmästaren: 'Lyssna nu, i tre års tid [från den ålder, omkring fem år efter det var planterat, då det var normalt att förvänta sig att trädet skulle börja ge en skörd] har jag kommit och letat efter frukt på detta fikonträd, utan att hitta någon. Hugg bort det (ordagrant 'hugg ut det')! Varför ska det ta upp plats (suga ut jorden, ta solljus från andra träd)?'
"Vilken man bland er som har hundra får och förlorar ett, skulle inte lämna de nittionio i vildmarken [den vanliga betesmarken för fårhjordar] och gå och leta efter det förlorade tills han finner det?
När han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna,
och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: 'Gläd er med mig, för jag har hittat mitt får som var förlorat.'
[Jesus använder exempel från både kvinnors och mäns vardag för att förklara andliga sanningar. Direkt efter liknelsen om mannen med det förlorade fåret kommer nu en liknelse om en kvinna som söker och finner något hon förlorat. Lukas skriver för grekisktalande och använder det grekiska silvermyntet "drachmer". Det motsvarade den romerska denaren som var en arbetares dagslön.] "Eller om en kvinna har tio silvermynt (drachmer) och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lykta och sopar huset [det enkla jordgolvet] och letar noga tills hon hittar det?
När hon funnit det samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig, för jag har hittat det värdefulla myntet som jag hade förlorat.'
för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.'
    Och de började fira.
Men det enda rätta var att fira och vara glada, för denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.' " [Detta är den sista av tre liknelser om hur något förlorat återfinns. Det är uppenbart att liknelserna riktade sig till fariséerna som klagat över att syndare kom för att höra på Jesu undervisning, se 15:1-2. Den äldre brodern beskriver en självrättfärdig människa, den yngre brodern en syndig människa som omvänder sig.]
[Jesus vänder sig nu till lärjungarna och frågar dem:] Var det bara den här främlingen som vände tillbaka för att ge Gud ära?"
Jag säger er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här på jorden när han kommer tillbaka?" [Denna liknelse är inte en jämförelse där Gud är som denne orättfärdige domare som kvinnan måste tjata och hota, utan en kontrast. Om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska då en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn när de ber!]
och sade: "Gå in i byn framför er! När ni kommer in ska ni hitta ett åsneföl stå bundet där som ingen ännu suttit på. Lossa det och för det till mig.
Sedan de gett sig av fann de [två] som sänts iväg att det var precis som han hade sagt till dem.
men de kunde inte komma på ett sätt att göra det, eftersom allt folket höll sig nära och lyssnade intensivt på honom (ordagrant "hängde på varje ord").
De gick och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.
När han rest sig upp från bönen och kom fram till lärjungarna, fann han att de hade somnat – [utmattade] av sorg.
Där [inför Pontius Pilatus] började de anklaga honom och sade: "Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk. Han förbjuder att man betalar skatt till kejsaren, och han säger att han är den Smorde (Messias), en kung!"
Pilatus sade då till översteprästerna och till folket: "Jag ser inget brottsligt hos den mannen."
Han sade till dem: "Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han förleder folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det ni anklagar honom för.
Då talade han till dem för tredje gången och frågade: "Vad har han gjort för fel? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Jag ska prygla honom och sedan släppa honom."
När de kom fram var stenen bortrullad från graven,
och när de gick in kunde de inte se Herren Jesu kropp någonstans.
och när de inte hittade hans kropp kom de tillbaka och sade att de hade sett änglar (budbärare) i en syn, som sade att han levde!
Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde [graven var tom], men de såg inte Jesus."
De bröt omedelbart upp [från måltiden] och återvände till Jerusalem [samma kväll, se vers 29]. [De judiska högtiderna firas alltid mitt i månaden, då det är fullmåne. I månskenets ljus vandrade de två timmar tillbaka, se vers 13.] De kom till de elva och de andra församlade,
Han sökte och fann först sin egen bror Simon och sade till honom: "Vi har funnit (upptäckt efter att ha sökt, börjat erfara) Messias." Det [hebreiska] ordet [Messias är en titel som] betyder "den Smorde" (Kristus). [Både hebreiska Mashiach och grekiska Christos, translittererat till Kristus, har samma betydelse. Johannes har för vana att förklara ord, namn och judiska begrepp. I nästa vers är det betydelsen av Petrus namn, se även Joh 4:9; 4:25; 6:1; 12:41; 19:31.]
Nästa dag ville Jesus gå till Galileen. [Troligen för att gå på bröllopet som det berättas om i Joh 2:1.] Han träffade Filippus [som senare blir en av de tolv lärjungarna] och Jesus sade till honom: "Följ mig."
Filippus sökte upp Natanael och sade till honom: "Vi har sökt och funnit honom som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om – Jesus från Nasaret, Josefs [adopterade] son."
I templet [tempelförgården] såg (upptäckte, fann) han dem som satt och sålde oxar, får och duvor, och andra som växlade valutor. [De flesta romerska mynten hade en bild av kejsaren inpräntat. Dessa mynt ansågs inte rena och mot höga avgifter växlades de in till godkända judiska eller feniciska mynt utan avgudabilder.]
Senare, när Jesus fann honom i templet [tempelområdet] sade han till honom: "Se, du är helad (hel, frisk). Sluta synda så att inte något värre händer dig."
När de fann honom där på andra sidan sjön [på västra sidan i staden Kapernaum] frågade de honom: "Rabbi, när kom du hit?"
Ni kommer att söka efter mig, men inte finna mig. Där jag är [i härlighet och ära hos min Far, i evig existens, se Joh 8:58; i himlen, se Joh 3:13], dit kan ni inte komma." [Jesus har talat om varifrån han kommer, se vers 27. Nu talar han om vart han är på väg. På samma sätt som judarna missförstod hans inträde förstår de inte hans utträde. Jesus tar snart upp samma ämne på nytt, se Joh 8:21.]
Då sade judarna till varandra:
"Vart tänker denne man ta vägen, eftersom vi inte ska kunna hitta honom? Tänker han resa till dem [de judar] som är kringspridda (lever i förskingringen, diasporan) bland grekerna?
[Ända sedan den babyloniska fångenskapen levde många judar utanför Israel i kolonier. De tre största fanns i Egypten, Syrien och Grekland. Skulle Jesus ge sig av till någon avlägsen judisk koloni?] Ska han undervisa grekerna [icke-judar, hedningar]?
[Ovetande profeterade de att evangeliet kommer att spridas till alla folkslag efter Jesu uppståndelse. Nästa gång ordet "greker" dyker upp igen är i Joh 12:20–21, då några greker söker Jesus. Johannes tar upp samma tråd igen vid korsfästelsen. Han är den ende evangelieförfattare som har med detaljen att skylten på Jesu kors var skriven på grekiska, se Joh 19:20.]
Vad betyder [Jesu uttalande i vers 34]:
    Ni kommer att söka efter mig men inte att hitta mig.
    Där jag är, dit kan ni inte komma?"
Jesus hörde att de hade kastat ut honom, och när han hade hittat honom sade han: "Tror du på Människosonen?" [Människosonen är ett messianskt begrepp som identifierar Jesus med Gud själv, se Dan 7:13. I Jesu samtid var Människosonen en titel på Gud själv.]
Jag är grinden (dörren, porten),
    om någon går (skulle gå) in genom mig ska han bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad),
    han ska gå in och gå ut och finna bete (mat; gröna ängar).
När Jesus kom fram fick han veta att Lasarus redan hade varit i [klipp-]graven fyra dagar.
Jesus fann ett åsneföl och satt upp på det, [precis] som det står skrivet [i Sak 9:9]:
Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" [Här står Jesus som är Sanningen, se Joh 14:6, framför Pilatus och när han ställer frågan tittar han bokstavligen på svaret. Pilatus förväntar sig inget svar eftersom han går ut. Frågan ger uttryck för både förakt och medlidande – vem är Jesus som tror sig veta sanningen?]
    När han sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag ser inte att han har begått något brott.
Pilatus gick ut igen och sade till dem: "Se här, jag för ut honom till er så att ni förstår att jag inte hittar något att anklaga honom för."
När nu översteprästerna och vakterna såg honom ropade de högt: "Korsfäst! Korsfäst!" Pilatus sade till dem: "Ta honom ni och korsfäst honom, för jag hittar inget brottsligt att anklaga honom för."
Han sade till dem: "Kasta ut nätet på högra sidan om båten så ska ni få." De kastade ut nätet och fick en så stor mängd fiskar att de inte kunde (var inte starka nog att själva) dra upp nätet.
När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte på något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt.
På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade:
"Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne."
men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud." De blev övertygade av honom.
En svår hungersnöd spred sig över hela området, från Egypten [ända upp] till Kanaan, och alla led. Våra förfäder [som bodde här i Kanaans land] kunde inte få tag på mat [till sina familjer och boskap].
Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud.
Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring [upp längs med medelhavskusten] och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.
och bad att få med sig brev [med häktningstillstånd] till synagogorna i Damaskus. Planen var att fängsla alla som tillhörde Vägen [samtidens namn på de första kristna, se Joh 14:6], män eller kvinnor, och föra dem tillbaka till Jerusalem. [Damaskus ligger sex dagsresor norr om Jerusalem. Staden var en av de största i Dekapolis, området som bestod av tio städer. Efter Stefanos död då förföljelsen bröt ut, flydde många kristna till närliggande områden, se Apg 8:1. Att Saulus nu beger sig så långt som till Damaskus tyder på att han redan rensat många städer närmare Jerusalem på troende. I Apg 26:11 citerar Lukas hur Saulus, då känd som Paulus, knappt trettio år senare beskriver den här perioden i sitt liv: "Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer."]
Där träffade han en man vid namn Aineas. [Ett grekiskt namn som betyder "prisad" och "lovordad".] Han var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. [Den grekiska texten kan också översättas "från åtta års ålder."]
Medan han samtalade med Cornelius gick han in och fann många samlade där.
När han hade hittat honom, tog han med sig honom till Antiokia. Under ett års tid var de tillsammans med församlingen och undervisade ett stort antal människor. Det var i Antiokia som lärjungarna för första gången började kallas kristna (kristusanhängare). [Tidigare hade de troende kallats "Vägen", se Apg 9:2. Ett annat namn var anhängare till "nasaréernas sekt", eftersom Jesus var från Nasaret och kallades nasaré, se Apg 24:5; Matt 2:23. Här i Antiokia började man kalla dem "kristna", antagligen i en nedsättande ton. Det grekiska ordet "christianous" betyder ordagrant "anhängare till den Smorde" eller transkriberat "kristusanhängare" och återfinns bara tre gånger i NT, här och i Apg 26:28; 1 Pet 4:16. Denna typ av nya sammansatta ord var inte ovanliga, i Matt 22:16 kallas de som stödde kung Herodes för "herodianer".]
När Herodes [Agrippa I sänt soldater och] låtit söka efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han [de sexton ansvariga] vakterna och befallde att de skulle föras bort [för att avrättas]. Därefter reste han ner från Judéen till Caesarea och stannade där.
De vandrade [västerut från stad till stad] över hela ön [längs med sydkusten] ända till Pafos [öns huvudort på den västra sidan]. [En sträcka på omkring 20 mil. Vandringen tar minst en vecka men det är troligt att man stannar till i städerna längs med vägen.]

Pafos på västra kusten

I Pafos träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet som hette Barjesus [ett hebreiskt namn som betyder "son till Josua"].
När han hade avsatt honom, reste Gud upp David som deras kung. Han vittnade om honom: 'Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja' [Citat från Ps 89:21 och 1 Sam 13:14.]
Trots att de inte fann honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.
När de inte fann dem, drog de med sig Jason och några andra bröder till stadens styrande (politarker) och skrek: "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen,
När jag har gått runt [har passerat igenom er stad] och noga observerat era helgedomar (tempel, altare, statyer) fann jag också ett altare med inskriften:
'Åt en okänd Gud.' Det som ni ovetande redan dyrkar, det förkunnar jag för er.
Hans syfte med detta var att de skulle söka Gud, och treva (famla, känna) sig fram till honom och finna honom – han är faktiskt inte långt borta från någon enda av oss. [Bilden som målas upp är en person som famlar i mörkret för att hitta vägen, och Gud är där för att ta emot och välkomna var och en som söker honom.]
I Korint träffade Paulus en jude vid namn Aquila, född i Pontus [en romersk provins vid Svarta havet], och hans hustru Priscilla. [Hennes mer formella namn var "Prisca", se Rom 16:3.] Paret hade nyligen kommit från Italien, eftersom [den fjärde romerske kejsaren] Claudius [regerade 41-54 e.Kr.] hade befallt att alla judar skulle lämna Rom. [Det gifta paret Aquila och Priscilla nämns alltid tillsammans, se Rom 16:3; 1 Kor 16:19; 2 Tim 4:19. Fyra av sex gånger nämns frun, Priscilla, först. De har nyligen kommit från Rom eftersom Claudius hade fördrivit alla judar därifrån. Antagligen är det samma händelse som den romerska historikern Suetonius omnämner, där judarna utvisas med anledning av oroligheter på grund av en viss "Chrestus", som är det latinska namnet för Kristus. Detta skedde i Claudius nionde regeringsår, dvs. någon gång mellan januari 49 och januari 50 e.Kr. Paulus kan därför inte ha kommit till Korint före 49 e.Kr.] Paulus kom i kontakt med dem [besökte deras hem].
Medan Apollos var i Korint, kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos.

Anhängare till Johannes Döparen

I Efesos träffade Paulus några lärjungar [till Johannes Döparen],
Många av dem som hade utövat magi samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till 50 000 silvermynt. [Lukas skriver för grekisktalande så han syftar med största sannolikhet på det grekiska silvermyntet "drachmer". Det motsvarade den romerska denaren som var en arbetares dagslön. Totala värdet på böckerna motsvarande alltså omkring 160 årslöner.]
Där fann vi ett [större] skepp som skulle till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut.
Ett stort uppror (tumult) startade, och några av de som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sade: "Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ..." [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.]
Då fann jag att anklagelserna gällde tvistefrågor i deras lag och att han inte var anklagad för något som ger dödsstraff eller fängelse.
Vi har nämligen funnit att den här mannen är en riktig plåga (pestböld, smitthärd).
    - Han sprider oro (skapar upplopp) bland judar över hela världen. - Han är en ledare för nasaréernas sekt. -
Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket,
Då fann de mig i templet när jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult.
Annars får dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet,
[Antika källor anger att Alexandria försåg Rom med 1700 skeppslaster spannmål per år. Ett typiskt sådant fartyg från den tiden var omkring 40 meter långt och 11 meter brett, men kunde vara ända upp till 55 meter långt. Färden från Rom till Alexandria tog två veckor. Vägen tillbaka tog två månader eftersom den nordvästliga vinden gjorde att man var tvungen att segla som i en cirkel moturs upp mot Rom. Det är ett sådant skepp som stannat till i hamnen i Myra. Ombord finns en last av spannmål och flera hundra personer, se vers 36–37.] Där [i Myra] fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.
De lodade och fick ett djup på 35 meter (tjugo famnar). Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var 27 meter (femton famnar).
Där fann vi [kristna] syskon (bröder och systrar i tron) som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar [medan fartyget lossar sin last med spannmål]. Sedan fortsatte vi till Rom. [En sträcka på tjugo mil längs med vägen Via Appia. Vandringen tar fem dagar.]
Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet?
och jag dog. [Kan syfta på tiden som barn fram tills man blir vuxen och blir ansvarig för sina egna moraliska handlingar. Inom judendomen sker det för pojkar vid 13 års ålder, då man firar Bar mitzvah, hebreiska för "budets son". Flickor firar Bart mitzvah, hebreiska för "budets dotter", vid 12 års ålder eftersom flickor i allmänhet mognar tidigare än pojkar.] Det visade sig att budordet som skulle föra till liv ledde till död.
För jag vet att inget gott bor i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan (intentionen) finns där, men inte förmågan att göra det som är gott.
Det tycks vara en lag (regel, ofrånkomligt faktum) att när jag vill göra det som är rätt (gott), är det onda redo (ligger bredvid på lur) hos mig.
Sedan går Jesaja så långt att han säger [i Jes 65:1]:
Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig,
    jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig.
Det som krävs av en förvaltare här [på detta område] är att han är pålitlig (den egenskap man letar efter hos dem som ska ha auktoritet och ansvar är trohet). [Korintierna verkade bara värdesätta vältalighet och mänsklig filosofisk kunskap.]

Då skulle vi även bli avslöjade
    att vara Guds falska vittnen,
eftersom vi har vittnat om att han
    uppväckte den Smorde (Messias, Kristus),
som han i det fallet inte gjort
    om det är sant att de döda inte kan uppstå.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.