2089 – ἔτι (eti)

ännu, andra, längre, ytterligare


Typ:
Grekiska: ἔτι
Med latinska bokstäver:     eti
Fonetiskt: et·ee
Ursprung: Perhaps akin to 2094
Användning: 98 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

yet (52), "more" (34), "any more" (5), "still" (4), "further" (4), "longer" (3), translated miscellaneously (15)

Engelsk beskrivning

  1. Yet, still.
    1. Of time.
      1. Of a thing which went on formerly, whereas now a different state of things exists or has begun to exist.
      2. Of a thing which continues at present.
        1. Even, now.
      3. With negatives.
        1. No longer, no more.
    2. Of degree and increase.
      1. Even, yet.
      2. Besides, more, further.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (98 st i TR)


"Ni är jordens salt, men om saltet förlorar sin sälta (styrka, kvalitet, blir till en dårskap), hur kan det då bli salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut [som grus på vägarna] och trampas ner av människorna. [Rent salt, natriumklorid, som vi använder i dag kan inte förlora sin sälta. Det gällde dock inte det salt som utvanns från Döda havet på Jesu tid. Detta mineralrika salt kunde urlakas om det utsattes för omgivningens fukt. Ordet för "mister sin sälta" kan också betyda "dårskap" och översätts så i Rom 1:22 och 1 Kor 1:20. Kristendom så påverkad av världen att Jesus inte längre finns kvar blir en dårskap. Salt förhöjer smak, förhindrar förruttnelse och väcker törst. På samma sätt ska en kristen påverka sin omgivning på ett positivt sätt. En kristens tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, se Kol 4:6.]
[Jesu påståenden och konflikten med fariséerna fick även hans familj att tro att han var från sina sinnen, därför kommer de från Nasaret för att föra med sig honom med våld, se Mark 3:20‑21.] Medan Jesus fortfarande talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom.
Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se 2 Mos 13:21‑22; 40:34‑38; 1 Kung 8:10‑13.] En röst från molnet sade [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min älskade (enda) son, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom."
Men om han väljer att inte lyssna på (hörsamma) dig, så ta med dig en eller två [personer] till, för 'på två eller tre vittnesmål ska varje ord (uttalande) avgöras (styrkas)' [5 Mos 19:15]. -
Den unge mannen (omkring 20-40 år gammal) sade: "Jag har hållit alla dessa sedan unga år, vad saknar jag?" [Frågan som han verkar ställa är varför han ännu inte fått frid i hjärtat, trots att han har försökt hålla buden.]
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.
Då slet översteprästen sönder sina kläder. [Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Här används det generella grekiska ordet för kläder, himation. I pluralformen beskriver det ofta både de innersta kläderna, tunikan, och manteln som var ytterplagget. Utifrån Mark 14:63 förstår vi att det här syftar på de två tunikorna som välbärgade personer bar, se Mark 6:9. Ordet "slita sönder" förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Torah förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.] Han sade: "Han har hädat. Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? Ni har nu själva hört hädelsen.
och sade: "Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: 'Efter tre dagar ska jag uppstå.'
Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren (Mästaren)?"
Jesus, väl medveten om detta, sade till dem: "Varför diskuterar ni om det var på grund av att ni inte hade med er bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är era hjärtan så hårda (fastlåsta i en sådan förstockelse)?
Han hade fortfarande en son kvar [att skicka], sin älskade son. Han sände honom som den siste. Han sade: 'Min son kommer de att ha respekt för.'
[Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.] På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [dessa tre grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol].
Då slet översteprästen sönder sina tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Tunikan var det innersta plagget. Bara välbärgade personer bar två tunikor, se Mark 6:9. Ordet "slita sönder" förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.] Han sade: "Vad behöver vi nu ha fler vittnen till?
för han ska bli stor inför Herren.
Han ska inte dricka vin och starka drycker,
    och redan i moderlivet ska han bli fylld av den helige Ande.
Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren?"
Medan pojken [tillsammans med sin far] var på väg fram [till Jesus] kastade demonen omkull honom och ryckte och slet i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och helade pojken och gav honom tillbaka till hans far.
Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde är utfört, men det finns fortfarande plats.'
"Om någon kommer till mig och inte hatar (älskar mig mer än)
    sin far och sin mor,
    sin hustru och sina barn [eller väljer att avstå från att gifta sig, se Matt 19:10‑12],
    sina bröder och systrar
    och även sitt eget liv [detta jordeliv],
kan han inte vara min lärjunge. [I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra. Matteus översätter ett liknande sammanhang "den som är mer vän med", se Matt 10:37. Ändå är orden väldigt skarpa och tvingar oss att fundera över var vi har vår lojalitet. Vem förtröstar vi ytterst på, är Jesus främst? Det är typiskt Lukas att ta med fyra punkter, se Luk 6:17.]
Kan han inte det, skickar han en delegation och ber om fred medan den andre ännu är långt borta.
Så han bröt upp och gick till sin egen far.
    Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång. [I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka.
    Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!]
kallade han till sig förvaltaren och sade:
    'Vad är det jag hör om dig? Lämna redovisning för din förvaltning [av mina affärer], för du kan inte längre vara [min] förvaltare.' [Ryktet att förvaltaren levde i lyx på ett orättfärdigt sätt hade nått ägaren. Förutom pengarna som förskingrats hade förvaltaren gjort att hans herre förlorat sitt anseende. I den här kulturen var hedern viktigare än pengarna. Att han hade anförtrott sin förvaltning till en potentiell tjuv skadade hans rykte och var en stor skam.]
När Jesus hörde det, sade han till honom: "Ändå saknas en sak dig. Sälj allt du har och dela ut [fördela pengarna] till de fattiga. Då kommer du att ha en [rik] skatt i himlen. Kom sedan tillbaka och följ mig (bli min lärjunge)."
De kan inte längre dö, för de är [odödliga] som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn. [Äktenskapets funktion för gemenskap och för att befolka jorden är då över, se 1 Mos 2:18‑25.]
För jag säger er att detta som står skrivet [i Jes 53:12] måste uppfyllas på mig: 'Han blev räknad bland förbrytare'. Det som är sagt om mig blir nu uppfyllt."
Medan han ännu talade kom en folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52]. Den leddes av Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom.
Men Petrus svarade [med sin tydliga dialekt]: "Jag vet inte vad du pratar om!" I samma ögonblick, medan han talade, gol tuppen.
Då sade de: "Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har ju själva hört det från hans egen mun."
Han är inte här, han är uppstånden [från de döda]! Kommer ni inte ihåg vad han sade medan han fortfarande var i Galileen? Han sade
Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: "Har ni något att äta här?"
Sedan sade han till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas."
Är det inte så att ni säger [till varandra]: Fyra månader till, sedan är det skördetid [den vanliga tiden mellan sådd och skörd]? Men jag säger er: Lyft upp er blick och se på fälten! De är redan mogna (har vitnat i färgen) för skörd. [Många samarier redo att bli frälsta strömmade ut från staden för att höra på Jesus.]
Då sade Jesus: "Bara en kort tid till är jag hos er [sex månader – tiden mellan Lövhyddohögtiden och påskhögtiden], sedan går jag tillbaka till honom som har sänt mig.
Jesus sade till dem: "Bara en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att inte mörkret (ondska, synd) får makt över er. Den som vandrar i mörkret (har som vana och livsstil att leva i mörkret) vet inte vart han går.
Kära små barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion, se 1 Joh 2:1], bara en kort stund till är jag med er. Ni kommer att leta efter mig, men det jag sade till de judiska ledarna säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma.
Ännu en liten tid [syftar troligtvis på de återstående timmarna fram till döden på korset], och världen ser mig inte mer [därefter], men ni ska se (förstå och uppfatta) mig. [Redan samma dag som Jesus uppstår kommer han att visa sig för lärjungarna, se Joh 20:19.] Eftersom jag lever ska ni också leva. [1 Kor 15:20‑21]
Jag har fortfarande mycket att säga er,
    men ni kan inte förstå (greppa, bära, acceptera) det nu.
Tidigt (mellan klockan tre och sex på morgonen) den första veckodagen [söndag morgon], medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och fick se att stenen hade blivit bortlyft från [öppningen på] graven.
Därför var mitt hjärta glatt och min tunga jublade,
    även min kropp ska vila i det hoppet.
    [Min kropp är som ett tält, en temporär boning här på jorden, medan jag väntar på uppståndelsen.]
Men Saulus andades fortfarande hot och mordlust mot Herrens lärjungar. [Meningen börjar med ordet "men" och beskriver kontrasten som introducerades i föregående kapitel mellan Filippus och Saulus. Filippus fortsätter att utbreda församlingen medan Saulus fortsätter att förfölja den, se Apg 8:40; 8:3.] Saulus gick till översteprästen [i Jerusalem, antagligen Hannas, se Apg 4:6]
Medan Petrus fortfarande talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet.
Paulus stannade många dagar efter detta. Sedan sade han farväl till syskonen (bröderna och systrarna i tron) och seglade mot [provinsen] Syrien tillsammans med Priscilla och Aquila. I Kenkrea [Korints södra hamnstad] rakade Paulus sitt hår, för han hade avgett ett löfte. [Kanske hade Paulus avgett ett nasirlöfte, se 4 Mos 6:1‑21. I normala fall skulle han då ha rakat sitt hår i Jerusalem, men han kunde göra det tidigare och ta med sig håret och fullgöra den judiska ritualen i Jerusalem.]
och skrek: "Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag [Torah] och denna plats [det heliga templet]. Nu har han till och med tagit in greker i templet och orenat denna heliga plats!"
Men om Guds sanning genom min falskhet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare?
För medan vi fortfarande var svaga (utan styrka; helt oförmögna att hjälpa oss själva), dog den Smorde (Messias, Kristus) i [precis] rätt tid (när tiden var inne) för de ogudaktiga (gudlösa; som saknar respekt och vördnad för Gud).
Men Gud demonstrerar (visar, bevisar, anförtror) [står gång på gång där med] sin egen kärlek [den rättfärdiga, osjälviska och utgivande kärleken] för oss genom att den Smorde (Messias, Kristus) dog för oss medan vi ännu var syndare.
Absolut inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den?
Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?]
Jag gav er mjölk [som en mor skulle föda ett litet barn], eftersom ni inte var mogna (stora nog) att ta till er fast föda [djupare andliga sanningar]. Men ni är [tre år senare] fortfarande inte redo!
Orsaken är att ni fortfarande är köttsliga [och låter er styras av känslor och omständigheter]. För så länge det finns avund [den bakomliggande inre orsaken] och strid [som är frukten av avundsjukan] bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra [utan andens liv]?
Var ivriga att få tag på (sök, längta och sträva ständigt efter) de mest användbara (de bästa, högsta) gåvorna. Nu vill jag ändå göra er uppmärksamma på (visa er) en ojämförbart mycket högre väg. [En "högre väg" kan beskriva en väg genom ett bergspass, där det krävs ansträngning för att ta sig över, och binds fint ihop med 14:1 som uppmanar att "springa efter kärleken". Den högre vägen är osjälvisk, utgivande kärlek.]
Om inte den Smorde har uppstått
    då är er tro utan mening,
    och ni är kvar i era synder [kontrollerade av den och under Guds dom].
Han räddade oss (drog oss till sig själv) från en sådan fruktansvärd död, och han kommer att rädda oss igen. Vi har satt vårt hopp till honom, att han ska rädda oss även i fortsättningen,
Försöker jag nu övertyga (vinna över, bli vän med, få godkännande och gillas av) människor eller Gud?
Strävar jag efter att behaga människor (göra människor nöjda)?
Om jag fortfarande försökte behaga människor skulle jag inte vara en tjänare (slav, livegen) till den Smorde (Messias, Kristus).
Syskon (bröder och systrar i tron), om jag fortfarande predikade omskärelse [som några anklagar mig för], varför förföljs jag fortfarande? I så fall skulle korsets stötesten vara borta.
Och detta ber jag:
att er [osjälviska och utgivande] kärlek mer och mer ska överflöda [skulle välla fram som en flod, men samtidigt begränsas av flodbankar]
    i rätt kunskap (verklig insikt som kommer av personlig erfarenhet)
    och all urskillning (omdöme i varje situation)
Minns ni inte att jag sade er detta medan jag ännu var hos er? [Det grekiska ordet apostasia, översatt "avfallet", används bara på ett ställe till i NT. Där syftar det på judarnas avfall från att följa Mose undervisning, se Apg 21:21. Det i kombination med referensen till templet kan göra att avfallet främst syftar på ett avfall från att tillbe den ende sanne Guden, kanske då främst i judiskt perspektiv men också ett kristet. Det har i alla tider funnits avfall från tron, men i vers 3 står ordet i bestämd form, dvs. "avfallet" och verkar därför syfta på en specifik händelse. Ordet kan också betyda uppbrott eller att lämna något, och kan då syfta på uppryckandet av församlingen.
    Laglöshetens man nämns även av Jesus, se Matt 24:15. Det är troligen samma ledare som Daniel omnämner, se Dan 11:21‑45. Johannes som skriver sina brev senare, kallar honom Antikrist, se 1 Joh 2:18. Ordet "Antikrist" betyder både "motståndare till Kristus", och "ersättare för Kristus", och beskriver någon som kopierar och härmar Jesus.]
eftersom han fanns till som ofödd i sin förfaders kropp
    när Melkisedek mötte honom.
Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick [det judiska] folket lagen [undervisningen i Moseböckerna] – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron?
Ännu tydligare blir det när det uppstår en annan präst som Melkisedek,
för jag ska i nåd förlåta deras missgärningar (orättfärdighet, allt felaktigt handlande)
    och aldrig mer minnas deras synder. [Jer 31:31‑34. Detta är det längsta GT-citatet i NT.]
Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består. [Själva existensen av ett yttre rum som skyddade det allra heligaste visar att Gamla testamentets ceremonier och regler begränsade tillgängligheten till Guds närvaro. När Jesus dog på korset brast förlåten uppifrån och ner, se Matt 27:50‑51.]
I så fall skulle man väl slutat offra [dessa årliga offer], eftersom de som tjänstgör då redan hade varit renade en gång för alla och inte längre haft några synder på sitt samvete?
Sedan säger han [i nästa vers]:
Deras synder (vandring bort från Gud) och deras laglöshet (överträdelser mot budorden)
    ska jag inte längre komma ihåg.
    [I det första förbundet var den ihågkommen varje år, se vers 3.]
[Jer 31:34]
För [det är som profeten Habackuk sade]:
"Om en liten tid,
    ja, en mycket, mycket kort tid,
då kommer han som ska komma [Messias],
    och han dröjer inte.
[I kiasmen balanseras detta stycke mot exemplen på de människor som lidit och dött i tro, se vers 36‑38.] I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade (tog emot) hans offergåvor [1 Mos 4:4‑8]. Trots att han [Abel] nu är död talar hans tro ännu. [Abels exempel på tro och offer som inte kom från egen prestation och egna gärningar talar ännu i dag till oss, se 1 Mos 4:10.]
Vad ska jag säga mer? Jag skulle inte hinna med att berätta om
    Gideon [som vann seger med en liten armé på 300 män, se Dom 6‑8],
    Barak [som lydde domaren Deboras profetiska ord. Tillsammans besegrade de fienden, se Dom 4‑5],
    Simson [som till sist förstod att hans styrka inte kom från honom själv, se Dom 13‑16],
    Jefta [född utanför äktenskapet, fördrevs av sina bröder, men fick vara med och besegra ammoniterna och blev en domare, se Dom 10:6‑12:15],
    David [Israels mest berömda kung, se 1 Sam 16-1 Kung 2],
    Samuel [Israels stora profet, se 1 Sam 1-16]
    och profeterna,
[På samma sätt som Abel dödades av sin bror på grund av sin tro, följer nu en rad exempel på kvinnor och män utan namn som fått lida och dö för sin tro. Ibland krävs det mer tro att stå fast i sin övertygelse än att bli befriad från besvärande omständigheter, på samma sätt som de tre unga hebréerna vägrade släppa sin tro även om Gud inte skulle befria dem från ugnen, se Dan 3:16‑18.
    Ordet för "andra" i föregående vers är allos medan denna vers börjar med hetros.]
Andra (en annan kategori av människor) fick utstå
    hån och piskrapp,
    ja, även bojor och fängelse.
Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud gav lagen på berget Sinai, se 1 Mos 19:18], men nu har han lovat och sagt:
Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen. [Citatet är från Hag 2:6 och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i vers 10 med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13; Upp 21:1.]
Frasen "än en gång" visar att det som skakas ska försvinna (förändras, bytas ut), eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå.
Den som segrar ska jag göra till en pelare (vara fast och vara viktig) i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. På honom ska jag skriva:
    min Guds namn,
    och namnet på Guds stad,
    
    det nya (bättre) Jerusalem som kommer ner ur himlen,
    
    från min Gud,
    och mitt nya namn.
Och var och en av dem fick en vit dräkt, och de blev tillsagda att vila ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fulltaliga.
De ska inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta ska träffa dem [Jes 49:10]
Det första veropet är över. Se, efter det kommer två till.
Men draken var inte stark nog och ingen plats fanns längre för dem i himlen.
Sedan tog en stark ängel upp en sten, som en stor kvarnsten, och kastade den i havet och sade:
"På samma sätt, lika plötsligt och med våldsam kraft ska Babylon störtas ner och aldrig mer finnas.
Aldrig mer ska ljudet av harpister, musiker, flöjtister och trumpetare höras i dig.
Aldrig mer ska någon hantverkare av något slag finnas i dig.
Aldrig mer ska ljudet från en kvarnsten höras i dig.
Aldrig mer ska någon lampas sken lysa i dig.
Aldrig mer ska röster från brud och brudgum höras i dig. Dina köpmän var jordens stora (inflytelserika) män och alla folk blev vilseledda (förförda) genom dina droger [grekiska ordet pharmakeia, vårt ord farmaceut kommer från detta ord. Ofta kombinerades droger och magi, så därför översätts ordet ibland till svartkonst, se även Upp 9:21.]
Sedan kastade ängeln honom i avgrunden som stängdes och förseglades över honom. Detta för att han inte mer skulle förleda folken förrän de tusen åren nått sitt slut. Efter de åren ska han släppas lös för en kort tid. [Versen indikerar att draken ska försvinna i två steg, den slutgiltiga domen beskrivs i vers 7‑10. Det kan vara svårt att förstå varför Satan ännu en gång ska släppas lös. En förklaring kan vara att Satans dom följer samma mönster som de ogudaktiga människornas dom. När de dör hamnar de i dödsriket (gr. Hades) som är en temporär plats. Därifrån kommer de att bli lösta en kort tid för att stå inför den vita tronen, dömas av Jesus och sedan kastas i den brinnande sjön, se vers 11‑15. På motsvarande sätt skickas den ogudaktiga ormen till avgrunden, friges en kort stund för att till sist dömas och kastas i den brinnande eldsjön, se vers 9‑10.]
[Vers 1‑5 är en kiasm som ramas in av ny/nytt, var/är borta och finns inte mer/inte heller ska finnas mer, se vers 1 och 4‑5. Centralt står vers 2‑3 där Johannes ser och hör om den fulländade gemenskapen med Gud.] Sedan såg jag (och jag såg) en ny (bättre) himmel (sky) och en ny (bättre; helt ny sorts) jord,
för den första himlen och den första jorden var borta (försvann bort, passerade förbi)
och havet finns inte mer. [Löftet om en ny himmel och jord går i uppfyllelse, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13. Inom judendomen beskrivs sju himlar, men i Bibeln omnämns bara tre:
    - Skyn och atmosfären närmast jorden, se 1 Mos 6:7. - Rymden och universum med sol, måne och stjärnor, se Ps 8:4; Matt 24:29; Ef 6:12. - Guds tron och boning, se 2 Kor 12:2; Apg 7:55‑56; Heb 8:1
Havet och vattnen representerar ofta kaos och ondska, se Upp 13:1; 17:5. Frånvaro av havet talar om fred och trygghet. Dock kommer det finnas vatten och floder i den nya världen, se Upp 22:1. Eftersom det inte står "haven" utan "havet" i bestämd form, kan det också handla om ett specifikt hav – "Röda Havet", se Jes 11:15‑16; 51:10.]

Och han ska torka (kommer att sudda) bort varje tår från deras ögon.
Och döden ska inte finnas mer [Jes 25:8; 1 Kor 15:54; Upp 7:17],
    varken sorg eller klagorop [för någon som dött – 5 Mos 34:8; Jes 60:20; Matt 5:4; Jak 4:9],
inte heller ska [någon] smärta (plåga, förtvivlan, ångest, nöd, möda) finnas mer [Kol 4:13; Upp 16:10‑11]. För det som förut var [de första tidsåldrarna och världsordningarna] är borta (försvann bort, passerade förbi)."
Ingen förbannelse ska längre finnas. [I det nya Jerusalem ska ingen synd finnas, orsaken till förbannelse, se 1 Mos 3:16‑19; Sak 14:11.] Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom.
Det ska aldrig mer bli någon natt. Ingen behöver längre någon lykta eller solens sken, eftersom Herren Gud ska lysa över dem och de ska regera i evigheters evighet. [Välsignelsebönen får här sitt fullständiga genomslag – Herren låter sitt ansikte lysa över dig, och han vänder sitt ansikte till dig, se 4 Mos 6:25‑26. Notera också användandet av "Guds och Lammets tron" i vers 1 och 3. Gud och Lammet har delad tron, ytterligare argument för att Jesus är Gud.]
Den orättfärdige får fortsätta att göra orätt
    och den orene fortsätta att orena sig.
Den rättfärdige får fortsätta att göra det rätta
    och den helige fortsätta att helga sig." [Denna vers uppmanar inte att vara kvar i synd, poängen är att om någon inte tar till sig orden i denna profetia, kommer han att fortsätta i sin synd. Tar han till sig inbjudan i vers 17 och omvänder sig kommer han att fortsätta att göra det som är rätt. Oren och helig är motsatser, i båda fallen beskrivs först gärningar och sedan inre karaktär. Det finns en likhet med näst sista versen i Daniels bok där de ogudaktiga ska fortsätta i sin ogudaktighet utan att förstå det, men också att många ska bli renade, se Dan 12:10.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.