2048 – ἔρημος (eremos)

vildmark, ödemark, öken


Typ:
Grekiska: ἔρημος
Med latinska bokstäver:     eremos
Fonetiskt: er·ay·mos
Ursprung: Of uncertain affinity
Användning: 50 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

wilderness (32), "desert" (13), "desolate" (4), "solitary" (1)

Engelsk beskrivning

  1. Solitary, lonely, desolate, uninhabited.
    1. Used of places.
      1. A desert, wilderness.
      2. Deserted places, lonely regions.
      3. An uncultivated region fit for pasturage.
    2. Used of persons.
      1. Deserted by others.
      2. Deprived of the aid and protection of others, especially of friends, acquaintances, kindred.
      3. Bereft.
        1. Of a flock deserted by the shepherd.
        2. Of a women neglected by her husband, from whom the husband withholds himself.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (50 st i TR)


[Det har passerat omkring trettio år sedan föregående vers.] Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och predikade i Judéens öken.
Han är den som profeten Jesaja syftade på när han sade:
En röst ropar i öknen (vildmarken): "Bana väg för Herren [ta bort hinder],
    gör stigarna raka för honom." [Citat från Jes 40:3. En uppmaning att omvända sig och vandra på rättfärdiga vägar, se Jes 35:8.]
Sedan [direkt efter att den helige Ande hade kommit över honom, se Matt 3:16] blev Jesus ledd av Anden upp i öknen [som ligger på högre höjd än Jordandalen där han befann sig] för att bli prövad (testad) av djävulen.
[Folket som hört Johannes fråga, se vers 2‑3, kanske började ifrågasätta Johannes tjänst och allt han predikat, se Matt 3. Det kan ha föranlett att Jesus nu bekräftar Johannes profetiska tjänst och talar väl om honom.] Medan de gick därifrån började Jesus tala till folket om Johannes: "Vilken typ av högtidligt skådespel förväntade ni er att få se i öknen? Ett strå som vajar för vinden?
När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida].
När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat."
Se, nu står ert hus övergivet (tömt på sina egna resurser) [utan Guds beskydd].
Om man säger till er: 'Han är i öknen,' så gå inte dit, eller: 'Han är i de inre rummen,' så tro det inte.
En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
    gör stigarna raka för honom! [Det sista citatet kommer från Jes 40:3. Som brukligt var på den här tiden nämns endast den störste profeten Jesaja som huvudkälla, även om också Malaki refereras först.]
Johannes kom (trädde fram), han [var den budbärare som profeterna talat om] som döpte i öknen och predikade omvändelsens dop [som var ett yttre reningsdop i vatten som ett tecken på hjärtats omvändelse] till syndernas förlåtelse.
På en gång förde (drev) Anden honom ut i öknen (obebodda trakter).
Han var i öknen under fyrtio dagar och prövades (frestades, testades, utvärderades ständigt, gång på gång) av Satan (motståndaren). Han levde bland de vilda djuren [schakaler, vargar, hyenor, leoparder], och änglarna betjänade honom (ständigt, gång på gång). [Det hebreiska ordet för öken är "midbar" och det betyder bokstavligt översatt "ordets plats". I Matt 4:1‑11 och Luk 4:1‑13 beskrivs hur Jesus frestas att förvandla stenar till bröd, kasta sig ner från templet och tillbe djävulen. I varje instans svarar Jesus med det skrivna ordet.]
[Detta stycke, vers 35‑39, är ett av flera där Petrus ögonvittnesskildring lyser igenom i Markus evangelium, se även Mark 2:1‑5; 11:20‑21; 13:1‑4. Vi kan föreställa oss hur Petrus inlevelsefullt har berättat för Markus om hur han letade efter sin vän Jesus, se vers 36. Orden han/honom används hela sju gånger i detta stycke. Som ögonvittne, som själv varit med på plats, så är ju det i talspråk vanligare att man berättar om vad "han" gjorde, än att berätta om vad "Jesus" gjorde. Genom att ha kvar denna form visar Markus sina läsare att vi kan ha en nära personlig relation med Jesus!] Tidigt nästa morgon (under den sista nattväkten – mellan klockan tre och sex på söndagsmorgonen), långt innan det blev ljust, steg han [Jesus] upp och gick bort till en enslig plats. Där bad han. [Detta är den första av tre gånger som Markus uppmärksammar hur Jesus drar sig undan för att be tidigt på morgonen, se Mark 6:46; 14:32‑41.]
Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Det fortsatte att komma folk till honom från alla håll. [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se också Mark 1:34; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26, 30; 9:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra honom till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och sensation kring Jesus tvingar honom att dra sig undan till öde platser.]
Han sade till dem: "Följ med mig till en obebodd plats, ni behöver vara för er själva och vila lite!" Det var så många som kom och gick [i huset där de var] att de inte ens fick tid att äta.
Så de gav sig av i skeppet (en större båt) till en obebyggd plats där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.]
När dagen redan var långt gången [efter tre på eftermiddagen], kom hans lärjungar till honom och sade: "Den här platsen är obebyggd, och klockan är redan mycket.
Barnet växte och blev stark i anden. Han vistades i öknarna (de obebodda trakterna) till den dag då han skulle träda fram för Israel. [Då han började sin offentliga tjänst och kallades Johannes Döparen.]
och Hannas och Kaifas var överstepräster [i templet i Jerusalem]. [Efter en detaljerad skildring av det romerska styret beskrivs nu det religiösa ledarskapet i Jerusalem. Hannas var överstepräst 6-15 e.Kr. Han avsattes av romarna och hans svärson Kaifas fick positionen 18-36 e.Kr. Även om Kaifas hade titeln, fortsatte dock Hannas att fungera som inofficiell överstepräst bland judarna, se Joh 18:13‑24.] Då kom Guds ord till Sakarias son Johannes [Döparen] i öknen.
Det står ju skrivet i profeten Jesajas bok [Jes 40:3‑5]:
"Rösten från en som ropar i öknen (ödemarken): Förbered vägen för Herren,
    gör hans upptrampade stigar raka.
Sedan återvände Jesus, uppfylld (och ledd) av den helige Ande, från Jordan[-floden] och fördes av Anden omkring i öknen (ödemarken)
Tidigt nästa morgon (under den sista nattväkten – mellan klockan tre och sex på söndagsmorgonen), gick han därifrån, bort till en enslig plats. Folket började leta efter honom och kom ända dit där han var, och de försökte hindra honom från att lämna dem.
Men han drog sig undan (upprepade gånger) till öde trakter för att be. [Jesu popularitet drev honom till ännu mer bön, inte bara en gång utan ofta.]
Medan Johannes [Döparens] sändebud gick därifrån började Jesus tala till folket om Johannes: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?
Jesus hade redan befallt den orena anden att fara ut ur mannen. Den hade länge haft mannen i sitt grepp. Ofta hade man bundit honom med kedjor och bojor och hållit honom i förvar, men han hade slitit sig lös och drivits ut i öknarna av demonen.
Apostlarna (de utsända) kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Då tog han med dem och drog sig undan till en stad som hette Betsaida. [De ror längs med kusten till området i närheten av staden Betsaida, som i normala fall skulle varit relativt öde, se Mark 6:32. Betsaida betyder ordagrant "fiskhuset". Det kan ha funnits flera fiskebyar och städer med samma namn kring sjön. Den traditionella platsen är Betsaida et-tell 2 km norr om kustlinjen vid Jordanflodens utlopp. Ett annat förslag är Betsaida el-Araj i samma område, fast närmare Galileiska sjön. Under utgrävningar 2017 hittades romerska badhus där, vilket bekräftar att det var en romersk stad på Jesu tid. Detta fynd ökar sannolikheten för att el-Araj är Betsaida. Ett annat mindre troligt alternativ är den nuvarande byn Tagba, strax söder om Kapernaum.]
När dagen började gå mot sitt slut vände sig de tolv till honom och sade: "Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Vi är ju på en obebodd plats här."
Se, nu står ert hus övergivet (tömt på sina egna resurser) [utan Guds beskydd]. Jag säger er, ni ska inte se mig igen förrän den dag då ni säger: 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' " [Ps 118:26]
"Vilken man bland er som har hundra får och förlorar ett, skulle inte lämna de nittionio i vildmarken [den vanliga betesmarken för fårhjordar] och gå och leta efter det förlorade tills han finner det?
Han svarade med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten av en som ropar högt i öknen: 'Förbered (utjämna) vägen' [Jes 40:3]."

Och precis som Mose höjde (lyfte) upp ormen i öknen (ödemarken) [på en påle, se 4 Mos 21:8‑9],
(på samma sätt) är det nödvändigt att Människosonen blir upphöjd (upplyft) [på ett kors; till himlen],
Våra förfäder åt manna i öknen, som Skriften säger: Han gav dem bröd från himlen att äta." [Dagen innan hade man hyllat honom som Messias och tänkte med våld göra honom till konung på grund av brödundret, se 6:14-15. Nu när Jesus inte var den de tänkte sig, räcker inte det undret, eller något av alla de andra tecken som han gjort, som bevis.]
Era förfäder åt manna i öknen, och de dog,
Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar. [Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordöst om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i Jos 18:23, drygt två mil nordost om Jerusalem.]
I Psaltarens bok står det skrivet:
'Låt hans gård bli öde,
    låt ingen bo där.' [Ps 69:26] och lite senare:
'Låt hans ämbete tas av en annan.' [Ps 109:8]
När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske.
Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år.
Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.
Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok [Amos]:
'Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer
    under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?
Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom.
[Mitt i ett intensivt väckelseskeende kallas nu Filippus från de stora skarorna för att betjäna en människa.] En Herrens ängel talade till Filippus och sade: "Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) på den vägen som går från Jerusalem ner till Gazaökenvägen (genom obebyggda områden)." [Gaza låg omkring åtta mil sydväst om Jerusalem. Det var den sista vattenposten före öknen på vägen mot Egypten. Detta budskap kan tyckas lite märkligt rent mänskligt sett. Vad skulle Filippus göra där?]
Under en period på omkring fyrtio år tog han hand om dem i öknen (som ett nyfött barn vårdas av sin förälder). [Vissa manuskript har en annan bokstav i ordet för 'tog hand om', och då kan det betyda 'stå ut med' och 'ha överseende med' någon. Även om det också stämmer så refererade Paulus ofta till Gamla testamentet, och i 5 Mos 1:31 liknas Gud vid en far som bär sin son Israel igenom öknen.]
Då är du inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och fick med sig de 4 000 knivmännen (dolkmännen, sikarierna) ut i öknen?" [Paulus förväxlades med en egyptier som uppviglade knivmän. Denna grupp kallades sikarier eftersom de hade knivar, latin "sicari", gömda under kappan och begick lönnmord på sina politiska motståndare. De var en radikal gren bland seloterna. Den judiske historiken Josefus beskriver samma händelse med fler detaljer. Egyptiern var en falsk profet som ledde en stor grupp ut i öknen. År 54 e.Kr. kom han sedan till Olivberget med sina anhängare. Han ansåg sig vara en messiasfigur och på hans befallning skulle Jerusalems murar falla, sedan skulle de inta Jerusalem. I stället anlände ståthållaren över Judéen, Felix, och dödade och tillfångatog många av dem, medan resten och även den egyptiske ledaren flydde. Detta är bara ett av många exempel på oroligheter och uppror som skedde vid den här tiden.]
Trots det hade Gud inte behag till de flesta (ingen glädje i majoriteten) av dem [eftersom de älskade det onda mer än Gud]. De föll och låg kringspridda i öknen.
För det står ju skrivet [Jes 54:1]:
Gläd dig, du ofruktsamma kvinna som inte fött några barn,
brist ut och jubla högt, du som inte har födslovåndor,
för den ensamma kvinnan har många fler barn än den med en man.
förhärda inte era hjärtan som vid upproret (förbittringen, provokationen)
    
    [vid Refidim, då man var utan vatten, se 2 Mos 17:1‑7],
    under prövningens dag i öknen,
Vilka var han vred på i fyrtio år?
Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen?
Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud berett för henne så att hon fick sitt uppehälle där i 1 260 dagar [motsvarar 3,5 år – 42 månader med 30 dagar i varje månad]. [Flykten beskrivs mer i detalj i vers 13‑14.]
Men kvinnan fick den stora örnens båda vingar för att flyga ut till sin plats i öknen, där hon skyddad från ormen får sitt uppehälle under en tid, tider och en halv tid [3,5 år]. [Flykten till öknen, som omnämndes i vers 6, beskrivs nu mer detaljerat. Bilden med örnen och öknen är bekant. När Gud samtalar med Mose, efter uttåget ur Egypten, använder han just bilden med "örnvingar" för att beskriva hur han förde dem tryggt genom öknen fram till Sinai berg, se 2 Mos 19:4. Eftersom örnen beskrivs som "den stora örnen", kan den syfta på örnen som beskrivs i Upp 8:13. Läser man Jesu tal om sista tiden i Matteus 24-25 parallellt med Uppenbarelseboken, kan det vara nu som Jesu uppmaning i Matt 24:16 om att fly till bergen går i uppfyllelse. Detta är enda gången uttrycket "en tid, tider och en halv tid" används i Uppenbarelseboken. Uttrycket återfinns i Daniels bok, se Dan 7:25; 12:7. Utifrån parallellstället motsvarar tiden 1 260 dagar, se Upp 12:6. Tiden 3,5 år beskrivs på tre olika sätt i ett kiastiskt mönster:
42 månader – Upp 11:2.
    1 260 dagar – Upp 11:3.
    1 260 dagar – Upp 12:6.
    En tid, tider och en halv tid – Upp 12:14.
42 månader – Upp 13:5.]
I Anden förde han mig bort till en öken. Jag såg en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fullt av hädiska namn och med sju huvuden och tio horn.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.