1909 – ἐπί (epi)

på, i, till


Typ:
Preposition
Grekiska: ἐπί (epi)
Uttal: ep-ee
Talvärde: 95 (5 + 80 + 10)    ord med samma talvärde
Ursprung: A root
Användning: 889 ggr i NT

Ordstam

Ord med epi som rot:

ἐπαγγέλλωepaggelloG1861lova, bekänna sig till, ge löfte
ἐπάγωepagoG1863komma, komma över
ἐπαγωνίζομαιepagonizomaiG1864fortsätta kämpa för
ἐπαθροίζωepathroizoG1865strömma till
ἐπαινέωepaineoG1867berömma, prisa
ἔπαινοςepainosG1868beröm
ἐπαίρωepairoG1869lyfta upp, resa sig, ta upp
ἐπαισχύνομαιepaischunomaiG1870skämmas
ἐπαιτέωepaiteoG1871tigga
ἐπακολουθέωepakoloutheoG1872åtfölja, komma först efteråt
ἐπακούωepakouoG1873bönhöra
ἐπακροάομαιepakroaomaiG1874höra, lyssna
ἐπάνepanG1875när
ἐπανάγωepanagoG1877återvända, lägga ut
ἐπαναμιμνήσκωepanamimneskoG1878påminna
ἐπαναπαύομαιepanapauomaiG1879vila, trygghet i
ἐπανέρχομαιepanerchomaiG1880komma tillbaka
ἐπανίσταμαιepanistamaiG1881göra uppror
ἐπάνωepanoG1883över, på, ovanpå, ovanför, därpå, mer än
ἐπαρκέωeparkeoG1884ta hand om
ἔπαυλιςepaulisG1886gård
ἐπαύριονepaurionG1887morgondag, nästa dag, följande dag, dagen efter, morgonen därpå
ἐπαυτοφώρῳepautophoroG1888på bar gärning
ἐπαφρίζωepaphrizoG1890skummar
ἘπαφρόδιτοςEpaphroditosG1891Epafroditus
ἐπεγείρωepegeiroG1892sätta igång, hetsa upp
ἐπείepeiG1893därför att, eftersom, annars, för då, annan, när, eftersom,
ἐπεῖδονepeidonG1896se till, se, ge akt på
ἔπειταepeitaG1899sedan, därefter, därnäst
ἐπέκειναepekeinaG1900bortom
ἐπεκτείνομαιepekteinomaiG1901sträcka sig mot
ἐπενδύομαιependuomaiG1902iklä, bli påklädd
ἐπέρχομαιeperchomaiG1904komma, komma över
ἐπερωτάωeperotaoG1905fråga, efterfråga, önskan
ἐπέχωepechoG1907märka, se uppmärksamt på, stanna, hålla fast vid, ge akt på
ἐπιβαίνωepibainoG1910sitta, kom, gå ombord, ta, komma in
ἐπιβάλλωepiballoG1911lägga, sätta på, lägga på, slå, tillfalla, gripa
ἐπιβαρέωepibareoG1912tala för strängt, ligga till last
ἐπιβιβάζωepibibazoG1913lyfta upp, sätta på, sitta upp
ἐπιβλέπωepiblepoG1914sett till, respektera
ἐπιβοάωepiboaoG1916högljutt ropa/kräva
ἐπιγαμβρεύωepigambreuoG1918gifta sig
ἐπίγειοςepigeiosG1919jordiska
ἐπιγίνομαιepiginomaiG1920blåsa
ἐπιγινώσκωepiginoskoG1921känna, förnimma, känna igen, veta
ἐπιγράφωepigraphoG1924skriva
ἐπιδείκνυμιepideiknumiG1925visa
ἐπιδέχομαιepidechomaiG1926ta emot
ἐπιδιατάσσομαιepidiatassomaiG1928utöka
ἐπιδίδωμιepididomiG1929ge, räcka
ἐπιδιορθόωepidiorthooG1930ordna med
ἐπιδύωepiduoG1931gå ner
ἐπιεικήςepieikesG1933mild
ἐπιζητέωepizeteoG1934söka efter, söka, önskan, efterfråga
ἐπιθανάτιοςepithanatiosG1935dödsdömd
ἐπιθυμέωepithumeoG1937längta, begära
ἐπικαθίζωepikathizoG1940sitta upp
ἐπικαλέομαιepikaleomaiG1941kalla på, åkalla, anropa, namnge, adressera, åberopa, vädja
ἐπικαλύπτωepikaluptoG1943övertäcka
ἐπικατάρατοςepikataratosG1944förbannad
ἐπίκειμαιepikeimaiG1945tränga sig inpå, pressa, ligga framför, ligga på, pålagd
ἐπικρίνωepikrinoG1948besluta, döma
ἐπιλαμβάνομαιepilambanomaiG1949ta, gripa tag i, få fast, gripa
ἐπιλανθάνομαιepilanthanomaiG1950glömma
ἐπιλέγομαιepilegomaiG1951kallas för, välja
ἐπιλείπωepileipoG1952inte räcka till
ἐπίλοιποςepiloiposG1954resten, återstoden
ἐπιλύωepiluoG1956förklara, uttyda, avgöra
ἐπιμαρτυρέωepimartureoG1957bekräfta
ἐπιμελέομαιepimeleomaiG1959sköta om, ta hand om
ἐπιμένωepimenoG1961stanna, bli kvar i, fortsätta, leva kvar i
ἐπινεύωepineuoG1962avböja
ἐπίνοιαepinoiaG1963tanke
ἐπίορκοςepiorkosG1965menedare
ἐπιπίπτωepipiptoG1968falla, falla över, tränga sig på
ἐπιπλήσσωepiplessoG1969tillrättavisa strängt
ἐπιπνίγωepipnigoG1970kväva
ἐπιποθέωepipotheoG1971innerligt längta, längta
ἐπιπόθητοςepipothetosG1973efterlängtad
ἐπιπορεύομαιepiporeuomaiG1975kom
ἐπιῤῥάπτωepirrhaptoG1976sy
ἐπιῤῥίπτωepirrhiptoG1977kasta
ἐπίσημοςepisemosG1978beryktad, högt ansedd
ἐπισκέπτομαιepiskeptomaiG1980besöka
ἐπισκηνόωepiskenooG1981vila
ἐπισκιάζωepiskiazoG1982överskugga
ἐπισκοπέωepiskopeoG1983se noga till, vaka över
ἐπίσκοποςepiskoposG1985biskop/församlingsledare, herde
ἐπισπάομαιepispaomaiG1986omskära
ἐπιστάτηςepistatesG1988Mästare
ἐπιστέλλωepistelloG1989skriva, skriva till
ἐπιστηρίζωepisterizoG1991stärka
ἐπιστομίζωepistomizoG1993tysta munnen
ἐπιστρέφωepistrephoG1994vända, återvända, vända om, omvända sig, vända sig om, vända tillbaka
ἐπισυνάγωepisunagoG1996samla ihop
ἐπισυντρέχωepisuntrechoG1998strömma till
ἐπισχύωepischoG2001insistera
ἐπισωρεύωepisoreuoG2002samla hoptals
ἐπιτάσσωepitassoG2004befalla
ἐπιτελέωepiteleoG2005slutföra, fullgöra, fullborda
ἐπιτίθημιepitithemiG2007lägga på, lägga till
ἐπιτιμάωepitimaoG2008tala strängt till, förbjuda strängt
ἐπιτρέπωepitrepoG2010tillåta, ge lov, låta
ἐπίτροποςepitroposG2012förvaltare, förmyndare
ἐπιτυγχάνωepitugchanoG2013uppnå
ἐπιφαίνωepiphainoG2014synas, lysa, skina, uppenbara
ἐπιφέρωepipheroG2018som tar, uttala över
ἐπιφωνέωepiphoneoG2019ropa, skrika
ἐπιχειρέωepicheireoG2021företa sig, försöka
ἐπιχέωepicheoG2022hällde, göt
ἐπιχορηγέωepichoregeoG2023ge, utrusta med, ge näring, ge växtkraft, förse
ἐπιχρίωepichrioG2025smörja
ἐποικοδομέωepoikodomeoG2026bygga upp, bygga vidare, bygga
ἐποκέλλωepokelloG2027gå på grund
ἐπονομάζωeponomazoG2028kalla sig
ἐποπτεύωepopteuoG2029bevittna
ἐπόπτηςepoptesG2030ögonvittnen
ἐπουράνιοςepouraniosG2032himmelsk, himlarymden, i himlen
ἐφάλλομαιephallomaiG2177kastade, hoppade
ἐφάπαξephapaxG2178en gång för alla, på samma gång
ἐφήμεροςephemerosG2184daglig
ἐφικνέομαιephikneomaiG2185nå fram
ἐφίστημιephistemiG2186komma fram till, komma, stå, stå vid

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning (i KJV version)

on (196), "in" (120), "upon" (159), "unto" (41), "to" (41), translated miscellaneously (338)

Engelsk beskrivning

  1. Upon, on, at, by, before.
  2. Of position, on, at, by, over, against.
  3. To, over, on, at, across, against.


Alternativa former

Grammatisk kodSvenskaAntal
Preposition Preposition
-889


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com Rapportera ett problem

Referenser (889 st i TR)


Matteusevangeliet (121)

Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34],
vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15–16].
När han hörde att Archelaos regerade över Judéen efter sin far Herodes var han rädd att återvända dit [till Betlehem, strax utanför Jerusalem eller någon annan stad i Judéen]. Efter att ha blivit varnad i en dröm, drog han sig undan till Galileen.
[Det religiösa ledarskapet i Jerusalem hade tidigare skickat tjänare med frågor till Johannes, se Joh 1:19. Det verkar inte som om dessa svar räckte eftersom de nu själva kom ut i öknen för att betrakta vad som lockade så många dit.]
Många fariséer och saddukéer kom till hans dop. När han såg dem [och genomskådade deras falska motiv] sa han till dem:
"Ni giftormars barn! [Han förknippade dem med död, och med Satan själv som bedrog Eva genom en orm.] Vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?
Sedan kom Jesus från Galileen [ner] till Johannes [Döparen] för att bli döpt av honom i Jordan [floden].
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Plötsligt öppnade sig himlen och Johannes såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över Jesus.
Men han [Jesus] svarade och sa: "Det står skrivet [5 Mos 8:3]:
Människan ska inte leva bara av bröd [som ensam/enda näringskälla],
utan av varje ord som kommer från (utgår genom) Guds mun."
[Den grekiska prepositionen dia, som här översätts "från", har innebörden: genom, mellan, tvärs över, fram och tillbaka till andra sidan, se Jes 55:11.]
Sedan tog djävulen honom till den heliga staden [Jerusalem] och ställde honom den högsta platsen templet [kan syfta tempelbyggnaden eller hela tempelområdet],
och sa till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
och de ska lyfta upp dig sina händer
så att din fot inte stöter emot någon sten."
[Djävulen utelämnar den sista delen " alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
Inte heller tänder de en lampa [gr. luchnos; en oljelykta eller ett ljus] och sätter den under sädesmåttet [gr. modios; som rymde knappt nio liter och som användes för att mäta upp torra varor], men ljushållaren – och den lyser för alla dem i huset.
Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att en broder har något emot dig (om det finns en outredd konflikt mellan er),
Då visar ni att ni är er himmelske Faders barn, för han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter regnet falla över både rättfärdiga och orättfärdiga.
Låt ditt rike komma (kom/etablera ditt kungarike)!
Låt din vilja ske (ske din vilja), såsom i himlen, så också jorden.
[Vers 9–10 är en kiasm som ramas in av två fraser med himlarna/himmel. Centralt finns tre verb, två passiva imperativ omgärdar ett aktivt imperativ. Den centrala frasen är ordagrant: "Kom riket ditt". Bönen rör sig från himlarna till jorden. Pluralformen i vers 9 beskriver Gud som hela universums Gud, se 2 Kor 12:2–4. Den bokstavliga innebörden av roten pa i grekiska ordet för Fader, pater, är någon som ger näring, beskyddar och uppehåller, se även Gal 4:6. Gr. hagiazo innebär att heliggöra och avskilja som speciellt och dyrbart – dvs. att vörda Guds namn som betecknar allt han är och står för. Guds rike, där Jesus är den Smorde Konungen, består av rättfärdighet, frid och glädje, se Rom 14:17. Här jorden har vi människor fått auktoritet att råda – i himlen sker Guds önskade vilja fullt ut.]
"Samla er inte skatter (dyrbarheter; förrådshus med rikedomar) [här] jorden,
där mal och rost [alltjämt] förstör och där tjuvar [ständigt] bryter sig in och stjäl,
Vem av er kan genom att oroa (bekymra) sig lägga en enda aln till sin livslängd (längd)?
[En aln (gr. pechys) användes främst för att mäta längd men även tid. Den romerska alnen motsvarade 45 cm och ungefär som en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Tidsmåttet var inte helt definierat, men det beskrev en kort tid. Det kunde syfta det korta ögonblick det tog att ta ett steg och röra sig framåt en aln. I förhållande till år kunde en pechys motsvara en timme eller en dag. Slutsatsen är att oro inte kan förlänga livet ens ett enda steg vår livsvandring: några sekunder, timmar eller dagar. Oro kan inte heller göra stor förändring som att öka vår längd med en halvmeter.
Det finns även en koppling till nästa vers som Jesu åhörare kände till. Den som vevar upp garn som spunnits gör det mellan pekfingret och tummen och runt armbågen, vilket motsvarar en aln.]
Den (var och en) som därför hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en förståndig (klok, insiktsfull) man som byggde sitt hus klippan. [Ords 9:1; 24:3]

Slagregnet kom [ovanifrån]
och vattenfloden kom [underifrån med översvämning]
och vindarna blåste
och slog mot huset [som blev ansatt från alla håll] – ändå föll det inte, för det hade grundats (var byggt ) klippan.
Den (var och en) som hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord men inte gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en dåraktig (trögtänkt, likgiltig) man [utan grepp om verkligheten] som byggde sitt hus sanden.
När Jesus hade avslutat detta tal [hela Bergspredikan, Matt 5-7] häpnade folket över hans undervisning (de fick ett plötsligt uppvaknande, hela deras tidigare begreppsvärld utmanades),
Just då förde de [fyra män] en lam man en bår (bädd) till honom [och firade ner honom i huset, se Mark 2:3–4; Luk 5:17–19]. När Jesus såg deras [den sjuke mannens och hans fyra vänners] tro, sa han till den lame: "Var vid gott mod (var glad och frimodig), mitt barn! Dina synder är förlåtna."
Men för att ni ska veta vilken makt (auktoritet) Människosonen har här jorden att förlåta synder" – så sa han sedan till den lame – "Stå upp, ta din bår (bädd) och gå hem!"
[Mitt i svaret till de skriftlärda riktar sig Jesus till den lame i stället, och meningen avslutas inte i ord, utan genom handling!]
[Matteus, evangeliets författare, beskriver nu sitt eget personliga möte med Jesus.]
Jesus gick vidare [från huset i Kapernaum efter helandet av den lame mannen], och fick se en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset. Han sa till honom: "Följ mig", och Matteus steg upp och följde honom.
[Matteus är ursprungligen ett hebreiskt namn (Matityahu) som betyder "Guds gåva". Han kallas också Levi som troligen är hans familjenamn, se Mark 2:14; Luk 5:27. Tullstationen låg vid utkanten av staden, antingen vid handelsvägen "Via Maris" som gick från Damaskus till Medelhavet, eller vid Galileiska sjön där skepp som skulle förtullas anlände från territorier utanför Herodes Antipas styre.
I sin glädje över frälsningen anordnade han en stor fest i sitt hem, se Luk 5:29. När Matteus själv beskriver detta tar han inte med de storslagna detaljerna utan bara att Jesus var middag i hans hus.]
Jesus svarade dem: "Inte kan väl bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] sörja så länge brudgummen är hos dem? Men det ska komma en tid (dagar) när brudgummen tas ifrån dem, och då ska de fasta.
[Brudgummen var en vanlig judisk metafor för Gud. Jesus identifierar sig själv som brudgummen som är med dem, precis vad namnet Emanuel betyder, se Matt 1:23.]
Ingen sätter en lapp av okrympt tyg en gammal mantel (klädesplagg). I så fall skulle den satta lappen riva bort ännu mer från manteln och revan bli värre.
[Nu följer en serie med tre händelser där Jesus helar människor. Jesu makt blir ofta tydligt manifesterad mitt i vardagen i mötet med människor.]
Medan Jesus talade till dem, kom en föreståndare [Jairus, som var föreståndare för synagogan i Kapernaum, se Luk 8:41] och föll ner för (tillbad – gr. proskuneo) honom och sa: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand henne, så får hon liv igen."
Om huset är värdigt [vilket det var om de välkomnade de två apostlarna och deras budskap], ska den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, ska er frid vända tillbaka till er.
Ni ska föras inför ståthållare och kungar grund av mig, vilket resulterar i att ni får vittna [berätta om mig] för (inför) dem och hedningarna.
En bror ska utlämna (förråda) sin [egen] bror till döden, och en far sitt [eget] barn (en familjemedlem). Barn ska resa sig upp mot sina föräldrar och döda dem.
Det jag säger er i mörkret, det ska ni tala i dagsljuset, och det jag viskar i ert öra, det ska ni ropa ut från taken.
Säljs inte två små sparvar för en assarion? [Ett litet romerskt kopparmynt som var värt 1/16 av en denar, dvs. mindre än en halvtimmes lön. Ordet användes även bildligt för något mycket billigt och motsvarar vårt uttryck "en spottstyver".] Ändå faller inte en enda av dem till jorden utan er Fader [känner till eller godkänner det].
[Grundtexten utelämnar verbet här. Beroende teologi fyller ofta översättarna i "utan att er Fader känner till att de faller till marken" eller "utan att det är hans vilja att de ska falla till marken". Ser man till sammanhanget känner Gud till den minsta transaktionen marknaden, han har räknat huvudhåren varje människa och då känner han också till när en sparv faller död ner. Döden fanns inte i skapelsen före syndafallet och är inte Guds vilja. Det kan vara farligt att använda denna vers som grund för en doktrin, vare sig för eller emot predestination, eftersom ordet "vilja" här inte finns i grundtexten.]
Tro inte att jag har kommit för att sända (kasta ner) fred jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan ett svärd (mindre, kortare svärd som användes i närstrid).
[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla människor, se Heb 12:14, men alla vill inte det, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är en konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet, i mörkret, helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16–21.]
Ta er mitt ok och lär [er] av mig [bli mina lärjungar], för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni (kommer ni att) finna vila (ro, vederkvickelse) för era själar [Jer 6:16],

Se, min tjänare som jag har utvalt,
min älskade som jag har min glädje i (som är min själs behag).
Jag ska låta min Ande komma över honom,
och han ska proklamera (förkunna) rätten (fälla en rättvis dom) till folken (alla etniska grupper).
Om nu Satan driver ut Satan så har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå?
Men om det är med Guds ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.
Och medan han sträckte ut handen [inte bara mot de tolv, utan alla som var där och lyssnade hans undervisning] sa han: "Se, här är min mor och mina bröder.
En stor folkskara samlades omkring honom, så han steg i en båt och satt i den medan allt folket stod stranden.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll stenig mark,
där de inte hade mycket jord,
och de sköt upp en gång eftersom jorden var tunn.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll bland törnen,
och törnena växte upp och kvävde dem.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll i god jord och gav frukt,
en del hundra gånger (mer än vad som var sått) [1 Mos 26:12],
andra sextio gånger mer,
och några trettio gånger mer.
De uppfyller Jesajas profetia:
Ni ska höra (gång gång) men inte förstå,
ni ska se (upprepade gånger) men ingenting uppfatta.
Det som såddes stenig mark (med bara ett tunt jordlager) är den som hör ordet och en gång tar emot det med glädje.
Men det som såddes i den goda jorden är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."
När det blir fullt, drar man upp det stranden och lägger den goda fisken i korgar, men kastar bort den dåliga."
[Ett dragnät är ett stort nät som förs in mot stranden i en halvcirkel. Nätet kan vara en bild evangeliet och Guds rike som sveper över jorden. samma sätt som nätet samlar in alla sorters fiskar, når evangeliet alla folk och nationer. När Jesus talade detta hade bara Israel berörts av evangeliet, men Jesus indikerar att innan han kommer tillbaka ska hela världen ha hört evangeliet.]
Hon säger då, uppmaning av sin mor: "Ge mig Johannes Döparens huvud ett fat här och nu."
Man bar in huvudet ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka omkring tolv år), och hon bar det till sin mor.
När Jesus gick i land [ en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka.
Sedan sa han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem.
[Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."]
Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående sjön. [Job 9:8]
När lärjungarna förstod att han gick sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sa: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla.
Petrus svarade honom och sa: "Herre, om det är du, befall mig att komma till dig vattnet."
Han sa: "Kom!"
Petrus steg ur båten och började gå vattnet, och kom emot Jesus.
[Detta är det andra brödundret som omnämns i Bibeln; tidigare våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5000 judar västra sidan av Galileiska sjön, se Matt 14:13–21. Nu är Jesus den östra sidan av Galileiska sjön efter en tur utanför de judiska områdena med start vid Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31. Många hade kommit ut från städer och byar och följde med Jesus och det är nu redan tredje dagen. Man hade troligtvis med sig lite mat för en dag eller så, men var mer upptagna med att bli botade och höra Jesu undervisning än att tänka sina vardagliga behov. Det har gått några veckor sedan det förra brödundret som skedde vid sktiden då gräset var grönt efter regnen, se Joh 6:10. Vid den här tiden är det mesta gräset bortbränt och temperaturen en bit över trettio grader dagen, och Jesus bryr sig om människornas välbefinnande så att de ska orka vandringen hem i värmen.]
Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sa: "Jag känner medlidande över folket, för de har nu redan varit med mig i tre dagar (stannat kvar; de är fortsatt hos mig) och de har inget [kvar] som de kan äta och jag vill inte skicka iväg dem hungriga för de kan bli [alldeles] uttröttade [och kollapsa] vägen [hem]."
Då bad han folket slå sig ner marken.
Jag säger dig, du är Petrus [gr. Petros – en liten sten], och denna klippa [gr. Petra – en stor massiv klippa, precis som den strax utanför Caesarea Filippi] ska jag bygga min församling, och dödsrikets (Hades) portar ska inte stå emot den.
[Det är troligt att Jesus pekar den klippa som de står intill, och ett praktiskt sätt illustrerar att församlingen är som en stad ett berg, Matt 5:14, högt över all ondska. Området här vid foten av berget Hermon har ofta förknippats med ockult verksamhet. Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. kallar området "ormens plats". Den verkliga fienden och kampen blir snart tydlig här när Satan försöker influera Petrus att tillrättavisa Jesus och hindra hans lidande, död och uppståndelse, se vers 23.]
Jag ska ge dig nycklarna till [auktoritet att stänga och öppna] himmelriket (himlarnas kungarike), allt du binder (förbjuder att ske) jorden, ska redan vara bundet (förbjudet att ske) i himlen. Allt du löser (tillåter att ske) jorden, ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen."
[I Bibelns bildspråk betecknar nycklar mandat och fullmakt. Lösa och binda var termer som användes av de skriftlärda när man beslutade vad som var rätt och fel i olika situationer. I Matt 5:19 använder Jesus samma grekiska ord för lösa när han talar om att upphäva ett bud. Jesus upprepar snart frasen "binda och lösa" igen när han undervisar alla tolv lärjungarna, se Matt 18:18. Där handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se Matt 18:17. Notera verbformerna där allt som du binder/löser redan ska vara bundet/löst (perfekt passiv form) i himmelen.]
När lärjungarna hörde detta, kastade de sig [raklånga] ner med sina ansikten mot marken och greps av stor fruktan (förskräckelse).
Och den som tar emot (skulle välkomna/acceptera) ett sådant litet barn [dvs. en sann Jesu lärjunge] i mitt namn, han tar emot (välkomnar, accepterar) mig.
[Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det skulle t.o.m. kunna vara så att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]
"Vad tror ni om det här? [Visst är det så här?] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?
Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse.
Men om han väljer att inte lyssna (hörsamma) dig, så ta med dig en eller två [personer] till, för ' två eller tre vittnesmål ska varje ord (uttalande) avgöras (styrkas)' [5 Mos 19:15].
Jag säger er sanningen:
Allt ni binder (skulle förbjuda ske) jorden
ska vara bundet (ska ha förbjudits ske) i himlen.
Allt ni löser (skulle tillåta ske) jorden,
ska vara löst (ska ha tillåtits ske) i himlen.
[De skriftlärda använde termerna binda och lösa när man beslutade om vad som var rätt och fel i olika situationer. Något 'bundet' var förbjudet, medan något 'löst' var tillåtet, se Rom 7:2. Här handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se vers 17. Församlingen ska göra allt för att lösa konflikter mellan människor. När en inblandad part väljer förlåtelsens och upprättelsens väg, blir personen 'löst'. motsvarande sätt 'binds' den som inte vill omvända sig i sina synder. Direkt efter detta, i vers 19–20, talar Jesus om vikten av att stå enade i bön. Ett beslut måste först vara bundet eller löst i himlen, innan det verkställs här jorden.]
Återigen säger jag er sanningen:
Om två av er skulle komma överens om (gr. symphoneo – vara harmoniskt samstämmiga angående) att be om (fråga efter; begära) någon sak [vilken vardaglig tvistefråga det än må vara här] jorden, så ska det ges till dem genom (ordagrant: ska det ske dem nära/intill/hos) min Fader, som är i himlarna.
Då föll tjänaren (slaven) ner sina knän inför honom [och kysste hans hand i vördnad] och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala tillbaka allt [alla skulder] till dig.'
Då föll hans medtjänare (medslav) ner och bönföll (gr. parakaleo) [vädjande personligen till] honom och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala [tillbaka till] dig.' [Här finns inte "allt" med som i vers 26.]
Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott."
[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir nyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i Joh 8:2–11. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se Matt 19:13–15.]
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen. När allt återskapas (föds nytt) ska Människosonen sitta (ner) sin tron av härlighet (ära, pris). Och då ska ni som har följt mig, sitta tolv troner och döma Israels tolv stammar.
"Säg till Sions dotter [de som bor i Jerusalem]: 'Se, din Konung kommer till dig ett ödmjukt sätt (milt, i frid, utan arrogans), ridande en åsna, ett föl, ett lastdjurs föl.'"
De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar (ytterkläder) dem, och han satte sig där.
Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat det än blad. Då sa han till det: "Aldrig någonsin ska du bära frukt." en gång vissnade trädet.
[Varför förbannade Jesus fikonträdet? Bibeln svarar inte direkt detta, men både templets rening och det förbannade fikonträdet är två starkt symboliska handlingar. Så här våren borde trädet haft frukt. Fikonträdet producerar grön frukt innan löven visar sig, och om det inte fanns någon frukt nu så skulle det inte bära någon frukt det året. Det här trädet verkade utsidan ha en stor skörd, men vid närmare granskning var det helt utan frukt – trädet hycklade. Fikonträdet är en bild Israel, se Jer 8:13; 24:1–10; Hos 9:10; Mika 4:4, och religiöst hyckleri är något som alltid får Jesu skarpaste tillrättavisning.]
Den som faller denna sten blir krossad, men den som stenen faller blir söndersmulad."
[Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14–15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34–35, 44–45.]
Men de brydde sig inte om (tog lätt ) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer.
Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.'
När folket [ tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).
När fariséerna fick höra att Jesus hade gjort saddukéerna svarslösa [ordagrant "stängt deras munnar"] samlades de igen. [Fariséerna hade först blivit svarslösa och försöker nu nytt komma ett sätt att fälla Jesus.]
"De skriftlärda och fariséerna har satt sig [och sitter än] Mose stol [för att undervisa från Moseböckerna och utöva auktoritet].
De binder ihop (fängslar med kedjor) tunga bördor (ryggsäckar med packning) och lägger dem människornas axlar, men själva vill de inte med sitt finger flytta dem [inte ens lyfta ett finger för att hjälpa och underlätta].
Och kalla inte någon [här] jorden er fader [titel patriarkerna och tidigare lärofäder],
för en är er Fader – han som är i himlen.
Så ska allt rättfärdigt blod som utgjutits här jorden komma över er, alltifrån den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarias, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret.
[Abel var den första som dödades i Gamla testamentet, se 1 Mos 4:8. Sakarias var den sista, se 2 Krön 24:20–22. Krönikeboken är den sista boken i den hebreiska Bibeln. Jesu poäng är att genom hela Bibeln har sanna Guds efterföljare ofta blivit förföljda.]
Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Allt detta [onda, svåra tider] ska komma över det här släktet." [2 Krön 36:15–16]
Han svarade: "Ja, ni ser allt detta, eller hur? Men jag säger er sanningen, här ska inte en sten lämnas kvar den andra, allt ska bli nedrivet." [Jesus förutsäger templets förstörelse, som inträffar 70 e.Kr.]
Jesus satt sedan Olivberget [en och en halv kilometer öster om Jerusalem, varifrån man ser ut över hela staden och templet som de nyss lämnat]. Då kom lärjungarna [brödraparen Petrus och Andreas, och Jakob och Johannes, se Mark 13:3] fram till honom enskilt (för att samtala privat med honom) och frågade:
När ska allt detta ske [templets förstörelse, se vers 2]? Vilket tecken ska markera
din återkomst
och tidsålderns slut?
[Resten av kapitel 24 och hela kapitel 25 är Jesu svar dessa två frågor.]
Många ska komma i mitt namn och säga: 'Jag är den Smorde (Messias, Kristus)', och de ska förleda många (föra in många fel väg). [Många religioner och falska messiasgestalter är det första tecknet.]
Folk (etniska folkgrupper) ska resa sig mot folk,
och kungarike mot kungarike.
[Även tecken i naturen:]
Det ska bli:
hungersnöd (matkris; skördar som slår fel)
och jordbävningar [havsstormar, tsunamivågor] olika platser.
[Vissa manuskript har även med ordet epidemier här, ordet finns i Luk 21:11.]
Den som är taket ska inte gå ner och hämta något från sitt hus [trappan till taket var utsidan av huset],
[direkt efter den sista tidens vedermöda] ska Människosonens tecken synas himlen. [Tecknet kan vara solen och stjärnorna i vers 29, eller något annat. Oavsett exakt innebörd är det något som alla kommer att se.] Alla jordens stammar ska sörja (höja klagorop, i förtvivlan slå handen mot bröstet för att visa sorg).
De ska få se Människosonen komma himlens moln med makt och stor härlighet.
[Delvis citat från Dan 7:13–14.]
När ni ser allt detta [alla dessa tecken beskrivna i Matt 24:1–26] vet ni samma sätt att han är nära, att han står precis vid dörren [redo att komma].
[Nu följer tre liknelser som alla handlar om tjänare som väntar sin herres ankomst. De riktas till troende som väntar Jesu återkomst. Budskapet är att vara sysselsatt med uppdraget, vara brinnande och vara en trogen förvaltare.]
"Vem är den trogne och kloke (förståndige, andligt klarsynte) tjänare som hans herre har utsett att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid?
Sannerligen säger jag er (jag säger sanningen till er): han ska låta tjänaren få ansvara över allt han äger.

Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sa: 'Herre, du anförtrodde fem talenter åt mig. Här är fem till som jag har tjänat.'
Hans herre sa till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Den som hade fått två talenter kom fram och sa: 'Herre, du anförtrodde två talenter åt mig. Här är två till som jag har tjänat.'
Hans herre sa till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
[Jesus sitter Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3.]
"När Människosonen kommer i sin härlighet (ära, majestät), och alla heliga änglar med honom, då ska han sätta sig sin härlighets tron.
När Kungen då svarar ska han säga till dem: 'Jag säger er sanningen: eftersom (i den mån) ni gjorde det för en av dessa mina minsta bröder (syskon), gjorde ni det för mig.'
Då ska han svara och säga till dem: 'Jag säger er sanningen: eftersom (i den mån) ni inte gjorde det för någon av dessa minsta, gjorde ni inte det för mig.'
Där kom en kvinna [Martas syster Maria, se Joh 12:3] fram till honom med en alabasterflaska med mycket dyrbar nardusbalsam [exklusiv parfym från norra Indien], och hon hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords.
När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning.
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22–23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill."
Jesus sa till honom: "Min kamrat, du är här av en anledning ..."
[Meningen är inte fullständig, det är en "aposiopesis". I stället för att skriva "du är här av en anledning – gör vad du ska göra" eller "gör det inte" förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus.
Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 20:13 och Matt 22:12. I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]

Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.
I samma stund sa Jesus till folkskaran: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och kar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.
Jesus svarade: "Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta Maktens högra sida och komma himlens skyar."
Medan han satt domarsätet fick han detta bud från sin hustru: "Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [ morgonen, eller tidigare under natten] grund av honom." [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn."
Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom.
[Pretoriet var det romerska namnet officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]
och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen honom. Sedan föll de knä för honom och hånade honom och sa: "Leve judarnas konung!"
När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19].
"Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro honom!
Han förtröstar (litar) Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son."
Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.]
och om ståthållaren får höra om det, tar vi hand om det och ser till att ni inte råkar illa ut."
När Jesus kommit fram till dem talade han och sa:
"All auktoritet (all makt att regera) i himlen och jorden har getts åt mig.

Markusevangeliet (72)

De häpnade (blev helt överväldigade, förvånade) över hans undervisning, för han undervisade med auktoritet (makt) och inte som de skriftlärda [som mestadels bara citerade andra tidigare rabbiner].
Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Det fortsatte att komma folk till honom från alla håll.
[Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se också Mark 1:34; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26, 30; 9:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra honom till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och sensation kring Jesus tvingar honom att dra sig undan till öde platser.]
Men för att ni ska veta (se med egna ögon) att Människosonen har auktoritet (rättighet, makt, kraft) här jorden att förlåta synder, säger jag dig", och så sa han till den förlamade:
Medan han gick förbi [stadsgränsen] såg han Alfaios (Alfeus) son Levi [som också kallas Matteus], sitta vid tullbåset [enklare tullstation där alla som skulle sälja varor fick betala försäljningsskatt]. Han sa till honom: "Följ mig (bli min lärjunge)." Han stod upp och följde honom.
[Det var inte ovanligt med flera namn vid den här tiden. Levi var hans hebreiska namn som betyder "förenad med", medan Matteus var hans grekiska namn som betyder "Guds gåva". Indrivningen av tullar och skatter från Roms provinser arrenderades ut till privatpersoner. Dessa kallades "publicanus". Levi var en sådan publikan som tog upp skatt för Herodes Antipas. Judarna hatade och såg ner tullindrivarna som allierat sig med ockupationsmakten. en gång tackade Levi ja till kallelsen, lämnade sitt gamla liv och blev en av Jesu tolv lärjungar. Senare skrev han ner sin ögonvittnesskildring av Jesu liv – Matteusevangeliet.]
Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg en gammal mantel (klädesplagg).
I så fall skulle den satta lappen riva bort ännu mer från manteln
och revan bli värre [än den var innan].
Hur han då, den tiden när Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden. [Tolv limpor, vardera 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.] Även om det inte var tillåtet för någon annan än prästerna att äta brödet åt han det, och gav åt dem som följde med honom."
Efter att i vrede ha sett dem (fört blicken från ena sidan till den andra sidan), bedrövad (sorgsen) över deras hjärtans hårdhet, sa Jesus till mannen: "Räck ut din hand." Han räckte ut den och hans hand blev helt återställd.
[Jesus var heligt vred över de andliga ledarnas okänslighet för mannens lidande och hela det legalistiska systemet där den bokstavliga tolkningen var viktigare än hjärtat och andemeningen bakom budorden. Ordet "bedrövad" har verbformen particip, vilket lyfter fram Jesu kontinuerliga sorg över det andliga läget, medan vreden i Jesu blick är i formen aorist vilket betonar att den är tillfällig. Orden "hjärtans hårdhet" beskriver processen hur deras hjärtan blev mer och mer hårda under det att Jesus tittade dem.]
[Jesus förklarar orimligheten i detta stående med två liknelser som alla kan hålla med om:]
Om ett rike är splittrat (strider mot sig självt),
kan det inte bestå.
Om en familj är splittrad (strider mot sig själv),
kan den inte [heller] bestå.
[Om detta stämmer för nationer och familjer, då gäller det också Satan:]
Om Satan reser sig upp (gör uppror) mot sig själv och splittras, kan han inte bestå och det är ute med honom.
Sedan började han undervisa vid sjön igen. [Jesus hade undervisat där tidigare, se Mark 3:7–9.] En stor skara samlades kring honom, därför steg han i båten [som de hade redo, se Mark 3:9] och satt i den ute vattnet medan folket stod stranden.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll stenig mark,
där de inte hade mycket jord,
och de sköt upp en gång eftersom jorden var tunn.
samma sätt är det med dem som sås stenig mark, det är de som hör ordet och genast tar emot det med glädje,
De som såtts i den goda jorden är de som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettio gånger det som såtts, sextio gånger och hundra gånger så mycket."
[Jesus är världens ljus. Hans undervisning ska inte döljas av Jesu lärjungar, utan förmedlas vidare till andra. Jesus illustrerar detta med några vanliga föremål som fanns i varje hem. Oljelampan användes för att lysa upp hemmet och sädesmåttet (gr. modius) cirka åtta liter användes för att mäta upp mjöl, men kunde också ställas upp och ner och fungera som ett lampställ.]
Han sa till dem: "Inte tas väl en lampa fram för att bli ställd under sädesmåttet eller under bädden? Nej, man placerar den hållaren! [Högt och centralt så det ger ljus i huset.]
Han [Jesus] sa också: "Guds kungarike skulle kunna liknas vid en man som har sått säd i jorden. [Säden är Guds ord, se vers 14.]
Det är som ett senapsfrö. När man sår det är det minst av alla frön jorden [bland kryddväxterna],
men han [Jesus] låg i aktern och sov en dyna. Då väckte de honom och sa: "Lärare, bryr du dig inte om att vi går under?"
När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön [antagligen tillbaka till Kapernaum], samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön.
Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom [till sist, se Luk 8:47] fram under fruktan och bävan och föll ned inför honom och berättade hela sanningen.
en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud ett fat."
och kom sedan med hans huvud ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor.
När Jesus gick i land [ en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han att en stor skara väntade honom. Han blev djupt rörd av medömkan, för de var som får utan en herde. [Senare dagen var de 5000 män plus kvinnor och barn, se vers 44, så redan nu är kanske flera tusen samlade där.]
Han började undervisa dem om många saker (många olika ämnen och områden).
Sedan befallde han att alla skulle sätta sig ner i matlag [för att underlätta utdelningen] i det gröna gräset.
Det blev kväll och båten var mitt ute sjön, och han var ensam kvar land.
När han såg hur de slet vid årorna, för vinden var emot dem, kom han gående sjön till dem strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex). Han ville komma till deras sida [för att hjälpa dem].
När de fick se honom gå vattnet trodde de att det var en vålnad (något magiskt fenomen), och de skrek till,
för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade (hade ingen förmåga att förstå).
När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum]. De kastade ankar en bit ut.
De sprang runt till de sjuka i hela trakten och bar ut dem deras bäddar dit där de hörde att han var.
Hon gick hem och fann flickan liggande sin säng, fri från demonen.
[Judar använde ofta uttrycket "hundar" för icke-judar. Här används dock inte det vanliga ordet för en vildhund, gr kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Se Matt 15:28 för mer info.]
"Jag känner medlidande med folket (från djupet av mitt hjärta), de har nu varit med mig tre dagar och har ingenting [kvar] att äta.
Lärjungarna sa till honom: "Var kan vi hitta så mycket bröd här i ödemarken [i dessa obebodda trakter] att alla dessa människor kan äta sig mätta?"
Han befallde folket att slå sig ner marken. Efter att ha tagit de sju bröden och tackat Gud, bröt han dem och gav dem åt lärjungarna (givandet fortsatte kontinuerligt) så att de kunde dela ut dem, och de delade ut dem åt folket.
nytt lade Jesus sina händer hans ögon, och nu såg mannen klart (kunde fixera sin blick) och synen blev återställd och han kunde se allt tydligt [ avstånd].
och hans kläder blev skinande (bländande, gnistrande) vita som snö, så vita som ingen valkare i världen kan bleka dem. [En valkare var en person som rengjorde eller blekte tyg som skulle färgas, se även 2 Kung 18:17; Jes 7:3; 36:2; Mark 9:3.]
Han svarade: "Det är sant att Elia kommer först [före Messias] och återupprättar allt [som det berättas i Mal 4:5–6]. Varför står det att Människosonen måste lida mycket och bli föraktad (bli behandlad utan respekt)?
Jag säger er att Elia redan har kommit, och de gjorde vad de ville med honom, precis som det står skrivet om honom." [Jesus syftar Johannes Döparen som Herodes Antipas lät fängsla och döda, se Mark 6:14–29.]
Så förde de honom till Jesus. en gång när anden (demonen) såg Jesus, började den slita och rycka i pojken, och han föll ner marken och rullade runt gång gång och tuggade fradga.
Demonen har ofta kastat honom både i eld och i vatten för att försöka döda honom. Men om du kan (har kraft och möjlighet) [att göra någonting], så förbarma dig över oss [mig och min son] och hjälp oss (kom snabbt, vi ropar hjälp att bli botade)!"
"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig, och den som tar emot mig tar inte [bara] emot mig utan [också] honom som har sänt mig."
[Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se vers 33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet. Det är intressant att notera att arameiska, det språk som Jesus antagligen talade, används samma ord för både barn och tjänare. Frasen "tog i sina armar" beskriver hur Jesus omfamnar och välkomnar barnet. Ordet används bara här och i Mark 10:16.]
Men Jesus sa: "Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig.
Han svarade: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.
Han tog upp dem (en efter en) i famnen och välsignade dem passionerat (innerligt, ömt) genom att lägga sina händer dem.
[Föräldrarna hade nog inte tänkt något så stort som att Jesus skulle välsigna dem utan bara ett hastigt vidrörande som vers 13 antyder, men Jesus går längre och tar upp dem en efter en i sin famn och välsignar dem innerligt.]
Vid de orden förmörkades mannens uppsyn [grekisk metafor för när ett oväder drar in, grundordet är också att känna hat], och han gick därifrån bedrövad, för han ägde mycket. [Ordet för "ägde mycket" användes ofta för att äga mark och fastigheter.]
Lärjungarna blev helt förvånade (förbryllade) över hans ord [rikedom var ju ett tecken Guds favör enligt judisk tradition]. Jesus sa till dem igen: "Mina barn (familjemedlemmar), hur svårt är det inte att komma in i Guds kungarike [oavsett om man är rik eller inte].
och sa till dem: "Gå in i byn där framme. Så fort ni kommer in där hittar ni ett åsneföl som är bundet och som ingen ännu har suttit . Lös det och för det hit!
De gick i väg och hittade ett åsneföl bundet vid porten, ute vid gathörnet, och de löste det.
De förde åsnefölet till Jesus och lade sina yttermantlar det, och han satte sig det.
[ Bibelns tid i Mellanöstern symboliserade hästen krig och åsnan fred. Intåget i Jerusalem blir en markering från Jesus att han är en kung, men inte en politisk eller krigisk kung som många hade tänkt sig. Matteus, som skriver för judiska läsare och ofta kopplar händelserna till profetiska förutsägelser, har även med en referens till Sakarja i sin redogörelse av intåget. "Se, din Konung kommer till dig ett ödmjukt sätt, ridande en åsna, ett föl, ett lastdjurs föl", se Sak 9:9; Matt 21:4.]
Han fick långt håll syn ett fikonträd [täckt] med gröna blad. Han gick dit för att se om han kunde hitta några fikon där [eftersom frukten kommer före löven]. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad, det var inte rätta tiden för fikon [men det borde ändå ha funnits begynnande frukt].
Översteprästerna och de skriftlärda hörde detta, och de började planera (leta efter ett tillfälle) att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom hela folkskaran häpnade (överväldigades) över hans undervisning.
De kom till honom och sa: "Lärare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
Då sa Jesus till dem: "Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud!" De tappade helt fattningen och stod som förstelnade och förundrade sig över honom.
[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26–27. samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3–6, som var den del av Bibeln de trodde ] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?'
Då sa den skriftlärde till Jesus: "Mycket väl svarat, Lärare! Det är sant som du säger: Han är en (den ende), och det finns ingen annan än han.
Jesus svarade honom: "Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten sten, utan allt ska brytas ner."
[Jesus förutsäger templets förstörelse. Uttalar Jesus dessa ord våren 30 e.Kr. är det exakt 40 år innan Titus belägrar Jerusalem några dagar innan sken 70 e.Kr. för att fyra månader senare bränna ner templet Tisha BeAv, 9:e dagen i månaden Av.]
Många ska komma i mitt namn och säga:
'Det är jag [som är Messias]',
och de ska förleda många (föra in många fel väg).
Folk (etniska folkgrupper) ska resa sig upp mot folk,
och kungarike mot kungarike.
Det ska bli
jordbävningar [havsstormar, tsunamivågor] olika platser
och hungersnöd (matkris; skördar som slår fel).
Detta är bara förvärkar (de första födslovåndorna före en ny födelse).
Var ständigt vakt (var försiktiga).
Man ska utlämna er åt domstolar och misshandla er i synagogor, och ni kommer att ställas inför ståthållare och kungar för min skull och stå som vittnen inför dem.
En broder ska skicka en broder i döden, och en far sitt barn. Barn ska resa sig upp mot sina föräldrar och låta döda dem.
Den som är taket ska inte gå ner och [hinna] hämta något inne i huset,
samma sätt, när ni ser allt detta hända [alla dessa tecken beskrivna i Mark 13] kan ni veta att han är nära, att han står precis vid dörren [redo att komma].
[Det är nu omkring midnatt.] Jesus gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund.
Jesus sa till dem: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och kar för att fängsla mig.
En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde (linneskynke) kroppen. Honom grep de tag i,
Genast vid gryningen [vid soluppgången, sextiden morgonen] höll översteprästerna ett möte tillsammans med de äldste och de skriftlärda och hela rådet [Sanhedrin]. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren.
[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]
De förde Jesus till Golgata, [ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen. [Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.]
De korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.
Vid sjätte timmen (mitt dagen) kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till den nionde timmen (tretiden eftermiddagen).
Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han för en sten för ingången till graven.
Mycket tidigt morgonen veckans första dag (söndag), kom de till graven, redan vid soluppgången. [De startade antagligen redan när det var mörkt från Betania, ca tre kilometer utanför Jerusalem.]
och de ska plocka upp (lyfta undan) ormar [bokstavligt ormar, eller bild av djävulen]. Om de dricker något dödligt, ska det inte skada dem, och när de lägger händerna de sjuka (de som är helt utan styrka, svaga) ska dessa bli friska.

Lukasevangeliet (161)

Sakarias blev mycket oroad vid denna syn och fruktan föll över honom.
Du ska bli innerligt glad, ja,
och många ska jubla i glädje över hans födelse,
Många av Israels söner (barn) ska han vända om till Herren, deras Gud.
Han ska gå framför Herren i Elias ande och kraft för att
'vända fädernas hjärtan till barnen' [Mal 3:1; 4:5]
och de olydiga till de rättfärdigas insikt (förstånd),
så att Herren får ett förberett folk."
Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade (funderade fram och tillbaka ) vad denna hälsning kunde betyda.
Han ska regera som Konung över Jakobs hus [Israel] i evig tid (genom tidsåldrarna),
det ska aldrig bli något slut hans kungarike."
Ängeln svarade och sa till henne: "Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska överskugga dig (vila över dig som ett moln, gammaltestamentlig bild av Guds närvaro). Därför ska det heliga (avskilda, speciella) barnet kallas Guds Son.
och min ande jublade (hoppade av glädje) över ( grund av) Gud, min Frälsare (Räddare, Befriare)!
[Ps 103:1–2; Ps 35:9; Hab 3:18]
För han har sett (beaktat) sin tjänarinnas låga status (ödmjukhet). [1 Sam 1:11; Ps 136:23]
Se, från denna stund ska alla släkten (generation efter generation)
kalla mig välsignad (glad, lycklig). [1 Mos 30:13; Ps 138:6]
[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10–12. Ceremonin kallas Brit mila och utförs den åttonde dagen efter födseln, även om det är en sabbat. Hebreiska ordet för omskärelse är mila och förbund heter brit. Samtidigt fick barnet också sitt namn.]
åttonde dagen kom man för att omskära spädbarnet, de ville kalla honom Sakarias efter hans far.
Alla deras grannar fylldes med fruktan, och överallt i Judéens bergsbygd talade man om detta som hade hänt.
I samma område övernattade några herdar fälten och vaktade [i skift] över sin hjord.

"Ära i höjden [i de högsta himlarna]
åt Gud
och jorden frid (fullständig harmoni),
bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje)."
[Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står "Gud i de högsta" dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: "Vår Fader som är i himlarna", se Matt 6:9.]
Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.
I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom,
Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som talades om honom.
Pojken växte och blev stark i anden, fylld med visdom, och Guds nåd (favör, välsignelse, välbehag, glädje) var över honom.
[Kronologin kring Jesu första år utifrån Lukas och Matteus redogörelser:
Jesus föds i Betlehem, se Luk 2:6. Den 8:e dagen – omskärelse och namngivning i hemmet, se Luk 2:21. Den 31:a dagen – Pidjon haben, återlösning av den förstfödde i templet, se Luk 2:22–23. Den 40:e dagen – Marias rening i templet, se Luk 2:22–23. De vise männens besök, se Matt 2:1–12. Flykten till Egypten, se Matt 2:13–15. Tillbaka till Nasaret i Galileen, se Matt 2:19–23. Det är troligt att Josef och Maria är bosatta i Betlehem fram till de vise männens besök och flykten till Egypten.]
Alla som lyssnade honom förbluffades (tappade fattningen och förvånades gång gång) över hans förstånd (intelligens, förmåga att dra slutsatser) och hans svar.
och Hannas och Kaifas var överstepräster [i templet i Jerusalem].
[Efter en detaljerad skildring av det romerska styret beskrivs nu det religiösa ledarskapet i Jerusalem. Hannas var överstepräst 6-15 e.Kr. Han avsattes av romarna och hans svärson Kaifas fick positionen 18-36 e.Kr. Även om Kaifas hade titeln, fortsatte dock Hannas att fungera som inofficiell överstepräst bland judarna, se Joh 18:13–24.] Då kom Guds ord till Sakarias son Johannes [Döparen] i öknen.
spärrade in Johannes [Döparen] i fängelse, och lade även denna onda handling till allt ont han redan gjort.
[Johannes Döparen fängslas troligtvis i fästningen Machaerus östra sidan av Döda havet. Enligt Joh 3:22–23; 4:1–2 överlappade Jesus och Johannes Döparens tjänst under en period. Lukas som gör en strukturerad redogörelse, se Luk 1:3, väljer att nämna om fängslandet här trots att det sker efter vers 22 rent kronologiskt. Lukas avslutar berättelsen om Johannes Döparen här för att kunna gå vidare och fokusera berättelsen om Jesus i nästa stycke.]
och den helige Ande sänkte sig ner över honom i form av en duva, och från himlen hördes en röst: "Du är min son, min älskade! Du är min stora glädje (i dig har jag stort behag)."
Men Jesus svarade:
"Det står skrivet [5 Mos 8:3]: Människan ska inte bara leva av bröd."
[Matt 4:4 har med det fullständiga citatet att människan inte bara ska leva av bröd, utan av varje ord som kommer från Guds mun.]
Han förde honom till Jerusalem och ställde honom den högsta platsen templet [kan syfta tempelbyggnaden eller hela tempelområdet] och sa till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner härifrån,
och de ska lyfta upp dig sina händer så att din fot inte stöter emot någon sten."

"Herrens Ande är över mig, för han har smort mig
att predika (proklamera) det glada budskapet (evangeliet)
för de fattiga.
[Ordet evangelium betyder 'glädjebud' eller 'segerbudskap'. Ordet användes i den romerska världen om det glada budskapet kurirerna från fronten kom och läste upp i Rom efter stora segrar.] Han har sänt mig ett uppdrag att proklamera (ropa ut) frihet
för de fångna (tillfångatagna och bortförda)
och syn till de blinda.
Att befria (sända ut i frihet – gr. apostello)
de som är förtryckta (ordagrant: 'slagna i spillror', de som är under bördor, lever i misär).
Alla vittnade om vad de hört Jesus säga (talade väl om honom, bekräftade vad de hört Jesus säga och göra), och de förvånades över de nådefulla (glädjefyllda, positiva) ord som kom från hans mun. [Nådefulla ord kan även översättas "orden om nåd", vilket passar in i vad Jesus just läst i vers 18–19.] De sa [också] gång gång: "Är inte detta Josefs son?"
[Frågan förutsätter ett positivt svar. Utifrån Jesu respons i följande verser förstår vi att lokalbefolkningen var skeptiska. Jesus hade visserligen talat vackert och imponerande, men kunde en enkel ortsbo som de kände göra sådana anspråk? Detta var deras verkliga fråga, se även Matt 13:55–56.]

[Exempel 1 – Elia och änkan i Sarefat, se 1 Kung 17:8–24:]
Det jag säger är sant, det fanns många änkor i [hans hemland] Israel Elias tid, när himlen inte gav regn tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet.
[Exempel 2 – Elisha (Elisa) och den spetälske Naaman, se 2 Kung 5:1–14:]
Det fanns många spetälska i Israel profeten Elishas tid, och trots det blev ingen av dem botad, bara syriern Naaman."
[Samlingen avbröts abrupt och ett vanvördigt sätt.] De rusade upp och drev ut honom ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden var byggd . De hade tänkt knuffa ner honom där,
De häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) över hans undervisning, för hans ord hade auktoritet (makt). [Det var vanligt att man tog upp en problemställning, för att sedan citera vad andra tidigare rabbiner sagt, men Jesus talade med en egen auktoritet och sanning som fick folket att häpna.]
Alla förundrades (blev helt mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla) och frågade varandra: "Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut."
Men han sa till dem: "Jag måste förkunna evangeliet (de goda nyheterna) om Guds rike för de andra städerna också. Det är därför jag har blivit utsänd."
Då svarade Simon: "Mästare, vi har arbetat hårt hela natten utan att ha fått något, men eftersom du säger det så ska jag sänka ner näten."
Han och alla som var med honom var helt förundrade (mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla) grund av mängden fiskar de fått.
När de fört in båtarna till land, lämnade de allting och följde honom.
[Petrus, Jakob och Johannes följde Jesus redan sedan tidigare, se Joh 1:28. Nu tog de ett steg till och lämnade sina arbeten för att gå in i heltidstjänst för Jesus. Den extra stora fångsten visar Jesu omsorg om lärjungarnas familjer, de lider inte nöd och får tid sig att anställa nya fiskare.]
En gång när Jesus var i en av [de judiska] städerna [någonstans i Galileen, se 4:43], kom en man som var full av spetälska. [Det grekiska ordet "lepra" är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som också kallas Hansens sjukdom.] När mannen fick se Jesus kastade han sig ned sitt ansikte och bönföll honom: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren."
Då kom det några [fyra män, se Mark 2:3] bärande en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom [i huset] och sätta ner honom framför Jesus.
Då de inte kunde ta sig in med honom grund av allt folket, gick de upp taket, tog bort teglet och firade ner honom hans bår mitt framför Jesus.
Men för att ni ska veta att Människosonen har makt (auktoritet) här jorden att förlåta synder, säger jag dig" – så sa han sedan till den lame – "Stå upp, ta din bår (bädd) och gå hem!"
[Mitt i svaret till de skriftlärda riktar sig Jesus sig till den lame i stället, och meningen avslutas inte i ord, utan genom handling!]
Genast reste han sig, mitt för ögonen dem, tog båren han hade legat och gick hem, allt medan han prisade Gud.
Efter detta gick Jesus ut [från huset i Kapernaum efter helandet av den lame mannen], och fick se en tullindrivare (publikan) som hette Levi [även kallad Matteus] sitta vid tullhuset. Han sa till honom: "Följ mig."
Han berättade också en liknelse för dem:
"Ingen river av ett stycke från en ny (fräsch, formbar) mantel
och syr den en gammal (stel) mantel.
Om man gör så har man rivit sönder den nya (fräscha) manteln
och biten från den nya (fräscha) passar inte den gamla.
[Följande predikan har kommit att kallas Slättpredikan. Den har många likheter med Bergspredikan i Matt 5-7 och båda hölls i samma region ganska tidigt i Jesu tjänst. I området kring Gennesarets sjö finns både berg och slätter i bergslandskapet, så "slätten" och "berget" kan referera till samma plats. Då som nu var det vanligt att lärare upprepade viktiga delar av sin undervisning vid flera tillfällen. Troligast är dock att det är samma predikan, med den skillnaden att Matteus och Lukas väljer att betona olika delar. Även efterföljande händelser pekar att det är samma predikan. Båda evangelierna skriver om helandet av en officers tjänare, se Luk 7:1–10; Matt 8:5–13. Att de tolv kallas just före Slättpredikan här i Lukas, medan Matteus lägger den händelsen senare, i Kapitel 10 efter Bergspredikan, kan antyda att det är olika predikningar. Det är dock inte ovanligt att Matteus har en mer tematisk framställning och då kopplar han ihop bönen om arbetare till skörden med bönesvaret i nästa vers när lärjungarna kallas, se Matt 9:38–10:1.]
Jesus kom ner [från berget] tillsammans med dem [de tolv] och stannade ett ställe slätten. Där var en mängd lärjungar till honom, och en stor folkmassa från hela Judéen och Jerusalem [i söder] och från kustlandet vid Tyros och Sidon [i väst]
[Jesus ger i vers 29–30 fyra praktiska exempel hur man kan visa sin fiende osjälvisk och utgivande kärlek. De fyra punkterna är väl strukturerade där ett verb som beskriver en ond handling följs av den troendes respons. Genom alla tider har 'fäkta eller fly' gällt i mötet med sin fiende. Här visar Jesus en ny väg: Stå kvar och gör fienden förundrad! Se även Rom 12:20–21.]
Slår någon dig [föraktfullt] ena kinden,
[så] vänd (håll) också fram den andra.
[I Matt 5:39 står det att det är den 'högra kinden'. Det är nästintill omöjligt för en högerhänt person att framifrån slå någon den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det troligen inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind.]Och tar någon ifrån dig manteln [ytterklädnaden],
[så] hindra honom inte från att ta underskjortan (tunikan) också. [Klä av dig helt naken!]
[Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men måste lämnas tillbaka före solnedgången, se 2 Mos 22:26–27. Att då inte bara ge ifrån sig manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenhet var tabu inom judendomen och skammen föll mindre den som var naken än dem som såg den eller var orsak till den, se 1 Mos 9:20–27.]
Nej, älska [istället] era fiender (de fientliga)
och gör gott
och ge lån utan att förvänta er (hoppas ) [att få] något tillbaka
[utan att misströsta om någon eller känna förtvivlan över hur låntagaren hanterar hjälpen].
Då ska er lön (betalning för tjänsten; er gudomliga kompensation) bli stor, och ni ska bli den Högstes söner,
för han är god (nådig, välvillig, vänlig) mot de otacksamma och onda (de moraliskt fördärvade) [som orsakar bedrövelse, förargelse, problem och smärta].

Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt
och lägger grunden klippan [väljer att bygga sitt liv, sin tjänst och allt han tar sig för Jesus].
När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det,
eftersom det var väl byggt klippan.
Men den (var och en) som hör och inte gör [praktiserar mitt ord],
han är lik en man som bygger ett hus sanden [mänskliga tankar och idéer, det jordiska],
utan att lägga någon grund.
Floden vräker sig mot huset,
och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor." [Det räcker inte att säga rätt saker – den som hör Jesu ord måste också agera dem. Alla människor bygger sina liv, alla drabbas av stormar, frågan är vilken grund huset är byggt.]
När Herren fick se henne kände han medlidande med henne och sa: "Gråt inte."
Sedan vände han sig mot kvinnan, och sa till Simon:
"Ser du den här kvinnan?
Du gav mig inte vatten till mina fötter när jag kom in i ditt hus,
men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
En del föll berghällen [det tunna lager jord som täckte berget],
men så fort det hade börjat växa upp (gro) torkade det bort,
eftersom marken inte hade någon fukt.
[Den brännande solen torkade snabbt ut jorden, och utan rot vissnade det som såtts, se Matt 13:6.]
Den säd som föll berghällen [det tunna jordlagret över berget] är de som tar emot ordet med glädje, men inte har någon rot. De tror ett tag, men i tider av prövning faller de av (drar sig tillbaka, håller sig avstånd).
[Jesus är världens ljus, och hans undervisning ska inte döljas av Jesu lärjungar, utan förmedlas vidare till andra. Jesus illustrerar detta med några vanliga föremål som fanns i varje hem. Oljelampan användes för att lysa upp hemmet och sädesmåttet cirka åtta liter användes för att mäta upp mjöl, men kunde också ställas upp och ner och fungera som ett lampställ.]
[Jesus fortsätter att tala i liknelser:] "Ingen tänder en oljelampa och sätter den under ett sädesmått eller under en bädd, utan man sätter den en hållare, så att de som kommer in ser ljuset.
När Jesus steg i land konfronterades han av en man från staden (som kom fientligt emot honom). Han var besatt av demoner och hade inte haft kläder sig sedan lång tid, och han bodde inte i något hus utan bland gravarna.
Jesus kallade samman de tolv [apostlarna] och gav dem makt (auktoritet) över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar).
Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."
[Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
Då ropade en man ur folkhopen: "Lärare, jag bönfaller dig, kom och se min son. Han är mitt enda barn! [Ordet för se är en medicinsk term för att undersöka, ordet för bönfaller är deomai som är ett starkt ord som uttrycker en bön för ett stort behov.]
Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). [Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet "makt" beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16.]
Medan alla [hela folkskaran] förvånades (började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sa han till sina lärjungar [när de vandrade genom Galileen, se Mark 9:30]:
och sa till dem: "Den som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För den som är minst bland er alla, han är [den som verkligen är] stor."
[Det grekiska ordet paidion beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]
Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."
[Här finns ännu en likhet med Elisas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten Gamla testamentets tid.]
Om där bor en fridens man ska er frid vila över honom, annars ska den återvända till er.
Bota de sjuka som finns där [i staden] och säg till folket: 'Guds rike är nära er.' [Guds rike beskriver Guds kungavälde som inte är begränsat till en plats, utan är överallt där kungens befallningar råder. Jesus – Konungen, och hans rike är nära när hans vilja sker. Rent fysiskt var han också nära och skulle snart komma in till staden, se Luk 10:1.]
'Även dammet från er stad som kommit våra fötter borstar vi av för att vittna mot er. Men ni ska veta det att Guds rike är nära.'
Se, jag har gett er auktoritet att trampa ormar och skorpioner, och auktoritet över all fiendens styrka. Ingenting ska något sätt kunna skada er.
Samariern gick fram till honom, förband hans sår och hällde olja och vin i dem [tvättade dem rena och desinfekterade dem]. Sedan lyfte han upp honom sin åsna och förde honom till ett värdshus och skötte om honom.
Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sa: 'Sköt om honom, och alla ytterligare utgifter betalar jag dig när jag kommer tillbaka.' [Två denarer motsvarade två dagslöner, vilket räckte för två månaders vistelse för en person ett värdshus.]
Då sa han till dem: "När ni ber (vill be, ska be), säg så här:
'Fader [gr. pater, den bokstavliga innebörden av roten pa är någon som ger näring, beskyddar och uppehåller]!
Låt ditt namn bli helgat (helgat vare ditt namn). [5 Mos 4:39]
Låt ditt rike komma (kom/etablera – ditt kungarike)!
Men Jesus, som förstod deras tankar, sa till dem:
"Ett rike som splittras ( grund av inre stridigheter) ödeläggs, och ett hus som är delat faller (går under).
Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, hur kan hans rike då bestå? Jag frågar detta eftersom ni står att jag driver ut demoner med hjälp av Beelsebul.
Men om det är med Guds finger (kraft) som jag driver ut demonerna, då är Guds kungarike redan här. [När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina 'egna söner' – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13–16.]
Men när den som är starkare [Jesus] kommer, attackerar och segrar över honom, så tar han ifrån honom alla vapen (hela sin rustning) som han hade satt sitt hopp till. Segraren fördelar sedan bytet [befriar människorna som varit bundna av djävulen].
"Ingen tänder en lampa för att sedan ställa den en undanskymd plats eller under sädesmåttet [gr. modios – måttet som rymde knappt nio liter och som användes för att mäta upp torra varor]. Man placerar den ljushållaren så att den som kommer in kan se ljuset. [Jesus är världens ljus, det lyser öppet inför alla. Det är inte undangömt i någon hemlig vrå.]
Därför ska allt vad ni har sagt i mörkret
höras i ljuset,
och det ni viskat i örat i enrum (i de innersta rummen, kamrarna),
ropas ut taken.
När man ställer er till svars inför synagogor och myndigheter och makthavare, oroa er inte för hur ni ska försvara er eller vad ni ska säga.
Men Jesus sa till honom: "Människa, vem har satt mig till domare eller medlare mellan er två?"
Vem av er kan genom att oroa (bekymra) sig lägga en enda aln till sin livslängd (längd)?
[En aln (gr. pechys) används främst för att mäta längd men även tid. Den romerska alnen motsvarade 45 cm och var ungefär som en mans underarm, avståndet mellan armbågen och långfingret. Tidsmåttet var inte helt definierat, men det beskrev en kort tid. Det kunde syfta det korta ögonblick det tog att ta ett steg och röra sig framåt en aln. I förhållande till år kunde en pechys motsvara en timme eller en dag. Slutsatsen är att oro inte kan förlänga livet ens ett enda steg vår livsvandring – några sekunder, timmar eller dagar. Oro kan inte heller göra stor förändring som att öka vår längd med en halvmeter.
Det finns även en koppling till nästa stycke som Jesu åhörare kände till. Den som vevar upp garn som spunnits (vers 27) gör det mellan pekfingret och tummen och runt armbågen, vilket motsvarar en aln.]
Herren sa: "Vem är den trogne och visa förvaltaren (som fått ansvar att övervaka och leda ett visst område) som av sin herre blivit satt över tjänstefolket och som ska ge dem mat (var och ens dagliga matranson) i rätt tid?
Jag säger er sanningen, han ska låta tjänaren få ansvara över allt han äger.
"Jag har kommit för att tända en eld (kasta eld) jorden – jag önskar så att den redan brann!
[I det naturliga ger elden värme och ljus, men samtidigt förtärs också materialet som brinner. Elden förädlar metaller så att bara det som är äkta består. I Bibeln används eld som en bild Guds helighet, dom och dopet i den helige Ande. Att Jesus önskar att elden brann syftar antagligen flera saker – att prövningens eld skulle förädla de troende att leva helt överlåtna till honom, att pingstdagen redan var här så att de troende var brinnande i den helige Ande och var klara ljus i en mörk värld. Det var det som skedde när Guds ord blev uppenbarat i hjärtat Emmausvandrarna och det var som en eld inom dem, se Luk 24:32.]
För från och med nu ska fem i samma familj vara separerade, tre mot två och två mot tre. [Nu ges ett exempel från en familj med fem personer:]
far mot son och son mot far,
mor mot dotter och dotter mot mor,
svärmor mot brud (nygift sonhustru) och brud mot svärmor."
[En gruppering är far och mor, och den andra sidan son, dotter och en sonhustru. Innan Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket domens dag kan evangeliet splittra generationer.]
Han sa också till folket: "När ni ser ett moln stiga i väster [över Medelhavet] säger ni genast att det blir regn, och det blir så.
När du är väg till domaren med din motpart, gör allt vad du kan under vägen för att förlikas med honom medan ni är väg. Annars drar han dig inför domaren, och domaren överlämnar dig till rättstjänaren (gr. praktor, fungerade som indrivare åt staten) och rättstjänaren kastar dig i fängelset.
Eller de arton som dog när tornet i Siloam föll över dem, tror ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i Jerusalem?
Och när han sa detta (dessa saker) skämdes alla som var emot honom (alla hans motståndare), och allt folket (hela skaran) jublade över allt det underbara [i plural] som skedde genom honom [under hans auktoritet].
Eller vilken kung går ut i krig mot en annan kung utan att först sätta sig ner och fundera över om han med 10 000 man kan attackera den som kommer emot honom med 20 000?
"Vilken man bland er som har hundra får och förlorar ett, skulle inte lämna de nittionio i vildmarken [den vanliga betesmarken för fårhjordar] och gå och leta efter det förlorade tills han finner det?
När han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna,
Jag säger er, det blir mer glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera), än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändelse."
Jag säger er att samma sätt blir det glädje inför Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera)."
Så han bröt upp och gick till sin egen far.
Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång gång.
[I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka.
Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!]
och föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samaritan (gr. samarites) [samarier och utövare av den samaritiska trosriktningen].
Den dagen ska den som är taket, och har sina tillhörigheter i huset, inte gå ner och hämta dem, och den som är ute fälten inte vända tillbaka. [Så snabbt och plötsligt kommer det att ske.]
Jag säger er:
Den natten ska två ligga i samma säng.
Den ene ska tas med och den andre ska lämnas kvar.
Två ska mala tillsammans.
Den ena ska tas med och den andra lämnas kvar.
Han vägrade under en lång tid, men till sist sa han till sig själv: 'Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor
Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem?
Jag säger er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här jorden när han kommer tillbaka?"
[Denna liknelse är inte en jämförelse där Gud är som denne orättfärdige domare som kvinnan måste tjata och hota, utan en kontrast. Om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska då en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn när de ber!]
Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner alla andra:
Så han sprang i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen.
När Jesus kom till det stället, såg han upp och sa till honom: "Sackeus, skynda dig ner, för i dag måste jag komma och stanna i ditt hus (bli kvar där över natten)."
Men hans landsmän hatade honom och skickade ett sändebud efter honom för att säga: Vi vill inte ha denne man som kung över oss.
Varför satte du då inte in mitt silvermynt banken? Då hade jag fått igen det med ränta när jag kom hem.' [Räntan i det dåtida Mellanöstern var hög, upp till 50 %. Jesu tid fanns det en övre gräns 12 % i Romarriket.]
Men mina fiender som inte ville ha mig som kung över sig, hämta hit dem och hugg ner dem här inför mig.' " [Sista veckan av Jesu liv upptar en stor del av alla evangelier. Den infaller under våren i den judiska månaden Nisan då tre av vårhögtiderna firas. Dagarna kan delas in olika sätt, men Kärnbibelns ­rubriker utgår ifrån de judiska dagarna för högtiderna år 30 e.Kr. Detta år sammanfaller den tredje dagen i osyrade brödets högtid med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim, se 3 Mos 23:9–14. För en översikt av dagarna se Mark 11.]
och sa: "Gå in i byn framför er! När ni kommer in ska ni hitta ett åsneföl stå bundet där som ingen ännu suttit . Lossa det och för det till mig.
De ledde det till Jesus och sedan de kastat sina mantlar det [gjorde som en sadel] hjälpte de Jesus upp.
När Jesus kom närmare, och han fick se staden [Jerusalem, med templet i förgrunden] grät han [högt] över den
Det ska komma dagar då dina fiender ska bygga en belägringsvall runt dig och tränga dig alla sidor.
De ska slå dig [Jerusalem] och dina barn till marken och inte lämna sten sten i dig, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig." [Jesus förutsäger Jerusalems förstörelse 70 e.Kr.]
Den som faller den stenen blir krossad,
men den som stenen faller blir söndersmulad."
[Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14–15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34–35, 44–45.]
De skriftlärda och översteprästerna hade gärna gripit honom i den stunden (där och då), men de fruktade folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen.
De frågade honom: "Lärare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte tar någons parti utan lär ut sanningen om Guds väg.
De kunde inte fånga honom i något av hans ord inför folket. Helt förundrade (förvånade) över hans svar teg de.
Att de döda uppstår har Mose helt klart visat (han har uppenbarat något som är dolt) i berättelsen om törnbusken [2 Mos 3:6]. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud [trots att de inte levde här jorden då Mose sa detta].
"Det ska komma dagar då allt detta som ni ser och begrundar här ska rivas ner, ingen sten ska vara kvar sin plats." [Jesus förutsäger templets förstörelse 70 e.Kr.]
Han svarade: "Var ständigt vakt (var försiktiga)
så att ingen förleder er.
[Falska messiasgestalter:]
Många ska komma i mitt namn och säga:
'Det är jag [som är Messias]', och 'Tiden är nära.'
Följ dem inte!
Sedan sa han till dem:
"Folkslag (etniska grupper) ska resa sig mot andra folkslag,
och rike mot rike.
[Förföljelse av kristna:]
Men innan allt detta händer ska man gripa och förfölja er. Man ska utlämna er åt synagogor och fängelser och ställa er inför kungar och ståthållare för mitt namns skull.
Ve [uttryck för intensiv förtvivlan över] dem som väntar barn eller ammar under de dagarna, för landet ska drabbas av stor nöd och vredesdomen ska komma över detta folk.
[Jesus fortsätter att svara lärjungarnas fråga om vilka tecken som ska visa sig innan hans andra ankomst, se Luk 21:7.]
"Sedan ska märkliga tecken visa sig i solen, månen och stjärnorna. jorden ska hednafolken gripas av ångest (förtvivlan, hopplöshet, vara helt styrda av rädsla), och stå rådlösa (förvirrade) inför havets och vågornas rytande.
"Var er vakt (var vaksamma, håll er vakna, undersök gång gång er själva)inte era hjärtan tyngs ner av:
omåttlighet (överkonsumtion som leder till dåsighet) [en medicinsk term för huvudvärk och illamående orsakad av för stort mat- eller alkoholintag],
och dryckenskap (fylleri, missbruk av droger),
och vardagslivets bekymmer (oro, att vara splittrad och dras åt olika håll),
annars överraskar den dagen [då Jesus kommer tillbaka] er,
för som en snara ska den komma över alla som bor jorden.
"Men se, den som utlämnar mig (just nu är i full färd med att förråda och överlämna mig) har sin hand här bordet med mig.
Ni ska äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska sitta troner och döma Israels tolv stammar."
När han kom till platsen sa han till dem: "Be att ni inte kommer i [ger efter för] frestelse."
[Jesus uppmuntrar dem inte att be att de inte ska bli frestade. De är frestade. Frestelse är en oundviklig del av det mänskliga livet. Istället uppmanar han sina lärjungar att inte "gå in i" eller "ge efter för" frestelse.]
Och då han kommit i svår ångest (vånda, kamp) bad han allt ivrigare [sträckte han sig till sitt yttersta i bön]. Hans svett blev som droppar av blod som föll ner jorden (marken).
[Läkaren Lukas (Kol 4:14) använder grekiska orden hirdos (svett) och haima (blod). Detta beskriver exakt det ovanliga medicinskt tillståndet hematidros (latin för att "svettas blod"), som kan uppträda vid extrem fysisk eller emotionell stress då kapillärblodkärl brister och kroppen svettas blod. Ordet för att "sträcka till sitt yttersta" (gr. ektenes), används bara en gång till om bön i NT. När Petrus är fängslad och riskerar att bli halshuggen nästa dag, är församlingen samlad och ber intensivt, se Apg 12:5. Vissa manuskript saknar vers 43–44.]
Sedan sa Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: "Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och kar?
Jag har varit med er varje dag i tempelområdet utan att ni grep mig. Men detta är er stund [natten], nu är det mörkrets makt som råder."
Omkring en timme senare kom en annan fram och försäkrade: "Det är säkert att den där mannen också var med honom. Han är ju från Galileen!" [Petrus dialekt avslöjade honom; uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
Hela gruppen [som var samlade, medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin] reste sig upp och förde Jesus till Pilatus.
[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet.]
Jesus vände sig om och sa till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte längre över mig, gråt i stället över er själva och era barn.
Då ska man säga till bergen: 'Fall över oss', och till höjderna: 'Dölj oss.' [Hos 10:8]
Och när de kom till platsen som kallades Skallen [Dödskallen eller Huvudskallen; gr. Kranion; hebr. Golgata; lat. Calvaria] korsfäste de honom och förbrytarna där, den ene till höger och den andre till vänster.
Det fanns också ett anslag [kallades "titulus" och innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] ovanför honom [skrivet hebreiska, latin och grekiska, se Joh 19:20. Det angav grunden för domen, och var också avsett att håna judarna]:
"Detta är [Jesus från Nasaret]
judarnas konung."
[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Joh 19:19. De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH. Kanske anledningen till varför de judiska ledarna ville ändra texten, se Joh 19:20–22.]
Det var nu omkring den sjätte timmen (mitt dagen). Då kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre),
Folkskaran som hade samlats som åskådare för att se detta skådespel vände hem igen när det var över och slog sig för bröstet [som är ett tecken sorg och ånger].
första dagen i veckan, tidigt vid gryningen [ söndagen vid sextiden] kom de med de aromatiska kryddorna som de hade gjort i ordning.
Men Petrus [och Johannes, se Joh 20:3–9] steg upp och sprang till graven. När han lutade sig in (böjde sig ner och tittade in), såg han bara linnebindlarna [men ingen kropp]. Han gick i väg, fylld av förundran över vad som hade hänt.
Dessutom har några kvinnor i vår grupp förvånat oss. De var vid graven tidigt i morse,
Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde [graven var tom], men de såg inte Jesus."
Då sa han till dem: "Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro det som profeterna har sagt?
och att omvändelse till syndernas förlåtelse ska förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.
Och se, jag sänder er vad min Fader har lovat (ordagrant: löftet från min Fader över er) [den Helige Ande, se Joh 14:16–17, 26]. Men stanna här i staden [Jerusalem] tills ni är iklädda (till dess att ni rustats med) kraft från höjden."

Johannesevangeliet (36)

Johannes vittnade vidare och sa: "Jag har sett Anden komma ner från himlen (skyn) som en duva, och bli kvar (stanna) över honom [för att aldrig lämna honom].
Jag kände honom inte (förstod inte vem han var), men han som sände mig för att döpa i vatten [Gud själv] sa till mig: 'Den som du ser Anden sänka sig och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande.'
Sedan sa han till honom: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er, efter detta ska ni alla se himlen öppnas, och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen."
[Jesus är Jakobs stege, se vers 47. Han den som förbinder himlen med jorden, det övernaturliga med det naturliga! Det är också intressant att riktningen är att änglar "stiger upp" och sedan ner, se 1 Mos 28:12.]
Den som tror (lutar sig mot, förlitar sig ) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller att) se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.
Där fanns Jakobs brunn [drygt en kilometer utanför staden]. Trött efter fotvandringen satte sig Jesus ner vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen (mitt dagen). [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex morgonen. Det var mitt dagen, dock inte varmaste tiden som är klockan tre eftermiddagen. Det är ingen ovanlig tid att hämta vatten. Ett exempel är Sippora och hennes systrar. De kommer hem tidigare än vanligt när Mose hjälpt dem dra upp vatten mitt dagen, se 2 Mos 2:16–21.]
Just då kom hans lärjungar. De var chockade (förvånade, helt överraskade) över att han pratade med en kvinna. [De flesta rabbiner undvek kontakt med kvinnor, man pratade inte ens med sin egen hustru allmän plats.] Trots detta frågade ingen [inte ens Petrus] honom: "Vad söker du (frågar du efter)?" [Kan vara en koppling till Jesu tidigare stående att Fadern söker tillbedjare, se Joh 4:23.] eller "Varför samtalar du med henne?"
Nu finns det i Jerusalem vid Fårporten en damm som hebreiska kallas Betesda som har fem pelargångar [täckta med tak].
[Fårporten och dammen låg norr om tempelområdet. Betesda betyder "nådens hus" eller "strömmens hus". Att Johannes använder verbformen "nu finns det" betyder att dammen fortfarande fanns kvar när hans evangelium skrevs. Fårporten omnämns redan av Nehemja och dammen av Jesaja, se Neh 3:1–2; 12:39; Jes 7:3. Fram till 1900-talet har detaljen att dammen hade "fem pelargångar" förbryllat. Normalt sett har en damm fyra sidor och fyra pelargångar med tak. Arkeologiska utgrävningar 1915 och 1958 har visat att dammen var närmare 20 meter djup, 50 meter bred och 150 meter lång, indelad i en nordlig och sydlig del. Dammen var alltså en dubbelpool med fyra pelargångar längs med sidorna och en i mitten – totalt fem pelargångar. Att antalet omnämns av Johannes är en detalj som visar Bibelns exakthet.]
Och en stor skara [många människor] följde honom, eftersom de såg de tecken [mirakler som bevisar Guds eviga syften] som han [ständigt] gjorde med (över) dem som var sjuka (svaga).
Nu när det blev kväll gick hans lärjungar ner till sjön,
När de hade rott 25 eller 30 stadier (ca 5 km) såg de (tittade de noggrant ) Jesus gå sjöns vattenyta nära båten. De blev rädda (skräckslagna, paralyserade av rädsla).
De tog gladeligen emot honom i båten, och en gång var de framme vid den plats dit de var väg.
När Jesus sa detta ville de gripa honom, men ingen rörde (lade sin hand ) honom, för hans tid var ännu inte inne.
Några ville fängsla (gripa) honom, men ingen rörde (lade sin hand ) honom.
Då förde de skriftlärda [översteprästerna] och fariséerna fram en kvinna till honom som [just] blivit gripen för äktenskapsbrott, och när de ställt henne i mitten,
säger de till honom: "Lärare, denna kvinna blev gripen just då hon begick äktenskapsbrott.
Men när de envisades med sin fråga och han nu ställt sig upp (rätat sig) sa han till dem: "Låt den av er som är syndfri (utan skuld) kasta första stenen henne."
Då tog de upp stenar för att kasta honom [att kalla sig själv vid Guds namn ansåg de vara hädelse], men Jesus gömde sig (försvann, var gömd för dem) och gick ut från tempelområdet.
När han sagt detta, spottade han marken, gjorde lera av saliven [den fuktiga jorden] och strök (smorde) den den blindes ögon,
Nu frågade också fariséerna honom hur han hade fått sin syn. Han svarade: "Han lade lera mina ögon och jag tvättade mig, och nu kan jag se!"
[Det kan finnas flera orsaker till Jesu vrede. Kanske kände han en upprördhet över alla skenheliga ceremonier med anställda gråterskor och flöjtspel som var vanligt en dåtida begravning. Ett annat skäl kan ha varit otron han mötte eller anklagelserna att det var hans fel att Lasarus dött – han som är livet självt! Men kanske riktade sig vreden först och främst mot döden och djävulen som han kommit för att besegra.]
Jesus blev upprörd till vrede igen och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen.
Jesus fann ett åsneföl och satt upp det, [precis] som det står skrivet [i Sak 9:9]:

"Frukta inte, dotter Sion!
Se, din Konung kommer,
ridande en åsnas föl."
Detta förstod inte hans lärjungar då, men senare, när Jesus blivit förhärligad (upphöjd) [och var tillbaka hos Fadern i himlen] kom de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man gjort så mot honom.
"Jag talar inte om er alla, jag vet vilka jag har utvalt, men [någon ska förråda och utlämna mig] för att Skriften ska fullbordas:
Den som äter brödet med mig
har lyft sin häl mot mig (har vänt sig mot mig, ska förråda mig). [Ps 41:10]
Han [Johannes] lutade sig då mot Jesu bröstkorg och frågade honom: "Herre, vem är det?"
Jag förhärligade (upphöjde, ärade) dig jorden, genom att slutföra det uppdrag (arbete, verk) som du gav till mig.
Jesus, som visste om allt som väntade (skulle komma över) honom, gick fram till dem och frågade: "Vem söker ni?"
När Pilatus hörde detta tal förde han ut Jesus och satte sig ner domarsätet, en plats som kallades "den stenlagda plattformen", hebreiska Gabbata.
Pilatus lät också göra en skylt (inskription, anslag) [ latin "titulus", innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] och satte den korset. den stod det skrivet:
[Detta är] Jesus från Nasaret,
judarnas konung.
[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Luk 23:38. Skylten nämner alltså Jesu namn och även hans brott – judarnas konung.]
Så de sa till varandra: "Låt oss inte dela den utan kasta lott om vem som får den." Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig, och kastade lott om min klädnad." [En profetia från Ps 22:19.] Så soldaterna gjorde detta.
Eftersom det var förberedelsedag, och för att förhindra att kropparna skulle hänga korsen sabbaten, för det var en stor sabbatsdag (högsabbat) [vilket den första dagen i det osyrade brödets högtid är, se 3 Mos 23:7], beordrade de judiska ledarna Pilatus att benen skulle krossas [för att skynda deras död] så att de kunde ta bort kropparna.
När de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben,
Gravduken som hade täckt [lindats runt] hans huvud låg inte med de andra linnedukarna, utan var ihoprullad ett ställe för sig. [Detta är en detalj i ögonvittnesberättelsen som visar orimligheten i att någon rövat bort ­kroppen (Matt 27:64). Varför i så fall ta sig tid att rulla av och vika ihop gravduken? ­Linneband och ­gravduk nämns även vid Lasarus begravning, se Joh 11:44.]
Sedan visade sig Jesus igen vid Tiberiassjön [som även kallas Galileiska sjön, se Joh 6:1]. Det gick till så här:
Petrus vände sig om och såg att den lärjunge som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med) [Johannes] följde med. Det var samma lärjunge som lutat sig mot Jesu bröstkorg och frågat: "Herre, vem är det som ska utlämna (förråda) dig?"

Apostlagärningarna (169)

Men ni ska få (ta emot) kraft (styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen
både i Jerusalem [staden där de nu befann sig]
och i hela Judéen och Samarien [de närliggande regionerna]
ända till jordens yttersta gräns." [Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.
Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1–7. Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etniskt bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1–11:18. Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i Apg 11:19–28:31. Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se Luk 2:1. Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se vers 1–8.
Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i 1 Mos 10:32, där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se Rom 15:24. Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (Matt 28:19–20; Mark 16:15–16) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk utöver hela vår jord.]
Under en av dessa dagar [efter Jesu uppståndelse och före pingstdagen], då omkring 120 personer [både män och kvinnor, se vers 14] var samlade, stod Petrus upp bland de troende bröderna och systrarna.
[Inom judendomen krävdes det 120 män för att starta en lokal Sanhedrin, som utgjorde styret i en stad. Det kan vara den associationen som talet 120 ger nu när den nya kristna församlingen börjar ta form. Än idag är talet betydelsefullt, i den moderna staten Israel har den lagstiftande församlingen, Knesset, 120 ledamöter.
År 30 e.Kr. infaller Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim, söndag den 17 Nisan. Det var från den dagen man räknade sju veckor, 50 dagar, fram till pingsthögtiden, shavuot, se 3 Mos 23:15–16. Jesus hade undervisat om riket i 40 dagar fram till himmelsfärden, se vers 3. Det har nu troligen gått några dagar sedan dess och det är i början den sista veckan innan högtiden som Petrus tar till orda.]

Petrus sa:
Därför [för att uppfylla Skriften] bör någon av dessa män som har varit med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut bland oss,
Sedan kastade de lott mellan dem. Lotten föll Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva.
[Det har troligen gått några dagar sedan Mattias blivit vald som ersättare för Judas, se Apg 1:26.]
Alla var samlade tillsammans en plats när pingstdagen var inne (uppfylldes, fullkomnades).
[Det grekiska ordet för pingst är pentekoste som betyder femtio, eftersom man firade denna högtid den femtionde dagen efter sk. Den judiska högtiden kallas shavuot (veckohögtiden). Detta var en av de tre stora högtiderna då många vallfärdade till Jerusalem. Den infaller i maj eller juni och man bar fram förstlingsfrukten av främst spannmålsskörden i templet, se 3 Mos 23:15–16; 5 Mos 16:10–11. Högtiden firas till minnet av den dagen då Israels folk fick de tio budorden vid berget Sinai. Nu fullkomnas den.]
Tungor som av eld syntes, de fördelade sig och satte sig var och en av dem.

'Detta ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud:
Jag ska utgjuta (i överflöd tömma ut) min Ande över allt kött.
[Över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning.]
Era söner och döttrar
ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era unga män (ungdomar)
ska se syner.
Era gamla män
ska ha drömmar (gudomligt inspirerade drömmar).
Ja, över mina tjänare, både män och kvinnor,
ska jag i de dagarna utgjuta min Ande,
och de ska profetera (tala inspirerat av Gud).
[Tala uppbyggelse, uppmuntran och tröst, se 1 Kor 14:3.]
Jag ska låta häpnadsväckande under synas uppe i skyn,
och tecken (mirakler vars syfte är att bekräfta vad Gud gör) nere jorden – blod, eld och rökmoln.
Därför var mitt hjärta glatt och min tunga jublade,
även min kropp (kött – gr. sarx) ska vila i det hoppet.
[Min kropp är som ett tält, en temporär boning här jorden, medan jag väntar uppståndelsen.]
Eftersom han var en profet visste han att Gud med ed lovat honom att sätta någon av hans ättlingar (livsfrukt) hans tron.
Petrus upplyste (förklarade då för) dem:
"Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu] och låt döpa er [låt er nedsänkas i vatten, gr. baptizo] – var och en av er – i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn [ den grund hans namn utgör] till (in i) era synders förlåtelse [så att ni kan bli lösta/fria från era skulder/missgärningar]. Då ska ni få den helige Andes gåva (då kommer ni att ta emot gåvan – den helige Ande).
Alla troende var tillsammans (var som en enhet) och de hade allt gemensamt. [Detta var helt frivilligt, se Apg 5:4, och gjordes utifrån äkta kärlek till Gud och syskonen i tron, se 1 Joh 3:17.]
De prisade Gud och var omtyckta (hade favör, nåd, var respekterade – gr. charis) hos allt vanligt folk. Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta.
[Det kan till en början ses som en motsägelse att de var omtyckta av alla, när Jesus sagt: "Ve er när alla berömmer er", Luk 6:26. I Apostlagärningarna är fokus vad Gud gör. De troende prisade Gud och hade favör hos allt vanligt folk. Här används gr. laos som beskriver allmänheten till skillnad från överheten, som var de som ville tysta ner dem och fängsla dem. Ordet för "allt" är holon som verkligen beskriver alla. Den stora majoriteten av vanligt folk märkte hur generösa och kärleksfulla de kristna var mot dem, och Gud gav de kristna favör hos dem.
När Jesus däremot sa "Ve er när alla berömmer er" så används ett annat ord för alla, gr. pas. Detta ord beskriver "alla sorter och olika typer". När människor från alla håll, organisationer och inriktningar berömmer de kristna bör man vara vaksam. I detta sammanhang talade Jesus också om falska profeter. Ett av deras kännetecken är just självcentreringen och hur det är viktigare att behaga människor än Gud. En inställning tvärt emot de första kristnas i Jerusalem, som satte Guds ord, gemenskapen och bönen främst, se Apg 2:42.]
Petrus och Johannes var väg upp till templet till bönen vid den nionde timmen (klockan tre eftermiddagen).
[Det är troligtvis fortfarande högtidsdagar och många människor var i rörelse i Jerusalem. Det var vanligt att be tre gånger under dagen, se Ps 55:17; Dan 6:10; Apg 10:1–6. Två av dessa bönetillfällen sammanföll med morgon- och eftermiddagsoffret i templet: bönen vid tredje och nionde timmen, se Dan 9:21. Den judiske historikern Josefus omnämner också dessa två bönetillfällena (morgon och 9:e timmen) i sitt verk Judiska fornminnen (bok 14, 4:3).]
När de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten vid templet, fylldes de av förundran (blev de mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla). De tappade fattningen (var helt utom sig, "i extas" – gr. ekstasis) över det som hade hänt med honom.
Nu medan mannen höll sig nära Petrus och Johannes, kom folk springande och samlades kring dem i den gång som kallas Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet]. De var helt utom sig av häpnad.
När Petrus såg det sa han till folket:
"Israeliter!
Varför är ni förvånade över det här?
Varför stirrar ni oss som om vi gjorde det här undret av egen kraft, eller att det var vår egen helighet som fick den här mannen att börja gå?
[Nu kommer svaret frågan hur mannen blev helad:]
grund av tro hans [Jesu] namn, har denne [före detta lama] man som ni nu tittar [med kritiska, granskande blickar], och som ni känner, fått styrka av hans namn. Den tro som utövades genom Jesus har mitt framför era ögon gett honom full hälsa (helt helat honom).
[Det är inte tydligt i grekiskan om det är mannens eller Petrus och Johannes tro som gjorde att mannen blev helad. Kanske är det Lukas poäng här, att det viktigaste är tron Gud, och inte vems tro som utförde undret. Trons under fanns tillgängligt för alla som samlats där i Salomos pelargång den dagen.]
Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem.
Om vi i dag förhörs om en god gärning mot en sjuk (kraftlös, handikappad) man, och hur han blev helad (frälst, upprättad, befriad),
Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet."
De [det religiösa ledarskapet i Jerusalem] kallade in dem igen [till Stora rådet] och befallde dem att under inga omständigheter tala eller undervisa i Jesu namn.
När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt.
Mannen som genom detta tecken (mirakel) hade blivit helad var över 40 år gammal. [Han hade varit lam sedan födseln, se Apg 3:2. Mannens situation var välkänd bland invånarna i Jerusalem.]
Jordens konungar trädde fram rad [för att attackera],
och härskarna samlade sig mot Herren
och mot hans Smorde (Messias, Kristus).'
Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus som du har smort
Herre, se nu deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord,
Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla.
När Ananias hörde de orden föll han ner och tappade andan. [Här används en medicinsk term för att "andas ut" och dö, det används bara här, i vers 10 och i Apg 12:23.] Stor fruktan kom över alla som hörde om vad som hänt.
Petrus sa till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också."
Stor fruktan kom över hela församlingen (kyrkan – gr. ekklesia, "de utkallade") och över alla andra som hörde detta.
[Gud hatar religiöst hyckleri. Falskhet och helighet kan inte existera samtidigt. Var det uppmärksamheten kring Barnabas som väckte avundsjuka? Vi vet att där det finns avund och rivalitet, där finns också oordning och all slags ondska, se Jak 3:16. Texten väcker frågor och det är viktigt att se vad texten säger och inte säger:
Var Ananias och Safira verkligen avgjort kristna? De rörde sig i de kristna kretsarna och var kända av Petrus, men bara Gud känner människans hjärta, se 1 Kor 2:11. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i staden Samarien som kom till tro och lät döpa sig, men vars hjärta fortfarande var fast i pengar, se Apg 8:13; 8:18–23. domens dag får alla människor en rättvis dom, se Apg 17:31. Kan en troende bli fylld av Satan? Petrus själv hade tidigare blivit förledd att tala djävulens ord och Jesus fördömde honom kraftigt för det, dock utan att han dog, se Matt 16:23. Var det Gud som dödade dem? Petrus blev förmodligen förvånad när Ananias föll död ner, det enda han gjorde var att exponera synd. Det kan vara så att de dog av fruktan. Vad vi vet är att syndens lön alltid är död, se Rom 6:23. Denna vers är första gången församlingen nämns i Apostlagärningarna. Det är inte en perfekt församling, men den är generös, fruktar Gud och får se stora under och tecken.]
Man bar till och med ut de sjuka gatorna och lade dem bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla någon av dem när han gick förbi.
[I den antika kulturen representerade skuggan personen. Folket agerade utifrån sin tro. Även om texten inte säger att de blev helade detta sätt, antyder nästa vers det. Det var inte metoden och skuggan som helade, utan tron Jesus! Genom Bibeln finns många exempel där något fysiskt har representerat tron: en stav, 2 Mos 4:17; en kopparorm, 4 Mos 21:9; salt, 2 Kung 2:19–21; en pinne, 2 Kung 6:4–7; kläder, Apg 19:11–12. Det finns alltid en risk att fokus skiftar från Gud till det redskap han använder. Ett exempel är kopparormen som var en välsignelse men blev en avgud i senare generationer, se 2 Kung 18:4.]
De arresterade apostlarna (lade sina händer dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva "allmänt häkte", eller att de "öppet", inför allt folket, häktades.]
"Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne."
och sa: "Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra denne mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död)."
Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp trä (ett kors) och dödade.
Sedan sa han till dem [det samlade rådet]:
"Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. [Gamaliel tar nu två exempel judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.]
När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria.
Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften.
och räddade honom [gång gång] ur alla hans lidanden (problem, svårigheter). Han gav honom nåd (favör) och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.
En svår hungersnöd spred sig över hela området, från Egypten [ända upp] till Kanaan, och alla led. Våra förfäder [som bodde här i Kanaans land] kunde inte få tag mat [till sina familjer och boskap].

fram tills en annan kung (med en annan karaktär)
som inte kände till Josef kom till makten.
[Citat från 2 Mos 1:8. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amoses som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]
När han var fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels söner (barn).
Men den som hade gjort orätt mot sin nästa (medmänniska, landsman) stötte undan Mose och svarade:
Vem har satt dig till ledare och domare över oss?

Men Herren sa till honom:
Ta av sandalerna från dina fötter,
för platsen där du står är helig mark.
När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och gnisslade tänder mot Stefanos.
Men då vrålade de med hög röst och höll för sina öron [för att inte höra det Stefanos sa som de ansåg vara hädelse] och stormade alla en gång emot honom.
Saulus var helt med att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det).
[Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9.
Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder "efterfrågad i bön". Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen "Saul" när citat återges arameiska, se 9:4 och 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder "den lille". Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.]

Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och de alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien.
Några fromma [judiska] män hjälptes åt att bära ut och begrava Stefanos och höll en stor dödsklagan över honom.
för han [Anden] hade ännu inte fallit (kommit över) någon av dem, utan de hade bara blivit döpta i Herren Jesu namn.
Då lade de händerna var och en av dem, och de fick (tog emot) den helige Ande.
[Tidigare hade Johannes tillsammans med sin bror Jakob varit beredd att kalla ner eld från himlen och förgöra folket i en samarisk by, se Luk 9:54. Nu får han i stället vara med och kalla ner den helige Andes eld över de nyfrälsta samarierna.]
Simon svarade: "Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." [Det starkaste ordet för bön, gr. deomai, används här och i vers 22. Det beskriver en bön för ett stort behov.]
[Mitt i ett intensivt väckelseskeende kallas nu Filippus från de stora skarorna för att betjäna en människa. Först är det ett tilltal från en ängel (vers 26) följt av den helige Andes ledning, se vers 29 och 39.]
En Herrens ängel talade till Filippus och sa: "Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) den vägen som går från Jerusalem ner till Gaza – ökenvägen (genom obebyggda områden)."
[Gaza låg omkring åtta mil sydväst om Jerusalem. Det var den sista vattenposten före öknen vägen mot Egypten. Detta budskap kan tyckas lite märkligt rent mänskligt sett. Vad skulle Filippus göra där?]
Han stod upp och gick. Plötsligt kom den etiopiske finansministern (som ansvarade för skattkammaren) förbi denna väg. Han var en mäktig hoveunuck hos Kandace, drottningen i Etiopien. Han hade rest till Jerusalem för att tillbe,
men var nu väg hem, och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.
[En eunuck var en frivilligt eller tvingat kastrerad man. Det var inte ovanligt att eunucker hade höga positioner eftersom de var lojala och litliga. Inom judendomen fanns dock restriktioner. En eunuck hade bara tillträde till den yttre tempelplatsen, se 5 Mos 23:1. Denne högt uppsatte etiopier var en hedning som trodde Israels Gud. Detta var antagligen hans enda pilgrimsvandring till Jerusalem. Att han nu när vagnen långsamt rullar fram läser profeten Jesaja är nog ingen slump. Här finns de starkaste löftena till just eunucker. När Messias upprättar sitt rike ska de få tillträde att be till Gud och få ett namn som är bättre än söner och döttrar, se Jes 56:3–8. Vad han inte visste var att snart skulle hans ögon öppnas för dessa Skrifter genom tron Jesus!]
Det sammanhang han läste i Skriften var [från Jesaja]:
Som ett får fördes han bort för att slaktas,
och som ett lamm är tyst inför den som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.
Medan de fortsatte längs med vägen kom de till ett ställe med vatten och hoveunucken sa: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?"
Han [och även de med honom, se Apg 26:14] föll till marken. Sedan hörde han en röst som sa till honom [ arameiska, se Apg 26:14]: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" [Saulus tilltalas med den hebreiska formen av sitt namn som är "Saul", se även Apg 8:1.]
Då sa Herren till honom: "Res dig och gå till den gata som kallas 'Raka gatan' och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber [till mig där just nu].
Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset [där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna honom och sa: "Saul, min broder [i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." [Saulus blir mind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.]
Alla som hörde honom häpnade (tappade fattningen) och sa: "Var det inte han som ville förgöra alla i Jerusalem som åkallar det Namnet? [Har han bytt ståndpunkt?] Var det inte därför han kom hit, just för att gripa dem [som tror Jesus som Messias] och ställa dem inför översteprästerna?"
Där träffade han en man vid namn Aineas. [Ett grekiskt namn som betyder "prisad" och "lovordad".] Han var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. [Den grekiska texten kan också översättas "från åtta års ålder."]
Alla som bodde i [staden] Lydda och [i den fem mil långa kustregionen mellan Joppe och Caesarea som kallades] Saron såg honom, och vände om (återvände) till Herren.
Detta blev välkänt i hela Joppe, och många kom till tro Herren.
Nästa dag, medan de ännu var väg och närmade sig staden [Joppe], gick Petrus upp taket [hos Simon] för att be vid sjätte timmen (mitt dagen).
Han blev då hungrig [vilket var ovanligt] och ville ha något att äta. [ vardagar åt man två gånger, ett morgonmål och ett större mål mat sen eftermiddag.] Medan man gjorde i ordning maten, kom han i hänryckning (gr. ekstasis).
Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes långsamt ner till jorden,
Detta hände tre gånger, och sedan togs duken en gång upp till himlen.
[Petrus var välbekant med talet tre under himmelska samtal. Han förnekade Jesus tre gånger och bekände honom tre gånger när han blev upprättad, se Luk 22:61; Joh 21. Denna syn bekräftade vad Jesus tidigare hade sagt när han upphävt renhetslagarna och förklarade all mat ren, se Mark 7:19. Även om synen handlade om mat, verkar huvudbetydelsen röra relationen mellan jude och hedning som Gud öppnar upp, se vers 28.]
Medan Petrus undrade inom sig vad synen kunde betyda (han visste inte vad han skulle tro), kom männen som Cornelius hade sänt fram till porten. De hade frågat sig fram till Simons hus,
När Petrus skulle gå in, kom Cornelius och mötte honom och föll ner för hans fötter och tillbad.
Då öppnade Petrus sin mun och sa: "Nu börjar jag verkligen förstå att Gud inte gör skillnad människor (inte favoriserar någon),
Vi kan själva vittna om allt han gjorde (berätta vad vi sett och hört honom göra) både den judiska landsbygden och i Jerusalem. De avrättade honom genom att hänga upp honom trä (ett kors),
Medan Petrus fortfarande talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet.
De omvända judar (de omskurna) som hade följt med Petrus häpnade (tappade helt fattningen) över att den helige Andens fria gåva blev utgjuten också över hedningarna,
Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.
Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea [Maritima, som låg fem mil norr om Joppe längs med kusten].
När jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. [Apg 2:1–4]
Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vem var då jag att kunna hindra Gud?"
[Berättelsen går nu tillbaka till tiden just efter Stefanos martyrdöd, se Apg 8:4. Det har gått några år efter Jesu död och uppståndelse, och händelserna dateras till omkring 32-35 e.Kr.]
De [grekisktalande judarna i Judéen] som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos, kom ända till:
[området] Fenikien,
[Benämning den smala kustremsan norr om berget Karmel som var en del av den romerska provinsen Syrien. Här låg städerna Ptolemais, Tyros, Sarefat och Sidon, se Apg 21:3–7; 27:3.] [ön] Cypern
och [staden] Antiokia [i Syrien].
[Staden låg i den romerska provinsen Syrien och hade en halv miljon invånare och var den tredje största staden i riket, bara Rom och Alexandria var större. Här fanns också en stor judisk befolkning.] De som hade flytt till dessa platser predikade ordet bara för judar.
Herrens hand var med dem (Guds närvaro var taglig runt dem), och ett stort antal kom till tro och vände om (kapitulerade, överlämnade sig) till Herren. [Antiokia var en mångkulturell stad. Många icke-judar lämnade nu sin tro hedniska avgudar som Apollo, Artemis, Zeus och Baal.]
En av dem som hette Agabos steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen [det romerska riket] – den kom också under Claudius regering.
När de hade passerat den första och andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden [Jerusalem]. Porten öppnades för dem av sig själv, och de gick ut och gick längs en smal gata och plötsligt försvann ängeln från honom.
När han hade funderat vad han skulle göra [insåg att han verkligen var frigiven, stod där själv gatan och måste gå någonstans], gick han till Marias hus, hon var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad.
[Maria var Barnabas släkting, se Kol 4:10. Hennes son Markus följde med Barnabas och Paulus den första missionsresan, se Apg 12:25; 13:5, 13. Enligt tidig tradition är Markus också författaren till Markusevangeliet.]
[Det var politiskt oroliga tider och] Herodes låg i bitter strid med [det närliggande] folket i [de feniciska kuststäderna] Tyros och Sidon. Gemensamt kom de [deras representanter] till kungen [Herodes Agrippa I, som nu var tillbaka i sitt residens i Caesarea]. När de hade fått över hans kammarherre (närmaste rådgivare) Blastus sin sida bad de om fred. De var nämligen beroende av kungens område för sin försörjning. [Fenikien var beroende av spannmålsleveranser från de inre områdena som Herodes Agrippa I styrde över. De kom till sist överens och Agrippa anordnade festligheter för att fira detta.]
utsatt dag satte sig Herodes tronen, klädd i kunglig skrud, och höll ett tal till dem.
[Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver händelserna med fler detaljer. Han skriver hur Agrippa anordnade teaterföreställningar för att ära kejsaren, Claudius. Många höga officerare och andra män var inbjudna. den andra dagen med dessa spel framträdde Herodes Agrippa iklädd en glänsande silvermantel. När morgonsolens strålar reflekterades i hans kläder glänste och glimmade han som en gud.]
Nu kommer Herrens hand över dig, och du ska bli blind en tid och inte kunna se solen." [Denne falske profet hette "Barjesus". Etymologiskt betydde det "frälsarens son", men han var raka motsatsen.]
I samma ögonblick föll töcken och mörker över honom, och han irrade omkring och sökte efter någon som kunde ta hans hand och leda honom.
När prokonsulen såg det som hände kom han till tro, överväldigad av Herrens lära (undervisning).
och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.
Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er [här är ett exempel från Hab 1:5]:
Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.
De skakade då dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium [femton mil österut].
Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
sa han med hög röst: "Res dig upp och stå dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. [Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor.]
[Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När Zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var gång.
Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.]

"Ni män, vad håller ni med? [Invånarna i staden Lystra ville offra till Barnabas och Paulus när de genom Guds kraft hade botat en lam man, se vers 8–13.] Vi är människor av samma natur som ni [vi är inga gudar]. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting [avgudar] till den levande Guden, han som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.
Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?
Simeon (Symeon) [Petrus] har [just] berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. [Simeon är Simon Petrus hebreiska namn.]
för att alla andra människor ska söka Herren,
alla hedningar över vilka mitt namn har nämnts.
Så säger Herren som gör detta,
Därför [utifrån vad Skriften säger] anser jag att vi inte ska göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud,
När de läste det [högt i församlingen] blev man glada över denna uppmuntran (den tröst och uppbyggelse det gav dem).
Så höll hon i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sa till anden: "Jag befaller dig i Jesu den Smordes (Kristi) namn att lämna henne!" I samma ögonblick for anden ut.
När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget (marknadsplatsen) inför myndigheterna.
De svarade: "Tro Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj."
[Paulus gjorde som han brukade och gick "först till juden men också greken", se Rom 1:16. Han stannar minst några veckor i Thessalonike, eftersom han under tre lördagar besöker synagogan. Troligt är dock att han är där ett par månader eftersom han arbetade för sin försörjning, se 1 Thess 2:9.]
Paulus besökte dem [den judiska befolkningen orten] som han brukade. Under tre sabbater samtalade han (förde han en dialog) med dem utifrån Skrifterna.
När de inte fann dem, drog de med sig Jason och några andra bröder till stadens styrande (politarker) och skrek: "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner hela världen,
en gång sände syskonen (bröderna och systrarna i tron) i väg Paulus ner mot kusten [till någon av kuststäderna Dium eller Pydna], men Silas och Timoteus stannade kvar [i Berea].
De tog med honom upp till Areopagen och sa: "Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar?
Från en människa har han skapat mänsklighetens alla folk för att de ska bosätta sig över hela jordens yta. Han har fastställt bestämda tidsepoker och utstakat de gränser inom vilka de ska bo.
men eftersom de ständigt var emot honom och hånade honom, skakade han av dammet från sina kläder och sa till dem: "Ert blod ska komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna."
[Eftersom Paulus senare går till judarna i Efesos vägen hem, se vers 19, syftar detta uttalande att han i Korint inte längre gick till judarna.]
Samtidigt som Gallio var prokonsul över [den romerska provinsen] Achaia gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus. [Inskriptioner bekräftar att Gallio var ståthållare 51-52 e.Kr. Dessa händelser utspelade troligen sig i slutet sommaren år 51 e.Kr.] Man förde honom till domstolen [Grekiska bema, som var en upphöjd plattform mitt stadens centrala torg och marknadsplats, gr. agora.]
De bad honom stanna där längre, men han avböjde
När Paulus lade händerna dem, kom den helige Ande över dem och de talade i tungor [de talade i andra, för dem okända språk] och profeterade.
[Paulus hade som hastigast besökt synagogan i Efesos hemvägen under sin andra resa, se Apg 18:19. Nu är han tillbaka och stannar tre år, se Apg 20:31. De första tre månaderna besöker han regelbundet synagogan varje lördag. Sedan hyr han Tyrannos hörsal. Där driver han under två års tid en bibelskola med daglig undervisning. Många missionärer sänds ut och församlingar startas i omkringliggande städer.]
Paulus gick sedan till synagogan och förkunnade frimodigt där under tre månaders tid. Han samtalade (förde en dialog, diskuterade) med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike.
Detta gick under två års tid så att alla som bodde i [den romerska provinsen] Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.
[Paulus bedriver en lärjungaskola i Efesos som gör att evangeliet spred sig utanför Efesos. Människor från alla delar av Mindre Asien får höra evangeliet. Församlingar startas i närbelägna städer som Smyrna, Sardes, Filadelfia, Hierapolis, Laodikeia och Kolossai. Under denna tid skriver Paulus också första brevet till Korint, se 1 Kor 16:8. Paulus skriver antagligen också ännu ett brev till Korint, "tårarnas brev", som dock inte finns bevarat, se 2 Kor 2:3–4; 7:8.]
Man tog till och med dukar och plagg som han rört vid (kommit i kontakt med hans hud) och lade de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.
Men också några kringvandrande judiska exorcister (andebesvärjare) [som var besök i staden] började nu nämna Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sa: "Jag besvärjer er vid den Jesus som Paulus predikar."
Mannen med den onda anden kastade sig över dem, övermannade dem alla och misshandlade dem så svårt att de flydde ut ur huset, nakna och blodiga.
Detta blev känt för alla i Efesos, både judar och greker. Alla greps av fruktan och Herren Jesu namn blev prisat.
Men när de märkte att han var jude, ropade de alla i kör i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!"
[Grekerna såg ofta de kristna som en judisk gruppering. Alexanders syfte kan varit att klargöra att Paulus inte hörde till dem och rentvå den judiska befolkningen. Alexander var ett vanligt namn, se Apg 4:6; Mark 15:21. Kanske är det samma person som "Kopparsmeden Alexander" som Paulus senare omnämner i 2 Tim 4:14, och eventuellt även i 1 Tim 1:20.]
En ung man (gr. neanias) [ogift man under 40 års ålder, troligen yngre] som hette Eutychos satt i fönstret [för att få frisk luft]. Han föll i djup sömn medan Paulus fortsatte att tala och till sist, helt överväldigad av sömnen, ramlade han ner från tredje våningen, och lyftes upp död.
[Eutychos är ett grekiskt namn som passande nog betyder "lyckligt lottad". Han kallas "en tjänare" i vers 12 och var troligtvis en slav åt någon romersk herre i den rika hamnstaden Troas. Det är inte troligt att hans herre var av judiskt brå som följde sabbatsbudet, så efter en dags hårt arbete hade han kommit trött till samlingen, se också Ef 6:5–8.]
Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Han fortsatte att tala förtroligt (gr. homileo) länge [här används ett annat ord än i vers 7. Paulus delar sitt hjärta ett personligt sätt, och församlingen lyssnar också annorlunda nu efter händelsen med Eutychos], ända till gryningen, och begav sig sedan i väg.
[Resan från Troas till Miletos beskrivs i detalj. Båtfärden tar fem dagar och man seglade med ett mindre skepp längs med kusten och lade till i hamn under natten.]
Vi andra gick i förväg ombord skeppet och seglade mot Assos, där vi skulle hämta upp Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. [Eftersom båten behövde runda Kap Baba, som är den västligaste udden nuvarande Turkiets fastland, kunde Paulus ta den kortare landvägen tre mil och ändå hinna till Assos i tid för att kunna gå ombord skeppet.]
De brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom gång gång innerligt.
Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet.
Efter en vecka där bröt vi upp för att fortsätta vår resa [söderut längs med kusten]. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och stranden böjde vi knä och bad. [Detta är första gången i Apostlagärningarna barnen nämns i församlingen.]
Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.
Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv följer (lever i linje med) undervisningen [Torah – gr. nomos] och håller (vaktar) den.
[Fyra messianska judar i församlingen hade snart fullbordat ett nasirlöfte. Namnet nasir, kommer från hebreiska verbet nazar som betyder att avskilja. Det är ett frivilligt löfte att frivilligt avhålla sig från vin – detta livets goda, och stå till Herrens tjänst och söka honom ett speciellt sätt. Både män och kvinnor kunde göra detta för en tid, se 4 Mos 6:1–21. Paulus tillfrågas att vara med i den avslutande ceremonin i templet när de rakade av sitt hår, se 4 Mos 6:18. Han skulle också bekosta de omfattande offren, se 4 Mos 6:14–15. Han var inte själv delaktig i detta nasirlöfte, eftersom den kortaste perioden var trettio dagar, och det gällde bara sju dagar, se vers 27. Dock rakade Paulus sitt hår i Korint, se Apg 18:18. Om det var ett nasirlöfte kan det hända att han fullgör delar av det här.]
När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom
en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.
När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan ,
Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem [deras eget språk] hebreiska (den arameiska dialekten som talades vid den här tiden i Israel) [Bibelns författare skiljer inte mellan dessa närbesläktade språk utan kallar båda "hebreiska"] och sa:
Jag sa: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde dig.
När jag sedan blev underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sände jag honom genast till dig. Jag har också uppmanat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.
För att inte besvära dig alltför länge, ber jag att du i din godhet lyssnar till vad vi i korthet har att säga.
När du förhör honom kan du själv få klarhet i allt det vi anklagar honom för."
Men där fanns några judar från Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig.
Annars får dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet,
om det inte var denna enda sak som jag ropade när jag stod bland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står här anklagad inför er."
Festus stannade hos dem i högst åtta eller tio dagar och reste sedan ner till Caesarea. Nästa dag tog han plats domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.
Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: "Vill du komma upp till Jerusalem och dömas där [inför det judiska rådet Sanhedrin] i min närvaro i denna sak?"
Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och här ska jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du mycket väl.
Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren ska du fara."
När de sedan kom hit, sköt jag inte upp saken utan satte mig redan nästa dag domarsätet och befallde att mannen skulle föras fram.
Men jag har inget specifikt att skriva om honom till min herre. [Nu behöver jag er hjälp.] Därför har jag ställt honom inför er och framför allt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen har något att skriva.

"Kung Agrippa, jag är glad (lycklig, tacksam) att det är inför dig jag får försvara mig i dag mot allt som judarna anklagar mig för,
Nu står jag här inför rätta för mitt hopp. [Det är enda anledningen!] Det är ett hopp till det löfte som Gud gav våra fäder (förfäder),
Men res dig och stå dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till det du har sett och till det jag ska visa dig.
för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de får syndernas förlåtelse och en plats bland dem som helgats genom tron mig.
Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judéen och även ute bland hedningarna, att de ska omvända sig (förändra sitt tänkesätt) och vända sig till Gud och göra gärningar [leva ett värdigt liv] som hör till omvändelsen. [Resultatet av en genuin omvändelse är ett liv som karaktäriseras av goda gärningar. De kan dock aldrig vara grunden för frälsningen, samtidigt som de är ett ofrånkomligt resultat från ett nytt liv i Jesus.]
Varken sol eller stjärnor syntes flera dygn, och den starka stormen låg så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land
och därefter de övriga, en del plankor och andra vrakdelar från skeppet. det sättet blev alla räddade och kom i land.
Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt elden när en giftorm kröp ut grund av hettan och högg sig fast i hans hand.
Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sa att han var en gud.

Romarbrevet (31)

alltid – i mina böner – vädjande om att nu kanske äntligen, genom Guds vilja, få göra en lyckosam (lyckad, framgångsrik) resa till er.
För Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker (undanhåller, hindrar) sanningen.
[Paulus använder samma ord för "uppenbara" (gr. apokalypto) i denna och föregående vers: "Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet ..." vers 18. Det finns två aspekter Guds vrede över orättfärdigheten. Dels en kommande vredesdom över synd och orättfärdighet, se Rom 2:5. Dels en gående aktiv vrede över synden där Gud tillåter syndens konsekvenser bära frukt hos den som lämnar Guds vägar, se Rom 1:24.]
Nu vet vi att Guds dom över dem som lever så är rättvis (är grundad i sanning).
Lidande (nöd, betryck) och ångest över varje människas själ som [fullt ut] gör det onda,
judens först (främst) men också grekens
nämligen en rättfärdighet från Gud [som kommer] genom Jesu den Smordes (Messias, Kristi) trofasthet (genom tro/förtröstan Jesus den Smorde), för alla dem som tror [Heb 12:2]. Det är ingen skillnad [mellan jude och hedning].
Men den som utan gärningar tror honom som förklarar den ogudaktige (gudlöse) rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.
Gäller den "saligprisningen" [som David skrev om] bara de omskurna [judarna] eller även de oomskurna [hedningarna]?
Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet.
Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli "en far för många folk" [1 Mos 17:5], eftersom det var sagt: "Så [enormt talrika] ska dina ättlingar bli" [1 Mos 15:5].
utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda,
Genom honom har vi också i tron fått tillträde (tillgång) till den nåd vi [nu] står (har stått stadigt) i – och vi gläder oss (jublar; är stolta) över Guds härlighets hopp [håller huvudet högt i förväntan att få uppleva Guds härlighet].
Därför [som en kontrast till hur Jesus försonat världen], kom synden in i världen genom en enda människa [Adam, se 1 Mos 3], och genom synden [den fysiska] döden. så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.
Ändå regerade döden från Adam till Mose, också över dem som inte hade syndat genom en sådan överträdelse som Adams. Adam var en förebild den som skulle komma.
Men vad fick ni då för frukt? Sådant som ni nu skäms över, eftersom det slutar i död.
Vet ni inte, syskon (bröder och systrar i tron) – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder (har auktoritet) över människan så länge hon lever?
Skapelsen (naturen) blev ju lagd under förgängelsen [utsattes för ett tillstånd av tomhet – utan mål och mening], inte frivilligt utan genom honom som lade den därunder [Gud tillät det ske] i hopp [i förväntan och tillförsikt] om
De har
fäderna [Abraham, Isak och Jakob],
och från dem [judarna] har den Smorde (Messias) kommit som människa,
han som är över allting, Gud,
välsignad i evighet. Amen.
[Det största privilegiet är att Messias kom genom dem. Det var inte för att israeliterna var större än andra folk som Gud utvalde dem, snarare tvärtom. Guds kärlek och godhet var anledningen, se 5 Mos 7:7–8.]
Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?
Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap jorden."
precis som det står skrivet:
Se, jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa till fall. [Jes 8:14]
Men den som tror (litar, förtröstar) honom
ska inte stå där med skam (bli besviken). [Jes 28:16]
Skriften säger ju [i profetböckerna]:
Ingen som tror (förtröstar, litar) honom
ska komma skam. [Jes 28:16]
Jag frågar också: Har Israel kanske inte förstått [att evangeliet skulle gå ut i hela världen]?
Först säger ju Mose [i 5 Mos 32:21]:
Jag ska väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk,
mot ett folk utan förstånd ska jag väcka er vrede.
[Även om judarna och Israel har varit temat sedan kapitel 9, har Paulus ändå riktat sig till troende hedningar. Paulus judiska landsmän omnämns i tredje person, se Rom 9:4–5, 32; 10:1–3, 18; 11:1, 7. Paulus minner den hednakristna gruppen i Rom att det är dem han riktar sig till.]
Nu talar jag till er hedningar. Eftersom jag är hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt,
Se här Guds godhet och stränghet: stränghet mot dem som föll, Guds godhet mot dig om du blir kvar i hans godhet. Annars blir också du bortskuren.
Men om din fiende är hungrig,
ge honom att äta,
om han är törstig,
ge honom att dricka.
Då samlar du glödande kol hans huvud.
[Vad menas med att "samla glödande kol någons huvud"? Är det att skapa en brännande smärta din fiendes huvud? Utifrån sammanhanget måste det leda till något positivt eftersom nästa vers talar om att besegra det onda med det goda. Paulus var väl förankrad i Gamla testamentet och citerar här Ords 25:21–22 där detta ordspråk ingår i ett stycke med flera ordspråk där något fysiskt beskriver något emotionellt. Att ta av sig sina ytterkläder en kall dag illustrerar hur opassande det är att sjunga glada sånger till någon som har sorg, se Ords 25:20. Skvaller jämförs med nordanvinden i Ords 25:23.
samma sätt talar de glödande kolen om det känslomässiga obehag din fiende känner när hans samvete väcks till liv när du behandlar honom väl. De goda gärningarna bränner i hans samvete över den orätt han gjort dig och leder förhoppningsvis till att han ångrar sig och återupprättas.]
Den Smorde (Messias, Kristus) tjänade ju inte [levde ju inte för att behaga] sig själv, utan som det står skrivet:
Smädelserna från dem som smädar dig har fallit mig. [Ps 69:10]
Och vidare säger Jesaja:
Jishajs rot [Messias],
han som står upp för att regera över folken,
honom
ska hednafolken hoppas. [Jes 11:10] [Det finns en tydlig linje i dessa fyra citat som visar att hedningarna alltid funnits med i Guds plan att bli välsignade genom israeliterna, se 1 Mos 12:2. I den första prisar David Gud bland hedningar; i den andra uppmanar Mose hedningarna att glädja sig tillsammans med judarna; i den tredje uppmanar psalmisten hedningarna att prisa Herren; och i den fjärde profeterar Jesaja att hedningarna ska leva under Messias och ha sitt hopp i honom.]
Jag har satt en ära i att förkunna evangeliet där den Smordes (Kristi) namn ännu inte är känt, så att jag inte bygger en grund som någon annan har lagt. [Anledningen till besöket i Rom är inte att bygga något nytt, det är egentligen bara en mellanlandning för att gå vidare västerut till Spanien, se vers 24 och 28.]
Er lojalitet (lydnad) är ju känd av alla. Därför gläder jag mig över er, men jag vill att ni ska vara kloka när det gäller det goda och oskyldiga när det gäller det onda.

1 Korintierbrevet (19)

[Paulus börjar med tacksägelse för korintierna. Den första versen och den sista, vers 9, bildar en ram som sammanfattar Paulus hela resonemang – Gud är den som håller samman dåtid, nutid och framtid. Paulus är diplomatisk, han kan inte tacka för deras "tro", se Rom 1:8, eller deras "gemensamma engagemang i evangeliet", se Fil 1:5, eller deras "tro och kärlek", se Kol 1:4, eller deras "tro, kärlek och hopp", se 1 Thess 1:3. I stället tackar han för Guds nåd och oförtjänta favör över dem!]
Jag tackar alltid min Gud för er skull, för Guds nåd (kraft, oförtjänta favör) som ni har fått i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Utan som Skriften säger:
"Det inget öga har sett,
det inget öra hört,
vad inget hjärta drömt om (vad någon kunnat tänka),
allt det har Gud berett (utjämnat vägen, betalt för)
åt dem som ständigt älskar honom."
[Paulus citerar fritt från Jes 64:4 och Jes 65:17.]
[Det finns bara en grund – Jesus, den Smorde, men det finns olika sätt att bygga vidare den kunskapen. Här riktar han en varning främst till pastorer och lärare att vara vaksamma över vad det är man undervisar.]
Om någon nu bygger grunden med [bestående material som] guld, silver och dyrbara (ädla) stenar, [eller temporära som] trä, hö och strå,
[Det är troligt att någon i församlingen hade gått till domstolen rörande detta fall där sonen var tillsammans med sin fars hustru. Kanske den förödmjukade fadern, någon av hustruns släktingar eller en grupp i församlingen.]
Hur kan någon av er som är i tvist med en annan [broder eller syster]till domstol inför de orättfärdiga och inte inför de heliga?
I stället går broder till domstol med broder, och detta inför otroende.
Håll er inte ifrån varandra,
utom möjligen för en tid med bådas samtycke
för att kunna ägna er åt bönen. Kom sedan tillsammans igen,
så att Satan inte frestar er,
eftersom ni inte kan leva avhållsamt.
[Paulus avslutar nu sina riktlinjer med att vara tydlig med att äktenskapet är något gott och att det inte är fel att gifta sig. Dock under rådande omständigheter i världen kommer det att bli extra bekymmer att bilda familj, varför Paulus i detta läge avråder. Han är fullt förvissad om att Herren förmår fylla de ogiftas grundläggande längtan och behov. Vers 36 är svåröversatt och kan antingen syfta en far som är väg att gifta bort sin giftasvuxna dotter, eller en ung man som trolovats med en ung flicka. Oavsett, så är slutsatsen densamma – det är inte syndigt att gifta sig.]
Men om någon tycker sig göra fel mot sin flicka som är giftasvuxen och vill gifta sig, då ska han göra som hon vill, han syndar inte, låt dem gifta sig.
En hustru är bunden så länge hennes man lever. Om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren.
[Uttrycket "i Herren" innebär att hon gifter sig med en troende man, se 2 Kor 6:14. Senare i 1 Tim 5:9–13 uppmanar han yngre änkor att gifta om sig.]
För även om det skulle finnas så kallade "gudar" i himlen eller jorden
– och det finns många "gudar" och många "herrar",
Säger han det inte snarare (speciellt) för vår skull? Jo, för vår skull blev det skrivet att den som plöjer
och den som tröskar ska göra det i hopp om att få sin del.

Därför bör kvinnan ha en makt huvudet
för änglarnas skull.

När ni samlas
är det inte Herrens måltid som ni firar.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten [andra människors synd och misslyckanden], utan gläder sig med sanningen [är en glad anhängare av det som är rätt och riktigt].
Om du tackar Gud i anden,
hur ska då den oinvigde kunna säga sitt "Amen" (det är sant) till din tacksägelse,
när han inte förstår vad du säger?
Om nu hela församlingen samlas och alla talar [okända] tungomål
och det kommer in några som inte förstår eller inte tror,
säger de då inte att ni är galna?
Hans hjärtas hemligheter (inre liv) uppenbaras,
och han faller ner sitt ansikte
och tillber Gud och erkänner: "Gud finns verkligen i (bland) er!"
Jag är glad att Stefanas, Fortunatus och Achaikus [två män med slavnamn, troligen från Stefanas hushåll] har kommit, eftersom de har fyllt tomrummet efter er,

2 Korintierbrevet (24)

han som [ständigt] uppmuntrar [kommer till vår sida och hjälper] oss i all vår nöd (vårt lidande och betryck),
för att vi ska kunna uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i all slags nöd
genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.
Ja, det kändes som om vi hade fått en dödsdom över oss. Detta för att vi inte skulle förtrösta oss själva, utan Gud som uppväcker de döda.
Jag tar Gud till vittne över min själ att det är för att skona er som jag inte har kommit än till Korint.
Jag skrev som jag gjorde [i tidigare brev, troligen ett "tårarnas brev" som skrevs efter Första Korintierbrevet] för att inte behöva komma och få sorg av dem som skulle ge mig glädje, för jag litade att min glädje är allas er glädje.
och gör inte som (just så som) Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels söner (barn) inte skulle se (observera) slutet det som [bleknade bort och helt] försvann [2 Mos 34:29–35].
Men deras sinnen blev förhärdade (blev hårda) [de förlorade förmågan att förstå], för än i dag finns samma slöja kvar när man läser [när var och en vid föreläsningen ett personligt sätt återknyter och lever sig in i] gamla förbundets texter, och den lyfts inte bort, eftersom den [först] försvinner i den Smorde (Messias, Kristus).
Ja, än i dag ligger istället en slöja över deras hjärta när nu Mose läses [då man läser ur de fem Moseböckerna – Torah],
Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan klädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.
Jag har stort förtroende för er, jag är mycket stolt över er. Jag är uppfylld av tröst och har glädje i överflöd mitt i all vår nöd.
Vi blev uppmuntrade inte bara av hans ankomst (närvaro) utan också genom trösten han fått hos er. Han berättade för oss om er längtan [att få se Paulus igen], er klagan [sorg över hur de behandlat Paulus under hans senaste besök, se 2 Kor 1:23; 2:1] och er iver för mitt bästa, och då gladde jag mig ännu mer.
Därför har vi blivit uppmuntrade. Och inte nog med det, utöver vår egen uppmuntran kom den ännu större glädjen att se Titus så lycklig, eftersom hans ande har förnyats (blivit styrkt) genom er.
Om jag har berömt er inför honom, så har jag inte behövt skämmas för det. Nej, liksom allt vi har sagt er är sant, så har också vårt beröm inför Titus visat sig vara sant.
Dessutom [säger Skriften] detta:
Den som sår sparsamt
får (ska) också skörda sparsamt,
och den som sår rikligt [efter principen om välsignelser]
får (ska) också [efter principen om välsignelser] skörda rikligt,
När ni visar er äkthet genom denna hjälp prisar de Gud för att ni följer er bekännelse till den Smordes (Kristi) evangelium och så godhjärtat delar gemenskapen med dem och med alla.
De kommer också att be för er och längta efter er grund av Guds överväldigande nåd mot er.
[Paulus brister ut i lovprisning:] Gud vare tack för hans obeskrivligt rika gåva! [Ord är helt otillräckliga för att beskriva Guds gåva – att hans Son kom till jorden.]
Jag bönfaller er [det starkaste ordet för vädjan], att när jag kommer [till er korintier] ska jag inte behöva vara så modig och bestämd mot några som menar att vi vandrar efter köttet (lever världens sätt, har mänskliga motiv).
[Hittills har Paulus mest i förbifarten nämnt att det finns motståndare till honom i Korint, se 2 Kor 3:1. Nu riktar han sig till dessa falska apostlar. Vi förstår att de var judar som predikade ett falskt evangelium, se 2 Kor 11:4, 22.]
Se vad som sker mitt framför er (vad som är helt uppenbart)! [Frasen kan också översättas "Ni ser bara det som är ytan" och syfta de falska apostlarnas vältalighet och retorik.] Om någon är övertygad om att han tillhör den Smorde (Messias, Kristus), då ska han ha klart för sig att vi tillhör den Smorde lika mycket som han.
Men han har svarat mig:
"Tillräcklig
för dig
är min nåd (favör) [den avvärjer, parerar och skyddar],
för kraften [min styrka]
i svaghet (oförmåga)
fullkomnas [för kraften fullkomnas i din svaghet]."
[Ordföljden i grekiskan formar en kiasm som ramas in av orden tillräcklig och fullkomnas. Ordet "dig" och "i svaghet" (Paulus otillräcklighet) leder in till de två centrala orden nåd och kraft! Uttrycket är i perfekt indikativ, vilket betyder att det fortfarande står fast och gäller. Detta är det enda citatet från Jesu ord i Paulus brev.] Därför vill jag, mer än gärna, hellre berömma mig av mina svagheter, för att den Smordes (Messias, Kristi) kraft ska vila (tälta, "tabernakla") över mig.
Ja, jag är rädd att min Gud ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den
orenhet (sexuell orenhet i tanke och handling, utsvävande liv, mer fokus den moraliska orenheten än den fysiska akten),
sexuell lössläppthet (otukt) och sensualitet (lösaktighet, egen njutningslystnad utan några moraliska gränser), som de tidigare har praktiserat (ägnat sig åt).
[Paulus ger mycket av sin tid och energi till församlingen i Korint. Han grundade församlingen och var med dem i ett och halvt år. Senare gjorde han ett kortare smärtsamt andra besök och nu är han väg till dem en tredje gång, se även 2 Kor 2:1; 12:14. Däremellan har korintierna skrivit flera brev som Paulus besvarat. Detta brev är troligen det fjärde brevet som Paulus skriver till dem.]
Det är nu tredje gången jag ska komma till er.
Efter två eller tre vittnens ord
ska varje sak avgöras.
[Citat från 5 Mos 19:15. Samma vers citeras också i Matt 18:16 och 1 Tim 5:19. Användningen i dessa ställen, där en privat konflikt har blivit en allmän fråga för hela församlingen, indikerar att Paulus nu offentligt kommer att konfrontera dem som utger sig för att vara apostlar, men inte är det.]

Galaterbrevet (8)

Den Smorde (Messias, Kristus) har friköpt oss (betalt ett pris för vår frihet) från lagens förbannelse, genom att bli ett med förbannelsen i vårt ställe, för det står skrivet:
"Under en förbannelse är alla som hängs upp trä (ett kors)." [5 Mos 21:23]
Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma (säd, arvinge). Han [Gud, Skriften] säger inte, "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, i stället talas det om en, "och åt din avkomling". Det är den Smorde (Messias, Kristus).
Vad jag menar är att så länge arvingen är ett barn (omoget barn, 5-9 år gammal), är det ingen skillnad mellan honom och en slav, även om han är herre över allt.
Men nu, när ni har lärt känna (fått en personlig erfarenhet av) Gud, eller snarare, Gud har lärt känna (fått en personlig relation med) er, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och tomma krafter (element, primitiva religioner, vidskepelse)? Vill ni bli slavar under dem igen?
För ni är kallade till (ni kallades ju grund av) frihet, syskon (bröder och systrar i tron), men inte till den frihet som ger köttet något tillfälle [som leder till en startpunkt för den gamla mänskliga naturen], utan tjäna i stället [ständigt] varandra genom [den osjälviskt utgivande] kärleken.
Åt alla dem som vill (kommer) vandra efter denna regel (leva i linje med denna ordning; följa denna princip, se Gal 5:25): Frid och barmhärtighet över dem, och (ja) över Guds Israel [Jesu efterföljare oavsett om man varit jude eller hedning före omvändelsen].

Efesierbrevet (11)

Han planerade att vid tidsepokernas fullbordan [när det nuvarande styret över jorden har uppfyllt sitt mått], i den Smorde (Messias, Kristus) lägga (placera, förena) allt i himlarna och jorden under hans ledarskap.
upphör jag inte att tacka [Gud] för er, när jag nämner er i mina böner (en tacksägelse med glädje som väller fram inifrån).
så att han i kommande tidsåldrar kan visa sin nåds (gr. charis) rikedom som överflödar (överträffar; når längst) i godhet (vänlighet, mildhet, rättrådighet) [Gal 5:22] mot oss i den Smorde (Messias, Kristus), Jesus.
För vi är hans hantverk [Guds mästerverk – hans konstnärliga arbete och poetiska verk] skapade (som formats, omdanats) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus till [att utföra] goda gärningar [ett gott arbete i allt], som Gud har förberett [utsett och gjort redo i förväg, se även Rom 9:23] så att vi ska (för att vi skulle) vandra i dem [leva i det Gud planerat].
[Det grekiska ordet för hantverk, poiema, har även gett oss orden poem och poesi. Paulus använder det också om Guds skapelseverk i Rom 1:20. Den förste personen som blir fylld av den helige Ande är Betsalel (2 Mos 31:2–3) som är en hantverkare som ska formge tabernaklet. Jesus kallas även "hantverkarens son" (Matt 13:55).]
Ni har blivit uppbyggda [som ett heligt tempel] apostlarnas och profeternas grund, med Jesus den Smorde (Messias, Kristus) själv som hörnstenen [som är den första stenen i bygget och alla andra stenar riktas efter].
Från honom har varje familj (stam, släkte – gr. patria) i himlen och jorden fått sitt namn (karaktär). [Grekiska ordet för familj patria är snarlikt fader, gr. pater i vers 14.]
en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och är i alla [som regerar över, verkar genom och lever i alla hans barn].
Var vred (arg), men synda inte (gå inte emot Guds bud, missa inte målet). Låt aldrig solen gå ner över er förbittring (irritation, ilska) [så att frön av bitterhet sås in],
Låt ingen bedra er med tomt prat (grundlösa argument, ursäkter) [som tonar ner allvaret med sexuell orenhet och materiellt habegär], för genom sådana synder kommer Guds vrede (straffdom) över olydnadens barn.

"så att det går dig väl (ska gå bra för dig),
och du får leva länge jorden." [2 Mos 20:12; 5 Mos 5:16]

Filipperbrevet (7)

[Några av de första troende i Filippi var den välbärgade kvinnan Lydia och hennes familj, en slavflicka som befriats från en ond ande och föreståndaren för fängelset och hans familj, se Apg 16:13–18, 29–34, 40. Det är troligtvis dessa (och andra i församlingen som Paulus har lärt känna under sina besök) som han tänker när han skriver denna hälsning.]
Jag tackar min Gud varje gång jag tänker er [är tacksam över varje personligt minne],
grund av ert gemensamma engagemang (aktiva deltagande, finansiella bidrag; ert partnerskap) för evangeliet (det goda budskapet; de glada nyheterna), från [den allra] första dagen [när Lydia öppnade sitt hem för evangeliet, se Apg 16:15] ända till nu [när ni skickade denna gåva].
Ja, även om mitt blod skulle utgjutas medan er tro bärs fram som ett offer är jag glad och gläds med er alla.
Ja, han var verkligen sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig så att jag inte skulle få sorg sorg.
och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer från (utav) läran (lagen – gr. nomos) [genom att legalistiskt följa alla Moseböckernas bud], utan [med] den [rättfärdighet] som kommer genom den Smordes tro (trofasthet; förtröstan från Messias/Kristus), rättfärdigheten från (utav) Gud grund av tron (som är baserad trofasthet/tillit/förtröstan)
Inte för att jag redan har uppnått det [en andlig kunskap då det inte finns något mer att lära], eller redan blivit fullkomlig, men jag strävar efter att vinna (lägga beslag ) det, samma sätt som den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har vunnit mig (gjort mig till sin egen).
Men jag gladde mig mycket (storligen – gr. megalos) i Herren över att ni nu äntligen förnyade er omtanke om mig [att ni nu till slut lät omsorgen om mig blomma upp]. Visst tänkte ni mig förut också, men då hade ni inget [lägligt] tillfälle (då saknade ni möjlighet) [att visa det].
[Epafroditus har nyligen överlämnat en gåva från församlingen i Filippi till Paulus (som satt fängslad, se vers 18). Eftersom Paulus med största sannolikhet vid det här tillfället befann sig i Rom, kan en av anledningarna till att det dröjt vara att det först nu var någon som hade vägarna förbi så långt västerut. Paulus hade innan dess också varit fängslad i Caesarea i två år, rest över Medelhavet och blivit strandsatt Malta, se Apg 25–28.]

Kolosserbrevet (6)

För i honom skapades [hela universum – både den materiella och andliga världen]
allt i himlarna
och jorden,
det synliga
och det osynliga,
oavsett om det är tronfurstar
eller herradömen,
eller makter
eller väldigheter, allt är skapat genom honom
och till honom.
[Versen är skriven som en kiasm. Hela versen ramas in av att Jesus har skapat allt. I nästa nivå hör himlen ihop med det osynliga och jorden med det synliga. Troligtvis beskrivs sedan den osynliga änglavärldens hierarki med tronfurstar, herradömen, makter och väldigheter. Här kan också finnas en anspelning till den grekiska mytologin där det finns en mängd olika gudar av olika rang. Ängladyrkan kunde också lätt smyga sig in även i den kristna tron. Jesus står över allt detta och är den enda vägen till Gud. De tre prepositionerna "i honom", "genom honom" och "till honom" i början och slutet denna vers är ett sätt att bemöta de falska lärarna. I århundraden hade de grekiska filosoferna undervisat om att allt har en orsak, plan och syfte. Vad gäller skapelsen så är Jesus den som planerat den, gett upphov till den och det slutgiltiga syftet och målet med hela skapelsen.]
och genom honom försona allt med sig,
sedan han skapat frid i kraft av blodet hans kors –
frid genom honom både jorden och i himlen.
Fokusera [träna era sinnen och tänk ständigt ] det (de ting) som är där ovan [i det himmelska], inte det (de saker) som är jorden.
Som en konsekvens av detta, döda nu allt inom er som tillhör jorden (vägra att lyda under dessa onda begär och djuriska impulser):
olovligt sex (otukt, det grekiska ordet porneia används här och grundordet betyder "att sälja sig till slaveri". Vårt ord "pornografi" är ett sammansatt ord av just detta ord porneia och grafo, som betyder "något skrivet eller tecknat", dvs. en beskrivning antingen i text eller grafiskt av någon som säljer sig sexuellt.)
orenhet (sexuell orenhet i tanke och handling, utsvävande liv, mer fokus den moraliska orenheten än den fysiska akten),
lusta (otyglat sexuellt begär),
ondskefullt begär (mer generellt ord än det föregående, syftar alla oheliga önskningar),
och särskilt girigheten (en oproportionerlig självfixering, ett omåttligt begär efter mer och mer materiellt, ofta genom att kallsinnigt utnyttja andra) som är avgudadyrkan.
grund av sådant kommer Guds [heliga] vrede över olydnadens människor (de som medvetet går emot Guds vilja).
Och över allt detta [klä er i] – kärleken [den osjälviska, utgivande och rättfärdiga] som är fullkomlighetens [sammanhållande] band (ligament, ledband, länk).
[Kärleken liknas vid ett ytterplagg eller ett bälte som håller samman alla andra delar. Den verkar överskylande, men också sammanhållande inifrån och gör det möjligt för "den nya människan" att komma i funktion i Herrens kropp, se Ef 4:3; 1 Pet 4:8; Ords 10:12.]

1 Thessalonikerbrevet (6)

[Vers 2–10 är en enda mening i grekiskan, huvudverbet är "vi tackar".]
Vi tackar alltid Gud för er alla
när vi nämner er i våra böner.
när de kontinuerligt försöker hindra oss från att predika för hedningarna så att dessa blir frälsta. [Detta skedde även i Korint där Paulus skrev detta, se Apg 18:6.] Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen har till slut kommit över dem.
[Paulus själv var jude och han skrev till en församling med både judar och greker. Det var inte alla judar som hade dödat Jesus, begreppet syftar de som var fientligt inställda till Jesus. Samma onda sinnelag fanns hos de i Thessalonike och Berea som underblåst de upplopp som fördrev Paulus från dessa städer, se Apg 17:1–8, 13–14. Samma bild av att "fylla upp syndens mått" används i 1 Mos 15:16. Även Jesus använde det när han talade till fariséerna, se Matt 23:32.]
Så har vi genom er tro fått nytt mod när det gäller er, syskon (bröder och systrar i tron), mitt i alla våra svårigheter och lidanden.
För hur kan vi tacka Gud nog för er, för all den glädje som ni är för oss inför vår Gud?
Gud har inte kallat oss till orenhet
utan till ett liv i helgelse.

2 Thessalonikerbrevet (4)

när han kommer den dagen för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror, [ni kommer att vara bland dessa troende] eftersom ni har trott det vittnesbörd vi gav er.
[När Paulus hade varit hos thessalonikerna hade han undervisat utifrån Gamla testamentet om Herrens dag och den sista tiden, se vers 5. En dag är som tusen år för Herren, se 2 Pet 3:8, så denna dag behöver inte vara en tjugofyratimmarsperiod. Herrens dag beskriver en tid då Gud griper in i historien med både dom och välsignelse ett mer direkt och dramatiskt sätt. Läran om den yttersta tiden kallas "eskatologi". Ordet kommer från grekiskans eschaton, "det yttersta", och logos, "lära".]
När det gäller vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) ankomst och hur vi ska samlas hos honom [1 Thess 4:16–17] ber vi er, syskon (bröder och systrar i tron),
motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel (helgedom) [i Jerusalem] och säger sig vara Gud.
Men i Herren har vi blivit övertygade om att [allt] det vi föreskriver er [överlämnar till er i detta brev], det gör ni redan – och kommer [fortsätta] att göra.

1 Timoteusbrevet (8)

Jag mötte förbarmande (medlidande), och det för att den Smorde (Messias, Kristus) Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod mot mig som den förste, ett exempel för [att uppmuntra] dem som ska komma till tro honom och vinna evigt liv.
[Paulus återkommer nu till uppmaningen att tillrättavisa falska lärare.]
Detta uppdrag att befalla (förmana, uppmana) [de som lär ut falska läror, se vers 3 och 5] anförtror jag nu åt dig, mitt barn Timoteus, i enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig. I kraft av dem ska du kämpa den goda (ärbara) kampen,
Det är därför vi ständigt arbetar och kämpar (ger vårt yttersta), för vi har satt vårt hopp till den levande Guden som är Frälsaren för alla människor, först och främst för dem som tror.
Den som nu verkligen är änka, och har blivit ensam (ensamstående, isolerad), har satt sitt hopp till (har sin förväntan ) Gud och håller ut (stannar kvar; framhärdar) [fortsätter att stå sig] i åkallan [i de böner som bes för specifika behov] och bön [i tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud] natt och dag.
[Paulus hade redan nämnt att församlingen behövde vara sin vakt mot sådana som talade illa om dess ledare, se 1 Tim 3:2, 7. Här är riktlinjerna för hur man skiljer mellan falska och äkta anklagelser. Det är samma princip som finns genom hela Bibeln med flera vittnen, se 5 Mos 19:15; Matt 18:16.]
Ta inte upp en anklagelse mot någon av de äldste om det inte finns två eller tre vittnen.
Jag [Paulus] befaller dig [Timoteus]
inför Gud (i hans närvaro), som ständigt ger liv åt allt levande,
och inför Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
som vittnade med den goda bekännelsen inför Pontius Pilatus.
[Jesu uppdrag var att vittna om sanningen, se Joh 18:33–37.]
Uppmana dem som är rika i den här tidsåldern (världen) att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud som rikligt ger oss allt att njuta av.

2 Timoteusbrevet (6)

Fortsätt (gång gång) att minna dem [församlingen] om detta [att stå fasta, undervisa med fokus evangeliets kärna, se vers 2, 8, 12–13].
Varna dem inför Gud att undvika ordstrider, för sådant är
meningslöst (helt utan vinst)
och förödande (omkullkastande, ödeläggande – gr. katastrophe)
för dem som hör .
Men oandligt, tomt prat ska du ständigt akta dig för. De som ägnar sig åt sådant kommer att gå allt längre i ogudaktighet [bort från Gud, från den rätta vägen],
Men de ska inte ha någon mer framgång. [De går längre och längre i sin ogudaktighet, se 2 Tim 2:16.] Deras galenskap ska bli uppenbar för alla, så som det också blev med de två [Jannes och Jambres].
[Jannes och Jambres var, enligt den judiska traditionen, namnet faraos två trollkarlar som gjorde falska tecken, se 2 Mos 7:11; 9:11.]
Men onda människor och bedragare [charlataner, illusionister, de som ger ett sken av att vara goda] ska gå allt längre i sin ondska, de bedrar (vandrar bort från sanningen) och är själva bedragna.
[All synd har sitt ursprung i att vara förledd. Att känna sanningen sätter människor fria, se Joh 8:31–32.]
De kommer att vända sig bort från att höra sanningen, och i stället vända sig till myter (mänskligt hittade historier).

Titusbrevet (2)

och ger hopp om evigt liv.
Detta eviga liv har Gud, som inte kan ljuga,
utlovat från evig tid (innan kronologisk tid började räknas),
som han rikligen utgjöt (i överflöd tömde ut) över oss genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Frälsare.

Filemonbrevet (2)

Jag tackar alltid min Gud när jag nämner (tänker ) dig [Filemon] i mina böner.
Din kärlek [som är osjälvisk och utgivande] har varit till stor glädje och tröst (uppmuntran) för mig,
eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan (och är det fortfarande)
tack vare dig, broder.

Hebreerbrevet (29)

men nu i dessa sista (ordagrant: "eskatologiska") dagar talade han till oss genom sin Son, som han satte till arvinge över allt (som han gav äganderätten till alla ting). Genom honom har han också skapat tidsåldrarna (universum, världen, tidsepokerna).
En liten tid lät du honom
vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
krönte du honom.
Han säger också:
Mitt hopp står till honom. [Jes 8:17] och vidare [i nästa vers]:
Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig. [Jes 8:18]
Men den Smorde (Messias, Kristus) var trogen över Hans [sin egen Fars] hus [inte bara som en tjänare som Mose, utan] som en Son. Det är vi som nu är detta hus, om vi behåller (är uthålliga och håller fast vid) den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (det vi fritt och glatt talar om).
Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [Heb 5:12] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen).
Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]:
Omvändelse från döda gärningar
och tro Gud,
En åker som dricker det regn som ofta faller den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud.
Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och den grunden fick [det judiska] folket lagen [undervisningen i Moseböckerna] – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron?
Han som det talas om hör till en annan stam, och från den stammen har ingen gjort tjänst vid altaret.
Här är huvudpunkten (det viktigaste) i det vi säger:
Vi har en sådan överstepräst som sitter
högra sidan om Majestätets tron i himlarna,
Hade han nu varit jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen [Torah] föreskriver.
Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund [än det gamla] som är grundat bättre löften. [Alla Guds löften är goda, men dessa har än större välsignelser.]
Men Gud förebrår dem när han säger [genom profeten Jeremia]:
Se, dagar ska komma, säger Herren,
då jag ska sluta ett nytt (bättre) förbund (kontrakt)
med Israels hus [de tio norra stammarna] och med Juda hus [i söder].
[Jeremia levde i en tid då israeliterna var splittrade i det norra riket, Israel, och det södra, Juda. Löftet om ett förnyat förbund handlar också om att läka såren mellan Guds folk, i Jesus finns försoning, se 2 Kor 5:19.]
Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid
ska sluta med Israels hus, säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning, Torah – gr. nomos] i deras sinne
och skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud,
och de ska vara mitt folk.
Dessa [yttre ceremonier och ritualer] rör bara mat och dryck och olika reningar [ceremoniella reningsdop och bad]. De var yttre regler (för kroppen) som skulle följas fram till tiden för en bättre ordning [ett bättre förbund].
Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett förnyat förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet.
Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever.
I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas slut för att genom sitt offer utplåna synden.

Detta är det förbund som jag ska sluta med dem
efter dessa dagar.
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning] i deras hjärtan,
och jag ska skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras sinnen (förstånd, tankar).
[Jer 31:33. Samma citat som i Heb 8:10, dock är hjärta och sinne i omvänd ordning. Det nya förbundet är inte skrivet stentavlor utan i hjärtat och förvandlar inifrån och ut, se 2 Kor 3:1–3.]
När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus:
Den som förkastar Mose lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt 5 Mos 17:6].
[I kiasmen balanseras detta stycke mot exemplen de människor som lidit och dött i tro, se vers 36–38.]
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade (tog emot) hans offergåvor [1 Mos 4:4–8]. Trots att han [Abel] nu är död talar hans tro ännu.
[Abels exempel tro och offer som inte kom från egen prestation och egna gärningar talar ännu i dag till oss, se 1 Mos 4:10.]
[Vers 13–16 är kiasmens centrum. Här blir det tydligt att tron ser framåt något som ännu inte är fullt synligt för det fysiska ögat, se vers 1. Här bryts också mönstret "i tro" för att betona "genom tro" (gr. kata pistis), samma uttryck som i vers 7.]
Genom tro dog alla dessa [Abraham, Sara, Isak och Jakob, se vers 8–12, men kan även inkludera de som nämns i vers 17–40] utan att ha fått ta emot de fullbordade löftena. [Under sitt jordeliv fick de inte se allt det Gud lovat dem.]
Trots det såg de uppfyllandet, men som håll, och välkomnade det [i tro] och bekände sig vara gäster och främlingar (som har en temporär boning här) jorden.
I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner [1 Mos 48]. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav [1 Mos 47:31].
I tro föll Jerikos murar, efter att de [israeliterna] hade marscherat runt (omringat) dem i sju dagar.
Världen var inte värdig att ta emot dem.
De irrade omkring i
öknar och bergstrakter,
i grottor och hålor.
För det var verkligen så att de [våra fäder här jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant: några korta dagar) så som de ansåg lämpligt (efter det som enligt dem verkade bra).
[Mänsklig fostran baseras ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.]
Han [Gud], däremot [som vår himmelske Fader som känner allas hjärtan, se Matt 6:9; 1 Kung 8:39; 1 Sam 16:7], gör det för vårt bästa [ ett kombinerat sätt som ger oss fördelar alla områden], för att vi ska få del av hans helighet.
[Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se Heb 2:1–4; 3–4; 5:11–6:20; 10:19–39.]
Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som från himlen varnar oss?

Jakobs brev (8)

Om ni då ger all uppmärksamhet till den som bär de fina kläderna och säger till honom: "Sätt dig den här ärofyllda platsen", medan ni säger till den fattige: "Stå där", eller "Sätt dig där golvet (vid mina fötter)."
Är det inte de som förolämpar (förtalar, hädar) det goda (vackra, dyrbara) namnet som är nämnt över er (ni är uppkallade efter)? [5 Mos 28:10; Matt 28:19; Apg 11:26]
[Två exempel hur tro och gärningar hör ihop tas från GT. Abraham – en jude, och Rahab – en hedning.]
Blev inte vår far Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak altaret? [Abraham var israeliternas stamfar, se 1 Mos 12:1–3. Han var villig att offra sin ende son, Isak, se 1 Mos 22.]
[Följande stycke handlar om orättfärdiga rika och hör ihop med stycket i Jak 2:3–6. Uttrycket "Lyssna nu" återfinns bara här och i Jak 4:13 och ger en skarp varning.]
Lyssna nu (var uppmärksamma), ni som är rika!
Gråt och klaga över de olyckor som ska drabba er.
Ni levde i lyx och överflöd jorden,
ni gödde era hjärtan slaktdagen.
Syskon (bröder och systrar i tron), var tålmodiga fram till Jesu ankomst (tappa inte hoppet oavsett omständigheter).
[Exempel från jordbruket:]
Se [observera] hur jordbrukaren väntar att jorden ska ge sin dyrbara skörd,
hur han tålmodigt väntar det första regnet [höstregnet som gör att sådden börjar gro]
och det senare regnet [vårregnet som gör att skörden växer till och frukten blir riklig].
Är någon sjuk (svag)?
Då ska han sammankalla de äldste (församlingsledarna) i [den lokala] församlingen, och de ska be för honom sedan de smort honom med olja i Herrens namn.
Elia var en människa med samma natur [som också fick lida och som berördes av känslor samma sätt] som vi. Han bad en bön att det inte skulle regna, och då regnade det inte över landet ( jorden) under tre år och sex månader.

1 Petrusbrevet (9)

[Huvudverbet, och det enda imperativet, i följande vers är "sätt ert hopp" till nåden, vilket binder ihop detta stycke med föregående ett fint sätt.]
Därför [utifrån grunden i frälsningen, se vers 1–12], efter att ha tagit bort allt som hindrar ert sinne att tänka rätt [ordagrant: "efter att ha bundit upp kläderna", för att vara redo att röra sig framåt obehindrat, se Luk 12:35], var samlade (nyktra, alerta i sinnet, ha självkontroll). Sätt ert hopp helt och fullt (utan att tvivla) till den nåd (gåva, kraft) som kommer över er när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är uppenbarad.
Han var utsedd innan världens nedkastande [gr. pro kosmos katabole – dvs. före syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades], men uppenbarades [här jorden] i dessa sista dagar (slutet tiden) för er skull.
Just därför innefattar (innesluter, inkluderar – gr. periecho) man [Jesaja] det i ett skriftstycke:
Se, jag lägger i Sion [en poetisk term för Jerusalem] en sten,
en utvald, dyrbar (ärad, prisad, kär; högt aktad/värderad) hörnsten,
och den som tror den (honom) borde aldrig [behöva] skämmas
[behöver absolut inte komma skam eller känna vanära].
[Här citerar Petrus Jes 28:16 från den grekiska översättningen Septuaginta.]
Han bar personligen våra synder i sin egen kropp [Jes 53:4, 12] korsets trä, så att vi kan dö bort från synderna och leva för rättfärdighet. Genom hans sår har ni blivit helade.
Ni var som
får som gått vilse [Jes 53:6], men nu har ni kommit tillbaka till herden som beskyddar era liv.
För Herrens ögon vakar över [vilar ; följer] de rättfärdiga
och hans öron är vända till deras bön (vädjan).
Men Herrens ansikte är emot dem
som gör det onda.
[I vers 10–12 både citerar och refererar Petrus till Ps 34:13–17a (ur den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta). I vers 10b och 11 använder han tredje person singular istället för psalmens direkta uppmaning i andra person singular. Septuaginta följer hebreiskan och har inget verb utan lyder översatt: "Herrens ögon över/" och "hans öron till/mot".]
Om ni blir förolämpade (förtalade, hånade, vanärade) grund av den Smordes (Kristi) namn [för att bära det namnet dvs. kallas för kristna] är ni saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda), för härlighetens Ande – Guds Ande – vilar över er (ger er en paus; håller er tillbaka och förnyar er). [Vissa handskrifter har också följande text: "Ja, vad gäller dem så blir han smädad, men vad gäller er blir han ärad."]
när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. [Ps 55:23]
[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se Matt 13:22. Verben "ödmjuka" och "kastat" i vers 6 och 7 hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i Luk 19:35 där det står att man "kastade" sina mantlar åsnan som Jesus sedan satt när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. "Kasta" står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (vers 6), se även Jak 4:10.]

2 Petrusbrevet (3)

Jag ser det som min plikt att väcka (aktivera, skaka liv i) er med mina minnelser så länge jag är kvar i detta tält. [Vår jordiska kropp liknas vid en förgänglig temporär boning.]
Det har gått med dem som det så sant heter i ordspråket:
"Hunden vänder åter till sin egen spya" [Ords 26:11],
och
"Ett svin som tvättat sig vältrar sig igen i smutsen."
[Ett utombibliskt citat, troligtvis från Ahikars ordspråk. Svin och hundar var orena djur, se Matt 7:6.]
Framför allt ska ni veta att det i de sista dagarna kommer hånfulla människor som drivs av sina begär och som hånar er

1 Johannesbrevet (1)


Alla som vilar i detta hopp (denna förväntan) honom
renar (tvättar, helgar) sig ständigt [man vill efterlikna Jesus],
eftersom han [Jesus] är
ren (helgad, utan skuld).

3 Johannesbrevet (1)

Om jag kommer ska jag därför minna om det han gör, hur han sprider elakt förtal om oss. Han nöjer sig inte med det, utan han vägrar ta emot (välkomnar inte) syskonen (bröderna och systrarna i tron), och när andra vill göra det hindrar han dem och driver ut dem ur församlingen.
[Diotrefes drevs av sitt ego och maktbegär. Han:
var egenkär, se vers 9, talade illa om andra, se vers 10, välkomnade inte goda resande predikanter och missionärer, bland annat Johannes utsända lärjungar, vers 10, hindrade andra från att välkomna dem, se vers 10, uteslöt de människor, som hade välkomnat missionärerna, från församlingsgemenskapen, se vers 10.]

Judas brev (1)

De sa till er: "I den sista tiden kommer hånfulla människor som drivs av sina gudlösa begär."

Uppenbarelseboken (144)


Se, han kommer [tillbaka] med molnen (skyarna)
och varje öga ska se honom,
även de som genomborrat honom,
och jordens alla stammar ska jämra sig grund av honom.
Ja, amen (Ja, detta kommer verkligen att ske).
[En dubbel bekräftelse både grekiska och hebreiska. Frasen nai amen börjar med det grekiska ordet för "ja" följt av det hebreiska amen som betyder "det är sant".]
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand mig och sa [samma hand som upprätthåller hela världen och leder kyrkan, ger nu styrka till en enskild människa]:
Var inte rädd. Jag är den förste och den siste
Detta är mysteriet (hemligheten) med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand och de sju ljushållarna av guld:
de sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar,
och de sju ljusstakarna är de sju församlingarna.
Du som har ett [andligt] öra, lyssna vad Anden säger till församlingarna.
Den som vinner seger ska jag ge av det dolda mannat,
och jag ska ge honom en vit sten,
och stenen ska det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."
[En vit sten användes i de romerska domstolarna och betydde: icke skyldig. Även inom sporten användes en vit sten som segerpris. Vinnaren fick en vit sten med sitt namn. Det kan vara Guds namn eller mottagarens. Oavsett är betydelsen att den som tror äger något som bara han har fått.]
Men till er andra i Thyatira som inte har denna [Isebels] lära, alla ni som inte känner Satans djup, som det heter, till er säger jag: Jag lägger inte er någon ny tung börda.
Den som segrar och ger akt mina gärningar [håller mina bud och gör det som behagar mig] ända till slutet, honom ska jag ge makt över folken,
Kom därför ihåg hur du tagit emot [i tro fått ta emot evangeliet] och hört [Guds ord]. Lyd (håll fast vid sanningen) och vänd om (förändra ert tänkesätt en gång)! För om du inte vaknar ska jag komma som en tjuv [plötsligt, oväntat] och du ska inte veta vilken timme jag kommer över dig.
Eftersom du [församlingen i Filadelfia, och främst riktat till församlingsledaren] har bevarat (skyddat, varit trogen och följt) ordet, vilket kräver uthållighet (ståndaktighet), ska jag [Jesus] också bevara (skydda) dig från prövningens stund som ska komma över hela världen för att pröva jordens invånare. [Uttrycket "bevara dig från" kan betyda "bevara dig från prövning" eller "bevara dig även under prövning".]
Den som segrar ska jag göra till en pelare (vara fast och vara viktig) i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. honom ska jag skriva:
min Guds namn,
och namnet Guds stad,
det nya (bättre) Jerusalem som kommer ner ur himlen,
från min Gud,
och mitt nya namn.
Se, jag står [fortfarande] vid dörren [utanför församlingen] och knackar. Om någon skulle höra min röst och öppna dörren, [då] ska jag komma in till honom och äta (hålla måltid) med honom och han med mig.
[Grekiskan har här ordagrant: "har stått vid dörren". Det tillsammans med "knackar" beskriver en upprepad gående händelse, se även Sak 1:3; Höga V 5:2; Matt 7:7; Luk 12:36. Jesus både knackar och talar till sin församling och enskilda troende. Knackandet kan vara yttre omständigheter, prövningar och lidanden då en människa blir mind om livets bräcklighet. Jesus finns då nära och talar genom den Helige Ande, se Joh 6:44. En måltid beskriver en nära gemenskap – vi "bryter brödet" tillsammans med honom själv, se 1 Joh 1:3; 2 Kor 13:13; Luk 24:29–30; Apg 2:42.]
Genast var jag i Anden. [Johannes var redan i Anden, se Upp 1:10. Nu ser han en ny syn eller dimension, Paulus hade varit med om något liknande, se 2 Kor 12:3–4.] Och se, en tron stod i himlen, och någon satt tronen.
[Det första Johannes ser är Guds tron, det är det centrala och mest iögonfallande. Beskrivningen liknar även andra syner från himlen, se Jes 6:1–8; Hes 1. En tron har att göra med makt. I en ateistisk och materiell världsbild finns det ingen tron i himlen. Det finns ingen högre auktoritet som människan behöver stå till svars inför. Inom humanismen finns det dock en tron, men där sitter inte Gud utan människan själv.]
Runt omkring ( alla sidor, som en cirkel runt) tronen stod tjugofyra [mindre] troner, och tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med segerkransar (gr. stefanos) av guld huvudet.
[Den prästerliga tjänsten i templet var indelad i 24 avdelningar, se 1 Krön 24. Det jordiska templet är en bild det himmelska templet. Talet tolv representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar. De tjugofyra äldste, tolv plus tolv, betecknar troligtvis här Guds folk från både Gamla och Nya testamentet. När det nya Jerusalem beskrivs har staden tolv portar och tolv grundstenar. portarna står de tolv stammarnas namn och grundstenarna har de tolv apostlarnas namn, se Upp 21:12, 14.]
När (varje gång som) dessa varelser prisar, ärar och tackar honom som sitter tronen och som lever i evigheternas evigheter,
då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina segerkransar inför tronen [i respekt och vördnad] och säger:
Sedan såg jag (och jag såg) en bokrulle i högra handen honom som satt tronen. [Johannes såg boken ligga Guds öppna hand. Att det är den högra handen beskriver makt och auktoritet över dess innehåll.] Bokrullen hade text båda sidor och var förseglad med sju sigill.
[I vanliga fall skrev man bara en sida. Att bokrullen hade text båda sidorna beskriver att inget mer kan läggas till, den är fulländad. Utifrån sammanhanget gäller texten världens framtid och Guds frälsningshistoria fram till dess avslutning. Här finns beskrivningen om hur Guds rike ska råda jorden.
Bokrullen, förseglingar och templet för också tankarna till lagen om återlösare som beskrivs i 3 Mos 25. Det finns ett exempel hela denna process i Jer 32. Mitt under en belägring av Jerusalem, av Babylons kung Nebukadnessar, får Jeremia ett ord från Herren att återköpa en bit mark från sin kusin. Denna konkreta profetiska handling visar framtidshopp. Det kommer att bli fred. Marken kommer att köpas tillbaka och få sin rätta ägare. Inför vittnens närvaro nedtecknades exakt samma köpekontrakt två papyrusark. Båda rullades ihop, den ena förseglades med sigill medan den andra förblev öppen så att den kunde läsas. Vid en konflikt om ett landområde kunde en präst bryta sigillen, öppna originalhandlingen, och avgöra tvisten.
Jesus är domaren som kan återlösa jorden som just nu är "belägrad". Paulus beskriver hur hela skapelsen ligger under förgängelsen, men en dag ska bli återlöst, se Rom 8:19–23.]
Men ingen i himlen eller jorden eller under jorden [Hades, de dödas plats] kunde öppna bokrullen eller se in i den.
[Den som kan se dess innehåll kan förutse och skapa framtiden och därmed verka historien. Ingen i hela universum, inget väsen i himlen, ingen nu levande jorden eller någon som har levt var värdig.]
Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen honom som satt tronen.
Du har gjort dem till ett kungarike
och till präster åt vår Gud,
och de ska regera jorden."
Allt skapat (varje skapad varelse som finns) i himlen och jorden och under jorden och havet, ja, allt det (alla de) som finns i dem hörde jag säga:
"Honom som sitter tronen [Fadern]
och Lammet [Jesus]
tillhör
lovet (lovordet, lovprisningen),
och äran (priset, aktningen, respekten)
och härligheten (äran, lovprisningen)
och väldet (herraväldet; kratos – kraften att regera, makten att styra)
i evigheternas evigheter."
Sedan såg jag (och jag såg), och se (en uppmaning att vara uppmärksam vad som följer) en vit häst, och han som satt den hade en båge [antingen en pilbåge eller en symbol löfte]. Han fick en segerkrans, och han drog ut som segerherre för att segra.
[De dubbla verben "såg" och uppmaningen "se" ger uttryck för en kontrast och en ny dimension i synen, samma fras återkommer i vers 5 och 8. Bågen tillsammans med segerkransen och beskrivningen om att "han går ut för att segra" verkar tala om krig. Detta är enda gången båge, gr toxon används i NT. Ordet kommer från tikto som betyder att föda fram, ett frö som bär frukt eller metaforiskt för att skapa en ny början. Bågen kan också symbolisera att ryttaren kommer med löfte om fred, jfr 1 Mos 9:13. De fyra hästarna hör ihop, se Sak 6:1–8. Det finns likheter med Jesus som kommer en vit häst, se Upp 19:11–16, men troligare är att det är en falsk messias. Den vita hästen och ryttaren kan symbolisera de initiala fredliga löften en erövrare först ger. Om man ser en parallell till Matt 24:4–5, 24, gäller den första varningen just falska messiasfigurer som ska förleda många.]
En annan häst kom ut, en eldröd, och han som satt den fick makt att ta bort freden från jorden så att människor skulle slakta varandra. Och han fick ett stort svärd.
När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag den tredje varelsen [som hade ett ansikte som en människa, se Upp 4:7] säga: "Kom!"
Sedan såg jag (och jag såg), och se (en uppmaning att vara uppmärksam vad som följer) en svart häst, och han som satt den hade en våg i sin hand.
Sedan såg jag (och jag såg), och se (en uppmaning att vara uppmärksam vad som följer) en grön häst, och han som satt den hette Döden, och Hades (dödsriket) följde honom. De fick makt över en fjärdedel av jorden, att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur. [I domen över Jerusalem nämns svält, vilddjur, svärd och pest, se Hes 14:21.]
[Det grekiska ordet för den fjärde hästens färg är gr. chloros. Ordet används genomgående i Bibeln för grönska och det gröna gräset, se Upp 8:7; 9:4; Mark 6:39. Ordet användes även bland grekerna om den gulgröna färgen en sjuk persons hud. Brevets läsare associerade troligtvis till Sakarja 6 där han ser röda, svarta, vita och spräckliga hästar, se Sak 6:2. Jämför man Sakarjas och Johannes syn motsvarar den vita och svarta färgen varandra exakt, medan Sakarjas röda färg har intensifierats till eldröd. Den spräckliga färgen motsvarar den sista grönaktiga chloros-färgade hästen. Ytterligare en ledtråd till den sista hästens färg finns i Sak 1:8, där ordet för vinranka används för att beskriva den spräckliga hästens kulör. Vinrankan är först ljusgrön när den skjuter skott, mörknar för att till sist bli brunaktig. Det verkar som om den sista hästen är grön, med flera gulgröna eller bruna nyanser. Syftar dessa färger riken kan det finnas en koppling till Nebukadnessars syn med en staty med fyra delar. Den fjärde, foten som bestod av både lera och järn som blandats, symboliserade att det ska vara ett splittrat rike, se Dan 2:36–40.]
De ropade med stark röst: "Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?"
och de sa till bergen och klipporna: "Fall över oss och göm oss för honom som sitter tronen och för Lammets vrede!
Efter detta såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn [de fyra väderstrecken] och hålla tillbaka jordens fyra vindar så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller något träd. [Vind används ofta symboliskt för Guds dom, se Jer 18:17; 49:36–37; Dan 7:2.]
"Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill vår Guds tjänares pannor!"
[Ännu en gång lånas en bild från Hesekiels vision där en man klädd i linne får uppdraget att gå igenom staden och rita ett tecken i pannan alla de som gråter och suckar över synden de ser omkring sig, se Hes 9:4. Längre fram i Uppenbarelseboken tvingas Guds motståndare att ta emot ett märke högra handen eller pannan, se Upp 13:16.]
Med hög (stark, väldig) röst ropade de [om och om igen] och sa:
"Frälsningen (räddningen, befrielsen) [hör] till [kommer från; finns hos]
vår Gud – han som sitter tronen –
och [det älskade] Lammet."
Alla änglarna stod i en cirkel omkring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner sina ansikten inför tronen och tillbad Gud
Därför står de inför Guds tron, och tjänar honom dag och natt i hans tempel [den inre allra heligaste delen, där Guds närvaro bor], och han som sitter tronen ska slå upp sitt tält över dem.
De ska inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta ska träffa dem [Jes 49:10]
för Lammet som står mitt för tronen ska vara deras herde [Ps 23; Joh 10]. Han ska leda dem till livets vattenkällor [levande vatten, Joh 4:14]. Gud ska torka varje tår från deras ögon." [Jes 25:8]
[Det är viktigt att komma ihåg att Johannes inte alltid får se exakt hur den framtida härligheten ser ut. Här återger han svaret han "hör". Tidigare i vers 4 "hörde" han vilka de tolv stammarna var. Johannes skriver mer av vad han sett i sina syner än vad Paulus gör, se 2 Kor 12:1–6. Trots det är det tydligt att han följer den Bibliska principen att "vi lever här i tro, utan att se", se 2 Kor 5:7. Johannes skriver även i ett av sina brev att det ännu inte är uppenbart vad vi som Guds barn ska bli, men vi vet med säkerhet att när han uppenbarar sig ska vi bli lika honom, för då ska vi se honom som han verkligen är, se 1 Joh 3:2.]
En annan ängel [Heb 1:14] kom och ställde sig vid altaret med ett rökelsekar av guld. Åt honom gavs mycket rökelse att lägga tillsammans med alla de heligas böner guldaltaret framför tronen. [Samma beskrivning som i Upp 5:8. Böner beskrivs som rökelse, se Ps 141:2.]
Den tredje ängeln blåste i sin basun.
Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla
och den föll över en tredjedel av floderna och vattenkällorna.
[En varning ges nu att de tre sista basunstötarna kommer att få ännu större konsekvenser för jordens invånare än de fyra första.]
Och jag såg, och hörde en örn som flög uppe himlen och ropade med stark röst:
"Ve [uttryck för intensiv förtvivlan],
ve [uttryck för intensiv förtvivlan],
ve [uttryck för intensiv förtvivlan]
över jordens invånare [de ogudaktiga, se Upp 6:10]
för de basunstötar som är kvar,
när de tre andra änglarna blåser i sina basuner!" [De tre veropen beskriver de tre avslutande basunstötarna:
Första veropet – 5:e basunen, Upp 9:1–12
Andra veropet – 6:e basunen, Upp 9:13–21
Tredje veropet – 7:e basunen, Upp 11:14–13:18.
Detta är den andra av tre örnar som nämns i Uppenbarelseboken. En av de fyra varelserna kring tronen liknade en örn, se Upp 4:7–8. Varelsernas trefaldiga "helig, helig, helig" står i kontrast till de trefaldiga veropen här. Den tredje och sista referensen till en örn är i Upp 12:14 där den ger beskydd.]
De blev tillsagda att inte skada markens gräs eller något annat grönt eller något träd, utan bara de människor som inte hade Guds sigill pannan.
Gräshopporna såg ut som hästar rustade till strid. sina huvuden hade de något som liknade segerkransar av guld, och deras ansikten var som människors ansikten.
Som kung över sig har de avgrundens ängel, som hebreiska kallas Abaddon och grekiska Apollyon. [Båda orden betyder "förstörare" och syftar döden eller Satan, se även Job 26:6; 28:22; Ords 15:11.]
och den sa till den sjätte ängeln som hade basunen: "Släpp lös de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat."
I min syn såg hästarna och deras ryttare ut så här: ryttarna hade eldröda, mörkblå och svavelgula bröstpansar. Hästarna hade huvuden som lejon, och ur deras munnar kom eld, rök och svavel.
[Hittills har Johannes sett allt i den andra synen, som startade i kapitel 4, från himlen. Perspektivet verkar nu skifta från himlen till jorden. Johannes blir även personligt involverad i synen när han får äta bokrullen.]
Sedan såg jag en annan väldig (mäktig, stark) ängel (budbärare) komma ner från himlen. [Detta är en annan ängel än den som ställde frågan vem som kunde öppna bokrullen med de sju sigillen, se Upp 5:2.]
Ängeln (budbäraren) var klädd (svept) i ett moln [som ofta beskriver Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; Luk 9:34],
med regnbågen [som är ett tecken Guds förbund och hans trofasthet, se 1 Mos 9:11–17] över sitt huvud.
Hans ansikte var som solen [liknar beskrivningen av Jesus i Upp 1:16]
och hans ben som eldpelare. [Under uttåget ur Egypten ledde Gud israeliterna med en eldstod, se 2 Mos 13:21.]
I [vänstra] handen hade han en liten bokrulle som var öppnad.
[Johannes konstruerar ett nytt grekiskt ord biblaridion, "liten bokrulle". Ordet används bara här och i vers 9–10. Kanske för att särskilja denna bokrulle från den förseglade bokrullen, gr. biblion, som Lammet tog ur Guds högra hand, se Upp 5:7. Den förseglade bokrullen i kapitel 4-5 skildrade hela den framtida historien. Här kan det vara en bokrulle som symboliserar slutfasen, vilket placeringen mellan den sjätte och sjunde basunen kan indikera. Ängeln håller bokrullen i sin vänstra hand eftersom han senare lyfter upp den högra mot himlen, se vers 5. Rullen verkar innehålla den skrivna ordern för det uppdrag ängeln är väg att fullborda jorden. Att den är öppnad beskriver att tiden för Guds slutgiltiga dom är inne, se vers 6. Boken är liten i förhållande till den väldige ängelns hand, men även för Johannes var den inte större än att han senare kunde "äta upp" den.]
Ängeln satte sin högra fot havet
och sin vänstra jorden
[beskriver både den enorma storleken ängeln, men också hans auktoritet över hela jorden]
Ängeln som jag såg stå havet och jorden lyfte sin högra hand mot himlen
Rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sa: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen ängeln som står havet och jorden."
Sedan sa han till mig: "Du måste profetera nytt om många folk och länder (folkslag) och språk och kungar."
De har makt att stänga himlen så att inget regn faller under de dagar de profeterar [som Elia gjorde, se 1 Kung 17:1], och de har makt att förvandla vattnen till blod [som Mose gjorde, se 2 Mos 7:19] och att slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill.
Deras lik ska bli liggande gatan i den stora stad som andligt (bildligt, symboliskt) talat kallas Sodom och Egypten och där även deras Herre blev korsfäst.
[Jesus korsfästes strax utanför Jerusalem, se Heb 11:12. Det är troligt att "den stora staden" syftar den verkliga staden Jerusalem. Det är den stad där templet står. De symboliska namnen refererar till platser som Gud tidigare i historien dömt. Staden Sodom var känd för sin synd, och då särskilt sexuella perversiteter, se 1 Mos 19. Egypten var ett land som förtryckte Guds folk i slaveri, se 2 Mos 7–12.]
Jordens invånare gläder sig över dem och jublar och skickar gåvor till varandra, eftersom de båda profeterna hade plågat dem som bor jorden.
Men efter de tre och en halv dagarna kom livsande från Gud in i dem, och de stod upp sina fötter igen, och de som såg dem blev skräckslagna. [1 Mos 2:7; Hes 37:10]
De tjugofyra äldste som satt sina troner inför Gud föll ner sina ansikten och tillbad Gud.
Ett stort tecken [en stark och tydlig symbol som beskriver den andliga verkligheten] visade sig i himlen:
en kvinna klädd i solen
och med månen under sina fötter
och en krona (segerkrans) av tolv stjärnor sitt huvud.
[I Josefs dröm liknas solen vid hans far Jakob, månen vid hans mor Rakel och hans elva bröder vid elva stjärnor, se 1 Mos 37:9–10. Vid den här tiden, innan fångenskapen i Egypten, utgjorde denna familj hela den begynnande nationen Israel. Gud liknar ofta sitt folk vid en kvinna, se Hes 16. Kvinnan symboliserar Guds folk och då främst det judiska folket genom alla tider.]
[Nästa tecken är en eldröd drake. Ord och bilder förmedlar en känsla. När den helige Ande liknas vid en duva återspeglar det frid, se Joh 1:32. En drake eller ett rytande lejon ger däremot en känsla av obehag.]
Ännu ett tecken [en symbol] visade sig i himlen, och se: en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor (kungliga diadem) sina huvuden.
[I Daniels profetia beskrivs hur det fjärde och sista odjuret har tio horn. Det slår ner tre kungar, så att det bara finns sju kvar, vilket de sju kronorna troligen refererar till, se Dan 7:7–8; 7:23–24.]
I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot hennes övriga barn, dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.
[Draken har blivit besegrad gång gång.
Först drevs han ut ur himlen, se vers 4, 7–9. Sedan misslyckas han att förgöra kvinnans son, se vers 4–5. När han försöker förgöra kvinnan själv i hennes tillflyktsplats, misslyckas han igen, se vers 6, 13–16. Hans sista försök blir att strida mot hennes övriga barn. Dessa "övriga barn" är de kristna. Beroende tolkning innefattar det brevets mottagare i de sju församlingarna, och kristna genom alla tider eller bara de som kommer till tro under den sista vedermödan.
Detta och nästa kapitel uppfyller den uråldriga profetian från 1 Mos 3:15 mot ormen: "Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma." Profetian har två delar. Här i kapitel 12 handlade synen om den första delen – striden mellan kvinnan och draken. I kapitel 13 beskrivs den andra delen mellan hennes övriga barn som just introducerats och drakens avkomma, som är väg att träda fram.]
Han [den eldröda draken] stod sanden (sandstranden) vid havet.
[Draken står den ostabila sanden längs med strandkanten intill havets rörliga vågor, se Matt 7:26. En stor kontrast till Lammet, som står den fasta klippan, berget Sion, se Upp 14:1. Draken är beredd att välkomna "vilddjuret ur havet", som beskrivs i nästa kapitel.]
[Johannes ser nu ett vilddjur komma upp ur havet. Kapitel 13 fortsätter att beskriva tecken som symboler. Havet definieras i Upp 17:15 som "folk, människomassor, länder och språk." Draken, djävulen, väntar en världsledare som ska resa sig bland de hedniska folken. Det antyds att detta vilddjur rider en våg av popularitet bland folket.]
Jag såg ett vilddjur komma upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och tio kronor (kungliga diadem) sina horn, och hädiska namn sina huvuden. [Detta monster är en avspegling av sin mästare, draken. Vilddjuret har nu tio kronor, jämfört med draken som hade sju, se Upp 12:3.]
Det fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar, folk, språk och länder. [Vilddjuret får politisk och militär makt över hela jorden.]
Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades] har sitt namn skrivet i livets bok hos Lammet som är slaktat.
Genom tecknen det fått makt att göra inför vilddjuret förleder det jordens invånare. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt vilddjuret som har ett sår från ett svärd men lever igen.
Det [den falske profeten] gör så att alla – [både] små och stora, rika och fattiga, fria och slavar [dessa sex grupper beskriver hela mänskligheten] – att de låter sig ges ett märke (avtryck, något stämplat) högra handen eller pannan,
Och jag såg, och se (en uppmaning att vara uppmärksam vad som följer) [de dubbla verben "såg" och uppmaningen "se" ger uttryck för en kontrast och en ny dimension i synen, frasen återkommer i vers 14]:
Lammet stod Sions berg, och med honom de 144000 som hade hans namn och hans Fars namn skrivet sina pannor. [I kontrast till de som tagit vilddjurets märke pannan eller handen, se Upp 13:16.]
[Till skillnad från den falske profeten, som såg ut som ett lamm se Upp 13:11, är Jesus det verkliga Lammet. Sions berg kan antingen syfta det jordiska Jerusalem eller den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, se Heb 12:22. De 144000 är sannolikt samma grupp som introducerades i Upp 7:4. Då stod de jorden under Guds beskydd. Eftersom de nu står inför tronen, är det troligtvis det himmelska Jerusalem som åsyftas, se vers 3. Budskapet är tydligt. Gudsfolket, som nu kämpar mot ondskan, ska i framtiden stå segrande.]
[Scenen flyttas nu till skyn mellan himmel och jord. samma sätt som när de sju basunerna ljöd i kap 8-15, är flera änglar involverade. Två grupper med tre änglar i vardera gruppen beskrivs. De tre första benämns den första, andra och den tredje. De förkunnar att skörden kommer. Sedan hörs en röst från himlen och Johannes får se Människosonen med en skära som tillsammans med ytterligare tre änglar bärgar in skörden.]
Jag såg en annan ängel [som Johannes inte tidigare sett, den senaste var ängeln med den lilla bokrullen i kapitel 10] flyga mitt uppe himlen. [Ängeln flög mellan himlen och jorden, samma sätt som örnen med veropen, se Upp 8:13.] Ängeln hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla folk, stammar, språk och länder.
En tredje ängel följde dem och sa med stark röst: "Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket sin panna eller hand,
Och jag såg, och se (en uppmaning att vara uppmärksam vad som följer) ett vitt moln, och molnet satt en som liknade en människoson. sitt huvud hade han en krona (segerkrans – gr. stephanon) av guld, och i sin hand en skarp skära [för att skörda säden].
[Nu kommer Jesus tillbaka. Molnet, Människosonen och kronan är tydliga bilder som pekar Jesus, se Matt 24:30; Apg 1:9; Joh 5:27; Dan 7:13; Upp 1:7–13. Jesus har själv använt bilden av skäran och skörden, se Mark 4:26–29. Ytterligare tre änglar involveras och blir delaktiga i skörden. Dessa kommer ut från templet och är utsända av Gud.]
[Två skördar beskrivs, först en torr och sedan en blöt, samma sätt som man först skördar säden våren och druvor hösten i Israel. Båda dessa två skördar nämns också i samband med domen i Joel 3:12–14. Det är inte troligt att det antyds att det först skulle vara en skörd och några månader senare ännu en skörd. Snarare är det en bild att allt som jorden producerat skördas, både vår- och höstskörden. Alla människor kommer att ställas inför Guds domstol.]
En annan ängel [den fjärde i detta kapitel] kom ut från templet och ropade med stark röst till honom som satt molnet: "Räck ut din skära och skörda, för skördetiden har kommit och jordens skörd är mogen."
Han som satt molnet lät då sin skära gå över jorden, och jorden skördades.
Ännu en ängel [den sjätte] kom ut från altaret, han som hade makt över elden. Han ropade med stark röst till [den femte] ängeln med den skarpa skäran: "Räck ut din skarpa skära och skörda druvklasarna från jordens vinstock, för dess druvor är mogna."
Och jag såg liksom ett glashav [som beskrivs i Upp 4:6] blandat med eld [som inte Johannes nämnt tidigare, elden kan syfta den stundande domen], och glashavet stod de som hade besegrat vilddjuret och dess bild och dess namns tal [som var 666, se Upp 13:17]. [Denna grupp beskrevs i Upp 7:9–17.] De har Guds harpor i händerna
Den förste ängeln gick bort och tömde sin skål över jorden. Onda (otäcka) och smärtsamma bölder slog upp de människor som hade vilddjurets märke och som tillbad dess bild.
[Den första basunen verkar också jorden, se Upp 8:7. Bölderna motsvarar den sjätte plågan mot Egypten, se 2 Mos 9:9–11.]
Den fjärde [ängeln] tömde sin skål över solen, och den fick makt att bränna människorna med eld.
Människorna brändes av stark hetta och hädade Guds namn, han som har makt över dessa plågor. Men de omvände sig inte så att de gav honom äran.
[Den fjärde basunen verkade också solen, se Upp 8:12. Då förmörkades en tredjedel av himlen, nu bränner i stället solen hetare. Det är tydligt att det blir dramatiska förändringar i klimatet. Det motsvarar den nionde egyptiska plågan, se 2 Mos 10:21–29.]
Den femte [ängeln] tömde sin skål över vilddjurets tron, och dess rike lades i ­mörker. Människorna bet sig i tungan av smärtan (plågan, ångesten)
Den sjätte [ängeln] tömde sin skål över den stora floden Eufrat, och dess vatten torkade ut så att vägen öppnades för kungarna från Östern.
De är onda andar som gör tecken [verkar och influerar opinionen]. De drar ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden Guds, den Allsmäktiges, stora dag.
[Den andra egyptiska plågan var grodor, se 2 Mos 8. Den sataniska treenigheten, med hjälp av demonisk kraft, kommer att verka världens ledare att samla sina arméer.]
Den sjunde [ängeln] tömde sin skål över luften. En stark röst gick ut från tronen i templet: "Det har skett."
Det kom blixtar och dån och åska och en så stor jordbävning att något liknande aldrig har hänt så länge människan har funnits jorden, så stor och väldig var jordbävningen.
Stora hagel, tunga som talenter [omkring 30 kg], föll från himlen över människorna, och de hädade Gud för hagelplågan eftersom den var mycket svår.
[Den sjunde och sista basunen indikerar att slutet har kommit, se Upp 11:15–19. Jordbävning och hagel förändrar jorden, Jerusalem är den enda staden som verkar finnas kvar. Motsvarar den sista plågan och befrielsens natt i Egypten, se 2 Mos 11–12.]
[Genom hela Bibeln står staden Babylon i stark kontrast till den himmelska stad som Abraham väntade , se Heb 11:10. Resten av Uppenbarelseboken domineras av kontrasten mellan detta ondskefulla rike och Guds rike. Babylon står för all mänsklig strävan och ambition. I Första Moseboken, efter syndafloden, introduceras Babel, se 1 Mos 10:10. Det är här människorna bygger en stad med ett torn för att nå himlen. I stället för att ära Gud är syftet att deras namn ska bli känt, se 1 Mos 11:4. Det är till Babylon judarna förs i fångenskap från Jerusalem, och Babylon har alltid förknippats med avgudadyrkan och det som står emot Gud. Några av kontrasterna:
Den prostituerade kvinnan Babylon är odjuret och dess stad, se vers 3,
medan den himmelska kvinnan Jerusalem är Guds stad, se Upp 21:10–11. Babylon kommer från öknen, de onda andarnas hemvist, se Upp 17:3,
medan kvinnan som födde sonen kommer från himlen, se Upp 12:1. Babylon är klädd i jordisk lyx, se Upp 17:4,
medan den himmelska kvinnan är klädd i himmelsk prakt, måne, sol och stjärnor, se Upp 12:1–2. Babylon är prostituerad, se Upp 17:1,
medan det himmelska Jerusalem är den trogna hustrun, se Upp 21:9.Babylons sammanbrott har redan nämnts i samband med den sjunde och sista vredesskålen, se Upp 16:17–21. Nu ägnas drygt två kapitel för att beskriva fallet.]

En av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med mig och sa: "Kom, jag ska visa dig domen över den stora skökan som tronar väldiga vatten.
I Anden förde han mig bort till en öken. Jag såg en kvinna som satt ett scharlakansrött vilddjur, fullt av hädiska namn och med sju huvuden och tio horn.
hennes panna var skrivet ett namn, ett mysterium [en hemlighet som har en andlig symbolisk mening]:
"Det stora Babylon,
mor till alla prostituerade [källan till all avgudadyrkan och alla falska religioner]
och allt avskyvärt jorden (alla skändligheter och ondska, allt som Gud avskyr, en attityd av högmod där man medvetet går emot Guds vilja utan minsta skam)."