Matteusevangeliet (4)
För där två eller tre är församlade i (in mot) [har samlats med syftet att ära] mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
[Frasen "i mitt namn" har på grekiska med den något ovanligare prepositionen eis (in, in i, till, mot, för). Innebörden blir då att om så bara två trossyskon gemensamt vill nå fram till Jesus – målet för deras hjärtans enhet – står löftet om hans närvaro fast. Här bör det först och främst tolkas utifrån sammanhanget före () och efter (). Uttrycket "två eller tre" upprepas från , där det andra steget i konflikthanteringen beskrivs (efter Skriftens princip om vittnesmål, se ). I används ordet pragma, vilket pekar på att det handlar om en sakfråga/tvistefråga (). Det är som om Jesus verkligen vill understryka möjligheten till detta nådesteg – att han genom sin närvaro vill bekräfta och välsigna när troende reder ut en konflikt, redan innan det eskalerar till att behöva involvera hela församlingen.]
Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller är ditt öga förmörkat av ondska [är ditt hjärta fyllt med ondska och avundsjuka] för att jag är god (generös)?'
[Jesus använder inte det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är och . Vid båda dessa tillfällen visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
Då sa han: "Ni ska dricka
min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte
min sak att ge bort. De ska ges åt dem som
min Far har förberett dem till."
[Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att "dricka bägaren" är en bild på att gå igenom lidande, se ; . Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se ; och Johannes deporterades till ön Patmos, se . En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se .]då skulle du satt in mina pengar på en bank [vågat lämna ifrån dig dem, inte försökt behålla dem själv, i alla fall gjort det minsta som krävs], så att jag fått igen det som är mitt med ränta när jag kom hem. [Räntan i det dåtida Mellanöstern var hög, upp till 50 %. På Jesu tid fanns det en övre gräns på 12 % i Romarriket.]
Markusevangeliet (2)
För den som skäms [skulle känna personlig skam] för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte,
för honom ska också Människosonen skämmas,
när han kommer [vid den tid då det är dags att han ska komma] i sin Faders härlighet med de heliga änglarna [för att upprätta tusenårsriket, se ]."
Men vem som ska sitta vid min högra eller vänstra sida, är inte min sak att avgöra. De platserna ska tillfalla dem som de är bestämda för."
[Efter det första tillfället Jesus berättat om sin död och uppståndelse i blev Petrus tillrättavisad för att ha talat djävulens ord. Efter det andra i diskuterade lärjungarna vem som var störst. Den tredje gången i begär Jakob och Johannes att få positioner och inflytande. De hade ännu inte förstått Gudsriket.]
Lukasevangeliet (3)
Den som skäms för mig och mina ord, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet [för att upprätta tusenårsriket, se ].
Fadern sa till honom: 'Mitt barn (ord för barn som fokuserar på att han är medlem i familjen), du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.
Sedan tog han ett bröd och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Sedan bröt han det och gav det till dem och sa: "Detta är min kropp, som ges åt er. Gör detta till minne av mig."
Johannesevangeliet (39)
Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant 'med lycka') när han hör brudgummens röst. Detta är nu min glädje som nu har blivit fulländad.
Jesus sa till dem: "Min mat (näring) är att göra hans vilja (behaga den) som har sänt mig och att fullborda hans verk.
Jag kan inte göra någonting av mig själv. Det jag hör, det dömer jag, och min dom är rätt (rättvis, rättfärdig), eftersom jag inte söker min egen vilja, utan min Faders vilja, han som har sänt mig.
Men ni tror inte på vad han skrev, hur ska ni då kunna tro mina ord?" [Gr. rhema, specifikt ord levandegjort av den helige Ande.]
För jag har kommit ner från himlen, inte för mina egna syften utan för att göra hans vilja som har sänt mig (att utföra hans plan och syften).
Då sa Jesus till dem: "
Min tid
(mitt rätta tillfälle) har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid
[att gå upp till Jerusalem].
Gå upp till högtiden ni. Jag går inte upp till den här högtiden nu, eftersom min tid ännu inte har kommit (det är inte rätt tid ännu, allt som ska ske är inte fullbordat)."
Då svarade Jesus dem och sa: "Min lära (doktrin, undervisning) är inte min, utan kommer från honom som har sänt mig. [Grekiskan betonar bägge gånger ordet för min.]
Även om jag skulle döma är min dom sann, för jag är inte ensam, utan med mig är Fadern som har sänt mig.
Då sa Jesus till de judar
[invånare i Judéen] som hade kommit till tro på honom
[se ]: "Om ni förblir i
mitt ord
(gr. logos) [om ni skulle stanna kvar i ordet, mitt ord, genom att aktivt leva efter det] är ni verkligen
(sannerligen) mina lärjungar.
Jag vet att ni är Abrahams barn (säd, ättlingar), men ändå planerar ni att döda mig, eftersom mitt ord (min undervisning) inte har någon ingång (har ingen plats) i er.
Varför förstår ni inte vad jag säger (mitt språk, min dialekt)? [Speciellt ord för uttal och dialekt, används om Petrus tal i .] Jo, därför att ni inte kan lyssna till (ni står inte ut med, kan inte ta emot) mitt ord (min undervisning).
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som väljer att hålla (skydda, bevara, leva efter, följa) mitt ord (min undervisning), han ska aldrig i evighet se döden."
Er fader (förfader) Abraham jublade över att få se min dag. Han såg (med sina hjärtans ögon, hade en klar förståelse av) den och gladde sig."
Jag är den gode (genuine, ideale) herden [mönsterbilden av en äkta herde]
och jag känner (känner igen; har en personlig relation med) mina får
och de känner (känner igen; har en personlig relation med) mig,
Men ni tror inte på mig för ni är inte mina får.
Mina får lyssnar till min röst och jag känner (har en personlig relation med) dem och de följer mig (är mina lärjungar).
Om någon vill tjäna (gr. diakoneo) mig ska han [hela tiden] följa mig (gå med mig på den väg jag går), och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon vill tjäna mig ska (kommer) Fadern ära (högakta) honom.
Genom detta ska alla förstå [av egen personlig erfarenhet veta] att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek till varandra (skulle ha inbördes kärlek)."
[I finns grunden för detta bud: "älska din nästa som dig själv". Det nya här är "precis som jag älskade er" (se ) istället för "som dig själv". Mänskligt sett är detta omöjligt, men Jesus ger en ny ande i det nya förbundet, se ; ; . Se även ; ; ; ; .]
Om ni älskar mig [osjälviskt utgivande], så kommer ni att hålla mina bud.
Den som inte älskar mig håller inte mina ord. Ordet ni hör är inte mitt, det kommer från min Fader som har sänt mig.
Frid (ro, stillhet, vila – fullständig harmoni) lämnar (sänder, överlåter) jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte så [sådan frid] som världen ger. [Jesus talade arameiska med sina lärjungar. Det arameiska och hebreiska ordet för frid, shalom, är rikt på innebörd, såsom harmoni, hälsa, fullhet, trygghet och välgång. Det är en önskan om frid som judar fortfarande använder som hälsnings- och avskedsord. Världen kan inte erbjuda denna frid; Guds frid tar bort all rädsla och fruktan för döden och framtiden.] Låt inte ert hjärta oroas (uppröras, ängslas) eller förfäras (tappa modet, skygga tillbaka) [].
Min Fader förhärligas (blir upphöjd, prisad) när ni bär rikligt med frukt och [på det sättet visar att ni] blir mina lärjungar.
Precis som Fadern älskade mig, så älskade jag också er [osjälviskt utgivande]. Förbli (var kvar) [lev] i min kärlek!
Detta [allt detta] har jag talat till (sagt) er för att min glädje ska vara i er och [för att] er glädje ska bli fullkomlig (överflödande).
[Jesus undervisade ofta väldigt praktiskt och använde för lärjungarna välkända bilder. Jesus är vinstocken, Fadern är trädgårdsmästaren och hans lärjungar är grenarna. De som samlar ihop grenarna och kastar dem i elden är troligtvis änglar, se , . Jesus är den som står mellan Fadern och grenarna, det är i honom livet flödar. Målet är att bära frukt, se , , , , . Johannes använder samma ord för frukt som han tidigare använt för gröda i . Att bära frukt handlar om människors eviga frälsning.]
[ bildar ett kiastiskt mönster. Det ramas in av uppmaningen att "älska varandra", se och b. I och a används ordet "befaller". I och b är temat relationen med Fadern och centralt finns .]
Detta är mitt bud: Att ni [alltid aktivt] ska (skulle) älska varandra [osjälviskt och utgivande],
precis som jag [aktivt] älskade er. []
Allt som Fadern har är mitt. Därför sa jag att Anden ska ta det som är mitt
och förmedla (förklara, förkunna) det till er."
Allting jag har är ditt, och allt du har är mitt, och jag har blivit förhärligad i (genom) dem.
Nu kommer jag till dig. Men jag säger dessa saker [ber den här bönen] medan jag ännu är i världen, för att de ska ha min fullkomliga (ett tillstånd av ständigt överflödande) glädje i sig.
Fader, jag vill att de som du gett mig också ska vara där jag är, så att de kan välja att se min härlighet (ära, glans) som du har gett mig, för du har älskat mig [osjälviskt och utgivande] innan världens nedkastande [gr. pro kosmos katabole – dvs. före syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades].
Jesus svarade [Pilatus]: "Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa från) den här världen."
Romarbrevet (2)
Men om Guds sanning genom min falskhet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare?
Syskon
(bröder och systrar i tron) [församlingen i Rom bestod av både hedningar och judar],
mitt hjärtas verkliga önskan
(min sanna längtan, vilja) och bön
(vädjan) till Gud för dem
[mina israeliska landsmän] är
[att de ska nå fram till] frälsning
(räddning, befrielse, helande).
1 Korintierbrevet (8)
annars skulle någon kunna säga att jag döpte dem i mitt namn.
Men lyckligare (saligare) är hon om hon förblir som hon är. Det är min mening, och jag tror att även jag har Guds Ande.
Mitt försvar inför dem som anklagar mig är detta:
och när han hade tackat Gud [genom en bön eller sång i tacksägelse],
bröt (fördelade) han brödet och sa:
"Detta är min kropp för er (som blir bruten för er skull).
Gör detta till minne av mig."
På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sa:
"Denna bägare är det nya (oförstörda, bättre) förbundet i (genom) mitt blod.
Var gång ni dricker av den, gör det för att minnas mig."
och upplivat både min och er ande. Sådana som dem ska ni uppskatta.
Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand.
[Det var vanligt att brev dikterades. En skrivare med bra handstil skrev ned det som talades eller renskrev från ett utkast. Paulus tar som vanligt över pennan för att avsluta brevet, se ; .]
2 Korintierbrevet (3)
Jag tar Gud till vittne över
min själ att det är för att skona er som jag inte har kommit än till
Korint.
Jag skrev som jag gjorde [i tidigare brev, troligen ett "tårarnas brev" som skrevs efter Första Korintierbrevet] för att inte behöva komma och få sorg av dem som skulle ge mig glädje, för jag litade på att min glädje är allas er glädje.
När det gäller Titus [om det finns några frågor kring honom], så är han min vän och medarbetare i arbetet för er. Vad gäller bröderna [om det är några frågor kring de två bröderna], så är de församlingarnas sändebud (apostlar, ambassadörer) till den Smordes (Kristi) ära (som gör Jesus känd, reflekterar honom, se även ).
[De två bröderna som reser med Titus finns med som trovärdiga vittnen. Det finns en transparens och öppenhet med de insamlade medlen, så att allt går rätt till.]
Galaterbrevet (2)
Ni har ju hört om mitt tidigare liv då jag utövade den judiska religionen [judaismen], hur jag ständigt utöver det vanliga (utan jämförelse, obehärskat, fanatiskt) förföljde (jagade) Guds församling för att förgöra (utrota) den.
Se med vilka stora bokstäver jag nu skriver med egen hand till er.
[Det var vanligt att brev dikterades, se ; ; ; . Nu fattar Paulus själv pennan och skriver med versaler, för att sammanfatta och betona huvudpunkten i brevet: Jesu kors!]
Filipperbrevet (2)
så att när jag kommer till er igen, så har ni ännu större anledning att vara stolta (glada) i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, på grund av vad han gör genom mig.
och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer från (utav) läran (lagen – gr. nomos) [genom att legalistiskt följa alla Moseböckernas bud], utan [med] den [rättfärdighet] som kommer genom den Smordes tro (trofasthet; förtröstan från Messias/Kristus), rättfärdigheten från (utav) Gud på grund av tron (som är baserad på trofasthet/tillit/förtröstan) –
Kolosserbrevet (1)
Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.
[Brevet avslutas med en personlig hälsning från Paulus, vilket betyder att fram till nu har någon annan hållit i pennan. I antiken var det vanligt att professionella skrivare anlitades, se ; ; ; ; . Timoteus kan ha haft den rollen, se . När Paulus skriver denna sista rad är hans högra hand fastkedjad med en romersk soldats vänstra hand och kedjorna rasslar mot bordsskivan, se . Paulus skickar med ett böneämne och en fridshälsning.]
Tänk på mina bojor. [Jag är fortfarande fängslad.]
Nåd (Guds favör och kraft) vare med er.
2 Thessalonikerbrevet (1)
Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag.
[Det är lämpligt att ett brev som varnar för falska brev, se , , avslutas med en försäkran om brevets äkthet. Paulus använde ofta en sekreterare för att skriva sina brev, men skriver en hälsning med sin egen handstil som avslutning. I antiken var det vanligt att professionella skrivare anlitades, se ; ; ; . Silas eller Timoteus kan ha haft den rollen för breven till Thessalonike, se .
Paulus nämner att hans handstil är ett kännetecken i "alla sina brev". Hur många brev hade Paulus skrivit vid den här tiden? Breven till Thessalonike anses vara bland de tidigaste. Troligtvis är det brev som inte finns bevarade. Paulus hade ju varit en missionär under många år innan mitten på sin andra resa, då han skickar breven till Thessalonike från Korint, se . I senare brev antyds att det finns mer korrespondens än den som finns bevarad, se ; ; .]
Filemonbrevet (2)
Jag sänder nu tillbaka honom till dig,
han som är mitt hjärta [som ett dyrbart, högt älskat barn].
Jag, Paulus, skriver med egen hand:
jag ska betala.
För att nu inte tala om vad du är skyldig mig:
dig själv.
[Filemon hade troligen kommit till tro i Efesos när Paulus var där under sin tredje missionsresa och evangeliet spreds i hela Asien, se . När Paulus i förbifarten nämner att Filemon är skyldig honom sin frälsning, använder han sig av ett retoriskt grepp som kallas paralipsis. Retoriken innebär att talaren drar uppmärksamhet till något för att sedan direkt förklara att det inte är relevant och inte behöver diskuteras vidare just nu. Det är ett skickligt sätt att förmedla något utan att behöva säga det rakt upp och ner.]2 Petrusbrevet (1)
Men jag vill göra vad jag kan för att ni också efter min bortgång (uttåg – gr. exodus) alltid ska minnas detta.
3 Johannesbrevet (1)
Inget gläder mig mer än att få höra att mina barn [församlingsmedlemmar som Johannes var som en andlig far för] vandrar (lever) i sanningen.
Uppenbarelseboken (1)
Men detta har jag emot dig
[singular – församlingen/ledarskapet som helhet, eller pastorn]: Du tolererar
(gör inget åt) kvinnan Isebel, hon som kallar sig profet och lär och förleder
mina tjänare att bedriva otukt
(olovlig sex – gr. porneia) och äta offerkött.
[Denna kvinna som antagligen hette något annat, syftar på Ahabs ökända hustru Isebel som listigt och aktivt förde bort israeliterna från Gud och införde Baalsdyrkan, se ; ; . Här i Thyatira fanns alltså en fru (till en inflytelserik man) som tilläts härja fritt i församlingen och förledde dem att tänka att det inte var fel att besöka tempelprostituerade och äta offerkött, vilket gick emot vad man lärde, se .]