1510 – εἰμί (eimi)

är


Typ:
Grekiska: εἰμί (eimi)
Uttal: i-mee
Talvärde: 65 (5 + 10 + 40 + 10)    ord med samma talvärde
Ursprung: The first person singular present indicative, a prolonged form of a primary och defective verb
Användning: 142 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

I am + 1473 (74), "am" (55), "it is I + 1473" (6), "be" (2), "I was + 1473" (1), "have been" (1), not translated (7)

Engelsk beskrivning

To be, to exist, to happen, to be present.

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (142 st i TR)


Matteusevangeliet (14)

Så här gick det till när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) föddes: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån) den helige Ande.
Eftersom Josef, hennes blivande man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (inte låta henne bli offentligt förödmjukad och bli till allmänt åtlöje), beslöt han sig för att i hemlighet (i stillhet) skilja sig från henne. [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.]
Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt detta visade sig plötsligt en ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (skapats, frambringats, alstrats) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande.

"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14] Vilket översatt [utifrån hebreiskans Immanuel] blir: "Gud med oss" (Gud är förenad och bor med oss).
De sade: "Var är den judiska kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom." [Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem. Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22–38. Enligt 3 Mos 12:2–4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]

'Du Betlehem, i Juda land,
    du är på inget sätt den minsta bland härskare i Juda,
för från dig ska det komma en härskare (ledare)
    som ska vara en herde för mitt folk.' "
Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.
Nu när de [vise männen] hade gått, visade sig en Herrens ängel för Josef i en dröm och sade: "Stå upp, ta barnet och hans mor under ditt beskydd och fly till Egypten. Stanna där tills jag talar, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det."
Där stannade han tills Herodes var död, för att det som sagts av Herren genom profeten [Hos 11:1] skulle gå i uppfyllelse: "Ut ur Egypten har jag kallat min son."
"Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till." [I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sade han: 'Det är bättre att vara Herodes gris än hans son'."
    Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiska historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden Purim.]
För han är den som omtalas genom profeten Jesaja som [som profeten Jesaja syftar på när han] säger:
En röst av en som ropar (manar) i öknen (vildmarken, ödemarken): "Bered Herrens väg,
    gör hans stigar raka [bana väg för Herren]." [Citat från Jes 40:3 ur den grekiska översättningen Septuaginta. Matteus ändrar citatet från "hans stigar" till "vår Guds stigar". En uppmaning att omvända sig och vandra på hans upptrampade och välkända vägar, se även Jes 35:8.]
Johannes bar kläder (en mantel) av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. [Han påminde om profeten Elia, se 2 Kung 1:8. Senare i Matteusevangeliet kopplas dessa två profeter tydligt samman, se Matt 11:14.] Hans mat var gräshoppor och vildhonung [vanlig föda i vildmarken, se 3 Mos 11:22].
Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler [som var en slavs uppgift]. Han ska döpa er i (med) den helige Ande och eld.
Jesus svarade honom: "Låt det ske nu, för så ska vi uppfylla all rättfärdighet." Då lät Johannes det ske. [Dopet visar att Jesus är helgad, avskild till ett specifikt syfte, åt Gud. Genom dopet identifierar han sig med människans synd, fast han själv var syndfri. Detta offentliga dop bekräftar också Jesu officiella tjänst som startar nu.]
En röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, i honom har jag min glädje (mitt behag)." [I dessa två verser är alla tre personer i treenigheten klart synliga.]
Då kom frestaren [djävulen, han som förleder] fram och sade till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att de här stenarna blir bröd (mat)." [Inget direkt citat, men om stenar kan bli Abrahams barn eller ge israeliterna vatten i öknen, se Matt 3:9 och 2 Mos 17:1–7, då skulle de också kunna bli till bröd och mätta Jesu hunger.]
och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
    och de ska lyfta upp dig på sina händer
    så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
Medan han vandrade längs med Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som [senare också] kallas Petrus och hans bror Andreas, fiska med ett kastnät i sjön. [Denna typ av cirkulära kastnät, med en radie på omkring sex meter, kastades ut från stranden eller från en båt. När nätet sjunkit snörptes det ihop undertill och fångade fisken.]
"Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som är fattiga (de fattiga) i anden ["de andliga tiggarna"]
    – för dem tillhör himmelriket (ordagrant: för deras är himlarnas kungarike).
[Här och i vers 10 används presens – Guds rike tillhör just nu den som ödmjukar sig inför Gud och den som blir förföljd på grund av tron, se Ps 40:18. Det finns två ord för fattig i grekiskan: penes och ptochos. Penes beskriver en daglönare som var dag sliter för att försörja sin familj. Ptochos, som är det ord som används här, innebär att någon är totalt utblottad och saknar all förmåga att hjälpa sig själv. Det enda som återstår är att tigga. Jesus söker alltså "andliga tiggare" som i tro och ödmjukhet sträcker ut en hand för att ta emot Guds nåd – helt beroende av Guds kraft för en dag i taget!]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull (har lidit förföljelse på grund av rättfärdighet) [för att de har gjort det som är rätt i Guds ögon]
    – för dem tillhör himmelriket (ordagrant: för deras är himlarnas kungarike). [Ps 37:39–40]
[Efter dessa åtta saligprisningar upprepar och fördjupar Jesus den sista punkten om förföljelse. Jesus riktar sig till sina efterföljare och i stället för "Saliga är de" säger han "Saliga är ni".] Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni när man [varje gång någon]
    förolämpar (skulle håna, skymfa) er
    och förföljer er (skulle orsaka er lidande)
    och ljuger och säger allt [möjligt] ont (skulle förtala er och lägga fram falska anklagelser) mot er
    
    för min skull (på grund av mig). [Den enda orsaken till dessa påhopp är bekännelsen till Jesus.]
"Ni är jordens salt, men om saltet förlorar sin sälta (styrka, kvalitet, blir till en dårskap), hur kan det då bli salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut [som grus på vägarna] och trampas ner av människorna. [Rent salt, natriumklorid, som vi använder i dag kan inte förlora sin sälta. Det gällde dock inte det salt som utvanns från Döda havet på Jesu tid. Detta mineralrika salt kunde urlakas om det utsattes för omgivningens fukt. Ordet för "mister sin sälta" kan också betyda "dårskap" och översätts så i Rom 1:22 och 1 Kor 1:20. Kristendom så påverkad av världen att Jesus inte längre finns kvar blir en dårskap. Salt förhöjer smak, förhindrar förruttnelse och väcker törst. På samma sätt ska en kristen påverka sin omgivning på ett positivt sätt. En kristens tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, se Kol 4:6.]
Ni är världens ljus. Inte kan [väl] en stad döljas (gömmas, hemlighållas) som ligger uppe på ett berg? [Kanske syftade Jesus på Safed, Galileens högst belägna stad, vars ljus kunde ses från stora delar av regionen.]
"Ni har hört det sägas till fäderna [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 20:13]:
'Du ska inte mörda.
Den som begår mord undgår inte sin dom.'
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]:
Den som är arg på sin broder (är långsint och vägrar att förlåta),
    kan inte undgå sin dom.
    [Vissa manuskript har tillägget "utan orsak", se Ef 4:26.]
Den som säger till sin broder: 'Du är värdelös' (hånfullt skällsord för 'dum i huvudet'),
    kan inte undgå att ställas inför Stora rådet [Sanhedrin, judarnas högsta juridiska instans].
Den som säger: 'Du är en dåre',
    kan inte undgå [dödsdomen i] det brinnande Gehenna (helvetet). [Gehenna är ett grekiskt lånord från hebreiskan. Det är namnet på Jerusalems södra dalgång, Hinnomdalen. Det var här som barn offrades till avguden Molok, se 2 Krön 28:3; 33:6. Platsen är också en domens plats där dessa onda kungar ska dömas, se Jes 30:33. På 1200-talet uppkom en sägen att det var här stadens avfall eldades upp i en ständigt brinnande eld. Det kan inte uteslutas att stadens avfall kan ha tippats i denna och andra dalgångar. Det är dock troligare att Jesus i ett sammanhang som talar om mord, se vers 21, anspelar på barnoffren och den kommande slutgiltiga domen för de skyldiga till dessa avskyvärda handlingar, se Jer 7:32–33; 32:35.]
Skynda dig att komma överens med din motpart (den som anklagar dig) medan ni fortfarande är på väg [till domstolen]. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som överlämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse.
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: bind er inte alls vid ett löfte. Inte vid himlen, för den är Guds tron;
inte vid jorden, för den är hans fotpall; inte vid Jerusalem, för det är den stora Konungens stad.
Låt ert ja vara ett ja och ert nej ett nej! Allt utöver detta är av ondo (kommer från den onde)." [Fariséerna hade utvecklat avancerade system för att skydda sin integritet när man gav religiösa löften. I stället för att lova något inför Guds namn, svor man en ed inför jorden, Jerusalem osv. På så sätt hade man rent tekniskt inte svurit vid Guds namn och kunde därför, trodde man, bryta sitt löfte utan att bryta mot Guds bud.]
Ni ska därför bli fullkomliga (helhjärtade, göras fullkomliga, mogna), på samma sätt som er himmelske Fader är fullkomlig." [3 Mos 19:2; 5 Mos 18:13][Denna sista mening sammanfattar alla tidigare sex punkter. Gud är fullkomlig och han kräver fullkomlighet. Jesus höjer inte ribban för att sålla bort dem som inte duger. Han gör det för att vi ska inse att vi inte klarar det utan hans nåd. Författaren C. S. Lewis sammanfattar detta fint i boken "Kan man vara kristen?" där han skriver: "Ingen människa vet hur dålig hon är, förrän hon gjort mycket allvarliga försök att bli god."]
[detta] så att din gåva (allmosa) får vara i det fördolda [att din medkänsla alltid får möjlighet att ske och verka invärtes i det hemliga – gr. kryptos]. Då ska din Fader, som ser [han som alltid är vaksam på vad som finns och sker] i det fördolda, [öppet] belöna (gottgöra) dig." [Samma avslutande fras återkommer efter undervisningen om bön och fasta i vers 6 och snarlikt i vers 18. Vissa handskrifter har ytterligare några ord en to phanero (i det synliga) på alla dess tre ställen.]
"När ni ber (vill be) [tillbe, umgås och samtala med Gud] ska ni inte vara som de skenheliga (hycklarna – dvs. de som låtsas och bara utför ett skådespel). För de älskar (har en stark vänskapskärlek till) att stå och be i synagogan och i gathörnen för att människorna ska se dem [och imponeras av deras fromhet]. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
Och för oss inte in i frestelse (prövning),
    utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).
[Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Gud själv frestar ingen, utan det är den onde och vårt kött som frestar oss att synda, se Matt 26:41; Jak 1:13–14. Det är därför vi behöver vara bedjande. Däremot kan Anden föra oss in i situationer där vår tro prövas, se Luk 4:1–2.] [Senare handskrifter har en lovprisande avslutning som har likheter med 1 Krön 29:11.] För ditt är riket och makten och äran i evighet. Amen.
-
[Nu vänder Jesus sig direkt till var och en:]
För där din skatt [det du värderar högst] är, där kommer också ditt hjärta att vara. [Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att magasinera ägodelar som utgjorde investeringar inför framtiden. Ofta bestod dessa av dyrbara kläder (som mal förstörde) och konstföremål i metall (som rostade). I grekiskan är det en ordlek i vers 19–20 – verbet för att samla, thesaurizo, delar samma rot som substantivet för skatt/skatter, thesauros. På svenska skulle detta kunna åskådliggöras så här: "Samla er inte samlingar här på jorden, utan samla er samlingar i himlen."]
Kroppens lampa (ljuskälla) är ögat. [Ögat speglar hjärtats inställning.]
Om ditt öga är friskt (ogrumlat, fokuserat, generöst)
    så får hela din kropp ljus. [I ett rent hjärta med rena motiv flödar Guds ljus på alla områden, se Ef 1:18. Ordet friskt kan också betyda generöst, se Jak 1:5. Det står i kontrast till ett "sjukt" öga i nästa vers. Ett friskt öga är generöst mot andra. Ordet friskt betyder också ogrumlat och fokuserat. Eftersom vers 24 talar om att det inte går att tjäna två herrar, handlar det om att helhjärtat tjäna Gud.]
Om ditt öga däremot är sjukt (ont, avundsjukt)
    blir det mörkt i hela din kropp.
Om nu ljuset inom dig är förmörkat,
    hur djupt är då inte mörkret! [Ordet sjukt, grekiska poneros, betyder något som är fördärvat och värdelöst, men har även betydelsen ondska och avundsjuka, se Matt 20:15. Den som ser "generöst" på vad andra har och har blicken fäst på Gud blir själv tillfreds och tacksam över vad han faktiskt har, medan den som är självisk och tittar "avundsjukt" på andra förbittrar sitt inre.]
På grund (som en följd) av detta [att man inte klarar av att tjäna både Gud och mammon, se vers 24] säger jag er: Oroa (bekymra) er inte ["gå inte i bitar" – stressa inte upp er] för ert liv, vad ni ska äta eller vad ni ska dricka, inte heller för er kropp, vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? [Fil 4:6]
Om nu Gud klär gräset på marken, som i dag grönskar och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skulle han då inte kläda er? Så liten (kortvarig) tro (trofasthet, förtröstan) ni har!
Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd,
Om nu ni som är onda (dåliga, korrupta; moraliskt fördärvade) [är fulla av själslig smärta och press – som följer på all möda] förstår (har förstått) att ge era barn goda (bra) [nyttiga och glädjefyllda gåvor], hur mycket mer ska då inte er Fader i himlarna ge det som är gott åt dem som [ständigt, gång på gång] ber (frågar) honom!
Därför [eftersom er Fader i himlarna är god och generös, se vers 11]:
Allt vad ni vill att människorna ska göra för er,
    det ska ni också göra för dem. För detta är [summan av] undervisningen [Moseböckerna – Torah] och profeterna. [Denna vers har kommit att kallas 'den gyllene regeln' och är en parafras av 3 Mos 19:18 som Jesus kallar det näst största budet, se Matt 22:39. De som lyssnade till Jesu Bergspredikan måste ha känt till den store rabbinen Hillel som en generation före Jesu tid sammanfattat Moseböckernas undervisning med orden: 'Gör inte mot din nästa vad du själv hatar. Detta är hela Torah – resten är kommentarer.' Till skillnad från Hillels, Isokrates (436-338 f.Kr.) och andra grekiska retorikers versioner av den gyllene regeln, innehåller Jesu uppmaning inte något förbud. Det är stor skillnad mellan att undvika att göra ont och att aktivt sätta sig in i en annan människas situation och göra gott! Den gyllene regeln tvingar oss att handla och ställa oss frågan: 'Hur skulle jag själv vilja bli bemött?']
Gå in genom den trånga porten (gr. pyle; större port till stad eller rike, se Luk 7:12; Matt 16:18).
För bred (vid; formbar, föränderlig) är den port och
    rymlig [som ett brett landområde utan fasta gränser]
    den väg som leder till fördärvet,
och många är de som går in genom den.
För trång är den port
    och smal (hoppressad) [av det tryck som självförsakelse innebär, se Apg 14:22]
    den väg som leder till livet [Guds rika och eviga liv],
och det är få som finner den (söker och upptäcker den)."[Det krävs ingen ansträngning för att leva på världens sätt, men fostran och träning för att gå på Guds väg, se 2 Mos 18:20; 5 Mos 30:16; Ords 22:6; Ps 1:1–2, 6; 2 Tim 3:10.]
"Var ständigt på vakt mot falska profeter [människor som säger sig tala inspirerat av Gud och föra hans talan, men inte gör det]. De kommer till er klädda som lamm [i fromma yttre uttryckssätt], men i sitt inre är de rovlystna vargar [hungriga efter att plundra och förgöra].

Slagregnet kom [ovanifrån]
och vattenfloden kom [underifrån med översvämning]
och vindarna blåste
    och slog mot huset [som blev ansatt från alla håll] – och det föll, och dess fall var stort [ljudligt, överraskande – det föll ihop med ett stort brak]." [Intill platsen för Bergspredikan ligger dalgången Wadi Amud. Den sträcker sig från den högt belägna staden Safed ner till Galileiska sjön, en nivåskillnad på över 1 000 meter. Största delen av året är flodbädden torrlagd men efter kraftiga skyfall fylls den med forsande vatten. Åhörarna kunde säkert föreställa sig de två husprojekten med ett hus högt upp på en klippavsats och det andra nere på sanden i flodbädden. De såg inom sig vinterstormarna med regn, den forsande vårfloden och vindarna som slet sönder huset på sanden och svepte bort det. Sanden symboliserar ofta det som är föränderligt, mänskliga åsikter och läror. Samma stormar – prövningar på alla livets områden – slår mot både den rättfärdige och den orättfärdige. Skillnaden är att den vise inte bara hör, utan också gör det Jesus lär, se också vers 21–23. Den som väljer att bygga sitt liv och sin tjänst på Jesus, har en stadig grund både i detta livet och i evigheten.]
för han undervisade som en som hade auktoritet och inte som deras skriftlärda [som mestadels citerade andra rabbiner].
Den romerska officeren svarade: "Herre, jag är inte värdig att du kommer under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk (helt fri, återställd).
Jag är själv en man som [dagligen] står under andras befäl och har soldater under mig. Om jag säger: 'Gå!' till en av dem så går han, eller till en annan: 'Kom!' så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör detta!' så gör han det."
Men kungens barn ska bli utkastade i mörkret utanför. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordet beskriver att man rent fysiskt skakar av smärta)."
Han sade till dem: "Varför är ni rädda? Vilken liten (kortvarig) tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev helt (fullständigt) lugnt.
Männen [lärjungarna i båten, och andra människor i andra båtar, se Mark 4:36] sade förundrat: "Vem är han (varifrån kommer han, vad är det för människa)? Till och med vindarna och sjön lyder honom!" [Galileiska sjön är omgiven av berg och ligger tvåhundra meter under havsytan. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog tre meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias.]
En bra bit därifrån gick en stor svinhjord och betade. [Svinet var ett orent djur för judarna, så det är troligt att människorna som bodde här inte var judar.]
Vilket är lättast att säga: 'Dina synder är förlåtna', eller: 'Stå upp och gå?'
Gå och lär er vad detta [citat från Hos 6:6] betyder:
'Jag vill se barmhärtighet [en villighet att hjälpa dem i nöd],
    inte offer [religiösa ceremoniella riter].' För jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare." [På samma sätt som det är självklart att en doktor rör sig bland sjuka patienter, finns Jesus nära människor som insett att de inte är rättfärdiga utan vet om att de är syndare och behöver omvändelse. Lukas återgivning av samma citat klargör att det handlar om att vända sig bort från syndens väg när man tackar ja till Jesu inbjudan och vill bli hans efterföljare, se Luk 5:32.]
Jesus svarade dem: "Inte kan väl bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] sörja så länge brudgummen är hos dem? Men det ska komma en tid (dagar) när brudgummen tas ifrån dem, och då ska de fasta. [Brudgummen var en vanlig judisk metafor för Gud. Jesus identifierar sig själv som brudgummen som är med dem, precis vad namnet Emanuel betyder, se Matt 1:23.]
När han såg folkskarorna, fick han en innerlig medkänsla med dem, eftersom de var rivna (ofredade, ansatta) [av dem som skulle leda dem] och hjälplösa (slagna till marken; skingrade), som får utan herde.
Detta är namnen på de tolv apostlarna:
först Simon, som kallas Petrus,
    och Andreas, hans bror,
[sedan] Jakob, Sebedeus son,
    och Johannes, hans broder,
Ta inte med en lädersäck [med proviant och packning] för resan, inte två livklädnader, inte [ett extra par] sandaler eller stav. För arbetaren är värd sin mat [försörjning].
När ni kommer in i en stad eller by, sök noga efter vem som är värdig (lämplig, passande), och stanna där [i det huset] tills ni går vidare.
Om huset är värdigt [vilket det var om de välkomnade de två apostlarna och deras budskap], ska den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, ska er frid vända tillbaka till er.
Jag säger er sanningen, det kommer att vara lättare för Sodom och Gomorras regioner [1 Mos 19:1–29] på domens dag än för den staden. [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
och då är det inte ni som talar, utan er Faders Ande som talar genom er.
Ni ska bli hatade av alla [människor från alla kategorier och samhällsklasser, även i nära relationer] på grund av mitt namn, men den som står fast (behåller fältet, står kvar med oförminskad tro) till slutet ska bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad).
En lärjunge står inte över läraren [är inte förmer än sin mästare] och en tjänare står inte över (är inte förmer än) sin herre.
Frukta alltså inte dem [som beskyller er för att gå djävulens ärenden, se vers 25]. Det finns inget som är dolt (överskylt, mörkat) som inte ska bli uppenbarat, och ingenting gömt (hemlighållet) som inte ska bli känt. [Texten är både en varning att allt ont som gjorts ska uppenbaras, och en uppmuntran att goda saker ska bli kända.]
Men på er är till och med alla hårstrån på ert huvud räknade.
Den som är mer vän med (känner större känslomässigt band till) sin far eller mor än med mig är inte värdig mig. Den som är mer vän med sin son eller dotter än mig är inte värdig mig. [Senare i Luk 14:26 säger Jesus att man måste hata sin familj och sitt eget liv för att följa honom. I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra.]
Den som inte tar upp sitt kors och följer (håller sig till) mig, är inte värdig mig. [En lärjunge måste vara beredd på att inte bara möta hat från sin egen familj. På samma sätt som en kriminell fick bära tvärslån till sin egen korsfästelse under hån och förakt, måste en kristen vara beredd att lida, och om det krävs även dö för Jesus. Om man kompromissar med tron på Jesus för att leva ett så smärtfritt liv som möjligt innebär det att man mister livet med honom. Det går att vinna världen, men förlora sin själ, se Matt 16:26. Mitt i allt detta finns också Jesu nåd; Petrus förnekade Jesus men blev upprättad, se Luk 22:31–32; Joh 21:15–25.]
och frågade Jesus: "Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?" [Johannes förväntade sig nog att Messias skulle döma Israel och upprätta riket, vilket inte skett ännu, se Matt 3:2–12. Kanske tvivlade han på att Jesus verkligen var den utlovade Messias. Johannes egen situation låg kanske också till grund för hans frågor. Hur kunde någon som hade lovat sätta de fångna fria, se Luk 4:18, tillåta att han inte blev fri?]
Salig (lycklig, välsignad) är den som inte tar anstöt (blir sårad) av mig." [Denna varning var nog mest riktad till Johannes Döparens budbärare och folket som stod runtomkring och lyssnade. Det kan verka stötande att Jesus svarade Johannes Döparen på detta sätt. Varför grep inte Gud in med makt och härlighet och befriade Johannes från bojorna? När Gud agerar på ett annat sätt än vad människor föreställt sig kan det lätt bli en stötesten. Jesus tar upp ett exempel i skillnaden mellan Johannes och Jesu framträdande, se vers 16–19.]
Nej, vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina (lyxiga, mjuka) kläder? Nej, de med fina kläder brukar ju finnas i kungapalatsen.
Det är om honom det står skrivet:
'Se, jag sänder ut min budbärare framför dig,
    han ska bereda vägen för dig.' [Mal 3:1]
Jag säger er sanningen, bland alla dessa som har fötts av kvinnor [Job 14:1], har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen, ändå är den minste i himmelriket större än han. [En ny era med församlingens tidsålder är på väg att bryta fram. I Guds rike har nu den minste fått större privilegier än den store förelöparen Johannes Döparen.]
och om ni vill ta emot (acceptera) det, så är han den Elia som skulle komma [som Mal 4:5 förutsäger].
Vad ska jag likna den här generationen med? De är som småbarn som sitter på torgen (samlingsplatserna) och ropar till sina kamrater:
Men jag säger er: För Tyros och Sidon ska det bli lindrigare på domens dag än för er.
Men jag säger er: För Sodoms land ska det på domens dag bli lindrigare än för dig."
Ta på er mitt ok och lär [er] av mig [bli mina lärjungar], för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni (kommer ni att) finna vila (ro, vederkvickelse) för era själar [Jer 6:16],
för mitt ok är milt (väl anpassat för sitt syfte; gott, behagligt; fyllt med glädje), och min börda (packning) är lätt." [Ett ok var tillverkat av trä och lades över halsarna på två oxar som drog en plog eller vagn. Det var vanligt att man kopplade ihop en erfaren oxe med ett yngre djur. Oket symboliserar tjänande, lydnad och underkastelse. Jesus är den erfarne "dragaren" som tar den stora bördan på sig. Han är Mästaren som inbjuder oss att frivilligt och aktivt gå in under hans ok för att tjäna, lyda och underordna oss honom. Genom att koppla ihop oss med Jesus slipper vi slita och arbeta i egen kraft.]
Han gick in i Guds hus, och de åt upp skådebröden, som varken han eller hans män hade lov att äta, utan bara prästerna. [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.]
Eller har ni inte läst i undervisningen [Moseböckerna – Torah] att prästerna i templet på sabbatsdagarna bryter mot sabbaten utan att bli skyldiga till något brott? [4 Mos 28:9–10]
Men jag säger er: Här (på denna plats) ser ni det som är större än templet. [Jesus liknar sig själv vid Guds tabernakel, se Joh 2:19. Det var inte tabernaklet i sig som var heligt, utan Guds närvaro i tabernaklet. Om det var tillåtet för helgedomens tjänare att visa barmhärtighet mot Davids män i en nödsituation, och om prästerna som arbetar på sabbaten inte bryter mot sabbatsbudet, måste det också vara tillåtet för Jesu lärjungar att "skörda" och "tillreda" lite mat längs med vägen.]
Om ni hade förstått vad detta [citat från Hos 6:6] betyder:
'Jag vill se barmhärtighet [en villighet att hjälpa dem som är i nöd],
    inte offer [religiösa ceremoniella riter]', så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga.
För Människosonen är Herre över sabbaten."
Där fanns en man med en förtvinad (förlamad) hand. Eftersom de ville ha något att anklaga Jesus för frågade de honom: "Är det tillåtet att bota på sabbaterna?"
Han svarade dem [med en kort liknelse]:
"Vem av er skulle inte, om han hade ett får och det faller ner i en grop på någon av sabbatsdagarna [veckosabbaten eller en högsabbat under en högtid], gripa tag i det och dra upp det?
Allt folket (folkskarorna, vanligt folk) blev utom sig av häpnad och sade: "Kan inte detta vara Davids son?" [Den Frälsare och Messias som de väntade på.]
Om jag nu driver ut demoner med [hjälp av] Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De ska bli era domare. [När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina 'egna söner' – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han på Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13–16.]
Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.
Ni giftormars barn [sluga och med ett livsfarligt bett]!
Hur kan ni som är onda tala gott?
    För det hjärtat är fullt (flödar över) av, det talar munnen.
För på samma sätt som profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. [Jesu död då han lades i en grav, i jordens inre, och hans uppståndelse på tredje dagen har sin skuggbild hos Jona som var i fiskens buk tre dagar och tre nätter innan han kastades upp på land, se Jona 2:1–10. Det är intressant att Jesus så explicit uttrycker att detta är det enda tecken de ska få. I judisk terminologi börjar dygnet alltid på kvällen, se 1 Mos 1:5, 8, 11–13. Matteus är noga med att citera ordagrant från Jona med "tre dagar" följt av "tre nätter". Den profetiska skuggbilden passar fint in om dagen då Jesus hänger på korset, från klockan nio till tre då han dör, räknas som den första av de tre dagarna. Uttrycket "tre dagar och tre nätter" behöver inte betyda precis på sekunden 72 timmar. Bibeln redogör ju inte exakt när Jesus uppstår, bara att graven är tom vid gryningen på den första veckodagen, söndagen, se Matt 28:1–10.
    Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan, se 3 Mos 23:5–14. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. Det skulle varit ett tydligt Jona-tecken!]
går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte."
Men han svarade den som berättat det för honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?"
Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och syster och mor."
När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden längs med vägen. [Det grekiska ordet för väg kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord. Dessa blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
Det som såddes på stenig mark (med bara ett tunt jordlager) är den som hör ordet och på en gång tar emot det med glädje.
Trots det har det inte fått slå rot inom honom, och han håller bara ut en tid. Så fort han möter lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.
Det som såddes bland törnena är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. [Grundordet för törne är extremer. Det finns en koppling till läror som ensidigt betonar en enda sanning, se Matt 7:15–17.]
Men det som såddes i den goda jorden är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."
Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket (kungaväldet från himlen) är som ett senapskorn som en man tar och sår i sin åker.
Det är det minsta av alla frön [som vanligtvis planterades i landet], men när det har växt upp är det större än alla trädgårdsväxter och blir ett träd, så stort att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket är som jästen (surdegen) som en kvinna gömmer (blandar, gr. enkrypto) i tre mått (gr. saton – motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] tills dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen]." [Det finns flera olika tolkningar av dessa två liknelser. Den första och uppenbara är att Guds rike växer, både som ett senapskorn och som en deg. Ser man till sammanhanget så är dessa två liknelser inbäddade mellan liknelsen om "ogräset och vetet" och dess förklaring. Huvudtemat i den liknelsen är att det finns ett falskt vete som tillåts växa parallellt med det äkta. Det finns alltså människor som kallar sig kristna men inte är det. Jesus säger i vers 41 att i tidsålderns slut ska änglar samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet. I ljuset av den förklaringen och att ordet "träd" används om senapsbusken, kan senapskornet stå för en falsk oproportionerlig tillväxt. De yttre delarna av trädet långt från stammen blir t.o.m. hem för fåglar som tar bort Guds ord från människor, se vers fyra. Detta kan symbolisera yttre attacker mot Gudsriket. I Hesekiel och Daniel finns liknelser där fåglarna i trädet beskriver människor i ett rike, se Hes 17:23; 31:6; Dan 4:12–21. Appliceras den tolkningen blir den konsekvent med att både goda och onda människor sås in i riket, se vers 38. Surdeg är genom hela Bibeln en bild på falska läror och i så fall förutsäger Jesus att det kan smyga sig in villoläror som sprider ondska inifrån. Jesus varnar för fariséernas och saddukéernas surdeg som är deras felaktiga lära, se Matt 16:6–12. Fariséerna levde inte som de lärde och saddukéerna var en privilegierad välbärgad elit som hade missförstått både Skrifterna och Guds kraft, se Luk 12:1 och Matt 22:29. Tre mått mjöl för tankarna till 1 Mos 18:6 där just en kvinna, Sara, bakar bröd av tre mått mjöl inför Herrens besök hos Abraham. Genom både den judiska och kristna historien står det osyrade brödet för äkta gemenskap med Gud. Inför den judiska påsken städar man ur all jäst ur husen, se 2 Mos 12:15, och i den kristna nattvarden har brödet en central betydelse. Att då den som är ansvarig för att baka brödet "gömmer" in jäst som förstör gemenskapen med Gud är allvarligt.]
Han svarade [och förklarar liknelsen från vers 24–30]:
"Den som sår den goda säden
    är Människosonen.
Åkern
    är världen. Den goda säden
    är Guds barn (rikets söner). Ogräset
    är ondskans barn (den ondes söner).
    [Det kommer att finnas onda människor som kallar sig 'kristna', se vers 41.]
Ovännen som sådde det
    är djävulen. Skörden
    är tidsålderns slut (fulländning). Skördemännen
    är änglar. [Gr. angelo som betyder budbärare, syftar antagligen på Guds änglar som han ska sända ut, se vers 41.]
På samma sätt som ogräset [som liknar det äkta vetet] samlas ihop och bränns upp i eld, så ska det vara vid tidsålderns slut.
och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'rent fysiskt skaka av skräck').
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna enskilt:] "Himmelriket (Guds kungavälde, som finns överallt där hans vilja sker) är som en dyrbar skatt som blivit gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje [över upptäckten] går han och säljer allt han äger och köper den åkern."
"Himmelriket (Guds kungavälde) kan också liknas vid en köpman (en resande uppköpare) som söker efter dyrbara pärlor.
"Himmelriket (Guds kungavälde från ovan) kan också liknas vid ett dragnät som kastas i sjön och fångar fiskar av alla sorter.
"På samma sätt ska det vara vid tidsålderns (den här tidsepokens) slut. Änglarna ska gå fram och separera de onda från de rättfärdiga,
och kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'så fylld av skräck att man rent fysiskt skakar av rädsla')." [Jesus lär att mitt i församlingen finns både äkta kristna och sådana som aldrig tagit emot Jesus som sin Herre. Det räcker inte med att tillhöra en församling, göra goda gärningar – det handlar om att känna Jesus.]
Då sade han till dem: "Varje skriftlärd [expert i Gamla testamentet] som blir en lärjunge för himmelriket (Guds kungavälde från ovan), han måste bli som en husbonde (en välbärgad man, familjefar) som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt." [En förkunnare av evangeliet som har accepterat Guds kungavälde och ställt sig under kungen Jesus och låter hans befallningar råda, ska generöst och fritt dela med sig av gamla sanningar men i nya former, med nya illustrationer så att det går att applicera Guds ord. Frasen "nytt och gammalt" kan också vara ett judiskt uttryck som helt enkelt betyder "ett stort överflöd", dvs. att han har stor kunskap i Guds ord.]
Är inte detta hantverkarens son? [Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare. Josef var antagligen en byggnadsarbetare som jobbade både med trä och sten.] Heter inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas?
Hans systrar, är de inte alla [gifta och bor] här med oss? Varifrån har han fått allt detta?"
De tog anstöt (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Jesus sade till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)."
Han sade till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom."[I uttrycket "vid samma tid" används inte gr. chronos som är sekventiell tid utan kairos som har mer fokus på själva händelsens innehåll än exakt när den inträffar. Matteus evangelium är mer en tematisk sammanställning än en kronologisk berättelse. Temat här är att på samma sätt som de i Nasaret hade en fel bild av vem Jesus var i föregående kapitel, Matt 13:54–58, hade även Herodes en felaktig bild av Jesus. I nästa stycke kommer bakgrunden till varför han trodde Jesus var Johannes Döparen.]
När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat."
De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.
När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be. [Folket ville med våld göra honom till kung, se Joh 6:15. Att Jesus var tvungen att så bestämt skicka i väg lärjungarna, antyder att de också dragits med i folkets önskan att starta en politisk revolution mot romarna. Anledningen till att de kommit hit var att Jesus sökt en enslig plats för att vara i stillhet och bön efter nyheten om hans släkting Johannes Döparens död, se vers 13.] Det blev kväll och han var fortfarande kvar där själv. [Jesus hade nu varit i bön i flera timmar och fortsätter vaka och be hela natten fram till fjärde nattväkten, se vers 25.]
Skeppet var nu mitt på sjön (ordagrant "många stadier från land", en stadie är omkring 190 meter) och kastades hit och dit av vågorna, för de hade motvind.
När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sade: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla.
Men på en gång började Jesus tala med dem och sade: "Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda." [Frasen "Jag Är" är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se 2 Mos 3:14.]
Petrus svarade honom och sade: "Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet."
De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: "Du är verkligen Guds Son!"
Låt dem vara (bry er inte om dem)! De är blinda ledare för blinda. Om en blind leder en blind faller båda i gropen."
Jesus sade:
"Är ni också [indoktrinerade i samma tänkesätt som fariséerna och] utan förstånd (oförmögna att dra egna slutsatser)? [Jesus uppmanar sina lärjungar att använda sitt intellekt.]
Det är detta som gör människan oren. Men att äta utan att ha tvättat händerna, det orenar inte människan."
Jesus svarade henne: "Det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt tamhundarna (de små hundarna)."
De som hade ätit var 4 000 män, förutom kvinnor och barn.
Jesus kom till området kring Caesarea Filippi. [Ett hedniskt område norr om Galileen. Här finns ett av källflödena för Jordanfloden, med utsikt över en brant klippvägg med grottor där bl.a. avguden Pan tillbads. Den största grottan kallades i folkmun helvetets port och ansågs vara en portal till dödsriket.] Jesus frågade sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?"
Han sade till dem: "Men vem säger ni att jag är?"
Simon Petrus svarade och sade: "Du är den Smorde (Messias, Kristus), den levande Gudens son."
Då svarade Jesus honom: "Salig (lycklig, välsignad) är du, Simon, Jonas son. Kött och blod (någon människa) har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.
Jag säger dig, du är Petrus [gr. Petros – en liten sten], och på denna klippa [gr. Petra – en stor massiv klippa, precis som den strax utanför Caesarea Filippi] ska jag bygga min församling, och dödsrikets (Hades) portar ska inte stå emot den. [Det är troligt att Jesus pekar på den klippa som de står intill, och på ett praktiskt sätt illustrerar att församlingen är som en stad på ett berg, Matt 5:14, högt över all ondska. Området här vid foten av berget Hermon har ofta förknippats med ockult verksamhet. Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. kallar området "ormens plats". Den verkliga fienden och kampen blir snart tydlig här när Satan försöker influera Petrus att tillrättavisa Jesus och hindra hans lidande, död och uppståndelse, se vers 23.]
Jag ska ge dig nycklarna till (auktoritet att stänga och öppna) det himmelska kungariket, allt du binder (förbjuder att ske) på jorden, ska redan vara bundet (förbjudet att ske) i himlen. Allt du löser (tillåter att ske) på jorden, ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen." [I Bibelns bildspråk betecknar "nycklar" mandat och fullmakt. Lösa och binda var termer som användes av de skriftlärda när man beslutade vad som var rätt och fel i olika situationer. I Matt 5:19 använder Jesus samma grekiska ord för "lösa" när han talar om att "upphäva" ett bud. Jesus upprepar snart frasen "binda och lösa" igen när han undervisar alla tolv lärjungarna, se Matt 18:18. Där handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se Matt 18:17.]
Sedan gav han en strikt order till lärjungarna att inte berätta för någon att han var Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Då tog Petrus honom avsides (för att samtala privat). Han tillrättavisade Jesus skarpt och sade: "Må Gud bevara dig, Herre! Detta får inte hända dig."
Men Jesus vände sig om [mot och inom hörhåll för lärjungarna, se Mark 8:33] och sade till Petrus: "Gå bort (bakom mig, ur min åsyn), Satan [titel på djävulen som ordagrant betyder motståndare eller åklagare]. Du är ett hinder för mig (en stötesten, du vill få mig på fall), för du tänker inte Guds tankar utan mänskliga tankar (du har inte Guds perspektiv)."
"Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Några av dem som står här kommer inte att möta döden förrän de har sett Människosonen komma i sitt rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Matt 17:1–8. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus ber dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
Då började Petrus tala, och sade till Jesus: "Det är underbart (gott, ärofyllt) att få vara här! Om du vill så ska jag göra tre hyddor. En åt dig, en åt Mose och en åt Elia." [I Luk 9:33 står det också att "Petrus inte visste vad han sade." Det är möjligt att han anknyter till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40–42.]
Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se 2 Mos 13:21–22; 40:34–38; 1 Kung 8:10–13.] En röst från molnet sade [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min älskade (enda) son, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom."
Då svarade Jesus [och riktar sig till folkskaran och lärjungarna]: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" [Han vänder sig nu till pojkens far och säger:] "För hit honom till mig."
Petrus svarade: "Av andra." Jesus sade till Petrus: "Sönerna går alltså fria.
[Detta är det fjärde av Jesu fem tal som Matteus har med i sitt evangelium.] Ungefär samtidigt [som Jesus har pratat med Petrus om att de ska betala tempelskatten på ett övernaturligt sätt, se Matt 17:25–27] kom [de andra] lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är alltså störst (har högsta rang; är viktigast) [i jämförelse med andra] i himmelriket (himlarnas kungarike)?" [Utifrån parallellstället i Mark 9:33 frågar Jesus dem vad de pratat om på vägen. Svaret dröjer men till sist erkänner de förläget att de diskuterat vem som var störst. Den här gången gällde det särskilt Petrus ställning i förhållande till de andra lärjungarna. Den inbördes rangordningen var ett återkommande samtalsämne. Det tas upp igen i Matt 20:20–28 och precis innan Jesu död i Luk 22:24. Hela stycket från vers 2 fram till 18 är Jesu svar på frågan vem som är störst. Den störste i himmelriket är som ett svagt och sårbart litet barn som behöver Faderns beskydd.]
Den som därför ödmjukar sig [skulle böja sig och inta en lägre position] som det här lilla barnet, han är störst (ordagrant: den större) i himmelriket (i himlarnas kungarike). [Ett litet barn är helt beroende av sina föräldrar för sin överlevnad. Stor i Guds rike är den som ödmjukar sig inför Gud och sätter sin tillit till honom.]
Ve dig värld (ett starkt uttryck av sorg och ett fördömande av världen) för dina snaror (fällor, frestelser och påverkan för att få människor på fall, synda och missa målet). Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den människa genom vilken de kommer. [Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra men fördömer också dessa handlingar.]

Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
    hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
    än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.
Om ditt öga förleder dig [att se på något som frestar dig att synda],
    så riv ut ögat och kasta bort det.
Det är bättre för dig att gå in i livet enögd
    än att ha två ögon och kastas i det brinnande Gehenna (helvetet). [Jesus lär inte ut självstympning, utan talar om att det är nödvändigt att ta bort sådant som förleder oss, även om det är kärt för oss.]
På samma sätt är det också vår himmelske Faders vilja att inte någon av dessa små [en Jesu efterföljare, se vers 10] ska gå förlorad."
Och om han inte skulle bry sig om att lyssna till dem [och uppmärksamt ta till sig deras sunda förmaningar], så berätta för församlingen. [Tvistefrågan blir nu offentlig.] Men om han inte ens skulle bry sig om att lyssna till församlingen, så betrakta honom som en hedning eller en tullindrivare.
[Associera dig inte med honom, men älska honom, se Gal 6:1–2; 2 Thess 3:14–15; 2 Kor 2:5–11.]
Jag säger er sanningen:
Allt ni binder (skulle förbjuda ske) på jorden
    ska vara bundet (ska ha förbjudits ske) i himlen.
Allt ni löser (skulle tillåta ske) på jorden,
    ska vara löst (ska ha tillåtits ske) i himlen. [De skriftlärda använde termerna binda och lösa när man beslutade om vad som var rätt och fel i olika situationer. Något 'bundet' var förbjudet, medan något 'löst' var tillåtet, se Rom 7:2. Här handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se vers 17. Församlingen ska göra allt för att lösa konflikter mellan människor. När en inblandad part väljer förlåtelsens och upprättelsens väg, blir personen 'löst'. På motsvarande sätt 'binds' den som inte vill omvända sig i sina synder. Direkt efter detta, i vers 19–20, talar Jesus om vikten av att stå enade i bön. Ett beslut måste först vara bundet eller löst i himlen, innan det verkställs här på jorden.]
För där två eller tre är församlade i (in mot) [har samlats med syftet att ära] mitt namn – där är jag mitt ibland dem." [Frasen "i mitt namn" har på grekiska med den ovanligare prepositionen eis (in/mot/för). Innebörden blir då att om så bara två trossyskon gemensamt vill nå fram till Jesus – målet för deras hjärtans enhet – står löftet om hans närvaro fast. Här bör det först och främst tolkas utifrån sammanhanget före (vers 15–18) och efter (vers 21). Uttrycket "två eller tre" upprepas från vers 16, där det andra steget i konflikthanteringen beskrivs (efter Skriftens princip om vittnesmål, se 5 Mos 19:15). I vers 19 används ordet pragma, vilket pekar på att det handlar om en sakfråga/tvistefråga (1 Kor 6:1). Det är som om Jesus verkligen vill understryka möjligheten till detta nådesteg – att han genom sin närvaro vill bekräfta och välsigna när troende reder ut en konflikt, redan innan det eskalerar till att behöva involvera hela församlingen.]
Och han fortsatte:
"Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru,
    och de två ska bli ett (vara förenade, oskiljbara). [Citat från 1 Mos 2:24.]
De är inte längre två utan ett.
Det Gud har fogat (limmat, fäst) samman ska människan alltså inte skilja åt (separera)."
[Det är inte bara fariséerna som blir förvånade över Jesu svar.] Lärjungarna sade: "Om detta är mannens ställning gentemot hustrun [om det är så höga krav för att tillåta en skilsmässa, se vers 3 och 9], då är det bättre att inte gifta sig alls."
[Det finns tre kategorier:]
    [Medfödd:] Det finns de som är födda eunucker. [Fysiskt eller psykiskt oförmögna till äktenskap.]
    [Påtvingad:] Andra har blivit eunucker (kastrerade) av människor. [Bokstavligt, men även bildligt, av olika orsaker inte gift sig.]
    [Frivillig:] Andra har själva valt att bli eunucker [avstå från äktenskap] för himmelrikets skull.
Den som kan får acceptera detta." [Jesus förutser att inte alla kan förstå att äktenskapet inte är för alla. Jesus betonar dock att det är relativt få som är kallade att leva i celibat, det är en särskild kallelse. Det var ju Gud som såg på den syndfria människan och sade att det inte var gott att vara själv, se 1 Mos 2:18. Paulus som förespråkade att den som hade den särskilda kallelsen skulle förbli ogift i 1 Kor 7:24–28, sade också att det var en demonisk lära att förbjuda äktenskap, se 1 Tim 4:1–3.]
Då sade Jesus: "Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de."
Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig [och verkligen älska din nästa som dig själv som mannen hävdade att han gjorde, se vers 19], gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." [För en sådan yttre handling skulle det behövas en inre förvandling. Jesus visste var mannens hjärta och skatt fanns: i hans rikedom, se Matt 6:21.]
När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, för han hade många ägodelar (ägde mycket jord och mark).
Igen säger jag er, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." [Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i himmelriket, om inte Gud griper in, se vers 26. Kamelen används även i liknelsen om att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades "nålsögat", men det finns inga belägg för att en sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
Men Jesus såg på dem och sade [svarade sedan]: "För (nära intill; bland – gr. para) människor är detta omöjligt [mänsklig styrka och rikdedom kan inte frälsa, se vers 25], men för (nära intill; hos) Gud är allt möjligt (alla saker/ting möjliga)." [Den grekiska prepositionen para beskriver någon/något som är alldeles intill, hos, bland eller jämsides med. Se även Mark 10:27; Luk 1:37; 18:27.]
Då svarade Petrus och sade: "Se, vi har lämnat allt för att följa dig [i motsats till den rike unge mannen, se vers 22], vad kommer vi att få?"
Många som [nu] är de första ska bli de sista, och många som [nu] är de sista ska bli de första." [Nästa stycke, Matt 20:1–16, förklarar detta påstående om "de första" och "de sista" genom en liknelse med vingårdsarbetare som alla får samma lön oavsett när på dagen de började arbeta.
    Vers 29 att "försakat barn" måste ses i sitt sammanhang. Det kan betyda att man väljer att inte gifta sig och skaffa barn för himmelrikets skull, se vers 12. Är man däremot gift har Jesus nyss talat om äktenskapet och barnens höga värde, se vers 5 och 13. Ett av kraven för att bli en församlingsledare är att man tar hand om sin egen familj, se Tit 1:5–9; 1 Tim 3:1–13. Så versen kan inte tala om att lämna sina barn vind för våg för evangeliets skull! Det var Petrus som sade att han lämnat allt för att följa Jesus, till skillnad från den unge, och antagligen då också ogifte, rike mannen, se vers 27. Jesu svar riktar sig främst till Petrus. Han var antagligen den äldste av de tolv lärjungarna och den enda av dem som vi med säkerhet vet var gift. Lärjungaskapet innebar att han faktiskt under perioder kom att lämna sin familj. Samtidigt ser vi Jesu omsorg om honom. När Petrus kallas får han en väldig fiskfångst som gör att familjen är väl försörjd, se Luk 5:6. Jesus väljer också att låta Petrus hus i Kapernaum bli missionsbasen i Galileen och därigenom ge Petrus mycket tid hos sin familj. När barnen är äldre följer Petrus hustru med på missionsresorna, se 1 Kor 9:5.]
[Jesus berättar en liknelse för att illustrera påståendet i Matt 19:30: "De första ska bli de sista, och de sista ska bli de första." Gud liknas vid en vingårdsägare som hyr in säsongsarbetare för att bärga in druvskörden.] "Det himmelska kungariket kan liknas vid en landägare (storbonde, familjefar), som tidigt på morgonen [i gryningen vid sextiden] gick ut för att leja arbetare till sin vingård.
Han sade till dem: 'Gå in i min vingård ni också, och ni ska få rimlig betalning.' Så de gick dit.
De svarade honom: 'Därför att ingen har anställt oss.' Han sade till dem: 'Gå in till vingården ni också.'
Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller är ditt öga förmörkat av ondska [är ditt hjärta fyllt med ondska och avundsjuka] för att jag är god (generös)?' [Jesus använder inte det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 22:12 och Matt 26:50. Vid båda dessa tillfällen visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
Så ska de som [nu] är de sista [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista."
Då sade han: "Ni ska dricka min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som min Far har förberett dem till." [Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att "dricka bägaren" är en bild på att gå igenom lidande, se Ps 75:9; Jes 51:17. Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se Apg 12:2; och Johannes deporterades till ön Patmos, se Upp 1:9. En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se Luk 22:24–27.]
Så ska det inte vara hos er, utan den som vill vara stor bland er ska vara er [de andras] tjänare (gr. diakonos),
och den som vill vara främst bland er ska vara er [de andras] slav,
När han kom in i Jerusalem kom hela staden i rörelse (i upplopp, skakades), och man frågade: "Vem är detta?"
Folket svarade: "Detta är profeten Jesus, från Nasaret i Galileen."
Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?"
    De överlade med varandra (diskuterade mellan sig): "Om vi svarar: 'Från himlen', svarar han: 'Varför trodde ni då inte på honom?'
[Jesus fortsätter att tala till översteprästerna och folkets äldste och ger ännu en liknelse följd av en fråga:] "Lyssna till en annan liknelse:
En husbonde (en välbärgad landägare, familjefar) planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1–7]. Han byggde en mur kring den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut vingården till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort.
Men när vinodlarna fick se sonen sade de till varandra: 'Här har vi arvtagaren. Kom, vi dödar honom så får vi hans arv.'
Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22–23]:
Stenen som husbyggarna förkastade
    har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
    och underbar är den i våra ögon. [Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
Sedan sade han till sina tjänare: 'Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan].
Då sade kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant "rent fysiskt skaka av skräck").
[Jesus avslutar med ett ordspråksliknande uttryck:] Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda [har valt att tacka ja]."
De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
    De sade: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika.
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.] Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom:
Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun.
Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne." [Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12–58.]
Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.]
'Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!"
Detta är det stora [det största] och första (främsta, viktigaste) budet.
och sade: "Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?"
    De svarade: "Davids son."
Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?"
[Jesus skiftar nu fokus, från att ha talat om de skriftlärda och fariséerna, till att vända sig direkt till folkskarorna (vid templet) och till sina lärjungar, se vers 1.] Men ni ska inte låta er kallas rabbi [inte låta människor sätta er på en sådan piedestal],
    för en är er Lärare – och ni är alla syskon (gr. adelphoi).
Och kalla inte någon [här] på jorden er fader [titel på patriarkerna och tidigare lärofäder],
    för en är er Fader – han som är i himlen.
Inte heller ska ni låta er kallas läromästare (ledare, guide, vägledare),
    för en är er Läromästare – den Smorde (Messias, Kristus).
    [Här är enda gången gr. kathegetes används i NT, vilket idag skulle motsvara titeln professor.]
Men den störste (ordagrant: den större) bland er,
    ska vara er [de andras] tjänare [gr. diakonos]. [Matt 20:26–28]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan],
    ni blinda ledare. [Här används inte hycklare utan blind ledare, samma språkbruk som i Matt 15:14.] Ni säger: Om någon svär vid templet, betyder det ingenting. Men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden vid sin ed.
Ni blinda dårar, vad är större (mer värt), guldet eller templet som helgar guldet?
Ni säger också: Om någon svär vid altaret, betyder det ingenting. Men om någon svär vid gåvan på altaret, då är han bunden vid sin ed.
På samma sätt är det med er, ni ser ut att vara rättfärdiga [osjälviska och rena] inför människorna, men inuti är ni fulla av hyckleri (skådespel) och laglöshet (ondska). [Kontrast till dem som 'medlar till fred' i Matt 5:9.]
och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. [Vid foten av Olivberget i Kidrondalen finns flera gravmonument kvar från Jesu tid. De har haft olika namn under olika tidsperioder och i dag kallas de tre mest kända Absaloms, Sakarias och Jakobs grav. Det är intressant att just namnet Sakarias nämns i vers 35. Det är inte otroligt att det är dessa gravmonument som fariséerna just då byggde, och som Jesus refererar till när han uttalar dessa ord i tempelområdet, bara ett par hundra meter därifrån.]
Genom att säga detta vittnar ni mot er själva att ni är söner till dem som mördade profeterna.
Jesus satt sedan på Olivberget [en och en halv kilometer öster om Jerusalem, varifrån man ser ut över hela Jerusalem och templet som de nyss lämnat]. Då kom lärjungarna [brödraparen Petrus och Andreas, och Jakob och Johannes, se Mark 13:3] fram till honom enskilt (för att samtala privat med honom) och frågade:
    - När ska allt detta ske [templets förstörelse, se vers 2]? - Vilket tecken ska markera
        
        din återkomst
        
        och tidsålderns slut?

[Resten av kapitel 24 och hela kapitel 25 är Jesu svar på dessa två frågor.]
Många ska komma i mitt namn och säga: 'Jag är den Smorde (Messias, Kristus)', och de ska förleda många (föra in många på fel väg). [Många religioner och falska messiasgestalter är det första tecknet.]
[Det kommer att bli politisk oro:]
Ni kommer att höra (gr. akouo) om krig och rapporter (rykten, nyheter, hot; ordagrant: hörande – gr. akoe) om krig.
    Se till att ni inte blir skrämda (överraskade, oroade),
    för detta måste ske, men det är inte slutet.
Folk (etniska folkgrupper) ska resa sig mot folk,
    och kungarike mot kungarike. [Även tecken i naturen:]
Det ska bli:
    hungersnöd (matkris; skördar som slår fel)
    och jordbävningar [havsstormar, tsunamivågor] på olika platser.
    [Vissa manuskript har även med ordet epidemier här, ordet finns i Luk 21:11.]
[Förföljelse av kristna:]
Då ska man utlämna (förråda) er åt lidande (förföljelse; till att bli misshandlade) och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.
För då ska det bli en stor nöd (gr. thlipsis megale – ett stort betryck) [en stor vedermöda, ett väldigt lidande och press], vars like aldrig (inte) har förekommit från världens början till denna dag, och verkligen inte heller ska förekomma (aldrig heller skulle ske) [igen].
Om man säger till er: 'Han är i öknen,' så gå inte dit, eller: 'Han är i de inre rummen,' så tro det inte.
För liksom blixten går ut från öster och syns i väster, så ska Människosonens ankomst vara. [Lika plötslig och synlig för alla över hela jorden kommer Jesu andra tillkommelse att vara.]
Där det är en död kropp, där samlas örnarna (gamarna)." [Detta ordspråk är baserat på Job 39:29–33, poängen är att man på långt håll kan se örnar, eller gamar som ordet också kan betyda, cirkla runt sitt byte. När Jesus kommer tillbaka kommer man att se det på långt håll och det blir uppenbart. Versen innan använder liknelsen med en blixt som är synlig för alla, se vers 27. Bilden av ett kadaver talar också om död och svåra tider, vilket kännetecknar vedermödans slut. Den döda kroppen kan också vara en bild på Jesus och örnarna, hans efterföljare som samlas kring honom. Jesus själv använder liknande bildspråk tidigare, se Joh 6:49.]
När ni ser allt detta [alla dessa tecken beskrivna i Matt 24:1–26] vet ni på samma sätt att han är nära, att han står precis vid dörren [redo att komma].
Som det var i Noas dagar, så ska det vara vid Människosonens återkomst.
Dagarna före floden levde människorna precis som vanligt [fullt upptagna med sina liv], de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken,
de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så ska Människosonens ankomst vara.
Då ska två män vara ute på åkern, en tas med och en lämnas kvar.
[Nu följer tre liknelser som alla handlar om tjänare som väntar på sin herres ankomst. De riktas till troende som väntar på Jesu återkomst. Budskapet är att vara sysselsatt med uppdraget, vara brinnande och vara en trogen förvaltare.] "Vem är den trogne och kloke (förståndige, andligt klarsynte) tjänare som hans herre har utsett att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid?
och hugga ner honom och låta honom dela lott med hycklarna (som bara spelar ett skådespel). Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'rent fysiskt skaka av skräck')."
Fem av dem var dåraktiga (tanklösa, ogudaktiga) och fem var visa (förståndiga, andligt klarsynta).
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Den som hade fått en talent kom fram och sade: 'Herre, jag har lärt känna dig som en hård (grym, oresonlig) man, som skördar där du inte sått, och samlar in där du inte strött ut.
Kasta ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant att rent fysiskt skaka av skräck)."
[Här är anledningen, motiveringen till mitt beslut:]
Jag var hungrig, och ni gav mig att äta.
Jag var törstig och ni gav mig att dricka.
Jag var en främling (okänd, ny i ett sammanhang)
    och ni bjöd in mig (var gästfria mot mig, bjöd in mig att bli en del i ert sociala umgänge).
jag var naken (iklädd bara underkläder) och ni klädde mig.
Jag var sjuk (svag, sängliggande) och ni besökte (brydde er om, hjälpte) mig.
Jag satt i fängelse, och ni kom och besökte mig.'
Jag var en främling och ni välkomnade mig inte.
Jag var naken och ni klädde mig inte.
Jag var sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.'
Han svarade: "Gå in i staden och säg till en man där: 'Mästaren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden (pesach) i ditt hus med mina lärjungar.' "
Då blev de djupt sårade (ledsna) och började fråga honom en efter en: "Det är väl inte jag, Herre?"
Människosonen ska gå bort, exakt som det står skrivet om honom, men ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den människa som det sker genom! Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född."
Judas, som skulle utlämna (förråda och överlämna) honom, sade: "Rabbi, det är väl inte jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det." [I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18–30.]
Medan de åt, tog Jesus ett bröd och när han hade välsignat det, bröt han det och gav det till lärjungarna och sade: "Ta emot, ät, detta är min kropp!"
för detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse (befrielse från synder).
Sedan sade han till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna här och vaka [håll er vakna och be] med mig!"
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22–23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill."
När Jesus kom tillbaka fann han dem sovande igen. Deras ögon var så tyngda av sömn.
Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken, och sagt: "Den som jag hälsar genom att kyssa är det, grip honom."
Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sade: "Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son."
Vad säger ni?"
    De [översteprästerna som var samlade i Stora rådet] svarade: "Han förtjänar döden."
och sade: "Profetera för oss, den Smorde (Messias, Kristus)! Vem var det som slog dig?"
[Matteus målar upp två händelser som sker parallellt. Samtidigt som Jesus förhörs inne i ett av rummen av de högsta judiska ledarna och bekänner sig som Guds Son, får Petrus några enkla frågor av en ringa tjänsteflicka, och han förnekar Jesus.] Petrus satt ute på gården [och värmde sig vid en eld tillsammans med husets tjänare och tempelvakter, se Joh 18:18]. En av tjänsteflickorna kom fram till honom och sade: "Du var också med Jesus från Galileen."
Han gick ut mot porten [huvudingången till Kaifas hus]. Där såg en annan kvinna honom, och hon sade till dem som stod där i närheten: "Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret."
En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sade: "Visst är du också en av dem. Det hörs på dialekten (talet)." [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
Översteprästerna tog pengarna och sade: "[Vad ska vi göra?] Det är inte tillåtet att lägga dem i [den heliga] offerkistan, eftersom det är blodspengar."
[Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.] Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)."
När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak."
När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33],
Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:
"Detta är Jesus [från Nasaret],
    judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
och sade: "Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!"
"Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom!
Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son."
Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?" [Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av "Min Gud, min Gud" beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 "Du bönhör mig" och Guds ingripande i den sista delen med den avlutande raden i Ps 22:32 "han har gjort det" som harmoniserar med Jesu sista ord på korset "det är fullbordat", se Joh 19:30.]
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sade: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde.
Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Joses mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakob och Johannes mor Salome]. [I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se Mark 15:40. Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se Joh 19:25.]
Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.
Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus
Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." [Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till "översteprästerna och de äldste", men här är det "översteprästerna och fariséerna" som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om "Jonas tecken", se Matt 12:38–40; Matt 16:1–4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.
    De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, efter­som han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är "dagen efter" någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på Pesach den 14 Nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15 Nisan.
    För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]
Hans utseende (form, yttre) var som ett ljussken (en blixt, en lysande stjärna), och hans kläder vita som snö,
Han är inte här, för han är uppstånden precis som han sade! Kom hit (följ med) och se platsen där han låg!
och lär (instruerar) dem att hålla (bevara) [noggrant lyssna på] allt som jag har befallt er. Och se (lägg märke till) [kom ihåg], jag är med er alla dagar till tidens slut (tidsålderns fullbordan)." [Huvudbudet att "göra lärjungar" föregås av att först ha gått ut och följs sedan av uppdraget att döpa nya lärjungar och träna de troende. I Jesu uppmaning står alla verb i aktiv form, vilket visar att detta alltid är aktuellt – ända tills Jesus kommer åter.]

Vilket år och vilken veckodag dog Jesus?
Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog.
    Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag sista måltiden ägde rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot Joh 13:1 och Matt 26:17 som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock Mark 14:12; Luk 22:7–8. Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se Kol 2:17. Vad det gäller traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller.
    Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller Nisan 14 på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag.
    År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e Nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån Matt 2:1; Luk 3:1–2, 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i Mark 11, och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet klockan tre på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skugg­bilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven. Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!

Markusevangeliet (4)

Johannes var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet [vilket ger associationer till tidigare profeter som t.ex. Elia, se 2 Kung 1:8]. Han levde av gräshoppor och vildhonung. [Johannes livsstil stod i stark kontrast till många av de religiösa ledarna som levde i lyx. Gräshoppor och vildhonung var vanlig mat i ökenmarken.]
Han predikade: "Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar [som var en slavs syssla].
Då kom en röst från himlen: "Du är min älskade son, jag har min glädje i dig (du är den utvalde, ende)." [Jes 42:1]
Han var i öknen under fyrtio dagar och prövades (frestades, testades, utvärderades ständigt, gång på gång) av Satan (motståndaren). Han levde bland de vilda djuren [schakaler, vargar, hyenor, leoparder], och änglarna betjänade honom (ständigt, gång på gång). [Det hebreiska ordet för öken är "midbar" och det betyder bokstavligt översatt "ordets plats". I Matt 4:1–11 och Luk 4:1–13 beskrivs hur Jesus frestas att förvandla stenar till bröd, kasta sig ner från templet och tillbe djävulen. I varje instans svarar Jesus med det skrivna ordet.]
När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon [som senare kallas Petrus, se Mark 3:16] och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. [Ordet "kasta sina nät" beskriver hur de i full aktivitet kastar näten först på ena sidan och sedan på andra. I Lukas mer detaljerade skildring beskrivs också hur de fiskat hela natten utan något resultat, se Luk 5:5. Kanske försökte de få någon fångst genom att fiska längs med stranden efter den misslyckade natten.]
De häpnade (blev helt överväldigade, förvånade) över hans undervisning, för han undervisade med auktoritet (makt) och inte som de skriftlärda [som mestadels bara citerade andra tidigare rabbiner].
Just då i synagogan fanns en man som var besatt av en oren ande, och på en gång började han skrika:
"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är – Guds helige!"
De blev alla förfärade (på gränsen till skräckslagna) och började fråga varandra (begära svar av varandra): "Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom."
tills hela staden [Kapernaum] hade samlats utanför dörren.
Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Det fortsatte att komma folk till honom från alla håll. [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se också Mark 1:34; 3:12; 5:43; 7:36; 8:26, 30; 9:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra honom till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och sensation kring Jesus tvingar honom att dra sig undan till öde platser.]
Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kapernaum [där han bodde i Petrus hus]. Ryktet spred sig att han var hemma igen,
När de inte kunde komma nära Jesus på grund av allt folket, började de gräva sig igenom taket ovanför Jesus. [Hus i Mellanöstern hade oftast platta tak med en trappa på utsidan. På så sätt kunde man komma upp på taket utan att gå in i huset. Takets översta lager bestod av grus och jord som de fyra männen nu först grävde sig igenom.] När de sedan brutit upp en öppning hissade de ner bädden som den förlamade låg på.
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte (hade en inre dialog) i sina hjärtan:
Vad är lättast att säga till den förlamade: 'Dina synder är förlåtna (borttagna),' eller att säga: 'Stå upp, ta din bädd och börja gå'?
När sedan Jesus låg till bords i hans hus [antagligen Levis hus i Kapernaum] var det många tullindrivare och syndare som delade måltiden tillsammans med Jesus och hans lärjungar. Många av dem följde honom (var bland den större skara människor som följde honom och kallades hans lärjungar).
Johannes lärjungar och fariséerna fastade. [Rättrogna judar fastade två dagar i veckan, måndag och torsdag.] Därför frågade man Jesus: "Varför fastar Johannes lärjungar och fariséernas lärjungar, men inte dina lärjungar?"
Jesus svarade dem:
"Inte kan väl bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] fasta, medan brudgummen är med dem, eller hur? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta.
Hur han då, på den tiden när Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden. [Tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.] Även om det inte var tillåtet för någon annan än prästerna att äta brödet åt han det, och gav åt dem som följde med honom."
Därför är Människosonen Herre även över sabbaten."
[Jesus är Herre över sabbaten och låter sig inte skrämmas av fariséerna, se föregående vers.] Igen [antagligen nästa vecka] gick Jesus in i synagogan. Där fanns en man som hade en förlamad (förtvinad) hand. [Verbformen antyder att förlamningen inte var medfödd utan uppkommit senare i livet genom någon sjukdom eller olycka.]
Varje gång de orena andarna såg honom, föll de ned inför honom och ropade upprepade gånger: "Du är Guds Son."
Han utsåg (ordagrant "gjorde") de tolv som skulle följa (ständigt vara med) honom, dem som han skulle skicka ut att predika (vara apostlar, speciella budbärare),
Jakob, Sebedeus son,
    Johannes, Jakobs bror,
Jesus gav dem [Jakob och Johannes, det hebreiska] namnet Boanerges, som betyder åskans (tumultets) söner [kanske p.g.a. deras heta temperament, se Luk 9:54],
    
Men den som hädar den heliga Anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd." [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sade att Guds godhet var djävulens verk, och var på väg att falla i denna grova synd. Vers 28 med ett fantastiskt löfte glöms lätt bort – "människorna ska få förlåtelse för allt"!]
Då svarade han dem: "Vem är min mor och mina bröder?"
Den som gör Guds vilja är min broder och min syster och min mor."
Sedan började han undervisa vid sjön igen. [Jesus hade undervisat där tidigare, se Mark 3:7–9.] En stor skara samlades kring honom, därför steg han i båten [som de hade redo, se Mark 3:9] och satt i den ute på vattnet medan folket stod på stranden.
De längs med vägen är de som får ordet sått [i sina hjärtan], men när de hör det kommer genast Satan och tar bort ordet som såtts i dem. [Ordet "väg" kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord som blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
På samma sätt är det med dem som sås på stenig mark, det är de som hör ordet och genast tar emot det med glädje,
men inte har något rotfäste inom sig. De står fast en tid, men så fort lidande (problem, hård press) och förföljelse (förtryck) kommer för ordets skull faller de genast bort (tar de anstöt, ordet blir till en stötesten).
De som har blivit sådda bland törnen är de som hör ordet,
De som såtts i den goda jorden är de som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettio gånger det som såtts, sextio gånger och hundra gånger så mycket."
För inget är fördolt som inte ska uppenbaras, och inget är gömt som inte ska komma i ljuset. [Även om liknelserna nu var dolda för många skulle Guds rike snart bli synligt.]
Han [Jesus] sade också: "Guds kungarike skulle kunna liknas vid en man som har sått säd i jorden. [Säden är Guds ord, se vers 14.]
Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden [bland kryddväxterna],
De lät folket gå och tog med sig honom i den stora båten som han redan satt i, och andra små båtar följde med honom.
men han [Jesus] låg i aktern och sov på en dyna. Då väckte de honom och sade: "Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?"
Han sade till dem [lärjungarna]: "Varför är ni [så] rädda (uppskrämda, tysta, fega)? Har ni ingen tro (tillit, förtröstan) ännu?"
Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom."
Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och skar sig med stenar. [Markus beskriver med flest detaljer hur djupt plågad den här mannen är av de onda andarna, och hur brutalt han har behandlats av omgivningen. Mannens personlighet har blivit förvriden, men när han ser Jesus ser han den som kan befria honom. Markus och Lukas nämner bara en man, medan Matteus skriver att de var två, se Matt 8:28; Luk 9:27. Evangelierna är ögonvittnesskildringar och denna typ av skillnader är inte ovanliga eller konstiga. Troligtvis är det två eller flera män som bor här bland gravarna. En av dem är mer framträdande och den som för konversationen.]
Han [Jesus] frågade honom: "Vad är ditt namn?"
    Mannen svarade: "Mitt namn är Legion, för vi är många." [Legion betyder tusental och är ett latinskt låneord för en stor armé. En romersk legion bestod av omkring 6 000 män. Termen antyder både att mannen hade ett stort antal demoner och att deras natur var våldsam och krigisk.]
En stor svinhjord [på omkring 2 000 svin, se vers 13] betade där vid berget. [Svinet var ett orent djur för judarna.]
Han gav dem tillåtelse. Då for de orena andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön. Det var omkring 2 000 svin som drunknade.
De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden. Folket där kom då ut för att se vad som hade hänt.
Medan Jesus steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom.
När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön [antagligen tillbaka till Kapernaum], samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön.
Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. [Hon var ceremoniellt oren och ställd utanför samhället, se 2 Mos 15:25–27.]
Då sade han till henne: "Min dotter [beskriver ett barnaskap, och att hon tillhör Guds familj], din tro har frälst (helat, räddat) dig! Gå i frid, och var helt helad (befriad för all framtid) från din plåga!" [Ordagrant, "gå in i frid", en dörr hade öppnats för kvinnan där hon kunde få leva i Guds frid.]
Då började de hånskratta åt honom (driva med honom).
    När han väl hade kört ut alla, tog han (under sin ledning) med sig barnets far och mor och sina lärjungar [Petrus, Jakob och Johannes] och gick in där barnet låg.
Han tog ett stadigt grepp om hennes hand och sade till henne [på arameiska, det språk som Jesus och lärjungarna talade]: "Talitha koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, res dig upp!"
På en gång reste sig flickan upp och började gå omkring, hon var tolv år. Föräldrarna tappade genast fattningen (var helt utom sig; "i extas" – gr. ekstasis).
Är det inte hantverkaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon?
    [Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare.]
Bor inte hans systrar här hos oss?" De tog anstöt av honom (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten).
Då sade Jesus till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)."
Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem." [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
En del sade att han var [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5]. Andra sade att han var en profet, lik någon av profeterna.
När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag lät halshugga som har uppstått från de döda."
Han sade till dem: "Följ med mig till en obebodd plats, ni behöver vara för er själva och vila lite!" Det var så många som kom och gick [i huset där de var] att de inte ens fick tid att äta.
När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han att en stor skara väntade på honom. Han blev djupt rörd av medömkan, för de var som får utan en herde. [Senare på dagen var de 5 000 män plus kvinnor och barn, se vers 44, så redan nu är kanske flera tusen samlade där.]
    Han började undervisa dem om många saker (många olika ämnen och områden).
När dagen redan var långt gången [efter tre på eftermiddagen], kom hans lärjungar till honom och sade: "Den här platsen är obebyggd, och klockan är redan mycket.
Det var 5 000 män [förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21] som hade ätit av bröden [och fiskarna den dagen när Jesus mättade den hungriga folkskaran.]
Det blev kväll och båten var mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land.
När han såg hur de slet vid årorna, för vinden var emot dem, kom han gående på sjön till dem strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex). Han ville komma till deras sida [för att hjälpa dem].
När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad (något magiskt fenomen), och de skrek till,
för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: "Ta det lugnt (var vid gott mod)! Jag Är (det är jag), var inte rädda!" [2 Mos 3:14; Job 9:8]
för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade (hade ingen förmåga att förstå).
De sprang runt till de sjuka i hela trakten och bar ut dem på deras bäddar dit där de hörde att han var.
De såg att några av hans lärjungar åt bröden [antagligen från det som blivit över i lärjungarnas tolv korgar dagen innan, se 6:43] med [rituellt] orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. [Markus är noga med att förklara de judiska sederna med religiösa rituella ceremonier för sina romerska läsare. Nu följer två verser med bakgrunden.]
När de kommer från torget (marknadsplatsen) äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner [de muntliga rabbinska tolkningarna av Mose undervisning som förmedlats från släkte till släkte] som de håller fast vid, som att skölja bägare, träkannor och kopparskålar.
Men ni säger att om en man säger till sin far eller sin mor: 'Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det är i stället korban'. [På samma sätt som i vers 3–4 förklarar Markus de judiska begreppen för sina läsare.] Korban är [det hebreiska ordet för] en tempelgåva. [Detta var en typ av löftesoffer där givaren förband sig att ge en gåva vid ett senare tillfälle, men förvaltade pengarna fram tills löftet infriades.]
Inget som går in i människan utifrån [mat som ätits utan ceremoniellt rena händer] kan göra henne oren.
Nej, det är bara det som går ut från människan som gör henne oren."
Han svarade: "Är ni också helt utan förstånd (oförmögna att fatta)? Inser ni inte att det som utifrån går in i människan inte kan göra henne oren,
Det var en grekisk kvinna [hedning, icke-jude] av syrisk-fenicisk härkomst [hon var från nuvarande Libanon]. Hon bad (gång på gång) att Jesus skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
Han sade: "Låt barnen äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt de tamhundarna (de små hundarna)."
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: "Effata!" – [ett arameiskt ord] som betyder öppna dig (var fri)!
[Detta är det andra brödundret. Tidigare på våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5 000 judar på västra sidan av Galileiska sjön, se Mark 6:30–44. Även om Markus inte anger var det andra matundret sker är det troligt att Jesus är någonstans på östra sidan av Galileiska sjön. Formuleringen "vid den tiden" kopplar ihop händelsen till Jesu vandring utanför de judiska områdena till Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31.] Vid den tiden [då de var på östra sidan av Galileiska sjön] hade det återigen samlats mycket folk, och de hade inte något att äta. Då kallade Jesus till sig lärjungarna och sade till dem:
Det var omkring 4 000 som ätit [förutom kvinnor och barn, se Matt 15:38]. Sedan skickade han hem dem,
Jesus gick med sina lärjungar till byarna i trakten av Caesarea Filippi [ett hedniskt område drygt fyra mil norr om Gennesarets sjö]. På vägen dit frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att jag är?"
Han frågade dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?"
    Då svarade Petrus: "Du är den Smorde (Messias, Kristus)."
Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, några av dem som står här ska inte smaka (möta) döden innan de har sett att Guds kungarike kommit i [dess] kraft." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Mark 9:2–8. Det kan knappast vara en förutsägelse av Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
Sedan visade sig Elia för dem tillsammans med Mose, och de samtalade med Jesus. [Sex dagar efter Petrus ord att Jesus är Messias, se Mark 8:29, får tre av hans lärjungar se hur Jesu mänskliga natur förbleknar och Jesu gudomlighet skiner igenom. Mose och Elia representerar Gamla Testamentet. Tillsammans bekräftar de att Jesus är den som uppfyller undervisningen (Torah) och profeternas löften.]
Petrus svarade [trots att ingen frågat honom, han avbröt deras konversation] och sade till Jesus: "Mästare, det är gott (underbart) för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor [han syftade antagligen på de hyddor som man byggde under firandet av Lövhyddohögtiden], en för dig, en för Mose och en för Elia."
Då kom ett moln och sänkte sig över dem (överskuggade dem), och ur molnet kom en röst: "Detta är min son, min enda högt älskade. Lyssna ständigt på honom (hör och lär hela tiden från honom)!" [Molnskyn är en bild på Guds närvaro. I Gamla testamentet övertäckte den tabernaklet, se 2 Mos 40:34–35, och vilade över templet i Jerusalem, se 1 Kung 8:10.]
De behöll detta för sig själva, och diskuterade med varandra vad som kunde menas med att uppstå från de döda.
Jesus svarade dem: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro)! Hur länge måste jag vara med er? Hur länge ska jag tolerera (acceptera, härda ut med) er? För honom till mig!"
Jesus frågade hans far: "Hur länge har detta pågått?" Han svarade: "Ända sedan han var liten.
Han satte sig ner [som en lärare brukade göra då han skulle undervisa], kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den förste måste han bli den siste (ringaste av alla) och allas tjänare."
Men Jesus sade: "Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig.
Den som inte är emot oss är för oss.
Den som ger er ett glas vatten i mitt namn därför att ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus), han ska verkligen inte förlora sin lön. [Mitt i Jesu undervisning om ödmjukhet, se vers 33–37, och varningen att förleda någon av dessa små, se vers 42, kommer denna händelse där lärjungarna hade försökt stoppa någon som verkade för Jesus. En liknande händelse hade hänt århundraden tidigare när Mose kallat sjuttio äldste och de fick profetisk gåva. Eldad och Medad var inte bland dem, men profeterade ändå. Josua försökte få Mose att stoppa Eldad och Medad, men Mose svarade: "Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!", se 4 Mos 11:29.]
Men den som förleder (bringar på fall) en av dessa små som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det bättre om en tung kvarnsten hängts om halsen och han blivit kastad i havet. [Uttrycket "dessa små" är samma personer som kallas "barn" i vers 36–37. Förutom barn och andra i beroendeställning syftar det här på nyfrälsta och omogna kristna som ännu inte hunnit växa i sin tro. Mannen i vers 38 som lärjungarna ville hindra, skulle snarare ha uppmuntrats i sin tro än att försökt stoppas med hård kritik. Jesus visar på allvaret i att förleda någon av dessa små så de tappar tron. Att dränkas med en kvarnsten beskriver en snabb död utan begravning. Kvarnstenen som refe­reras till är den större modellen som drevs av en åsna och inte den mindre handdrivna, se Luk 17:35. Detta varnande exempel måste varit extra levande för lärjungarna eftersom de befann sig i Kapernaum intill Galileiska sjön, se vers 33. Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver hur anhängare till Herodes hade dränkts här under ett judiskt uppror omkring 60 år tidigare.]
Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att gå in i livet stympad
    
    än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna (helvetet).
Om din fot förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att gå in i livet halt
    
    än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna (helvetet).
Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det!
    Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga
    
    än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna (helvetet),
och de två ska vara ett kött.' [1 Mos 2:24]
är de inte längre två, utan ett kött.
När Jesus såg detta [inifrån huset där han befann sig, se Mark 10:10] blev han upprörd (kände en djup smärta och ilska därför att något orätt skedde), och sade till dem: "Hindra inte barnen att komma till mig, för Guds kungarike tillhör sådana som de.
Vid de orden förmörkades mannens uppsyn [grekisk metafor för när ett oväder drar in, grundordet är också att känna hat], och han gick därifrån bedrövad, för han ägde mycket. [Ordet för "ägde mycket" användes ofta för att äga mark och fastigheter.]
Lärjungarna blev helt förvånade (förbryllade) över hans ord [rikedom var ju ett tecken på Guds favör enligt judisk tradition]. Jesus sade till dem igen: "Mina barn (familjemedlemmar), hur svårt är det inte att komma in i Guds kungarike [oavsett om man är rik eller inte].
Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga på en synål, än för en rik att komma in i Guds kungarike." [Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i Guds rike, om inte Gud griper in, se vers 27. Kamelen används även i liknelsen med att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades "nålsögat", men det finns inga historiska eller arkeologiska belägg för att någon sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
Jesus tittade runt på dem och sade: "Mänskligt sett är det omöjligt, men tillsammans med (bredvid, i närvaro av) Gud kan det ske, för allt är möjligt tillsammans med Gud."
Jesus svarade:
"Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Var och en som för min och evangeliets skull har lämnat
    hus [plural], bröder, systrar, mor, far, barn eller landområden
Många som [nu] är först ska [då] bli sist,
    och många som [nu] är sist ska [då] bli först."
Nu var de på väg upp till Jerusalem. [De befinner sig troligtvis på östra sidan av Jordanfloden på vägen mot Jeriko, se vers 46.] Jesus gick före dem [målmedvetet mot korset] och de var förfärade (på gränsen till skräckslagna) och följde efter fyllda av fruktan. Då tog han de tolv till sig igen, och började berätta för dem vad som skulle hända honom:
Men vem som ska sitta vid min högra eller vänstra sida, är inte min sak att avgöra. De platserna ska tillfalla dem som de är bestämda för." [Efter det första tillfället Jesus berättat om sin död och uppståndelse i 8:31 blev Petrus tillrättavisad för att ha talat djävulens ord. Efter det andra i 9:31 diskuterade lärjungarna vem som var störst. Den tredje gången i 10:33 begär Jakob och Johannes att få positioner och inflytande. De hade ännu inte förstått Gudsriket.]
Men så ska det inte vara hos er. I stället måste den som vill vara störst bland er vara de andras tjänare.
Den som vill vara främst (vara högst i rang) måste vara allas slav.
När Bartimaios hörde att det var Jesus från Nasaret, började han ropa (gång på gång): "Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig (visa nåd och medlidande, på en gång)!"
Jesus gick in i Jerusalem, in på tempelområdet, och studerade i detalj allt som försiggick där. [Han såg hur man köpte och sålde, använde tempelområdet som en genväg mellan staden och Olivberget, se Mark 11:15–16. Dock väntar han till nästa dag innan han gör något åt saken.] Det var redan sent [och stadsportarna skulle snart stängas] så han gick [tillbaka] ut till Betania tillsammans med de tolv. [Marta, Maria och Lasarus bodde i Betania. Jesus övernattade ofta hos dem när han besökte Jerusalem.]
Han fick på långt håll syn på ett fikonträd [täckt] med gröna blad. Han gick dit för att se om han kunde hitta några fikon där [eftersom frukten kommer före löven]. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad, det var inte rätta tiden för fikon [men det borde ändå ha funnits begynnande frukt].
Jag säger sanningen till er, om någon (vem som helst) kommenderar (säger med auktoritet till) detta berg [och Jesus tar Olivberget som de står vid som ett exempel]: 'Upp med dig och kasta dig i havet!' och inte tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger ska hända, då ska det ske (göras för) honom.
[Jesus undervisar nu utifrån det som nyss skett med fikonträdet och betonar vikten av att helhjärtat agera i förtröstan på Gud, se vers 20–23.] Därför [på grund av just detta att det man uttalar i tro sker] säger jag er: Allt vad ni ber om och frågar efter [oavsett hur stort eller hur mycket – bara det är efter Guds vilja, se 1 Joh 5:14–15], tro att ni fått [aktivt har tagit emot] det, så ska det vara (kommer det bli) ert. [Matt 8:13; 19:26]
Dopet Johannes döpte med, var det från himlen eller från människor? Svara mig på det!"
Men ska vi svara: 'Från människor?' ..." Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes verkligen var en profet.
Men vinodlarna sade till varandra: 'Här är arvtagaren! Kom, låt oss döda honom så blir arvet vårt.'
Detta kommer från Herren, och den [hörnstenen, Jesus] är underbar i våra ögon (övergår mänskligt förstånd).' "
De kom till honom och sade: "Mästare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.] Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom:
Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig.
Vid [den nu påstådda] uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa ska hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne." [Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12–58.]
Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.]
Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse)."
[De skriftlärda hade identifierat 613 bud. Bland dem var 365 negativa, alltså förbud, medan 248 var positiva, alltså uppmaningar. Man hade också graderat dem i viktiga och mindre viktiga bud. För första gången sedan Jesus kom till Jerusalem möts han nu av en individ, tidigare har det varit olika grupper.] En av de skriftlärda kom och hörde dem diskutera. När han såg hur väl Jesus svarade frågade han honom: "Vilket är det viktigaste (främsta) budet av alla (över allting)?"
Jesus svarade:
"Det främsta (viktigast) är detta:
'Hör, Israel!
Herren – vår Gud – Herren är en (den ende).
Det andra är detta:
    'Du ska älska [osjälviskt och utgivande] din nästa (din medmänniska) som dig själv.' [3 Mos 19:18] Det finns inga andra bud som är större än dessa."
Då sade den skriftlärde till Jesus: "Mycket väl svarat, Lärare (Mästare)! Det är sant som du säger: Han är en (den ende), och det finns ingen annan än han.
Att älska honom [osjälviskt och utgivande]
    av hela sitt hjärta,
    av hela sitt förstånd (sin insikt och förståelse – gr. synesis)
    och av hela sin kraft
    och att älska sin nästa (sin medmänniska) som sig själv,
det är mer än alla brännoffer och [andra] offer."
När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt (klokt, insiktsfullt) sade han: "Du har inte långt till Guds rike." Efter detta vågade ingen fråga honom mera.
Då Jesus undervisade i templet frågade han: "Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son?
David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?" Den stora folkmassan lyssnade gärna (med nöje) på honom.
En fattig änka (så fattig att hon var utlämnad att ta emot gåvor från andra, oförmögen att arbeta) kom och lade ner två lepta [två judiska kopparmynt av den lägsta myntvalören], vilket motsvarar en quadrans [ett romerskt bronsmynt vilket var den minsta myntvalören i västra Romarriket]. [Det judiska kopparmyntet "lepta" var den minsta valören som användes i den östra delen av Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Eftersom Markus skriver för läsare i Rom och den västra delen av Romarriket förklarar han att två "lepta" motsvarade en "quadrans". Detta var den lägsta myntvalören i den delen av Romarriket och värdet var 1/64 av en denar.]
"När ska detta ske [templets förstörelse, se vers 2]? - Vad ska bli tecknet när allt detta ska ske (fullbordas)?"
Många ska komma i mitt namn och säga:
    'Det är jag [som är Messias]',
    och de ska förleda många (föra in många på fel väg).
Folk (etniska folkgrupper) ska resa sig upp mot folk,
    och kungarike mot kungarike. Det ska bli
    jordbävningar [havsstormar, tsunamivågor] på olika platser
    och hungersnöd (matkris; skördar som slår fel).
Detta är bara förvärkar (de första födslovåndorna före en ny födelse).
När man för bort er [till domstolen] och utlämnar er, så bekymra er inte över vad ni ska säga [till ert försvar]. Säg i stället det som ges er i den stunden, för det är inte ni som då talar, utan den helige Ande.
Ni ska bli hatade (avskydda) av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad (frälst)."
och den som är ute på åkern ska inte vända tillbaka och hämta sin mantel.
För då ska det bli 'en stor vedermöda' (en stor nöd, lidande och betryck), vars like inte har funnits från den tid då Gud skapade världen till denna dag, och inte heller kommer att förekomma igen.
Stjärnorna ska falla från himlen
    [Jes 34:4; Upp 6:13],
    och himlens krafter ska skakas.'
"Från fikonträdet kan ni lära er följande jämförelse (liknelse): Så fort kvisten på trädet blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. [Runt Medelhavet är de flesta träd gröna året om, förutom fikonträdet som fäller löven på hösten. Under våren stiger saven i grenarna och bladen knoppas. Det betyder att sommaren inte är långt borta.]
På samma sätt, när ni ser allt detta hända [alla dessa tecken beskrivna i Mark 13] kan ni veta att han är nära, att han står precis vid dörren [redo att komma].
Var ständigt på er vakt, vaka (var redo, beredd); för ni vet inte när tiden är inne.
Det var två dagar kvar till påsken (pesach) och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom.
De sade: "Inte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket." [Det svenska ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder "gå förbi", se 2 Mos 12:11–13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Pesach inleds eftermiddagen den 14 Nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15 Nisan och det osyrade brödets högtid (hebr. chag ha-masot) tar vid. Dessa två högtider hör tätt ihop och refereras ofta som en enhet. Två dagar tidigare är troligtvis sen eftermiddag innan solnedgången den 12 Nisan när Jesus har avslutat sitt tal på Olivberget. År 30 e.Kr. är det tisdag eftermiddag.]
[Denna händelse sker troligtvis 13 Nisan, en dag innan påsken, se vers 1. År 30 e.Kr. börjar 13 Nisan på tisdagskvällen och sträcker sig fram till onsdag eftermiddag. Måltiden kan ha ägt rum på tisdag kväll eller onsdag morgon och varit ett kvällsmål eller en frukost, se Matt 22:4; Luk 14:12.] När Jesus var i Betania [som gäst] i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna [Maria, se Joh 12:3] som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus [exklusiv parfym från norra Indien]. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud.
Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sade till varandra: "Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)?
I det hus han går in ska ni säga till ägaren: "Mästaren säger, var är mitt gästrum där jag ska äta påskmåltiden med mina lärjungar?"
Människosonen ska gå bort som det står skrivet om honom, men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född." [I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18–30.]
Medan de åt tog han ett helt bröd (en rund osyrad brödkaka), prisade (tackade) Gud och bad välsignelse över det, sedan bröt han det och gav åt dem och sade:
    "Ta emot, ät, detta är (representerar) min kropp."
Han sade till dem:
    "Detta är (representerar) mitt blod som bekräftar förbundet (starkaste formen av kontrakt), [mitt blod] som utgjuts (spills ut) för många.
Sedan sade han till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna kvar här och vaka!" [Uppmaningen kan betyda att vara vakna och be, men också att hålla uppsikt för att säga till när de som skulle gripa honom kom.]
[Det är nu omkring midnatt.] Jesus gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund.
När han kom tillbaka fann han dem igen sovande eftersom deras ögon var så tyngda av sömn. De visste inte vad de skulle svara honom.
[Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.] På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [dessa tre grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol].
Förrädaren (den som skulle utlämna) hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: "Den som jag kysser är det, grip honom och för bort honom under säker bevakning." [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]
Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig! Men [detta hände för att] Skrifterna skulle uppfyllas."
Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. [Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16.] Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] och värmde sig vid elden.
Många vittnade (gång på gång) falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.
Men deras vittnesmål stämde inte heller överens.
Men Jesus var tyst och svarade inte. [Han uppfyllde profetian från Jes 53:7.] Då frågade översteprästen honom: "Är du den Smorde (Messias, Kristus), den Välsignades son."
Jesus svarade: "Jag Är. Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida [platsen för ära och makt, Ps 110:1] och komma bland himlens moln [Dan 7:13]." [Uttrycket "Jag Är" anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14; Mark 6:50.]
Ni har nu själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?"
    Alla de [som var samlade i Stora rådet] dömde honom skyldig till döden.
Medan Petrus befann sig nere på den öppna gårdsplanen kom en av översteprästens tjänsteflickor dit.
När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sade: "Du var också med den där nasarén, Jesus."
När tjänsteflickan [vid porten] fått syn på honom började hon igen säga [samma sak] till dem som stod i närheten: "Han är en av dem!" [I Matt 26:71 är det tydligt att det är en annan tjänsteflicka än den i vers 66. Utifrån Joh 18:25 var det inte bara en tjänsteflicka som pratade utan flera tjänare, men det var antagligen hon som tog initiativet och var den pådrivande att försöka avslöja Petrus.]
Petrus förnekade det på nytt (upprepade gånger).
    En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sade: "Visst är du också en av dem, du är ju från Galileen!" [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja, se Matt 26:73.]
Pilatus frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)."
Där fanns en man som kallades Barabbas. [Namnet är av arameiskt ursprung och är ordagrant "Bar-Abbas", vilket betyder "son till en far" eller "en rabbins son".] Han satt fängslad tillsammans med de rebeller som hade deltagit i ett uppror [mot det romerska styret] och begått mord under dessa oroligheter. [Antagligen var Barabbas ledaren för dessa upprorsmän och Pilatus tror att folket självklart kommer att välja Jesus.]
Soldaterna förde in honom på [inner-]gården, alltså i residenset (pretoriet), och samlade hela bataljonen (kohort) [som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom.
De förde Jesus till Golgata, [ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen. [Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.]
Det var vid tredje timmen (klockan nio på morgonen) som de korsfäste honom.
På anslaget med anklagelsen mot honom stod det:
"Judarnas konung". [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Luk 23:38 och Joh 19:19. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20–22.]
Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:
    "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:
    "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
När officeren [som förde befälet vid avrättningen] som stod mitt emot honom såg hur han gav upp andan sade han: "Denne man måste ha varit Guds Son!"
Där var också några kvinnor som på avstånd noga studerade vad som skedde. Bland dem var
Maria från [staden] Magdala [vid Gennesarets västra sida som Jesus befriat från sju demoner, se Luk 8:2],
Maria, mor till den yngre Jakob och Joses [kanske Jesu mor, se Mark 6:3, eller Klopas fru, se Joh 19:25]
och Salome [mor till lärjungarna Jakob och Johannes, gift med Sebedeus, se Matt 27:56].
De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat (understött) honom. Där [vid korset] fanns också många andra kvinnor som hade följt med honom upp till Jerusalem. [Dessa kvinnor blev ögonvittnen till flera stora händelser i Jesu liv, hans död, se vers 40–41, begravning, se vers 47 och uppståndelsen, se 16:1. Dessa tre kvinnor, tillsammans med andra från Galileen, var i Jerusalem för att betjäna honom.]
[Den judiska veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen. Kvällen delades upp i två delar där den första tidiga kvällen infaller mellan tre och sex på eftermiddagen innan den nya dagen börjar. Den andra kvällen infaller efter solnedgången vid sextiden.] Det höll redan på att bli tidig kväll [klockan var omkring fyra på eftermiddagen]. Eftersom det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten [vecko- eller höghelig sabbat],
kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp.
Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han för en sten för ingången till graven.
När de tittade upp såg de att stenen, som var mycket stor, redan var bortrullad.
Han sade till dem: "Var inte rädda! Jesus som ni söker, Jesus från Nasaret, som var korsfäst, har uppstått. Han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom!

Lukasevangeliet (15)

Sakarias och Elisabet var båda rättfärdiga inför Gud och levde oklanderligt efter alla Herrens bud och föreskrifter.
Men de hade inga barn eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren.
Allt folket stod utanför och bad vid timmen för rökoffret.
Du ska bli innerligt glad, ja,
    och många ska jubla i glädje över hans födelse,
för han ska bli stor inför Herren.
Han ska inte dricka vin och starka drycker,
    och redan i moderlivet ska han bli fylld av den helige Ande.
Sakarias sade till ängeln: "Hur kan jag vara säker på detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren kommen."
Ängeln svarade honom och sade: "Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap.
Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne." [Ängelns namn Gabriel betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se Dan 8:16. Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se Luk 1:26. Eftersom man tecknar till Sakarias när Johannes ska namnges verkar det som Sakarias även blev döv, se Luk 1:26. Sakarias bad om ett tecken i vers 18 och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även Hes 3:26 där stumhet kan vara ett tecken.]
Folket stod och väntade på Sakarias och undrade varför han dröjde inne i templet. [Folket hade slutat att be och börjat oroa sig för vad som hänt. Enligt Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, skulle prästen bara vara en kort stund inne i det heliga.]
När han [till sist] kom ut kunde han inte tala med dem. [Han förväntades tala ut den aronitiska välsignelsen över folket, se 4 Mos 6:24–26. I stället gestikulerar och nickar Sakarias där på trappan för att förklara att han varit med om något speciellt.] De förstod att han hade haft en syn i templet. Han tecknade gång på gång åt dem, och han förblev stum.
Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade (funderade fram och tillbaka på) vad denna hälsning kunde betyda.
Han ska bli stor (mäktig, viktig),
    kallas den Högstes son.
Herren Gud ska ge honom
    hans förfader Davids tron.
Han ska regera som konung över Jakobs hus [Israel] i evig tid (genom tidsåldrarna),
    det ska aldrig bli något slut på hans kungarike."
Då sade Maria till ängeln: "Hur ska detta hända, eftersom jag inte känt (haft en sexuell relation med) någon man?"
Se, din släkting Elisabet [kanske kusin] väntar barn trots sin höga ålder. Hon som man har kallat den barnlösa är nu gravid i sjätte månaden.
Salig (lycklig, välsignad) är hon som trodde (var trofast),
    för det ska ske som det blivit sagt till henne från Herren [genom ängeln Gabriel]."
Då sade de till henne: "Men ingen av era släktingar har det namnet."
Han frågade efter en skrivtavla och skrev: "Johannes är hans namn." Alla blev förvånade (chockade).
Alla som hörde det tog det till hjärtat och sade: "Vad ska det bli av detta barn?" För Herrens hand var verkligen med honom.
Barnet växte och blev stark i anden. Han vistades i öknarna (de obebodda trakterna) till den dag då han skulle träda fram för Israel. [Då han började sin offentliga tjänst och kallades Johannes Döparen.]
Josef gick då också upp från Galiléen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judéen – detta då han var av Davids hus och släkt.
Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var höggravid (uppsvullen; "stor med barn"). [Namnet "Davids stad" syftar ofta på Jerusalem, som var den stad David intog, se 2 Sam 5:6–7, men används även om Betlehem, eftersom det var hans födelseort, se 1 Sam 17:12. Betlehem betyder ordagrant "brödhuset". Det är ingen slump att Jesus som är "livets bröd", se Joh 6:48, föds i Betlehem strax söder om Jerusalem – staden som man alltid går "upp" till, oavsett vilket väderstreck man kommer ifrån, se t.ex. Ps 122:1–2.]
Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda.
Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget). [Här används inte ordet för ett kommersiellt värdshus som i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:34. I stället används ett mer allmänt ord för rum. Det syftar troligen på det gästrum som var vanligt i dåtida hus. Samma ord används också för salen på övre våningen där Jesus äter den sista måltiden, se Luk 22:11. Det skulle ha varit en förolämpning mot hela Josefs släkt om de tagit in på ett värdshus när de hade släkt i staden. Eftersom många är i Betlehem på grund av skattskrivningen verkar detta gästrum vara upptaget av en annan familj, så Maria och Josef bor antagligen i familjens vardagsrum. I anslutning till detta rum var det vanligt att det fanns ett stall där man tog in sina djur under natten, se 5 Mos 22:2. Kanske är det i en krubba i den delen av rummet den nyfödde Jesus läggs.]
I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord.
men ängeln sade till dem:
"Var inte rädda! Se, jag har goda nyheter om en stor glädje som gäller hela folket.
För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren. [Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i Luk 1:47, och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]
I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom,
och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant "Herrens Kristus", där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.]
Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som sades om honom.
Där fanns även en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål
Pojken växte och blev stark i anden, fylld med visdom, och Guds nåd (favör, välsignelse, välbehag, glädje) var över honom. [Kronologin kring Jesu första år utifrån Lukas och Matteus redogörelser: Det är troligt att Josef och Maria är bosatta i Betlehem fram till de vise männens besök och flykten till Egypten.]
de trodde han var med i resesällskapet [de antog detta eftersom det brukade vara så]. De gick en hel dag, sedan började de leta efter honom överallt bland släktingar och bekanta. [Kvinnorna och barnen under tolv år gick ofta före i en grupp, sedan kom männen och anslöt vid lägerplatsen. Eftersom Jesus just blivit tolv år antog de båda att han var i den andra gruppen.]
Då sade Jesus till dem: "Varför behövde ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus (måste vara helt överlåten och upptagen att göra min Faders gärningar)."
Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han fortsatte att lyda (underordna sig) dem. Hans mor bevarade (skyddade) allt detta i sitt hjärta.
Varje dal (ravin) ska fyllas,
    varje berg och höjd ska sänkas.
Det som är krokigt (snedvridet) ska rätas,
    och ojämna vägar jämnas.
Folket var fyllt av förväntan och alla resonerade i sina hjärtan (hade en inre dialog, vägde argument för och emot) om Johannes kanske kunde vara den Smorde (Messias, Kristus).
Men Johannes svarade dem alla: "Jag döper er med vatten, men det kommer en som är större (mäktigare, starkare) än jag, och jag är inte ens värdig att knyta upp remmarna på hans sandaler. Han ska döpa er med den helige Ande och med eld.
och den helige Ande sänkte sig ner över honom i form av en duva, och från himlen hördes en röst: "Du är min son, min älskade! Du är min stora glädje (i dig har jag stort behag)."
[Lukas skildrar ofta händelser från Marias perspektiv. Han beskriver änglabesöket i Nasaret, hennes lovsång och resan till Elisabet. Det grekiska ordet huios, som används före varje namn i släktträdet nedan, är ett generellt ord för släktskap som kan översättas: son, barnbarn eller svärson. Det andra ­namnet i släkttavlan, Eli, kan alltså vara Josefs far eller hans svärfar. Att den grekiska bestämda genitivformen tou finns framför alla namn utom Josefs namn kan antyda att han bara nämns eftersom han är gift med Maria. ­Släktträdet har 77 namn som kan delas in i elva grupper med sju namn i varje. Förutom den bokstavliga betydelsen kan det finnas en djupare mening i namn. Betydelsen av de tio sista namnen från Adam till Noa bildar en mening som talar profetiskt om Jesus! Det är viktigt att betona att ordsymbolik inte är någon exakt vetenskap, se Upp 7:4–8 för mer info.] Jesus var omkring trettio år när han började sin tjänst [I 4 Mos 4:47 är det föreskrivet att en präst ska vara 30 år när han går in i tjänst.]
Man menade (den allmänna uppfattningen var) att han var son till Josef,
svärson till Eli [Marias far],
Då sade djävulen till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att den här stenen blir till ett bröd (mat)." [Använd din förmåga för att mätta dina egna behov.]
Om du tillber mig [bara en gång] ska allt detta bli ditt." [Djävulen erbjuder en genväg, utan döden och lidandet på korset, till att bli den Messias som ska regera på jorden.]
Han förde honom till Jerusalem och ställde honom på den högsta platsen på templet [kan syfta på tempelbyggnaden eller hela tempelområdet] och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner härifrån,
Jesus kom till Nasaret där han hade vuxit upp. [Nasaret är en mindre bergsby, 30 km sydväst om Kapernaum.] På sabbaten (lördagen) gick han till synagogan som han brukade göra. [Det lilla samhället uppskattas ha haft endast omkring 400 invånare. Enligt traditionen läste sju av de närvarande i synagogan från Moseböckerna. De stod upp och läste åtminstone tre verser var utifrån en bibelstudieplan som gjorde att man läste hela Torah under ett år. Sedan kallades någon fram för att läsa från profeterna; ofta tillfrågades någon som var på besök att göra detta. Den som läst från profeterna satte sig sedan framför de församlade och gjorde några utläggningar om den nyss lästa texten.] Jesus stod upp för att läsa [texten från profeterna],
och man räckte honom [skriftrullen för] Jesaja bok. Han rullade fram bokrullen och hittade det ställe [i slutet på Jesaja, Jes 61:1–2] där det står skrivet:
Sedan rullade han ihop bokrullen och gav tillbaka den till tjänaren [som ansvarade för bokrullarna] och satte sig ner. Alla i synagogan följde Jesus med sina blickar (tittade spänt på honom).
Alla vittnade om vad de hört Jesus säga (talade väl om honom, bekräftade vad de hört Jesus säga och göra), och de förvånades över de nådefulla (glädjefyllda, positiva) ord som kom från hans mun. [Nådefulla ord kan även översättas "orden om nåd", vilket passar in i vad Jesus just läst i vers 18–19.] De sade [också] gång på gång: "Är inte detta Josefs son?" [Frågan förutsätter ett positivt svar. Utifrån Jesu respons i följande verser förstår vi att lokalbefolkningen var skeptiska. Jesus hade visserligen talat vackert och imponerande, men kunde en enkel ortsbo som de kände göra sådana anspråk? Detta var deras verkliga fråga, se även Matt 13:55–56.]
Sedan sade [tillade] han: "Jag säger er sanningen, ingen profet blir väl mottagen (respekterad) i sin hemstad (sitt eget land). [Jesus ger nu två exempel från Gamla testamentet där de stora profeterna Elia och Elisa betjänar hedningar och inte sina egna landsmän, israeliterna.]

[Exempel 1 – Elia och änkan i Sarefat, se 1 Kung 17:8–24:]
Det jag säger är sant, det fanns många änkor i [hans hemland] Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet.
[Exempel 2 – Elisha (Elisa) och den spetälske Naaman, se 2 Kung 5:1–14:]
Det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och trots det blev ingen av dem botad, bara syriern Naaman."
[Det har nu gått en vecka sedan den förra sabbaten i Nasaret. Vandringen från den högt belägna bergsbyn Nasaret ner till Kapernaum vid Galileiska sjön tar två till tre dagar. Jesus fortsätter sin vana att besöka synagogan på sabbaten, och han blir erbjuden att lägga ut texten.] Han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen. Han fortsatte att undervisa folket på sabbaten.
De häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) över hans undervisning, för hans ord hade auktoritet (makt). [Det var vanligt att man tog upp en problemställning, för att sedan citera vad andra tidigare rabbiner sagt, men Jesus talade med en egen auktoritet och sanning som fick folket att häpna.]
I synagogan fanns en man som var besatt av en oren demonisk ande, och han skrek högt:
"Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, Guds helige."
[I Kapernaum bodde Petrus, hans fru, hans svärmor och hans bror Andreas, se Matt 8:14. Jesus bodde också här under sin verksamma tid i Galileen. Simon Petrus var gift och Paulus nämner att hans hustru följde med på hans senare resor, se 1 Kor 9:5.] Jesus stod upp [lämnade stolen där han suttit och undervisat] och gick in i Simons [Petrus] hus. Simons svärmor låg i hög feber, och de bad honom om hjälp för hennes skull.
Från många for det också ut demoner, som skrek: "Du är Guds Son." Han förbjöd dem (gav dem en sträng tillsägelse) och tillät dem inte att säga något, eftersom de visste att han var den Smorde (Messias, Kristus). [Jesus vill inte bli hyllad på detta sätt.]
Han fortsatte att predika i synagogorna i de judiska områdena [i Galileen]. [Ordagrant "Judéen", vilket syftar på den judiska befolkningen generellt sett och inte på området Judéen söder om Jerusalem, och har översatts "de judiska områdena". Ordet används i den betydelsen även i Luk 1:5. Vissa manuskript har "Galileen", vilket bekräftar denna tolkning.]
Nu stod Jesus vid sjön Gennesaret [på den nordvästra stranden]. Folkskaran pressade (knuffade, tryckte) på honom för att höra Guds ord,
Han klev i en av båtarna, den som tillhörde Simon [som senare även kallades Petrus] och bad honom lägga ut lite från land. Sedan satte han sig ner och fortsatte att undervisa folket från båten.
När Simon Petrus såg detta föll han ned vid Jesu knän och sade: "Gå bort från mig, Herre, för jag är en syndig människa."
Även Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som var kompanjoner till Simon, var lika förundrade.
    Jesus sade till Simon: "Var inte rädd, från och med nu ska du fånga (skona, befria) människor." [Ordet "fånga" betyder ordagrant att fånga levande, rädda och skona liv. Den som "fångas" av Jesus får ett nytt verkligt liv. Ordet används bara här och i 2 Tim 2:26. Där används det om människor som hålls fångade i djävulens snara. Både Petrus och djävulen fångar människor, men Jesu tjänare "fångar" för att befria och djävulen för att binda till att göra hans vilja.]
En gång när Jesus var i en av [de judiska] städerna [någonstans i Galileen, se 4:43], kom en man som var full av spetälska. [Det grekiska ordet "lepra" är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som också kallas Hansens sjukdom.] När mannen fick se Jesus kastade han sig ned på sitt ansikte och bönföll honom: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren."
Men han drog sig undan (upprepade gånger) till öde trakter för att be. [Jesu popularitet drev honom till ännu mer bön, inte bara en gång utan ofta.]
Det hände sig en dag när han höll på att undervisa [i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 2:1], att fariséer och de främsta Torah-lärarna satt där [bland åhörarna]. [Den grekiska texten framställer att Jesus var fullt upptagen med att undervisa folket, i motsats till fariséerna och de skriftlärda, som borde varit de som undervisade och visade på Guds kraft. Lukas använder ett ovanligt ord för "laglärd" här (gr. nomo-didaskalos) som närmast kan översättas med att ha den högsta akademiska titeln doktor inom ämnet Moseböckerna. Ordet används om Gamaliel, se Apg 5:34.] De [fariséerna och de främsta lärarna] hade kommit från varenda by i Galileen [som Tsippori, Tiberias, Gamla, Magdala] och Judéen [från större städer som t.ex. Hebron] och från Jerusalem. Herrens kraft var över Jesus så att han kunde bota [de sjuka som kommit].
Då kom det några [fyra män, se Mark 2:3] bärande på en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom [i huset] och sätta ner honom framför Jesus.
De skriftlärda och fariséerna tänkte (hade en inre dialog): "Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud?"
Vilket är lättast, att säga: 'Du har fått förlåtelse för dina synder', eller: 'Stå upp och gå'?
[Den glade och nyfrälste] Levi (Matteus) ordnade med en stor fest i sitt hus, och det var många tullindrivare och andra där tillsammans med dem [Jesus och lärjungarna].
Jesus svarade dem: "Kan man låta bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] fasta så länge som brudgummen fortfarande är med dem? [Nej, det kan man inte.]
Ingen som är van att dricka gammalt vin längtar efter nytt, för han säger: 'Det gamla är gott (bättre).' "[Det är inte Jesus som säger "att det gamla är bättre", utan han citerar den allmänt rådande uppfattningen. Utifrån sammanhanget, där det nya i två exempel stått för Gudsriket som Jesus presenterade, blir detta ett ironiskt fördömande. Fariséerna var nöjda med det gamla och hade inte ens någon längtan efter något nytt. Vanans makt är stor.]
Jesus svarade dem: "Har ni inte läst [i 1 Sam 21:1–9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nob, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga.
Sedan sade Jesus till dem: "Människosonen är herre över sabbaten." [Vissa delar av lagen kunde brytas utan att det var ett lagbrott, särskilt om det gällde att rädda liv. För David och hans män gällde det deras liv i denna situation. Denna princip praktiserades redan av Mose. Ett exempel på detta finns i 3 Mos 10:12–20, som bröt mot 3 Mos 6:16, men Mose tillät och godkände det. Ett annat exempel på lagbrott är det arbete som prästerna utförde på sabbaten; de tilläts arbeta för att utföra Herrens sysslor. På Jesu tid praktiserade man att i vissa fall bryta mot lagen om det fanns ett viktigare bud. Man omskar pojkar på åttonde dagen även om det var på sabbaten, se Joh 7:22. Man räddade även djur och människor vars liv var i fara, se Luk 14:5. Jesus lyfter tydligt fram denna högsta princip om att "rädda liv" i Mark 3:4.]
En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där satt en man med förtvinad (förlamad) högerhand.
Vid den tiden [någon gång då han verkade i Galileen] gick Jesus upp på ett berg för att be, och tillbringade hela natten i bön till Gud.
[Jesus börjar tala till sina lärjungar, men riktar sig även till hela folket, se Luk 6:18; Luk 7:1.] Han lyfte upp sina ögon och såg på sina lärjungar och sade:
"Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] som är fattiga [utan egen rikedom, inflytande och ära här i världen],
    för er tillhör Guds rike.
[Här används inte futurum, utan presens – Guds rike där Guds lagar råder är tillgängligt just nu. I Matt 5:3 finns även en andlig dimension av att vara fattig där man är en 'andlig tiggare' som är helt beroende av Gud i allt.]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni [mina lärjungar] när människor hatar (föraktar, avskyr) er,
    och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt, på grund av Människosonen.
    
[Ordagrant: "Och precis som ni vill/önskar att människorna skulle göra för er, gör så för dem." Med tre exempel (att älska, göra gott och ge lån) utvecklar nu Jesus denna gyllene regel i vers 32–24. Det är inte svårt att vara vänlig och generös mot den som behandlar dig på samma sätt. Jesus visar på ett annat tillvägagångssätt som är helt i linje med Guds vilja och som han rikligen belönar, se vers 35 som också inleds med att upprepa dessa tre nyckelord.] Anta att ni [bara] älskar dem som älskar er,
    förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?
    Även syndare älskar ju dem som älskar dem.
Anta att ni [bara] gör gott mot dem som gör gott mot er,
    förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?
    Även syndare gör ju så.
Anta att ni [bara] ger lån [med ränta] till dem som ni räknar med att få tillbaka från,
    förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?
    Även syndare lånar ju ut till syndare och räknar med att få tillbaka samma [överenskomna] belopp.
Nej, älska [istället] era fiender (de fientliga)
    och gör gott
    och ge lån utan att förvänta er (hoppas på) [att få] något tillbaka
    [utan att misströsta om någon eller känna förtvivlan över hur låntagaren hanterar hjälpen].
Då ska er lön (betalning för tjänsten; er gudomliga kompensation) bli stor, och ni ska bli den Högstes söner,
för han är god (nådig, välvillig, vänlig) mot de otacksamma och onda (de moraliskt fördärvade) [som orsakar bedrövelse, förargelse, problem och smärta].
Var barmhärtiga (medkännande, medlidande),
    precis som er Fader är barmhärtig.
En lärjunge är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. [Så var noga med vem du följer.]
[Jesus bygger vidare från förra liknelsen med bjälken (som kommer från ett träd), se vers 41–42, med ännu en liknelse:]
Det finns inget gott träd som bär dålig frukt,
    inte heller finns det något dåligt (murket) träd som bär god frukt.
Den (var och en) som kommer till mig och hör [aktivt lyssnar till] mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem, jag ska visa er [i följande illustration] vem han är lik:

Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt
    och lägger grunden på klippan [väljer att bygga sitt liv, sin tjänst och allt han tar sig för på Jesus].
När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det,
    eftersom det var väl byggt på klippan.
Men den (var och en) som hör och inte gör [praktiserar mitt ord],
    han är lik en man som bygger ett hus på sanden [mänskliga tankar och idéer, det jordiska],
    utan att lägga någon grund.
Floden vräker sig mot huset,
    och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor."[Det räcker inte att säga rätt saker – den som hör Jesu ord måste också agera på dem. Alla människor bygger sina liv, alla drabbas av stormar, frågan är på vilken grund huset är byggt.]
En romersk officer (centurion) där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. Officeren satte stort värde på denne tjänare.
De kom till Jesus och vädjade gång på gång ivrigt till honom: "Han är värd att du gör detta för honom,
Jesus följde då med dem. Men när han nästan var framme vid huset skickade den romerska officeren några vänner och lät hälsa: "Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värdig att du går in under mitt tak.
Jag är själv en man som [dagligen] står under andras befäl och har soldater under mig. Om jag säger: 'Gå', till en av dem så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör detta', så gör han det."
Samtidigt som han närmade sig stadsporten bar man ut en man som hade dött. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. [På den smala vägen upp mot Nain möts två folkskaror. Kontrasten kan inte bli större, en jublande skara i ett glädjetåg möter en hel stad i sorg på väg till gravplatsen strax utanför staden.]
Han kallade till sig två av dem och skickade dem till Herren för att fråga: "Är du den som ska komma, eller ska vi [fortsätta att] vänta på någon annan?"
Männen sökte upp Jesus och sade: "Johannes Döparen har skickat oss till dig för att fråga om du är den som ska komma eller om vi ska vänta på någon annan."
Salig (lycklig, välsignad) är den som inte tar anstöt av mig (inte slutar tro bara för att man inte förstår allt, blir sårad och drar sig undan)."
Nej, vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina (lyxiga, mjuka) kläder? Nej, de med fina kläder brukar ju finnas i kungapalatsen.
Det är om honom det står skrivet [Mal 3:1]: 'Se, jag sänder ut min budbärare framför dig, han ska bereda vägen för dig.'
Jag säger er: Bland dem som är födda av kvinnor finns ingen som är större än Johannes, ändå är den minste i Guds rike större än han." [En ny era med församlingens tidsålder är på väg att bryta fram. I Guds rike har nu den minste fått större privilegier än den store förelöparen Johannes Döparen.]
[Jesus fortsätter:] "Vad ska jag jämföra den här generationen människor med? Vad liknar de?
De är som småbarn som sitter på torgen (samlingsplatserna) och ropar till sina kamrater:
'Vi har spelat flöjt för er [lekt bröllop],
    och ni har inte dansat.
Vi har sörjt [lekt begravning],
    och ni har inte jämrat er (slagit handen mot bröstet för att visa sorg).' [Människans onda natur blir aldrig nöjd – hon vill att Gud ska dansa efter hennes pipa, rätta sig efter hennes nycker.]
I staden [antagligen Kapernaum] fanns en kvinna som var en synderska. [Hon var känd i staden för sin livsstil, det är troligt att hon var prostituerad.] När hon fick höra att Jesus låg till bords i fariséns hus, gick hon dit med en alabasterflaska med balsam (olja, parfym). [I Mark 14:5 och Joh 12:5 där en liknande händelse inträffar motsvarar värdet på en sådan flaska en årslön.]
När farisén som hade bjudit dit honom såg det, sade han till sig själv: "Om den mannen var en profet (och det är ju helt uppenbart att han inte är det, för då) skulle han veta vilken sorts kvinna som rör vid honom, hon är en värdelös synderska (en notorisk syndare)."
[Jesus berättar nu en liknelse:] "En penningutlånare hade två män som stod i skuld till honom. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio.
Men de som var runt bordet började säga till varandra: "Vem är han som till och med förlåter synder?"
och även några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och helade från sjukdomar [och några av dem var]:
Maria, som kallades Magdalena [som betyder "hon från Magdala", fiskeort mellan Tiberias och Kapernaum],
    från vilken sju demoner farit ut.
Hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde.
"Detta är liknelsens innebörd:
Säden är Guds ord.
Den säd som föll vid vägen är de som har hört, men sedan kommer djävulen och tar bort ordet från deras hjärtan [ofta genom invanda tankemönster], så att de inte längre tror och blir frälsta (bevarade, helade, upprättade, får evigt liv). [Ordet 'väg' kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och erfarenheter av Guds ord som trampar ner det. För att budskapet ska slå rot krävs också tro, se Heb 4:2.]
Den säd som föll bland törnen är de som hör, men senare under livets gång (vandring) kvävs av:
    oro (bekymmer för morgondagen, omsorg om allt det materiella i den här världen)
    och rikedom
    och njutningslystnad [intressen vid sidan av Gud].
De slutför inte vad de börjat (frukten mognar inte). [Törne är ett ogräs med taggar och kraftigt rotsystem, det kan bli upp till två meter högt och tränger undan all annan växtlighet. Det grekiska ordet som används för törne är 'akantha'. Grundordet är extremer, eller att föra något till den yttersta punkten. Det är alltså ett intresse, en lära eller något annat som tar allt fokus. Det är ett skrämmande sammanträffande att det just är en krona av törne som sätts på Jesu huvud när han korsfästs.]
Men den säd som föll i den goda jorden är de som när de hört ordet med ett ärligt och gott hjärta, håller fast vid det och bär frukt genom att vara uthålliga."
Det finns inget fördolt som inte ska uppenbaras, och inget är gömt som inte ska komma i ljuset. [Även om liknelserna nu var dolda för många skulle Guds rike snart bli synligt.]
Men han svarade dem [som kommit med budet]: "De som lyssnar på Guds ord och handlar efter det är min mor och mina bröder."
Han frågade lärjungarna: "Var är er tro?"
    Förskräckta men också förundrade (förvånade, chockade) sade de till varandra: "Vem är han som till och med befaller vindarna och vattnet, och de lyder honom?"
De [Jesus och de tolv lärjungarna] kom till gerasenernas område, som ligger mitt emot Galileen.
Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?"
    Han svarade: "Legion", för många demoner hade farit in i honom. ["Legion" betyder tusental och är ett latinskt låneord för en stor armé. En romersk legion bestod av över 6 000 män. Termen antyder både att mannen hade ett stort antal demoner och att deras natur var våldsam och krigisk.]
Nu gick där en stor svinhjord [2 000, se Mark 5:13] och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han.
Mannen som demonerna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom och sade:
När Jesus kom tillbaka [till Kapernaum i Galileen] välkomnade folket honom med glädje, för alla väntade på honom.
för han hade en enda dotter på tolv år, och hon låg för döden.
    Medan Jesus var på väg dit trängde folket på från alla håll. [Ordet översätts också "kväva" i Luk 8:14. Det beskriver hur folket pressade mot honom längs med gatorna i Kapernaum.]
Där [bland folket] fanns en kvinna som haft blödningar under tolv år och inte kunnat bli botad av någon. [Lika länge som flickan levt har den här kvinnan lidit av dessa kroniska blödningar.]
Herodes själv sade: "Johannes halshögg jag. Vem är då han som jag hör sådant om?" Och han försökte få träffa Jesus.
När dagen började gå mot sitt slut vände sig de tolv till honom och sade: "Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Vi är ju på en obebodd plats här."
Men han sade till dem: "Ge dem ni att äta."
    De svarade: "Vi har inte mer än fem bröd och två fiskar – om vi nu inte skall gå och köpa mat åt allt det här folket?"
Det var omkring 5 000 män [förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21].
    Då sade han till sina lärjungar: "Låt dem sitta ner i matlag i grupper på omkring femtio i varje."
En gång när han hade dragit sig undan för att be, och lärjungarna var med honom, frågade han dem: "Vem säger folket att jag är?"
Då frågade han dem: "Men vem säger ni att jag är?"
    Petrus svarade: "Du är den Smorde (Messias, Kristus)."
Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Guds rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Luk 9:28–36. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
Plötsligt var där två män som samtalade med honom. Det var Mose och Elia
[Det är antagligen natt nu eftersom de var där till nästa dag, se vers 37.] Petrus och de andra sov tungt (var nedtyngda av sömn), men när de vaknade upp (skakat av sig tröttheten) såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom.
När männen var på väg att skiljas från honom sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade. [Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40–42.]
Ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom." [Luk 3:22]
Då ropade en man ur folkhopen: "Mästare, jag bönfaller dig, kom och se min son. Han är mitt enda barn! [Ordet för se är en medicinsk term för att undersöka, ordet för bönfaller är deomai som är ett starkt ord som uttrycker en bön för ett stort behov.]
Jesus svarade: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?"
Men de förstod inte vad han sade. Det var fördolt för dem så att de inte kunde förstå det, och de vågade inte fråga honom om det han hade sagt.
Men en diskussion uppstod bland lärjungarna, den rörde frågan om vem av dem som var störst (hade mest värde, inflytande och auktoritet).
och sade till dem: "Den som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För den som är minst bland er alla, han är [den som verkligen är] stor." [Det grekiska ordet paidion beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]
Men Jesus sade: "Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er."
Men där välkomnade man inte honom eftersom man förstod att han var på väg mot Jerusalem. [Konflikten mellan samarierna och judarna gällde om det var på det samariska berget Gerizim eller i Jerusalem man skulle tillbe. Att passera igenom Samarien för att tillbe i Jerusalem var inte populärt bland lokalbefolkningen. Detta var anledningen att många judar tog omvägen via Jordandalen till Jerusalem.]
Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem,
Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike." [Här finns ännu en likhet med Elisas kallelse, där Elia tillät honom säga farväl till sin familj, se 1 Kung 19:20. Men här ser vi att Jesu kallelse är mer radikal än den mest radikale profeten på Gamla testamentets tid.]
Om där bor en fridens man ska er frid vila över honom, annars ska den återvända till er.
Stanna i det huset och ät och drick det ni får, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus [och jämför och försök hitta det bästa].
Jag säger er [mina lärjungar]: Sodom ska på den dagen få det lindrigare än den staden. [Sodom var känd för sin synd, 1 Mos 19:1–29. För den stad, som inte tar emot ett av dessa trettiofem par som sändes ut, väntar en större dom vid tidsålderns slut, se Matt 10:15.]
Men [de hedniska städerna] Tyros och Sidon ska få det lindrigare vid domen än ni [judiska städer Korasin och Betsaida].
Allt har min Fader anförtrott åt mig.
Ingen vet vem Sonen är,
    utom Fadern,
    och ingen vet vem Fadern är,
utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för."
Fast besluten att rättfärdiga sig själv frågade han Jesus: "Vem är då min nästa (medmänniska)?" [Enligt judarna räknades bara de egna landsmännen som "ens nästa". Jesu svar hade överbevisat mannen om att han inte levde upp till budet.]
Hon hade en syster som hette Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. [Maria, som antagligen var den yngre systern, skulle senare smörja Jesu fötter med dyrbar olja under middagen hos Simon den spetälske, se Joh 12:2. Här sitter nu Maria i husets innergård och lyssnar på Jesu undervisning. Där är antagligen också hennes bror Lasarus, de tolv lärjungarna och andra nyfikna från byn. Att sitta vid någons fötter betyder att vara någons lärjunge, Lukas använder samma uttryck om Paulus som blev undervisad vid Gamaliels fötter, se Apg 22:3.]
Bara ett är nödvändigt. [Kan syfta på att Marta inte behöver förbereda många avancerade maträtter utan en enkel rätt räcker, eller att lyssna till Jesus är det viktigaste och det enda som behövs.] Maria har valt det som är bättre [lärjungaskapet, att sitta vid Jesu fötter] och det ska inte tas ifrån henne."
En gång var Jesus på en viss plats och bad. När han hade avslutat sin bön sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, precis som Johannes lärde sina lärjungar." [Jesus är på väg till Jerusalem, se Luk 9:51. Han har just besökt Marta och Maria i Betania och är antingen kvar där eller på någon annan plats i närheten av Jerusalem. Det var inte ovanligt att olika judiska grupper hade egna böner. Inom judendomen finns amidah, en daglig bön med arton välsignelser, och det verkar som om Johannes Döparen också hade lärt sina lärjungar en skriven bön.]
Då kanske han där inne svarar: 'Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.'
Jag säger er, även om han där inne inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den som frågar är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.
Jesus drev ut en dövstum demon [mannen var också blind, se Matt 12:22]. När demonen hade drivits ut började mannen som varit stum att tala och folkskaran förundrades (häpnade, blev förvånade och fascinerade av Jesus).
Om jag nu driver ut demoner med Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De ska bli era domare.
När en stark man [i det här fallet Satan], beväpnad från topp till tå, bevakar sitt palats är hans ägodelar säkra. [Djävulen liknas här vid en stark man som bevakar sitt rike och håller sina ägodelar, människor, fångna och bundna.]
Den som inte är med mig [tar min sida och tror på mig]
    är emot mig,
den som inte samlar med mig [engagerar sig i min seger och det jag gör],
    han skingrar. [Det går inte att vara neutral i andliga frågor, tar man inte ställning för Jesus är man emot honom. Jesus fortsätter att tala och beskriver vad som sker med en människa som blivit befriad från onda andar, men inte bjudit in Jesus att vara herre i sitt liv.]
[Det är den sista vintern före korsfästelsen och Jesus befinner sig i Judéen. Trots att han varit hos folket under flera år och de hört hans ord och sett alla under är de inte nöjda. De har nyss gett sken av att de skulle börja tro på honom bara han gjorde ett övernaturligt tecken från himlen, se vers 16.] När folket strömmade till mer och mer, började han tala: "Detta släkte är ett ont släkte. Det vill ha tecken [mirakler som bevisar att han var sänd av Gud], men det ska inte få något annat tecken än Jona-tecknet.
På samma sätt som Jona blev ett tecken för folket i Nineve, ska Människosonen bli ett tecken för detta släkte. [Jesus syftade på sin egen död och uppståndelse som skulle bli ett tecken för dem så småningom. På samma sätt som Jona var i fisken tre dagar skulle Jesus uppstå från graven efter tre dagar, se Matt 12:39–40.]
Kroppens lampa är ögat. [Ögat är ofta en bild på hjärtat.] När ditt öga är friskt (ogrumlat, fokuserat) får också hela din kropp ljus, men när det är fördärvat är det också mörkt i din kropp. [Om en människa har äkta och rena motiv kommer hon att se Jesus och hela livet flödar av Guds ljus, annars bländar Jesu ljus och renhet.]
Se därför till att ljusskenet i dig inte är mörker.
Om hela din kropp har ljus och ingen del är mörk, då blir den helt upplyst, som när lampans sken ger dig ljus."
Men ge det som finns där inne [ge från hjärtat, ge av maten som finns i faten] till de fattiga, så blir allt rent för er. [Fariséerna ägnade sig åt yttre ceremoniella regler för att se rättfärdiga ut inför människor, men Jesus pekar på att de i stället måste ge från hjärtat och en sann kärlek till Gud och människor. Då blir även utsidan ren.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan]! Ni liknar omärkta gravar som människor [råkar] gå över utan att veta om det [och blir ceremoniellt orena]." [Se även Matt 23:27–28.]
[Jesus hade börjat tala till folket om Jona-tecknet och att kroppens lampa är ögat, se Luk 11:29–36. Efter en frukost hos en farisé strömmar folk i tusental till Jesu undervisning.] Under tiden [då Jesus var inne i fariséns hus] hade folk samlats i tusental [myriader, det högsta grekiska talvärdet 10 000, men också bildligt för en stor skara], så att de höll på att trampa ner varandra. Jesus vände sig först till sina lärjungar och sade:
"Var på er vakt mot fariséernas surdeg som är hyckleriet! [Jesus har just avslöjat fariséernas religiösa fasad, se Luk 11:37–54.]
Det finns inget fördolt
    som inte ska uppenbaras,
och inget gömt
    som inte ska bli känt.
Säljs inte fem sparvar för två assarion [romerskt kopparmynt av låg valör, värdet motsvarade en sextondels denar eller en halv timlön]? Ändå är ingen av dem bortglömd av Gud. [Sparvar var den billigaste matvaran som såldes på marknaden. För en assarion kunde man köpa två sparvar, se Matt 10:29. Här ser vi att om man köpte fyra sparvar så fick man den femte på köpet. Om nu t.o.m. denna extra sparv, utan kommersiellt värde, inte är bortglömd av Gud – hur mycket mer ser då inte Gud oss människor som han köpt med Jesu dyra blod.]
Sedan sade han till dem [de båda bröderna]: "Var ständigt på er vakt (skydda er) mot alla sorters girighet (habegär), för en människas liv handlar inte om materiellt överflöd (det är inte det som avgör er livskvalitet)."
Men Gud sade till honom: 'Du handlar dåraktigt (resonerar inte logiskt)! I natt ska din själ utkrävas av dig. Allt som du har samlat, vem ska då få det?'
Livet (själen; hela den mänskliga varelsen) är mer än maten,
    och kroppen mer än kläderna!
Se reflekterande på (undersök noga, lär av) korparna.
De varken sår eller skördar,
    de har varken förråd (inre kammare med gömda skatter) eller lada,
    och ändå föder Gud dem.
Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? [Korpen var en oren fågel, se 5 Mos 14:14. I Guds svar till Job frågar han retoriskt vem det är som förser korpen med mat, se Job 39:3. Tankarna går också till Elia som fick mat på ett övernaturligt sätt av just korpar, se 1 Kung 17:6. I jämförelse med den rike mannen som byggde lador, se vers 18, har korparna inga lador – de litar på Gud. Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.]
Om nu Gud klär gräset på marken,
    som i dag grönskar och i morgon kastas i ugnen,
    hur mycket mer skulle han då inte kläda er?
Så liten (kortvarig) tro (trofasthet, förtröstan) ni har!
För där er skatt är,
    där kommer också ert hjärta att vara."
[Jesus fortsätter att undervisa:] "Fäst upp era kläder och håll lamporna (lyktorna) brinnande. [Ordagrant 'omgjorda era länder', dvs. bind upp rocken för att vara redo.]
Om han så kommer under den andra nattväkten (klockan 21-24, före midnatt) eller den tredje (klockan 24-03, efter midnatt) – saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänarna. [I Mellanöstern går solen ner vid sextiden på kvällen och upp igen tolv timmar senare. Romarna delade in natten i fyra nattväkter och judarna i tre. Eftersom Lukas refererar till det romerska systemet i Apg 12:4, är det troligen samma system med tretimmarspass även här. Oavsett exakta tider så kommer tjänarnas herre på natten då tjänarna är som tröttast.]
Herren sade: "Vem är den trogne och visa förvaltaren (som fått ansvar att övervaka och leda ett visst område) som av sin herre blivit satt över tjänstefolket och som ska ge dem mat (var och ens dagliga matranson) i rätt tid?
För från och med nu ska fem i samma familj vara separerade, tre mot två och två mot tre. [Nu ges ett exempel från en familj med fem personer.]
När det blåser en sydlig vind säger ni att det blir en värmebölja, och det blir så.
[Detta är andra gången Jesus helar på en sabbat, första gången var det en man med en förtvinad hand, se Luk 6:6–10, och nu är det en kvinna med krokig rygg. Utifrån alla helanden Jesus gjorde och alla liknelser han berättade, väljer Lukas genomgående i sitt evangelium att ta med ett exempel på en man och en kvinna, och visar genom den berättartekniken att Jesus inte gör skillnad på kvinnor och män.] Jesus undervisade i en av synagogorna på en sabbat [en lördag, den judiska vilodagen].
Där [i synagogan] fanns en kvinna som i arton år haft en sjukdom orsakad av en ande (sjukdomsdemon). Hon var kutryggig [gr. sygkypto – ordagrant: "ihopböjd"; hade troligtvis en kyfos rygg och gick framåtböjd] och kunde inte räta på sig.
Men synagogföreståndaren, upprörd (förargad) över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket [men riktar sin kritik mot Jesus]: "Det finns sex dagar som man ska arbeta på, kom och bli botad på någon av dem och inte på sabbaten."
Skulle inte den här kvinnan, en Abrahams dotter som Satan [som ordagrant betyder motståndaren] har hållit bunden i arton långa år, bli befriad från sin boja (kedja) på sabbaten?" [I arton år hade kvinnan gått till synagogan, även på andra dagar än sabbaten, men inte blivit helad.]
Sedan sade Jesus: "Vad ska jag likna Guds rike vid? Vad ska jag jämföra det med?"
"Det liknar ett senapskorn som en man tar och sår i sin trädgård. Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna."
Det liknar surdeg (jäst) som en kvinna gömmer (blandar; gr. enkrypto) i tre mått (gr. saton – motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] till dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen]." [Lukas växlar mellan en man och kvinna när han sammanställer sitt evangelium, se vers 19 och 21. Huvudpoängen är hur Guds rike börjar smått men kommer att växa. Samtidigt antyder liknelsen också att Gudsriket växer oproportionerligt. Ett planterat senapsfrö blir bara en buske, inte ett träd, och surdegen är genomgående en bild på falska läror i Bibeln. Mitt i det växande Gudsriket finns det också ondska. I berättelsen som föregår dessa liknelser var ju föreståndaren i synagogan en som inte ville se människor helade, se vers 10–17! Se även kommentarer i Matt 13.]
När väl husets herre [Jesus] stiger upp och snabbt stänger dörren, då kommer ni att stå utanför och bulta och säga: 'Herre, öppna för oss!' Han kommer att svara er: 'Jag vet inte varifrån ni är.' [Vilken familj eller hushåll ni tillhör.]
Men han ska svara: 'Jag vet inte varifrån ni är. [Vilken familj eller hushåll ni tillhör.] Gå bort ifrån mig, alla ni som bedriver orättfärdighet.'
Där ska ni gråta och skära tänder (där kommer det att råda ångest, hat och ondska), när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike medan ni själva är utdrivna. [Många judar ansåg sig tillhöra Gudsriket eftersom man var född jude, medan Jesus lär att man måste födas på nytt.]
De som [nu] är de sista ska [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista."
[Efter lördagens gudstjänst i synagogan blev gästtalaren ofta inbjuden till en sabbatsmåltid av föreståndaren, se vers 12. Det är antagligen detta som sker här, men intentionerna var inte goda. Fariséerna vaktade på honom för att se om han skulle göra något de kunde anklaga honom för.] När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledade fariséerna, iakttog de honom noga.
Då stod en man framför honom som led av vatten i kroppen. [Lukas använder den medicinska termen vi kallar ödem. Antagligen var hans ben svullna.]
"När du blir bjuden till bröllopsfest, så ta inte de förnämsta platserna vid bordet. Kanske är någon av gästerna mer ansedd än du?
Nej, när du är bjuden, gå och ta den nedersta platsen. När värden kommer ska han då säga till dig: 'Min vän, sätt dig högre upp!' Då blir du hedrad inför alla de andra gästerna.
Salig (lycklig, välsignad) är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning. Du ska få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse."
När tiden för festen var inne sände han ut sin tjänare för att säga till de inbjudna: 'Kom, nu är allt färdigt!' [Detta var den andra inbjudan, se Matt 22:2–3.]
Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde är utfört, men det finns fortfarande plats.'
"Om någon kommer till mig och inte hatar (älskar mig mer än)
    sin far och sin mor,
    sin hustru och sina barn [eller väljer att avstå från att gifta sig, se Matt 19:10–12],
    sina bröder och systrar
    och även sitt eget liv [detta jordeliv],
kan han inte vara min lärjunge. [I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra. Matteus översätter ett liknande sammanhang "den som är mer vän med", se Matt 10:37. Ändå är orden väldigt skarpa och tvingar oss att fundera över var vi har vår lojalitet. Vem förtröstar vi ytterst på, är Jesus främst? Det är typiskt Lukas att ta med fyra punkter, se Luk 6:17.]
Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge. [Tidigare i Luk 9:23 säger Jesus att för att följa honom måste man "förneka sig själv och dagligen ta upp sitt kors". Nu följer två liknelser som visar att detta inte är något impulsivt beslut utan kräver eftertanke.]
Eller vilken kung går ut i krig mot en annan kung utan att först sätta sig ner och fundera över om han med 10 000 man kan attackera den som kommer emot honom med 20 000?
Kan han inte det, skickar han en delegation och ber om fred medan den andre ännu är långt borta.
Därför kan ingen av er vara min lärjunge om han inte ger upp (försakar, tar farväl av) allt han har.
Det duger varken för jorden eller gödselhögen. Man kastar bort det. [Rent salt, natriumklorid, som vi använder i dag förlorar inte sin sälta. Däremot kunde den typ av salt, som man producerade från Döda Havet och som Jesus troligen refererade till, förlora sin sälta, eftersom det också innehöll andra mineraler. Utsattes det för omgivningens fukt kunde det urlakas. Det är när salt blandas upp med annat som det förlorar sin kraft. Ordet för "mister sin sälta" kan också betyda "dårskap" och översätts så i Rom 1:22 och 1 Kor 1:20. Den betydelsen förstärker då hur ett oövervägt beslut att följa Jesus blir till en dårskap, på samma sätt som den som började bygga ett torn eller den som förhastat gick ut i krig, se vers 28–32.
    Detta stycke började med "stora skaror", se vers 25. På samma sätt som det räcker med lite salt för att smaksätta hela maträtten, är det inte antalet lärjungar som avgör om de påverkar omvärlden, utan det är kvaliteten som är avgörande.]
Lyssna, du som har öron att höra med." [Denna fras används ofta när ett stycke kan vara svårt att förstå utan hjälp av den helige Ande.]
Alla tullindrivare och syndare höll sig hela tiden nära Jesus för att lyssna på honom.
Jag säger er, det blir mer glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera), än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändelse."
jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina anställda.»'
Men sonen sade till honom: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son.'
för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.'
    Och de började fira.
Under tiden var hans äldre son ute på fälten [i arbete]. När han var på väg hem och närmade sig huset hörde han musik (flerstämmig instrumental musik – gr. symphonia) och dans.
Så han kallade till sig en av pojkarna som var anställd och frågade vad det var frågan om.
Fadern sade till honom: 'Mitt barn (ord för barn som fokuserar på att han är medlem i familjen), du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.
Men det enda rätta var att fira och vara glada, för denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.' " [Detta är den sista av tre liknelser om hur något förlorat återfinns. Det är uppenbart att liknelserna riktade sig till fariséerna som klagat över att syndare kom för att höra på Jesu undervisning, se 15:1-2. Den äldre brodern beskriver en självrättfärdig människa, den yngre brodern en syndig människa som omvänder sig.]
Jesus sade också till lärjungarna: [Jesus har just berättat liknelsen om den yngre sonen som vände tillbaka hem. Frågan som hänger i luften är: Vad hände med den äldre sonen? Ordagrant är meningen på grekiskan "och han sade också till lärjungarna", där orden "och" och "också" tydligt kopplar ihop denna berättelse med den tidigare. Liknelsen handlar om faran med kärleken till pengar, och hör även ihop med nästa liknelse om den rike mannen och tiggaren Lasarus. Hur vi hanterar pengar i den här världen påverkar var vi tillbringar evigheten.]"Det var en rik man som hade en förvaltare. [Den rike mannen ägde mark med olivträd och åkrar, förvaltaren skötte ägarens alla affärer.] När den rike mannen [en dag] ryktesvägen fick höra anklagelser att förvaltaren slösade bort (spridde ut) hans egendom [samma ord som används för yngre sonens slösande, se Luk 15:13],
Hans herre [arbetsgivaren, den rike mannen] lovordade den ohederlige förvaltaren för hans finurlighet (skicklighet, hans praktiska sätt att agera)." [Detta är liknelsens höjdpunkt och överraskning – hur kan ägaren lovprisa den ohederlige förvaltaren som har minskat hans intäkter? Liknelsen berättar inte exakt hur förvaltaren gick till väga, men han sänkte skulderna vilket gjorde att hans herre kom i bättre dager hos dem som stod i skuld till honom. Kanske strök han räntan från skulden eller tog bort sin egen andel. Ordet "finurlighet" här är ett neutralt ord som inte lägger någon moralisk värdering utan bara att det var logiskt och smart tänkt.]

Använd pengar för att göra gott

"Denna världens (tidsålderns) människor handlar finurligare (skickligare, klokare) mot sina egna än vad ljusets människor gör.
Den som är trogen (pålitlig, trofast) i det minsta (i en mycket liten sak) [i smått]
    är också trogen i mycket [i stort],
och den som är orättfärdig (orättvis, bedräglig, ohederlig) i det minsta (i en mycket liten sak) [i smått],
    är också orättfärdig i mycket [i stort].
Jesus sade till dem: "Ni är sådana som förklarar er själva rättfärdiga inför människorna [genom att visa upp en yttre fasad], men Gud känner era hjärtan. Det som är högt prisat av människor [pengar och status] är avskyvärt inför Gud."
Det är lättare för himmel och jord att förgå, än att en enda hake [kort streck som särskiljer de hebreiska bokstäverna, eller de små kronor, hebreiska tagin, som dekorerar vissa bokstäver] av undervisningen (gr. nomos) faller bort.
[Jesus fortsätter att tala till fariséerna som älskade pengar, se vers 14. Introduktionen är snarlik andra liknelser, se Luk 10:30; 14:16; 15:11; 16:1. Samtidigt är liknelsen/berättelsen ovanlig eftersom den namnger personer. Jesus lånar bilder från kända egyptiska och judiska sägner om skillnaden mellan detta och nästa liv. Det finns en snarlik rabbinsk liknelse där en rik man namnges. Dateringen är osäker, men cirkulerade den under Jesu tid är det möjligt att Jesus "speglar" den berättelsen och vänder på begreppen och namnger den fattige Lasarus istället för den rike mannen. Jesus har använt liknande retoriska grepp tidigare i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:25–37.] "Det var en rik man som hade för vana att klä sig i purpur och fint linne [dyrbara kläder, en översteprästs klädnad]. Han vältrade sig i lyx varje dag (ägnade sig åt luxuöst festande, överdriven konsumtion, använde sin rikedom för att imponera på andra).
Men en tiggare som hette Lasarus låg vid hans port, hans kropp var full av sår,
Jesus sade till sina lärjungar: "Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den (uttryck för intensiv förtvivlan över den personen) genom vilken de kommer.
På samma sätt är det med er, när ni har gjort allt ni blivit befallda [förlåtit varandra, se vers fyra], då ska ni säga: 'Vi är bara tjänare (ovärdiga att ta emot någon speciell utmärkelse), vi har bara gjort vår plikt.' "
och föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samaritan (gr. samarites) [samarier och utövare av den samaritiska trosriktningen].
Ingen kommer att kunna säga:
'Titta, här är det' eller 'Titta, där är det.' Guds rike är [just nu] mitt ibland er." [Jesus, som är Kung i Guds rike är där mitt ibland dem. Guds rike finns redan nu i personen Jesus, men kommer att bli helt synligt i framtiden i tusenårsriket. Frasen kan också översättas "Guds rike är inom er", dvs. att det inte är ett yttre rike utan Jesus bor i människors hjärtan, se också Rom 14:17. Det som talar emot denna tolkning är att Jesus riktar sig till fariséerna. Överallt annars karaktäriseras de för sitt fokus på det yttre, och Jesus avslöjar deras inre ondska.]
För på samma sätt som blixten flammar till och lyser upp hela himlen från ena sidan till andra sidan, [lika plötsligt och helt synligt för alla] ska Människosonen visa sig på sin dag.
I Människosonens dagar [då han kommer tillbaka för att regera här på jorden fullt ut]:
Då ska det vara som på Noas dagar. [1 Mos 7]
På samma sätt ska det ske den dag då Människosonen uppenbarar sig. [Då Jesus kommer tillbaka för att döma jorden.]
Den dagen ska den som är på taket, och har sina tillhörigheter i huset, inte gå ner och hämta dem, och den som är ute på fälten inte vända tillbaka. [Så snabbt och plötsligt kommer det att ske.]
Jag säger er:
Den natten ska två ligga i samma säng.
    Den ene ska tas med och den andre ska lämnas kvar.
Två ska mala tillsammans.
    Den ena ska tas med och den andra lämnas kvar.
Han sade: "I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.]
I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sade: 'Hjälp mig att få rätt mot min motpart.'
Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra:
Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv:
'Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor;
    tjuvar (svindlare), orättfärdiga, äktenskapsbrytare
    – eller som den där [illa ansedda] tullindrivaren.
Men Jesus kallade dem till sig och sade: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Guds rike tillhör sådana som de.
När den unge mannen hörde detta, blev han djupt bedrövad, för han var rik – mycket rik. [Mannen visade sig vara en avgudadyrkare – han älskade sin rikedom mer än Gud och människor.]
Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." [Lukas, som är läkare, använder här ett ord för en medicinsk synål. Jämförelsen är mellan det minsta vanligt förekommande föremålet, i kontrast till det största djuret i Mellanöstern. Liknelsen säger att det är omöjligt mänskligt sett, om inte Gud griper in, se vers 27. Kamelen används även i liknelsen med att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades "nålsögat", men det finns inga historiska eller arkeologiska belägg för att någon sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
Han svarade: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud." [Genom Guds nåd är det möjligt att ge upp allt och följa honom; lärjungarna hade gjort det, se vers 28–29. Nästa kapitel visar också att det är möjligt för en rik man att komma in i Guds rike, se Luk 19:1–10.]
Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen. Var och en som för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru [avstått från att gifta sig, se Matt 19:10–12] eller syskon eller föräldrar eller barn,
Men de tolv lärjungarna begrep ingenting av detta. Det var helt dolt för dem, och de kunde inte förstå (greppa) vad han sade.
När tiggaren hörde folkskaran gå förbi frågade han gång på gång vad som stod på.
Där fanns en man som hette Sackeus som var chef vid tullen (ansvarade för tullindrivarna vid den romerska tullmyndigheten), och han var rik. [Sackeus är ett hebreiskt namn som betyder "ren" och "rättfärdig". Han var alltså en jude som arbetade för den romerska staten och ansågs därför vara en förrädare bland sitt eget folk. Jeriko var en viktig handelsstad som producerade balsam vilket genererade stora skatteintäkter för den regionen. Som chef för det skattekontoret var Sackeus mycket förmögen.]
Sackeus ville se vem Jesus var men kunde inte på grund av folkskaran, eftersom han var liten till växten. [Ibland kan människorna kring Jesus skymma honom.]
Jesus sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son,
[Sackeus, och många med honom i Jeriko, arbetade med pengar. Nu ger Jesus en liknelse om just pengar, som illustrerar förvaltarskap. På samma sätt som i tidigare liknelser i Lukas kommer anledningen och förklaringen i inledningen, se Luk 18:1, 9. Man trodde han skulle gå upp till Jerusalem och göra revolt mot det romerska styret, men Jesus vill förklara att han kommer att gå bort för att sedan komma tillbaka som kung. Det finns likheter med liknelsen om talenterna i Matt 25:14–30, men det är två olika liknelser. Jesus berättade liknande men olika liknelser vid olika tillfällen.] När de lyssnade till detta berättade Jesus ännu en liknelse. Eftersom han var nära Jerusalem och de trodde att Guds rike skulle bli synligt (ta form) omedelbart,
Kungen svarade honom: 'Bra gjort, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen (trofast) i något mycket litet, ska du ha ansvar för tio städer.' [Ett ovanligt grekiskt ord används för "genererat" här och är inte samma som "gett" i vers 18. Ordagrant kan det översättas "har arbetat vid sidan om" originalsumman.]
Jag var ständigt rädd för dig, eftersom du är en sträng (hård) man. Du gör uttag på det du inte satt in [på banken], och skördar det du inte sått.' [Tjänaren hade en helt fel bild av sin herre som gav generöst och oproportionerligt, se vers 17 och 19. Ordet "svetthandduk" kommer från det latinska ordet för svett. Det var en handduk eller näsduk som användes för att torka av svetten från ansiktet. Den sysslolöse tjänaren hade ingen användning för sin svetthandduk och lade i stället myntet i den. Ordet används också för linneduken som den döde sveptes in i vid begravningen, se Joh 11:44; 20:7.]
Kungen [den ädle mannen som nu blivit kung, se vers 12] sade till honom: 'Efter dina egna ord ska jag döma dig, du onde tjänare. Om du visste att jag var en sträng man som tar ut vad jag inte satt in och skördar vad jag inte sått.
Han sade till dem:
"Det står skrivet:
    'Mitt hus ska vara ett bönens hus.' [Jes 56:7]
Men ni har gjort det till
    'ett rövarnäste'." [Jer 7:11] [Det religiösa ledarskapet hade rånat folket på flera plan. Dels rent ekonomiskt med stora mellanskillnader för att växla pengar och köpa offerdjur, men också andligt genom att inte leda människor till en personlig relation med Gud.]
Han fortsatte att undervisa (dag efter dag) på tempelplatsen. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att döda honom,
och frågade honom: "Säg oss, vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Vem är det som gett dig den fullmakten?" [De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås enkelt – han gör sin Faders vilja, men ett sådant svar skulle leda till att han blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran. Den är en fälla som Jesus lätt genomskådar.]
Var Johannes dop från himlen eller från människor?"
Men om vi svarar: Från människor, så kommer allt folket att stena oss, för alla anser ju att Johannes var en profet."
Men när vinodlarna fick se honom diskuterade de med varandra (vägde argument för och emot) och sade: 'Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så blir arvet vårt.'
Men han såg på dem och frågade:
"Vad betyder då det som står skrivet [i Ps 118:22–23]:
'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade
    har blivit en hörnsten?'
    [Den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter.]
De [skriftlärda och översteprästerna, se vers 19] vaktade på Jesus [för att hitta ett tillfälle att snärja honom]. De skickade ut spioner [från två grupperingar, fariséer och herodianer, se Mark 12:13]. De skulle låtsas vara ärliga (rättfärdiga) för att få fast honom för något som han sade, så att de kunde utlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. [Man vill få honom att säga något mot den romerska staten för att kunna få honom fälld i en civil rättegång. Judarna hade inte rätt att döma någon till döden; det var bara det romerska styret som kunde göra det.]
Sedan kom det fram några saddukéer, de [är den mest liberala religiösa gruppen] som förnekar att det finns en uppståndelse. [De trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se Apg 23:8.]
De sade:
"Lärare, Mose har gett oss föreskriften att
om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5–10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det hebreiska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1–12.]
Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig en hustru men dog barnlös.
De kan inte längre dö, för de är [odödliga] som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn. [Äktenskapets funktion för gemenskap och för att befolka jorden är då över, se 1 Mos 2:18–25.]
Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande, för honom lever alla." [Saddukéerna hade använt Mose lag, 5 Mos 25:5, som argument för att det inte fanns någon uppståndelse, men nu använder Jesus Moses egna ord i berättelsen om den brinnande törnbusken för att bevisa motsatsen.]
Jesus frågade dem: "Hur kan man säga att den Smorde (Messias) är Davids son?
David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?"
[Jesus går till Olivberget som ligger en och en halv kilometer öster om Jerusalem. Därifrån kunde man se ut över hela Jerusalem och templet som de nyss lämnat, se Mark 13:3.] Då frågade de [Petrus, Jakob, Johannes och Andreas, se Mark 13:3] honom:
    - "Mästare (Lärare), när ska allt detta [plural] ske? - Vad blir tecknet (gr. semeion – något synligt och uppenbart) för allt detta [plural]?"
    [Pluralformen indikerar att man inte bara frågar efter tecknen på Jerusalems förstörelse.]
Han svarade: "Var ständigt på vakt (var försiktiga)
    så att ingen förleder er. [Falska messiasgestalter:]
Många ska komma i mitt namn och säga:
    'Det är jag [som är Messias]', och 'Tiden är nära.'
Följ dem inte!
[Tecken i naturen:]
Det ska bli stora jordbävningar,
    på olika platser,
och hungersnöd (matkris; skördar som slår fel) [plural]
    och epidemier (farsoter, plågor).
    [Frasen 'olika platser' beskriver antagligen att alla dessa tre typer av naturkatastrofer är världsvida. Samma ord epidemier översätts till plågor i Apg 24:5.] [Stora tecken:]
Det ska bli fruktansvärda händelser [skräckinjagande syner, terror – enda gången gr. phobetron används i NT]
    och stora tecken från himlen.
Ni ska bli hatade (föraktade) av alla [människor från alla kategorier och samhällsklasser; även från nära relationer] för mitt namns skull. [Det grekiska ordet för alla pas, beskriver 'alla sorter och olika typer'.]
Det är straffets tid, då allt som är skrivet ska gå i uppfyllelse.
Ve [uttryck för intensiv förtvivlan över] dem som väntar barn eller ammar under de dagarna, för landet ska drabbas av stor nöd och vredesdomen ska komma över detta folk.
De ska falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk, och Jerusalem ska trampas av hedningar (icke-judar) tills hedningarnas tider är fullbordade." [Paulus skriver också om att judarnas straff är begränsat i Rom 11:25. Jerusalems förstörelse 70 e.Kr. är i sig ett tecken. Sedan följer en period då hednafolk ska ha Jerusalem i sin besittning. Men det kommer en tid då det judiska folket kommer att vara tillbaka i sitt land och ha en central roll i Guds profetiska plan.]
[Jesus fortsätter att svara på lärjungarnas fråga om vilka tecken som ska visa sig innan hans andra ankomst, se Luk 21:7.] "Sedan ska märkliga tecken visa sig i solen, månen och stjärnorna. På jorden ska hednafolken gripas av ångest (förtvivlan, hopplöshet, vara helt styrda av rädsla), och stå rådlösa (förvirrade) inför havets och vågornas rytande.
När bladen börjar knoppas, så ser ni det och förstår att nu är sommaren nära.
På samma sätt kan ni veta (klart och tydligt se) att Guds kungarike är nära när ni ser detta börja hända. [När tecken visar sig i skyn och havet dånar, när ångest, förvirring och rädsla tilltar hos människorna, se vers 25–26.]
På dagarna undervisade Jesus i tempelområdet, men på kvällarna gick han till det berg som kallas Olivberget och stannade där över natten.
[efter måltiden i Betania, se Mark 14:9-10] for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv. [Djävulen hade gett tanken till Judas under en lång tid, se Joh 13:2. I stället för att stå emot frestelsen faller Judas för den, se Jak 1:13–15.]
Säg till ägaren av huset: 'Mästaren frågar dig: »Var är gästrummet där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?»'
Sedan tog han ett bröd och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Sedan bröt han det och gav det till dem och sade: "Detta är min kropp, som ges åt er. Gör detta till minne av mig."
Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta.
Det uppstod en känsloladdad (ivrig) diskussion bland dem om vem [av de tolv lärjungarna] som ansågs (utifrån andra människors åsikter) vara den störste. [Jesus har just berättat att han ska bli förrådd, se vers 21. De hade alla sin hand på bordet, vems hand var det? Snart har man vänt på frågan och undrar vem som är störst bland dem, och den minst trolige att förråda Jesus.]
Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men ändå är jag mitt ibland er som er tjänare." [Tidigare hade Jakob och Johannes mor begärt att hennes söner skulle sitta bredvid Jesus i hans rike, se Matt 20:20–23. Johannes var den yngste av lärjungarna och kanske diskuterades hans namn. Det är troligt att Simon Petrus, den äldste lärjungen, var en av dem som höjde sin röst i grälet eftersom Jesus vänder sig till honom personligen direkt efter att han talat till alla lärjungarna, se vers 31.]
[Jesus uppmuntrar nu lärjungarna.] "Det är ni som uthålligt har varit kvar med mig, genom mina prövningar. [Många hade tröttnat, se Joh 6:66–68, men lärjungarnas trofasthet för med sig en belöning.]
Då sade han [Simon Petrus] till honom: "Herre, jag är redo att gå med dig, både till fängelse och i döden."
Då sade de: "Herre, här är två mindre svärd."
    Han svarade: "Det räcker." [Kan också översättas: "Nog pratat om det."]
När de som var omkring Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: "Herre, ska vi slå till med svärd?"
Jag har varit med er varje dag i tempelområdet utan att ni grep mig. Men detta är er stund [natten], nu är det mörkrets makt som råder."
Men en tjänsteflicka [grekiskan har: en viss tjänsteflicka/ung kvinnlig slav] som såg honom sitta [där] vid eldens sken [vänd mot ljuset] tittade noga på honom och sade: "Den här mannen (denne) var också med honom."
Kort därefter fick en annan [annan är i maskulin form] se honom och sade: "Du är också en av dem."
    Men Petrus svarade: "Nej, det är jag inte."
Omkring en timme senare kom en annan fram och försäkrade: "Det är säkert att den där mannen också var med honom. Han är ju från Galileen!" [Petrus dialekt avslöjade honom; uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
De band för hans ögon och frågade honom: "Profetera för oss! Vem var det som slog dig?"
och sade: "Är du den Smorde (Messias), så säg oss det."
    Men han svarade: "Om jag säger det till er tror ni det inte,
Men härefter ska Människosonen sitta på Guds den Allsmäktiges högra sida."
Då sade de alla: "Så du är Guds Son?"
    Han svarade: "Ni själva säger att 'Jag är'."
Där [inför Pontius Pilatus] började de anklaga honom och sade: "Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk. Han förbjuder att man betalar skatt till kejsaren, och han säger att han är den Smorde (Messias), en kung!"
Pilatus frågade honom: "Så du är judarnas kung?"
    Han svarade: "Du själv säger det."
När Pilatus hörde detta frågade han om mannen var från Galileen.
Så fort han fick reda på att han var från Herodes område, sände han honom till Herodes som också var i Jerusalem under dessa dagar. [Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade. Han bodde i Tiberias i Galileen. Både han och Pontius Pilatus var i Jerusalem under dessa dagar då påsken och Lövhyddohögtiden firades och många vallfärdade till Jerusalem.]
När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, för han hade hört mycket om honom och hoppades nu få se honom göra något tecken. [Något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud. Herodes hade tidigare velat träffa Jesus, se Luk 9:7–9.]
Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra; tidigare hade det rått fiendskap mellan dem. [Orsaken till fiendskapen är inte helt känd, möjligen kan det ha att göra med massakern av galiléer som nämns i Luk 13:1.]
Det gjorde inte Herodes heller, för han har ju sänt honom tillbaka till oss. Se, han har inte gjort något som förtjänar döden.
Detta var en man som hade kastats i fängelse för att ha lett ett upplopp i staden [Jerusalem], och även mördat.
Och folket hade stått [där] och betraktande sett på. Ledarna [medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin – det högsta beslutande organet bland judarna] hånade honom då och sade till och med: "Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat) [från döden], nu får han hjälpa sig själv, om han [detta] är Guds Smorde (Messias), den Utvalde."
och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp (rädda) dig själv."
Det fanns också ett anslag [kallades "titulus" och innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] ovanför honom [skrivet på hebreiska, latin och grekiska, se Joh 19:20. Det angav grunden för domen, och var också avsett att håna judarna]:
"Detta är [Jesus från Nasaret]
    judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Joh 19:19. De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH. Kanske anledningen till varför de judiska ledarna ville ändra texten, se Joh 19:20–22.]
Den ene av förbrytarna som hängde där [stämde in i cynismen och] smädade honom och sade upprepade gånger: "Är inte du den Smorde (Messias)? Hjälp (rädda) då dig själv och oss."
Men den andre [brottslingen] tillrättavisade honom: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?
Jesus svarade: "Sannerligen säger jag dig [jag lovar dig med säkerhet], i dag ska du vara med mig i paradiset." [Gr. paradeisos har persiskt ursprung och beskriver en anlagd trädgård eller park. Det är en rofylld och glädjerik plats och används i den grekiska översättningen av Gamla testamentet om Edens lustgård, se 1 Mos 2:8. Ordet används tre gånger i Nya testamentet. I 2 Kor 12:4 beskriver det den "tredje himlen", och i Upp 2:7 syftar det på det återupprättade Edens lustgård. Brottslingens omvändelse i livets sista ögonblick gör att han kan se fram emot en evighet tillsammans med Jesus.]
Det var nu omkring den sjätte timmen (mitt på dagen). Då kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre),
När officeren (centurionen) [som förde befälet vid Golgata] såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: "Denne man var verkligen oskyldig (rättfärdig)!"
som inte samtyckt till vad de beslutat och gjort. Han var från staden Arimatea i Judéen och han väntade på Guds rike.
Sedan tog han ner kroppen, svepte den i en linneduk och lade den i en uthuggen klippgrav där ingen ännu hade blivit lagd.
Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. [Solen var på väg ned, vid den här tiden på året sker det vid 18-tiden. Det var fredagskväll, och sabbatshögtiden höll på att inledas.]
Kvinnorna som hade följt Jesus från Galileen följde tätt efter [Josef från Arimatea och Nikodemus som tog Jesu döda kropp till en klippgrav nära Golgata] och såg graven och hur hans kropp lades i den.
Han är inte här, han är uppstånden [från de döda]! Kommer ni inte ihåg vad han sade medan han fortfarande var i Galileen? Han sade
Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor, och de andra kvinnorna som var med dem som talade om det för apostlarna.
Två av dem var på väg till en by som hette Emmaus, som ligger elva kilometer (sextio stadier) från Jerusalem. [En tvåtimmars vandring nordväst från Jerusalem. Den ene av lärjungarna var Kleopas, se vers 18. Den andre är okänd, det skulle kunna vara hans hustru Maria som var med vid korset när Jesus dog, se Joh 19:25.]
Vi hoppades (såg fram emot) att han var den som skulle befria (återlösa) Israel [från romarnas förtryck]. Förutom detta så är det nu den tredje dagen sedan detta hände.
Men de övertalade honom och sade: "Var kvar hos oss, det blir snart kväll och dagen är snart slut." Då gick han in och stannade kvar hos dem.
De sade till varandra: "Blev vi inte rörda ända in i hjärtat (brann inte våra hjärtan inom oss) när han talade med oss på vägen och öppnade (förklarade meningen i) Skrifterna för oss?"
Då sade han: "Varför är ni så skrämda (bekymrade), varför reser sig tvivel (inre tankar och ifrågasättande resonemang) i era hjärtan?
Se mina händer och mina fötter, det är verkligen jag. Ta på mig och se, en ande har ju inte kött och ben som ni ser att jag har." [Jesus säger inte "kött och blod", eftersom blodet hör till den förgängliga kroppen, se 1 Mos 9:4. Kött och blod kan inte ärva Guds rike, se 1 Kor 15:50. Jesu blod är framburet i det allra heligaste i himmelen, se Heb 9:12. Uttrycket "kött och ben" visar att Jesus är samma person som tidigare, fast med en uppståndelsekropp.]
Sedan sade han till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas."
Ni ska vittna om detta.
De var alltid i templet [varje dag då det var öppen bön, se Apg 2:46] och prisade Gud. [Lärjungarnas sorg över Jesu död var bytt i glädje, se Luk 24:17. Lukasevangeliet både börjar och slutar med att beskriva vad som sker i templet, se Luk 1:9. Berättelsen fortsätter på ett naturligt sätt i Lukas andra verk Apostlagärningarna. I Lukasevangeliet redogör han för vad Jesus började göra och lära, se Apg 1:1–2. I Apostlagärningarna är Jesus uppstånden men fortsätter att verka genom kristna i den helige Andes kraft.]

Johannesevangeliet (54)

[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1–5 och 16–18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6–8 och 14) och där vers 12–13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: att Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.] I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
    och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
    och Ordet var Gud (ordagrant: och Gud var Ordet).
Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud. [Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper, se Kol 1:15. Samtidigt gestaltar Ordet dvs. Jesus fullt ut Gud, se Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28. Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen.]
I honom var liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]
    och Livet [Jesus] var människornas ljus.
Själv var han inte Ljuset,
    men han kom för att vittna om Ljuset.
Det sanna Ljuset,
    som [med ett stadigt, fast sken] lyser in i varje människa (upplyser andligt, ger klarhet),
    kom till världen.
Han var i världen,
    och världen var skapad genom honom,
    men världen kände inte igen (hade ingen personlig upplevelse av, ville inte veta av) honom.
Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
    och ropar med hög röst och säger:
"Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
    eftersom han existerade före mig."
Ingen har någonsin sett Gud,
    men hans enfödde Son, som är jämställd med (vid hjärtat, bredvid) Fadern, har förklarat honom. [Ordföljden i grekiskan inleds med Gud för att skapa eftertryck, ordagrant "Gud har ingen någonsin sett", se 2 Mos 33:20; 1 Joh 4:12; Joh 4:24. Uppenbarelser i GT var aldrig fullständiga, se 2 Mos 33:23. Jesus har synliggjort Fadern. Han har undervisat och öppnat vår förståelse för Gud, se Kol 1:15.]
[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se Joh 1:29, 35, 43; 2:1. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se 1 Mos 1. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
    Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adam och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se 1 Mos 1:19–24. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I 1 Mos 2:24 finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]
Här är vad Johannes svarade, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "Vem är du?"
Han bekände (berättade sanningen) och försökte inte undvika sanningen utan sade öppet: "Jag är inte den Smorde (Messias)."
De frågade honom: "Så vem är du då? Är du Elia?"
    Han sade: "Nej, det är jag inte."
    "Är du Profeten?"
    "Nej", svarade han.
Då sade de till honom: "Vem är du? Svara oss så att vi kan ge svar till dem som har skickat oss. Vad säger du om dig själv?"
Några av de utsända var fariséer,
de frågade honom: "Varför döper du om du varken är den Smorde (Messias), Elia eller Profeten?" [Det fanns många typer av reningsdop på Jesu tid. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad. Prästerna hade också dagliga rituella reningsdop. Till skillnad från dessa återkommande dop är kanske proselytdopet det mest betydelsefulla. En hedning som konverterade till judendom döptes i vatten. När nu Johannes uppmanar judar att omvända sig och döpa sig, jämställer han dessa judar med hedningar, i behov av omvändelse.]
Han är den som kommer efter mig, jag är inte ens värdig att knyta upp remmen på hans sandal [den lägsta sysslan som en slav utförde]."
Allt detta hände i Betania, på andra [östra] sidan av Jordan, där Johannes döpte. [Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Johannes nämner två platser som heter Betania i sitt evangelium. Sex dagar före den sista påsken kommer Jesus till Betania strax öster om Jerusalem som var Martas, Marias och Lasarus hemby, se Joh 12:1. I både den inledande och avslutande "heliga veckan" omnämns alltså ett Betania. Jesus börjar sin tjänst i Betania, på jordens lägsta punkt, underifrån som Guds lamm. Han avslutar sin tjänst i det andra Betania strax intill det högt belägna Jerusalem, där han fullbordar den judiska förväntan på att gå ut ur träldomshuset, se 2 Mos 12.]
Detta är mannen som jag talade om när jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig (har en högre rang än mig), eftersom han existerade före mig.'
Jag kände honom inte (förstod inte vem han var), men han som sände mig för att döpa i vatten [Gud själv] sade till mig: 'Den som du ser Anden sänka sig och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande.'
Jag har sett [att det hände, jag såg det med egna ögon] och jag har vittnat om att han är Guds Son."
Han sade till dem: "Kom med och se." Så de gick med honom och såg var han bodde, och var med honom den dagen. Det var omkring tionde timmen (sent på eftermiddagen vid fyratiden). [Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen då solen gick upp, medan romersk tid räknades från midnatt – på samma sätt som vi gör i dag. Tionde timmen är alltså fyra på eftermiddagen judisk tid, eller klockan tio på förmiddagen romersk tid. De övriga evangelierna använder med säkerhet judisk tid, och det är troligt att Johannes också gör det. Romersk tidräkning användes bara i officiella och juridiska dokument, annars räknades tiden från soluppgången. Dagens mitt markeras på romerska solur med VI, inte XII. De fem tidsangivelser som finns i Johannesevangeliet är: omkring tionde timmen, som nämns i denna vers; omkring sjätte timmen, se Joh 4:6; exakt sjunde timmen, se Joh 4:52; omkring sjätte timmen, se Joh 19:14.]
En av de två som hade hört vad Johannes [Döparen] sagt och följde Jesus var Andreas, Simon Petrus bror.
Han sökte och fann först sin egen bror Simon och sade till honom: "Vi har funnit (upptäckt efter att ha sökt, börjat erfara) Messias." Det [hebreiska] ordet [Messias är en titel som] betyder "den Smorde" (Kristus). [Både hebreiska Mashiach och grekiska Christos, translittererat till Kristus, har samma betydelse. Johannes har för vana att förklara ord, namn och judiska begrepp. I nästa vers är det betydelsen av Petrus namn, se även Joh 4:9; 4:25; 6:1; 12:41; 19:31.]
Andreas tog sedan Simon [Petrus] till Jesus.
    Medan Jesus tittade på (in i, direkt på) honom sade han: "Du är Simon, Johannes son, du ska heta Kefas" – det [arameiska] namnet betyder Petrus [en liten sten].
Filippus var från (född i) Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus.
Natanael sade till honom: "Kan något gott komma från Nasaret?"
    Filippus svarade: "Kom och se." [Jesus föddes i Betlehem men växte upp i Nasaret i Galileen som var en illa ansedd stad. Jesus uppfyllde profet att kallas en nasaré, se Matt 2:23. Profeterna talar om rotskottet (hebr. netzer), vars ord är snarlikt Nasaret, se Jes 11:1; Jer 23:5; Sak 6:12. Det nedvärderande uttrycket nasaré får också sin uppfyllelse i hur Jesus blev föraktad, se Ps 22:7–8; Jes 53:3. Filippus respons är inte en argumentation utan en inbjudan att få möta Jesus själv.]
Jesus såg Natanael komma mot honom och sade om honom: "Se, här är en sann israelit, i vilken det inte finns något svek (falskhet)." [Natanael är ett hebreiskt namn som betyder "Gud ger" eller "Gåva från Gud". Han kom från staden Kana i Galileen, se Joh 21:2. Jesus gör en jämförelse med Natanaels förfader Jakob. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar". Den ordagranna betydelsen är "den som håller i hälen", se 1 Mos 25:26. Namnet beskrev Jakobs karaktär innan Gud gav honom ett nytt namn – Israel, se 1 Mos 32:27–28. Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att regera tillsammans med Gud". Jakob fick i en dröm se en stege rest till himlen, se 1 Mos 28:10–17. Jesus är den stegen, vers 51.
    Natanael är troligtvis samma person som lärjungen Bartolomeus. Det är inte ovanligt att man hade flera namn. Han nämns alltid i samband med Filippus, se Matt 10:3; Mark 3:18; Luk 6:14.]
Natanael frågade honom: "Hur känner du mig?" [Hur vet du dessa saker om mig?]
    Jesus svarade honom: "Innan Filippus kallade på dig, när du fortfarande satt under fikonträdet, såg jag dig." [Fikonträdet är en bild för nationen Israel, se Jer 8:13; 24:1–10; Hos 9:10. Att sitta under fikonträdet var en rabbinsk bild för att be och studera Skriften. Ens eget fikonträd syftar också på ens eget hem, se Mika 4:4; Sak 3:10. Fikonträdet med sina breda tjocka blad gav gott skydd mot solen. Något i Jesu svar måste ha gjort att Natanael gick från att vara en skeptiker till att bli en troende, se vers 49. Natanael, som sökt sig ner till Jordandalen för att lyssna på Johannes Döparens undervisning, var sannolikt bekant med den rabbinska undervisningen om bön som sade: "Den som när han ber, inte ber för att Messias ska komma, har ännu inte bett."]
Natanael sade: "Rabbi (lärare), Du är Guds Son, Du är Israels Kung!"
På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var [redan] där.
Där stod sex stenkrukor för vattnet som användes till judarnas reningsceremonier. Varje kärl rymde omkring hundra liter (två till tre bat-mått).
Bröllopsvärden smakade på vattnet som nu hade blivit till vin. Han visste inte varifrån det kom, men det gjorde tjänarna som öst upp vattnet. Då kallade han på brudgummen
[Det var vår och] Judarnas påskhögtid (pesach) närmade sig. Jesus gick upp till Jerusalem.
Hans lärjungar kom ihåg att det var skrivet [Ps 69:10]: "Jag förtärs av intensiv kärlek (iver, nitälskan, avundsjuka) för ditt hus."
Under påskhögtiden [som pågick under åtta dagar] i Jerusalem [då stora skaror var i staden] började många tro på [och följa] honom när de såg de tecken (mirakler, under) han gjorde.
Han behövde inte någon människas vittnesmål för att bevisa den [bedrägliga] mänskliga naturen, för han visste själv vad som fanns i människan. [Han känner alla tankar och människors hjärtan, se 1 Sam 16:7.]
Bland fariséerna [i Jerusalem där Jesus och lärjungarna befann sig] fanns en man som hette Nikodemus, en ledare bland judarna. [Hans namn betyder ordagrant "en som segrar". Han var en av de 71 medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, som var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna.]
På natten kom han till Jesus. [Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. "i en mörk stund". Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se Ps 19:3. Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se Joh 19:38–42. En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium.]

Är du mer än en god lärare?

Nikodemus [inleder dialogen med Jesus och] sade: "Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom."
Nikodemus svarade: "Hur kan en människa födas när han är en gammal (gråhårig) man? Man kan väl inte komma in i sin mors mage och födas igen, eller hur [det är ju omöjligt]?"
Det som är fött av kött (mänsklig natur) är kött, och det som är fött av Anden är ande.
Vinden (anden) blåser vart den vill och du hör dess sus (röst, ton), men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. På samma sätt är det med alla som är födda av Anden." [Det grekiska ordet pneuma betyder både vind och ande. Jesus använder ordets dubbla betydelse i en liknelse där ett naturligt fenomen illustrerar en andlig verklighet. På samma sätt som vi inte kan se eller kontrollera vinden, kan vi ändå se dess verkningar och höra den. Nikodemus verkade ha tolkat det Jesus sade på ett rent fysiskt plan.]
Jesus svarade och sade:
"Du är Israels lärare och förstår inte (har ingen personlig erfarenhet av) detta? [Nikodemus, som var en av de främsta lärarna i Skriften, borde känt till och förstått Gamla testamentets profetior om Frälsaren, t.ex. Jes 44:3–5; Hes 37:9–10.]
Ingen har [någonsin] stigit upp till (in i) himlen,
    förutom han som steg ner från (utifrån) himlen – Människosonen.
    [En del handskrifter tillägger: 'som är i himlen', dvs. som har sitt hem i himlen.]
[I följande stycke, vers 19–21, återkommer tre liknande fraser med "ljuset" och verbet "komma" som ramar in och förstärker budskapet. Ljuset har kommit och människan har fått ett val: att komma till ljuset eller att inte komma till det.] Detta är grunden (orsaken) till domen:
    Ljuset har kommit till världen,
men människorna älskade mörkret mer än ljuset
    eftersom deras handlingar var onda (förgiftade, destruktiva).
Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
    kommer till ljuset,
för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).
Johannes [Döparen] döpte också i Ainon, nära Salim [halvvägs mellan Galileen och Döda havet], för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig.
Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. [Matt 14:3–4; Mark 1:14; Luk 3:19–20]
De kom till Johannes och sade: "Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom."
Johannes [Döparen] svarade: "En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen.
Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (innan, som en banbrytare för) honom.
Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant 'med lycka') när han hör brudgummens röst. Detta är nu min glädje som nu har blivit fulländad.
[Den sista delen, vers 31–36, kan vara en fortsättning på Johannes Döparens svar eller en sammanfattande kommentar av evangelisten med slutsatserna från berättelserna om Nikodemus och Johannes Döparen.] Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla.
Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga).
Där fanns Jakobs brunn [drygt en kilometer utanför staden]. Trött efter fotvandringen satte sig Jesus ner vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen (mitt på dagen). [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen. Det var mitt på dagen, dock inte varmaste tiden som är klockan tre på eftermiddagen. Det är ingen ovanlig tid, t.ex. Sippora och hennes systrar kommer hem tidigare än vanligt då Mose hjälpt dem dra vatten mitt på dagen, se 2 Mos 2:16–21.]
Den samaritiska (gr. samaritis) kvinnan sade till honom: "Hur kan du som är jude fråga mig som är en samaritisk kvinna om vatten?" Judarna ville inte ha något med samaritanerna [utövarna av den samaritiska trosriktningen] att göra. [Jesus går emot flera religiösa och kulturella regler här. Män talade inte med kvinnor. Judar och samarier/samaritaner umgicks inte. Att dessutom dricka ur ett samaritiskt kärl (vers 11) ansågs som något orent av judarna.]
Jesus svarade henne: "Om du kände till (hade en klar förståelse av) Guds fria gåva och vem det är som säger till dig, ge mig något att dricka, skulle du i stället ha frågat honom och han hade gett dig levande (färskt, flödande) vatten."
Kvinnan sade till honom: "Herre, du har inget att hämta upp det med [rep och hink] och brunnen är djup, så varifrån kommer detta levande vatten?
Är du större än vår fader (förfader) Jakob? Han gav oss den här brunnen och drack själv från den, och så gjorde också hans söner och boskap."
Fem män har du haft förut, och den man du nu har [lever hos] är inte din man. Det du sade var sant." [Texten säger inte varför hon haft fem män. Det kan ha berott på skilsmässa, dock kunde den bara begäras av en man och behövde inte vara orsakad av otrohet från hennes sida (vissa rabbiner som Hillel ansåg att mannen kunde skilja sig för en sådan banal sak som vidbränd mat), se Matt 19:3. En annan förklaring är att hon drabbats av sorg upprepade gånger då hennes tidigare män har dött (Mark 12:19–22). Mannen hon bor hos nu kanske är en släkting som förbarmat sig över henne och gett henne tak över huvudet. Hon verkar vara en respekterad kvinna, eftersom folket lyssnade på hennes ord (vers 29–30, 39). Hennes djupa tro på Skrifterna (vers 10 och 25) talar för att hon levde ett rättfärdigt liv, och snarare var en kvinna drabbad av olyckliga omständigheter, än konsekvenserna av ett medvetet omoraliskt liv – en bild som senare utläggningar från 1500-talet ofta målat upp. Fram till reformationen var hon högt aktad och i predikningar kallas hon apostel och evangelist. Hon sågs som ett föredöme vad gäller att vittna om Jesus. Hennes prioriteringar skiftar från att hämta vatten till att vittna om Jesus när hon lämnar kvar krukan, se vers 28. Omnämnandet av Josef (vers 5) knyter också an till hur Josefs lidande fick leda till hela Israels räddning (1 Mos 45:7–8; 50:20) vilket har en parallell till händelserna här, se vers 39–42. Jmf även med Joh 8:3 där äktenskapsbrott uttryckligen nämns, det görs inte här.]
Kvinnan sade till honom: "Herre, jag ser (förstår efter att ha noga granskat) att du är en profet.
Våra förfäder har tillbett (böjt sig ner i ödmjukhet, fallit ner på knä) på detta berg [Gerizim], men ni [judar] säger att den rätta platsen där man ska tillbe är i Jerusalem." [I dalen mellan berget Gerizim och det närbelägna Eval låg de samariska städerna Sykar och Shechem. Även om templet på berget blivit förstört av judarna ansåg samariterna att det var den platsen man skulle tillbe på. Den centrala boken inom den samaritanska religionen var den samaritiska versionen av Moseböckerna. Den samaritiska Torahn har ungefär 6000 skillnader jämfört med den masoretiska texten, där den största är att platsen för tillbedjan är berget Gerizim. I den samaritiska versionen är det tionde budet att man ska bygga ett altare på berget Gerizim.]
Ni [samariter] tillber vad ni inte känner till (har en klar förståelse av), men vi [judar] tillber det vi känner till, eftersom frälsningen (befrielsen) kommer från (genom) judarna.
Men den tid kommer, och den är redan här, då sanna (äkta, genuina) tillbedjare ska tillbe Fadern (böja sig ner i ödmjukhet, falla på knä; bildligt kyssa hans hand i vördnad) i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare som Fadern söker (letar efter, vill ha). [Gud är mer intresserad att vi tillber honom än platsen där vi tillber.]
Jesus svarade henne: "Det är jag (Jag Är), den som talar med dig." [De grekiska orden ego eimi kan översättas "det är jag" eller "jag är". Vanligtvis används uttrycket med en efterföljande beskrivning som t.ex. "jag är livets bröd", se Joh 6:35. När ego eimi används utan någon beskrivning anspelar det på Guds personliga namn JHVH, se 2 Mos 3:14. Exakt så översätts den hebreiska frasen till grekiska. Detta är den första av totalt nio gudomliga "Jag Är" i Johannesevangeliet, de övriga är Joh 6:20; 8:24, 28, 58; 13:19; 18:5, 6, 8. Det används även en gång i den enkla betydelsen "det är jag", av en man född blind, se Joh 9:9.]
"Kom och se en man som har sagt till mig allt jag gjort! Han kanske är den Smorde (Messias)?"
Jesus sade till dem: "Min mat (näring) är att göra hans vilja (behaga den) som har sänt mig och att fullborda hans verk.
Är det inte så att ni säger [till varandra]: Fyra månader till, sedan är det skördetid [den vanliga tiden mellan sådd och skörd]? Men jag säger er: Lyft upp er blick och se på fälten! De är redan mogna (har vitnat i färgen) för skörd. [Många samaritaner redo att bli frälsta strömmade ut från staden för att höra på Jesus.]
Här gäller ordet [som var vanligt på den tiden]: en sår och en annan skördar.
De sade till kvinnan: "Nu tror vi inte [bara] på grund av vad du sagt. Vi har själva hört honom och vi vet (har förstått) att han verkligen (i sanning) är världens Frälsare."
Så kom Jesus åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin [Joh 2:1-11]. I Kapernaum fanns en man som var i kungens tjänst. [Han var en ämbetsman som tjänade under Herodes Antipas.] Hans son låg sjuk (var svag, utan styrka).
[Föregående kapitel avslutade händelserna som inramades av det första och andra tecknet i staden Kana, se Joh 2:1–4:54. Nu inleds en ny sektion i Johannesevangeliet där de judiska högtiderna har en central roll. Den börjar med en icke namngiven högtid i kapitel 5, fortsätter med en påskhögtid i kapitel 6, följt av Lövhyddohögtiden i kapitel 7-10, Tempelinvigningsfesten i mitten på kapitel 10 och avslutas med att nästa påsk är nära i Joh 11:55.] Därefter inföll en av judarnas högtider och Jesus gick upp till Jerusalem. [Varför namnger inte Johannes den första högtiden? I 3 Mos 23 där alla högtiderna räknas upp börjar allt med sabbaten som ska hållas varje vecka. Händelserna i kapitel 5 sker på en sabbat, se Joh 5:9. Man kan säga att sabbaten är den första högtiden, och ger en naturlig inledning på denna sektion med högtider.
    Anledningen till att bibelforskare försöker identifiera högtiden, är att det hjälper till att bestämma längden på Jesu publika tjänst. Johannes anger tre olika påskhögtider, se Joh 2:13; 6:4; 12:1. Det gör att Jesu tjänst måste varit minst två år från påsk till påsk. Är den onämnda högtiden också en påsk, blir Jesu tjänst minst tre år. Eftersom det kan bli ganska kallt i Jerusalem under vinterhalvåret, pekar det på att händelserna i dammen sker under den varmare delen av året. De vanligaste förslagen är någon av högtiderna på våren, påsk eller pingst. Andra förslag är Purim som infaller i mars, en månad före påsken.]
Nu finns det i Jerusalem vid Fårporten en damm som på hebreiska kallas Betesda som har fem pelargångar [täckta med tak]. [Fårporten och dammen låg norr om tempelområdet. Betesda betyder "nådens hus" eller "strömmens hus". Att Johannes använder verbformen "nu finns det" betyder att dammen fortfarande fanns kvar när hans evangelium skrevs. Fårporten omnämns redan av Nehemja och dammen av Jesaja, se Neh 3:1–2; 12:39; Jes 7:3. Fram till 1900-talet har detaljen att dammen hade "fem pelargångar" förbryllat. Normalt sett har en damm fyra sidor och fyra pelargångar med tak. Arkeologiska utgrävningar 1915 och 1958 har visat att dammen var närmare 20 meter djup, 50 meter bred och 150 meter lång, indelad i en nordlig och sydlig del. Dammen var alltså en dubbelpool med fyra pelargångar längs med sidorna och en i mitten – totalt fem pelargångar. Att antalet omnämns av Johannes är en detalj som visar på Bibelns exakthet.]
En man var där som hade varit sjuk (svag, kraftlös) i 38 år. [Lika länge som israeliterna vandrat i öknen från Kadesh-Barnea till bäcken Sered, se 2 Mos 2:14. Det hade varit en livslång ökenvandring för denne sjuke man.]
På en gång blev mannen helad (återfick sin styrka) och tog sin bädd och gick.
    Det var sabbat den dagen,
därför sade de judiska ledarna gång på gång till mannen som blivit fullständigt helad: "Det är sabbat, det är emot lagen att bära din bädd."
Då frågade de honom: "Vem är den mannen som sade till dig, ta upp din bädd och gå?"
Men han som blivit helad visste inte vem det var, för Jesus hade försvunnit in i [obemärkt gått vidare bland] folkmassan som fanns på platsen.
Mannen gick då bort och rapporterade för judarna att det var Jesus som hade helat honom.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Det kommer en tid, ja den är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska leva (ha evigt liv).
och gett honom auktoritet att utföra domen, eftersom han är Människosonen. [Jesus var sann människa.]
Jag kan inte göra någonting av mig själv. Det jag hör, det dömer jag, och min dom är rätt (rättvis, rättfärdig), eftersom jag inte söker min egen vilja, utan min Faders vilja, han som har sänt mig.
[Johannes Döparens vittnesbörd:]
Om jag [ensam] vittnar om mig själv [min sanna identitet som Messias] är mitt vittnesbörd inte giltigt. [5 Mos 19:15]
Det finns en annan som vittnar om mig och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant (äkta).
Johannes var den brinnande och skinande lampan, och för en tid var ni villiga att glädja er i hans ljus.
[Skrifterna vittnar:]
Ni söker (letar, forskar) alltid i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv genom dem. Det är [faktiskt] de som vittnar (berättar sanningen) om mig,
Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni förlitar er på (har satt ert hopp till).
Påsken (pesach), judarnas högtid, var nära. [Detta var den andra påsken under Jesu verksamma tid. Den första omnämns i Joh 2:13 och den tredje och sista i Joh 11:55. Tre gånger varje år begav sig alla judar till Jerusalem för att fira de största högtiderna, där påsken var en av dem. Därför var det många människor i rörelse. Det svenska ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder "gå förbi", se 2 Mos 12:11–13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten.
    Johannes har just nämnt Mose, se Joh 5:45–46. Händelserna i följande kapitel fram till nästa påsk anspelar på händelser i uttåget och ökenvandringen. Andra sidan, matundret, stormen och berget är tydliga igenkänningspunkter.]
"Här är en pojke (i sjuårsåldern) som har fem små kornbröd och två små fiskar, men hur kan det räcka för så många?" [Här används inte det vanliga grekiska ordet ichthys för fisk utan opsarion. Detta syftar på en saltad och torkad fisk, antagligen från Magdala, som pojken fått med sig av sina föräldrar som matsäck. Det grekiska ordet för pojke paidarion beskriver ofta barn i åldern 5-8 år.]
Jesus sade: "Låt folket lägga sig [till bords] här." På det stället var marken täckt med tätt gräs [i det annars bergiga området valde Jesus ut den här bekväma platsen att sitta ner på]. Männen [och deras familjer] satte sig ner, och deras antal var 5 000. [Det var 5 000 män, förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21. Totalt var det minst 10 000, kanske ända upp till 50 000 personer samlade där. Det är bara den yngste lärjungen, Johannes som nämner detaljen om pojkens matsäck. Han räknades inte ens med bland de 5 000, ändå fick hans gåva mätta alla närvarande!]
När människorna såg det tecken (mirakel) som Jesus hade gjort, sade de: "Detta är verkligen (sannerligen, utan tvivel) profeten som skulle komma till världen." [Jesus är profeten som Mose talar om som ska komma efter honom, se 5 Mos 18:15. Ordet "tecken" fokuserar mer på symboliken och budskapet bakom undret än själva undret och folkets fascination av det. I Joh 6:27 förklarar Jesus att Människosonen ger evigt liv, och att det är den födan de ska söka.]
Men Jesus sade till dem: "Det är jag (Jag Är). Var inte rädda." [En tydlig parallell med hur Gud uppenbarade sig för Mose, se 2 Mos 3:6, 14. Se även Joh 4:26; Job 9:8.]
Nästa dag förstod allt folket, som fortfarande var kvar på andra sidan sjön, att det inte funnits mer än en liten båt där, och att Jesus inte hade gått i den tillsammans med sina lärjungar, utan att de gett sig av själva.
När nu folket förstod att varken Jesus eller hans lärjungar var där, klev de i båtarna och kom till Kapernaum för att leta efter Jesus.
Jesus svarade och sade till dem: "Detta är Guds gärning [som Gud begär, eller det verk han gör], att ni tror på (förlitar er, lutar er mot) den som han har sänt."
Våra förfäder åt manna i öknen, som Skriften säger: Han gav dem bröd från himlen att äta." [Dagen innan hade man hyllat honom som Messias och tänkte med våld göra honom till konung på grund av brödundret, se 6:14-15. Nu när Jesus inte var den de tänkte sig, räcker inte det undret, eller något av alla de andra tecken som han gjort, som bevis.]
För Guds bröd är han som kommer ner från himlen och ger världen liv."
Jesus svarade dem: "Jag är livets bröd [brödet som mättar med Guds överflödande och äkta liv]. Den som kommer (går) till mig ska aldrig [behöver absolut inte] hungra, och den som tror (litar, förtröstar) på mig ska aldrig [nej, aldrig] någonsin törsta.
Detta är nu hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora någon av alla dem som han gett mig, utan jag ska ge dem nytt liv (resa upp dem) på den yttersta (sista) dagen.
För detta är min Faders vilja (plan, syfte), att alla som ser (kontinuerligt undersöker, erfar) Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Honom [alla dem som tror på Jesus som Guds Son och ser honom som sin frälsare och räddare] ska jag låta uppstå på den yttersta (sista) dagen." [Samma löfte att uppstå på den yttersta dagen återkommer i vers 54. Det antyder att frasen "äta och dricka Jesu blod" där, har en parallell i "se och tro" här i vers 40.]
Nu började judarna [de judar som var emot honom] att mumla (viska, klaga i låg ton) därför att han sagt: "Jag är brödet som kom ner från himlen."
De sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju både hans far och mor? Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?"
För det står i profeterna [Jes 54:13]: 'Alla ska bli undervisade av Gud.' Alla som lyssnat och lärt av Fadern kommer till mig.
Detta betyder att inte någon har sett Fadern, förutom han som kommer från Gud. Han har sett Fadern.
Jag är livets bröd.
men detta är brödet som kommer ner från himlen. Var och en som äter det ska aldrig dö.
Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Om någon äter av detta bröd ska han leva för evigt. Brödet jag ska ge er är mitt eget kött, och jag ger det för att världen ska leva."
Mitt kött är äkta (verklig, sann, genuin) mat, och mitt blod är äkta (verklig, sann, genuin) dryck.
Detta är det bröd som kom ner från himlen. Det är inte som det bröd som era förfäder åt, och sedan dog. Den som äter (kontinuerligt tuggar) detta bröd ska leva för evigt."
Många av hans lärjungar [syftar inte på de tolv utan en större grupp som till en början följde Jesus, se vers 66–67] som hörde det sade: "Detta är ett krävande tal (stötande, svårbegriplig undervisning). Vem kan lyssna på det?" [Vem förväntas lyssna till någon som säger att man ska "äta mitt kött och dricka mitt blod", se vers 53, och lyda det?]
Vad skulle då er reaktion bli om ni fick se (tydligt fick se) Människosonen stiga upp där han var förut [i himlen]?
Det är Anden som ger liv (förnyar liv, ger förnyad kraft), mänsklig natur (köttet) är till ingen hjälp (gör ingen nytta, åstadkommer inget). De ord jag talar till er är ande och liv (ger ande och ger liv).
Men det är [fortfarande] några av er som inte tror." Jesus visste ju redan från början (begynnelsen) vilka som inte skulle tro och vem som skulle utlämna (förråda) honom.
Jesus fortsatte: "Ingen människa kan komma till mig om det inte ges honom (har tillåtits och gjorts möjligt) av Fadern."
Vi har trott och vetat (förstått) [både satt vår förtröstan till och haft personlig kännedom om] att du är Guds Helige."
Jesus svarade dem: "Utvalde jag inte [själv] er tolv? Och en av er är en djävul!"
Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son. Judas var en av de tolv, men senare skulle han utlämna (förråda) Jesus. [Namnet Iskariot kan härstamma från hebreiska Ish Kerioth som betyder "en man från Kerioth". Kerioth var en stad i södra Judéen. Kirjat är hebreiska för by (till skillnad från stad som hade en skyddande stadsmur), så en direktöversättning skulle kunna vara "byarnas man". En annan möjlig koppling till namnet Iskariot är att han var en sikarier. Denna radikala gren bland seloterna använde knivar (lat. sicari) i den väpnade kampen mot sina politiska motståndare.]
Nu var den judiska Lövhyddohögtiden [Sukkot] nära. [Sukkot infaller på hösten den 15 Tishri, fem dagar efter försoningsdagen – Jom kippur. I vår kalender infaller den sent i september eller tidigt i oktober. Högtiden är en sju dagar lång högtid då man minns den fyrtioåriga ökenvandringen, se 3 Mos 23:34. Det hebreiska ordet "sukka" betyder hydda. För att komma ihåg att man levt i enkla hyddor bygger man än i dag små bås med tak med glest lövtak så man kan se stjärnhimlen genom taket.]
För ingen som vill bli känd agerar i hemlighet. Om du nu gör dessa gärningar, visa dig öppet (manifestera dig) för världen."
Då sade Jesus till dem: "Min tid (mitt rätta tillfälle) har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid [att gå upp till Jerusalem].
Världen kan inte [förväntas att] hata er men mig hatar den eftersom jag lägger fram sanningen (vittnar) om hur ont den agerar.
Judarna letade ihärdigt efter honom under högtiden och frågade gång på gång: "Var kan han vara?"
Bland folkskarorna (vanligt folk) diskuterades det också mycket (viskades, var det en hemlig debatt) om honom. Några sade: "Han är en god man", medan andra sade: "Nej, han förleder (talar osanning till) folket."
Jesus svarade: "Min lära (doktrin, ordnade system av sanningar) är inte min, utan hans som har sänt mig.
Om någon längtar efter att göra Guds vilja, så kan han själv förstå (få en kunskap baserad på personlig erfarenhet) om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.
Den som talar av sig själv [sina egna tankar och idéer], söker sin egen ära [upphöjelse, för att själv bli erkänd och bekräftad]. Däremot den som söker (strävar efter) hans ära som har sänt honom, han är sann [har integritet] och ingen orättfärdighet (falskhet) finns i honom.
Mose gav er seden att omskära [pojkar på åttonde dagen efter födseln, se 2 Mos 12:44–49] – egentligen var det ju inte Mose som introducerade seden, utan fäderna [Abraham, se 1 Mos 17:9–14] – och ni omskär pojkar även på en sabbat.
Då sade några av invånarna i Jerusalem: "Är det inte honom som de försöker döda?
Men här talar han fritt, och de säger inget till honom. Kan det vara så att [de judiska] ledarna förstått (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att han verkligen är den Smorde (Messias)?
Nej, så är det absolut inte, vi vet ju varifrån denne man kommer, men när den [äkta, av Gud] Smorde kommer är det ingen som kommer att veta varifrån han kommer."
Då ropade Jesus med hög röst, där han undervisade på tempelplatsen: "Vet ni [verkligen] både vem jag är och varifrån jag kommer? Jag har inte kommit av mig själv (med egen auktoritet), men den som sänt mig är äkta (verklig, trofast), och honom känner ni inte.
Men jag känner honom, för jag kommer från honom (hans närhet, umgänge) och han har [personligen] sänt mig."
Då sade Jesus: "Bara en kort tid till är jag hos er [sex månader – tiden mellan Lövhyddohögtiden och påskhögtiden], sedan går jag tillbaka till honom som har sänt mig.
Ni kommer att söka efter mig, men inte finna mig. Där jag är [i härlighet och ära hos min Far, i evig existens, se Joh 8:58; i himlen, se Joh 3:13], dit kan ni inte komma." [Jesus har talat om varifrån han kommer, se vers 27. Nu talar han om vart han är på väg. På samma sätt som judarna missförstod hans inträde förstår de inte hans utträde. Jesus tar snart upp samma ämne på nytt, se Joh 8:21.]
Vad betyder [Jesu uttalande i vers 34]:
    Ni kommer att söka efter mig men inte att hitta mig.
    Där jag är, dit kan ni inte komma?"
Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få (ta emot). För [den helige] Anden hade ännu inte blivit utgiven, eftersom Jesus inte hade blivit förhärligad. [Den helige Ande har funnits i världen sedan skapelsen, se 1 Mos 1:2, men från och med pingstdagen skulle Anden utgjutas i fullt mått över den troende församlingen. Jesus hade ännu inte blivit förhärligad, vilket skedde i samband med hans död, uppståndelse och himmelsfärd.]
När folkskaran hörde dessa ord sade många: "Detta är verkligen (sannerligen) Profeten (Guds talesman)."
Andra sade: "Detta är den Smorde (Messias)", medan andra sade: "Nej, inte kan väl den Smorde komma från Galileen?
Säger inte Skriften att den Smorde [Herrens utvalde] ska komma från Davids ätt (säd), och från Betlehem, den stad (by) där David bodde?"
Men detta obildade folk som inte förstår lagen står under Guds dom.
Då sade Nikodemus till dem, han som kom till Jesus på natten [Joh 3:1–21] och själv var en av dem:
De svarade honom: "Är du också från Galileen? Studera (undersök, utforska) [Skriften], och du ska se att ingen profet kommer från Galileen." [De judiska ledarnas hetsiga uttalande var ogrundat och felaktigt. Profeterna Jona, Hosea och Nahum, och möjligen även Elia, Elisa och Amos, var från Galileen, se 2 Kung 14:25. Det kan hända att de syftade på den kommande Messias, men även där hade de fel. Jesus var visserligen uppväxt i Galileen, men föddes i Betlehem precis som Skriften förutsade, se Mika 5:2.]
När de hörde detta lämnade de platsen en efter en [vissa manuskript har här tillägget: överbevisade av samvetet], de äldste (äldsta) först [vissa handskrifter lägger till: först de äldste – ända till den siste] och Jesus blev lämnad ensam kvar med kvinnan som [fortfarande] stod kvar framför [honom].
När Jesus ställt sig upp sade han till henne: "Kvinna, var är de [de som är dina anklagare]? Har ingen dömt dig?"
(därför) talade Jesus till dem igen och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig [den som alltid är med mig på vägen] ska aldrig (skulle inte heller) [behöva] vandra (leva) i mörkret, utan ska (kommer att) ha livets ljus." [1 Joh 1:5] [Meningen börjar ordagrant med åter, på nytt eller igen (gr. palin) och knyter an till undervisningen från föregående dag (Joh 7:37–39), eller från morgonen (vers 2 – innan händelsen med kvinnan som de skriftlärda och fariséerna släpat fram, se vers 3–11). Jesus undervisar på den del av tempelområdet som kallades "kvinnornas förgård" (se vers 20; här fick även männen vistas – kvinnorna fick dock inte gå in i själva templet). På förgården fanns fyra stora kandelabrar, tretton offerkistor och flera förrådsrum. Anledningen till att Jesus uttalar dessa profetiska ord om sig själv just här, kan vara att dessa fyra ljuskandelabrar hade en speciell roll under Lövhyddohögtiden. De tändes första kvällen, och sedan alla följande kvällar i högtiden, utom på sabbaten. Ljuset påminde om hur Gud hade lett israeliterna genom öknen med en eldstod. Ljuständningen åtföljdes av musik, sång och dans. Jesus bekräftade där och då – just på denna dag och just på denna plats – att han är världens ljus, se Jes 42:6!]
Då sade fariséerna till honom: "Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är ogiltigt."
Jesus svarade dem: "Även om jag vittnar om mig själv så är mitt vittnesbörd sant, för jag vet varifrån jag har kommit och vart jag är på väg, men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag är på väg.
Även om jag skulle döma är min dom sann, för jag är inte ensam, utan med mig är Fadern som har sänt mig.
I er lag står det att vittnesbörden från två personer är sant [5 Mos 17:6].
Jag är en som vittnar om mig, och min Fader som har sänt mig vittnar också om mig."
Då började de fråga honom: "Var är din fader?"
    Jesus svarade: "Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände (hade en klar förståelse av) mig, så skulle ni också känna min Fader."
Men han svarade: "Ni är nerifrån, jag är från ovan. Ni är från denna världen (av denna världens ordnade samhällssystem med föränderlig etik och moral), jag tillhör inte den här världen.
Därför sade jag till er att ni kommer att dö i era synder. Ja, ni ska dö i era synder eftersom ni inte tror att Jag Är." [Uttrycket "Jag Är" anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14. Uttrycket återkommer även i vers 28 och 58.]
Då frågade de honom: "Vem är du?"
    Jesus svarade: "Precis den jag från början sagt mig vara.
Det finns mycket jag kunde säga till er och döma er för, men han som sänt mig är sann. Jag talar [bara] det jag hört från (intill, bredvid) honom till världen."
Då sade Jesus: "När ni har valt att lyfta upp Människosonen [på ett kors] kommer ni att förstå att det är jag (Jag Är), och att jag inte gör något av mig själv, utan jag talar [bara] det min Fader lärt mig.
Han som har sänt mig är alltid med mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom."
Då sade Jesus till de judar (invånare i Judéen) som hade kommit till tro på honom [se vers 30]: "Om ni förblir (stannar kvar, vilar, fortsätter stå) i mitt ord (håller fast vid min undervisning och lever efter den) är ni verkligen (sannerligen) mina lärjungar
De svarade honom: "Vi är Abrahams barn (säd, ättlingar) och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du med att säga: 'ni ska bli fria'?"
Jesus svarade dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Alla som vanemässigt praktiserar att göra synd (bryter mot Guds bud, missar målet) är syndens slavar.
Om nu Sonen gör er fria, då är ni verkligen fria.
Jag vet att ni är Abrahams barn (säd, ättlingar), men ändå planerar ni att döda mig, eftersom mitt ord (min undervisning) inte har någon ingång (har ingen plats) i er.
De svarade honom: "Vår fader är Abraham."
    Jesus svarade: "Om ni verkligen är Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar [följa hans exempel].
Jesus svarade dem: "Om Gud verkligen är er far skulle ni älska (med glädje välkomna, respektera) mig, för jag har utgått från Gud. Jag har inte kommit hit själv (på eget initiativ), utan han har sänt mig.
Ni är från er fader, djävulen, och ni vill utföra er faders onda önskningar (begär, det som tillfredsställer honom). Han har varit en mördare (en som utstuderat utsläcker mänskligt liv) från början (från tidernas begynnelse, den som gjorde det för första gången) [1 Mos 3; Rom 5:12]. Han står inte fast i sanningen, för det finns ingen sanning i honom. När han talar en lögn, då talar han det som kommer naturligt för honom [hans modersmål, se vers 42], för han är en lögnare, och lögnens fader (upphovsmannen för falskhet).
Den som tillhör (är av) Gud lyssnar på Guds ord [gr. rhema, plural – riktade och levandegjorda ord – förkunnade i den helige Ande]. Anledningen att ni inte lyssnar [på dessa ord och på mig] är att ni inte tillhör (är av) Gud."
Judarna svarade honom: "Uttrycker vi inte det rätt när vi säger att du är en samaritan (gr. samarites) och har (är under inflytande av) en ond ande?" [Hänvisningen kan vara till en samarier (från Samarien), men troligvis även att han var en utövare av den illa ansedda samaritiska trosriktningen, se Joh 4:9.]
Jag söker inte min egen ära (upphöjelse), men det finns en som söker (kräver) den, och han är den som dömer.
Vår fader Abraham dog, du är väl inte större än honom, är du? Profeterna har också dött. Vem tror du att du är (utgör du dig för)?"
Jesus svarade: "Om jag ärar (upphöjer, förhärligar) mig själv, så är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar (upphöjer, förhärligar) mig, han som ni säger är er Gud.
Ni har inte känt honom (haft en personlig erfarenhet av Gud), men jag känner (har en klar förståelse av) honom. Om jag sade att jag inte känner (förstår) honom skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller (skyddar, bevarar, lever efter, följer) hans ord (undervisning).
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen (amen, amen): Jag Är – redan innan Abraham ens fanns till (var född)." [Jesus har alltid existerat, se Joh 1:1, 2; Kol 1:17. Att Jesus inte bara "var" före Abraham utan "är" före Abraham visar även hur Jesu nutid sträcker sig tillbaka i dåtid. Hans existens övergår tiden. Jesus jämställer sig med Gud, se 2 Mos 3:14; Ps 90:2. Något som åhörarna ser som en fruktansvärd hädelse som förtjänar döden, se 3 Mos 24:16.]
Så länge det är dag (ljus) måste vi vara upptagna (är det helt nödvändigt att vi är sysselsatta) med att utföra hans gärningar som har sänt mig. Det kommer en natt då ingen kan arbeta.
Så länge (medan) jag är i världen är jag världens ljus." [Joh 8:12]
Hans grannar och de som förut hade sett (noga granskat) honom tigga sade: "Är det inte han som brukade sitta och tigga?" [Han hade sin bestämda plats, antagligen sedan lång tid vid någon av portarna in till templet och var allmänt känd.]
Några sade: "Det är han."
    Andra sade: "Nej, men han liknar honom."
    Själv sade han gång på gång: "Det är jag."
De frågade honom: "Var är han?"
    Han svarade: "Det vet jag inte."
Det var sabbat den dag då Jesus hade gjort lera och öppnat hans ögon.
Då sade några av fariséerna: "Den mannen [Jesus] är inte från Gud, eftersom han inte håller sabbaten."
    Andra sade: "Hur kan en syndig människa göra sådana tecken (mirakler)?" Det var ständigt splittring (schismer, fiendskap på grund av åsiktsmotsättningar) bland dem.
Därför frågade de den [tidigare] blinde mannen: "Vad säger du själv om honom, eftersom det var dina ögon han öppnade?"
    Han svarade: "Han är en profet."
Men judarna trodde inte att han hade [verkligen] varit blind och fått sin syn förrän de hade skickat efter (kallat in) hans föräldrar.
De frågade dem: "Är detta er son som ni själva säger var född blind? Hur kan han nu se?"
Hans föräldrar svarade: "Vi vet med säkerhet att han är vår son och att han föddes blind.
Då kallade de för andra gången in mannen som varit blind och sade till honom: "Svär inför Gud att säga sanningen (ge Gud ära). Vi vet (är utan tvivel, har en klar förståelse av) att den där mannen [Jesus] är en syndare."
Han svarade: "Om han är en syndare eller inte det vet jag inte, men en sak vet jag: Jag var förut blind, men nu kan jag se!"
Då öste de skällsord (glåpord, grova smädelser) över honom och sade: "Du är lärjunge till den där, men vi är Mose lärjungar.
Vi vet med säkerhet att Gud har talat med Mose, men den där [Jesus], vet vi inte varifrån han kommer."
Mannen svarade: "Det är konstigt (det märkliga), här är en som har öppnat mina ögon, och ni vet inte varifrån han kommer!
Vi vet att Gud inte lyssnar på syndare, men om någon väljer att frukta Gud (i vördnadsfull tillbedjan) och väljer att göra hans vilja, då hör Gud honom.
Om denne man inte var nära (ständigt vid sidan av, från) Gud skulle han inte kunna göra någonting [som detta]."
Han svarade: "Vem är han Herre, så att jag kan tro på honom?"
Jesus sade till honom: "Du har sett honom och det är han som talar med dig just nu."
Några av fariséerna som var med honom hörde detta och sade: "Vi är inte blinda, eller hur?"
Jesus svarade dem: "Om ni var blinda skulle ni inte ha någon synd, men eftersom ni säger att ni ser, finns er synd kvar."
Jesus svarade dem [dvs. fariséerna som hånade den blinde mannen som Jesus hade helat, se Joh 9]: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom grinden (dörren, porten), utan tar sig upp någon annan väg, han är en tjuv (en som stjäl i smyg) och en rånare (en som öppet rånar med våld).
Men den som går in via grinden (dörren, porten) är fårens herde.
Jesus berättade denna liknelse för dem, men de förstod (visste) inte vad han talade om.
Då sade Jesus återigen: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er:
Jag är grinden (dörren, porten) till fåren.
Alla som kom före mig [de falska herdarna] är tjuvar och rånare,
    men fåren lyssnade inte på dem.
Jag är grinden (dörren, porten),
    om någon går (skulle gå) in genom mig ska han bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad),
    han ska gå in och gå ut och finna bete (mat; gröna ängar).
[Från att ha använt sig av bilden av en "grind", vers 7–10, kallar Jesus sig nu för den "gode herden". Ordet för god, gr. kalos, betyder också underbar, älskvärd och fullt kapabel. De judiska åhörarna kände till det profetiska löftet om en herde som skulle leda folket, se Hes 34:23. Psalm 23 presenterar hur den gode herden för sina får till spirande ängar och stilla vatten – hur han föder, vaktar och beskyddar dem, se Ps 23. Jesus kallas även "den store" och "den högste" herden, se Heb 13:20; 1 Pet 5:4.] Jag är den gode (genuine, ideale) herden [mönsterbilden av en äkta herde].
    Den gode herden ger (lägger ner) sitt liv för fåren.
Men den som är lejd [för pengarnas skull] och inte är den herde som själv äger fåren –
    när han ser vargen komma, då lämnar (överger, släpper) han fåren och flyr,
    och vargen angriper (rycker, river) dem och skingrar dem [fårhjorden],
just för att han är lejd och inte bryr sig om (är intresserad av) fåren.
Jag är den gode (genuine, ideale) herden [mönsterbilden av en äkta herde]
    och jag känner (känner igen; har en personlig relation med) mina får
    och de känner (känner igen; har en personlig relation med) mig,
Jag har också andra får [hedningar, icke-judar]
    som inte är från den här fållan [Israel].
Jag måste också leda dem (driva dem; föra dem med mig),
    och de ska (kommer att) lyssna till min röst. Så ska det (de) bli en hjord och en herde.
Andra sade: "Detta är inte ord (tal, tankar) från en som är demoniserad (under inflytande av en demon). En demon (ond ande) kan ju inte öppna blindas ögon!"
Efter detta inföll tempelinvigningsfesten [chanukka] i Jerusalem. [Chanukka, även translittererat hanukka, infaller i slutet av november eller i december och är en åtta dagar lång judisk högtid som även kallas "ljusets fest". Den är inte en av de sju högtiderna som beskrivs i Moseböckerna, se 3 Mos 23. Den firas till minne av att man år 164 f.Kr. under ledning av den judiska prästsläkten mackabéerna lyckades besegra de syrisk-grekiska trupper som hade vanhelgat templet i Jerusalem. När det var dags att återinviga templet, säger traditionen att det bara fanns olja för en dag till den sjuarmade ljusstaken. Att förbereda ny tog minst en vecka, men ett under skedde och oljan räckte åtta dagar.
    I nutida judendom används en åttaarmad ljusstake med ett nionde hjälpljus. Det hebreiska ordet för detta nionde ljus är shamash som betyder tjänare/hjälpare. Det tänds först och från detta tänds de andra ljusen. Första dagen ett, andra två, osv. Den åttonde dagen brinner alla ljusen.]
Det var vinter,
De judiska ledarna omringade honom och frågade: "Hur länge ska du hålla oss i ovisshet? Om du nu är den Smorde (Kristus), säg det rent ut (öppet)!"
Men ni tror inte på mig för ni är inte mina får.
Min Fader som gett dem till mig är större än alla andra, ingen kan rycka dem från min Faders hand.
Jag och Fadern är ett."
De judiska ledarna svarade honom: "Vi ska inte stena dig för en god gärning, utan därför att du hädar [talar emot Gud]. Du är en människa, men utger dig för att vara Gud!"
Jesus svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag [Skriften]: Jag har sagt att ni är gudar? [Citat från Psalm 82:6. Olika tolkningar av denna vers diskuterades flitigt bland rabbinerna på Jesu tid. Troligtvis har det att göra med att Israels domare eller folk har fått auktoritet att utföra Guds gärningar.]
varför säger ni om den som Gud har avskilt (helgat, avsatt för helig tjänst) och sänt in till världen: Du har begått hädelse genom att säga, jag är Guds Son.
Han gick tillbaka över Jordan [floden] till det ställe där Johannes [Döparen] först hade döpt, och stannade där. [I Betania på andra sidan Jordan, se Joh 1:27.]
Många människor kom till honom och sade: "Johannes gjorde inga tecken (mirakler), men allt Johannes sade om denne man var sant."
[Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper".] Nu var en man som hette Lasarus sjuk (svag, kraftlös). Han var från Betania [strax utanför Jerusalem], den stad där Maria och hennes syster Marta bodde.
Det var den Maria som [senare hemma hos Simon den spetälskes hus, se Joh 12:3] smorde Herren med parfym (olja) och torkade hans fötter med sitt hår. Det var hennes bror Lasarus som nu var sjuk (svag, kraftlös).
När Jesus hörde detta sade han: "Den sjukdomen (svagheten) kommer inte att leda till döden, i stället kommer Gud att förhärligas (tillbedjas), så att Guds Son blir förhärligad genom den."
När han nu hörde att Lasarus var sjuk stannade han två dagar på den plats han var.
Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar [då det är ljust]? Den som vandrar på dagen snubblar (snavar, syndar) inte, eftersom han ser världens ljus [Jesus, se Joh 8:12].
Men den som vandrar på natten, han snubblar (snavar, syndar) eftersom han inte har det ljuset inom sig."
och jag är glad för er skull att jag inte var där. Detta kommer att hjälpa er att tro (lita, luta er emot mig)."
Betania låg nära Jerusalem, bara tre kilometer (femton stadier) därifrån,
Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött.
Jesus sade till henne [Marta]: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (kommer att) leva även om han skulle dö,
Hon svarade honom: "Ja Herre, jag har trott att du är den Smorde (Messias), Guds Son, han som skulle komma till världen."
Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på samma ställe där Marta hade träffat honom.
När de judar som var med Maria inne i huset för att trösta henne såg att hon rest sig upp hastigt och gått ut, följde de efter henne eftersom de trodde hon skulle till graven för att gråta.
När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du varit här skulle min broder inte vara död."
[Det kan finns flera orsaker till Jesu vrede. Kanske kände han en upprördhet över alla skenheliga ceremonier med anställda gråterskor och flöjtspel som var vanligt på en dåtida begravning. Ett annat skäl kan ha varit otron han mötte eller anklagelserna att det var hans fel att Lasarus dött – han som är livet självt! Men kanske riktade sig vreden först och främst mot döden och djävulen som han kommit för att besegra.] Jesus blev upprörd till vrede igen och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen.
Han sade: "Ta bort stenen!" Då sade Marta, den dödes syster: "Herre, vid det här laget luktar han, det har ju gått fyra dagar sedan han dog."
Så de tog bort stenen där den döde låg, och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.
Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst detta år sade till dem: "Ni förstår ingenting,
Detta sade han inte av sig själv, utan profetiskt eftersom han var överstepräst detta år. Han profeterade att Jesus skulle dö för [den judiska] nationen,
Den judiska påskhögtiden var nära, och många från landsbygden gick upp till Jerusalem för att rena sig [göra sig ceremoniellt rena och redo för att kunna delta i högtiden].
Översteprästerna och fariséerna hade nu också gett order om att den som visste var Jesus var skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.
[Johannes inleder och avslutar sitt evangelium med en helig vecka, se Joh 1:29–35, 43; 2:1. Sex dagar är det judiska uttrycket för "en vecka". Lukas använder det grekisk-romerska uttrycket "omkring åtta dagar" för samma tidsperiod, jämför Luk 9:28 och Matt 17:1. Det är antagligen på fredagseftermiddagen 8 Nisan innan sabbaten börjar som Jesus anländer från Jeriko till Betania, en sträcka på 2,5 mil. Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Det var här Jesus inledde sin tjänst, se Joh 1:28. Nu avslutar han den här och fullbordar den judiska förväntan på att gå ut ur träldomshuset, se 2 Mos 12.] Sex dagar [en vecka] före påskhögtiden [som började 14 Nisan] kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som varit död men Jesus hade uppväckt från de döda.
[Johannes fokus är konungen Jesus. Han inleder inte den sista veckan som de övriga evangelierna med intåget i Jerusalem, utan med hur Jesus smörjs. Notera att Johannes inte anger i vilket hus eller vilken dag middagen hålls. Eftersom nyheten om hans ankomst hann sprida sig till Jerusalem, se vers 9, är det troligt att det inte är samma kväll. Det kan vara nästa dag eller rent av två dagar före påsken, och då är det samma händelse som Matt 26:6 och Mark 14:3 beskriver. Förutom att han blir smord här i Jerusalem före sin död, blev han också smord något år tidigare i Galileen, se Luk 7:36–50.] Där ordnade de en middag (kvällsmat) för Jesus. Marta betjänade (passade upp) dem, och Lasarus var en av dem som hela tiden var med runt bordet.
Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han ständigt varit en tjuv (kleptoman, en som stjäl i smyg). Han hade hand om kassan [lådan med pengarna för Jesus och de tolv lärjungarna] och brukade ta från det som lades i den [för eget bruk].
En stor mängd judar (många av de judiska invånarna i Judéen) fick reda på att Jesus var där och de kom dit, inte bara på grund av Jesus, utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda.
Jesus fann ett åsneföl och satt upp på det, [precis] som det står skrivet [i Sak 9:9]:
Detta förstod inte hans lärjungar då, men senare, när Jesus blivit förhärligad (upphöjd) [och var tillbaka hos Fadern i himlen] kom de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man gjort så mot honom.
Alla som var med när han kallade Lasarus ut från graven och uppväckte honom från de döda fortsatte att berätta om det.
Bland dem som kommit upp till [påsk-]högtiden för att tillbe fanns några greker.
Om någon vill tjäna (gr. diakoneo) mig ska han [hela tiden] följa mig (gå med mig på den väg jag går), och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon vill tjäna mig ska (kommer) Fadern ära (högakta) honom.
Nu faller domen över den här världen (världens sätt, ordnade samhällssystem med föränderlig etik och moral), nu ska denna världens herraväldes furste [Satan] bli utkastad.
Folket svarade honom: "Vi har hört (förstått) från läran [undervisningen i GT] att den Smorde (Messias) ska vara kvar för evigt. [Ps 89:35–37; Jes 9:7; Hes 37:25; Dan 2:44] Hur kan du säga att Människosonen måste bli upphöjd [på ett kors]? Vem är denne Människoson?"
Jesus sade till dem: "Bara en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att inte mörkret (ondska, synd) får makt över er. Den som vandrar i mörkret (har som vana och livsstil att leva i mörkret) vet inte vart han går.
Jag vet med säkerhet att hans bud är evigt liv. Så det jag väljer att tala är exakt (överensstämmer med) vad min Fader har sagt till mig."
Sedan (efter det) häller (öser, slår) han vatten i ett tvättfat och [han] började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linnehandduken som han hade bundit om bundit om sig (ordagrant: med vilken han var omgjordad). [Efter en dag på dammiga vägar var det nödvändigt att tvätta fötterna och ofta hade husets värd en slav som utförde denna uppgift. Vägarna i Jerusalem var dock stenbelagda och jämförelsevis rena. Pluralformen på kläder i vers 4 visar att Jesus antagligen tog av sig alla yttre plagg och bara hade en tunika på sig, dvs. de kläder en slav bar.]
Jesus säger [då] till honom: "Den som har badat [rengjort hela kroppen] behöver bara tvätta fötterna, hans kropp är [ju] helt och hållet ren (ordagrant: förutom att tvätta fötterna har han inget behov, utan är helt ren). Och ni [mina lärjungar] är rena, men inte alla."
För han visste vem som skulle förråda (ordagrant: han hade sett den som utelämnar) honom, på grund av detta sade han: "Ni är inte alla rena".
Ni kallar mig Läraren (Mästaren) och Herren, och det med rätta (det ni säger är rätt), för det är jag.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Slaven (den livegne, tjänaren) är inte större (förmer) än sin herre, inte heller är budbäraren större än den som har sänt honom [Matt 10:24].
Om ni vet (har varit medvetna om; har sett) [allt] detta – saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni om ni också gör det [skulle praktisera dessa saker]."
Jag berättar detta nu, innan det händer, för att när det sker ska ni kunna tro (lita) på att jag är [den jag säger mig vara, 'Jag Är'].
En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords bredvid Jesus. [Antagligen syftar det på Johannes, författaren av detta evangelium. Han var troligen i tonåren och den yngste av lärjungarna. Placeringen tyder på att Jesus tog hand om honom på ett speciellt sätt.]
Så Simon Petrus gav ett tecken (gestikulerade, nickade) till honom att han skulle fråga Jesus vem det var han talade om.
Han [Johannes] lutade sig då mot Jesu bröstkorg och frågade honom: "Herre, vem är det?"
Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar [i såsskålen]." Så han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.
När Judas hade tagit emot brödet gick han genast ut. Det var natt.
Kära små barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion, se 1 Joh 2:1], bara en kort stund till är jag med er. Ni kommer att leta efter mig, men det jag sade till de judiska ledarna säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma.
Genom detta ska alla förstå [av egen personlig erfarenhet veta] att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek till varandra (skulle ha inbördes kärlek)." [I 3 Mos 19:18 finns grunden för detta bud: "älska din nästa som dig själv". Det nya här är "precis som jag älskade er" (se vers 34) istället för "som dig själv". Mänskligt sätt är detta omöjligt, men Jesus ger en ny ande i det nya förbundetse, se Hes 36:26; 37:14; Jer 31:32–33. Se även Rom 12:9–10; Ef 5:1–2; 1 Thess 4:9; Heb 13:1; 1 Pet 1:22.]
I min Faders hus [himmelska boning, se Upp 21–22] finns många rum. [Det grekiska ordet för rum mone används bara två gånger i NT, här och i Joh 14:23 och har innebörden 'boning' och permanent boplats.] Om det inte vore så, skulle jag ha sagt det till er, för jag går bort för att bereda (iordningställa) en plats åt er.
Om jag nu går bort [vilket jag gör] och bereder en plats åt er, så kommer jag tillbaka (igen) och ska ta er till mig (ta emot er till mig själv), så att ni också ska (kan) vara där jag är.
Jesus svarar honom: "Jag är vägen och sanningen [verkligheten själv] och livet [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. [Den grekiska prepositionen pros, som översatts "till", indikerar en rörelseriktning mot ett mål under ömsesidig samverkan.]
Jesus svarade honom: "Jag har varit så länge hos er och du har inte lärt känna mig (haft en personlig erfarenhet av mig), Filippus? Den som har sett (iakttagit, beaktat) mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?
Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord [gr. rhema – plural; specifika ord levandegjorda av den helige Ande] jag talar till er talar jag inte av mig själv (på eget initiativ), det är Fadern som bor i mig som utför sina gärningar [mäktiga mirakler].
Jag ska be (fråga; innerligt och ivrigt begära) [utifrån positionen till] Fadern och han ska ge er en annan (likadan) Hjälpare (Advokat, Rådgivare; gr. parakletos), så att han [kan syfta både på Fadern och Anden] kan vara med er för alltid (i tidsåldern)
Sanningens Ande, som världen inte kan ta emot (välkomna), eftersom den [världen] varken ser eller känner (har en kunskap baserad på personlig erfarenhet av) honom [Hjälparen]. Men ni känner (har en nära personlig erfarenhet av) honom, eftersom han förblir med (bredvid) er och ska vara i er.
Den som har mina budord och håller dem [den som bär dem i sitt hjärta och därför ser till att följa dem], han är den som [verkligen] älskar mig [osjälviskt och utgivande]. Och den som älskar mig ska (kommer att) bli älskad av min Fader, och jag ska älska honom och visa mig själv [personligen uppenbara mig] för honom." [De två verben gr. echon (har, äger; håller fast vid; bär på) och teron (håller, bevarar, beaktar; vaktar, vakar över), visar att det inte handlar om att bara kunna recitera budord, utan förstärker att det handlar om lydnad och ett helöverlåtet liv efter Guds vilja, se även vers 15.]
Den som inte älskar mig håller inte mina ord. Ordet ni hör är inte mitt, det kommer från min Fader som har sänt mig.
Ni har hört att jag sade till er: 'Jag går bort, men jag kommer tillbaka till er.' Om ni [verkligen] älskade mig skulle ni redan glatt er över att jag går till Fadern, för Fadern är större än jag.
[Måltiden har just avslutats, se Joh 14:31. Jesus och lärjungarna är på väg från det övre rummet inne i Jerusalem till Kidrondalen och Getsemane som ligger strax utanför, se Joh 18:1. I följande tre kapitel tar Johannes med ytterligare detaljer från samtalet denna kväll; dessa knyter troligtvis an till platser de passerar längs med vägen. När Jesus lite senare ber för lärjungarna lyfter han sin blick mot himlen, vilket också antyder att de är utomhus, se Joh 17:1.
    Över porten till templet fanns en utsmyckning i guld som avbildade en vinranka med flera stora druvklasar. Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver detta i sina skrifter. Vinstocken var också en symbol på Israels folk och då speciellt deras särställning som Guds egendomsfolk, se Ps 80:9; Jes 5:7; Matt 21:33–41. Vanligtvis stängdes portarna till tempelområdet på kvällen, men just på påsknatten var tempelområdet öppet eftersom det fanns så många pilgrimer i staden. Det är alltså möjligt att Jesus och lärjungarna tar den rakaste vägen till Getsemane över tempelområdet. I så fall utspelar sig följande tre kapitel där. Påsken infaller alltid i mitten av månaden, då det är fullmåne och vid klart väder glimrar de förgyllda vinrankorna ovanför porten i dess sken. Jesus säger att han är den äkta vinstocken, till skillnad från de konstgjorda vinrankorna. Även den prästerliga välsignelsen i kapitel 17 kan då Jesus ha uttalat på samma plats där folket tog emot översteprästens välsignelse.]
"Jag är den sanna (äkta, genuina) vinstocken [stammen med dess sav]
    och min Fader är vinodlaren (vingårdsarbetaren, jordbrukaren).
Ni [de elva lärjungarna] är redan ansade (beskurna, fostrade, renade) genom det ord (gr. logos) som jag har talat till er [den undervisning som jag gett er].
Jag är vinstocken [se vers 1], ni är grenarna.
Den som förblir (är kvar) [ständigt lever] i mig – och den som jag [också] förblir i – bär rikligt med frukt, för utan (vid sidan av; separerade från) mig kan ni inte göra någonting.
Detta [allt detta] har jag talat till (sagt) er för att min glädje ska vara i er och [för att] er glädje ska bli fullkomlig (överflödande). [Jesus undervisade ofta väldigt praktiskt och använde för lärjungarna välkända bilder. Jesus är vinstocken, Fadern är trädgårdsmästaren och hans lärjungar är grenarna. De som samlar ihop grenarna och kastar dem i elden är troligtvis änglar, se Matt 13:41–43, 49–50. Jesus är den som står mellan Fadern och grenarna, det är i honom livet flödar. Målet är att bära frukt, se vers 2, 4, 5, 8, 16. Johannes använder samma ord för frukt som han tidigare använt för gröda i Joh 4:36. Att bära frukt handlar om människors eviga frälsning.]
[Vers 12–17 bildar ett kiastiskt mönster. Det ramas in av uppmaningen att "älska varandra", se vers 12b–13 och 17b. I vers 14 och 17a används ordet "befaller". I vers 15 och 16b är temat relationen med Fadern och centralt finns vers 16.] Detta är mitt bud: Att ni [alltid aktivt] ska (skulle) älska varandra [osjälviskt och utgivande],
    precis som jag [aktivt] älskade er. [Joh 13:34]

Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er (följer mina instruktioner).
Om ni tillhörde världen, så skulle världen känna vänskap med er som med sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har utvalt er och kallat er ut ur världen. Därför hatar världen er.
Kom ihåg vad jag sade till er, en slav (tjänare) är inte större (förmer; har inte högre position) än sin herre.
Om de har förföljt (jagat) mig,
    kommer de att förfölja er också.
Om de bevarat (hållit fast vid) mitt ord,
    kommer de också bevara ert ord.
Men ni vittnar [ju] också, eftersom ni är med mig från början.
Men jag har sagt detta nu, så att när tiden kommer då detta sker, ska ni minnas att jag sade det till er. Jag sade det inte till er från början, eftersom jag var hos er."
Allt som Fadern har är mitt. Därför sade jag att Anden ska ta det som är mitt
    och förmedla (förklara, förkunna) det till er."
Då sade några av hans lärjungar till varandra:
"Vad är det han säger till oss:
    'Snart ser ni mig inte längre, och sedan ska ni snart se mig (blir jag synlig, uppenbarad) igen',
och när han säger:
    'Jag går till Fadern?'
Vad menar han med:
    'snart (en kort tid)'? Vi förstår inte vad han talar om."
Hittills har ni inte begärt något i mitt namn.
Begär (fortsätt att be och fråga gång på gång) och ni ska få,
    så att er glädje blir fullkomlig (kontinuerligt fylld till brädden, överflödande, ni blir kvar i glädje).
Se, den stunden kommer, ja den är redan inne, när ni kommer att bli kringspridda (fly i skräck), var och en till sitt eget [hem] och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig.
Detta är det eviga livet:
att känna (ha en personlig relation med) dig,
    den ende sanne (verkliga) Guden,
och honom som du har sänt, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Och nu, Fader, förhärliga mig intill (bredvid) dig med den härlighet jag ständigt hade hos dig innan universum (världen) fanns till. [Jesus ber för sina lärjungar:]
Jag har uppenbarat (manifesterat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för de människor du har gett mig. De var dina och du gav dem till mig och de har hållit (lytt) ditt ord.
Nu har de förstått (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att allt du gett mig kommer från dig,
Jag ber för dem, jag ber inte för världen, utan för dem som du [min Far] har gett mig, för de tillhör dig.
Allting jag har är ditt, och allt du har är mitt, och jag har blivit förhärligad i (genom) dem.
Jag är nu inte längre kvar i världen, men de är fortfarande i världen. När jag kommer till dig, helige Fader, skydda (bevara) dem i ditt namn, dem som du har gett till mig, så att de kan vara ett, på samma sätt som vi är ett.
Medan jag var tillsammans med dem i världen bevarade (skyddade) jag dem i ditt namn [i kunskap och tillbedjan till dig]. De som du gett till mig bevarade (skyddade) jag, och ingen av dem gick förlorad utom fördärvets man [Judas Iskariot], för att Skriften skulle gå i uppfyllelse [Ps 109:8].
Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, på samma sätt som inte heller jag är av världen.
De är inte av världen, på samma sätt som inte heller jag är av världen.
Avskilj dem (rena, helga, gör dem heliga) genom din sanning; ditt ord är sanning.
För deras skull avskiljer (renar, helgar) jag mig, så att de kan välja att bli avskilda (renade, helgade) i sanning. [Jesus ber för alla som tror på honom:]
att de alla väljer att bli ett, på samma sätt som du, Fader, är i mig och jag i dig. Jag ber att de också väljer att vara ett i oss, för att världen ska kunna välja att tro (lita på) att du har sänt mig.
Och den härlighet (ära) som du har gett mig, den har jag gett till dem, så att de ska vara ett precis som vi är ett:
Jag i dem och du i mig,
    för att de ska bli ett och välja att bli fullkomligt förenade,
    så att världen kan välja att förstå (få en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att:
Du har sänt mig, och att du älskat dem,
    på samma osjälviska, utgivande sätt som du har älskat mig.
Fader, jag vill att de som du gett mig också ska vara där jag är, så att de kan välja att se min härlighet (ära, glans) som du har gett mig, för du har älskat mig [osjälviskt och utgivande] innan världens grund var lagd (världens skapelse).
Jag har förklarat (uppenbarat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för dem, och kommer att fortsätta att göra dig känd, så att de kan välja att ha den kärlek som du älskat mig med inom sig och jag själv kan vara i dem."
När Jesus hade sagt detta [bett bönen i kapitel 17 högt] gick han tillsammans med sina lärjungar ut [från Jerusalem] till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård [Getsemane, se Matt 26:36; Mark 14:32] som han och lärjungarna gick in i.
De svarade honom: "Jesus från Nasaret." Jesus svarade dem: "Det är jag (Jag Är)." Judas som förrådde honom var också där bland dem. [Detta är sjunde gången frasen "Jag Är" används i Johannesevangeliet, se Joh 4:26. Det finns en tydlig koppling till hur Gud uppenbarar sig för Mose som den evige, se 2 Mos 3:14. Ordet "förrådde" är i en verbform som indikerar att det inte var första gången Judas förrådde Jesus, utan något som han hade som vana att göra.]
När Jesus sade till dem: "Jag Är", ryggade de tillbaka (retirerade de) och föll till marken.
Jesus svarade: "Jag har sagt er att "Jag Är", om det är mig ni söker, så låt dessa [mina lärjungar] gå!"
Då drog Simon Petrus ett kort svärd som han hade, och högg till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Tjänaren hette Malkus. [Läkaren Lukas beskriver hur Jesus helar honom i Luk 22:51.]
De förde honom först till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året.
Det var Kaifas som hade gett rådet till judarna att det var bättre att en man dog i folkets ställe [Joh 11:50].
Simon Petrus och en annan lärjunge [Johannes ödmjuka sätt att inkludera sig själv] följde efter Jesus. Den lärjungen var känd av översteprästen och gick tillsammans med Jesus in till översteprästens gård [en gårdsplan utan tak, med murar runt omkring].
Men Petrus stod utanför intill porten. Den andre lärjungen som var känd av översteprästen gick ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten, och släppte in Petrus.
Tjänsteflickan [13-20 år] som vaktade porten sade till Petrus: "Visst är du en av den där mannens lärjungar, eller hur?"
    Han svarade: "Nej, det är jag inte."
Tjänarna [som arbetade i huset] och vakterna (tempelvakterna) stod och värmde sig vid kolelden de gjort upp, eftersom det var kallt. Petrus var också tillsammans med dem och värmde sig.
Under tiden stod Simon Petrus och värmde sig. Då sade de till honom: "Är inte du också en av hans lärjungar?"
    Han förnekade det och sade: "Det är jag inte."
En av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus huggit av örat på, sade: "Såg jag inte (med egna ögon) dig tillsammans med honom i trädgården?"
De förde sedan Jesus från Kaifas till romerska guvernörens palats (pretoriet). Det var tidigt (mellan klockan tre och sex) på morgonen. Själva gick de inte in i palatset, för att de inte skulle bli [ceremoniellt] orena utan kunna äta påskmåltiden.
De svarade: "Om han inte vore en förbrytare (en som medvetet gör ondska) skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig."
Pilatus gick tillbaka in i palatset och kallade till sig Jesus och frågade honom: "Är du judarnas konung?"
Pilatus svarade: "Jag är väl inte en jude, eller hur? Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig till mig. Vad har du gjort (vad är ditt brott, bekänn nu)?"
Jesus svarade [Pilatus]: "Mitt rike (min konungamakt som inte är begränsat till en plats, utan finns överallt där mina befallningar råder) tillhör inte denna världen. Om mitt rike var från den här världen, hade mina efterföljare kämpat (stridit) för att jag inte skulle bli överlämnad till judarna. Mitt rike är inte av (har inte sitt ursprung eller källa från) den här världen."
Pilatus sade till honom: "Då är du alltså en kung?"
    Jesus svarade: "Du har rätt när du säger att jag är en kung [ja, jag är en kung]. Jag var född för detta [denna roll], och därför kom jag till världen för att vittna för sanningen. Var och en som är av (som är vän med, tillhör) sanningen, hör och lyssnar till min röst."
Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" [Här står Jesus som är Sanningen, se Joh 14:6, framför Pilatus och när han ställer frågan tittar han bokstavligen på svaret. Pilatus förväntar sig inget svar eftersom han går ut. Frågan ger uttryck för både förakt och medlidande – vem är Jesus som tror sig veta sanningen?]
    När han sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag ser inte att han har begått något brott.
Nu är det en tradition kring påsk att jag friger en fånge. Vill ni att jag friger judarnas konung till er?"
Då skrek de alla högt tillbaka igen: "Inte honom, utan Barabbas!" Barabbas var en rånare (våldsman, revolutionär). [Utifrån källor hur detta ord används i annan samtida litteratur är det troligt att Barabbas inte bara var en enkel rånare. Snarare var han en revolutionär ledare och våldsman som med blandade motiv av nationalism och eget begär hade begått rån och satt Judéen i skräck.]
Han gick tillbaka in i palatset och frågade Jesus: "Varifrån är du [Vilken värld tillhör du]?"
    Men Jesus svarade honom inte.
Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon auktoritet över mig över huvud taget, om den inte vore given från ovan. Därför är den som överlämnat mig till dig [Judas, Kaifas, eller judarna] skyldig till mer (en större) synd."
Från den stunden försökte Pilatus (letade han gång på gång förtvivlat efter en utväg för) att frige Jesus, men de judiska ledarna ropade: "Friger du honom är du inte Caesars (kejsarens) vän! Den som gör sig själv till konung sätter sig upp mot Caesar (kejsaren)."
Nu var det förberedelse inför påskhögtiden [då påskalammet, den ettåriga baggen, undersöktes så det var felfritt och sedan slaktades, se 2 Mos 12:2], omkring sjätte timmen. Han sade till de judiska ledarna: "Se, här är er konung!" [De övriga evangelierna anger fler tider och skriver hur Jesus korsfästs den tredje timmen judisk tid, klockan nio på morgonen. Tre timmar senare infaller ett mörker som varar tre timmar fram till klockan tre på eftermiddagen. Jesus hänger alltså totalt sex timmar på korset och dör vid den nionde timmen, se Mark 15:25, 33–34. Att Johannes anger att Pilatus dom ges ungefär vid sjätte timmen, omkring mitt på dagen enligt judisk tideräkning, för med sig en kronologisk problematik. Rättegången måste ju ha hållits innan Jesus hänger på korset.
    En förklaring är att Johannes anger romersk tid, som började vid midnatt. I så fall skedde rättegången omkring klockan sex på morgonen. Dock verkar övriga tids­angivelser vara judisk tid, se Joh 1:39; 4:6; 4:52. Tidsangivelsen skulle också kunna syfta på "efter sex timmars förhör" i de olika judiska och romerska instanserna som påbörjades under natten, och då är det omkring åttatiden på morgonen.
    Det finns dock en enklare förklaring. Detta är det enda klockslaget Johannes ger i kapitel 5-22. Syftet är inte att mäta tid eftersom han skriver omkring sjätte timmen, i jämförelse med helandet i Joh 4:52 som sker exakt vid sjunde timmen. Utifrån sammanhanget verkar anledningen till tidsangivelsen "sjätte timmen" snarare ha att göra med kopplingen till att det var då påskalammen började slaktas i templet. Mitt på dagen, den sjätte timmen, avslutades allt arbete och hela Jerusalem började förbereda påskmåltiden då man skulle äta påskalammet. Johannes fokuserar hela sitt evangelium på tecken och kopplingen mellan "Se, här er konung" och "Se, Guds lamm" i Joh 1:29 är slående.]
Pilatus lät också göra en skylt (inskription, anslag) [på latin "titulus", innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] och satte den på korset. På den stod det skrivet:
[Detta är] Jesus från Nasaret,
judarnas konung. [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Luk 23:38. Skylten nämner alltså Jesu namn och även hans brott – judarnas konung.]
Många av de judiska invånarna i Jerusalem läste skylten, för platsen där Jesus korsfästes var nära staden, och den var skriven på hebreiska [judarnas och landets officiella språk], latin [Romarrikets officiella språk] och grekiska [det gemensamma språket inom hela romerska riket].
Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas Konung. Skriv i stället: Den här mannen sade att han var judarnas konung."
När nu soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder [ytter- och innerplagg] och delade dem i fyra delar, en del för varje soldat. De tog också hans tunika (långt skjortliknande underklädesplagg). Den hade inga sömmar utan var vävd i ett stycke uppifrån och ner. [Här används två olika grekiska ord för kläder. Det första ordet är himation och är det vanliga generella ordet för kläder. Det andra är chiton och beskriver tunikan som var ett underplagg. Pluralformen av himation innefattar både tunikan och manteln som var ytterplagget och i detta fall även sandaler, bälte och kanske en sjal för huvudet. Tunikan fångade soldaternas uppmärksamhet eftersom den var vävd i ett stycke. I normala fall var den sydd, men detta var den mer exklusiva sorten som var vävd i ett stycke.]
Så de sade till varandra: "Låt oss inte dela den utan kasta lott om vem som får den." Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig, och kastade lott om min klädnad." [En profetia från Ps 22:19.] Så soldaterna gjorde detta.
Eftersom det var förberedelsedag, och för att förhindra att kropparna skulle hänga på korsen på sabbaten, för det var en stor sabbatsdag (högsabbat) [vilket den första dagen i det osyrade brödets högtid är, se 3 Mos 23:7], beordrade de judiska ledarna Pilatus att benen skulle krossas [för att påskynda deras död] så att de kunde ta bort kropparna.
Den som har sett (erfarit, varit med som ögonvittne) ger sitt bevis (vittnesbörd) för att ni också ska kunna välja att tro. [Johannes själv var med och såg korsfästelsen.] Hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning.
Efter detta frågade Josef från Arimatea Pilatus om lov att få ta ner Jesu kropp. Josef var en Jesu lärjunge, fast i hemlighet av rädsla för de judiska ledarna. Pilatus tillät det. Då gick han och tog ner Jesu kropp.
Sedan tog de Jesu kropp och lindade in den i linnedukar med de välluktande kryddorna, så som judarna brukar förbereda en kropp för begravning.
Nu fanns det en trädgård intill den plats där han hade blivit korsfäst, och i trädgården fanns en ny grav (större grav byggd som ett monument, en minnesplats), där ännu ingen hade blivit lagd.
Där lade de Jesus, eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära. [Sabbaten började klockan sex på kvällen, och då fick inget arbete utföras, så de hade inte mycket tid på sig att förbereda kroppen och begrava den.]
Tidigt (mellan klockan tre och sex på morgonen) den första veckodagen [söndag morgon], medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och fick se att stenen hade blivit bortlyft från [öppningen på] graven.