1401 – δοῦλος (doulos)

tjänare


Typ:
Grekiska: δοῦλος
Med latinska bokstäver:     doulos
Fonetiskt: doo·los
Ursprung: Från 1210
Användning: 127 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

servant (118), "bond" (6), "bondman" (1)

Engelsk beskrivning

  1. A slave, bondman, man of servile condition.
    1. A slave.
    2. Metaphor, one who gives himself up to another's will those whose service is used by Christ in extending and advancing His cause among men.
    3. Devoted to another to the disregard of one's own interests.
  2. A servant, attendant.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (127 st i TR)


Jag är själv en man som [dagligen] står under andras befäl och har soldater under mig. Om jag säger: 'Gå!' till en av dem så går han, eller till en annan: 'Kom!' så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör detta!' så gör han det."
En lärjunge står inte över läraren [är inte förmer än sin mästare] och en tjänare står inte över (är inte förmer än) sin herre.
Det är helt naturligt att lärjungen möter samma öde som sin lärare, och tjänaren samma som sin herre. Om man har kallat husets Herre för Beelsebul [djävulen, kanske syftar det på hebreiskans "Baal Sebub" som betyder "flugornas herre", se 2 Kung 1:2], hur mycket mer ska man då inte kalla hans tjänare så.
Ägarens tjänare kom till honom och sade: 'Herre, sådde du inte god säd i din åker, varifrån kommer då ogräset?'
Han svarade: 'En fiende har gjort detta.' Så tjänarna sade till honom: 'Vill du att vi går och rensar bort ogräset.'
[Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] "Alltså kan det himmelska konungariket liknas vid en mänsklig kung som ville ha redovisning av sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).
Då kastade sig tjänaren ner på marken och tillbad (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: 'Ha tålamod med mig, jag ska betala tillbaka allt.'
Hans herre hade medlidande (hans hjärta blev rört) och han frigav honom och efterskänkte honom hans [enorma] skuld.
När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: 'Betala det du är skyldig.'
Då kallade hans herre den förste tjänaren till sig och sade till honom: 'Du onde (avskyvärde) tjänare, här efterskänkte jag hela din skuld, bara för att du bad mig om det.
och den som vill vara främst bland er ska vara er [de andras] slav,
När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare [tre stycken, se vers 35] till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Vinodlarna som arrenderade marken förväntades ge en viss del av skörden till ägaren som hyra.]
Men arrendatorerna grep tjänarna och misshandlade en, dödade en annan [med svärd] och stenade en. [Kan syfta på Jer 37:15; Jer 26:20‑23; 2 Krön 24:21 där Guds profeter just misshandlades, dödades med svärd och stenades. Se även Matt 23:37.]
Igen skickade han dit andra tjänare, fler än första gången, och de behandlade dem likadant. [Gud hade sänt profeter till sitt folk, bl.a. Johannes Döparen, se Matt 17:12‑13.]
Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
Igen skickade han ut tjänare. [Kungen visade mer tålamod än vad som förväntades.] Han befallde att dessa andra tjänare skulle säga till de inbjudna: 'Jag har ordnat för lunchen [ordagrant "dagens första måltid", frukost eller tidig lunch], mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopsfestligheterna!' [Kungen ville att alla skulle vara med från början på bröllopet som ofta varade i upp till sju dagar.]
Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem.
Sedan sade han till sina tjänare: 'Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan].
Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
[Nu följer tre liknelser som alla handlar om tjänare som väntar på sin herres ankomst. De riktas till troende som väntar på Jesu återkomst. Budskapet är att vara sysselsatt med uppdraget, vara brinnande och vara en trogen förvaltare.] "Vem är den trogne och kloke (förståndige, andligt klarsynte) tjänare som hans herre har utsett att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid?
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänaren som [är trogen och] gör vad han ska när hans herre kommer.
Men om tjänaren är ond och säger i sitt hjärta: Min herre dröjer,
då ska hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om
[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3. Detta är den tredje och sista liknelsen som handlar om församlingen innan Jesus kommer tillbaka.] "På samma sätt [som liknelsen innan med de tio jungfrurna handlar den om att vara vaken, redo och bedjande när Jesus kommer tillbaka] kan det [kungariket från himlen] också liknas vid en man som skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och överlämnade sina ägodelar till dem (för att de skulle förvalta dem).
Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och ville stämma av redovisningen med sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Då svarade hans herre honom: 'Du onde och late tjänare. Om du visste att jag skördar där jag inte sått, och samlar in där jag inte strött ut,
Kasta ut den odugliga tjänaren i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant att rent fysiskt skaka av skräck)."
En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen inte på örat utan halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Läkaren Lukas beskriver också hur han helas av Jesus, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som nämner namnen på de inblandade, kan bero på att han skriver sitt evangelium när Petrus redan är död. De övriga evangelieförfattarna måste vara försiktigare. De vill inte utlämna Petrus namn eftersom det kunde få juridiska följder för honom.]
Den som vill vara främst (vara högst i rang) måste vara allas slav.
När tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23‑25.]
Då skickade han en annan tjänare till dem. De kastade stenar mot honom och skadade hans huvud, och förolämpade (hånade) honom grovt.
Det blir som när en man [redan] har rest bort. Han lämnade sitt hus och gav sina slavar fullmakt, var och en med sin uppgift, och portvakten befallde han att ständigt vaka (vara alert och vaksam).
Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Jesus helar honom, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium sist när Petrus redan är död, medan de övriga evangelieförfattarna är försiktigare och inte vill utlämna hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]
Då sade Maria: "Se, jag är Herrens tjänarinna, låt detta hända mig enligt dina ord." Sedan lämnade ängeln henne.
För han har sett (beaktat) sin tjänarinnas låga status (ödmjukhet). [1 Sam 1:11; Ps 136:23] Se, från denna stund ska alla släkten (generation efter generation)
    kalla mig välsignad (glad, lycklig). [1 Mos 30:13; Ps 138:6]
"Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid,
    i enlighet med ditt ord (som du har lovat).
En romersk officer (centurion) där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. Officeren satte stort värde på denne tjänare.
När han fick höra om Jesus, sände han några av de judiska äldste [de judiska ledarna i Kapernaum] och bad honom komma och rädda tjänarens liv. [Här används prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att han önskar att hans tjänare blir "genom-helad", dvs. fullständigt helad på en gång.]
Jag är själv en man som [dagligen] står under andras befäl och har soldater under mig. Om jag säger: 'Gå', till en av dem så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör detta', så gör han det."
När de utskickade [vännerna till officeren] kom tillbaka till huset fann de tjänaren frisk igen. [Samma ord, "förundras", i vers 9, används om Jesu förundran över otron han mötte när han besökte synagogan i sin egen hemstad, se Mark 6:6.]
Saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänare som deras herre finner vakna (alerta, vakande, vid liv) när han kommer tillbaka. Sannerligen säger jag er, han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.
Om han så kommer under den andra nattväkten (klockan 21-24, före midnatt) eller den tredje (klockan 24-03, efter midnatt) – saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänarna. [I Mellanöstern går solen ner vid sextiden på kvällen och upp igen tolv timmar senare. Romarna delade in natten i fyra nattväkter och judarna i tre. Eftersom Lukas refererar till det romerska systemet i Apg 12:4, är det troligen samma system med tretimmarspass även här. Oavsett exakta tider så kommer tjänarnas herre på natten då tjänarna är som tröttast.]
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänare som är sysselsatt med det han ska göra (gör sitt uppdrag) när hans herre kommer tillbaka.
Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: 'Min herre är försenad' (det dröjer innan han kommer), och han börjar slå de andra tjänarna, både män och kvinnor, och äter, dricker och blir berusad,
då ska hans herre komma en oväntad dag och i en oväntad timme och hugga honom i två delar [straffa honom hårt], och låta honom få sin plats bland de otrogna (opålitliga) [hycklarna, de som själva kallar sig tjänare men som medvetet gör tvärt emot sin kallelse].
Den tjänare som vet sin herres vilja, men inte förbereder sig eller handlar efter hans vilja, ska bli slagen med många slag.
När tiden för festen var inne sände han ut sin tjänare för att säga till de inbjudna: 'Kom, nu är allt färdigt!' [Detta var den andra inbjudan, se Matt 22:2‑3.]
Tjänaren kom tillbaka och berättade för sin herre vad de svarat. Då greps husbonden av vrede och sade till sin tjänare: 'Skynda dig ut på gator och gränder i staden [det är bråttom eftersom allt är klart för festen] och för hit fattiga, lemlästade (krymplingar), blinda och lama.'
Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde är utfört, men det finns fortfarande plats.'
Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på huvudvägar och landsvägar [utanför staden] och övertala (uppmana) människorna att komma in, så att mitt hus blir fullt.
Men fadern sade till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.]
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna om förlåtelse, och berättar nu en liknelse om att det är vår skyldighet att förlåta varandra.] "Skulle någon av er säga till sin tjänare när han kommer in efter att ha plöjt fältet eller vaktat boskap: 'Kom på en gång och sätt dig vid matbordet'?
Inte tackar han tjänaren för att han gör det han ska göra, eller hur?
På samma sätt är det med er, när ni har gjort allt ni blivit befallda [förlåtit varandra, se vers fyra], då ska ni säga: 'Vi är bara tjänare (ovärdiga att ta emot någon speciell utmärkelse), vi har bara gjort vår plikt.' "
Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio silvermynt. [De fick ett mynt var: det näst högsta grekiska myntet "mina", vilket är hundra denarer och motsvarade fyra månadslöner för en arbetare – en förhållandevis ganska liten summa för att se om de var trogna i det lilla, se vers 17.] Han sade till dem: 'Förvalta dessa (köp och sälj, investera dem) tills jag kommer tillbaka.'
När han sedan kom tillbaka, efter att ha mottagit kungariket, lät han kalla till sig tjänarna som han hade gett pengarna. Han ville veta hur mycket var och en hade tjänat [genom att förvalta de fyra månadslönerna som var och en fått].
Kungen svarade honom: 'Bra gjort, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen (trofast) i något mycket litet, ska du ha ansvar för tio städer.' [Ett ovanligt grekiskt ord används för "genererat" här och är inte samma som "gett" i vers 18. Ordagrant kan det översättas "har arbetat vid sidan om" originalsumman.]
Kungen [den ädle mannen som nu blivit kung, se vers 12] sade till honom: 'Efter dina egna ord ska jag döma dig, du onde tjänare. Om du visste att jag var en sträng man som tar ut vad jag inte satt in och skördar vad jag inte sått.
När den rätta tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23‑25. Vinodlarna som arrenderade marken förväntades skicka en viss del av skörden till ägaren som hyra.] Men vinodlarna misshandlade (pryglade) honom svårt och skickade i väg honom tomhänt. [Vingården hade antagligen inte gett någon skörd – på samma sätt som Israel var utan frukt.]
Då skickade han en annan tjänare till dem. Även denne slog de och förnedrade och skickade i väg tomhänt.
En av dem gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare [innan Jesus hann svara] och högg av honom högra örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium efter Petrus död. De andra evangelieförfattarna är försiktigare, och utlämnar inte hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]
Då han var på väg ner, mötte hans slavar (livegna tjänare) honom och sade: "Din son lever!" [För att gå från Kana till Kapernaum gick man österut över bergen och sedan ner till Galileiska sjön. Den närmare fyra mil långa resan kunde inte göras på en dag, så det är på vägen nedför bergen på andra dagen som han möter sina tjänare.]
Jesus svarade dem: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Alla som vanemässigt praktiserar att göra synd (bryter mot Guds bud, missar målet) är syndens slavar.
Slaven blir inte kvar i familjen [ordagrant huset, som inkluderar barn, barnbarn, tjänare och slavar] för evigt (alltid), men sonen är kvar i evighet (alltid).
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Slaven (den livegne, tjänaren) är inte större (förmer) än sin herre, inte heller är budbäraren större än den som har sänt honom [Matt 10:24].

Jag kallar er inte längre tjänare (slavar),
    för en tjänare vet inte (har ingen klar förståelse av) vad hans herre gör.
Jag kallar er vänner,
    för allt vad jag hört från Fadern har jag uppenbarat (gjort synligt, klargjort) för er.
Kom ihåg vad jag sade till er, en slav (tjänare) är inte större (förmer; har inte högre position) än sin herre.
Om de har förföljt (jagat) mig,
    kommer de att förfölja er också.
Om de bevarat (hållit fast vid) mitt ord,
    kommer de också bevara ert ord.
Då drog Simon Petrus ett kort svärd som han hade, och högg till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Tjänaren hette Malkus. [Läkaren Lukas beskriver hur Jesus helar honom i Luk 22:51.]
Tjänarna [som arbetade i huset] och vakterna (tempelvakterna) stod och värmde sig vid kolelden de gjort upp, eftersom det var kallt. Petrus var också tillsammans med dem och värmde sig.
En av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus huggit av örat på, sade: "Såg jag inte (med egna ögon) dig tillsammans med honom i trädgården?"
Ja, över mina tjänare, både män och kvinnor,
    ska jag i de dagarna utgjuta min Ande,
    och de ska profetera (tala inspirerat av Gud).
    [Tala uppbyggelse, uppmuntran och tröst, se 1 Kor 14:3.]
Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord,
Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!" [Även om dessa ord stämde så var de generella. Uttrycket "den högste guden" var i den här delen av världen Zeus. Även "en väg till frälsning" var inte tillräckligt tydligt. Den grekisk-romerska världen var full av "frälsare". Kejsaren kallade sig själv t.ex. för folkets frälsare.]
[Från:] Paulus [som betyder "den lille"],
    tjänare (slav, livegen) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    
    kallad till apostel (budbärare)
    och avskild för [att predika] Guds evangelium (de goda nyheterna),
Vet ni inte att om ni ställer er som slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder:
    antingen synden, vilket leder till död,
    eller lydnaden vilket leder till rättfärdighet?
Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden, men nu har ni av hjärtat börjat lyda den lära som ni blivit överlämnade åt.
Jag använder en enkel bild för er mänskliga svaghets skull. [Paulus ursäktar att han nu använder bilden att vara "förslavad" till rättfärdighet, eftersom Gud inte håller någon fången, men han använder det som en illustration ändå.] Så som ni förr ställde era kroppar i orenhetens och laglöshetens tjänst
    som ledde till laglöshet,
så ska ni nu ställa era kroppar i rättfärdighetens tjänst
    som leder till helgelse (processen och förvandlingen till allt större helighet).
När ni var slavar under synden var ni fria från rättfärdigheten.

Var du slav när du blev kallad [av Gud]?
    Bekymra dig inte över det,
    men om du kan bli fri (få din frihet), så tag den chansen.
[Sista delen är ordagrant "men även om du kan bli fri, använd den". Det går att översättas så att betydelsen blir "även om du kan bli fri, så förbli hellre slav." I ljuset av 1 Tim 1:10 där slavhandlare jämförs med mördare, och innehållet i nästa vers, är det troligast att betydelsen är att Paulus inte är emot att en slav blir frigiven, se även brevet till Filemon.]
Den som var slav när han blev kallad av Herren är Herrens frigivne, och den som var fri när han blev kallad är slav till den Smorde (Messias, Kristus).
Ni är köpta till ett högt pris [Jesus betalade med sitt liv på korset],
    så bli inte slavar under människor.
Med en och samma Ande har vi alla döpts in i samma kropp,
    vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria.
Vi har alla fått dricka (fått törsten släckt, blivit fyllda) av samma Ande.
Vi predikar inte oss själva, utan Jesus den Smorde. Han är Herre, och vi är era tjänare (livegna, som frivilligt sålt oss själva som slavar) för Jesu skull.
Försöker jag nu övertyga (vinna över, bli vän med, få godkännande och gillas av) människor eller Gud?
Strävar jag efter att behaga människor (göra människor nöjda)?
Om jag fortfarande försökte behaga människor skulle jag inte vara en tjänare (slav, livegen) till den Smorde (Messias, Kristus).
[I Guds familj råder inte längre åtskillnad mellan nationalitet, samhällsklass och kön.]
Det är inte:
    jude eller grek (hedning),
    slav eller fri,
    man och kvinna,
för ni är alla ett i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [I Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, finns böner för den judiska synagogans liturgi. I morgonbönen tackar mannen Gud för att han inte är skapad till en hedning, en slav eller en kvinna. Som rättrogen jude hade Paulus säkerligen bett denna bön varje morgon under många år och det gör dessa ord ännu starkare – alla är vi ett i Jesus!
    Ordet "och" finns bara mellan den sista gruppen. Det kan anspela på 1 Mos 1:27 där det står att Gud skapade dem till "man och kvinna", och att båda könen finns med i de två första grupperingarna.]
Vad jag menar är att så länge arvingen är ett barn (omoget barn, 5-9 år gammal), är det ingen skillnad mellan honom och en slav, även om han är herre över allt.
Därför är du inte längre en slav utan en son, och om du är en son, då är du också en arvinge genom Gud. [Rom 8:15]
[Slaveriet var utbrett i Romarriket. Vid den tiden Paulus skriver sina brev var troligtvis hälften av befolkningen slavar. I församlingen fanns slavar och välbärgade familjer som hade slavar. Ett sådant exempel är Filemon i Kolossai. I Filemonbrevet, som skrevs och skickades samtidigt med detta brev, uppmanar Paulus honom att ta emot en förrymd slav som kommit till tro. Han är inte bara en slav, utan nu också en älskad broder, se Filemon 1:16. I Kolosserbrevet, som även det skrivs samtidigt som Efesierbrevet, skriver Paulus att i den nya skapelsen finns inte längre slav eller fri, se Kol 3:11. Vad innebar det uttalandet i en församling som växte och bestod av både slavar och fria? Även om tiderna har förändrats gäller principerna i detta stycke även arbetstagare och arbetsgivare i vårt västerländska samhälle.
    Det är anmärkningsvärt att det inte finns något uttryckligt förbud mot slaveri i Bibeln. Paulus uppmanar slavar att bli fria på laglig väg om den möjligheten ges, se 1 Kor 7:21‑24. Evangeliet omkullkastar inte sociala institutioner genom revolution, däremot så har slaveriet avskaffats överallt där evangeliet har gått fram. Evangeliet förändrar människors hjärtan, vilket i sin tur förändrar samhället.]
Slavar (tjänare), lyd era mänskliga herrar med samma fruktan (respekt), bävan och motiv i hjärtat som ni lyder den Smorde (Messias, Kristus). [Paulus betonar skillnaden mellan mänskliga ­herrar och Jesus som är smord som kung över både slavar och herrar, se vers 9.]
Var inte inställsamma ögontjänare som bara vill behaga människor,
    utan var den Smordes (Kristi) tjänare som gör Guds vilja helhjärtat.
medvetna om att alla som gör ett gott arbete, vare sig han är slav eller fri, får sin belöning från Herren. [Till skillnad från det dåtida romerska idealet, där målet var att äga slavar för att själv inte behöva arbeta, har Bibeln en annan syn som värdesätter arbete, se 1 Mos 2:2‑3; 2 Mos 20:9. Jesus arbetade som hantverkare, se Matt 13:55. Paulus arbetade också med sina händer som tältmakare, se Apg 18:3.
    I detta stycke finns nyckeln till hur kampen mot sociala orättvisor ska utkämpas. Det är inte genom revolution och väpnad kamp. I stället är det förvandlade hjärtan som underminerar ojämlikheten i samhället. Församlingen är unik. I detta brev riktar sig Paulus både till slavar och herrar, se vers 5 och 9. I hednatemplen och varje annan instans i samhället var det skillnad mellan slav och fri. I församlingen satt slav och herre bredvid varandra som jämlikar. Man firade gudstjänst och åt tillsammans.]
[Från:] Paulus och Timoteus,
    tjänare (slavar, livegna) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Till:
    alla de heliga i Jesus den Smorde (Messias, Kristus) som bor i Filippi
    
    [i Makedonien, nuvarande norra Grekland],
    tillsammans med församlingsledarna
    
    ("de som vakar över" – gr. episkopous)
    och församlingstjänarna
    
    (diakonerna, de som tjänar i praktiska tjänster i församlingen). [Detta är det enda brev där Paulus inte använder någon titel. Han känner församlingen i Filippi väl och de har en djup vänskap. Timoteus, som är Paulus närmaste medarbetare och som finns vid hans sida i Rom, skickar med sina hälsningar. Han är inte medförfattare eftersom Paulus skriver "jag" i vers 3. Kanske fungerade han som sekreterare. Timoteus fanns också med när Paulus kom till Filippi första gången och var ett välbekant ansikte för dem, se Apg 16:1‑2; 16:12‑40. Det har nu gått omkring tio år sedan församlingen grundades, och den har växt och är väl strukturerad med ledare och församlingstjänare. Här används grekiska episkopous (plural av episkopos) som beskriver församlingsledarnas funktion att "vaka över". Ordet används synonymt med äldste (gr. presbyterous), se Apg 20:17, 28.]
utan [istället] tömde sig själv [avsade sig alla sina privilegier]
    när han antog (villigt tog/mottog) en tjänares (en slavs, en livegens) gestalt,
    
    då han blev till i människors likhet. [Här finns det kiastiska centrumet i vers 7‑8.]
    Och sedan han till det yttre blev som (befanns vara) en människa,
Här [i den nya skapelsen] finns inte
hedning eller jude [ingen uppdelning i nationaliteter],
omskuren eller oomskuren [inga religiösa fördelar],
barbar, skyt [inga kulturella skillnader],
[Barbarer var ett folkslag som inte talade grekiska och ansågs vara ociviliserade. Skyter var det mest illa ansedda folkslaget, känt för sin brutalitet och ansågs inte vara bättre än djur.] slav (tjänare) eller fri [inga sociala skillnader], utan den Smorde (Messias, Kristus) är allt och i alla [dem som tagit emot honom som sin Frälsare].
[Anledningen till de många detaljerna kring förhållandet mellan herrar och slavar kan bero på Onesimus som omnämns i detta brev, se Kol 4:9. Onesimus var slav och hade rymt från sin herre Filemon. I Rom hade han kommit till tro och träffat Paulus. Paulus sänder nu tillbaka Onesimus till Filemon som också är en kristen. Tillsammans med Tychikus reser Onesimus till Kolossai. De har med sig detta brev, se 4:7-9. De har troligen också med Paulus brev till Filemon där han vädjar till Filemon att ta emot Onesimus väl. Enligt romersk lag kunde en slavägare piska och avrätta en slav som rymt.] Ni slavar (tjänare i hemmet), lyd era jordiska herrar i allt, inte som inställsamma ögontjänare utan med uppriktigt hjärta i vördnad för Herren.
Ni herrar, låt era slavar (tjänare) få vad som är rätt och rimligt. Ni vet ju att också ni har en Herre i himlen.
Epafras, som är en av er [han tillhörde troligen församlingen i Kolossai], hälsar. Han är en tjänare till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus som ständigt kämpar för er i sina böner, för att ni ska stå fasta, fullkomliga och fullt övertygade om hela Guds vilja.
[Paulus har gett instruktioner till olika grupper i församlingen, se kapitel 5. Den sista gruppen är slavar. Det romerska samhället var beroende av slavar. Under den första tiden var omkring nittio procent av befolkningen slavar. Även om slaveriet hade minskat var omkring hälften av den romerska befolkningen slavar, när Paulus skriver detta brev. De slavar som arbetade i gruvor och på fälten hade ofta det väldigt svårt, medan de som tjänade i hemmen kunde ha det mer drägligt. Vissa av dessa slavar var väl utbildade och tjänade som skrivare och läkare. Paulus hade tidigare skrivit att i Jesus är det inte längre slav eller fri, se Kol 3:11. Vad innebar det uttalandet i en församling som växte och bestod av både slavar och slavägare?] Alla som bär slaveriets ok ska anse sina herrar värda all respekt, så att Guds namn och läran inte smädas.
En Herrens tjänare (slav, livegen) ska
    inte strida (skapa konflikter, bråk)
utan vara
    vänlig mot alla,
    skicklig att undervisa,
    beredd att kunna bli illa behandlad utan att bli bitter (inte vara lättstött),
[De första fyra verserna är en enda mening i grekiskan.] [Från:] Paulus, Guds tjänare (slav, livegen)
    och apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    sänd att föra Guds utvalda [de troende] till tro och insikt
    om den sanning som hör till gudsfruktan
Förmana tjänarna att underordna sig sina herrar i allt, att tjäna dem helhjärtat och inte säga emot,
inte längre som en slav,
    utan som något mer:
    
    en älskad broder.
Det är han i högsta grad för mig.
Hur mycket mer då inte för dig,
    både som människa (i köttet) och som broder i Herren? [Evangeliet har en unik kraft att göra rik och fattig, slav och fri till syskon, se Gal 3:28. I Jesus är vi ett, så att ta emot Onesimus var som att ta emot Paulus, se Matt 25:40.]
[Från:] Jakob,
    tjänare (slav, livegen) till Gud och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
[Till:] de tolv stammarna i förskingringen (diasporan).
[De första kristna församlingarna utgjordes till största delen av judar som flytt från Jerusalem. Några av de platser som brevet skickades till och lästes upp i var troligen Fenikien, Cypern och Antiokia i Syrien norr om Jerusalem dit många flytt, se Apg 11:19. Brevet var skrivet till messiastroende judar bosatta utanför sitt hemland, kringspridda över hela Romarriket, men är minst lika aktuellt för kristna i dag.] Hälsningar (var glada)![Jakob var Jesu halvbror som kom till tro först efter Jesu uppståndelse. Jakob hade en ledande roll i församlingen i Jerusalem, se Gal 1:18‑19; Apg 15:13. Hälsningen är snarlik den i brevet som skickades ut från just Jerusalem, se Apg 15:23, och som Jakob var initiativtagare till, se Apg 15:13‑20. Detta styrker att det är samme Jakob som skriver detta brev. I jämförelse med andra nytestamentliga brev är inledningen och hälsningen kort. I t.ex. Paulus brev till Rom är hälsningen sju verser lång.]
Ni är fria, men använd inte friheten som täckmantel för det onda utan för att tjäna (vara en slav till) Gud. [När Petrus skriver detta var närmare hälften av det romerska rikets befolkning slavar. Bland de kristna kan procentsatsen varit ännu högre. Friheten här syftar inte på en politisk frihet, utan en andlig frihet. Den troende är fri från syndens makt, skuld och skam. Ordet "tjäna" är samma ord som för slav. Sann kristen frihet fås bara genom att bli Jesu slav, se Rom 6:15‑23; Matt 11:29‑30.]
[Från] Simeon [Simon] Petrus, Jesu den Smordes (Messias, Kristi)
    tjänare (slav, livegen – gr. doulos) och apostel (sändebud, ambassadör). [Petrus använder inte den vanliga grekiska formen "Simon" för att presentera sig, utan "Simeon", som ligger närmare namnets hebreiska ursprung. I sitt första brev skriver han bara Petrus, se 1 Pet 1:1, som var namnet Jesus gav honom, se Joh 1:42. Genom att ta med båda dessa namn (och även kalla sig tjänare) visar han på den förvandling som skett i hans liv.] Till dem som genom (i) vår Guds och Frälsares – Jesu den Smordes (Messias, Kristi)
    rättfärdighet har tagit emot en [precis] lika dyrbar tro som vi.
De lovar dem frihet [utan några moraliska betänkligheter] men är själva slavar under fördärvet, för det man besegras av är man slav under. [De falska lärarnas livsstil talar emot vad de säger.]
[Från:] Judas,
    tjänare (slav, livegen) till Jesus den Smorde (Messias, Kristus)
    och Jakobs bror.
[På samma sätt som sin bror Jakob, väljer Judas att inte presentera sig som Jesu halvbror. I Guds rike är det den andliga relationen med Jesus som räknas.] Till dem:
    som är älskade [med osjälvisk och utgivande kärlek] i Gud Fadern,
    som är bevarade i Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    som är kallade.
[Uppenbarelseboken inleds med ett förord som beskriver hur boken kom till. Vers 1‑2 formar ett kiastiskt mönster som ramas in av fraserna "den Smordes uppenbarelse" och "den Smordes vittnesbörd". I andra nivån nämns Gud och Guds ord. I den tredje nivån omtalas Johannes, som kallar sig själv tjänare. Centralt nämns budbäraren, ängeln, som är sänd att förmedla budskapet om vad som ska ske snart/snabbt.] Detta är Jesu den Smordes (Messias, Kristi) uppenbarelse (avslöjande, gr apokalypsis)
    [kan översättas med uppenbarelsen "om" eller "från" Jesus],
som Gud gav honom [Jesus]
för att visa sina tjänare [bl.a. Johannes] vad som snart (snabbt) måste ske. [Ordet för "snart", gr tachei, betyder troligtvis att när väl dessa händelser börjar ske, kommer de att ske snabbt. Det stämmer väl med Jesu ord i Matt 24:22 om att tiden ska "förkortas".] Han sände ut sin budbärare (ängel)
och gjorde det känt för sin tjänare Johannes,
Men detta har jag emot dig [som är pastor i församlingen]: Du tolererar (gör inget åt) kvinnan Isebel, hon som kallar sig profet och lär och förleder mina tjänare att bedriva otukt (olovlig sex – gr. pornea) och äta offerkött. [Denna kvinna som antagligen hette något annat, syftar på Ahabs ökända hustru Isebel som listigt och aktivt förde bort israeliterna från Gud och införde Baalsdyrkan, se 1 Kung 16:31; 18:4; 21:25. Här i Thyatira fanns alltså en fru (till en inflytelserik man) som tilläts härja fritt i församlingen och förledde dem att tänka att det inte var fel att besöka tempelprostituerade och äta offerkött, vilket gick emot vad man lärde, se Apg 15:29.]
Jordens kungar och deras stormän [ländernas högsta politiska ledare] och befälhavarna [militära ledare], de rika och mäktiga [med ekonomiskt inflytande] och alla slavar och fria gömde sig i hålor och bland bergens klippor,
"Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänares pannor!" [Ännu en gång lånas en bild från Hesekiels vision där en man klädd i linne får uppdraget att gå igenom staden och rita ett tecken i pannan på alla de som gråter och suckar över synden de ser omkring sig, se Hes 9:4. Längre fram i Uppenbarelseboken tvingas Guds motståndare att ta emot ett märke på högra handen eller pannan, se Upp 13:16.]
Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han ska börja blåsa i sin basun [se Upp 11:15], då är Guds mysterium (hemlighet) fullbordat, så som han har förkunnat i det evangelium som han har gett sina tjänare, profeterna." [Frasen "Guds hemlighet" används av Paulus om den smorde Kungen, se Kol 2:2. Det profeterna i GT har sagt – att Messias en dag ska komma tillbaka och regera – är på väg att fullbordas. När den sjunde basunen ljuder i nästa kapitel, börjar de händelser som leder till Satans slutgiltiga besegrande. Se även Amos 3:7; 1 Pet 1:10‑12.]
Folken vredgades,
    men din vrede har kommit.
Tiden har kommit när de döda ska dömas
    och du ska löna dina tjänare profeterna
    och de heliga.
Löna både små och stora, de som vördar ditt namn,
    och fördärva dem som fördärvar (moraliskt korrumperar) jorden."
Det [den falske profeten] tvingar alla – små och stora, rika och fattiga, fria och slavar – att ta emot ett märke på högra handen eller pannan,
och sjunger Guds tjänare Moses sång och Lammets sång:
Stora och underbara är dina gärningar,
    Herre Gud Allsmäktig.
Rätta och sanna är dina vägar,
    du folkens Kung.
för hans domar är sanna och rätta.
Han har dömt den stora skökan [det stora Babylon, se Upp 14:8]
    som fördärvade jorden med sin otukt
    och straffat henne för sina tjänares blod." [Det är inte Babylons fall som är orsaken till glädjen. Sången betonar i stället Guds attribut – han är sann och rättfärdig, se även Upp 15:3; 16:7. Gud finner inte glädje i den ogudaktiges död, i stället vill han se omvändelse, se Hes 18:23. Händels Hallelujakör från 1741 har inspirerats från denna passage.]
Från tronen kom sedan en röst [från en ängel] som sade:
"Prisa (upphöj, lovsjung) vår Gud,
    alla ni hans tjänare,
ni som i vördnadsfull tillbedjan fruktar honom,
    både små och stora."
[Alla ska tillbe oavsett ställning, de med låg status tillsammans med de inflytelserika.]
så ska ni få äta
    kött av kungar,
    kött av befälhavare,
    kött av mäktiga män,
    kött av hästar och deras ryttare
    och kött av alla människor, fria och slavar, små och stora." [Ordet kött förekommer fem gånger i denna mening. Även om det refererar till kroppen som gamarna äter, så finns även en djupare mening här. Människan kommer till korta på grund av sin fallna natur, köttet, se 1 Mos 6:3; Joh 3:6; Rom 7:18; 1 Pet 1:24.]
Ingen förbannelse ska längre finnas. [I det nya Jerusalem ska ingen synd finnas, orsaken till förbannelse, se 1 Mos 3:16‑19; Sak 14:11.] Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom.
Han sade till mig: "Dessa ord är trovärdiga och sanna. Herren, profeternas andars Gud [1 Kor 14:32], har sänt ut sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart (snabbt) måste ske." [Upp 1:1]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.