1096 – γίνομαι (ginomai)

vara, ske, bli, bli gjort, komma


Typ:
Grekiska: γίνομαι (ginomai)
Uttal: ghin-om-ahee
Talvärde: 184 (3 + 10 + 50 + 70 + 40 + 1 + 10)    ord med samma talvärde
Ursprung: A prolongation och middle voice form of a primary verb
Användning: 664 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

be (255), "come to pass" (82), "be made" (69), "be done" (63), "come" (52), "become" (47), "God forbid + 3361" (15), "arise" (13), "have" (5), "be fulfilled" (3), "be married to" (3), "be preferred" (

Engelsk beskrivning

  1. To become, i.e. to come into existence, begin to be, receive being.
  2. To become, i.e. to come to pass, happen.
    1. Of events.
  3. To arise, appear in history, come upon the stage.
    1. Of men appearing in public.
  4. To be made, finished.
    1. Of miracles, to be performed, wrought.
  5. To become, be made.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (664 st i TR)


Matteusevangeliet (74)

Allt detta hände för att det som var sagt av Herren genom profeten [Jesaja] skulle gå i uppfyllelse:
Då kom frestaren [djävulen, han som förleder] fram och sade till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att de här stenarna blir bröd (mat)." [Inget direkt citat, men om stenar kan bli Abrahams barn eller ge israeliterna vatten i öknen, se Matt 3:9 och 2 Mos 17:1–7, då skulle de också kunna bli till bröd och mätta Jesu hunger.]
Jag säger er sanningen, fram till dess att himmel och jord förgås (ändras, byter skepnad), ska inte den minsta bokstav [hebreiska bokstaven jod – י], inte en hake [kort streck som särskiljer de hebreiska bokstäverna, eller de små kronor, hebr. tagin, som dekorerar vissa bokstäver] i undervisningen [Moseböckerna – Torah] förgås (ändras), inte förrän allt har skett. [Innan allt Gud har förutsagt inträffat och alla skuggbilder fullbordats, se Luk 24:27; Kol 2:17.]
Då visar ni att ni är er himmelske Faders barn, för han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter regnet falla över både rättfärdiga och orättfärdiga.
Låt ditt rike komma (kom/etablera – ditt kungarike)!
Låt din vilja ske, som i himlen – så också på jorden. [Vers 9–10 är en kiasm som ramas in av två fraser med himlarna/himmel. Centralt finns tre verb, två passiva imperativ omgärdar ett aktivt imperativ. Den centrala frasen är ordagrant: "Kom riket ditt". Bönen rör sig från himlarna till jorden. Pluralformen i vers 9 beskriver Gud som hela universums Gud, se 2 Kor 12:2–4. Den bokstavliga innebörden av roten pa i grekiska ordet för Fader, pater, är någon som ger näring, beskyddar och uppehåller, se även Gal 4:6. Gr. hagiazo innebär att heliggöra och avskilja som speciellt och dyrbart – dvs. att vörda Guds namn som betecknar allt han är och står för. Guds rike, där Jesus är den Smorde Konungen, består av rättfärdighet, frid och glädje, se Rom 14:17. Här på jorden har vi människor fått auktoritet att råda – i himlen sker Guds önskade vilja fullt ut.]
"Och när ni fastar [under tider då ni väljer att fasta], var [då] inte som hycklarna [de skenheliga som bara agerar som skådespelare]. För de ser dystra ut och vanställer sitt utseende för att visa människorna att de fastar. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
När Jesus hade avslutat detta tal [hela Bergspredikan, Matt 5-7] häpnade folket över hans undervisning (de fick ett plötsligt uppvaknande, hela deras tidigare begreppsvärld utmanades),
Jesus sade till den romerska officeren: "Gå, det ska bli som du tror." I samma ögonblick blev hans tjänare helt frisk (fri, botad).
När det hade blivit kväll förde man dit många som var under demoniskt inflytande (demoniserade, plågade och ansatta av demoner). Jesus drev ut andarna med ett ord (genom att tala till dem) och alla som var sjuka blev också helade. [Det grekiska ordet för "helade" är therapeuo, det beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande. Här blir människorna helade på en gång, medan vid andra tillfällen kan det ta en viss tid, se Mark 8:22–26.]
Plötsligt uppstod en våldsam storm (ordagrant "jordbävning", betonar att det var en okontrollerbar kraft) på sjön, så att vågorna slog över båten. Trots detta sov Jesus.
Han sade till dem: "Varför är ni rädda? Vilken liten (kortvarig) tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev helt (fullständigt) lugnt.
När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare (publikaner) och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar.
Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel (klädesplagg). I så fall skulle den påsatta lappen riva bort ännu mer från manteln och revan bli värre.
Då rörde han vid deras ögon och sade: "Som gensvar på er tro (förtröstan) ska det ske."
[När de nu blev utsända i Galileen var det ingen direkt förföljelse, men Jesus förbereder dem på vad som ska komma längre fram. Orden gäller även i dag för en Jesu lärjunge utsänd på hans uppdrag:] Se, jag sänder ut er [på uppdrag] som får mitt bland [omringade av] vargar. Var därför kloka (smarta, insiktsfulla, eftertänksamma, skarpsinniga) [listiga, diskreta och vaksamma] som ormar och oskyldiga (ordagrant: ouppblandade – dvs. rena) [oförfalskade och känsliga] som duvor [utan baktankar]. [I sin undervisning använder Jesus fyra olika djur som alla har särpräglade karaktärsdrag. Fåret och vargen är välkända bilder, se Matt 7:15, Joh 10:11–12; Apg 20:29. Ormen (som introduceras i 1 Mos 3:1) var listig och sådde in tvivel som fick människan på fall. Med sin kluvna tunga förknippas den ofta med talet och tungans makt (Jak 3:8–10). Bland människor som rovlystet vill gå till angrepp (likt vargar), ska de troende vara som ormar, dvs. ifrågasätta ideologier och tänkesätt som inte är från Gud och skapa tvivel kring falska föreställningar. Men allt detta ska ske på ett oskyldigt och rent sätt, inte på världens sätt. Detta är helt i linje med det Paulus tar upp när han talar om att riva ner fästen och rasera tankebyggnader och varje hög mur som reser sig upp mot kunskapen om Gud, 2 Kor 10:3–5.]
Det är helt naturligt att lärjungen möter samma öde som sin lärare, och tjänaren samma som sin herre. Om man har kallat husets Herre för Beelsebul [djävulen, kanske syftar det på hebreiskans "Baal Sebub" som betyder "flugornas herre", se 2 Kung 1:2], hur mycket mer ska man då inte kalla hans tjänare så.
När Jesus hade avslutat befallningarna (gett de detaljerade instruktionerna) [till de tolv apostlarna], gick han vidare därifrån [antagligen ut från Kapernaum] för att undervisa och förkunna i deras städer [i Galileen]. [Vart gick Jesus? Troligt är att han följde efter de tolv på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå, se Luk 10:1. När apostlarna var klara återvände de till Kapernaum och berättade för Jesus allt de hade gjort och lärt, se Mark 6:30. Matteus grupperar inte alla händelser kronologiskt utan mer tematiskt.]
Sedan började Jesus öppet gå till rätta med de [judiska] städer [som Korasin, Betsaida och Kapernaum i Galileen] där han hade utfört de flesta av sina många underverk, och förebrå dem att de inte hade omvänt sig:
"Ve dig [uttryck för intensiv förtvivlan], Korasin!
    [Judisk stad på västra sidan om Galileiska sjön.]
Ve dig, Betsaida!
    [Judisk stad längs med den norra kusten av Galileiska sjön.]
För om de kraftgärningar (mirakler, mäktiga under) som har gjorts hos er hade blivit gjorda i Tyros och Sidon [två hedniska städer i Fenikien vid Medelhavet], skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska.
Och du, Kapernaum [Jesu hemstad], ska du upphöjas till himlen? Nej, du ska störtas ner till dödsriket (Hades). För om de kraftgärningar som har utförts i dig hade skett i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag.
Ja, Fader, för så var din goda vilja.
går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte."
Trots det har det inte fått slå rot inom honom, och han håller bara ut en tid. Så fort han möter lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.
Det som såddes bland törnena är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. [Grundordet för törne är extremer. Det finns en koppling till läror som ensidigt betonar en enda sanning, se Matt 7:15–17.]
Det är det minsta av alla frön [som vanligtvis planterades i landet], men när det har växt upp är det större än alla trädgårdsväxter och blir ett träd, så stort att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
När Jesus hade avslutat dessa liknelser [i kapitel 13], lämnade han platsen. [Jesus befann sig vid norra stranden av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum där han bodde i Petrus hus.]
[Enligt den judiska historieskrivaren Josefus var Johannes Döparen fängslad i källaren på fästningen Machaerus på östra sidan om Döda havet. Han skriver också att Herodias dotter från hennes första äktenskap hette Salome.] Så kom Herodes [Antipas] födelsedag. Herodias dotter [Salome] dansade inför dem (i mitten framför hela sällskapet på festen) och fascinerade (behagade, trollband) Herodes
När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat."
När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be. [Folket ville med våld göra honom till kung, se Joh 6:15. Att Jesus var tvungen att så bestämt skicka i väg lärjungarna, antyder att de också dragits med i folkets önskan att starta en politisk revolution mot romarna. Anledningen till att de kommit hit var att Jesus sökt en enslig plats för att vara i stillhet och bön efter nyheten om hans släkting Johannes Döparens död, se vers 13.] Det blev kväll och han var fortfarande kvar där själv. [Jesus hade nu varit i bön i flera timmar och fortsätter vaka och be hela natten fram till fjärde nattväkten, se vers 25.]
Då svarade Jesus henne: "O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske." [Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26–27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, gr. kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är kelev, som ordagrant betyder "som ett hjärta" och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen.
    Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här: Matt 14:31 "Vilken liten/kortvarig tro du har" – riktat till lärjungen Petrus.
  Matt 15:28 "O kvinna, din tro är stor" – riktat till en icke-jude och kvinna!
Matt 16:8 "Vilken liten/kortvarig tro ni har" – riktat till lärjungarna.]
I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad).
Han svarade: "På kvällen säger ni: 'Det blir vackert väder, eftersom himlen är röd',
Där förvandlades hans utseende inför dem, hans ansikte lyste (klart och tydligt) som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
och sade: "Jag säger er sanningen, om ni inte skulle vända om [vill omvända er – ändra riktning, dvs. gå åt det andra hållet] och bli som de små barnen, ska ni inte [under några omständigheter] komma in i himmelriket (i himlarnas kungarike).
"Vad tror ni om det här? [Visst är det så här.] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?
Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse.
Återigen säger jag er sanningen:
Om två av er skulle komma överens om (gr. symphoneovara harmoniskt samstämmiga angående) att be om (fråga efter; begära) någon sak [vilken vardaglig tvistefråga det än må vara här] på jorden, så ska det ges till dem genom (ordagrant: ska det ske dem inför/från alldeles intill) min Fader, som är i himlarna.
När de andra medtjänarna såg vad som hände blev de mycket upprörda (smärtade det dem), och de berättade allt som hänt för sin herre [konungen].
När Jesus hade avslutat detta tal [om förlåtelse, se föregående kapitel] bröt han upp från Galileen och kom in i Judéen från andra [östra] sidan Jordan.
Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så.
När det blivit kväll [klockan sex, se vers 12] sade vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla på arbetarna och betala ut deras lön. Börja med de som kom sist och sluta med de första.'
Så ska det inte vara hos er, utan den som vill vara stor bland er ska vara er [de andras] tjänare (gr. diakonos),
Detta hände för att fullborda det som sagts av profeten [Sak 9:9]:
Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: "Aldrig någonsin ska du bära frukt." På en gång vissnade trädet. [Varför förbannade Jesus fikonträdet? Bibeln svarar inte direkt på detta, men både templets rening och det förbannade fikonträdet är två starkt symboliska handlingar. Så här på våren borde trädet haft frukt. Fikonträdet producerar grön frukt innan löven visar sig, och om det inte fanns någon frukt nu så skulle det inte bära någon frukt det året. Det här trädet verkade på utsidan ha en stor skörd, men vid närmare granskning var det helt utan frukt – trädet hycklade. Fikonträdet är en bild på Israel, se Jer 8:13; 24:1–10; Hos 9:10; Mika 4:4, och religiöst hyckleri är något som alltid får Jesu skarpaste tillrättavisning.]
Jesus svarade: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), om ni har tro och inte tvivlar, ska ni inte bara göra det som skedde med fikonträdet, utan ni ska också kunna säga till detta berg [och Jesus tar nu som exempel Olivberget där de befinner sig]: 'Upp med dig och kasta dig i havet [Medelhavet]', och det skulle ske.
Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22–23]:
Stenen som husbyggarna förkastade
    har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
    och underbar är den i våra ögon. [Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni reser över land och hav för att göra någon till en proselyt (en hedning som konverterat till judendomen), och när han har blivit det, gör ni honom till ett Gehennas barn (en som tillhör helvetet), dubbelt värre än ni själva. [I kontrast till välsignelsen över de milda som ska ärva jorden, se Matt 5:5.]
[Jesus, som alltid vill omvändelse, riktar sig nu personligen till dem.] Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. [Kontrast till välsignelsen till de 'renhjärtade' i Matt 5:8.]
[Det kommer att bli politisk oro:]
Ni kommer att höra (gr. akouo) om krig och rapporter (rykten, nyheter, hot; ordagrant: hörande – gr. akoe) om krig.
    Se till att ni inte blir skrämda (överraskade, oroade),
    för detta måste ske, men det är inte slutet.
Be att er flykt inte sker på vintern eller på sabbaten.
För då ska det bli en stor nöd (gr. thlipsis megale – ett stort betryck) [en stor vedermöda, ett väldigt lidande och press], vars like aldrig (inte) har förekommit från världens början till denna dag, och verkligen inte heller ska förekomma (aldrig heller skulle ske) [igen].
"Från fikonträdet kan ni lära er följande jämförelse (liknelse): Så fort kvisten på trädet blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren [och skördetiden] är nära.
Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Detta släkte (denna generation; detta folk) ska inte förgå förrän allt detta sker.
Var därför också ni beredda, för Människosonen kommer i en stund (timme) då ni inte väntar det."
Vid midnatt hördes ett rop: 'Nu kommer brudgummen, gå ut och möt honom.'
När Jesus hade avslutat sitt tal [svarat på frågorna om sista tiden, se Matt 24:4–25:46] sade han till sina lärjungar [där de satt på Olivberget på tisdagseftermiddagen]:
"Ni vet att om två dagar är det påsk (pesach), då ska Människosonen utlämnas för att korsfästas." [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder "gå förbi", se 2 Mos 12:11–13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten, och hur dödsängeln passerade förbi de hus vars dörrposter strukits med blod från ett lammoffer. Den började efter solnedgången den 14:e dagen i den första månaden Nisan, vilket antagligen är torsdag kväll enligt den då vanligaste judiska kalendern.]
Men de sade: "Inte under högtiden så att det uppstår oro bland folket." [Många judar vallfärdade till Jerusalem, åtminstone en gång per år. Under påskhögtiden var staden full av pilgrimer. Många av dem såg Jesus som en profet och ledarskapet ville inte skapa oro, dock ändrade man sig senare, se vers 14–15. Kaifas var överstepräst 18-36 e.Kr. Hans svärfar Hannas som tidigare varit överstepräst från 6-15 e.Kr. fortsatte att vara inofficiell överstepräst bland judarna, se Joh 18:13–24.]
[Matteus anger inte exakt vilken dag Jesus smörjs. Det kan vara två dagar före påsken, se vers 2, eller före intåget till Jerusalem, se Joh 12:1–8. Det kan vara en frukost, tidig lunch eller kvällsmat, se Matt 22:4; Luk 14:12. Oavsett när så hör händelsen tematiskt hemma här för att beskriva hur Jesus förbereds för korset. Festen är hemma hos en man som hade lidit av spetälska som var en svår hudsjukdom. Det är uppenbart att han inte längre var sjuk för i så fall skulle inte någon jude kunnat vara i samma rum utan att bli ceremoniellt oren. Det är troligt att det var Jesus som helat honom. Simon var ett mycket vanligt namn på Jesu tid och denne Simon omnämns inte någon annanstans i Bibeln. I Betania bodde också syskonen Marta, Maria och Lasarus.] Sedan var Jesus i Betania, i Simon den spetälskes hus.
När det nu blivit kväll, lade han sig till bords med de tolv.
Han gick bort på nytt och bad för andra gången: "Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så låt din vilja ske." [Frågan bekräftar oundvikligheten i Jesu död som det redan profeterats om, se Jes 53:9.]
Men hur skulle då Skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?" [Jes 53; Dan 9:26; Sak 12–13]
Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter skulle uppfyllas." Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.]
När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sade: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak."
Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.]
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sade: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. [Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder "höjd" på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen "rik man" bekräftar profetian från Jes 53:9.]
Plötsligt blev det en stor jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen och rullade bort stenen [framför graven där Jesus var begravd] och satte sig på den. [Jordbävningen orsakades av ängeln, men upplevdes troligen som ett efterskalv till den tidigare jordbävningen, se Matt 27:51–52.]
och de som vaktade [4-16 vakter, kanske fler, se Matt 27:66] blev så förskräckta av att se honom att de skakade okontrollerat och blev som döda [och blev liggande orörliga på marken].
Medan de var på väg kom några av vakterna till staden och rapporterade för översteprästerna vad som hade hänt.

Markusevangeliet (54)

Johannes kom (trädde fram), han [var den budbärare som profeterna talat om] som döpte i öknen och predikade omvändelsens dop [som var ett yttre reningsdop i vatten som ett tecken på hjärtats omvändelse] till syndernas förlåtelse.
Nu vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt i Jordan[-floden] av Johannes.
Då kom en röst från himlen: "Du är min älskade son, jag har min glädje i dig (du är den utvalde, ende)." [Jes 42:1]
Jesus sade till dem: "Kom och följ mig. Jag ska göra er till [lära er att bli] människofiskare!"
[Veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagen och slutar vid solnedgången på lördagen. Enligt traditionell judisk uppfattning fick inget arbete utföras på sabbaten. Det var inte tillåtet att göra upp eld, att resa eller bära saker utomhus. Ryktet om vad Jesus gjort spred sig snabbt, men det var först när sabbaten var över man kom med de sjuka till Jesus.] På kvällen, efter solnedgången, kom man till honom (i en stadig ström) med alla sjuka och besatta,
När sedan Jesus låg till bords i hans hus [antagligen Levis hus i Kapernaum] var det många tullindrivare och syndare som delade måltiden tillsammans med Jesus och hans lärjungar. Många av dem följde honom (var bland den större skara människor som följde honom och kallades hans lärjungar).
Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel (klädesplagg).
    I så fall skulle den påsatta lappen riva bort ännu mer från manteln
    och revan bli värre [än den var innan].
En sabbat gick Jesus på en väg som gick igenom ett sädesfält, och medan de gick började hans lärjungar att rycka av veteaxen. [Sabbaten varade från fredag kväll till lördag kväll, och denna händelse inträffar troligen på väg till samlingen i synagogan på lördagsmorgonen.]
Jesus sade till dem: "Sabbaten är till för (skapades för) människan, inte människan för sabbaten.
När han sådde föll en del vid vägen,
    och fåglarna kom och åt upp det.
Så fort han var ensam, började de som var omkring honom tillsammans med de tolv att fråga honom om liknelserna.
Han sade till dem: "Till er har Guds rikes mysterium (hemlighet, dolda plan) blivit given (ni har fått gåvan att förstå), men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.
men inte har något rotfäste inom sig. De står fast en tid, men så fort lidande (problem, hård press) och förföljelse (förtryck) kommer för ordets skull faller de genast bort (tar de anstöt, ordet blir till en stötesten).
men världsliga bekymmer, rikedomens lockelser och alla möjliga begär tränger in och kväver ordet, så att det inte ger någon skörd. [Grundordet för "törne" är extremer. Det finns en koppling till läror som ensidigt betonar en enda sanning, se Matt 7:15–17.]
För inget är fördolt som inte ska uppenbaras, och inget är gömt som inte ska komma i ljuset. [Även om liknelserna nu var dolda för många skulle Guds rike snart bli synligt.]
men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga." [Huvudpoängen är den ringa begynnelsen av Guds rike och dess enorma växtkraft.]
[Jesus har undervisat om Guds rike, han sitter kvar i samma båt han klev i tidigare samma dag, se Mark 4:1. Markus nämner fyra liknelser, och fortsätter nu att beskriva fyra stora mirakler där Jesus på ett konkret sätt bekräftar sin undervisning, se Mark 4:35–5:43. Galileiska sjön ligger 200 meter under havsytan, omgiven av berg. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog 3 meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias i en liknande storm.] Samma dag [som han gett liknelserna om Guds rike, se vers 1–34], när det blivit kväll, sade han [Jesus] till dem: "Låt oss fara över till andra sidan." [Till den östra sidan av sjön.]
Då utvecklades en kraftig stormby (virvelvind, cyklon). Vågorna slog in i båten, så att den höll på att fyllas,
Han vaknade och tillrättavisade skarpt vinden och sade till sjön: "Tyst! Var stilla!" Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt (kom ett stort lugn). [Det finns en fin poetisk parallellism i denna vers. Vinden och sjön tilltalas separat. Resultatet av båda dessa tilltal beskrivs också separat: stillad vind och lugn sjön.]
De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden. Folket där kom då ut för att se vad som hade hänt.
De som var ögonvittnen berättade i detalj för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen.
Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom [till sist, se Luk 8:47] fram under fruktan och bävan och föll ned inför honom och berättade hela sanningen.
När det blev sabbat undervisade han i synagogan. [Jesus var känd och synagogföreståndaren inbjöd honom att tala på huvudgudstjänsten på lördagsmorgonen i Nasaret.] Många som hörde honom häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) och sade:
"Var har han fått detta (dessa idéer) ifrån?
Vad är det för visdom han har fått [utan att ha blivit lärd under någon rabbin]?
Hur kan han utföra sådana mäktiga gärningar med sina händer?
Kung Herodes [Antipas] fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt. [Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller "tetrark" som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket.] Man sade [hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen]: "Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom [som gör att människor blir helade och tecken sker]."
Men så kom ett lämpligt tillfälle [för Herodias att genomföra sina onda planer], då Herodes på sin födelsedag anordnade en festmåltid för sina stormän [hans högsta civila anställda] och överstarna [de högsta romerska militärerna] och de främsta i Galileen [andra förnäma män som inte stod i hans tjänst].
Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne
När dagen redan var långt gången [efter tre på eftermiddagen], kom hans lärjungar till honom och sade: "Den här platsen är obebyggd, och klockan är redan mycket.
Det blev kväll och båten var mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land.
och hans kläder blev skinande (bländande, gnistrande) vita som snö, så vita som ingen valkare i världen kan bleka dem. [En valkare var en anordning för att tvätta och stärka tyg. Den användes när man tillverkade linnetyg.]
Han visste inte vad han skulle säga, så förskräckta [över vad de såg] var lärjungarna. [Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40–42.]
Då kom ett moln och sänkte sig över dem (överskuggade dem), och ur molnet kom en röst: "Detta är min son, min enda högt älskade. Lyssna ständigt på honom (hör och lär hela tiden från honom)!" [Molnskyn är en bild på Guds närvaro. I Gamla testamentet övertäckte den tabernaklet, se 2 Mos 40:34–35, och vilade över templet i Jerusalem, se 1 Kung 8:10.]
Jesus frågade hans far: "Hur länge har detta pågått?" Han svarade: "Ända sedan han var liten.
Demonen skrek och slet och ryckte våldsamt i pojken och kom ut. Pojken låg [stilla och livlös] som ett lik, och många sade att han var död.
De kom [hem] till Kapernaum. När han var inne i huset igen frågade han dem: "Vad var det ni diskuterade på vägen?"
Salt är något bra [det bevarar mat och ger en god smak], men om saltet förlorar sin sälta, hur ska ni då få det salt igen? Ha salt i er [var salt och ljus i en mörk värld, se Matt 5:13–16] och lev i harmoni (håll fred) med varandra!" [Jesus knyter ihop undervisningen som han började med i vers 33 om ödmjukhet och tjänande, inte positioner. Kärleken mellan de troende gör att saltet behåller sin sälta.]
Men så ska det inte vara hos er. I stället måste den som vill vara störst bland er vara de andras tjänare.
När det blev kväll gick han [Jesus och lärjungarna] ut ur staden [till Betania].
Jag säger sanningen till er, om någon (vem som helst) kommenderar (säger med auktoritet till) detta berg [och Jesus tar Olivberget som de står vid som ett exempel]: 'Upp med dig och kasta dig i havet!' och inte tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger ska hända, då ska det ske (göras för) honom.
Har ni inte ens läst det i Skriften [Ps 118:22–23]: 'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit en hörnsten [som är den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter].
Detta kommer från Herren, och den [hörnstenen, Jesus] är underbar i våra ögon (övergår mänskligt förstånd).' "
När ni hör om krig och rykten (hot) om krig,
    så bli inte skrämda (överraskade, oroade),
    för detta måste ske, men det är ännu inte slutet.
Be att det inte sker på vintern.
För då ska det bli 'en stor vedermöda' (en stor nöd, lidande och betryck), vars like inte har funnits från den tid då Gud skapade världen till denna dag, och inte heller kommer att förekomma igen.
"Från fikonträdet kan ni lära er följande jämförelse (liknelse): Så fort kvisten på trädet blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. [Runt Medelhavet är de flesta träd gröna året om, förutom fikonträdet som fäller löven på hösten. Under våren stiger saven i grenarna och bladen knoppas. Det betyder att sommaren inte är långt borta.]
På samma sätt, när ni ser allt detta hända [alla dessa tecken beskrivna i Mark 13] kan ni veta att han är nära, att han står precis vid dörren [redo att komma].
Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Detta släkte (denna generation; detta folk) ska inte förgå (dö) förrän allt detta händer.
Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sade till varandra: "Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)?
När det var kväll kom han dit med de tolv. [Enligt den judiska tidräkningen börjar nästa dag på kvällen, det är troligtvis nu 14:e Nisan.]
Vid sjätte timmen (mitt på dagen) kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till den nionde timmen (tretiden på eftermiddagen).
[Den judiska veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen. Kvällen delades upp i två delar där den första tidiga kvällen infaller mellan tre och sex på eftermiddagen innan den nya dagen börjar. Den andra kvällen infaller efter solnedgången vid sextiden.] Det höll redan på att bli tidig kväll [klockan var omkring fyra på eftermiddagen]. Eftersom det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten [vecko- eller höghelig sabbat],
Hon gick ut och berättade det för dem som hade varit med honom, medan de sörjde och grät.

Lukasevangeliet (123)

precis som det har berättats för oss av dem som från början [av Jesu tjänst] var ögonvittnen och blev Ordets tjänare.
Under kung Herodes regeringstid i Judéen fanns det i Avias prästavdelning en präst vid namn Sakarias. Hans hustru var av Arons ätt och hette Elisabet. [Kung David delade in prästerna i 24 avdelningar, där Avias släkt var en av dem, se 1 Krön 24:10; Neh 12:17. På Jesu tid fanns det närmare 20 000 präster som tjänstgjorde i templet. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans.]
En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud
Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne." [Ängelns namn Gabriel betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se Dan 8:16. Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se Luk 1:26. Eftersom man tecknar till Sakarias när Johannes ska namnges verkar det som Sakarias även blev döv, se Luk 1:26. Sakarias bad om ett tecken i vers 18 och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även Hes 3:26 där stumhet kan vara ett tecken.]
När tiden för hans tjänstgöring var över [efter sabbaten som avslutade hans veckotjänstgöring] begav han sig hem. [Sakarias och Elisabet bodde på landet någonstans i Judéen, se 1:39. Väl hemma måste han ha skrivit och förklarat vad som skett i templet.]
Då sade Maria: "Se, jag är Herrens tjänarinna, låt detta hända mig enligt dina ord." Sedan lämnade ängeln henne.
När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i hennes mage, och Elisabet blev uppfylld av den helige Ande. [Profetian i Luk 1:15 går i uppfyllelse.]
Se, på en gång när mina öron hörde ljudet av din hälsning,
    sparkade barnet till av jublande glädje i min mage.
[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10–12. Ceremonin kallas Brit mila och utförs på den åttonde dagen efter födseln, även om det är en sabbat. Hebreiska ordet för omskärelse är mila och förbund heter brit. Samtidigt fick barnet också sitt namn.] På åttonde dagen kom man för att omskära spädbarnet, de ville kalla honom Sakarias efter hans far.
Alla deras grannar fylldes med fruktan, och överallt i Judéens bergsbygd talade man om detta som hade hänt.
Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt.
Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ledare, administratör) över Syrien. [I kejsaren Augustus egen självbiografi, den s.k. "Res Gestae Divi Augusti", som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.kr, den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år.
    Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien. Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]
Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda.
Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sade:
När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!"
När Jesus var tolv år gick de [Jesu familj tillsammans med släktingar och vänner från Nasaret] upp till högtiden som de brukade göra.
Efter tre dagar [första dagen tillbaka i Jerusalem] hittade de honom i tempelområdet [där medlemmar från Stora rådet, Sanhedrin, undervisade på sabbater och festivaler, så det var antagligen den sjätte dagen på påskhögtiden]. Där satt han mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor.
och Hannas och Kaifas var överstepräster [i templet i Jerusalem]. [Efter en detaljerad skildring av det romerska styret beskrivs nu det religiösa ledarskapet i Jerusalem. Hannas var överstepräst 6-15 e.Kr. Han avsattes av romarna och hans svärson Kaifas fick positionen 18-36 e.Kr. Även om Kaifas hade titeln, fortsatte dock Hannas att fungera som inofficiell överstepräst bland judarna, se Joh 18:13–24.] Då kom Guds ord till Sakarias son Johannes [Döparen] i öknen.
När nu allt folket döptes (gr. baptizo), lät också Jesus döpa sig, och när han bad öppnade sig himlen
och den helige Ande sänkte sig ner över honom i form av en duva, och från himlen hördes en röst: "Du är min son, min älskade! Du är min stora glädje (i dig har jag stort behag)."
Då sade djävulen till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att den här stenen blir till ett bröd (mat)." [Använd din förmåga för att mätta dina egna behov.]
Då sade han till dem: "Helt säkert (utan tvekan) kommer ni citera detta ordspråk mot mig: 'Läkare bota dig själv,' och säga: 'Vi har hört vad du gjorde i Kapernaum [den stad i Galilén där Jesus bodde och verkade], gör det också nu här i din hemstad [här i Nasaret]!' "

[Exempel 1 – Elia och änkan i Sarefat, se 1 Kung 17:8–24:]
Det jag säger är sant, det fanns många änkor i [hans hemland] Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet.
Alla förundrades (blev helt mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla) och frågade varandra: "Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna, och de far ut."
Tidigt nästa morgon (under den sista nattväkten – mellan klockan tre och sex på söndagsmorgonen), gick han därifrån, bort till en enslig plats. Folket började leta efter honom och kom ända dit där han var, och de försökte hindra honom från att lämna dem.
Nu stod Jesus vid sjön Gennesaret [på den nordvästra stranden]. Folkskaran pressade (knuffade, tryckte) på honom för att höra Guds ord,
En gång när Jesus var i en av [de judiska] städerna [någonstans i Galileen, se 4:43], kom en man som var full av spetälska. [Det grekiska ordet "lepra" är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som också kallas Hansens sjukdom.] När mannen fick se Jesus kastade han sig ned på sitt ansikte och bönföll honom: "Herre, vill du, så kan du göra mig ren."
Det hände sig en dag när han höll på att undervisa [i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 2:1], att fariséer och de främsta Torah-lärarna satt där [bland åhörarna]. [Den grekiska texten framställer att Jesus var fullt upptagen med att undervisa folket, i motsats till fariséerna och de skriftlärda, som borde varit de som undervisade och visade på Guds kraft. Lukas använder ett ovanligt ord för "laglärd" här (gr. nomo-didaskalos) som närmast kan översättas med att ha den högsta akademiska titeln doktor inom ämnet Moseböckerna. Ordet används om Gamaliel, se Apg 5:34.] De [fariséerna och de främsta lärarna] hade kommit från varenda by i Galileen [som Tsippori, Tiberias, Gamla, Magdala] och Judéen [från större städer som t.ex. Hebron] och från Jerusalem. Herrens kraft var över Jesus så att han kunde bota [de sjuka som kommit].
En sabbat [någon gång då han verkade i Galileen, vissa manuskript har att det är den andra sabbaten efter påsken] tog Jesus vägen genom ett sädesfält. Hans lärjungar ryckte av ax, gnuggade dem mellan händerna och åt.
En annan sabbat gick han in i synagogan och undervisade. Där satt en man med förtvinad (förlamad) högerhand.
Vid den tiden [någon gång då han verkade i Galileen] gick Jesus upp på ett berg för att be, och tillbringade hela natten i bön till Gud.
När det blev dag samlade han sina lärjungar (följare), och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar (sändebud, ambassadörer):
och Judas, Jakobs son, [vars efternamn var Taddeus, se Matt 10:3]
    och Judas Iskariot, han som blev förrädare. [Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Matt 10:1–4; Mark 3:16–19; Apg 1:13.
    Jesus kallar nu de tolv lärjungarna för apostlar. Lukas är den evangelieförfattare som flitigast använder denna titel på de tolv. En lärjunge är någon som följer och undervisas av sin lärare och blir mer och mer lik honom, se Mark 1:17. En apostel är en lärjunge som är utsänd som en ambassadör för att representera sin mästare. De tolv var fortfarande Jesu lärjungar, men blev nu också hans sändebud. De tolv apostlarna har en särställning eftersom de var kallade av Jesus själv att vara ögonvittnen och sprida hans ord, se 1 Kor 9:1; Mark 3:14. Den allmänna apostlatjänsten finns även i dag som en av de fem tjänstegåvorna, se Ef 4:11; Upp 2:2.]
Var barmhärtiga (medkännande, medlidande),
    precis som er Fader är barmhärtig.

Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt
    och lägger grunden på klippan [väljer att bygga sitt liv, sin tjänst och allt han tar sig för på Jesus].
När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det,
    eftersom det var väl byggt på klippan.
Men den (var och en) som hör och inte gör [praktiserar mitt ord],
    han är lik en man som bygger ett hus på sanden [mänskliga tankar och idéer, det jordiska],
    utan att lägga någon grund.
Floden vräker sig mot huset,
    och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor."[Det räcker inte att säga rätt saker – den som hör Jesu ord måste också agera på dem. Alla människor bygger sina liv, alla drabbas av stormar, frågan är på vilken grund huset är byggt.]
Kort därefter (dagen efter) [helandet av officerens tjänare i Kapernaum] gick Jesus till en stad som hette Nain, och hans lärjungar och en stor folkskara följde med honom. [Nain var en mindre stad i Galileen, ca åtta kilometer söder om Nasaret, nära Samarien.]
Kort efter detta [de två helandeundren, frågorna från Johannes Döparens lärjungar och middagen hos Simon som beskrivs i föregående kapitel] vandrade Jesus från stad till stad och från by till by och predikade (förkunnade) evangeliet (de glada nyheterna) om Guds rike. De tolv [lärjungarna] var med honom
Det finns inget fördolt som inte ska uppenbaras, och inget är gömt som inte ska komma i ljuset. [Även om liknelserna nu var dolda för många skulle Guds rike snart bli synligt.]
[Galileiska sjön ligger tvåhundra meter under havsytan, omgiven av berg. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog tre meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias i en liknande storm.] En dag steg Jesus i en båt tillsammans med sina lärjungar och sade till dem: "Låt oss fara över till andra sidan." De lade ut,
Då gick de fram och väckte honom och sade: "Mästare, Mästare, vi går under!"
    Han vaknade och tillrättavisade skarpt vinden och vattnets vågor, och de lade sig och det blev lugnt.
När de som vaktade svinen såg vad som hade skett, flydde de och berättade det i staden och på landsbygden.
De gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. De blev förskräckta.
När Jesus kom tillbaka [till Kapernaum i Galileen] välkomnade folket honom med glädje, för alla väntade på honom.
Hennes föräldrar tappade helt fattningen (var helt utom sig, "i extas" – existemi). Men Jesus befallde dem att inte tala om för någon vad som hade hänt.
[Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också om de tolv apostlarna som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var landsfurste eller "tetrark" som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike.] När landsfursten Herodes [Antipas] fick höra om Jesus visste han inte vad han skulle tro. Några sade att Johannes [Döparen] hade uppstått från de döda,
En gång när han hade dragit sig undan för att be, och lärjungarna var med honom, frågade han dem: "Vem säger folket att jag är?"
Omkring åtta dagar efter att Jesus sagt detta [att han skulle komma i härlighet och att några av dem skulle få se Guds rike med sina ögon, se vers 27] tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. [Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr, Mark 8:27, och efteråt nämns det att de är i Galileen, Mark 9:30. De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.]
Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev skinande vita (som blixtars sken).
När männen var på väg att skiljas från honom sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade. [Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40–42.]
Medan han talade, kom ett moln och började överskugga (sänkte sig ner över) dem [Jesus, Mose och Elia], och lärjungarna blev förskräckta när de gick in i molnet. [Molnet är en symbol på Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; 24:15–18; 1 Kung 8:10; Luk 1:35. En molnstod ledde israeliterna genom öknen, se 2 Mos 13:21.]
Ur molnet kom en röst som sade: "Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom." [Luk 3:22]
Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16–18.]
Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor.
När tiden började närma sig (dagarna höll på att fullbordas) för Jesus att lyftas upp, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp. [Jesus börjar nu röra sig mot Jerusalem. Det är fortfarande tre månader kvar tills han rider in i Jerusalem, men från och med nu är siktet inställt på slutfasen i hans tjänst här på jorden. Ordet "lyftas upp" kan både syfta på att "gå upp" till Jerusalem och att "fara upp till himlen". I Apg 1:2, 11, 22 använder Lukas ett snarlikt ord för Jesu himmelsfärd och det är troligt att det syftar på det här också. Trots att Jesus har lidandet och korset framför sig, fokuserar han inte på det, utan på slutmålet då han åter ska få vara med sin Fader i himlen!]
[Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1–20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den första och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisa var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst.]

1) Materiell försakelse

Medan de gick längs med vägen [mot Jerusalem], sade en man till honom: "Herre, jag vill följa dig vart du än går."
Ve dig [uttryck för intensiv förtvivlan], Korasin!
    [Judisk stad på västra sidan om Galileiska sjön.]
Ve dig, Betsaida!
    [Judisk stad längs med den norra kusten av Galileiska sjön.]
För om de kraftgärningar (mirakler, mäktiga under) som har gjorts hos er hade blivit gjorda i Tyros och Sidon [två hedniska städer i Fenikien vid Medelhavet], skulle de för länge sedan ha omvänt sig och suttit i säck och aska.
I samma stund fylldes Jesus med jublande glädje i den helige Ande och sade [bedjande]:
"Jag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre,
    för att du har dolt detta för de lärda och kloka
    och uppenbarat det för spädbarn (okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
Ja, Fader, så har du bestämt.
På samma sätt kom en levit till platsen. Han såg honom, men gick förbi på andra sidan av vägen. [I Jeriko bodde tusentals präster och leviter. Prästerna ansvarade för offren och leviterna tjänade under prästerna i templet som assistenter, dörrvakter, musiker och sångare. En präst eller levit tjänstgjorde fem gånger per år i templet. Det står att de 'passerade samma väg', vilket innebär att de var på väg hem från Jerusalem efter en sådan tjänstgöringsperiod. De hade just 'tjänat Gud' i templet under en vecka, men det verkar bara varit en yttre plikt. De hade ingen speciell tid att passa, de är på väg hem, ändå väljer de att medvetet se åt andra hållet och gå förbi en medmänniska i nöd.]
Vem av dessa tre har enligt din mening visat sig vara en verklig medmänniska?"
Medan de var på väg [mot Jerusalem] gick Jesus in i en by [Betania, 3 km öster om Jerusalem, se Joh 11:1], där en kvinna som hette Marta välkomnade honom som gäst i sitt hem.
En gång var Jesus på en viss plats och bad. När han hade avslutat sin bön sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, precis som Johannes lärde sina lärjungar." [Jesus är på väg till Jerusalem, se Luk 9:51. Han har just besökt Marta och Maria i Betania och är antingen kvar där eller på någon annan plats i närheten av Jerusalem. Det var inte ovanligt att olika judiska grupper hade egna böner. Inom judendomen finns amidah, en daglig bön med arton välsignelser, och det verkar som om Johannes Döparen också hade lärt sina lärjungar en skriven bön.]
Då sade han till dem: "När ni ber (vill be, ska be), säg så här:
-
'Fader [gr. pater, den bokstavliga innebörden av roten pa är någon som ger näring, beskyddar och uppehåller]!
    Låt ditt namn bli helgat (helgat vare ditt namn). [5 Mos 4:39]
    Låt ditt rike komma (kom/etablera – ditt kungarike)!
Jesus drev ut en dövstum demon [mannen var också blind, se Matt 12:22]. När demonen hade drivits ut började mannen som varit stum att tala och folkskaran förundrades (häpnade, blev förvånade och fascinerade av Jesus).
Då går den bort och tar med sig sju andra andar, ännu ondare (värre, skadligare) än den själv, och de går in och bosätter sig (permanent) där. För den människan blir situationen nu ännu värre än den var från början."
När Jesus sade detta ropade en kvinna i folkskaran: "Lycklig är den kvinna som har fött dig och fått amma dig!" [Ordagrant "saligt är det moderliv som burit dig och de bröst du har diat."]
På samma sätt som Jona blev ett tecken för folket i Nineve, ska Människosonen bli ett tecken för detta släkte. [Jesus syftade på sin egen död och uppståndelse som skulle bli ett tecken för dem så småningom. På samma sätt som Jona var i fisken tre dagar skulle Jesus uppstå från graven efter tre dagar, se Matt 12:39–40.]
Var redo (beredda, förberedda), ni också [som tjänarna i den första liknelsen, och husbonden i den andra], för Människosonen kommer när (stunden; i den stund då) ni inte väntar (förväntar, antar, tänker) det [personligen inte tror eller anser det vara en lämplig tid]".
Han sade också till folket: "När ni ser ett moln stiga i väster [över Medelhavet] säger ni genast att det blir regn, och det blir så.
När det blåser en sydlig vind säger ni att det blir en värmebölja, och det blir så.
Jesus svarade: "Tror ni att de galiléerna var större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fick lida så?
Eller de arton som dog när tornet i Siloam föll över dem, tror ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i Jerusalem?
Och när han sade detta (dessa saker) skämdes alla som var emot honom (alla hans motståndare), och allt folket (hela skaran) jublade över allt det underbara [i plural] som skedde genom honom [under hans auktoritet].
"Det liknar ett senapskorn som en man tar och sår i sin trädgård. Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna."
[Efter lördagens gudstjänst i synagogan blev gästtalaren ofta inbjuden till en sabbatsmåltid av föreståndaren, se vers 12. Det är antagligen detta som sker här, men intentionerna var inte goda. Fariséerna vaktade på honom för att se om han skulle göra något de kunde anklaga honom för.] När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledade fariséerna, iakttog de honom noga.
Han sade också till den som bjudit honom [Jesus hade nyss talat till gästerna, nu vänder han sig till värden]: "När du bjuder på lunch [ordagrant 'dagens första måltid', frukost eller tidig lunch] eller till kvällsmål (större festmåltid), bjud då inte bara dina vänner, syskon, släktingar eller rika grannar, som du har för vana att göra. De bjuder ju tillbaka och det blir din belöning.
Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde är utfört, men det finns fortfarande plats.'
Jag säger er att på samma sätt blir det glädje inför Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (totalt förändrar sitt sätt att tänka och agera)."
När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna).
Om ni inte har varit trogna i fråga om den orättfärdiga mammon (ägodelar, pengar),
    vem vill då anförtro er den sanna rikedomen [evangeliet, andliga gåvor]?
Om ni inte har varit trogna med det som ägs av andra,
    vem vill då ge er vad som ska tillhöra er?
Så dog den fattige mannen och fördes av änglarna till Abrahams sida. [Frasen Abrahams "sida" eller "knä" används bara här i hela Bibeln. Uttrycket återfinns inte heller i judisk dåtida litteratur, men liknande tankegångar att välkomnas av Abraham finns i 4 Mack 13:17 där det står: "Efter detta lidande ska Abraham, Isak och Jakob välkomna oss, och alla våra förfäder ska prisa oss", se även 1 Kung 1:21; 2:10; 11:21; Matt 8:11; Upp 19:7–9. Det verkar som om Jesus knyter an till denna föreställning, men gör vissa ändringar.]
    Den rike mannen dog också och begravdes.
[Jesus hade lämnat Kapernaum och var på väg till Jerusalem för att bli upptagen till himlen, se Luk 9:51. Han går inte raka vägen dit utan rör sig i området kring Judéen.] På färden mot Jerusalem gick Jesus över [eller vandrade längs med] gränsen mellan Samarien och Galileen.
När han såg dem sade han: "Gå [på en gång] och visa er för prästerna." [Det normala sättet att bekräfta att ett helande hade ägt rum, se 3 Mos 13:2–3.] [De tio männen uppmanas att gå till sina präster. Eftersom Jesus var inne på samariskt område, och de besökte en mindre by, går de troligtvis inte in i den byn. I stället är det närmsta samariska synagoga i en större stad, kanske Scythopolis, nuvarande Bet Shean, eller ner till det samariska religiösa centret kring berget Gerizim.] Medan de var på väg dit blev de rena. [Verbformen för "blev de rena" är första aorist aktiv indikativ. Det beskriver en händelse som skett i det förflutna, till skillnad från en pågående process, dvs. när de tog ett steg i tro och började gå blev de helade på en gång.]
I Människosonens dagar [då han kommer tillbaka för att regera här på jorden fullt ut]:
Då ska det vara som på Noas dagar. [1 Mos 7]
Då ska det också vara som på Lots dagar. Folk åt, drack, köpte, sålde, planterade, byggde.
När den unge mannen hörde detta, blev han djupt bedrövad, för han var rik – mycket rik. [Mannen visade sig vara en avgudadyrkare – han älskade sin rikedom mer än Gud och människor.]
Jesus såg att han var djupt bedrövad och sade: "Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike.
[Lukas skriver att Jesus "närmade sig Jeriko", medan Matteus och Markus skriver att Jesus "var på väg ut från Jeriko", se Mark 10:46. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko på Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24–26 är den mest kända. Strax söder om den byggde Herodes den store en ny romersk stad med palats, amfiteater och bassänger där han tillbringade vintrarna. Detta var också det ekonomiska centrumet i regionen och även för tullverksamhet, se Luk 19:1. Längs med infarterna satt tiggare.] Jesus närmade sig nu [det nya romerskbyggda] Jeriko, och vid vägen satt en blind man och tiggde. [Det fanns flera tiggare där, se Matt 20:30. Den som förde konversationen hette Bartimaios, se Mark 10:46.]
Jesus sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son,
När han sedan kom tillbaka, efter att ha mottagit kungariket, lät han kalla till sig tjänarna som han hade gett pengarna. Han ville veta hur mycket var och en hade tjänat [genom att förvalta de fyra månadslönerna som var och en fått].
Kungen svarade honom: 'Bra gjort, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen (trofast) i något mycket litet, ska du ha ansvar för tio städer.' [Ett ovanligt grekiskt ord används för "genererat" här och är inte samma som "gett" i vers 18. Ordagrant kan det översättas "har arbetat vid sidan om" originalsumman.]
Kungen svarade honom: 'Du ska ansvara över fem städer.' [Kungen är inte främst ute efter avkastningen, snarare är det troheten och trofastheten som är det viktiga och avgörande.]
När han närmade sig [byarna] Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av sina lärjungar
En dag när Jesus undervisade folket i templet och förkunnade de glada nyheterna (evangeliet), kom översteprästerna och de skriftlärda fram tillsammans med de äldste
Men när vinodlarna fick se honom diskuterade de med varandra (vägde argument för och emot) och sade: 'Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så blir arvet vårt.'
Han ska komma och avsätta (döma, förgöra) dem och arrendera ut vingården åt andra."
    När de [folket där på tempelområdet som lyssnade på Jesus] hörde detta sade de: "Låt aldrig detta hända!"
Men han såg på dem och frågade:
"Vad betyder då det som står skrivet [i Ps 118:22–23]:
'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade
    har blivit en hörnsten?'
    [Den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter.]
Vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? De har ju alla varit gifta med henne." [Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12–58.]
[Jesus går till Olivberget som ligger en och en halv kilometer öster om Jerusalem. Därifrån kunde man se ut över hela Jerusalem och templet som de nyss lämnat, se Mark 13:3.] Då frågade de [Petrus, Jakob, Johannes och Andreas, se Mark 13:3] honom:
    - "Mästare (Lärare), när ska allt detta [plural] ske? - Vad blir tecknet (gr. semeion – något synligt och uppenbart) för allt detta [plural]?"
    [Pluralformen indikerar att man inte bara frågar efter tecknen på Jerusalems förstörelse.]
[Krig och politisk oro:]
När ni hör om krig och oroligheter (politiska revolutioner, upplopp, kaos),
    så bli inte skräckslagna (huka er inte ned av rädsla).
Detta måste ske först,
    men slutet kommer inte omedelbart efter detta."
När detta börjar hända, räta på er och lyft upp era huvuden [från er nedböjda förtryckta position], för er befrielse (återlösning) är nära."
På samma sätt kan ni veta (klart och tydligt se) att Guds kungarike är nära när ni ser detta börja hända. [När tecken visar sig i skyn och havet dånar, när ångest, förvirring och rädsla tilltar hos människorna, se vers 25–26.]
Jag säger er sanningen, denna generation (släkte) ska inte gå under (byta skepnad, förändras) innan allt detta sker.
Håll er vakna, och var alltid på er vakt. Var ständigt i bön (i alla situationer), så att ni har kraft att fly undan allt detta som måste hända, och kunna (vara värdiga att) stå inför Människosonen."
Nu när tiden var inne [efter solnedgången då påsken inleddes] tog Jesus sin plats vid bordet, och apostlarna med honom. [Måltiden intogs liggande längs med ena sidan av bordet med huvudet närmast och fötterna längst bort.]
Det uppstod en känsloladdad (ivrig) diskussion bland dem om vem [av de tolv lärjungarna] som ansågs (utifrån andra människors åsikter) vara den störste. [Jesus har just berättat att han ska bli förrådd, se vers 21. De hade alla sin hand på bordet, vems hand var det? Snart har man vänt på frågan och undrar vem som är störst bland dem, och den minst trolige att förråda Jesus.]
Men med er är det annorlunda. Den störste bland er ska vara som den yngste, och ledaren ska vara som tjänaren [den som leder ska ha en tjänares hjärta].
När han kom till platsen sade han till dem: "Be att ni inte kommer i [ger efter för] frestelse." [Jesus uppmuntrar dem inte att be att de inte ska bli frestade. De är frestade. Frestelse är en oundviklig del av det mänskliga livet. Istället uppmanar han sina lärjungar att inte "gå in i" eller "ge efter för" frestelse.]
"Fader! Om du vill (har för avsikt), så ta bort den här bägaren från mig. Men ske inte min vilja (önskan) utan din." [Jesu lidande liknas här vid en bägare som han måste tömma. En herde gick aldrig längre än ett stenkast från sina får för att kunna försvara dem från rovdjur. Grekiskan uttrycker starka känslor. Jesus "sliter sig bort", "ber gång på gång", "säger i bönen" osv.]
Och då han kommit i svår ångest (vånda, kamp) bad han allt ivrigare [sträckte han sig till sitt yttersta i bön]. Hans svett blev som droppar av blod som föll ner på jorden (marken). [Läkaren Lukas använder grekiska orden hirdos (svett) och haima (blod). Detta beskriver exakt det ovanliga medicinskt tillståndet hematidros (latin för att "svettas blod"), som kan uppträda vid extrem fysisk eller emotionell stress då kapillärblodkärl brister och kroppen svettas blod. Ordet för att "sträcka till sitt yttersta" (gr. ektenes), används bara en gång till om bön i NT. När Petrus är fängslad och riskerar att bli halshuggen nästa dag, är församlingen samlad och ber intensivt, se Apg 12:5. Vissa manuskript saknar vers 43–44.]
När det blev dag (tidigt vid gryningen) församlades folkets äldste [Sanhedrin – Stora rådet], både överstepräster och skriftlärda. De förde honom inför sitt råd
När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, för han hade hört mycket om honom och hoppades nu få se honom göra något tecken. [Något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud. Herodes hade tidigare velat träffa Jesus, se Luk 9:7–9.]
Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra; tidigare hade det rått fiendskap mellan dem. [Orsaken till fiendskapen är inte helt känd, möjligen kan det ha att göra med massakern av galiléer som nämns i Luk 13:1.]
Detta var en man som hade kastats i fängelse för att ha lett ett upplopp i staden [Jerusalem], och även mördat.
Pilatus gav domen att deras vilja skulle ske.
För om man gör så med det gröna trädet [som är svårt att antända], vad ska då inte ske med det förtorkade [som brinner lätt]?" [Om sådant lidande kommer över Herrens Smorde, som är det gröna rotskottet från David, vad kommer då inte att ske över människor som är andligt förtorkade och staden Jerusalem, se även 1 Pet 4:17?]
Det var nu omkring den sjätte timmen (mitt på dagen). Då kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre),
När officeren (centurionen) [som förde befälet vid Golgata] såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: "Denne man var verkligen oskyldig (rättfärdig)!"
Folkskaran som hade samlats som åskådare för att se på detta skådespel vände hem igen när det var över och slog sig för bröstet [som är ett tecken på sorg och ånger].
När de förvånade funderade på vad de skulle tro om detta, stod plötsligt två män i ljusa skinande kläder nära dem.
De blev förskräckta och böjde sina ansikten mot marken.
    Då sade männen till dem: "Varför söker ni den levande bland de döda?
Men Petrus [och Johannes, se Joh 20:3–9] steg upp och sprang till graven. När han lutade sig in (böjde sig ner och tittade in), såg han bara linnebindlarna [men ingen kropp]. Han gick i väg, fylld av förundran över vad som hade hänt.
Under tiden de samtalade och förde en livlig diskussion med varandra, hade Jesus kommit nära dem och gick med dem,
Den ene som hette Kleopas svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar."
Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: "Det som har hänt med Jesus från Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sade inför Gud och alla människor.
Vi hoppades (såg fram emot) att han var den som skulle befria (återlösa) Israel [från romarnas förtryck]. Förutom detta så är det nu den tredje dagen sedan detta hände.
Dessutom har några kvinnor i vår grupp förvånat oss. De var vid graven tidigt i morse,
När han låg till bords med dem, tog han ett bröd och tackade (välsignade) Gud, sedan bröt han det och gav det till dem. [Den inbjudne gästen Jesus, tar nu rollen som herre och leder måltiden.]
Nu öppnades deras ögon och de kände igen honom. [Samma fras används bara en gång tidigare och det är efter syndafallet, då Adams och Evas ögon öppnas, se 1 Mos 3:5.] Då försvann han ur deras åsyn.
Men de blev rädda och skräckslagna och trodde (var helt övertygade, tänkte gång på gång) att de såg en ande.
Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.

Johannesevangeliet (53)

Allting blev till [fick sin existens, skapades]
    genom honom,
    och utan honom [av sig själv]
blev ingenting (inte ens något) till av det som har blivit till.
Det kom en man,
    sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
    hans namn var Johannes.
Han var i världen,
    och världen var skapad genom honom,
    men världen kände inte igen (hade ingen personlig upplevelse av, ville inte veta av) honom.
[Vers 12–13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap:] Men åt alla som (ordagrant: "men så många som") tog emot honom
    gav han makt (rätt) att bli Guds barn,
    åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar; förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn].
Och Ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning. [Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar på.]
Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
    och ropar med hög röst och säger:
"Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
    eftersom han existerade före mig."
för undervisningen (gr. nomos – Torah) gavs genom Mose [2 Mos 19–40],
    nåden och sanningen kom genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde, se Luk 23:35]. [Det finns ingen motsättning mellan Mose och Jesus eller mellan undervisningen i GT och "nåden och sanningen". Gud förmedlar sin nåd genom dem båda. De är båda gåvor och blir "gåva på gåva". Det finns en fin koppling till 2 Mos 34:6–7 där frasen "rik på nåd och sanning" används. Vid detta tillfälle visade Gud på ett konkret sätt sin nåd mot Mose och israeliterna genom att förnya sitt förbund med en ny uppsättning sten­tavlor – redan när Moseböckerna gavs var det i nåd! Johannes visar nu hur Jesus fullbordar det löftet som gavs där om "nåd mot tusenden". Jesus fullkomnar Skriften, se Matt 5:17–18. Den som älskar Jesus följer också budorden, se Joh 14:15.]
Han är den som kommer efter mig, jag är inte ens värdig att knyta upp remmen på hans sandal [den lägsta sysslan som en slav utförde]."
Allt detta hände i Betania, på andra [östra] sidan av Jordan, där Johannes döpte. [Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Johannes nämner två platser som heter Betania i sitt evangelium. Sex dagar före den sista påsken kommer Jesus till Betania strax öster om Jerusalem som var Martas, Marias och Lasarus hemby, se Joh 12:1. I både den inledande och avslutande "heliga veckan" omnämns alltså ett Betania. Jesus börjar sin tjänst i Betania, på jordens lägsta punkt, underifrån som Guds lamm. Han avslutar sin tjänst i det andra Betania strax intill det högt belägna Jerusalem, där han fullbordar den judiska förväntan på att gå ut ur träldomshuset, se 2 Mos 12.]
Detta är mannen som jag talade om när jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig (har en högre rang än mig), eftersom han existerade före mig.'
På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var [redan] där.
Bröllopsvärden smakade på vattnet som nu hade blivit till vin. Han visste inte varifrån det kom, men det gjorde tjänarna som öst upp vattnet. Då kallade han på brudgummen
Nikodemus svarade genom att fråga: "Hur kan allt detta ske?"
Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen.
Men den som har druckit av det vatten som jag ger ska aldrig, nej aldrig, bli törstig igen. Det vatten jag ger ska bli en källa inom honom med vatten som kontinuerligt flödar fram till evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]."
[Slutet av vers 3 och hela vers 4 finns inte med i de tidigaste manuskripten: "De väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. En ängel steg ner i dammen vid en bestämd tid och rörde upp vattnet. Den som då först steg ner i vattnet, sedan det hade satts i rörelse blev frisk, vilken sjukdom han än hade." Texten följer inte Johannes sätt att skriva. Det är troligtvis en kommentar i marginalen som råkat komma med när texten kopierats i senare handskrifter. Förklaringen kan mycket väl bygga på gamla uppgifter från den här tiden som är korrekta. Det beskriver den folktro som fanns kring dammen och förklarar mannens replik i vers 7.]
När Jesus såg honom ligga där och visste att han varit sjuk så länge, frågade Jesus honom: "Vill du bli frisk (helad)?"
På en gång blev mannen helad (återfick sin styrka) och tog sin bädd och gick.
    Det var sabbat den dagen,
Senare, när Jesus fann honom i templet [tempelområdet] sade han till honom: "Se, du är helad (hel, frisk). Sluta synda så att inte något värre händer dig."
Nu när det blev kväll gick hans lärjungar ner till sjön,
och steg i en båt och började ta sig över sjön till Kapernaum. Det var nu mörkt och Jesus hade [ännu] inte kommit till dem.
När de hade rott ca 5 km (25 eller 30 stadier) såg de (tittade de noggrant på) Jesus gå på sjöns vattenyta nära båten. De blev rädda (skräckslagna, paralyserade av rädsla).
De tog gladeligen emot honom i båten, och på en gång var de framme vid den plats dit de var på väg.
När de fann honom där på andra sidan sjön [på västra sidan i staden Kapernaum] frågade de honom: "Rabbi, när kom du hit?"
På grund av honom uppstod oenighet bland folket.
De svarade honom: "Vi är Abrahams barn (säd, ättlingar) och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du med att säga: 'ni ska bli fria'?"
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen (amen, amen): Jag Är – redan innan Abraham ens fanns till (var född)." [Jesus har alltid existerat, se Joh 1:1, 2; Kol 1:17. Att Jesus inte bara "var" före Abraham utan "är" före Abraham visar även hur Jesu nutid sträcker sig tillbaka i dåtid. Hans existens övergår tiden. Jesus jämställer sig med Gud, se 2 Mos 3:14; Ps 90:2. Något som åhörarna ser som en fruktansvärd hädelse som förtjänar döden, se 3 Mos 24:16.]
Detta sade hans föräldrar för att de ständigt fruktade judarna [de judiska ledarna], för de hade redan kommit överens om att den som bekände att Jesus var den Smorde (Messias) skulle bli utkastad från synagogan.
Han svarade: "Jag har redan berättat men ni lyssnar inte på mig. Varför vill ni höra det igen, är det för att ni också vill bli hans lärjungar?"
Då öste de skällsord (glåpord, grova smädelser) över honom och sade: "Du är lärjunge till den där, men vi är Mose lärjungar.
Jesus sade: "Till en dom [för att predika Guds sanning, vara som en skiljedomare mellan dem som tror på mig och dem som inte tror] har jag kommit i världen, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda."
Jag har också andra får [hedningar, icke-judar]
    som inte är från den här fållan [Israel].
Jag måste också leda dem (driva dem; föra dem med mig),
    och de ska (kommer att) lyssna till min röst. Så ska det (de) bli en hjord och en herde.
Det blev på nytt delade åsikter bland judarna på grund av dessa ord.
Efter detta inföll tempelinvigningsfesten [chanukka] i Jerusalem. [Chanukka, även translittererat hanukka, infaller i slutet av november eller i december och är en åtta dagar lång judisk högtid som även kallas "ljusets fest". Den är inte en av de sju högtiderna som beskrivs i Moseböckerna, se 3 Mos 23. Den firas till minne av att man år 164 f.Kr. under ledning av den judiska prästsläkten mackabéerna lyckades besegra de syrisk-grekiska trupper som hade vanhelgat templet i Jerusalem. När det var dags att återinviga templet, säger traditionen att det bara fanns olja för en dag till den sjuarmade ljusstaken. Att förbereda ny tog minst en vecka, men ett under skedde och oljan räckte åtta dagar.
    I nutida judendom används en åttaarmad ljusstake med ett nionde hjälpljus. Det hebreiska ordet för detta nionde ljus är shamash som betyder tjänare/hjälpare. Det tänds först och från detta tänds de andra ljusen. Första dagen ett, andra två, osv. Den åttonde dagen brinner alla ljusen.]
Det var vinter,
Om han kallade dem som fick lagen för gudar, och Skriften inte kan brytas (vara delad, motsäga sig själv),
Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan. Andra sade: "Det var en ängel som talade med honom."
Jesus svarade: "Denna röst kom inte för min skull utan för er skull.
Så länge ni har ljuset, tro på (lita, sträck er mot) ljuset [som är Jesus, se Joh 8:12], så att ni blir ljusets barn (ett folk som är fyllt av och karaktäriseras av ljus)." När Jesus hade sagt detta, drog han sig undan och dolde sig för dem.
Trots allt detta fanns det bland ledarna [i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] många som trodde (litade, lutade sig emot) honom. Men på grund av fariséerna så bekände (tillkännagav) de inte det för att inte bli utstötta från synagogan.
Och redan under kvällsmåltiden [när Jesus och lärjungarna låg till bords och åt] ingav djävulen [har djävulen gång på gång kastat fram tanken] i Judas, Simon Iskariots sons, hjärta, att han skulle att han skulle utlämna (förråda) honom [Jesus].
Jag berättar detta nu, innan det händer, för att när det sker ska ni kunna tro (lita) på att jag är [den jag säger mig vara, 'Jag Är'].
[Jesu svar till Filippus att världen inte skulle se honom, men att de skulle göra det, se Joh 14:19, förbryllade lärjungarna. Nu kommer den fjärde frågan sedan Petrus började diskussionen i Joh 13:36. Hela detta kapitel visar hur det rådde en öppen gemenskap kring Jesus där lärjungarna inte var rädda att ställa frågor.] Judas, inte Iskariot [som lämnat dem (Joh 13:30), utan den troligtvis den andre lärjungen Judas Taddeus, se Matt 10:3], sade till honom: "Herre, vad har hänt som gör att du ska visa (uppenbara) dig för oss men inte för världen?"
Nu har jag sagt detta till er innan det sker, för att ni ska tro (lita, luta er mot mig), när det sker.
Om ni förblir (skulle vara kvar) [vill leva] i mig, och mina ord (gr. rhemata) förblir (skulle vara kvar) i er, så fråga om (be om; begär, önska) vad ni vill, så ska det ske er [och ni ska få det]. [När Jesus talar om "mina ord" används rhema i plural till skillnad mot vers 3 där det står logos i singular.]
Min Fader förhärligas (blir upphöjd, prisad) när ni bär rikligt med frukt och [på det sättet visar att ni] blir mina lärjungar.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er:
Ni ska gråta och sörja (gråta som ett barn och ljudligt visa sorg),
    men världen ska glädja sig.
Ni kommer att känna smärta (tyngd, bedrövelse),
    men er sorg ska vändas i glädje.
Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas:
"Inget av hans ben skulle brytas." [2 Mos 12:46]
Sedan sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, se (undersök, få en klar förståelse av) mina [genomborrade] händer (handleder), och räck ut din hand och för in den i min sida. Sätt stopp för din otro, och börja tro (bli full av tro)!"
Tidigt på morgonen stod Jesus vid strandkanten, men lärjungarna förstod inte att det var Jesus.

Apostlagärningarna (126)

"Män, bröder [och riktar sig antagligen främst till apostlarna]: Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas [Iskariot], han som ledde dem som grep Jesus.
[Följande två verser ger lite mer bakgrund och förklarar]: Denne man [Judas] förvärvade sig en bit mark från sin orättfärdiga lön, och han föll framstupa så att buken brast och inälvorna vällde ut. [Antagligen gick grenen han hängt sig i av och han föll ned. Marken köptes efter hans död för de trettio silvermynt han lämnade tillbaka, se Matt 27:5–8.]
Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, så på deras språk [arameiska] kallades fältet för 'Akeldamak', vilket betyder 'Blodsåkern'.
I Psaltarens bok står det skrivet:
'Låt hans gård bli öde,
    låt ingen bo där.' [Ps 69:26] och lite senare:
'Låt hans ämbete tas av en annan.' [Ps 109:8]
från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss."
Då kom plötsligt ett ljud (dån) från himlen, som när en våldsam storm drar fram, och fyllde hela huset där de satt.
När ljudet (dånet) hördes samlades en stor folkskara, och de blev helt förundrade (de kom i rörelse och det uppstod tumult) eftersom var och en hörde sin egen dialekt [sitt eget språk] talas.
En känsla av djup respekt (vördnad) kom mer och mer över varje själ [alla invånare i Jerusalem], och många under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisade Guds karaktär) gjordes genom apostlarna.
Men många av dem som hade hört budskapet (ordet) kom till tro, och antalet män var nu omkring 5 000. [Från att ha varit en grupp på 120 män och kvinnor, se Apg 1:15, ökade de troende med ungefär 3 000 på pingstdagen, se Apg 2:41. Bland dessa var en del besökare, se Apg 2:9–10. Beroende på hur lång tid som har förflutit mellan pingstdagen och denna händelse, kan några ha rest hem. Samtidigt kom dagligen människor till tro, se Apg 2:47.
    Troligtvis syftar siffran 5 000 här i vers 4 på det totala antalet troende män i Jerusalem vid den här tidpunkten. Under några få timmar denna eftermiddag (mellan mannens helande klockan tre och sextiden då Petrus och Johannes blev arresterade) kom troligtvis tusentals till tro. Skaran fortsätter att öka, se Apg 5:14. Även många präster kommer till tro, se Apg 6:7. Omkring 25 år senare refererar Lukas till hur tusentals judar kommit till tro i Jerusalem, se Apg 21:20. Totalt antal invånare i Jerusalem vid den här tiden på 30-talet e.Kr. är svårt att uppskatta men rör sig om ca 40 000-100 000. Under högtiderna ökar det till mer än det dubbla eller tredubbla.]
Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem.
Han [Messias] är:
'Stenen som föraktades av er, ni byggnadsarbetare,
    men som nu har blivit hörnstenen.' [Citat från Ps 118:22 där Petrus lägger till 'av er, ni' och applicerar versen på sina åhörare. Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter. Jesus är hörnstenen som församlingen, det nya templet, är byggd på!]
De sade: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka.
När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte på något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt.
Mannen som genom detta tecken (mirakel) hade blivit helad var över 40 år gammal. [Han hade varit lam sedan födseln, se Apg 3:2. Mannens situation var välkänd bland invånarna i Jerusalem.]
till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.
medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn."
När Ananias hörde de orden föll han ner och tappade andan. [Här används en medicinsk term för att "andas ut" och dö, det används bara här, i vers 10 och i Apg 12:23.] Stor fruktan kom över alla som hörde om vad som hänt.
Omkring tre timmar senare kom hans hustru in [till samlingen där apostlarna var] utan att veta vad som hade hänt.
Stor fruktan kom över hela församlingen (kyrkan – gr. ekklesia, "de utkallade") och över alla andra som hörde detta. [Gud hatar religiöst hyckleri. Falskhet och helighet kan inte existera samtidigt. Var det uppmärksamheten kring Barnabas som väckte avundsjuka? Vi vet att där det finns avund och rivalitet, där finns också oordning och all slags ondska, se Jak 3:16. Texten väcker frågor och det är viktigt att se vad texten säger och inte säger:
    - Var Ananias och Safira verkligen avgjort kristna? De rörde sig i de kristna kretsarna och var kända av Petrus, men bara Gud känner människans hjärta, se 1 Kor 2:11. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i staden Samarien som kom till tro och lät döpa sig, men vars hjärta fortfarande var fast i pengar, se Apg 8:13; 8:18–23. På domens dag får alla människor en rättvis dom, se Apg 17:31. - Kan en troende bli fylld av Satan? Petrus själv hade tidigare blivit förledd att tala djävulens ord och Jesus fördömde honom kraftigt för det, dock utan att han dog, se Matt 16:23. - Var det Gud som dödade dem? Petrus blev förmodligen förvånad när Ananias föll död ner, det enda han gjorde var att exponera synd. Det kan vara så att de dog av fruktan. Vad vi vet är att syndens lön alltid är död, se Rom 6:23.
Denna vers är första gången församlingen nämns i Apostlagärningarna. Det är inte en perfekt församling, men den är generös, fruktar Gud och får se stora under och tecken.]
[Nu sker bönesvaret från bönen i Apg 4:29–30:] Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet].
När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vad allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18–19; 16:27–28.]
[Exempel 1:]
För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. [Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.]
[Den kristna församlingen i Jerusalem bestod fortfarande enbart av judar som börjat tro på Jesus som Messias. Den största gruppen var hebreisktalande judar, födda i Jerusalem och Judéen. Den andra gruppen var inflyttade grekisktalande judar. Det fanns även proselyter, icke-judar som konverterat till judendomen vid vuxen ålder. Ett sådant exempel var Nikolaus, se vers 5. Som det ofta blir vid snabb tillväxt uppstod praktiska problem.] Vid den tiden, när antalet lärjungar (efterföljare) växte, började de [utlandsfödda inflyttade] grekisktalande judarna lågmält klaga på de hebreisktalande [infödda judarna]. De grekisktalande änkorna blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen (ordagrant diakonia, den dagliga hjälpverksamheten). [Det var vanligt att grekisktalande judar runt om Medelhavet flyttade till Jerusalem för att leva sina sista år i den heliga staden. De hade sina egna synagogor, se vers 9, och var språkligt och kulturellt skilda från de hebreisktalade judarna. Då som nu dog ofta mannen före kvinnan. De grekisktalande änkorna var extra utsatta eftersom man ofta lämnat familj och släkt när man flyttat. Det är inte otroligt att många av dessa grekisktalande kvinnor hade blivit frälsta och gått med i den nya rörelsen. Dorkas var en av dem, se Apg 9:39.
    Distributionen av medel verkade till en början skett av apostlarna, se Apg 4:35. Som texten indikerar hade uppgiften lämnats över till den hebreisktalande gruppen som var i majoritet. Det är inte otroligt att man följde de judiska sederna för att hjälpa de fattiga med två typer av hjälpinsatser. Fattiga judiska invånare fick veckovis hjälp som kallades guppah. Den gavs varje fredag och räckte till fjorton måltider. Det fanns också en daglig hjälp som kallades tamhuy som riktade sig till andra inflyttade. Mat och dryck levererades till dem som hade behov. Det är inte svårt att se hur man på grund av språkskillnader, antagligen omedvetet, förbisåg en del grekisktalande änkor i den dagliga matutdelningen.]
Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt.
När han hörde de orden flydde han. Sedan levde Mose som främling i Midjans land där han [gifte sig och] fick två söner.
Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst:

'Jag är dina fäders Gud,
    Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' [2 Mos 3:6] Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.
Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.
Men våra förfäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten.
De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [2 Mos 32:1]
Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom,
Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det). [Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9.
    Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder "efterfrågad i bön". Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen "Saul" när citat återges på arameiska, se 9:4 och 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder "den lille". Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.]
Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och de alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien.
Det blev stor glädje i den staden. [Överallt där evangeliet tas emot blir resultatet glädje, se även vers 39.]
Simon kom också till tro, och sedan han blivit döpt höll han sig hela tiden nära Filippus. När han såg de stora tecken och under som skedde var han utom sig av häpnad. [Simon som tidigare fascinerat andra med sin ockulta magi, blev själv helt betagen när han såg undren som skedde i Jesu namn.]
Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. [Händelsen inträffar mitt på dagen, se Apg 22:6. Det måste varit ett kraftigt övernaturligt sken, starkare än solen.]
Sedan åt han och fick nya krafter.

Saulus predikar i synagogan

Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus,
[Saulus är nu i Tarsus. Berättelsen återgår nu till Petrus som senast var tillsammans med Johannes och Filippus i Samarien, se 8:14-25.] Petrus reste runt i hela området [kring Jerusalem] och kom även ner till de heliga (de troende) som bodde i Lydda. [Staden Lydda hette på Gamla testamentes tid Lod, vilket också är dess moderna namn i dag. Den ligger alldeles intill Israels internationella flygplats Ben Gurion. På Nya testamentets tid var den en gränsstad mellan Judéen och Samarien. Det är troligt att Filippus passerade förbi här och evangeliserade på sin vandring från Ashdod norrut mot Caesarea, se 8:40.]
Vid den här tiden blev hon sjuk (svag, livlös) och dog. När de hade tvättat hennes kropp, bar de upp den till ett rum på övervåningen.
Detta blev välkänt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren.
Petrus stannade en längre tid i Joppe hos Simon som var en lädermakare. [Att arbeta med att ta fram läder ansågs vara orent bland judarna, eftersom man handskades med döda djur. Att Petrus bor hos lädermakaren Simon, visar att han tar ställning för hedningarna.]
Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?"
    Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett [väldoftande] offer han kommer ihåg. [Generösa gåvor givna av rätt motiv och innerlig bön noteras av Gud.]
Han blev då hungrig [vilket var ovanligt] och ville ha något att äta. [På vardagar åt man två gånger, ett morgonmål och ett större mål mat på sen eftermiddag.] Medan man gjorde i ordning maten, kom han i hänryckning (gr. ekstasis).
En röst kom till honom: "Stå upp, Petrus, slakta och ät!"
Detta hände tre gånger, och sedan togs duken på en gång upp till himlen. [Petrus var välbekant med talet tre under himmelska samtal. Han förnekade Jesus tre gånger och bekände honom tre gånger när han blev upprättad, se Luk 22:61; Joh 21. Denna syn bekräftade vad Jesus tidigare hade sagt när han upphävt renhetslagarna och förklarade all mat ren, se Mark 7:19. Även om synen handlade om mat, verkar huvudbetydelsen röra relationen mellan jude och hedning som Gud öppnar upp, se vers 28.]
När Petrus skulle gå in, kom Cornelius och mötte honom och föll ner för hans fötter och tillbad.
Ni känner själva till (har med egna ögon sett) vad som har hänt i hela Judéen. Det började i Galileen efter [omvändelse-]dopet som Johannes [Döparen] predikade.
men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom bli uppenbarad (öppet synlig och identifierad),
Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.
[Berättelsen går nu tillbaka till tiden just efter Stefanos martyrdöd, se Apg 8:4. Det har gått några år efter Jesu död och uppståndelse, och händelserna dateras till omkring 32-35 e.Kr.] De [grekisktalande judarna i Judéen] som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos, kom ända till:
[området] Fenikien,
[Benämning på den smala kustremsan norr om berget Karmel som var en del av den romerska provinsen Syrien. Här låg städerna Ptolemais, Tyros, Sarefat och Sidon, se Apg 21:3–7; 27:3.] [ön] Cypern och [staden] Antiokia [i Syrien].
[Staden låg i den romerska provinsen Syrien och hade en halv miljon invånare och var den tredje största staden i riket, bara Rom och Alexandria var större. Här fanns också en stor judisk befolkning.] De som hade flytt till dessa platser predikade ordet bara för judar.
När han hade hittat honom, tog han med sig honom till Antiokia. Under ett års tid var de tillsammans med församlingen och undervisade ett stort antal människor. Det var i Antiokia som lärjungarna för första gången började kallas kristna (kristusanhängare). [Tidigare hade de troende kallats "Vägen", se Apg 9:2. Ett annat namn var anhängare till "nasaréernas sekt", eftersom Jesus var från Nasaret och kallades nasaré, se Apg 24:5; Matt 2:23. Här i Antiokia började man kalla dem "kristna", antagligen i en nedsättande ton. Det grekiska ordet "christianous" betyder ordagrant "anhängare till den Smorde" eller transkriberat "kristusanhängare" och återfinns bara tre gånger i NT, här och i Apg 26:28; 1 Pet 4:16. Denna typ av nya sammansatta ord var inte ovanliga, i Matt 22:16 kallas de som stödde kung Herodes för "herodianer".]
En av dem som hette Agabos steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen [det romerska riket] – den kom också under Claudius regering.
Petrus hölls fängslad, men församlingen bad enträget (medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta) till Gud för honom. [Ordet "enträget" är grekiska ordet ektenos som är en medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta. Det är troligt att bönen blev mer och mer intensiv för att kulminera med bön hela natten den sista högtidsdagen. Detta ord används bara om bön en gång tidigare och det är när Jesus ber i Getsemane, se Luk 22:43–44. I båda dessa fall gör bönen att änglar sätts i rörelse. Ordet används totalt tre gånger i NT. Petrus som fick erfara hur de troende sträckte sig till det yttersta i bön för honom, väljer att använda samma uttryck för hur vi ska sträcka oss till det yttersta för att älska varandra, se 1 Pet 1:22. Adjektivet ektenes används en gång i NT, se 1 Pet 4:8]
Petrus gick ut och följde honom; han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde han såg en syn (sov och drömde).
När Petrus väl hade blivit sig själv igen [vaknat upp] sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig (trodde skulle ske)."
På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna över vad som hade hänt med Petrus. [Petrus befrielse måste ha skett under den fjärde och sista nattväkten mellan klockan tre och sex, eftersom han annars skulle ha saknats vid det sista vaktbytet.]
[I stället för att säga emot dem, njöt han av deras beundran.] På en gång slog en Herrens ängel ner honom [med en sjukdom], eftersom han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. [Herodes Agrippa I dog 44 e.Kr., 54 år gammal. Enligt Josefus ropade folket att han var en gud och odödlig. Han varken dementerade eller bekräftade uttalandet. Han drabbades av plötsliga magsmärtor och fick föras till sitt palats där han dog efter fem dagar. Det var en otäck sjukdom som verkade ha gjort att hans kropp ruttnade.]
När de kom fram till Salamis [öns handelscentrum längs med den sydöstra kusten] började de predika Guds ord i de judiska synagogorna. De hade också med sig Johannes [Markus] som hjälpreda (medhjälpare). [Båtfärden mellan Seleukia och Salamis tog två dagar. Barnabas var född på Cypern, vilket kan ha bidragit till att ön blev resans första mål, se Apg 4:36. Fram till Apg 13:13 nämns hans namn före Saulus, och han verkar vara den som initialt är den ledande. Det var antagligen också Barnabas idé att ta med hans kusin, Johannes Markus, se Kol 4:10. Han hade följt med Barnabas och Saulus från Jerusalem, se Apg 12:12, 25. Denne Markus blir senare också Markusevangeliets författare.]
När prokonsulen såg det som hände kom han till tro, överväldigad av Herrens lära (undervisning).
[Paulus går nu till Skriften för att visa att Jesus uppfyllde de messianska profetiorna:]
Vi förkunnar alltså för er evangeliet (de glada nyheterna) som Gud lovade våra förfäder.
[Ikonium var en grekisk stad, den blev inte en romersk koloni förrän under kejsar Hadrianus tid en bit in på 100-talet e.Kr. Från Antiokia i Pisidien vandrade Paulus och Barnabas längs med huvudvägen "Via Sebaste" som hade färdigställts 6 f.Kr.] I Ikonium hände samma sak. De [Paulus och Barnabas] gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro.
Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
När både hedningarna och [de icke-troende] judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem,
Detta ledde till att Paulus och Barnabas kom i en inte så liten tvist med dem och ämnet debatterades livligt (intensivt utan att leda till någon lösning). Man bestämde därför att Paulus och Barnabas och några till bland dem [i församlingen i Antiokia] skulle resa upp till apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem med denna fråga.
Efter en lång livlig diskussion (debatt med låsta positioner) [många hade talat, mycket hade sagts och en lång tid hade gått], reste sig Petrus och sade till dem: "Bröder, ni vet att Gud tidigare hade bestämt att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro. [De första icke-judar som Petrus fick dela evangeliet med var Cornelius och hans familj i Caesarea, se Apg 10. Församlingen i Jerusalem måste ha kommit ihåg denna händelse som skett drygt tio år tidigare, eftersom Petrus på en gång då kom till dem och berättade om vad som hänt, se Apg 11:1–18. Ordet 'tidigare bestämt' kan både syfta på urminnes tider eller en kortare tid.]
Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus,
Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. [Frågan gällde Johannes Markus karaktär. På den första resan hade han ganska tidigt lämnat Paulus och Barnabas och rest hem, se Apg 13:13. Paulus hade troligen en mer rationell syn än Barnabas. Paulus såg allvaret och farorna på resan och ville kunna lita på sina medarbetare. Barnabas däremot ville ge sin kusin en ny chans, se Kol 4:10. Barnabas personlighet verkar alltid vara uppmuntrande och hjälpande. Han tog sig an Paulus när han var nyomvänd, se Apg 9:27. Det var också han som hämtade Paulus till Antiokia, se Apg 11:25. Händelserna i Gal 2:11–21, där Paulus kritiserar Barnabas och Petrus, kan också ha spelat in i konflikten.
    Johannes Markus visade sig senare vara trofast. Han omnämns av Petrus, se 1 Pet 5:13, och även sedan av Paulus, se Kol 4:10; 2 Tim 4:11. Även om Paulus och Barnabas hade olika åsikter hur arbetet skulle utföras står det inte att de skildes åt som ovänner. Paulus nämner Barnabas i 1 Kor 9:6 som en apostel som arbetar för Herren. I stället för en missionsresa, blir det nu två!]
En dag, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka. Hon hade [under inflytande av] en spådomsande (gr. python) och hennes ägare tjänade stora pengar på hennes förmåga att spå. [Denna unga flicka hade ordagrant "en python-ande". Inom grekiska mytologin var Python den drake som vaktade Apollos tempel. Det var samma ande som talade till oraklet i Delfi, vars unga flickor som var prästinnor kallades just för Pythia. Inga greker vågade ta några avgörande beslut utan att först ha rådfrågat ett orakel, vilket gjorde att den här flickan gav goda inkomster åt sina herrar.]
Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av.
Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsedörrarna stod öppna drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. [Straffet för att ha låtit fångar fly var avrättning genom tortyr, se Apg 12:18–19. Fångvaktaren tog hellre sitt eget liv.]
Då bad han om ljus (flera facklor) och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas.
När det blev dag sände domarna ut sina rättstjänare [till fängelset]. De sade: "Frige de där människorna."
Medan Apollos var i Korint, kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos.

Anhängare till Johannes Döparen

I Efesos träffade Paulus några lärjungar [till Johannes Döparen],
Detta pågick under två års tid så att alla som bodde i [den romerska provinsen] Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord. [Paulus bedriver en lärjungaskola i Efesos som gör att evangeliet spred sig utanför Efesos. Människor från alla delar av Mindre Asien får höra evangeliet. Församlingar startas i närbelägna städer som Smyrna, Sardes, Filadelfia, Hierapolis, Laodikeia och Kolossai. Under denna tid skriver Paulus också första brevet till Korint, se 1 Kor 16:8. Paulus skriver antagligen också ännu ett brev till Korint, "tårarnas brev", som dock inte finns bevarat, se 2 Kor 2:3–4; 7:8.]
Detta blev känt för alla i Efesos, både judar och greker. Alla greps av fruktan och Herren Jesu namn blev prisat.
När detta var över bestämde sig Paulus i anden för att resa genom Makedonien och Achaia och sedan till Jerusalem. Han sade: "När jag har varit där måste jag också besöka Rom."
[Efesos var berömt för Artemistemplet där den grekiska kärleksgudinnan Artemis tillbads. Hennes romerska namn var Diana. Hon var naturens och djurlivets beskyddare och dyrkades i hela Grekland som jaktgudinnan. Kring denna tillbedjan fanns också ett kommersiellt intresse eftersom besökare ofta köpte med sig souvenirer. Dessa miniatyrtempel bars som amuletter mot olyckor. I templet fanns en Artemisskulptur med många bröst eller frukter. Den ansågs ha fallit ner från himlen. Invånarna var stolta över stadens titel som "Artemistemplets väktare".] Vid den tiden [i slutet på Paulus treåriga vistelse i Efesos] bröt det ut ett stort upplopp med anledning av Vägen [samtidens namn på de första kristna, se Apg 9:2; 10:26].
Men ni både ser och hör hur den där Paulus har fått med sig en mängd människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar gjorda av människohand inte skulle vara några gudar.
När de hörde detta fylldes de av vrede och skrek: "Stor är efesiernas Artemis!"
Men när de märkte att han var jude, ropade de alla i kör i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!" [Grekerna såg ofta de kristna som en judisk gruppering. Alexanders syfte kan varit att klargöra att Paulus inte hörde till dem och rentvå den judiska befolkningen. Alexander var ett vanligt namn, se Apg 4:6; Mark 15:21. Kanske är det samma person som "Kopparsmeden Alexander" som Paulus senare omnämner i 2 Tim 4:14, och eventuellt även i 1 Tim 1:20.]
Där [i församlingen i Korint] blev han kvar i tre månader. [Det är under denna period som Romarbrevet skrivs. Brevet skickas med Paulus kvinnliga medarbetare Febe som var verksam i församlingen i Korints södra hamnstad Kenkrea, se Rom 16:1–2. I Romarbrevet hälsar Paulus också speciellt till Prisca och Aquila, se Rom 16:3. Kejsar Claudius har dött år 54 e.Kr. och efterträtts av Nero, vilket gjort det möjligt för de två makarna, som Paulus lärt känna i Korint och därefter tagit med sig till Efesos, att återvända till Rom.]När Paulus sedan skulle avsegla mot Syrien hade judarna planerat ett attentat mot honom, och han bestämde sig då för att resa tillbaka [samma väg han kommit] genom Makedonien. [Det är vår och snart påsk, se Apg 20:6. Eftersom många judar skulle åka till Jerusalem planerade man kanske att döda Paulus under båtresan. På grund av hoten ändrar Paulus sin plan och tar landvägen, vilket inte heller kan ha varit helt riskfritt med tanke på den stora summa insamlade pengar man hade med sig till Jerusalem, se Rom 15:25–26. Det kan vara en av anledningarna till att man tar med sig sju representanter från flera olika församlingar. En annan orsak är att man vill ha flera vittnen som kan intyga att allt gått rätt till så att Paulus inte kan misstänkas för förskingring.]
Paulus hade nämligen bestämt sig för att segla förbi Efesos för att inte bli uppehållen i [den romerska provinsen] Asien [där Efesos var huvudstad]. Han skyndade vidare för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.
När de var framme hos honom sade han till dem:
"Ni vet hur jag har levt hos er hela tiden, från första dagen jag kom till [den romerska provinsen] Asien. [Det var ungefär fyra år sedan Paulus kommit till Efesos och stannat där tre år, se Apg 20:31.]
De brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom gång på gång innerligt.
När vi [Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus, Trofimus, se Apg 20:4] hade skilts från dem [det var ett hjärtslitande avsked från församlingsledningen i Efesos] och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos [utan att behöva kryssa]. [Kos var både namnet på ön och dess huvudstad, de lade till där över natten.] Nästa dag till Rhodos. [Rhodos var också både namnet på ön och dess huvudstad, där lade de också till över natten.] Därifrån [nästa dag] vidare till [staden] Patara.
Efter en vecka där bröt vi upp för att fortsätta vår resa [söderut längs med kusten]. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. [Detta är första gången i Apostlagärningarna barnen nämns i församlingen.]
När han inte lät sig övertalas, lugnade vi oss och sade: "ske Herrens vilja." [Agabos står i en profettjänst, till skillnad från de troende i Tyros som fungerade i den profetiska gåvan som alla troende kan göra. Agabos talade bara vad Anden ingav, utan att ge en tolkning. De som lyssnade tog för givet att Paulus blev varnad, så de försökte på nytt hindra honom. Paulus däremot tog själv de profetiska tilltalen som en bekräftelse på det som Anden redan talat till honom om. Jämför även med hur Petrus försökte hindra Jesus från att gå till Jerusalem, se Matt 16:23.]
När vi kom till Jerusalem tog syskonen (bröderna och systrarna i tron) emot oss med glädje.
Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på,
Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på [deras eget språk] hebreiska (den arameiska dialekten som talades vid den här tiden i Israel) [Bibelns författare skiljer inte mellan dessa närbesläktade språk utan kallar båda "hebreiska"] och sade:
[Omvändelsen:]
Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig.
De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig.
[Synen i templet:]
När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet [under något av de dagliga bönepassen klockan nio, tolv eller tre], kom jag i hänryckning.
När han sade detta utbröt en hetsig diskussion mellan fariséerna och saddukéerna, och de församlade delades i två läger.
Ett stort uppror (tumult) startade, och några av de som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sade: "Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ..." [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.]
Diskussionen (striden) blev allt häftigare, befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen [Antoniaborgen]. [Enligt romersk lag fanns det tre olika häktningsförfaranden:
    - Custodia publica – allmänt häkte i fängelsehålor. Paulus och Silas var i sådant förvar i Filippi, se Apg 16:24. - Custodia libera – fri under uppsikt. Högre uppsatta kunde få denna typ av häktesorder. - Custodia militaris – häktad under militär uppsikt. En soldat avdelades för att vakta fången med sitt liv. Hans vänstra hand var kedjad till fångens högra hand. Fången hölls ofta i soldaternas kasern, men kunde ibland få bo i ett eget hus men under uppsikt av sin vakt, vilket var fallet för Paulus under hans första fångenskap i Rom. Under de två åren i Caesarea verkar Paulus också haft handbojor, se Apg 26:29.
Här i Antoniaborgen hölls Paulus i Custodia militaris.]
När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka [någonting] förrän de hade dödat Paulus.
När Paulus hade kallats in började Tertullus sina anklagelser mot Paulus. Han sade:
Men när Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid ska jag kalla på dig."
När jag var i Jerusalem framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och krävde att få honom dömd.
Men jag har inget specifikt att skriva om honom till min herre. [Nu behöver jag er hjälp.] Därför har jag ställt honom inför er och framför allt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen har något att skriva.
Hur mitt liv har varit från det att jag var ung, från första början bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar.
Nu står jag här inför rätta för mitt hopp. [Det är enda anledningen!] Det är ett hopp till det löfte som Gud gav våra fäder (förfäder),
Därför, kung Agrippa, har jag inte varit olydig mot den himmelska synen.
Men med Guds hjälp står jag än i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske:
Paulus svarade: "Jag ber till Gud, att oavsett om det tar kort eller lång tid, önskar jag att inte bara du utan alla som hör mig i dag blir som jag, bortsett från de här bojorna."
Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone.
Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten. [skeppsbåten användes för transport mellan skepp och land, och som livbåt.]
När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.
De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.
Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.
Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.
[Maltas kust består till mesta delen av klippor, men det finns några bukter med sandstränder. På den norra kusten finns en bukt som kallas Paulus vik med en ö i som heter Paulus ö. Detta är den traditionella platsen för skeppsbrottet.]När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.
Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.
och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.
Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré (dysenteri). Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. [Det är troligt att Publicus far led av Brucellos som smittar via getmjölk. Sjukdomen kallas än i dag för just Maltafeber. Lukas använder feber i plural vilket exakt beskriver den svängande febern som karaktäriserar sjukdomsförloppet. Efter inkubationstiden stiger febern till 39-40 grader. Den ligger sedan på denna nivå under två veckor för att därefter sjunka under någon veckas tid. Febern kan fortsätta att pendla på detta sätt under tre till fyra månader.]
Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade.
Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna [eftersom han inte var fri att besöka synagogorna]. När de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.

Romarbrevet (35)

Evangeliet handlar om hans Son,
    som var född [i mänsklig svaghet]
        av Davids ätt till sin mänskliga natur (kött),
Omskärelsen är till nytta om du håller lagen, men om du vanemässigt bryter (överträder) lagen, har du trots din omskärelse blivit oomskuren. [Omskärelsen av pojkar var det yttre tecknet som särskilde det judiska folket, se 1 Mos 17:10–14.]
Absolut inte! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare, som det står skrivet [Ps 51:6]:
För att du ska få rätt i dina ord
    och vinna när man går till rätta med dig (när du dömer).
Absolut inte! Hur skulle Gud då kunna döma världen?
Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud.
Upphäver vi då lagen genom tron?
    Absolut inte!
    Tvärtom, vi upprätthåller (bekräftar) lagen.
Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli "en far för många folk" [1 Mos 17:5], eftersom det var sagt: "Så [enormt talrika] ska dina ättlingar bli" [1 Mos 15:5].
Absolut inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta leva i den?
För om vi har blivit permanent förenade (planterade tillsammans) med honom genom en död som liknar hans [när vi döps i vatten och begraver vårt gamla liv], då ska vi också dela hans uppståndelse.
[Nåden är inte något som slätar ut synd. Nåden är en Guds kraft som ger frihet att tjäna Herren. Paulus illustrerar nu detta genom ett exempel där en slav tillhör sin herre. Frihet handlar om vilken herre vi väljer att ha över oss.] Hur är det då? Ska vi synda lite nu och då [verbet indikerar inte ett vanemässigt beteende utan enstaka tillfällen], eftersom vi inte står under lagen [legalism] utan under nåden? Absolut inte!
Om hon ger sig åt en annan man medan hennes man lever, kallas hon äktenskapsbryterska [se Luk 16:18]. Men om mannen dör är hon fri från lagen, och då är hon ingen äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man.
[Låt oss tillämpa samma princip på den troende och förhållandet till lagen.] Så har också ni, mina syskon (bröder och systrar i tron), genom den Smordes (Kristi) kropp dött bort (brutalt blivit avrättade) från lagen så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud.
Vad ska vi då säga? Att lagen är synd? Absolut inte! Det var dock först genom lagen som jag lärde känna synden. Jag hade [till exempel] inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt:
Du ska inte ha begär. [2 Mos 20:17; 5 Mos 5:21] [Det sista av de tio buden, eller orden som det ordagrant står i 2 Mos 20. Förbuden mot själva handlingen att begå äktenskapsbrott och stjäla har redan nämnts i vers 14 och 15. Detta sista bud i vers 17 fokuserar på själva begäret att vilja ta det som tillhör någon annan.]
Har då det som är gott blivit min död? Absolut inte! Det var synden [som dödade mig, inte lagen]. Detta för att synden skulle avslöjas som synd. [Dess sanna karaktär blir uppenbar.] Den orsakade min död genom det som är gott, vilket visar och avslöjar syndens ofattbara (extrema) syndighet.
Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Absolut inte!
Jesaja har också förutsagt:
Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar några ättlingar åt oss,
    då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra. [Jes 1:9]
Sedan går Jesaja så långt att han säger [i Jes 65:1]:
Jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig,
    jag uppenbarade mig för dem som inte frågade efter mig.
[Sammanfattningsvis har Paulus visat i kapitel nio att Gud är allsmäktig och i kapitel tio att Israel har syndat. Vad innebär det nu att hedningar kommit till tro, har de ersatt judarnas roll som Guds folk?] Jag frågar nu: Har då Gud helt och hållet förkastat (förskjutit) sitt folk? Absolut inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. [Paulus var Abrahams ättling, se 2 Kor 11:22. Paulus härstammade från Benjamins stam, se Fil 3:5. Mose refererar till Benjamin som "Den Herren älskar", se 5 Mos 33:12. Benjamin var den ende av Jakobs söner som var född i Israel, se 1 Mos 35:16–18. Jerusalem låg i Benjamins stams landområde och Israels första kung kom från Benjamins släkt.]
På samma sätt finns också nu i denna tid (tidsperiod) en rest som Gud har utvalt av nåd.
Men är det av nåd (Guds favör och kraft), så är det inte av gärningar. Annars vore nåden inte längre nåd.
David säger:
Låt deras bord bli en snara och ett nät,
    en fälla och ett straff för dem.
Jag frågar nu: De har väl inte snubblat för att de skulle falla (för alltid, utan hopp om att resa sig igen)? Absolut inte! Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att "väcka deras avund". [5 Mos 32:21]
Men om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot,
Syskon (bröder och systrar i tron), jag vill att ni ska känna till detta mysterium (denna hemlighet som tidigare varit dold) så att ni inte har för höga tankar om er själva. En del av Israel har drabbats av förhärdelse [så att de inte tar emot evangeliet], och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.
Vem har helt och fullt förstått Herrens sinne (tankar)? Vem har varit hans rådgivare? [Jes 40:13]
Lev i harmoni med varandra (tänk dig in i andras situation, var eniga). [Ordagrant "ha samma sinne mot varandra". Denna enhet behöver inte betyda att alla tycker exakt lika i alla småfrågor, det handlar snarare om en ömsesidig förståelse av Guds synsätt. Det handlar också om ett känslomässigt engagemang i andras liv och situation. Detta är något som både föregående vers och fortsättningen på vers 16 talar om.]Tänk inte högfärdigt (låt inte tankarna vandra i väg om din egen överlägsenhet),
    utan var delaktiga i det [personer, uppdrag, sammanhang] som är smått (har låg status i världens ögon). [bli aldrig så stor så att du inte kan umgås med enkla människor eller engagera dig i oansenliga uppgifter och tjäna i små sammanhang. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, se Luk 6:10.] Var inte visa i era egna ögon [ha inte för stora tankar om er själva – tro inte att ni vet allt]!
Vad jag vill säga är att den Smorde (Messias, Kristus) har blivit omskärelsens tjänare för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna,
Jag är den Smordes (Messias, Kristi) Jesu tjänare bland hedningarna, i helig prästtjänst för Guds evangelium, så att hedningarna blir ett offer som Gud med glädje tar emot, helgat genom den helige Ande.
Be att jag blir räddad från dem i Judéen som inte tror (är olydiga) och att hjälpen jag har med mig till Jerusalem blir väl mottagen av de heliga [de troende där].
Ta emot henne i Herren på ett sätt som är värdigt de heliga (Guds folk). Hjälp (stå bakom, bistå) henne i hennes uppgift (uppdrag), för hon har själv varit en hjälp för många och även för mig. [Det är mycket troligt att det var Febe som tog med sig Paulus brev från Korint till Rom. Det grekiska ordet "hjälp" beskriver någon som går före, som beskyddar, en inflytelserik person som ger av sitt överflöd.]
Hälsa Andronikus och [hans hustru] Junia,
    mina släktingar (judiska landsmän) och medfångar. [Andronikus är ett grekisk-judiskt mansnamn som betyder "segrare bland män". Junia är ett kvinnligt latinskt namn som betyder "den yngre". Det är troligt att Andronikus och Junia var ett gift par som verkade tillsammans på samma sätt som Priscilla och Aquila, se vers 3. Eventuellt var de syskon, men eftersom Paulus anger den typen av relation i vers 15, men inte här, är det mindre troligt.
    De var Paulus släktingar eller landsmän. Det grekiska ordet syngenis beskriver ofta nära släktskap, se Joh 18:26, men kan också användas mer generellt om att de tillhör samma folkslag. Paulus använder det i den betydelsen om sina judiska landsmän tidigare i brevet, se Rom 9:3. Ordet används även i vers 11 och 21. Att tre av 28 personer som han hälsar till i Rom skulle vara hans släktingar är inte orimligt.
    Paulus var ofta fängslad, se 2 Kor 11:23. Andronikus och Junia hade också fått lida för evangeliet och varit fängslade tillsammans med Paulus. Ordet medfånge används även i Kol 4:10 om Aristarchus som också omnämns i upploppen i Efesos, se Apg 19:29. Kanske var det just i Efesos Andronikus och Junia också var fängslade tillsammans med Paulus.]
De har ett gott anseende (är högt aktade och välkända) bland apostlarna,
    och de tillhörde även den Smorde (Messias, Kristus) före mig. [Andronikus och Junia måste hört till de första kristna i Jerusalem eller i Judéen där de troligen också lärt känna Paulus efter hans omvändelse. Denna vers går att översätta på två sätt. Antingen var de framstående medlemmar bland apostlarna, eller så var de inte själva apostlar utan välkända och högaktade av apostlarna. Oavsett tolkning gör Paulus ett hedersamt erkännande av Andronikus och Junias tjänst. Apostlarna kan dels syfta på de tolv lärjungarna, men används också i en vidare bemärkelse, se Apg 14:14; 2 Kor 8:23; Heb 3:1; Ef 4:11. Junia skulle alltså kunna vara en kvinnlig apostel!
    Vissa manuskript har den manliga formen Junias i stället för Junia. Dock återfinns inte denna maskulina form i några andra grekiska skrifter, den korrekta formen skulle i så fall varit Junius. Det kvinnliga namnet Junia är den vanliga välkända formen som återfunnits i inskriptioner och andra texter. Alla kyrkofäder refererade till Junia som en kvinna, och så var det ända fram till medeltiden.
    Det ska noteras att Bibeln aldrig förbjuder kvinnliga apostlar. Det faktum att Bibeln talar om kvinnliga profeter, och att profet- och aposteltjänsten ofta nämns tillsammans, se Luk 11:49; Ef 2:20, talar för att Junia var en kvinnlig apostel. Några exempel på profetissor i Gamla testamentet är Mirjam, Debora, Hulda, Noadja och i Nya testamentet nämns Hanna och Filippus fyra döttrar.]

1 Korintierbrevet (42)

På grund av (men genom, från) honom är ni i (lever ni förenade med) den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, som har blivit vår vishet från Gud. Han har blivit vår [visheten i Jesus blir synlig genom vår]:
    rättfärdighet [har gjort att vi utan skuld kan möta en helig Gud],
    helgelse (har renat och avskilt oss för tjänst) och
    återbetalning (befrielse) [betalat priset för att köpa oss fria från evig dom för synd].
För egen del, när jag mötte er uppträdde jag i svaghet och fruktan (jag var nervös och tyckte inte om att tala inför människor) och
så ska var och ens arbete synliggöras (öppet visa sig vad det är gjort av). För den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och elden ska pröva kvaliteten (testa vad som är äkta och har verkligt värde) hos det som varje människa har gjort. [Det är inte mängden arbete utan kvaliteten som bedöms.]
Bedra inte er själva [var på er vakt så ni inte bedras av den här världens visdom]. Om någon av er tycker sig vara vis i den här världen, måste han först bli en dåre för att bli vis.
Döm därför inte i förtid (hastigt), innan Herren kommer [tillbaka], för då ska han föra fram i ljuset det som nu är i mörker och uppenbara hjärtans motiv; sedan får var och en sin ära (sitt beröm) från Gud. [Det Paulus varnar för är att förhastat döma människor, vilket lätt leder till hämndaktioner. Det är bara Gud som känner hjärtan och kan ge en fullständigt rättvis dom, se Rom 14:10. Däremot, som vi ser i redan nästa kapitel, måste vi bedöma vad som är gott och ont, se 1 Kor 5:11–13; Matt 7:1–5. Paulus uppmanar att vi ska bedöma och rannsaka oss själva, se 1 Kor 11:28, 31. Se även Matt 18:15–17.]
Det verkar som om Gud har ställt oss apostlar sist, som dödsdömda. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor.
när folk talar illa om oss
    talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens skräp, som mänsklighetens avskrap (avskum), och så är det än i dag.
Därför ber (uppmuntrar, uppmanar) jag er: ha mig som förebild (bli "imitatörer" av mig – gr. mimetes).
Vet ni inte
    att era kroppar är delar i den Smordes (Kristi) kropp?
    [Hör tematiskt ihop med vers 19.]
Ska jag då ta delar av kroppen som tillhör den Smorde (Messias, Kristus)
    och göra dem till ett med en prostituerads kropp?
[Hör tematisk ihop med vers 18 där ordet "kropp" också används två gånger.] Absolut inte!

Var du slav när du blev kallad [av Gud]?
    Bekymra dig inte över det,
    men om du kan bli fri (få din frihet), så tag den chansen.
[Sista delen är ordagrant "men även om du kan bli fri, använd den". Det går att översättas så att betydelsen blir "även om du kan bli fri, så förbli hellre slav." I ljuset av 1 Tim 1:10 där slavhandlare jämförs med mördare, och innehållet i nästa vers, är det troligast att betydelsen är att Paulus inte är emot att en slav blir frigiven, se även brevet till Filemon.]
Ni är köpta till ett högt pris [Jesus betalade med sitt liv på korset],
    så bli inte slavar under människor.
[Paulus avslutar nu sina riktlinjer med att vara tydlig med att äktenskapet är något gott och att det inte är fel att gifta sig. Dock under rådande omständigheter i världen kommer det att bli extra bekymmer att bilda familj, varför Paulus i detta läge avråder. Han är fullt förvissad om att Herren förmår fylla de ogiftas grundläggande längtan och behov. Vers 36 är svåröversatt och kan antingen syfta på en far som är på väg att gifta bort sin giftasvuxna dotter, eller en ung man som trolovats med en ung flicka. Oavsett, så är slutsatsen densamma – det är inte syndigt att gifta sig.] Men om någon tycker sig göra fel mot sin flicka som är giftasvuxen och vill gifta sig, då ska han göra som hon vill, han syndar inte, låt dem gifta sig.
Men se till att den frihet ni fått
    inte blir till fall för de svaga.
Men jag har inte utnyttjat några av dessa förmåner,
    och jag skriver inte det här för att börja göra det heller.
För jag skulle hellre dö ...
    [Meningen avslutas inte, detta är en s.k. "aposiopesis", som visar på Paulus djupa känslomässiga engagemang.]
Ingen ska få ta ifrån mig min berömmelse.
För judarna har jag blivit som en jude (satt mig själv i deras situation),
    för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag blivit som en under lagen,
    fastän jag själv inte står under lagen,
    
    för att vinna dem under lagen.
För de som är svaga [känsliga, i tron] har jag blivit som en svag [undviker sådant som kan väcka anstöt och få dem att tappa tron som t.ex. att äta kött offrat till avgudar, se kap 8],
    för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt,
    för att jag i varje fall ska frälsa (rädda) några.
[Paulus konkretiserar nu det han just skrivit (angående detta med att vara relevant för den kultur som man försöker nå), genom att likna det kristna livet vid två grenar från de isthmiska spelen, tävlingar som var välkända för korintierna. Spelen arrangerades varannan vår strax utanför Korint i staden Isthmia. Endast de olympiska spelen i den närbelägna staden Olympia, femton mil österut, var större. Tävlingarna hölls för att hedra de grekiska gudarna. Utgrävningar har visat att stadion i Isthmia låg alldeles intill templet för den grekiska havsguden Poseidon, vilket bekräftar den religiösa kopplingen till spelen.
    Deltagarna tävlade nakna i grenar såsom löpning, boxning, brottning och pankration (som var en allkamp där alla medel var tillåtna). Man tävlade inte för pengar, utan för ära och en segerkrans. Den äldsta och mest prestigefyllda grenen var löpning. Distansen man sprang var en stadion. Måttet var inte helt standardiserat och varierade mellan 177 och 192 meter. Det motsvarar dagens moderna 200-meterslopp. Det fanns även längre lopp på två och fyra stadion och stafettlopp med fackla.]
Men allt detta gör jag på grund av evangeliet (det goda budskapet med de glada nyheterna), så att jag tillsammans med er kan bli delaktig (vara en partner) i det.
I stället är jag [likt en boxare som ger ett förödande slag i ansiktet] hård mot min kropp och tvingar den till lydnad (underkastelse; bemästrar den genom att föra bort/göra den till slav), för att jag, efter att ha predikat för andra, inte själv [på något sätt] skulle bli diskvalificerad (komma till korta).

Detta är nu varnande exempel för oss,
    för att inte vi ska vara sådana som passionerat älskar (har begär till) det onda,
    som de gjorde.

bli inte heller avgudadyrkare som några av dem, som det står skrivet:
    Folket satte sig för att äta och dricka
    och reste sig för att roa sig (dansa). [2 Mos 32:6]
Nej, men vad hedningarna offrar,
    det offrar de åt onda andar och inte åt Gud. Jag vill inte att ni ska ha gemenskap med de onda andarna.
Väck inte anstöt vare sig hos judar eller greker eller i Guds församling.
Följ mitt exempel
    liksom jag följer den Smordes (Kristi) exempel.
Det måste finnas valmöjligheter (en fri vilja; olika grupperingar – gr. hairesis) bland er,
    för att tydligt och öppet visa vilka av er som är äkta (genuina) [och inte medverkar till splittring]. [Ordet hairesis har kommit att beskriva villoläror och sekter med betoning på en annan lära. Ordets grundbetydelse är "att ta" och "att välja", och i den grekiska översättningen av GT används ordet för offer som är "frivilliga", se 3 Mos 22:18. Betoningen i denna vers är att det måste finnas en fri vilja och valmöjlighet för äkta kärlek och sann gemenskap. Gud prövar ibland sitt folk genom falska profeter, se 5 Mos 13:1–3.]
Om jag talar människors språk, och [ja även] änglars,
    men inte också har kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
    så har jag blivit som ekande brons eller en skrällande cymbal. [Lika öronbedövande låter mitt kärlekslösa tal i Guds och människors öron. Korint var känd för sitt bronshantverk. I verkstäderna längs med gatorna slog hantverkarna på metallen när de formade kärl och hantverk. Paulus hade bott 18 månader i Korint, se Apg 18:11, och kände väl till detta skränande oljud.]

När jag var barn (liten, omogen),
    talade jag som ett [litet] barn [oförmögen att forma tydliga ord],
    tänkte (kände, tyckte) som ett [litet] barn [med en förståelse enbart baserad på sinnesintryck]
    och resonerade som ett [litet] barn [med ett barns logik].
Sedan jag blev man [blivit vuxen]
    har jag [helt] lagt bort det barnsliga [avskaffat allt det omogna].
[Det grekiska adjektivet nepios beskriver någon som är omogen, barnslig och utan förstånd. Det används här även som ett substantiv om ett barn mellan 1 och 10 år.]

Syskon (bröder och systrar i tron), var inte [som omogna] barn till förståndet (i era tankar).
Vad det gäller ondskan, där ska ni vara som spädbarn
    medan ni är vuxna [mogna] till förståndet.
Hans hjärtas hemligheter (inre liv) uppenbaras,
    och han faller ner på sitt ansikte
    och tillber Gud och erkänner: "Gud finns verkligen i (bland) er!"
[Detta är det andra stora stycket som handlar om ordningen i gudstjänsten. I den första sektionen, 1 Kor 11:17–34, tog Paulus upp problem kring nattvardsfirandet där några var hungriga och andra var berusade. I detta stycke tar han upp det som sägs i gudstjänsten som verkade vara kaotisk. Predikan och bön måste ske under ordnade former.] Hur ska det då vara, syskon (bröder och systrar i tron)?
Jo, när ni samlas har var och en något att ge:
    en psalm,
    en undervisning [av lärare],
    en [profetisk] uppenbarelse,
    ett tungotal och en uttydning.
Låt allt bli till uppbyggelse. [Dessa fem element visar på en delaktighet i gudstjänsten. Det verkar dock som om samlingarna har blivit onödigt långa och kontraproduktiva. Både män och kvinnor bad och profeterade, se tidigare stycket 11:4-5. Nu uppmanas både män och kvinnor att inte tala i munnen på varandra, vänta på sin tur och ibland vara tysta.]
Men låt allt ske värdigt
    och med ordning [som utvecklades i kap 14:26-35].
Men genom Guds nåd (oförtjänta favör, gåva, kraft och välsignelse) är jag den jag är, och hans nåd mot mig visade sig inte ha varit förgäves (fruktlös, utan verkan). Jag har arbetat hårdare än de andra [apostlarna], dock inte jag själv, utan Guds nåd (Guds verksamma kraft) som varit med mig.
Men nu är den Smorde (Messias, Kristus) uppstånden från de döda [till evigt liv],
    och han blev den förste (en försmak, förstlingen, förstlingsfrukten) av de som har dött (somnat in i döden). [Utan uppståndelsen är tron meningslös och vi är kvar i våra synder. Om det inte vore för uppståndelsen skulle Jesus varit som vilken rabbin som helst som försökte förnya Israel, men misslyckades. I så fall skulle Petrus, Jakob, Andreas och Johannes återvänt till sina båtar och levt ett vanligt liv. Uppståndelsen visar att synd och död inte fick det sista ordet.]
Det frö du sår har inte den kropp [sammansättning och yttre utseende] som den senare kommer att få,
    det är bara ett naket korn – ett sädeskorn eller något annat frö.

Det står skrivet [1 Mos 2:7]:
"Den första människan, Adam,
    blev en varelse med liv."
Den siste Adam
    blev en ande som ger liv.
När det som är förgängligt
    har iklätt sig det oförgängliga,
och detta som var dödligt
    har iklätt sig odödlighet, då ska det bli som det står skrivet:
    "Döden är uppslukad i seger!" [Jes 25:8]
Var alltså stillasittande (säkert positionerade; stadiga, fasta; "bänkade" – gr. hedraios) och orubbliga (oflyttbara, obevekliga) [i tron på uppståndelsen av de döda], mina älskade syskon (bröder och systrar i tron), alltid överflödande [2 Kor 9:8] i Herrens verk (gärning) [arbeta/agera alltid hängivet för honom], medvetna om att er möda inte är förgäves i Herren. [Adjektivet hedraios kommer från hedra som är det grekiska ordet för stol, bänk, säte, tron, plats, bas och boning och från hezomai som betyder "jag sitter". I versens inledning uppmanar Paulus till att inta en fast position – omöjlig att rubba.]
På första veckodagen [som är söndag i den judiska veckan] ska var och en av er hemma lägga undan och samla vad han lyckas få ihop, så att insamlingarna inte görs först vid min ankomst.
När Timoteus kommer [till er i Korint], se då till att han kan vara hos er utan oro, för han arbetar med Herrens verk precis som jag.
Låt allt hos er ske i [osjälvisk och utgivande] kärlek.

2 Korintierbrevet (12)

Kära syskon (bröder och systrar i tron), jag vill inte att ni ska vara okunniga om den nöd vi fick utstå i [provinsen] Asien [nuvarande västra Turkiet där Efesos var huvudorten], hur vi var så nedtyngda (pressade), långt över vår kraft att vi till och med misströstade om livet (det fanns ingen utväg).
För Guds Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som blev predikad hos er av mig, Silvanus [samma man som i Apg 15:22 kallas Silas] och Timoteus, var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.
Om nu redan dödens tjänst (ämbete, lärosystem, ordning) – som byggde på inristade bokstäver på stentavlor – kom i sådan härlighet (glans, ära, prakt) att Israels söner (barn) inte kunde se på Mose ansikte på grund av dess kortvariga strålglans [gudsnärvaro] som försvann,
Därför, om någon är i den Smorde (Messias, Kristus)[är han/finns] en ny skapelse! Det gamla (de ting som var från början) [allt det som var förut] är förbi (borta; har passerat åt sidan). Se, något [helt] nytt har kommit (skett; nya ting har blivit till) [allt har blivit nytt]! [Frasen "en ny skapelse" saknar pronomen i grekiskan och skulle därför både kunna syfta på det större eskatologiska skiftet efter Jesu död och uppståndelse (Jes 49:8) och på det personliga skiftet som sker när någon omvänder sig. De grekiska adjektiven (i plural) archaia (gamla, ursprungliga) och kaina (nya; tidigare okända) kan användas om människor, saker, tider, tillstånd och omständigheter. När en människa är "i den Smorde" innebär det att hon är född på nytt och iklädd Jesu rättfärdighet. Hennes ande har fått liv och gemenskap med Guds Ande, som för fram henne inför Fadern.]
Den som inte [genom egen personlig erfarenhet] visste vad synd var, honom gjorde han till [gjorde Gud till ett med] synd för vår skull, så att vi i honom skulle bli [ett med] Guds rättfärdighet. [Jes 53:9–11; 1 Pet 2:22; Gal 3:13]
Gå inte som omaka par i ok
    med dem som inte tror. [Paulus syftar troligen på 5 Mos 22:10 som talar om att inte plöja med oxe och åsna tillsammans. Det är en av flera praktiska exempel som illustrerar israeliternas avstånd till andra folk och deras onda vanor. Bilden beskriver något som inte drar jämnt, en kristen ska inte gå in i en nära relation och samarbete med en otroende. Äktenskapet är ett sådant område där denna princip gäller, se även 1 Kor 7:10–16. Ett annat är kompanjonskap i affärsvärlden. Nu följer fem frågor som alla har det självklara svaret ingen/inget.] Vad har rättfärdighet
    med orättfärdighet att göra,
eller vad har ljus
    gemensamt med mörker?
Om jag har berömt er inför honom, så har jag inte behövt skämmas för det. Nej, liksom allt vi har sagt er är sant, så har också vårt beröm inför Titus visat sig vara sant.
Just nu kommer ert överflöd att möta deras behov, en annan gång kommer deras överflöd att möta ert behov. På så sätt sker en utjämning,
Jag har blivit en dåre. Ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha talat väl om mig. Jag är inte på något sätt underlägsen dessa "superapostlar", även om jag ingenting är.

Galaterbrevet (12)

Men om vi, när vi ständigt söker att bli rättfärdiga i den Smorde (Messias, Kristus), själva har visat oss vara syndare, är den Smorde (Kristus) då en som uppmanar till synd (en representant för den)? Självklart inte (låt det aldrig ske, motsatsen till amen)!
Den Smorde (Messias, Kristus) har friköpt oss (betalt ett pris för vår frihet) från lagens förbannelse, genom att bli ett med förbannelsen i vårt ställe, för det står skrivet:
"Under en förbannelse är alla som hängs upp på trä (ett kors)." [5 Mos 21:23]
Den Smorde (Messias, Kristus) gjorde detta för att Abrahams välsignelse [1 Mos 12:2–3] skulle komma över hedningarna genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så att vi [både jude och hedning] genom tro skulle få den utlovade Anden.
Detta är vad jag menar, lagen som kom 430 år senare [än löftet till Abraham] kan inte annullera ett tidigare förbund (testamente) från Gud, så att löftet blir ogiltigt.
Motsäger sig lagen Guds löften? Nej, absolut inte! Om en lag i sig självt kunde ge [andligt] liv, då hade med säkerhet rättfärdighet kommit genom lagen.
Så har alltså lagen blivit vår [judarnas] skolmästare (instruktör, uppfostrare, övervakare; stränga beskyddare) [som skulle föra oss] fram till den Smorde (Messias, Kristus), så att vi skulle bli (förklaras) rättfärdiga av (utifrån) tro.
Men när tiden var fullbordad sände Gud sin son, född av en kvinna, och född in under lagen,
Syskon (bröder och systrar i tron), jag ber er: bli som jag [fri från slaveriet av de judiska ceremoniella lagarna], för jag har blivit som ni är [en hedning]! Ni har inte sårat mig.
Har jag nu blivit er ovän (fiende) eftersom jag ständigt (gång på gång) säger er sanningen?
Låt oss
    sluta att söka tom ära (då man själv vill ta äran och bli upphöjd),
    inte utmana (irritera, tävla mot) varandra,
    och inte vara avundsjuka på varandra. [Grammatiskt hör denna vers ihop med föregående som en motpol till att vandra i Andens fotsteg. Uppmaningen refererar till stridigheterna som Paulus nämner om i vers 15, och i nästa stycke ger instruktioner för, se Gal 6:1–10. Eftersom Galaterbrevet skickades som ett rundbrev till flera församlingar inom samma område, gäller uppmaningen även rivalitet mellan olika församlingar som är förödande för Jesu kropp.]
Men vad gäller mig – må det aldrig ske att jag skulle berömma mig av något annat än av vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) kors, genom vilket världen har blivit korsfäst för mig [jag har inte längre något intresse av den här världens system med dess lockelser och mänskliga gärningslära], och jag för världen [världens intresse för mig är också dött].

Efesierbrevet (8)

Men nu, i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har ni som en gång var så långt borta kommit nära, genom den Smordes (Kristi) blod.
Jag har blivit en tjänare av detta evangelium genom Guds nåd (oförtjänta favör), som gavs till mig genom hans verksamma mäktiga kraft.
Var i stället vänliga (goda, hjälpsamma) mot varandra, ömsinta (förstående, medkännande)
förlåt alltid (var generösa i er attityd; visa alltid nåd mot) varandra,
    precis som Gud i den Smorde (Messias, Kristus)
förlät er (visade er nåd; var generös mot er). [Paulus nämner två egenskaper (vänliga, ömsinta) och skriver inte "och" mellan dessa i grundtexten. Detta visar troligen att han egentligen skulle ha kunnat fortsätta med fler beskrivande ord, men att själva slutsatsen utifrån dessa egenskaper utgör tyngdpunkten: att förlåta och agera på samma sätt som Jesus. Här används inte det vanliga ordet för att förlåta, aphiemi (som har betydelsen att "släppa något", se Matt 6:12), utan charizomai, som har innebörden att generöst unna varandra frihet och favör – på samma sätt som Gud har gett oss friheten och nåden i Jesus.]
Imitera därför Gud (var därför Guds efterföljare), som [hans] älskade barn,
Delta därför inte (var därför inte delaktiga tillsammans) med dem [låt er inte associeras med dem och deras livsstil, inte heller genom hur ni talar, se vers 6].
för vad de gör i hemlighet [gr. kruphe – vad som i skymundan försiggår under dessa människors auktoritet; ordagrant: "de saker som i hemlighet sker under deras"] är det till och med skamligt att tala om. [Det grekiska adverbet kruphe kommer från verbet krupto att dölja/gömma.]
Var därför inte oförståndiga (tanklösa, dåraktiga; utan insikt/perspektiv) [handla inte ologiskt, förhastat och oförsiktigt, se Luk 11:40], utan förstå [reflektera strukturerat och lägg ihop alla fakta så att ni kommer fram till] vad som är Guds vilja (önskan).

"så att det går dig väl (ska gå bra för dig),
    och du får leva länge på jorden." [2 Mos 20:12; 5 Mos 5:16]

Filipperbrevet (7)

Det är öppet känt i hela pretoriet (det romerska militära högkvarteret) och för alla andra att det är på grund av den Smorde (Messias, Kristus) som jag bär mina bojor,
utan [istället] tömde sig själv [avsade sig alla sina privilegier]
    när han antog (villigt tog/mottog) en tjänares (en slavs, en livegens) gestalt,
    
    då han blev till i människors likhet. [Här finns det kiastiska centrumet i vers 7–8.]
    Och sedan han till det yttre blev som (befanns vara) en människa,
ödmjukade (böjde) han sig och (när han) blev lydig intill (ända till) döden – ja, döden på ett kors.
så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt i ett falskt och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor i världen
[6] i fråga om iver – en förföljare av församlingen [de kristna],
[7] i fråga om rättfärdighet genom läran (lagen – gr. nomos) [fariséernas tolkning av Moseböckernas bud]
    – en oklanderlig man.
Syskon (bröder och systrar i tron), ta mig till föredöme och se på dem som lever efter den förebild ni har i oss.
som ska förvandla vår ömkliga kropp (mänskliga natur, yttre form som blivit förnedrad genom synd och död, den ska genomgå en permanent förändring) till att likna hans härlighetskropp med den kraft som har auktoritet att lägga allt under honom.

Kolosserbrevet (5)

Han är huvudet
    för sin kropp,
    församlingen (gr. ekklesia).
[Paulus använder ofta bilden med Jesus som huvudet för sin kropp, församlingen. Den illustrerar på ett fint sätt att varje del är betydelsefull, se 1 Kor 12:12–26; att kroppen växer och mognar, se Ef 4:15–16; att huvudet har en frälsande roll, se Ef 5:23. På samma sätt som en kroppsdel inte kan överleva utan kroppens pulserande blod, behöver varje kristen vara sammankopplad med kroppen och huvudet.]Han är begynnelsen,
    [det vill säga] den förstfödde från de döda [som uppstått med en förhärligad kropp],
    för att han i allt skulle vara den främste.
[Allt detta ska han göra] om ni fortsätter i tron (vilket jag vet att ni gör), väl grundade och fasta [ni har blivit placerade på en grund, vilket resulterar i att ni bygger ert liv som ett hus stadigt på den grunden], och inte viker av från det hoppets evangelium som ni har hört – evangeliet som förkunnas i hela skapelsen (för allt skapat) under himlen, och jag Paulus har blivit dess tjänare. [Verbet "förkunnas" är i den grekiska verbformen "aorist", en verbform som inte har någon svensk motsvarighet. Eftersom det också är substantiviskt particip så har verbet ingen tydlig tidsform, utan syftar snarare till att beskriva karaktären av evangeliet som kolosserna har hört – ett som måste förkunnas för allt skapat. Ibland översätts verbet "har predikats", vilket kan tolkas som att inget mer behöver göras. Något som skulle gå emot Paulus livsgärning som är att predika och sprida evangeliet i hela världen! I stället är det evangeliet som alltid är relevant och som alltid behöver förkunnas bland alla folk i alla kulturer över hela jorden.]
Dess tjänare har jag blivit genom det uppdrag som Gud gav mig för er skull: att överallt predika Guds ord,
Låt den Smordes (Kristi) frid regera i era hjärtan [låt den få agera som herre, låt alla tankar och beslut tas i detta fridfulla tillstånd], för ni har kallats som en kropp [en enda enhet]. Var ständigt tacksamma.
Även Jesus som kallas Justus [latinskt namn] hälsar. Bland de omskurna är dessa [tre] mina enda medarbetare för Guds rike, och de har varit till tröst för mig. [Aristarchus, Johannes-Markus och Jesus-Justus var alltså messiastroende judar. Uttalandet antyder att de tre följande medarbetarna, Epafras, Lukas och Demas inte var av judisk härkomst utan troligen greker.]

1 Thessalonikerbrevet (12)

för vårt evangelium [det glada budskapet vi predikade] kom till er inte bara i ord utan också med
    
    kraft [under och tecken] och
    
    den helige Ande [som överbevisade er om synd, gav er tröst, glädje] och
    
    full visshet [om er omvändelse],
    på samma sätt som
ni vet hur vi levde bland er (vilka män vi var) för er skull. [Till skillnad från grekiska filosofier, som bara byggde på läror med ord, hade thessalonikerna fått ta emot evangeliet som förändrade deras liv. De hade också själva sett hur Paulus, Silas och Timoteus levt sina liv bland dem.]
Ni blev våra efterföljare, ja, Herrens, när ni mitt under svåra lidanden tog emot ordet med den glädje som den helige Ande ger. [Lidande och glädje nämns i samma mening. Den troendes glädje i den helige Ande är oberoende av yttre omständigheter.]
Så har ni blivit ett föredöme för alla troende i Makedonien [norra Grekland där Thessalonike var huvudstad] och Achaia [södra Grekland där Korint var huvudstad och Paulus, Silvanus och Timoteus nu befann sig].
[Paulus påminner de troende i Thessalonike om hur de hade tagit emot honom, Silas och Timoteus. Lukas skriver detaljerat om händelserna i Apg 17:1–10. När thessalonikerna tänker tillbaka på Paulus tjänst och hur de själva har förvandlats av evangeliet så förstår de att deras besök inte varit förgäves.] För ni vet ju själva, kära syskon (bröder och systrar i tron), att vår ankomst till er inte var förgäves (fruktlös, meningslös, utan fyllde ett syfte och gör det fortfarande).
Vi uppträdde aldrig med smickrande tal (anpassade inte sanningen utifrån den allmänna opinionen),
    det vet ni.
Vi agerade inte med dold girighet som motiv (vi exploaterade inte er för vår egen ekonomiska vinning),
    det är Gud vårt vittne till.
även om vi som den Smordes (Kristi) apostlar kunde ha ställt krav (använt vår auktoritet). I stället uppträdde vi milt likt en vårdande mor som ömt sköter om sina barn,
så mycket längtade vi efter er.
Vi var glada att inte bara dela Guds evangelium,
    utan också våra liv med er.
Så älskade har ni blivit för oss.
Ni är vittnen, ja, Gud själv är vittne till hur
    heligt och
    rätt och
    rent
vi uppträdde bland er troende.
Ni syskon (bröder och systrar i tron) har ju blivit efterföljare till Guds församlingar i Judéen, som lever i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. Ni har fått utstå samma lidanden [förföljelse] från era landsmän [både greker och judar som bor i Thessalonike, se Apg 17:5] som de har fått från judarna,
Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått, som ni vet.
Det var därför som jag, när jag inte längre stod ut, skickade bud [genom att sända Timoteus till er] för att få veta hur det var med er tro. Kanske hade frestaren frestat er och vårt arbete varit förgäves? [Paulus omsorg för församlingarna i Makedonien gjorde att Timoteus skickades tillbaka till Thessalonike. Senare reser även Silas till Filippi. Både Timoteus och Silas återförenas så småningom med Paulus i Korint, som är hans nästa stopp efter Aten, se Apg 18:1–5.]

2 Thessalonikerbrevet (1)

Laglöshetens mysterium (hemlighet) är ju redan verksam [i världen]. Nu måste bara [det som återstår att ske är] han som håller tillbaka [hindrar laglöshetens utbredande] tas bort (röjas ur vägen). [Många antikrister har redan uppstått och dessa onda krafter är verksamma, se 1 Joh 2:18. Vad eller vem är den som håller tillbaka laglöshetens hemlighet eller Antikrist själv från att träda fram? I vers 6 används den opersonliga formen "det", medan den ­maskulina formen "han" används i vers 7. Det finns många förslag:
    - Något i världen som t.ex. den romerska staten, kejsaren, lag och ordning, osv. - Den helige Ande. - Församlingen, dock anges den alltid i feminin form. - En ängel, i Upp 9:1 nämns hur en ängel har nyckeln till avgrundens brunn.
Paulus anger inte vad det/han är här i sitt brev, men han hade berättat det för thessalonikerna när han undervisade dem på plats, så de kände till det. Även om vi inte exakt vet vad det är, förstår vi att både de gudsfientliga och de gudomliga krafterna är verksamma i världen, och att både den laglöses och Jesu ankomst förbereds.]

1 Timoteusbrevet (4)

Det var inte Adam
    som blev förledd,
    utan det var kvinnan [Eva] som blev förledd,
och föll i överträdelse. [Till skillnad från Artemiskulten som hade sitt säte i Efesos där kvinnan hyllades som alltings ursprung var det Gud som hade skapat människan. De gnostiska myterna har stora variationer men gemensamt är att det finns flera andliga nivåer där Bibelns Gud är en av de lägre gudarna. Ormen och Eva är frälsarfigurer som räddar Adam. De upplyser honom om den andliga världen som är långt högre än den materiella. Eva sägs också vara skapad före Adam och mor till olika söner genom olika fäder, varav en son var Adam. Det finns ändlösa variationer, men temat är detsamma. Eva var ursprunget och den som upplyste Adam och gav honom kunskap, gr. gnosis. Det kan vara denna typ av falska läror, myter och ändlösa släktregister som Paulus refererar till i 1 Tim 1:3–4.]
Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var (fortsätt att bli) ett föredöme för de troende i
    ord och handling (uppförande, sätt att leva sitt liv),
    
    i kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
    tro (trofasthet) och renhet. [I den här kulturen var man ung upp till 40 års ålder. Om Timoteus var omkring 15 år när Paulus tog med sig honom på sin andra resa, se Apg 16:1, var han nu i 30-årsåldern.
    Av dessa fem egenskaper är de två första yttre egenskaper som är lätta att se. Paulus ville att Timoteus skulle vara känd för att tala visa ord i stället för ogenomtänkta hetsiga ord och också leva som han lärde. De två sista egenskaperna, tro och renhet, är inte direkt synliga, utan har mer med inre karaktär att göra. Ordet tro syftar både på tron på Gud och på trofasthet i ett uppdrag. Centralt, i mitten av dessa fem egenskaper, finns den osjälviska, utgivande kärleken som drivkraft för allt en kristen gör. Det bästa sättet att visa på den rätta vägen är att leva efter den själv.]
För att räknas som församlingsänka (registrerad änka) [för att tas upp på förteckningen över änkor som ska få understöd] måste hon
    vara minst sextio år
    och varit en mans kvinna.
[Termen "en mans kvinna" motsvarande uttrycket "en kvinnas man", se 1 Tim 3:2. Troligen syftar ordet på trohet till sin make, och inte på att kvinnan bara varit gift en gång, eftersom Paulus uppmuntrar omgifte vid dödsfall, se vers 14. Sextio år var den ålder då man räknades som gammal i antiken.]
så är han högmodig och okunnig. Han har en sjuklig lust (ohälsosam stark iver) att diskutera (debattera) och strida om ord.Sådant leder till
    avund (missunnsamhet),
    bråk (grupperingar, splittring),
    förtal (fiendskap),
    ondskefulla misstankar (en inställning där man alltid tänker det värsta om människor)

2 Timoteusbrevet (4)


Tvärtom, när han kom till Rom
    sökte han ivrigt efter mig och fann mig också. [Denna centrala vers i detta stycke, motsvarar centrumet ovan i vers 4, och förstärker Paulus önskan att få se Timoteus en sista gång.]
som har kommit bort från sanningen. De vänder upp och ner på tron för vissa när de säger att uppståndelsen redan har ägt rum. [Bibeln är tydlig med att det kommer en framtida, fysisk uppståndelse, se 1 Kor 15. Det är troligt att dessa falska lärare i Efesos hade anammat tidiga gnostiska läror och talade om en slags andlig uppståndelse där de i anden redan befann sig i himlen.]
Men de ska inte ha någon mer framgång. [De går längre och längre i sin ogudaktighet, se 2 Tim 2:16.] Deras galenskap ska bli uppenbar för alla, så som det också blev med de två [Jannes och Jambres]. [Jannes och Jambres var, enligt den judiska traditionen, namnet på faraos två trollkarlar som gjorde falska tecken, se 2 Mos 7:11; 9:11.]
mina förföljelser
och lidanden,
som de i
    Antiokia [Apg 13:14–52, där Paulus och Barnabas fördrevs från staden],
    Ikonium [Apg 14:1–5, där de var nära att bli stenade, men hann fly från staden]
    och Lystra [Apg 14:6–20, där Paulus blev stenad och släpades ut ur staden till synes död]. Vilka förföljelser har jag inte fått utstå,
    men Herren har räddat mig ur dem alla.
[Syftar på Ps 34:20.]

Titusbrevet (1)

Allt detta skedde för att vi skulle vara rättfärdiga genom hans nåd (oförtjänta favör), och bli arvingar med hopp (en förväntan och säker förvissning) om evigt liv.

Filemonbrevet (1)


Jag ber att din gemenskap med oss i tron
    ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i den Smorde (Messias, Kristus).

Hebreerbrevet (28)

Han blev mycket mäktigare än änglarna, då han ärvt ett mycket högre namn än deras.
För om redan det ord som gavs genom änglar [Mose lag, se Apg 7:53] stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff,
Därför var det nödvändigt att han blev lik sina syskon (bröder och systrar) på alla sätt (i alla avseenden), för att bli en barmhärtig (nådefull) och trofast (trogen) överstepräst i sin tjänst inför Gud, för att försona folkets synder.
Vi har del av (är vän med) den Smorde (Messias, Kristus), om vi stadigt håller fast vid vår första tillförsikt ända till slutet.
Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger:
Så svor jag i min vrede:
    De ska aldrig komma in i min vila. [Ps 95:11] Ändå har hans verk stått färdiga sedan världens skapelse,
Så var det också med den Smorde (Messias, Kristus). Han tog sig inte värdigheten som överstepräst, utan fick den av honom som sade:
Du är min Son,
    jag har fött dig i dag. [Ps 2:7]
När han slutfört allt (blivit fullkomnad) blev han källan (ursprunget) till evig frälsning (räddning, befrielse, helande) för alla som lyder honom,
[Nu följer den tredje varningen av fem i detta brev. Varningen som handlar om andlig omognad ramas in av undervisning om Melkisedek.] Angående detta har vi mycket att säga men det är svårt att förklara, eftersom ni blivit så tröga (ovilliga) att höra (lata att ta till er andlig insikt). [Ämnet om Melkisedek tas upp grundligt senare i Heb 7:1–10:18.]
Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda!
Det är omöjligt för dem som
    en gång blivit upplysta,
    smakat den himmelska gåvan,
    fått del av den helige Ande,
bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena.
Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss:
när han blev överstepräst för evigt,
    på samma sätt som Melkisedek. [Ps 110:4; Heb 5:6, 10; 7:1–17] [Stycket avslutas med samma citat från Psaltaren som inledde detta stycke i Heb 4:6. Huvudpoängen är att en kristen måste växa i tron och inte förbli omogen. Varningarna i Hebreerbrevet följer ett stegrande mönster. Om en troende börjar driva bort från Guds ord, se Heb 2:1–4, leder det till ett hårt hjärta, se Heb 3:7–4:13. Detta leder i sin tur till en ovillighet att höra, se Heb 5:11–6:20. Lösningen är att hålla fast vid Gud och hoppet som liknas vid ett fast ankare. Nästa stycke går vidare och förklarar hur Melkisedek är en förebild till Jesus.]
För om prästtjänsten ändras (får en ny ordning) måste lagen [instruktionerna vad det gäller prästtjänsten] också ändras.
en som inte har blivit präst genom lagbud om härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv.
Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst –
Dessutom kom det inte utan ed. De andra blev präster utan ed,
Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant.
De andra prästerna har blivit fler och fler, därför att döden hindrade dem från att stå kvar i sin tjänst.
Det var nödvändigt att vi fick en sådan överstepräst: helig, oskyldig, inte nedsmutsad av synd, skild från syndare och upphöjd över himlarna.
[Det verkliga templet, det allra heligaste, där Gud själv bor, finns i himmelen. Det är dit som Jesus har gått in, inte som den jordiska översteprästen "med blodet av bockar och kalvar", utan med sitt eget blod. På den försoningsdagen (Jom kippur) offrade översteprästen just en bock och en tjur.] Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen,
Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett förnyat förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet.
Så renas enligt lagen [Torah] nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. [Detta är styckets centrum och svarar på frågan varför det var nödvändigt för Jesus att dö.]
Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak.
I tro [med trons ögon] förstår vi hur olika tidsperioder (generationer, epoker) har blivit förändrade (återuppbyggda, helt förvandlade till något bättre) genom ett ord från Gud. Det vi nu ser med våra fysiska ögon blev till genom det som inte kunde ses.
Utan tro är det omöjligt att behaga [honom], för den som närmar sig Gud måste (behöver) tro att han existerar (är, finns) och att han belönar (ordagrant: blir en belönare åt) dem som hängivet söker (uthålligt och innerligt frågar efter) honom. [Jak 4:8] [Om tro saknas, dvs. om vi inte är trofasta mot Gud och förtröstar på honom, uppstår problem – det grekiska ordet för omöjligt kan även översättas kraftlöst, fruktlöst och oförmöget. Det går alltså över huvud taget inte alls att glädja eller behaga honom. Gud vill att vi ska söka honom med en ivrig förväntan på hans godhet, se Jak 1:6–8.]
[Följande exempel handlar om vatten och hur Noas familj räddas undan domen. Stycket balanseras med berättelsen om hur israeliterna korsar Röda havet och räddas, se vers 29.] I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda sin familj, sedan han fått en gudomlig varning om det som ännu inte kunde ses [1 Mos 6:13–22]. Genom denna tro dömde han världen [för dess otro] och fick själv ta del av (ärva) rättfärdigheten som kommer från tro (att vara trofast).
I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till faraos dotter.
släckte rasande eld,
undkom svärdets egg, var svaga men fick kraft,
blev starka i strid,
drev främmande härar på flykten.
Får ni inte fostran (disciplinering, tuktan) – något som alla de andra har fått [sin] del av – då är ni oäkta barn och inga riktiga söner.

Jakobs brev (10)

Salig (lycklig, välsignad, avundsvärd) är den man som uthärdar [håller ut och inte vacklar under] prövningen (frestelsen), för när han har bestått provet [visat sig vara genuin och äkta] ska han få livets segerkrans [det eviga livet] som han [Herren] har lovat dem som älskar honom. [Även Bergspredikan börjar med välsignelser, se Matt 5:3–12. Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Bönen har en viktig roll både innan ("för oss inte in i frestelse", se Matt 6:13) och under prövningen/frestelsen, se Jak 1:2.]
Men var (bli) ordets (gr. logos) görare och inte bara dess hörare [Guds ord lästes ofta högt, se 2 Kor 3:14; Upp 1:3], annars missbedömer (bedrar) ni er själva! [Börja praktisera budskapet, gör som det står, annars resonerar ni på ett vilseförande sätt mot sanningen.]
Men den som ständigt fäster sin blick på (stannar upp och böjer sig ner för att undersöka) frihetens fullkomliga undervisning [lära, lag – gr. nomos, se Matt 5:17], som inte är en glömsk hörare utan en aktiv görare [som lyder Guds ord], han blir salig (lycklig) i det han gör [får uppleva Guds glädje och välsignelse i sitt liv].
Om det är så, gör ni då inte skillnad och blir domare på felaktiga grunder (ondskefulla motiv)?
För om någon håller hela lagen [alla Guds bud] men faller på ett område [bryter ett bud], då är han skyldig i allt. [Då har han brutit mot Guds undervisning som helhet. I exemplet ovan, se vers 2–4, handar det om buden om opartiskhet i 3 Mos 19:15 och den bakomliggande generella principen om kärlek i 3 Mos 19:18.]
För han som sade:
"Du ska inte begå äktenskapsbrott (vara otrogen mot din make/maka)." [2 Mos 20:14] Han sade också:
"Du ska inte mörda." [2 Mos 20:13] Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, så har du ändå blivit en överträdare av lagen [brutit mot Mose undervisning].
Mina syskon (bröder och systrar i tron), inte många av er bör bli lärare, ni vet ju att vi ska få en strängare dom.
Med den välsignar vi Herren och Fadern,
    och med den förbannar vi människor
    som är skapade till Guds avbild.
Från samma mun kommer välsignelse
    och förbannelse.
Så får det inte vara, mina syskon (bröder och systrar i tron).
Er rikedom har [den dagen då Jesus kommer tillbaka, se vers 7] ruttnat (förmultnat, fördärvats)
    och era [förrådshus med] kläder är malätna.

1 Petrusbrevet (7)

Var i stället som honom som kallade er, den Helige. bli heliga personer (lev heligt) i allt ni gör.
Ni som tror ser hans värde [den levande stenen Jesus är dyrbar för er], men för dem som inte tror står det
"stenen som byggnadsarbetarna förkastade
    har blivit en hörnsten" [Ps 118:22],
så som Sara lydde Abraham och kallade honom herre [1 Mos 18:12]. Hennes barn har ni blivit när ni gör det som är gott och inte låter er skrämmas. [Sara kunde ha bott i hus, men valde att följa sin man och bo i tält. Två gånger kunde hon ha blivit hustru till rika män på grund av sin mans misstag, se 1 Mos 12:17; 20:2.]
Och vem kan göra er något ont (vem är den som kommer att skada er) om ni brinner (skulle ivra – ordagrant: skulle bli seloter) för det goda [vill imitera honom som är god]?
Mina älskade, var inte förvånade (överraskade) över det eldprov (den eld som smälter och renar metaller) bland er som sker [för att testa er kvalitet], som om det vore något främmande (konstigt, annorlunda) som händer [just bara] er.
Inte som herrar över (arroganta diktatorer som trycker ner) de som anförtrotts er (som ni ansvarar över, er lott),
    var i stället föredömen för hjorden [var levande exempel på en kristen livsstil som de kan följa].

2 Petrusbrevet (5)

Genom dem [ära och helighet] har han gett oss enormt stora och dyrbara löften, så att ni genom [att ta till sig dem och agera efter] dem kan få del av Guds natur, efter att ha flytt från det fördärv (förgängelse, ruttenhet) som finns i världen på grund av det onda begäret (längtan efter det förbjudna).
När vi berättade om vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) kraft och personliga ankomst [Jesu förvandling och närvaro på förklaringsberget, se Mark 9:1–13], byggde vår berättelse inte på några listigt hopdiktade sagor. [Det var inga fantasiberättelser som många gnostiker använde sig av för att dra åhörare och väcka intresse, se 2 Pet 2:3.] Nej tvärtom, vi såg med egna ögon hans majestät (gudomliga, konungsliga auktoritet och storslagna kraft).
Framför allt (först och främst) måste ni förstå att ingen profetia i Skriften har sitt ursprung från någons egen fantasi (inbillning).
[Det har alltid funnits falska läror och lärare, se 5 Mos 13:1–5; 18:14–22; Jer 28. Petrus använder orden profet och lärare synonymt. Att profetera har visserligen en aspekt av att förutsäga framtida händelser, men huvudbetydelsen i biblisk bemärkelse är att säga sig tala inspirerat av Gud och att vara en lärare.] Men det fanns också falska profeter bland folket [under profeternas tid, se 1 Pet 1:19–21], liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare. De kommer att i hemlighet föra in (introducera) irrläror. De kommer att förneka den Herre som har friköpt dem och dra plötsligt fördärv över sig.
Om de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus den Smorde (Messias, Kristus) och kommit undan världens smitta men sedan återigen låter sig snärjas och besegras av den, då blir slutet värre för dem än början.

1 Johannesbrevet (1)

Barn [andliga små barn under uppfostran – gr. paidion]!
Nu är det den sista tiden (timmen).
Ni har hört
att Antikrist ska komma [Paulus undervisar t.ex. om Laglöshetens människa, se 2 Thess 2:3–11],
    redan nu har många antikrister uppstått (dykt upp, visat sig). Genom detta vet vi (har vi en personlig erfarenhet, bevisar det) att det är den sista tiden. [Uttrycket "den sista tiden" används i NT för hela perioden från Jesu död och uppståndelse fram till hans återkomst, se Petrus tal i Apg 2:16–39 och Heb 1:2. Med ordvalet indikerar Johannes att budskapet är brådskande, utan att för den skull hävda att slutet är nära förestående.
    Ordet "Antikrist" betyder "motståndare till Kristus (den Smorde)", men också "ersättare för Kristus" och beskriver någon som kopierar och härmar Kristus. Alla läror som går emot vem Jesus är och vad han har sagt är "anti" Kristus. Följaktligen kallas de som förespråkar och lär ut dessa falska läror för antikrister och är fiender till Kristus (den Smorde). Uttrycket antikrist/antikrister används totalt fem gånger i NT. Fyra gånger i detta brev och en gång i 2 Joh 1:7. Andra titlar för Antikrist är "Laglöshetens människa", se 2 Thess 2:3, och "Förödelsens styggelse", se Matt 24:15. Även vilddjuret i Upp 13:1, 11 förknippas med Antikrist.]

2 Johannesbrevet (1)

Jag [Johannes] har mycket att säga er, men jag vill inte göra det med papper och bläck. Jag hoppas i stället kunna komma till er och tala med er ansikte mot ansikte, så att vår glädje blir fullkomlig.

3 Johannesbrevet (38)

Därför är vi skyldiga (det vår plikt) att stödja sådana, så att vi arbetar tillsammans för sanningen.

Uppenbarelseboken ()

[Uppenbarelseboken inleds med ett förord som beskriver hur boken kom till. Vers 1–2 formar ett kiastiskt mönster som ramas in av fraserna "den Smordes uppenbarelse" och "den Smordes vittnesbörd". I andra nivån nämns Gud och Guds ord. I den tredje nivån omtalas Johannes, som kallar sig själv tjänare. Centralt nämns budbäraren, ängeln, som är sänd att förmedla budskapet om vad som ska ske snart/snabbt.] Detta är Jesu den Smordes (Messias, Kristi) uppenbarelse (avslöjande, gr apokalypsis)
    [kan översättas med uppenbarelsen "om" eller "från" Jesus],
som Gud gav honom [Jesus]
för att visa sina tjänare [bl.a. Johannes] vad som snart (snabbt) måste ske. [Ordet för "snart", gr tachei, betyder troligtvis att när väl dessa händelser börjar ske, kommer de att ske snabbt. Det stämmer väl med Jesu ord i Matt 24:22 om att tiden ska "förkortas".] Han sände ut sin budbärare (ängel)
och gjorde det känt för sin tjänare Johannes,
Jag, Johannes, er broder – som är delaktig med er i lidandet, riket och uthålligheten – i Jesus. [Både lidandet, på grund av tron, och delaktigheten i härligheten i riket var en verklighet, och balanseras av ståndaktighet.] Jag var på ön Patmos på grund av Guds ord och vittnesbörden om Jesus. [Mitt i Egeiska havet ligger Patmos som användes som en romersk straffkoloni. Johannes hade förvisats dit från Efesos. Formuleringen "på grund av Guds ord" indikerar att anledningen var att han hade vittnat om Jesus och vägrat tillbe kejsaren. Just under kejsar Domitianus styre, 81-96 e.Kr., fanns en stark kejsarkult i staden.]
Jag kom i Anden på (i) Herrens dag (den majestätiska dagen). [Detta är enda gången uttrycket "Herrens dag" används i NT. Ordet "Herrens" är grekiska kyriake som är adjektivformen av kyrios – det vanliga ordet för "Herre" i NT. Just denna beskrivande adjektivform används bara här och om "Herrens måltid", se 1 Kor 11:20. Eftersom vi inte har något adjektiv för substantivet "Herren" på svenska eller engelska används genitivformen "Herrens". En ordagrann översättning skulle egentligen vara "den herrliga dagen", eller den stora majestätiska, konungsliga dagen. Det kan vara så att Johannes förflyttas fram i tiden och får se "Herrens dag", se Joel 2:11. En annan tolkning är att det syftar på söndagen, den första dagen i veckan se Apg 20:7; 1 Kor 16:2.] Då hörde jag bakom mig en stark röst likt en basun (militärtrumpet),
och den levande. Jag var död, men se, jag lever i evigheters evighet och har dödens och dödsrikets (Hades) nycklar.
Skriv nu ner
vad du har sett,
och vad som är,
och vad som ska ske efter detta. [Denna vers ger enligt många en nyckel för att tolka Uppenbarelseboken. Vad Johannes "har sett" är visionen i kapitel 1. "Vad som är" reflekteras i de sju breven till församlingarna i kapitel 2-3. Och "det som ska komma" beskrivs i kapitel 4-21.]
[Betyder: myrra, användes som parfym och vid offer och förknippas ofta med begravning och lidande. I dag: Izmir, sju mil norr om Efesos. Det kortaste brevet av de sju. Smyrna ansågs vara en av antikens vackraste städer och kallades Asiens krona och prydnad och med lika stor befolkningsmängd som Efesos, omkring 200 000. I Smyrna uppfördes det första templet till Dea Roma, 196 f.Kr. Stadens nära koppling till Rom, där man tillbad kejsaren och en stor fientlig judisk befolkning fanns, gjorde att många kristna fick lida för sin tro när församlingen förföljdes av de romerska härskarna. Det var här som Polykarpus, född 69 e.Kr. och pastor i Smyrna, led martyrdöden omkring 150 e.Kr. Församlingen grundades antagligen av Paulus under hans tredje missionsresa någon gång 53-56 e.Kr.] Skriv följande till församlingen Smyrnas budbärare (ängel):

Inledning

"Så säger den förste och den siste,
    han som var [ordagrant blev] död men lever (som uppstod igen): [Jesus som själv vet vad lidande är kommer nu med en speciell uppmuntran till dem som får lida för sin tro.]
[ingen]

Uppmaning

Var inte rädd för det du kommer att få lida. Se, djävulen kommer snart att kasta några av er i fängelse för att ni ska sättas på prov, och ni ska lida i tio dagar. Var trogen intill döden [även om ni måste dö martyrdöden för er tro], och jag ska ge dig livets segerkrans. [Bilden av en segerkrans är hämtad från de grekiska spelen, där den som segrade belönades med en lagerkrans, se 1 Kor 9:24–25.]
Vakna upp (och var alert) och stärk det som återstår och som var nära att dö. För jag har inte funnit att några av dina gärningar möter kraven (är fulländade, når upp till den standard som krävs) inför min Gud. [Det är inte mer gärningar som krävs, däremot saknas den rätta källan och motivet i de gärningar som de gjorde, se 1 Kor 3:12–15.]
[En ny sektion börjar i kapitel 4 som handlar om "vad som måste ske efter detta", se Upp 4:1. Kapitel 2 och 3 har handlat om församlingen, men från och med nu nämns inte ordet församling (de utkallade – gr. ekklesia) förrän i Upp 22:16, då Jesus kommer tillbaka för att regera i tusenårsriket, se 1 Thess 4:17. En del tolkar att uppryckandet sker här, andra att synen handlar om vad som hände när Jesus steg upp till himlen sedan han uppstått.
    Perspektivet ändras nu från jorden till himlen. Kapitel 4-19 beskriver i huvudsak Guds dom över världen innan Jesus regerar i tusenårsriket. Domen beskrivs genom:
    - Sju sigill som öppnas – kap 6-8. - Sju basuner som ljuder – kap 8-11. - Sju skålar med plågor som töms över jorden – kap 16.
Talet sju delas ofta upp i två grupper med först fyra och sedan tre domar som hör ihop.]
Efter [allt] detta såg jag – och se [de dubbla verben "såg" och uppmaningen "se, lägg märke till; observera" ger uttryck för en kontrast, en ny dimension och panoramavy i synen, se även Upp 7:9] – där fanns en dörr som stod öppen i himlen. Samma röst som jag först hade hört tala till mig som en basun (militärtrumpet, med en tydlig signal) sade: "Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske efter detta." [Den uppståndne Jesus fortsätter att tala till Johannes, se Upp 1:10, 17–18.]
Genast var jag i Anden. [Johannes var redan i Anden, se Upp 1:10. Nu ser han en ny syn eller dimension, Paulus hade varit med om något liknande, se 2 Kor 12:3–4.] Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. [Det första Johannes ser är Guds tron, det är det centrala och mest iögonfallande. Beskrivningen liknar även andra syner från himlen, se Jes 6:1–8; Hes 1. En tron har att göra med makt. I en ateistisk och materiell världsbild finns det ingen tron i himlen. Det finns ingen högre auktoritet som människan behöver stå till svars inför. Inom humanismen finns det dock en tron, men där sitter inte Gud utan människan själv.]
Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod. [Joel 2:31]
[Efter en parallellhandling i kapitel 7 återgår nu berättelsen till de sju sigillen. Det sjunde och sista sigillet ska nu öppnas. Det är först när det sista sigillet bryts som bokrullen kan öppnas.] När Lammet [den uppståndne Jesus] bröt det sjunde [sista] sigillet, blev det tyst [stilla, alla bävade] i himlen i omkring en halvtimme. [Tystnaden markerar att något stort är på väg att hända. Det står i kontrast till den höga volym som beskrivits i föregående kapitel, se Upp 7:10–12. Hela himlen med alla änglar inväntar nu Guds dom över synden och ondskan. Sången som pågått kring tronen dag och natt, se Upp 4:8, stillas för en stund och det verkar som om alla håller andan inför vad som ska ske. Ingen specifik dom nämns när det sjunde sigillet öppnas, i stället fortsätter berättelsen med de sju basunerna på en gång. Det är troligt att det sjunde sigillet består av och också innehåller de sju basunerna.]
Ängeln tog rökelsekaret, fyllde det med elden från altaret och kastade ner det på jorden, och det blev åska, dån och blixtar och jorden skakade.
Den första ängeln [av de sju] blåste i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och kastades ner på jorden.
En tredjedel av jorden brann upp,
en tredjedel av träden (fruktträden) brann upp,
och allt grönt gräs brann upp. [Hagel och eld motsvarar den sjunde plågan mot Egypten, se 2 Mos 9:13–35. Profeten Joel talar om "blod och eld" i de sista dagarna, se Joel 2:30–31. Den första domen påverkar vegetationen och rubbar balansen i naturen, vilket i sin tur påverkar livsmedelsförsörjningen.]
Den andra ängeln blåste i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg kastades i havet. [Det är något som liknar ett berg, kanske refererar det till ett vulkanutbrott eller en meteor som i sitt släptåg har giftiga gaser. Andra förslag är att det är ett symboliskt uttryck för miljöförstöringen i havet eller en atombomb. Världshaven täcker två tredjedelar av jordens yta. Babylon liknas vid ett berg, se Upp 18:21; Jer 51:25.]
En tredjedel av havet förvandlades till blod,

Stjärnans namn är Malört (gr. apsinthos). [Malört är en växt med en grönaktig bitter olja. Den är ofta en symbol på sorg, se Ords 5:5; Jer 9:15.] En tredjedel av vattnen förvandlades till malört,
    och många människor dog av vattnet som hade blivit bittert. [På samma sätt som med den andra basunen finns det likheter med den första plågan i Egypten som förstörde dricksvattnet. Det finns även likheter med ökenvandringen där vattnet blev bittert i Mara, se 2 Mos 15:23–25.]
I samma stund blev det en stor jordbävning, och en tiondel av staden störtade samman. Vid jordbävningen dödades 7 000 människor. De som överlevde greps av skräck och gav ära åt himlens Gud.
Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes starka röster i himlen:
"Väldet (makten) över världen tillhör nu vår Herre
    och hans Smorde (Kristus, Messias).
    Han ska vara kung i evigheters evighet."
Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel, och det kom blixtar, dån, åska, jordbävning och stora hagel. [I vers 15–17 beskrivs vad som sker i himlen när den sjunde basunen ljuder. Vad som sker på jorden beskrivs när berättelsen återupptas i kapitel 16. Johannes hör en "stark röst från templet" säga vad som ska ske på jorden, se Upp 16:1. I kapitel 12-17 presenteras och beskrivs huvudaktörerna som finns med i den slutgiltiga upplösningen från ett annat perspektiv.]
[I Jobs bok beskrivs hur Satan, Åklagaren, träder fram tillsammans med Guds söner inför Gud i himlen, se Job 1:6–11; 2:1–6. Även i Sak 3:1–2 beskrivs hur han anklagar översteprästen Josua. Se även Luk 10:18; Jes 14:11–17; Ef 6:12.] Ett krig bröt ut i himlen. [Ärkeängeln] Mikael [som speciellt är satt att vaka över Israel, se Dan 12:1; Jud 1:9] och hans änglar stred mot draken, och draken och hans änglar stred mot dem.
Då hörde jag en stark röst i himlen som sade:
"Nu är det fullbordat:
    Frälsningen
    och kraften
    och vår Guds rike
    och auktoriteten hos hans Smorde (Messias, Kristus) har kommit.
    [Jesus har blivit smord som kung och fått all makt.]
För våra bröders åklagare,
    han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud,
    har kastats ner.
Den förste ängeln gick bort och tömde sin skål över jorden. Onda (otäcka) och smärtsamma bölder slog upp på de människor som hade vilddjurets märke och som tillbad dess bild. [Den första basunen påverkar också jorden, se Upp 8:7. Bölderna motsvarar den sjätte plågan mot Egypten, se 2 Mos 9:9–11.]
Den andre [ängeln] tömde sin skål över havet, och havet förvandlades till blod som från en död, och allt liv i havet dog. [Den andra basunen påverkade också haven, se Upp 8:8–9. Den andra och tredje skålen motsvarar den första plågan mot Egypten, se 2 Mos 9:9–11.]
Den tredje [ängeln] tömde sin skål över floderna och vattenkällorna, och de förvandlades till blod. [Den tredje basunen påverkade också sötvattnet, se Upp 8:10–11.]
Den femte [ängeln] tömde sin skål över vilddjurets tron, och dess rike lades i ­mörker. Människorna bet sig i tungan av smärtan (plågan, ångesten)
Den sjunde [ängeln] tömde sin skål över luften. En stark röst gick ut från tronen i templet: "Det har skett."
Det kom blixtar och dån och åska och en så stor jordbävning att något liknande aldrig har hänt så länge människan har funnits på jorden, så stor och väldig var jordbävningen.
Den stora staden [Babylon] rämnade i tre delar, och folkens städer störtade samman. [Tidigare har det också skett jordbävningar, en där en tiondel av Jerusalem kollapsade, se Upp 11:13.] Gud kom ihåg det stora Babylon och räckte det bägaren med sin stränga vredes vin.
Han ropade med stark röst:
"Störtat, störtat (fallet, krossat, helt förstört) är det stora Babylon!
    [En upprepning av kungörelsen som redan gjorts i Upp 14:8. Samma uttryck återfinns i Jes 21:9.]
Det har blivit en boning (hemvist) för onda andar,
    ett tillhåll för alla orena andar,
    ett tillhåll för alla orena fåglar,
    och ett tillhåll för alla orena och avskyvärda vilda djur.[Jesus använder även bilden på fåglar i sina liknelser, som representanter för Satan och den onda andevärlden, se Matt 13:4, 19, 32.]
Sedan sade han till mig:
Det har skett (det är fullbordat).
Jag är Alfa (Α – den första grekiska bokstaven)
    och Omega (Ω – den sista grekiska bokstaven),
före allting (begynnelsen, ursprunget)
    och slutet av allt (änden).
[I inledningen används samma titel för Gud, se Upp 1:8.]Åt den som törstar [längtar efter och vill tillhöra Gud]
    ska jag fritt ge ur källan med livets vatten. [Jes 55:1; Joh 7:37]
Han sade till mig: "Dessa ord är trovärdiga och sanna. Herren, profeternas andars Gud [1 Kor 14:32], har sänt ut sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart (snabbt) måste ske." [Upp 1:1]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.