0846 – αὐτός (autos)

honom, dem, henne, den, det


Typ:
Grekiska: αὐτός
Med latinska bokstäver:     autos
Fonetiskt: ow·tos
Ursprung: Från the particle au [perhaps akin to basen av G0109 through the idea of a baffling wind] (backward)
Användning: 5711 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

him (1947), "them" (1148), "her" (195), "it" (152), not translated 36), translated miscellaneously (1676)

Engelsk beskrivning

  1. Himself, herself, themselves, itself.
  2. He, she, it.
  3. The same.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (5711 st i TR)


[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.] Abraham födde Isak,
    Isak födde Jakob,
    Jakob födde Juda och hans bröder,
    
Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34], vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15–16].
Så här gick det till när Jesus den Smorde (Messias, Kristus) föddes: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån) den helige Ande.
Eftersom Josef, hennes blivande man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (inte låta henne bli offentligt förödmjukad och bli till allmänt åtlöje), beslöt han sig för att i hemlighet (i stillhet) skilja sig från henne. [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.]
Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt detta visade sig plötsligt en ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (skapats, frambringats, alstrats) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande.
Hon ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, hela, befria) sitt folk från deras synder." [Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahve) och Hosea, som betyder "en som frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning" eller "JHVH räddar".]

"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14] Vilket översatt [utifrån hebreiskans Immanuel] blir: "Gud med oss" (Gud är förenad och bor med oss).
Josef vaknade upp ur sin sömn och gjorde som Herrens budbärare (ängel) hade befallt honom. Han tog sin hustru till sig,
men rörde henne inte (de hade inte äktenskapligt samliv), förrän hon hade fött en son. Han gav honom namnet Jesus.
De sade: "Var är den judiska kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom." [Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem. Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22–38. Enligt 3 Mos 12:2–4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]
När kung Herodes hörde detta blev han upprörd (oroad, förskräckt) och hela Jerusalem med honom.
När han samlat alla översteprästerna och de skriftlärda bland folket, frågade han dem var den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) skulle födas.
De svarade: "I Betlehem i Judéen, för så här skrev profeten [Mik 5:2]:
Herodes kallade sedan i hemlighet till sig de vise männen för att ta reda på exakt hur länge stjärnan hade visat sig.
Han skickade dem till Betlehem och sade: "Gå och sök noga efter barnet och när ni har hittat honom, låt mig få veta det så jag också kan komma och tillbe (hylla) honom."
Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.
När de [vise männen] kom in i huset såg (fann) de barnet (ett barn i koltåldern – gr. paidion) [antagligen omkring ett år, alltså inte längre ett spädbarn – gr. brephos, se Luk 2:12] med Maria [Mirjam], hans mor, och de bugade sig (föll ner på knä i ödmjukhet) och tillbad (hyllade) honom. När de öppnat sina skattkistor bar de fram (offrade de) gåvor till honom [Jes 60:6]:
guld [2 Mos 25:17; 1 Kung 10:18 – talar profetiskt om Jesu kunglighet] och
rökelse [står för väldoft i ett offer – talar profetiskt om Jesu syndfria liv] och
myrra [användes vid balsamering – talar profetiskt om hans död].
Efter att ha blivit gudomligt instruerade i en dröm att inte gå tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. [Verbformen antyder att de vise männen hade sökt Guds ledning och att de fick svar i en dröm.]
Nu när de [vise männen] hade gått, visade sig en Herrens ängel för Josef i en dröm och sade: "Stå upp, ta barnet och hans mor under ditt beskydd och fly till Egypten. Stanna där tills jag säger till, eftersom Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det."
Så Josef steg upp och tog barnet och hans mor medan det fortfarande var natt och begav sig till Egypten.
När Herodes förstod att han blivit missledd av de vise männen blev han ursinnig (tappade helt fattningen av raseri). Han beordrade (sände ut) att man skulle döda alla pojkar som var två år eller yngre i Betlehem och alla dess närliggande områden, detta enligt (den exakta uppgift om) tiden som han fick fram genom att noggrant fråga de vise männen [Matt 2:7].
"Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till." [I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sade han: 'Det är bättre att vara Herodes gris än hans son'."
    Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiska historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden Purim.]
och sade: "Stå upp, ta barnet och hans mor och gå [tillbaka] till Israels land, för de som har varit ute efter barnets liv är nu döda."
Så han stod upp och tog barnet och hans mor och återvände till Israels land. [Herodes den store dog i Jeriko våren 4 f.Kr. Han blev 69 år gammal. Möjligen finns hans grav vid ett monument som hittades 2007 vid hans palats Herodium strax utanför Betlehem. Vid den här tiden var det många revolter och oroligheter i landet.]
När han hörde att Archelaos regerade över Judéen efter sin far Herodes var han rädd att återvända dit [till Betlehem, strax utanför Jerusalem eller någon annan stad i Judéen]. Efter att ha blivit varnad i en dröm, drog han sig undan till Galileen.
För han är den som omtalas genom profeten Jesaja som [som profeten Jesaja syftar på när han] säger:
En röst av en som ropar (manar) i öknen (vildmarken, ödemarken): "Bered Herrens väg,
    gör hans stigar raka [bana väg för Herren]." [Citat från Jes 40:3 ur den grekiska översättningen Septuaginta. Matteus ändrar citatet från "hans stigar" till "vår Guds stigar". En uppmaning att omvända sig och vandra på hans upptrampade och välkända vägar, se även Jes 35:8.]
Johannes bar kläder (en mantel) av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. [Han påminde om profeten Elia, se 2 Kung 1:8. Senare i Matteusevangeliet kopplas dessa två profeter tydligt samman, se Matt 11:14.] Hans mat var gräshoppor och vildhonung [vanlig föda i vildmarken, se 3 Mos 11:22].
Jerusalem och hela Judéen och distrikten kring Jordan kom ut till honom [i allt större antal].
De lät sig döpas av honom i floden Jordan medan de bekände (öppet erkände) sina synder [just innan dopet när de stod i vattnet]. [Det grekiska ordet för dop är baptizo som ordagrant betyder "att doppa ned i". Det är skillnad mellan Johannes omvändelsedop och troendedopet i Herren Jesu namn, se Apg 19:3. Johannes dop var förberedande och handlade om omvändelse från sin synd, inte nödvändigtvis i samband med att man bekände Jesus som Herre. Troendedopet får sin fullständiga betydelse först efter Jesu uppståndelse, se Matt 28:19. I dopet identifierar sig den troende med Jesu död, begravning och återuppståndelse, se Rom 6:4–8. Denna handling visar att man dör bort från sitt eget, begraver sin gamla syndiga natur och blir en ny skapelse i Jesus. Dopet föregås av personlig omvändelse och sinnesändring och åtföljs av löftet om Hjälparen, den helige Ande, som ger kraften att leva det nya livet, se Apg 2:38; Matt 3:11.]
[Det religiösa ledarskapet i Jerusalem hade tidigare skickat tjänare med frågor till Johannes, se Joh 1:19. Det verkar inte som om dessa svar räckte eftersom de nu själva kom ut i öknen för att betrakta vad som lockade så många dit. De tre största religiösa judiska grupperingarna var: Fariséer – följde stränga yttre regler i syfte att uppnå fromhet och jämställde rabbinernas tolkningar med Gamla testamentets skrifter. Farisé betyder "separerad". Saddukéer – trodde på de fem Moseböckerna, men inte på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se Apg 23:8. De var i majoritet i Sanhedrin och mer positiva till den romerska staten än Fariséerna. Namnet Sadduké härstammar troligtvis från en överstepräst som hette Zadok. Esséer – var en sträng sluten grupp som levde avskilda från samhället, ofta ensligt och öde. En av dessa platser var Qumran – där fyndet av Dödahavsrullarna 1947 även medförde ökad kunskap om denna gruppering. De omnämns inte i Nya testamentet, men enligt den judiske historieskrivaren Josefus fanns det totalt ca 4 000 anhängare i landet. Namnets ursprung är inte helt känt, men kan betyda "görare/skapare" av Torah eller härstamma från ett hebreiskt ord för "utanför".] Många fariséer och saddukéer kom till hans dop. När han såg på dem [och genomskådade deras falska motiv] sade han till dem:
"Ni giftormars barn! [Han förknippade dem med död, och med Satan själv som bedrog Eva genom en orm.] Vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?
Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler [som var en slavs uppgift]. Han ska döpa er i (med) den helige Ande och eld.
Han har sin kastskovel i handen för att rensa (rengöra) sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas."
Sedan kom Jesus från Galileen [ner] till Johannes [Döparen] för att bli döpt av honom i Jordan [floden].
Men Johannes försökte hindra honom, han protesterade och sade: "Det är jag som behöver bli döpt av dig, och du kommer till mig?"
Jesus svarade honom: "Låt det ske nu, för så ska vi uppfylla all rättfärdighet." Då lät Johannes det ske. [Dopet visar att Jesus är helgad, avskild till ett specifikt syfte, åt Gud. Genom dopet identifierar han sig med människans synd, fast han själv var syndfri. Detta offentliga dop bekräftar också Jesu officiella tjänst som startar nu.]
När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Plötsligt öppnade sig himlen och Johannes såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över Jesus.
Då kom frestaren [djävulen, han som förleder] fram och sade till honom: "Om du är Guds Son (eftersom du är det), befall då att de här stenarna blir bröd (mat)." [Inget direkt citat, men om stenar kan bli Abrahams barn eller ge israeliterna vatten i öknen, se Matt 3:9 och 2 Mos 17:1–7, då skulle de också kunna bli till bröd och mätta Jesu hunger.]
Sedan tog djävulen honom till den heliga staden [Jerusalem] och ställde honomden högsta platsen på templet [kan syfta på tempelbyggnaden eller hela tempelområdet],
och sade till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
    och de ska lyfta upp dig på sina händer
    så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns också hans beskydd för oss.]
Jesus upplyste (gr. phemi) honom: "Det står också (även) skrivet [5 Mos 6:16]:
Du ska inte pröva (fresta) Herren din Gud."
Igen tog djävulen honom till ett mycket högt berg och visade alla världens riken och deras prakt (ära, glans).
Han sade till Jesus: "Jag ger dig allt detta om du faller ner och tillber mig." [Jesus motsäger inte att djävulen skulle kunna ge honom alla riken. Djävulen kallas ju den här världens härskare och gud, se Joh 12:31; 2 Kor 4:4. I den tredje och sista frestelsen försöker djävulen inte dölja sina intentioner med bibelcitat; han vill ha Guds plats av tillbedjan.]
Då sade Jesus till honom: "Gå bort Satan, för det står skrivet [5 Mos 6:13]:
Du ska tillbe Herren din Gud, bara honom ska du tjäna."
Då lämnade djävulen honom och änglar kom och betjänade honom.
Det folk som sitter i mörker
    har sett ett stort ljus,
över dem som sitter i dödsskuggans land
    har ett ljus gått upp. [Matteus citerar fritt från Jesajas profetiska ord om Messias skrivna 700 f.Kr. Han ändrar citatet från "vandrar" till "sitter" som beskriver en än större uppgivenhet och apati än i Jesajas dagar.]
Medan han vandrade längs med Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som [senare också] kallas Petrus och hans bror Andreas, fiska med ett kastnät i sjön. [Denna typ av cirkulära kastnät, med en radie på omkring sex meter, kastades ut från stranden eller från en båt. När nätet sjunkit snörptes det ihop undertill och fångade fisken.]
Han sade till dem: "Följ mig [bli mina lärjungar] och jag ska göra er till människofiskare."
På en gång lämnade de sina nät (generellt ord för olika typer av nät) och följde honom. [Bröderna Simon Petrus och Andreas kände redan Jesus sedan deras gemensamma tid hos Johannes Döparen ett par månader tidigare, se Joh 1:35–42. Nu tar de ett steg till och lämnar sina arbeten för att följa Jesus på heltid.]
När han gick vidare därifrån såg han två andra bröder, Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes. [De var också fiskare.] De satt i båten tillsammans med sin far Sebedeus och gjorde i ordning (lagade) sina nät. Han kallade dem [på samma sätt som han gjort med Simon Petrus och Andreas].
På en gång lämnade de båten och sin far och följde honom. [I parallellstället från Luk 5:4–11 beskrivs mer i detalj hur de har fiskat hela natten utan att få något. Jesus säger till Petrus att lägga ut näten på nytt i djupt vatten och de får en enorm fångst. Denna händelse visar på Jesu omsorg om lärjungarnas familjer; de lider inte nöd och får tid på sig att anställa nya fiskare.]
Jesus gick omkring i (runt i) hela Galileen. [På en gång fick de fyra första lärjungarna följa med Jesus på den första av tre längre resor i Galileen som omnämns i Bibeln.] Han undervisade i synagogorna. Han predikade evangeliet (det glada budskapet) om riket och helade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar) bland folket. [Ordet evangelium betyder glädjebud och segerbudskap. Ordet användes i den romerska världen om det glada budskapet kurirerna från fronten kom och läste upp i Rom efter stora segrar.]
Ryktet om honom spred sig i hela [den romerska provinsen] Syrien [hedniskt område norr om Galileen]. Man förde till honom alla som led av olika slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och plågor (var drabbade av tortyrliknande smärtor), de under demoniskt inflytande (demoniserade), de som var fallandesjuka (ordagrant "blir sjuk under månens inflytande", grekiska ordet beskriver sjukdomar med periodiskt återkommande anfall och kramper) och de som var paralyserade (lama) och han helade dem. [Matteus är noga med att särskilja demoniskt inflytande från vanliga fysiska sjukdomar.]
Stora skaror följde honom. De kom från Galileen, Dekapolis [ordagrant "De tio städerna", ett område öster om Galileiska sjön, som från början bestod av tio städer], Jerusalem, Judéen och från den andra [östra] sidan av Jordan [Pereen].
[Detta är det första av Jesu fem tal i Matteusevangeliet.] När Jesus såg folkskaran gick han upp på berget. När han satte sig kom hans lärjungar (efterföljare, lärlingar) fram till honom.
[Jesus inleder med att tala om glädje. Alla saligprisningar är hämtade från olika delar i Psaltaren. I Matteus 23 finns en parallell med verop som riktas till det andliga ledarskapet som på varje punkt hade gjort det motsatta. Det grekiska ordet för salig, makarios, beskriver en inre glädje och tillfredsställelse som är oberoende av yttre omständigheter. Från början betydde ordet "rik", men kom sedan att beteckna lycka, glädje och välsignelse.] Då började han undervisa dem och sade:
"Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som är fattiga (de fattiga) i anden ["de andliga tiggarna"]
    – för dem tillhör himmelriket (ordagrant: för deras är himlarnas kungarike).
[Här och i vers 10 används presens – Guds rike tillhör just nu den som ödmjukar sig inför Gud och den som blir förföljd på grund av tron, se Ps 40:18. Det finns två ord för fattig i grekiskan: penes och ptochos. Penes beskriver en daglönare som var dag sliter för att försörja sin familj. Ptochos, som är det ord som används här, innebär att någon är totalt utblottad och saknar all förmåga att hjälpa sig själv. Det enda som återstår är att tigga. Jesus söker alltså "andliga tiggare" som i tro och ödmjukhet sträcker ut en hand för att ta emot Guds nåd – helt beroende av Guds kraft för en dag i taget!]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer [gråter över synd, orättfärdighet och hjärtats bedrövliga tillstånd]
    – för de ska bli tröstade (uppmuntrade, styrkta; få glädje). [Jes 25:8; 61:2–3; Ps 119:136; Upp 21:4]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de milda (tålmodiga, ödmjuka; de som kan förmedla Guds styrka och makt med mildhet)
    – för de ska ärva jorden (landet) [Israel, se Ps 37:11].
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet
    [längtar desperat efter att ha det rätt ställt med Gud]
    – för de ska bli [fullständigt] mättade. [Ps 42:2–3]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de barmhärtiga [de som agerar godhjärtat och medkännande]
    – för de ska möta barmhärtighet (visas nåd). [Ps 41:2]
[Jesus lovar dem som är barmhärtiga just det som de själva redan lever efter, nämligen barmhärtighet. Jesus lyfter fram samma princip fast med än mer skärpa i Matt 6:14–15. Se även 2 Mos 34:6; Mika 6:8.]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de renhjärtade
    – för de ska se (erfara; få uppleva) Gud. [Ps 24:4–5; 73:1]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som skapar frid (de fredsmäklande) [som på Guds villkor frimodigt sammanför till en helhet]
    – för de ska kallas Guds barn (söner). [Ps 34:15; 37:37; 133:1]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull (har lidit förföljelse på grund av rättfärdighet) [för att de har gjort det som är rätt i Guds ögon]
    – för dem tillhör himmelriket (ordagrant: för deras är himlarnas kungarike). [Ps 37:39–40]
Inte heller tänder de en lampa och sätter den under sädesmåttet [gr. modios – måttet som rymde knappt nio liter och som användes för att mäta upp torra varor], men på ljushållaren – och den lyser för alla dem i huset.
Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]:
Den som är arg på sin broder (är långsint och vägrar att förlåta),
    kan inte undgå sin dom.
    [Vissa manuskript har tillägget "utan orsak", se Ef 4:26.]
Den som säger till sin broder: 'Du är värdelös' (hånfullt skällsord för 'dum i huvudet'),
    kan inte undgå att ställas inför Stora rådet [Sanhedrin, judarnas högsta juridiska instans].
Den som säger: 'Du är en dåre',
    kan inte undgå [dödsdomen i] det brinnande Gehenna (helvetet). [Gehenna är ett grekiskt lånord från hebreiskan. Det är namnet på Jerusalems södra dalgång, Hinnomdalen. Det var här som barn offrades till avguden Molok, se 2 Krön 28:3; 33:6. Platsen är också en domens plats där dessa onda kungar ska dömas, se Jes 30:33. På 1200-talet uppkom en sägen att det var här stadens avfall eldades upp i en ständigt brinnande eld. Det kan inte uteslutas att stadens avfall kan ha tippats i denna och andra dalgångar. Det är dock troligare att Jesus i ett sammanhang som talar om mord, se vers 21, anspelar på barnoffren och den kommande slutgiltiga domen för de skyldiga till dessa avskyvärda handlingar, se Jer 7:32–33; 32:35.]
Skynda dig att komma överens med din motpart (den som anklagar dig) medan ni fortfarande är på väg [till domstolen]. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som överlämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse.
Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som medvetet ser på en kvinna med åtrå (begär, föder orena sexuella motiv), har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
Så därför: [Vad ska man göra om man blir frestad på det sexuella området?] Om ditt högra öga förleder dig, riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet).
Om din högra hand förleder dig, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet)." [Detta talesätt är inte bokstavligt utan en hyperbol, dvs. en överdrift. Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en man med en arm, kan ha orena sexuella tankar. Slutsatsen är att med alla medel motverka synden: utsätt dig inte för frestande situationer, kasta bort sådant som förleder till sexuell synd osv. Lösningen är inte att skuldbelägga kvinnan och tvinga bort henne från gudstjänstlokalen. Det är inte kvinnans skönhet, utan mannens brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger till mannen: "det är ditt öga", ta ansvar för det.]
"Det har sagts [ni har hört fariséernas utläggning av budet i 5 Mos 24:1]:
'Den som vill skilja sig från sin hustru måste ge henne ett skilsmässobrev.'
Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som skiljer sig från sin hustru – av något annat skäl än otrohet – orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig; då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Ämnet återkommer i Matteusevangeliet, se Matt 19:3–12.]
inte vid jorden, för den är hans fotpall; inte vid Jerusalem, för det är den stora Konungens stad.
Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Gör inte motstånd mot den som är ond. [Ta inte rätten i egna händer och hämnas.]
Om någon slår (daskar till) dig på den högra kinden,
    vänd också den andra mot honom.
[Det är omöjligt för en högerhänt person att slå någon på den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind. Denna tolkning styrks också av att det är ett mer ovanligt grekiskt ord som betyder att "daska till" någon som används här. Om någon provocerar med ett nedvärderande slag eller bitande sarkasm, ska den som fått slaget inte ge igen. För att förhindra en ond cirkel med hat som eskalerar ska inte ont lönas med ont, se Rom 12:17. Denna vers lär inte att en kristen i tysthet ska ta emot slag. När Jesus blev slagen i ansiktet av tempelvakten, ställde han en fråga som var en tillrättavisning, se Joh 18:23. I denna passage i Johannes används också ett annat grekiskt ord för att slå än här.]
Om någon vill stämma dig och ta din tunika (skjortliknande långt underklädesplagg),
    så låt honom också ta din mantel (ditt ytterplagg).
[Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men var tvungen att lämnas tillbaka före solnedgången, se 2 Mos 22:26–27. Att då inte bara ge manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenheten var tabu inom judendomen och skammen föll mindre på den som var naken än dem som såg den eller var orsak till den, se 1 Mos 9:20–27.]
Om någon tvingar dig att gå [med honom och bära hans bagage och utrustning] en romersk mil [1,5 km],
    så gå med honom två [3 km].
[Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km. Ett exempel är Simon från Kyrene som tvingades bära Jesu kors, se Matt 27:32.]
Då visar ni att ni är er himmelske Faders barn, för han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter regnet falla över både rättfärdiga och orättfärdiga.

Om ni älskar dem som älskar er, ska det ge er en belöning?
    Gör inte tullindrivarna (publikanerna) likadant?
[De judar som allierat sig med romarna för att driva in skatt och tull av sina landsmän var bland de mest föraktade. De utnyttjade också ofta sin position för egen vinning.]
Om ni bara hälsar på era bröder (med respekt och vördnad), vad är det som är speciellt med det?
    Gör inte hedningar likadant?
[Jesus fortsätter att undervisa folkskaran och lärjungarna, se Matt 5:1:] "Var på er vakt (tänk på detta)! När ni gör goda gärningar [praktiserar rättfärdighet som bl.a. innebär att ge, be och fasta], gör det inte för att bli sedda av människor. Om ni gör det [om det är ert motiv] har ni ingen lön [belöning att vänta] hos er Fader som är i himlarna." [Denna vers motsäger inte Matt 5:16, eftersom motivet där är att ge Gud äran.]
"Därför, när du ger en gåva (allmosa – gr.eleemosune; när du av medkänsla vill utöva välgörenhet) [mot de fattiga], ska du inte basunera ut det(just på det sätt) som de skenheliga (hycklarna) gör [dvs. de som låtsas och bara utför ett skådespel] i synagogorna och på gatorna för att bli uppmärksammade (lovordade, prisade) av människor. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
"När ni ber (vill be) [tillbe, umgås och samtala med Gud] ska ni inte vara som de skenheliga (hycklarna – dvs. de som låtsas och bara utför ett skådespel). För de älskar (har en stark vänskapskärlek till) att stå och be i synagogan och i gathörnen för att människorna ska se dem [och imponeras av deras fromhet]. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
Men när ni ber ska ni inte rabbla tomma (upprepa innehållslösa) ord som hedningarna gör, för de tror (tänker, anser, antar) att de på grund av sin mångordighet [sitt ordflöde och myckna prat] ska bli bönhörda.
Likna inte (ta inte efter; var inte som) dem, för er Fader vet (har sett) vad ni behöver innan ni frågar honom om det. [I vers 7 används det ovanliga grekiska ordet battologeo, där den sista delen av ordet utgörs av logos (ord, resonemang). Batto kan härledas till namnet Battus som skulle kunna syfta på kungen från Cyrene (som lär ha stammat) eller en författare som var känd för sina långa och uttråkande dikter. Betydelsen är dock hjärtlösa mekaniska böner som repeteras om och om igen.]
[Jesus utlägger vers 12 om förlåtelsens avgörande betydelse:]
För om ni skulle förlåta människorna deras överträdelser (felsteg, förbrytelser)
    ska också er himmelske Fader förlåta er,
men om ni inte skulle förlåta människorna,
    ska inte heller er Fader förlåta [er] era överträdelser (felsteg, förbrytelser). [I vers 14–15 används inte "skulder" som i vers 12, utan ett ord vars verbform har betydelsen: "att falla vid sidan om". Människors överträdelser (medvetna eller omedvetna) är felsteg som gör att de faller från att göra det som är rätt enligt Guds bud. Om vi ber Gud efterskänka oss våra stora skulder (vers 12), men samtidigt vägrar att släppa andras små felsteg och förbrytelser, hindrar vi Gud från att kunna lösa oss från våra skulder, se Matt 18:23–35; Mark 11:25.]
"Och när ni fastar [under tider då ni väljer att fasta], var [då] inte som hycklarna [de skenheliga som bara agerar som skådespelare]. För de ser dystra ut och vanställer sitt utseende för att visa människorna att de fastar. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.
Se (titta noggrant) på himlens fåglar! De sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, ändå föder er himmelske Fader dem ständigt. Är inte ni mycket mer värda än de? [Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.]
Vem av er kan genom att oroa (bekymra) sig lägga en enda aln till sin livslängd (längd)? [En aln (gr. pechys) användes främst för att mäta längd men även tid. Den romerska alnen motsvarade 45 cm och ungefär som en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Tidsmåttet var inte helt definierat, men det beskrev en kort tid. Det kunde syfta på det korta ögonblick det tog att ta ett steg och röra sig framåt en aln. I förhållande till år kunde en pechys motsvara en timme eller en dag. Slutsatsen är att oro inte kan förlänga livet ens ett enda steg på vår livsvandring: några sekunder, timmar eller dagar. Oro kan inte heller göra stor förändring som att öka vår längd med en halvmeter.
    Det finns även en koppling till nästa vers som Jesu åhörare kände till. Den som vevar upp garn som spunnits gör det mellan pekfingret och tummen och runt armbågen, vilket motsvarar en aln.]
Jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt (härlighet) var klädd som en av dem.
Nej, sök först (längta, fråga och sträva främst efter) Guds rike (kungarike) [hans styre] och hans rättfärdighet (rätt, rättvisa), så ska allt detta [andra – mat, dryck och kläder också, se vers 31] ytterligare ges (förökas; läggas till) åt er. [Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, inte mat och dryck, dvs. det består inte i det yttre, se Rom 14:17.]
Oroa er därför inte (gör er alltså inte bekymmer) för morgondagen, för morgondagen får själv bära sin oro (bekymra sig; kommer att ta hand om sig själv). Var dag har nog av sin egen plåga (ondska, elakhet, svårighet – gr. kakia; ordagrant: tillräcklig för dagen är dess ondska)."
"Ge inte det som är heligt [offerkött helgat och avskilt till Gud] åt vildhundarna. Kasta inte era pärlor till (framför) svinen. De [svinen] trampar ner pärlorna och [hundarna] vänder sig om och sliter sönder er." [Offerköttet i templet var helgat åt Gud och tillhörde honom. I Bibeln är hundar ofta en bild på hedningar. I detta sammanhang handlar "inte ge det som är heligt" om att inte döma och påpeka vad som är heligt för någon som inte förstår att uppskatta värdet av det.
    Till skillnad från offerköttet som var helgat åt Gud så syftar "era pärlor" på något mer personligt, troligtvis våra innersta drömmar och tankar. I Bibeln är svin ofta en bild på något som är orent. I Ords 11:22 liknas hånfulla, omdömeslösa personer vid svin. Slutsatsen är att vara varsam med vem man delar sitt hjärtas innersta tankar och drömmar.]
Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd,
eller ger honom en orm när han frågar efter en fisk?
Om nu ni som är onda (dåliga, korrupta; moraliskt fördärvade) [är fulla av själslig smärta och press – som följer på all möda] förstår (har förstått) att ge era barn goda (bra) [nyttiga och glädjefyllda gåvor], hur mycket mer ska då inte er Fader i himlarna ge det som är gott åt dem som [ständigt, gång på gång] ber (frågar) honom!
Därför [eftersom er Fader i himlarna är god och generös, se vers 11]:
Allt vad ni vill att människorna ska göra för er,
    det ska ni också göra för dem. För detta är [summan av] undervisningen [Moseböckerna – Torah] och profeterna. [Denna vers har kommit att kallas 'den gyllene regeln' och är en parafras av 3 Mos 19:18 som Jesus kallar det näst största budet, se Matt 22:39. De som lyssnade till Jesu Bergspredikan måste ha känt till den store rabbinen Hillel som en generation före Jesu tid sammanfattat Moseböckernas undervisning med orden: 'Gör inte mot din nästa vad du själv hatar. Detta är hela Torah – resten är kommentarer.' Till skillnad från Hillels, Isokrates (436-338 f.Kr.) och andra grekiska retorikers versioner av den gyllene regeln, innehåller Jesu uppmaning inte något förbud. Det är stor skillnad mellan att undvika att göra ont och att aktivt sätta sig in i en annan människas situation och göra gott! Den gyllene regeln tvingar oss att handla och ställa oss frågan: 'Hur skulle jag själv vilja bli bemött?']
Gå in genom den trånga porten (gr. pyle; större port till stad eller rike, se Luk 7:12; Matt 16:18).
För bred (vid; formbar, föränderlig) är den port och
    rymlig [som ett brett landområde utan fasta gränser]
    den väg som leder till fördärvet,
och många är de som går in genom den.
För trång är den port
    och smal (hoppressad) [av det tryck som självförsakelse innebär, se Apg 14:22]
    den väg som leder till livet [Guds rika och eviga liv],
och det är få som finner den (söker och upptäcker den)."[Det krävs ingen ansträngning för att leva på världens sätt, men fostran och träning för att gå på Guds väg, se 2 Mos 18:20; 5 Mos 30:16; Ords 22:6; Ps 1:1–2, 6; 2 Tim 3:10.]
På deras frukt ska ni klart och tydligt känna igen dem. Man plockar väl inte
    vindruvor från törnbuskar
eller
    fikon från vilda tistlar? [Ordet för törnbuskar (gr. akantha) kommer från ordet för extremer (gr. akmen) och beskriver något som dras till den yttersta punkten, som en spets eller tagg. Symboliskt kan det syfta på läror som ensidigt bara betonar en sanning. Tistlar är ett ogräs som bränner och sticker, och vars karaktär är att tränga undan andra plantor. Törne och tistel beskriver bildligt de falska profeternas tal och sätt.]
Alltså, ni ska klart och tydligt känna igen dem [de falska profeterna] på deras frukt.
Då ska jag öppet säga till dem:
'Jag har aldrig känt (hade ingen personlig relation med) er, gå bort från mig, ni som agerar laglöst [syndar – som avvisar och byter ut Guds lag mot sin egen].'[Det är möjligt att göra rätt saker och bygga en kristen verksamhet utan att känna Jesus. Relationen till Jesus, klippan, måste vara grunden i allt en kristen gör.]
Den (var och en) som därför hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en förståndig (klok, insiktsfull) man som byggde sitt hus på klippan. [Ords 9:1; 24:3]
Den (var och en) som hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord men inte gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en dåraktig (trögtänkt, likgiltig) man [utan grepp om verkligheten] som byggde sitt hus på sanden.

Slagregnet kom [ovanifrån]
och vattenfloden kom [underifrån med översvämning]
och vindarna blåste
    och slog mot huset [som blev ansatt från alla håll] – och det föll, och dess fall var stort [ljudligt, överraskande – det föll ihop med ett stort brak]." [Intill platsen för Bergspredikan ligger dalgången Wadi Amud. Den sträcker sig från den högt belägna staden Safed ner till Galileiska sjön, en nivåskillnad på över 1 000 meter. Största delen av året är flodbädden torrlagd men efter kraftiga skyfall fylls den med forsande vatten. Åhörarna kunde säkert föreställa sig de två husprojekten med ett hus högt upp på en klippavsats och det andra nere på sanden i flodbädden. De såg inom sig vinterstormarna med regn, den forsande vårfloden och vindarna som slet sönder huset på sanden och svepte bort det. Sanden symboliserar ofta det som är föränderligt, mänskliga åsikter och läror. Samma stormar – prövningar på alla livets områden – slår mot både den rättfärdige och den orättfärdige. Skillnaden är att den vise inte bara hör, utan också gör det Jesus lär, se också vers 21–23. Den som väljer att bygga sitt liv och sin tjänst på Jesus, har en stadig grund både i detta livet och i evigheten.]
När Jesus hade avslutat detta tal [hela Bergspredikan, Matt 5-7] häpnade folket över hans undervisning (de fick ett plötsligt uppvaknande, hela deras tidigare begreppsvärld utmanades),
för han undervisade som en som hade auktoritet och inte som deras skriftlärda [som mestadels citerade andra rabbiner].
När han kommit ner från berget följde stora folkskaror honom. [I följande sektion fram till Matt 9:35 presenterar Matteus nio berättelser som visar på Jesu kraft. De är ordnade i grupper om tre, och mellan dem passager som handlar om lärjungaskap.]
Plötsligt kom en spetälsk (ordet beskriver ett flertal olika hudsjukdomar) fram och föll ner (på sina knän med huvudet mot marken) i tillbedjan inför honom och sade: "Herre, om du vill (önskar, har en längtan), så kan du rena mig." [De som hade denna typ av sjukdom var utestängda från samhället och levde i kolonier utanför städerna. Judarna undvek kontakt eftersom man då blev oren, se 3 Mos 5:3. Det grekiska ordet "lepra" är en generell term för olika sorters hudsjukdomar som sprider sig. Det är en sorts mögel. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som även kallas lepra, eller Hansens sjukdom. Anledningen till att det ofta översätts till spetälska är att båda sjukdomarna påverkar huden. Eftersom sjukdomen var obotlig och smittsam betraktades den också som en symbol för synd, se t.ex. 4 Mos 12:10.]
Då räckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sade: "Det vill jag (det önskar jag av hela mitt hjärta). Bli fri (ren)." På en gång blev han fri (renad) från sin spetälska.
Jesus sade till honom: "Se till att du inte berättar detta för någon, men gå och visa upp dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit [för ditt helande, se 3 Mos 14:1–32], som ett vittnesbörd för dem." [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se Matt 9:30; 12:16; 16:20; 17:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra Jesus till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och tvingar honom att dra sig undan till öde platser, se Matt 12:15; 15:21.]
[I Lukas längre beskrivning av samma händelse, som använder 186 ord jämfört med Matteus 124 ord, framgår att officeren inte direkt talar med Jesus utan använder sig av budbärare, se Luk 7:1–10. Matteus förenklar på samma sätt som vi gör än i dag, då vi säger att en högt uppsatt person för samtal med någon, utan att nämna de sändebud och tolkar som är närvarande.] När Jesus var på väg in i Kapernaum, kom en romersk officer (centurion, ledare för åttio soldater) fram till honom och bad om hjälp:
Jesus sade till honom: "Jag kommer och helar honom."
Jesus sade till den romerska officeren: "Gå, det ska bli som du tror." I samma ögonblick blev hans tjänare helt frisk (fri, botad).
[Följande händelse utspelar sig en lördag, efter gudstjänsten i synagogan, se Mark 1:29. Jesus hade sin bas i Petrus hus i Kapernaum under sin verksamma tid i Galileen. I huset bodde även Petrus fru, hans svärmor, hans bror Andreas. Petrus hustru följde med på hans senare resor, se 1 Kor 9:5.] När Jesus kom in i Petrus hus, fick han se Petrus svärmor ligga till sängs med hög feber.
Då rörde han vid hennes hand och febern lämnade henne. Hon stod upp och började betjäna honom (tillaga och servera mat). [I Mark 1:31 står det att hon betjänade "dem". Hon fick ett övernaturligt snabbt tillfrisknande och började servera mat till alla där och speciellt den som helat henne, vilket Matteus fokuserar på här.]
När det hade blivit kväll förde man dit många som var under demoniskt inflytande (demoniserade, plågade och ansatta av demoner). Jesus drev ut andarna med ett ord (genom att tala till dem) och alla som var sjuka blev också helade. [Det grekiska ordet för "helade" är therapeuo, det beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande. Här blir människorna helade på en gång, medan vid andra tillfällen kan det ta en viss tid, se Mark 8:22–26.]
Detta skedde för att det som var sagt genom profeten Jesaja [Jes 53:4] skulle uppfyllas:
"Han tog på sig våra svagheter (sjukdomar, begränsningar)
    och våra sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) bar han."
Jesus såg att en stor skara människor hade samlats omkring honom och han gav order om att fara över till andra sidan [av sjön].
En [ensam] skriftlärd kom fram och sade till honom [medan de var på väg att ge sig av]: "Mästare (lärare), jag vill följa dig, vart du än går."
Då svarade Jesus honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." [Jesus hade ett hem i Kapernaum, även om det inte var hans eget. På ett djupare plan handlar det om att vårt egentliga medborgarskap inte är här på jorden utan i himlen, se Fil 3:20.]
En annan av hans lärjungar sade till honom: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." [Det är inte förrän i Matt 10:2–4 som de tolv lärjungarna utses, så detta är antagligen inte någon av dem, utan någon som visade visst intresse i att följa Jesus.]
Då svarade Jesus honom: "Följ mig och låt de döda [de som fortfarande lever, men är andligt döda i sin synd] begrava de döda [de som har dött fysiskt och är på väg att begravas]." [Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Det är ytterst osannolikt att den här mannen skulle lämna familjen de få timmarna innan hans far var begravd eller ens samma vecka för att lyssna på Jesus, se vers 18. Händelsen inträffar i stället någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus.
    Genom att upprepa samma ord, "död", en s.k. antanaclasis, så betonar Jesus att den som är andligt död är lika död som den som är fysiskt död. Utan frälsning är det ofrånkomligt att den andliga döden följs av fysisk död, medan den som är levande i sin ande har ett liv även efter den fysiska döden.]
[De tre miraklerna i 8:23-9:8 visar på Jesu kraft över stormar, demoner och sjukdom.] Jesus steg i båten (en större båt) och hans lärjungar följde honom.
Plötsligt uppstod en våldsam storm (ordagrant "jordbävning", betonar att det var en okontrollerbar kraft) på sjön, så att vågorna slog över båten. Trots detta sov Jesus.
De gick fram till honom och sade: "Rädda oss nu på en gång, vi går under."
Han sade till dem: "Varför är ni rädda? Vilken liten (kortvarig) tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev helt (fullständigt) lugnt.
Männen [lärjungarna i båten, och andra människor i andra båtar, se Mark 4:36] sade förundrat: "Vem är han (varifrån kommer han, vad är det för människa)? Till och med vindarna och sjön lyder honom!" [Galileiska sjön är omgiven av berg och ligger tvåhundra meter under havsytan. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog tre meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias.]
När Jesus kom över till gadarenernas område på andra sidan sjön, kom två demoniserade män ut från gravarna och konfronterade honom. De var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram på den vägen.
En bra bit därifrån gick en stor svinhjord och betade. [Svinet var ett orent djur för judarna, så det är troligt att människorna som bodde här inte var judar.]
De onda andarna bad honom: "Om du driver ut oss (vilket vi vet att du kommer att göra), skicka då in oss i svinhjorden."
Han sade till dem: "Far i väg!" Då kom de onda andarna ut och for in i svinen. På en gång rusade hela hjorden utför branten och ner i sjön där de dog i vattnet.
Då gick hela staden ut för att möta Jesus, och så fort de fick se honom bad de honom att han skulle lämna deras område. [Markus beskriver händelsen med fler detaljer, se Mark 5:1–20. Där antyds även orsaken till varför man ville att Jesus lämnade dem, se Mark 5:16. Värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att plågade människor blivit helade. Huvudpoängen är att Jesus har auktoritet över hela andevärlden, över Satan, över demoner, och alla och allt som de kontrollerar. Att han drev ut de här demonerna visar den auktoriteten, och var en föraning om den slutgiltiga domen av dessa onda andar.]
Just då förde de [fyra män] en lam man på en bår (bädd) till honom [och firade ner honom i huset, se Mark 2:3–4; Luk 5:17–19]. När Jesus såg deras [den sjuke mannens och hans fyra vänners] tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod (var glad och frimodig), mitt barn! Dina synder är förlåtna."
Jesus såg (visste) vad de tänkte och sade: "Varför bär ni onda tankar i era hjärtan?
Mannen steg upp och gick hem.
[Matteus, evangeliets författare, beskriver nu sitt eget personliga möte med Jesus.] Jesus gick vidare [från huset i Kapernaum efter helandet av den lame mannen], och fick se en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: "Följ mig", och Matteus steg upp och följde honom. [Matteus är ursprungligen ett hebreiskt namn, "Matityahu", som betyder "Guds gåva". Han kallas också Levi som troligen är hans familjenamn, se Mark 2:14; Luk 5:27. Tullstationen låg vid utkanten av staden, antingen vid handelsvägen "Via Maris" som gick från Damaskus till Medelhavet, eller vid Galileiska sjön där skepp som skulle förtullas anlände från territorier utanför Herodes Antipas styre.
    I sin glädje över frälsningen anordnade han en stor fest i sitt hem, se Luk 5:29. När Matteus själv beskriver detta tar han inte med de storslagna detaljerna utan bara att Jesus var på middag i hans hus.]
När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare (publikaner) och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar.
När fariséerna fick se det frågade de hans lärjungar: "Varför äter er mästare med tullindrivare och syndare?"
När Jesus hörde det sade han: "Det är inte de friska (starka) som behöver läkare utan de sjuka (svaga).
Sedan kom Johannes [Döparens] lärjungar fram till honom och frågade: "Vi och fariséerna fastar ofta [rättrogna judar fastade regelbundet på måndagar och torsdagar], men dina lärjungar fastar inte?" [Kanske råkade Matteus fest infalla på en sådan fastedag.]
Jesus svarade dem: "Inte kan väl brudgummens vänner (söner) sörja så länge brudgummen är hos dem? Men det ska komma en tid (dagar) när brudgummen tas ifrån dem, och då ska de fasta. [Brudgummen var en vanlig judisk metafor för Gud. Jesus identifierar sig själv som brudgummen som är med dem, precis vad namnet Emanuel betyder, se Matt 1:23.]
Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel (klädesplagg). I så fall skulle den påsatta lappen riva bort ännu mer från manteln och revan bli värre.
[Nu följer en serie med tre händelser där Jesus helar människor. Jesu makt blir ofta tydligt manifesterad mitt i vardagen i mötet med människor.] Medan Jesus talade till dem, kom en föreståndare [Jairus, som var föreståndare för synagogan i Kapernaum, se Luk 8:41] och föll ner för honom och sade: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen."
Jesus steg upp och gick med honom och hans lärjungar följde också med.
Plötsligt kom en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon närmade sig honom bakifrån [i den täta folkhopen kring Jesus] och rörde vid tofsen [hebr. tsitsit] på hans mantel,
för hon sade gång på gång till sig själv, om jag bara får röra vid hans mantel så blir jag helad (frälst, fri). [Både den döda flickan och kvinnan var ceremoniellt orena enligt de judiska lagarna. För kvinnan var detta ett nog så stort problem som sjukdomen i sig, eftersom allt hon rörde vid blev orent, se 3 Mos 15:19–33. Hon blev exkluderad från samhället och det är inte otroligt att hennes man också skilt sig från henne på grund av hennes sjukdom.
    Som alla judar bar Jesus tofsar i de fyra hörnen på sin yttermantel. Tofsarna, hebreiska tsitsit, var alltid synliga för att påminna om de 613 buden i Torah, se 4 Mos 15:38–39. Som många andra föreskrifter hade tofsarna ibland bara blivit en religiös statussymbol, vilket Jesus fördömde, se Matt 23:5.
    Orsaken till att kvinnan ville röra vid tofsen kan vara bibelordet i Mal 4:2 där det står att "rättfärdighetens sol", som syftar på den kommande Messias, "ska gå upp med läkedom under sina vingar". Ordet som ofta översätts "vinge" är samma ord som används för "hörn" i 4 Mos 15:38 där budet om att bära fyra tofsar på "hörnen" av sin klädnad instiftas. Hörntofsen är också en symbol på Jesu makt och auktoritet. När David skar av hörntofsen på Sauls mantel hade han tagit kungens auktoritet, se 1 Sam 24:1–7. Ett annat exempel är Rut som bad Boas breda ut sin manteltofs över henne, se Rut 3:9. När kvinnan med blödningar rörde vid Jesu manteltofs rörde hon vid Jesu makt och auktoritet. Normalt sett skulle den som kvinnan rörde vid bli oren; i stället är det kvinnan som blir helad och ren.]
Jesus vände sig om och när han fick syn på henne sade han: "Var vid gott mod (var glad och frimodig) min dotter. Din tro har gjort dig frisk." På en gång var kvinnan frisk (frälst, räddad, befriad, trygg, bevarad). [Frasen "var vid gott mod" säger Jesus även till den lame mannen, se Matt 9:2. Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon "dotter". De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer detaljerat i Mark 5:33.]
då sade han: "Gå härifrån! Flickan [som var tolv år, se Mark 5:42] är inte död, hon sover." Då hånskrattade de åt honom.
Men när folket hade visats ut (ordagrant "kastats ut"), gick han in och tog flickans hand [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren], och hon steg upp.
När Jesus fortsatte därifrån [från synagogföreståndaren Jairus hus] följde två blinda efter och ropade: "Förbarma dig över oss, Davids son."
När han kom till huset [Petrus hus i Kapernaum där han bodde] kom de blinda männen fram till honom. Jesus frågade dem: "Tror ni att jag kan göra detta?" De svarade: "Ja, Herre."
Då rörde han vid deras ögon och sade: "Som gensvar på er tro (förtröstan) ska det ske."
Deras ögon öppnades. Jesus sade strängt till dem: "Se till att ingen får veta detta."
Men de [trotsade hans bud och] gick ut och spred ryktet om honom i hela det området. [Varken detta helande eller uppväckandet av Jairus dotter skedde öppet bland folket utan i avskildhet, se Matt 9:23–25. Det verkar som om Jesus inte ville sprida ryktet om helandena som bekräftade att han var "Davids son", den Messias som skulle komma. Jesus visste att de med våld ville göra honom till kung, se Joh 6:15.]
Just som de var på väg ut fördes en man som var demoniserad och stum till honom.
Jesus gick omkring i alla städer och byar. [Det grekiska ordet för stad är polis, och beskriver en stad med mur, till skillnad från byarna runtomkring utan någon befästning. Jesus gick inte bara till de stora städerna utan också till de mindre platserna i Galileen.] Han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar).
När han såg folkskarorna, fick han en innerlig medkänsla med dem, eftersom de var rivna (ofredade, ansatta) [av dem som skulle leda dem] och hjälplösa (slagna till marken; skingrade), som får utan herde.
[när han ser misären hos folkskarorna] säger han till sina lärjungar: "Ja, skörden är stor (riklig), men arbetarna är få.
Bönfall därför skördens Herre att han ska sända (skulle driva) ut arbetare till sin skörd." [Det grekiska verbet deomai innebär att vädjande be (för ett stort personligt behov) och detta är enda gången Matteus har med detta starka uttryck för bön, se även Luk 5:12; Apg 4:31; 8:24. Verbet deo betyder "att binda/klistra ihop". Här finns en antydan om att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. Samtidigt med uppdraget ger Jesus också kraft och auktoritet att bärga in skörden, se nästa vers Matt 10:1. Det grekiska ordet för att sända ut, exballo, betyder ordagrant "att driva/kasta ut". Även de som redan är kallade behöver förnyad glöd och iver att gå ut på fälten.]
[Fram till nu hade lärjungarna mest följt med Jesus, lyssnat till honom och sett honom hela människor. Nu kallas tolv av dem att inte bara vara lärjungar och efterföljare utan apostlar som betyder budbärare, representanter eller ambassadörer.] Och han kallade till sig sina tolv lärjungar [efter en natt i bön, se Luk 6:12] och gav dem makt (auktoritet) över orena andar, så att de [därför både] kunde driva (kasta) ut dem och bota (hela, behandla – gr. therapeuo) varje [kronisk obotlig] sjukdom och varje svaghet (skröplighet) [i form av krämpor och besvär].
Detta är namnen på de tolv apostlarna:
först Simon, som kallas Petrus,
    och Andreas, hans bror,
[sedan] Jakob, Sebedeus son,
    och Johannes, hans broder,
Simon "den hängivne" (fanatikern, ivraren, nationalisten, seloten) [ordagrant "Simon kananaios", den arameiska motsvarigheten till den grekiska termen seloten, båda orden betyder "den hängivne, ivrige, fanatiske", kan även antyda att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket innan han blev en Jesu lärjunge]
    och Judas Iskariot, han som skulle utlämna (förråda) honom. [Matteus nämner apostlarna parvis, vilket överensstämmer med att de sändes ut "två och två", se Mark 6:7. Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Mark 3:16–19; Luk 6:13–16; Apg 1:13.]
[Den följande undervisningen som Jesus ger sina lärjungar, vers 5–42, är det andra av de fem tal som Matteus återger.] Jesus sände ut (gr. apostello) dessa tolv och befallde dem:
"Gå inte in på hedningarnas vägar [område] eller in i någon samarisk stad.
Ta inte med en lädersäck [med proviant och packning] för resan, inte två livklädnader, inte [ett extra par] sandaler eller stav. För arbetaren är värd sin mat [försörjning].
När ni kommer in i en stad eller by, sök noga efter vem som är värdig (lämplig, passande), och stanna där [i det huset] tills ni går vidare.
När ni kommer in i ett hus, så hälsa det. [Fridshälsningen var antagligen: "frid vare med er", se 1 Sam 25:6. Även Jesus hälsade lärjungarna med den frasen i övre rummet, se Joh 20:19.]
Om huset är värdigt [vilket det var om de välkomnade de två apostlarna och deras budskap], ska den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, ska er frid vända tillbaka till er.
Var ständigt på er vakt för människorna, de ska dra er inför domstolar, och i sina synagogor ska de prygla (piska, slå) er.
Ni ska föras inför ståthållare och kungar på grund av mig, vilket resulterar i att ni får vittna [berätta om mig] för (inför) dem och hedningarna.
En bror ska utlämna (förråda) sin [egen] bror till döden, och en far sitt [eget] barn (en familjemedlem). Barn ska resa sig upp mot sina föräldrar och döda dem.
En lärjunge står inte över läraren [är inte förmer än sin mästare] och en tjänare står inte över (är inte förmer än) sin herre.
Det är helt naturligt att lärjungen möter samma öde som sin lärare, och tjänaren samma som sin herre. Om man har kallat husets Herre för Beelsebul [djävulen, kanske syftar det på hebreiskans "Baal Sebub" som betyder "flugornas herre", se 2 Kung 1:2], hur mycket mer ska man då inte kalla hans tjänare så.
Frukta alltså inte dem [som beskyller er för att gå djävulens ärenden, se vers 25]. Det finns inget som är dolt (överskylt, mörkat) som inte ska bli uppenbarat, och ingenting gömt (hemlighållet) som inte ska bli känt. [Texten är både en varning att allt ont som gjorts ska uppenbaras, och en uppmuntran att goda saker ska bli kända.]
Säljs inte två små sparvar för en assarion? [Ett litet romerskt kopparmynt som var värt 1/16 av en denar, dvs. mindre än en halvtimmes lön. Ordet användes även bildligt för något mycket billigt och motsvarar vårt uttryck "en spottstyver".] Ändå faller inte en enda av dem till jorden utan er Fader [känner till eller godkänner det]. [Grundtexten utelämnar verbet här. Beroende på teologi fyller ofta översättarna i "utan att er Fader känner till att de faller till marken" eller "utan att det är hans vilja att de ska falla till marken". Ser man till sammanhanget känner Gud till den minsta transaktionen på marknaden, han har räknat huvudhåren på varje människa och då känner han också till när en sparv faller död ner. Döden fanns inte i skapelsen före syndafallet och är inte Guds vilja. Det kan vara farligt att använda denna vers som grund för en doktrin, vare sig för eller emot predestination, eftersom ordet "vilja" här inte finns i grundtexten.]
[På samma sätt som Jesus i Bergspredikan visade att det bara finns två vägar: en smal och en bred, se Matt 7:13–14, finns det endast två alternativ: bekänna eller inte bekänna Jesus. Resten av Jesu tal handlar om hur relationen med Jesus påverkar mänskliga relationer.] Den som bekänner (erkänner, vill kännas vid) mig inför människorna, honom ska jag också bekänna (erkänna, kännas vid) inför min Fader som är i himlen [på domens dag, se Apg 10:42–43; 17:31].
Men den som förnekar mig inför människorna, honom ska jag också förneka inför min Fader i himlen.

Jag har kommit för att ställa (dela i två delar, separera)
    en son mot sin far,
    en dotter mot sin mor,
    en brud (nygift sonhustru) mot sin svärmor.
En man får sina egna till fiender. [Citat från Mika 7:6. En gruppering är far och mor, och på den andra sidan son, dotter och en sonhustru. Innan Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket på domens dag kan evangeliet splittra generationer.]
Den som inte tar upp sitt kors och följer (håller sig till) mig, är inte värdig mig. [En lärjunge måste vara beredd på att inte bara möta hat från sin egen familj. På samma sätt som en kriminell fick bära tvärslån till sin egen korsfästelse under hån och förakt, måste en kristen vara beredd att lida, och om det krävs även dö för Jesus. Om man kompromissar med tron på Jesus för att leva ett så smärtfritt liv som möjligt innebär det att man mister livet med honom. Det går att vinna världen, men förlora sin själ, se Matt 16:26. Mitt i allt detta finns också Jesu nåd; Petrus förnekade Jesus men blev upprättad, se Luk 22:31–32; Joh 21:15–25.]
Den som finner (tillfredsställer, skyddar) sitt liv (sin själ – gr. psuche) ska mista det, men den som mister sitt liv (sin själ) för min skull ska finna det [får ta del av Guds högre livskvalitet].
Den som ger en av dessa små [enkla Jesu efterföljare] en bägare friskt vatten därför att det är en lärjunge,
    sannerligen säger jag er, han ska inte gå miste om sin lön."
När Jesus hade avslutat befallningarna (gett de detaljerade instruktionerna) [till de tolv apostlarna], gick han vidare därifrån [antagligen ut från Kapernaum] för att undervisa och förkunna i deras städer [i Galileen]. [Vart gick Jesus? Troligt är att han följde efter de tolv på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå, se Luk 10:1. När apostlarna var klara återvände de till Kapernaum och berättade för Jesus allt de hade gjort och lärt, se Mark 6:30. Matteus grupperar inte alla händelser kronologiskt utan mer tematiskt.]
Nu när Johannes [Döparen] som satt i fängelse [troligen i fästningen Machaerus på östra sidan av Döda havet] hörde om alla de gärningar som den Smorde (Messias, Kristus) gjorde [helandena som beskrivs i kapitel 8-9], skickade han ett meddelande via sina lärjungar
och frågade Jesus: "Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?" [Johannes förväntade sig nog att Messias skulle döma Israel och upprätta riket, vilket inte skett ännu, se Matt 3:2–12. Kanske tvivlade han på att Jesus verkligen var den utlovade Messias. Johannes egen situation låg kanske också till grund för hans frågor. Hur kunde någon som hade lovat sätta de fångna fria, se Luk 4:18, tillåta att han inte blev fri?]
Jesus svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
Jag säger er sanningen, bland alla dessa som har fötts av kvinnor [Job 14:1], har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen, ändå är den minste i himmelriket större än han. [En ny era med församlingens tidsålder är på väg att bryta fram. I Guds rike har nu den minste fått större privilegier än den store förelöparen Johannes Döparen.]
Ända sedan Johannes Döparens dagar [när han började predika i öknen och skaror kom dit, se Matt 3:5] fram till nu har himmelriket stormats (trängt fram), och starka människor försöker inta det (rycka det till sig, plundra, stjäla det) med våld. [Vissa manuskript har "himmelriket stormas", medan andra har "himmelriket tränger fram". Ordet kan tolkas negativt att med våld försöka inta, eller positivt att ivrigt tränga sig på. Betydelsen verkar vara att när Johannes började predika att "Guds rike har kommit nära", uppstod en ivrig längtan bland folket att rycka det till sig, men alla gjorde det inte på rätt sätt, dvs. genom sinnesändring och tro på Jesus. Många tog till felaktiga metoder, så att Jesus t.o.m. måste dölja att han var Messias och förbjuda lärjungarna och andra att berätta om honom. Ordet "med våld" är samma ord som används i Joh 6:15 då man med våld tänkte göra Jesus till kung.]
och om ni vill ta emot (acceptera) det, så är han den Elia som skulle komma [som Mal 4:5 förutsäger].
Vad ska jag likna den här generationen med? De är som småbarn som sitter på torgen (samlingsplatserna) och ropar till sina kamrater:
Människosonen kom,
    och han äter och dricker [det är bröllopsstämning, se vers 17], och då säger man:
    
    'Titta, vilken frossare och fyllerist (given åt vin), vän med tullindrivare
    
    [kända för att använda tvivelaktiga metoder och själva roffa åt sig]
    och syndare (de som aktivt lever i synd).' Ändå har vishetens gärningar visat sig vara rättfärdiga." [Jesus åt och umgicks visserligen med människor som inte hade gott anseende, se Matt 9:10–13, men han var varken en frossare eller fyllerist. Dessa två ord används ofta i par i Bibeln, se 5 Mos 21:20; Ords 23:21.]
Sedan började Jesus öppet gå till rätta med de [judiska] städer [som Korasin, Betsaida och Kapernaum i Galileen] där han hade utfört de flesta av sina många underverk, och förebrå dem att de inte hade omvänt sig:
[Som svar på det växande motståndet brister Jesus ut i bön att lärjungaskapet är det enda som släcker människans törst och längtan.] I den stunden började Jesus tala (svarade han) och sade: "Jag tackar (prisar, bekänner öppet) dig, Fader, Herre över himmel och jord, eftersom du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som spädbarn (okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
Vid den tiden [någon gång då Jesus verkade i Galileen] gick Jesus genom sädesfälten på en av sabbatsdagarna. [Sabbat är i plural. Det kan syfta på den vanliga veckosabbaten, fredag kväll till lördag kväll, eller någon av de högsabbater som inleder och avslutar högtiderna. Denna händelse inträffar troligen på väg till en samling i synagogan en lördagsmorgon eller under någon av helgdagarna kring veckohögtiden Shavuot, eftersom det var skördetid, se 3 Mos 23:21.] Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta.
När fariséerna såg detta sade de till honom: "Se, dina lärjungar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten?" [Det var tillåtet att för eget behov plocka och äta både frukt och säd från någon annans åker om man var hungrig, se 5 Mos 23:23–25. Att äta mat var heller inte förbjudet på sabbaten. Problemet var att enligt den rabbinska tolkningen av budorden i Moseböckerna både skördade och tröskade lärjungarna när de ryckte av ax och gnuggade dem mellan sina händer. För att vara säker på att inte utföra ett arbete tillredde rättrogna judar därför maten på fredagseftermiddagen före sabbaten. Det var troligt att Jesu lärjungar följde dessa judiska seder, se Luk 23:56, men här var man på resande fot och kunde inte förbereda någon mat.]
Jesus svarade dem:
"Har ni inte läst [i 1 Samuel 21:1-9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nob, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga?
Han gick in i Guds hus, och de åt upp skådebröden, som varken han eller hans män hade lov att äta, utan bara prästerna. [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.]
Sedan gick Jesus vidare och kom in i deras [fariséernas] synagoga [i någon stad i Galileen en annan sabbat, se Luk 6:6].
Där fanns en man med en förtvinad (förlamad) hand. Eftersom de ville ha något att anklaga Jesus för frågade de honom: "Är det tillåtet att bota på sabbaterna?"
Han svarade dem [med en kort liknelse]:
"Vem av er skulle inte, om han hade ett får och det faller ner i en grop på någon av sabbatsdagarna [veckosabbaten eller en högsabbat under en högtid], gripa tag i det och dra upp det?
Då gick fariséerna ut och överlade [inte om de skulle döda honom, utan] hur de skulle döda honom.
Jesus som visste om detta [deras intentioner att röja honom ur vägen] drog sig undan därifrån. Många följde honom, och han botade alla. [Det grekiska ordet för bota är therapeuo, vilket beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande.]
Han uppmanade dem strängt att inte sprida vidare ryktet om honom (göra honom allmänt känd).

Se, min tjänare som jag har utvalt,
    min älskade som jag har min glädje i (som är min själs behag).
Jag ska låta min Ande komma över honom,
    och han ska proklamera (förkunna) rätten (fälla en rättvis dom) till folken (alla etniska grupper).
Han ska inte strida (argumentera) eller ropa med hög stämma,
    ingen ska heller höra hans röst på gatorna.
I hans namn ska folken (nationerna, alla folkgrupper) ha sitt hopp (förtröstan).
[Efter en tur i Galileen är Jesus nu troligen tillbaka i sin hemstad Kapernaum. Människor strömmar till Petrus hus där Jesus bodde.] Sedan förde man en demoniserad man till honom. Mannen var blind och stum och Jesus botade honom så att han kunde både tala och se.
Men Jesus förstod deras tankar och sade till dem:

Ett splittrat rike kan inte bestå

"Ett rike som är splittrat (på grund av inre stridigheter) blir ödelagt, och ingen stad eller hus (familj) som är i strid med sig själv kan bestå.
Om nu Satan driver ut Satan så har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå?
Om jag nu driver ut demoner med [hjälp av] Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De ska bli era domare. [När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina 'egna söner' – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han på Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13–16.]
Hur kan någon gå in och plundra en stark man på hans ägodelar om han inte först binder honom? Sedan kan han plundra hans hus.
Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande." [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sade att Guds godhet var djävulens verk. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv, se Ps 34:9. I Jak 3:1 står det att lärare ska dömas hårdare. Jesus tvingas rikta denna varning till dåtidens mest inflytelserika religiösa lärare som var på väg att föra människor vilse genom att lära ut att Jesus var av demoniskt ursprung. Den skarpa varningen till de falska lärarna balanseras fint med ett av Bibelns starkaste löften till människor som söker omvändelse och förlåtelse i vers 31: "All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för".]
[Jesus talar vidare till fariséerna. Han använder på nytt en liknelse att ett träd inte ger någon annan frukt än sin egen sort, och man kan känna trädet på dess frukt, se Matt 7:16–20.] "Om ni anser (bedömer) att trädet är gott, då är frukten god,
    och om ni anser att trädet är dåligt, då är frukten dålig,
    för på frukten känner man trädet.
Men jag säger er, på domens dag ska människorna ge räkenskap (redovisa)
    för varje fruktlöst (tomt, meningslöst) ord de talat.
Han svarade: "Ett ont och trolöst släkte [ett släkte moraliskt otrogna mot Gud] kräver ett tecken, men de ska inte få något annat tecken än Jona-tecknet.
Nineves folk [de hedniska assyrierna] ska uppstå vid domen,
    tillsammans med detta släkte [som inte ville tro] och bli dess dom.
För de omvände sig vid Jonas förkunnelse [Jona 3],
    men här finns något som är förmer än Jona.
Söderns drottning ska uppstå vid domen
    tillsammans med detta släkte och bli dess dom. [1 Kung 10:1–3; 2 Krön 9:1–12]
För hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet,
    men här finns något som är förmer än Salomo."
[Jesu påståenden och konflikten med fariséerna fick även hans familj att tro att han var från sina sinnen, därför kommer de från Nasaret för att föra med sig honom med våld, se Mark 3:20–21.] Medan Jesus fortfarande talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom.
Någon sade till honom: "Lyssna, din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig."
Men han svarade den som berättat det för honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?"
Och medan han sträckte ut handen [inte bara mot de tolv, utan alla som var där och lyssnade på hans undervisning] sade han: "Se, här är min mor och mina bröder.
Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och syster och mor."
En stor folkskara samlades omkring honom, så han steg i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.
[Jesus använder ofta liknelser för att belysa andliga sanningar genom praktiska exempel från vardagen. I evangelierna finns ett trettiotal olika liknelser. Detta är den första, och i Mark 4:13 står det att den är grunden för alla liknelser som Jesus berättar.] Han talade till dem med många liknelser. Han sade:
"En såningsman gick ut för att så.
När han sådde föll en del vid vägen,
    och fåglarna kom och åt upp det.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll bland törnen,
    och törnena växte upp och kvävde dem.
Sedan kom lärjungarna till honom och frågade: "Varför talar du till dem i liknelser?"
Han svarade: "Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets mysterier (hemligheter, dolda planer), men det har inte de andra.
För den som har [andlig kunskap] ska få mer [insikt och förståelse], och det i överflöd, men den som inte har, från honom ska tas också det han har.
Därför talar jag till dem i liknelser: Eftersom de ser [har förmågan att se], men ändå inte ser, och hör [har förmågan att höra], men ändå inte hör eller förstår.
De uppfyller Jesajas profetia:
Ni ska höra (gång på gång) men inte förstå,
    ni ska se (upprepade gånger) men ingenting uppfatta.
För detta folks hjärta har blivit förstockat (tjockt, hårt, känslokallt),
    de hör dåligt med sina öron
    och de har stängt sina ögon,
så att de inte kan se med sina ögon
    eller höra med sina öron
eller förstå i sitt hjärta och vända om (återvända)
    och bli botade (helade, förnyade) av mig. [Citat från Jes 6:9-10, utifrån den grekiska översättningen.]
När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden längs med vägen. [Det grekiska ordet för väg kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord. Dessa blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
Det som såddes på stenig mark (med bara ett tunt jordlager) är den som hör ordet och på en gång tar emot det med glädje.
Han berättade en annan liknelse för dem: "Det himmelska kungariket [Guds konungamakt som har sitt ursprung från himlen, finns redan nu överallt där Jesus är Herre, och kommer en dag att manifesteras på hela jorden då Jesus kommer tillbaka] kan liknas vid en man som sådde god säd i sin åker.
Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde falskt vete [rajgräs, ett ogräs med giftig frukt som är snarlikt vete] på åkern mitt bland vetet och gick sedan sin väg.
Ägarens tjänare kom till honom och sade: 'Herre, sådde du inte god säd i din åker, varifrån kommer då ogräset?'
Han svarade: 'En fiende har gjort detta.' Så tjänarna sade till honom: 'Vill du att vi går och rensar bort ogräset.'
Han svarade: 'Nej, när ni samlar in ogräset så rycker ni även upp vetet på samma gång.
Låt båda växa tillsammans fram till skörden, och när skördetiden är inne ska jag säga till skördearbetarna att först samla ihop ogräset, och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Sedan ska de samla in vetet i min lada." [Jesus förklarar liknelsen enskilt för lärjungarna lite senare i Matt 13:36–43. I det här området växer ett ogräs som kallas falskt vete. Det är troligt att Jesus syftar på detta gräs som är mycket snarlikt vetet men ger en giftig frukt. Det är först när frukten mognar man kan särskilja dem. I stället för att gulna till skörd som vetet gör blir frukten svart. På svenska kallas arten dårrepe eller giftigt rajgräs; dess latinska namn är Lolium temulentum.]
Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket (kungaväldet från himlen) är som ett senapskorn som en man tar och sår i sin åker.
Det är det minsta av alla frön [som vanligtvis planterades i landet], men när det har växt upp är det större än alla trädgårdsväxter och blir ett träd, så stort att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket är som jästen (surdegen) som en kvinna gömmer (blandar, gr. enkrypto) i tre mått (gr. saton – motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] tills dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen]." [Det finns flera olika tolkningar av dessa två liknelser. Den första och uppenbara är att Guds rike växer, både som ett senapskorn och som en deg. Ser man till sammanhanget så är dessa två liknelser inbäddade mellan liknelsen om "ogräset och vetet" och dess förklaring. Huvudtemat i den liknelsen är att det finns ett falskt vete som tillåts växa parallellt med det äkta. Det finns alltså människor som kallar sig kristna men inte är det. Jesus säger i vers 41 att i tidsålderns slut ska änglar samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet. I ljuset av den förklaringen och att ordet "träd" används om senapsbusken, kan senapskornet stå för en falsk oproportionerlig tillväxt. De yttre delarna av trädet långt från stammen blir t.o.m. hem för fåglar som tar bort Guds ord från människor, se vers fyra. Detta kan symbolisera yttre attacker mot Gudsriket. I Hesekiel och Daniel finns liknelser där fåglarna i trädet beskriver människor i ett rike, se Hes 17:23; 31:6; Dan 4:12–21. Appliceras den tolkningen blir den konsekvent med att både goda och onda människor sås in i riket, se vers 38. Surdeg är genom hela Bibeln en bild på falska läror och i så fall förutsäger Jesus att det kan smyga sig in villoläror som sprider ondska inifrån. Jesus varnar för fariséernas och saddukéernas surdeg som är deras felaktiga lära, se Matt 16:6–12. Fariséerna levde inte som de lärde och saddukéerna var en privilegierad välbärgad elit som hade missförstått både Skrifterna och Guds kraft, se Luk 12:1 och Matt 22:29. Tre mått mjöl för tankarna till 1 Mos 18:6 där just en kvinna, Sara, bakar bröd av tre mått mjöl inför Herrens besök hos Abraham. Genom både den judiska och kristna historien står det osyrade brödet för äkta gemenskap med Gud. Inför den judiska påsken städar man ur all jäst ur husen, se 2 Mos 12:15, och i den kristna nattvarden har brödet en central betydelse. Att då den som är ansvarig för att baka brödet "gömmer" in jäst som förstör gemenskapen med Gud är allvarligt.]
Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, han talade inte till dem utan att använda en liknelse.
Sedan lät han folket gå och gick in i huset [antagligen Petrus hus där Jesus bodde då han verkade i Galileen].

Förklaringen till liknelsen om vetet och ogräset

Hans lärjungar kom till honom och sade: "Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern."
Han svarade [och förklarar liknelsen från vers 24–30]:
"Den som sår den goda säden
    är Människosonen.
Ovännen som sådde det
    är djävulen. Skörden
    är tidsålderns slut (fulländning). Skördemännen
    är änglar. [Gr. angelo som betyder budbärare, syftar antagligen på Guds änglar som han ska sända ut, se vers 41.]
Människosonen ska då sända ut sina änglar och de ska samla ihop från hans rike alla som är stötestenar (personer som gör så att andra dras in i synd) och alla som praktiserar laglöshet (gör det som är orätt),
och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'rent fysiskt skaka av skräck').
Då ska de rättfärdiga lysa som solen, i sin faders rike [en anspelning på Daniel 12:3]. Den som har öron, han ska höra (lyssna uppmärksamt, ta till sig och förstå min undervisning)."
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna enskilt:] "Himmelriket (Guds kungavälde, som finns överallt där hans vilja sker) är som en dyrbar skatt som blivit gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje [över upptäckten] går han och säljer allt han äger och köper den åkern."
När han hittar en dyrbar pärla, går han och säljer allt han äger och köper den." [Vid en snabb anblick kan det verka som om frälsningen liknas vid en skatt och pärla, och människan måste sälja allt för att köpa den. Tittar vi däremot på de tre liknelser som Jesus förklarar, är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden i de två första liknelserna och han är den som skördar vid tidsålderns slut, se vers 37 och 49. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Skatten hittas i åkern som tidigare var en bild på världen, se vers 38. Gud är den som söker efter människors hjärtan. Priset betalas med Jesu liv på korset. I Gamla testamentet omnämns Israel ofta som Guds speciella skatt, se 2 Mos 19:5. Om skatten är en bild på Israel kan pärlan vara en bild på församlingen. I havet skapas pärlor när ett sandkorn råkat komma in i en mussla. Det lilla sandkornet irriterar musslan som kapslar in den lager på lager och pärlan växer. En fin bild på hur Jesus som var "stötestenen" blir grundstenen som församlingen byggs på. Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte något obekant för lärjungarna. Köpmän importerade dem utomlands från Indiska Oceanen, Persiska viken och Röda havet. Havet symboliserar ofta världens nationer, och där finns Guds församling.]
och kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'så fylld av skräck att man rent fysiskt skakar av rädsla')." [Jesus lär att mitt i församlingen finns både äkta kristna och sådana som aldrig tagit emot Jesus som sin Herre. Det räcker inte med att tillhöra en församling, göra goda gärningar – det handlar om att känna Jesus.]
"Har ni förstått allt detta [alla dessa liknelser om himmelriket i kapitel 13]?" De svarade honom: "Ja, Herre."
Då sade han till dem: "Varje skriftlärd [expert i Gamla testamentet] som blir en lärjunge för himmelriket (Guds kungavälde från ovan), han måste bli som en husbonde (en välbärgad man, familjefar) som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt." [En förkunnare av evangeliet som har accepterat Guds kungavälde och ställt sig under kungen Jesus och låter hans befallningar råda, ska generöst och fritt dela med sig av gamla sanningar men i nya former, med nya illustrationer så att det går att applicera Guds ord. Frasen "nytt och gammalt" kan också vara ett judiskt uttryck som helt enkelt betyder "ett stort överflöd", dvs. att han har stor kunskap i Guds ord.]
När han kom till sin egen hemstad [Nasaret, knappt tre mil från Kapernaum] undervisade han i deras synagoga. De slogs av häpnad och sade: "Varifrån har han fått denna vishet och mirakulösa kraft?
Är inte detta hantverkarens son? [Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare. Josef var antagligen en byggnadsarbetare som jobbade både med trä och sten.] Heter inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas?
Hans systrar, är de inte alla [gifta och bor] här med oss? Varifrån har han fått allt detta?"
De tog anstöt (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Jesus sade till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)."
Han utförde inte många kraftgärningar (manifestationer av Guds kraft) där på grund av deras otro.
Han sade till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom."[I uttrycket "vid samma tid" används inte gr. chronos som är sekventiell tid utan kairos som har mer fokus på själva händelsens innehåll än exakt när den inträffar. Matteus evangelium är mer en tematisk sammanställning än en kronologisk berättelse. Temat här är att på samma sätt som de i Nasaret hade en fel bild av vem Jesus var i föregående kapitel, Matt 13:54–58, hade även Herodes en felaktig bild av Jesus. I nästa stycke kommer bakgrunden till varför han trodde Jesus var Johannes Döparen.]
Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus.
Anledningen var att Johannes [Döparen] upprepade gånger hade sagt till honom: "Det är inte lovligt för dig att ha henne." [Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot Mose lag, se 3 Mos 18:16.]
Även om han hade velat döda Johannes [Döparen], var han rädd för folket eftersom de ansåg att han var en profet.
så mycket att han med ed lovade att ge henne vad helst hon begärde [om det så skulle vara hälften av hans rike, se Mark 6:23].
Hon säger då, på uppmaning av sin mor: "Ge mig Johannes Döparens huvud på ett fat här och nu."
Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor.
Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.
När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida].
När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka.
När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat."
Jesus svarade: "De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta."
De svarade: "Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar."
Han sade: "Kom med dem till mig."
På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket.
Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [Job 9:8]
När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sade: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla.
Men på en gång började Jesus tala med dem och sade: "Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda." [Frasen "Jag Är" är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se 2 Mos 3:14.]
Petrus svarade honom och sade: "Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet."
På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sade: "Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?" [Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet oligos kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet oligo-pistis beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är edistasas, det används bara här och i Matt 28:17.]
När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden.
De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: "Du är verkligen Guds Son!"
När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom.
Man bad honom att de skulle få röra vid tofsen på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se Matt 9:20–22.] Alla som rörde vid den blev fullständigt friska. [Här används prepositionen "dia" framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att de blev "genom-helade", dvs. fullständigt helade på en gång.]
"Varför bryter dina lärjungar mot fädernas tradition (förordning)? De tvättar ju inte händerna [för att bli ceremoniellt rena] innan de äter."
Han svarade:
"Varför bryter ni själva mot Guds bud (instruktioner) på grund av er tradition [den muntliga traditionen med stadgar och regler hur man skulle tolka Guds bud]?
då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft på grund av er tradition. [Det hebreiska namnet för denna tempelgåva är korban, se Mark 7:11. Detta var en typ av löftesoffer där givaren förband sig att ge en gåva vid ett senare tillfälle, men förvaltade pengarna fram tills löftet infriades. Enligt reglerna friskrevs givaren från ansvaret att försörja sina föräldrar, vilket helt klart bröt mot Mose lag att ära sina föräldrar.]
Detta folk närmar sig mig med sina läppar (de säger rätt saker),
    men deras hjärtan är långt borta från mig.
Han kallade till sig folket och sade till dem: "Lyssna och förstå!
Då gick lärjungarna fram till honom och sade: "Vet du att fariséerna [de högsta ledarna från Jerusalem som kommit ända hit] tog anstöt (blev chockade, vände sig emot dig) på grund av vad du sade?"
Låt dem vara (bry er inte om dem)! De är blinda ledare för blinda. Om en blind leder en blind faller båda i gropen."
Petrus tog till orda och sade till honom: "Förklara denna liknelse för oss." [Vad är det som orenar en människa, i vers 11.]
En kananeisk kvinna från trakten kom och ropade med hög sprucken röst: "Herre, Davids son, ha förbarmande över mig (känn medlidande med mig och grip in)! Min dotter är svårt demoniserad (plågas och är ansatt av en demon)."
Men Jesus sade inte ett ord. Hans lärjungar kom och bad honom gång på gång: "Skicka i väg henne (svara henne så att hon inte behöver besvära oss mer). Hon följer ju efter oss och ropar (med sprucken röst, okontrollerat, störande)."
Men hon kom och tillbad (böjde sig i ödmjukhet och vördnad, föll på knä) och sade: "Herre, hjälp mig!"
Hon sade: "Ja, Herre, men även tamhundarna äter smulorna som faller ner från deras herrars bord."
Då svarade Jesus henne: "O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske." [Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26–27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, gr. kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är kelev, som ordagrant betyder "som ett hjärta" och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen.
    Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här: Matt 14:31 "Vilken liten/kortvarig tro du har" – riktat till lärjungen Petrus.
  Matt 15:28 "O kvinna, din tro är stor" – riktat till en icke-jude och kvinna!
Matt 16:8 "Vilken liten/kortvarig tro ni har" – riktat till lärjungarna.]
I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad).
Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som man lade ner vid hans fötter (i snabb följd) och han botade dem.
[Detta är det andra brödundret som omnämns i Bibeln; tidigare på våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5 000 judar på västra sidan av Galileiska sjön, se Matt 14:13–21. Nu är Jesus på den östra sidan av Galileiska sjön efter en tur utanför de judiska områdena med start vid Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31. Många hade kommit ut från städer och byar och följde med Jesus och det är nu redan tredje dagen. Man hade troligtvis med sig lite mat för en dag eller så, men var mer upptagna med att bli botade och höra Jesu undervisning än att tänka på sina vardagliga behov. Det har gått några veckor sedan det förra brödundret som skedde vid påsktiden då gräset var grönt efter regnen, se Joh 6:10. Vid den här tiden är det mesta gräset bortbränt och temperaturen en bit över trettio grader på dagen, och Jesus bryr sig om människornas välbefinnande så att de ska orka vandringen hem i värmen.] Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sade: "Jag känner medlidande över folket, för de har nu redan varit med mig i tre dagar (stannat kvar; de är fortsatt hos mig) och de har inget [kvar] som de kan äta och jag vill inte skicka iväg dem hungriga för de kan bli [alldeles] uttröttade [och kollapsa] på vägen [hem]."
Lärjungarna sade till honom: "Var kan vi hitta så mycket bröd här i ödemarken att alla dessa människor kan äta sig mätta?"
Jesus frågade dem: "Hur många bröd har ni?"
De svarade: "Sju, och några små fiskar."
Han tog de sju bröden och fiskarna, och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket.
Fariséerna och saddukéerna kom fram till honom. [Detta är första gången dessa två judiska grupperingar, som hade vitt skilda uppfattningar om Guds ord, nu gemensamt kom till Jesus.] De ville sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och krävde att få se ett tecken från himlen [något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud].
Han svarade: "På kvällen säger ni: 'Det blir vackert väder, eftersom himlen är röd',
Ett ont och trolöst släkte begär ett tecken, men inget annat tecken ska ges än Jona-tecknet." Sedan lämnade han dem och gick sin väg. [Matteus har tidigare i Matt 12:39–40 förklarat hur profeten Jonas vistelse i fiskens buk är en bild på Jesu död och uppståndelse på tredje dagen.]
När lärjungarna for över [från den västra sidan] till andra [norra] sidan sjön hade de glömt att ta med sig bröd. [De lämnar Magdala i hast, glömmer ta med bröd, och beger sig i båten till norra sidan av Galileiska sjön nära Betsaida, se Mark 8:22.]
Jesus sade till dem: "Var på er vakt (se upp) för fariséernas och saddukéernas surdeg." [Surdeg är en bröddeg som innehåller jäst och mjölksyrabakterier. Man använde oftast inte färsk jäst utan tog ett stycke jäst deg, som man sparat från förra baket, och knådade in det i den nya degen som sedan ställdes att jäsa. På samma sätt som surdegen påverkar hela degen, påverkar falska läror hela församlingen, se 1 Kor 5:8.]
Jesus märkte vad de pratade om och sade: "Varför diskuterar ni att ni inte har något [fysiskt] bröd? Vilken kortvarig (liten) tro ni har!
Jesus kom till området kring Caesarea Filippi. [Ett hedniskt område norr om Galileen. Här finns ett av källflödena för Jordanfloden, med utsikt över en brant klippvägg med grottor där bl.a. avguden Pan tillbads. Den största grottan kallades i folkmun helvetets port och ansågs vara en portal till dödsriket.] Jesus frågade sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?"
Han sade till dem: "Men vem säger ni att jag är?"
Då svarade Jesus honom: "Salig (lycklig, välsignad) är du, Simon, Jonas son. Kött och blod (någon människa) har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.
Jag säger dig, du är Petrus [gr. Petros – en liten sten], och på denna klippa [gr. Petra – en stor massiv klippa, precis som den strax utanför Caesarea Filippi] ska jag bygga min församling, och dödsrikets (Hades) portar ska inte stå emot den. [Det är troligt att Jesus pekar på den klippa som de står intill, och på ett praktiskt sätt illustrerar att församlingen är som en stad på ett berg, Matt 5:14, högt över all ondska. Området här vid foten av berget Hermon har ofta förknippats med ockult verksamhet. Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. kallar området "ormens plats". Den verkliga fienden och kampen blir snart tydlig här när Satan försöker influera Petrus att tillrättavisa Jesus och hindra hans lidande, död och uppståndelse, se vers 23.]
Sedan gav han en strikt order till lärjungarna att inte berätta för någon att han var Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han har varit med lärjungarna har han bara nämnt om sin död tre gånger. Detta är den fjärde, men nu börjar han undervisa dem om detta mer ofta och tar upp det ytterligare elva gånger.] Från och med nu började Jesus berätta hur han måste gå till Jerusalem och utstå mycket lidande genom översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och hur han skulle bli dödad, men uppstå på den tredje dagen.
Då tog Petrus honom avsides (för att samtala privat). Han tillrättavisade Jesus skarpt och sade: "Må Gud bevara dig, Herre! Detta får inte hända dig."
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill komma efter mig (följa, gå bakom mig)
    ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och ta upp sitt kors
och följa mig [vandra med mig på vägen – bli min lärjunge]. [Jesus hade tidigare talat om att 'ta upp sitt kors' bildligt talat, se Matt 10:38. Nu blir orden än mer verkliga för lärjungarna, se Matt 16:21; 20:20–23.]
För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
    ska mista (kommer förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
    men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull –
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det. [Gr. psuche betecknar både liv och själ, men måste förstås och användas utifrån sitt sammanhang i vers 35–37, se även Joh 12:25. Att 'förneka sig själv' i vers 34 handlar inte om brist på självaktning. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självkänsla än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan barnaskap, se Gal 3:26, osv. Genom saligprisningarna visar Jesus vad det innebär att tillhöra Guds rike och få den himmelska lönen, se Matt 5:3–12. I ljuset av detta förstår vi att självförnekelsen handlar om att korsfästa sina egna själviska intressen och ambitioner och sätta Gud och hans rike främst. Samma skarpa åtskillnad görs i Matt 6:19–24 där Jesus förklarar att man inte både kan tjäna Gud och mammon.]
Vad hjälper det en människa att vinna hela världen och [samtidigt] förlora (förverka) sitt liv (sin själ)? Vad kan en människa ge i utbyte mot sitt liv (till lösen för sin själ)?
Människosonen ska komma med sina änglar i Faderns härlighet (ära, majestät), och då ska han belöna (föra räkenskap med) varje människa efter hans livsstil (gärningar, vanemässiga handlande)."
"Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Några av dem som står här kommer inte att möta döden förrän de har sett Människosonen komma i sitt rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Matt 17:1–8. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus ber dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg där de kunde vara för sig själva (i enskildhet). [Enligt tradition är det berget Tabor, men det är mer troligt att det är berget Hermon i närheten av Caesarea Filippi, som är den senaste platsen som Jesus besökte, se Matt 16:13. Det är troligt att Matteus knyter an till hur Mose gick upp på berget Sinai och efter sex dagar fick se Gud, se 2 Mos 24:15. Jesus är den andre Mose som det talas om i 5 Mos 18:15 och den som fullbordar Moses kallelse.]
Där förvandlades hans utseende inför dem, hans ansikte lyste (klart och tydligt) som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.
Plötsligt fick de se Mose och Elia samtala med honom.
Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se 2 Mos 13:21–22; 40:34–38; 1 Kung 8:10–13.] En röst från molnet sade [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min älskade (enda) son, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt)honom."
När lärjungarna hörde detta, kastade de sig [raklånga] ner med sina ansikten mot marken och greps av stor fruktan (förskräckelse).
Men Jesus kom och rörde vid dem och sade: "Stå upp och var inte rädda."
När de lyfte upp sina ögon, såg de ingen förutom Jesus. [Genom hela Bibeln har viktiga händelser skett på berg. På berget Moria blir Abraham ledd att offra Isak, som är en bild på Jesus. Mose får undervisningen och budenberget Sinai och Elia offrar till Gud på berget Karmel, osv. På detta berg såg nu lärjungarna hur Jesus samtalade med Mose och Elia som representerar Torah och profeterna. Att det är ett samtal, visar på den harmoni som finns mellan det Gamla och det Nya förbundet. Till sist ser lärjungarna bara Jesus; en tydlig bild på att Jesus är den som fullkomnar undervisningen och profeterna, se Matt 5:17.]
Medan de var på väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda."
Lärjungarna frågade honom: "Varför säger de skriftlärda att Elia måste komma först?"
Han svarade [och bekräftade deras doktrin som baseras på Mal 4:5]: "Elia ska komma och återställa allt.
Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så ska också Människosonen bli behandlad och lida genom dem."
Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.
[Jesus, Petrus, Jakob och Johannes kom ner från berget och mötte upp med de andra nio lärjungarna nästa dag, se Luk 9:37.] När de var tillbaka bland folket kom en man fram och föll på knä för honom
Jag tog honom till dina lärjungar, och de kunde inte bota honom."
Då svarade Jesus [och riktar sig till folkskaran och lärjungarna]: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" [Han vänder sig nu till pojkens far och säger:] "För hit honom till mig."
Jesus tillrättavisade demonen, och den for ut ur honom, och pojken var botad i det ögonblicket.
Senare kom lärjungarna enskilt till Jesus (för att samtala privat med honom) och frågade: "Varför kunde inte vi driva ut demonen?"
Han svarade: "På grund av er otro. Sannerligen säger jag er (jag säger sanningen till er), om ni har tro som ett senapskorn [det minsta av alla frön, se Matt 13:32] kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." [Jesus illustrerar nu sin undervisning genom att använda berget, som de står vid foten av, som en bild på långt större och omöjliga problem och svårigheter än att driva ut en demon. Det är inte storleken på tron som är avgörande, utan inställningen, viljan att tro till skillnad från apati och ovilja. I parallellstället i Mark 9:24 ber pojkens far en enkel bön: "Herre, jag tror! Hjälp min otro." Tro som ett senapskorn är en ihållande tro, den fortsätter att växa och ger inte upp och den får näring av Guds ord och bön.]
När de var samlade igen i Galileen [tillbaka i närheten av Kapernaum, se vers 24] sade Jesus till dem: "Människosonen ska överlämnas i människors händer,
och de kommer att döda honom, och på tredje dagen ska han uppstå." Då blev de mycket bedrövade.
När de hade återvänt till Kapernaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare någon tempelskatt?"[Det fanns tre typer av skatter: Lokal skatt/tull för varor, det romerska rikets inkomstskatt och den judiska tempelskatten. Utöver detta gav man också tionde och offer. Tempelskatten var under andra templets tid en halv shekel, vilket motsvarade två drachmer som var grekernas grundläggande myntenhet. Värdet motsvarade två dagslöner. Det var en frivillig årlig gåva för att täcka omkostnaderna kring tempeltjänsten, se 2 Mos 30:12. Sista betalningsdagen var i slutet på mars, och gällde alla män mellan 20 och 50 år. Att bara Petrus och Jesus betalar denna skatt, kan antyda att de övriga lärjungarna var under 20 år. Det var inte ovanligt att man redan vid 13 års ålder började följa en rabbin.]
Han svarade: "Jo." När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: "Vad tror du, Simon? Kräver de jordiska kungarna tull och skatt av sina söner eller av andra?"
Petrus svarade: "Av andra." Jesus sade till Petrus: "Sönerna går alltså fria.
Men för att ingen ska ta anstöt av oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Öppna munnen på den första fisk som du drar upp. Där kommer du att hitta ett silvermynt (gr. stater – motsvarade fyra drachmer). Ta det och lämna det för dig och mig."
Då kallade han [Jesus] till sig ett litet barn ställde det mitt ibland dem
Men den som förleder en av dessa små (en av dessa allra minsta - gr. mikron) [en Jesu lärjunge] som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det [alltid] bättre att en stor kvarnsten skulle hängas om (runt) hans hals och han skulle sänkas i havets djup.

Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
    hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
    än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.
Om ditt öga förleder dig [att se på något som frestar dig att synda],
    så riv ut ögat och kasta bort det.
Det är bättre för dig att gå in i livet enögd
    än att ha två ögon och kastas i det brinnande Gehenna (helvetet). [Jesus lär inte ut självstympning, utan talar om att det är nödvändigt att ta bort sådant som förleder oss, även om det är kärt för oss.]
Se till att ni inte föraktar (nedvärderar, tänker nedsättande om) någon av dessa små. [Jesus hade kallat fram ett barn, se vers 2, och använder nu det i sin praktiska undervisning som en bild för en Jesu lärjunge.] Jag säger er att deras änglar i himlarna alltid ser min himmelske Faders ansikte (de är alltid i hans närvaro)." [Det var en vanlig judisk uppfattning att varje person hade en skyddsängel. Bibeln säger inte så mycket om detta, men Matteus judiska läsare uppfattade sannolikt den här versen så. Vad vi vet är att änglarna står inför Gud, se Luk 1:19. Fadern ser sina barn och tolererar inte att någon förleder dem.]
"Vad tror ni om det här? [Visst är det så här.] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?
Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse.
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna. Jesus sade i vers 7 att det inte går att undvika att snaror, förförelser, frestelser kommer. Det är alltså bara en tidsfråga tills någon säger eller gör något som sårar en annan troende, även i en kristen miljö. Anledningen till att Jesus just nu undervisar om förlåtelse och hur relationer kan helas och upprättas, beror på att några av lärjungarna hade pratat illa om Petrus, och hans ledarroll, bakom hans rygg, se vers 1. Det är uppenbart att det är Petrus som känt sig sårad eftersom han frågar hur många gånger han ska förlåta, se vers 21.] "Om din broder (ett syskon, en annan troende) skulle synda (fela, begå ett misstag) mot dig [följ då de här stegen]:
    - Gå enskilt och tillrättavisa honom [visa på hans fel med övertygande hållbara bevis]. Om han väljer att lyssna på (hörsamma) dig har du vunnit [tillbaka] en broder. [Det är viktigt att den som blivit sårad faktiskt klarlägger exakt vad som gjort honom illa, många gånger vet kanske inte den skyldige om att hans sätt sårar andra personer.] -
Och om han inte skulle bry sig om att lyssna till dem [och uppmärksamt ta till sig deras sunda förmaningar], så berätta för församlingen. [Tvistefrågan blir nu offentlig.] Men om han inte ens skulle bry sig om att lyssna till församlingen, så betrakta honom som en hedning eller en tullindrivare.
[Associera dig inte med honom, men älska honom, se Gal 6:1–2; 2 Thess 3:14–15; 2 Kor 2:5–11.]
Återigen säger jag er sanningen:
Om två av er skulle komma överens om (gr. symphoneo – vara harmoniskt samstämmiga angående) att be om (fråga efter; begära) någon sak [vilken vardaglig tvistefråga det än må vara här] på jorden, så ska det ges till dem genom (ordagrant: ska det ske dem inför/från alldeles intill) min Fader, som är i himlarna.
För där två eller tre är församlade i (in mot) [har samlats med syftet att ära] mitt namn – där är jag mitt ibland dem." [Frasen "i mitt namn" har på grekiska med den ovanligare prepositionen eis (in/mot/för). Innebörden blir då att om så bara två trossyskon gemensamt vill nå fram till Jesus – målet för deras hjärtans enhet – står löftet om hans närvaro fast. Här bör det först och främst tolkas utifrån sammanhanget före (vers 15–18) och efter (vers 21). Uttrycket "två eller tre" upprepas från vers 16, där det andra steget i konflikthanteringen beskrivs (efter Skriftens princip om vittnesmål, se 5 Mos 19:15). I vers 19 används ordet pragma, vilket pekar på att det handlar om en sakfråga/tvistefråga (1 Kor 6:1). Det är som om Jesus verkligen vill understryka möjligheten till detta nådesteg – att han genom sin närvaro vill bekräfta och välsigna när troende reder ut en konflikt, redan innan det eskalerar till att behöva involvera hela församlingen.]
Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?" [Enligt den rabbinska traditionen som baserades på Amos 1:3, räckte det att förlåta någon tre gånger. Den fjärde gången någon gjorde samma fel mot dig behövde du inte förlåta, eftersom omvändelsen inte ansågs vara genuin. Petrus föreslog nu mer än det dubbla. Talet sju står också för fulländning.]
Jesus svarade honom: "Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger." [Uttrycket "sjuttio-sju" kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!] [Talet "sju", som Petrus nämner, och Jesu svar "sjuttio-sju" för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lamek hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas "sjuttio-sju" gånger, se 1 Mos 4:15, 23–24. En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lamek var att hämnas. På samma sätt som Lamek ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.
    Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i Moseböckerna: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se 3 Mos 25:4–5. Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se 3 Mos 25:10–16. Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]
[Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] "Alltså kan det himmelska konungariket liknas vid en mänsklig kung som ville ha redovisning av sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).
När han började redovisningen, förde man till honom en man [en tjänare] som var skyldig honom 10 000 talenter. [Jesus använder det högsta använda siffervärdet och den dåtida högsta valutaenheten i sin liknelse. En talent var värd minst 6 000 denarer, där en denar motsvarade en arbetares dagslön. Skulden var alltså enorm, 60 miljoner dagslöner, vilket motsvarar flera miljarder svenska kronor. En skuld omöjlig att betala tillbaka själv!]
Eftersom han inte kunde betala, gav hans herre ordern att han skulle säljas [som slav] tillsammans med sin fru, barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet.
Då kastade sig tjänaren ner på marken och tillbad (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: 'Ha tålamod med mig, jag ska betala tillbaka allt.'
Hans herre hade medlidande (hans hjärta blev rört) och han frigav honom och efterskänkte honom hans [enorma] skuld.
När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: 'Betala det du är skyldig.'
Hans medtjänare kastade sig ner på marken och bad honom: 'Ha tålamod (ge mig tid), så ska jag betala tillbaka dig allt.'
Men han ville inte (vägrade, hade ingen längtan att göra det), utan fängslade honom, till dess han [hans anhöriga] kunde betala skulden.
När de andra medtjänarna såg vad som hände blev de mycket upprörda (smärtade det dem), och de berättade allt som hänt för sin herre [konungen].
Då kallade hans herre den förste tjänaren till sig och sade till honom: 'Du onde (avskyvärde) tjänare, här efterskänkte jag hela din skuld, bara för att du bad mig om det.
Upprörd till ilska överlämnade hans herre honom åt fångvaktarna till att bli torterad tills han kunde betala tillbaka allt han var skyldig.
På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte fritt förlåter er broder från hjärtat."
Stora skaror följde honom, och han helade dem där. [Jesus har nu påbörjat sin sista vandring mot Jerusalem. Om ett par månader kommer han att möta korset och döden, men också uppståndelsen och segern över döden. Lukas beskriver fler detaljer från den här perioden, se Luk 9:51–18:30.
    Både Galileen och Judéen låg väster om Jordanfloden med Samarien mitt emellan. Samariens variant av judendom ansågs vara hädisk och oren. Av den anledningen undvek judarna området, trots att det innebar en längre resa att vandra öster om Jordanfloden via Pereen för de tre årliga högtiderna i Jerusalem. Resan tog en vecka och man färdades ofta tillsammans i grupper som skydd mot rövare och vilda djur. Här beskrivs hur Jesus följde den traditionella rutten, men det finns tillfällen då han tog vägen via Samarien, se Joh 4:3–4; Luk 9:52.]
[I Matteus tematiska sammanställning följer naturligt Jesu undervisning om skilsmässa direkt efter att han talat om ödmjukhet och förlåtelse. Den placeringen visar tydligt att Gud alltid först och främst vill se återupprättelse och försoning, en skilsmässa är den sista utvägen. Synen på skilsmässa varierade bland de olika judiska grupperingarna:
    - De strikta esséerna som levde i öknen förbjöd skilsmässa helt och hållet. - Rabbinen Shammai tillät skilsmässa i specialfall. - Rabbinen Hillel hade en liberal syn och tillät skilsmässa av en mängd orsaker, t.o.m. något så banalt som vidbränd mat. - Rabbinen Akiba gick så långt så att en man kunde skilja sig om han hittade en mer attraktiv fru.
Det är möjligt att man ville att rabbinen Jesus skulle ta ställning i frågan och på så vis alltid göra någon grupp besviken. Det kan också ha funnits en bakomliggande tanke på att få Jesus att säga något som retade upp de romerska ledarna. Johannes Döparens avrättning var en direkt följd av hans kritiska uttalanden om Herodes Antipas skilsmässa och omgifte, se Matt 14:3–4.]
Några fariséer kom fram till Jesus för att sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst (finns det något lagligt skäl för skilsmässa)?"
Han svarade:
"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" [1 Mos 1:27]
Och han fortsatte:
"Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru,
    och de två ska bli ett (vara förenade, oskiljbara). [Citat från 1 Mos 2:24.]
De frågade: "Varför har då Mose befallt mannen [i 5 Mos 24:1–4] att ge henne ett skilsmässobrev och skilja sig (skicka i väg henne)?" [Det är inte helt tydligt vad "motbjudande" i 5 Mos 24:1–4 syftar på. Vissa ansåg att vad som helst hos hustrun som orsakade mannen obehag var "motbjudande" och skäl nog för skilsmässa, medan de striktare menade att det handlade om sexuell otrohet. Andra hävdade att ordvalet, tillsammans med 3 Mos 20:10 gör att det inte kan syfta på otrohet i äktenskapet, eftersom detta ju bestraffades med stening, se t.ex. Joh 8:2–11 där man vill stena en kvinna som begått äktenskapsbrott. I så fall handlar skilsmässobrevet som Mose syftar på om sexuell synd före äktenskapet under trolovningen, vilket var fallet i Matt 1:19 när Josef trodde att Maria varit otrogen.]
Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så.
Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap på ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i Joh 8:2–11. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se Matt 19:13–15.]
[Det är inte bara fariséerna som blir förvånade över Jesu svar.] Lärjungarna sade: "Om detta är mannens ställning gentemot hustrun [om det är så höga krav för att tillåta en skilsmässa, se vers 3 och 9], då är det bättre att inte gifta sig alls."
Men Jesus sade: "Det är inte alla som kan ta emot detta ord, utan det är för dem som har fått det givet [fått gåvan av Gud att leva ogifta].
[Jesus har just svarat på frågor om skilsmässa och äktenskap. Nästa ämne gäller barn som Jesus sätter stort värde på. Eftersom det är barnen som kommer i kläm när föräldrarna separerar är det fint att se hur Jesus välkomnar dem i sin famn.] Sedan kom man till honom med barn (2-11 år), man ville att han skulle lägga händerna på och be [välsignelse] över dem. Lärjungarna tillrättavisade (hindrade, sade strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.]
Då sade Jesus: "Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de."
Han lade händerna på dem [vart och ett av barnen]. Sedan gick han därifrån.
(plötsligt, oväntat) kom en person fram till honom och frågade: "Mästare, vad gott [vilka goda gärningar] ska jag göra för att få evigt liv?" [Mannen var ung och rik, se Matt 19:20, 22. Han var också en ledare, antagligen en föreståndare i synagogan, se Luk 18:18.]
Jesus svarade: "Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god [och det är Gud]. Men vill du gå in i livet [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet], så håll (följ, vaka över) budorden."
Han frågade: "Vilka?"
    Jesus svarade:
"Du ska inte mörda [2 Mos 20:13],
du ska inte begå äktenskapsbrott [2 Mos 20:14],
du ska inte stjäla [2 Mos 20:15],
du ska inte vittna falskt (ljuga i rättssalen) [2 Mos 20:16],
Den unge mannen (omkring 20-40 år gammal) sade: "Jag har hållit alla dessa sedan unga år, vad saknar jag?" [Frågan som han verkar ställa är varför han ännu inte fått frid i hjärtat, trots att han har försökt hålla buden.]
Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig [och verkligen älska din nästa som dig själv som mannen hävdade att han gjorde, se vers 19], gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." [För en sådan yttre handling skulle det behövas en inre förvandling. Jesus visste var mannens hjärta och skatt fanns: i hans rikedom, se Matt 6:21.]
Då sade Jesus till sina lärjungar: "Sannerligen säger jag er (jag säger er sanningen), det är svårt för en rik människa att komma in i himmelriket.
När lärjungarna hörde detta häpnade de (blev de helt överväldigade och förvånade) och sade: "Vem kan då bli frälst [räddad från evig död]?"
Men Jesus såg på dem och sade sedan: "För (nära intill) människor är detta omöjligt, men för (nära intill) Gud [tillsammans med honom] är allt möjligt."
Då svarade Petrus och sade: "Se, vi har lämnat allt för att följa dig [i motsats till den rike unge mannen, se vers 22], vad kommer vi att få?"
Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen. När allt återskapas (föds på nytt) ska Människosonen sitta (ner) på sin tron av härlighet (ära, pris). Och då ska ni som har följt mig, sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.
[Jesus berättar en liknelse för att illustrera påståendet i Matt 19:30: "De första ska bli de sista, och de sista ska bli de första." Gud liknas vid en vingårdsägare som hyr in säsongsarbetare för att bärga in druvskörden.] "Det himmelska kungariket kan liknas vid en landägare (storbonde, familjefar), som tidigt på morgonen [i gryningen vid sextiden] gick ut för att leja arbetare till sin vingård.
Han kom överens med dem om en dagslön på en denar [den vanliga dagslönen för en arbetare] och skickade sedan in dem till sin vingård.
Även vid elfte timmen [klockan fem på eftermiddagen, en timma innan solen gick ned och arbetsdagen var slut] gick han ut igen. När han såg några andra stå där sade han till dem: 'Varför står ni här hela dagen sysslolösa (utan arbete)?'
De svarade honom: 'Därför att ingen har anställt oss.' Han sade till dem: 'Gå in till vingården ni också.'
När det blivit kväll [klockan sex, se vers 12] sade vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla på arbetarna och betala ut deras lön. Börja med de som kom sist och sluta med de första.'
När sedan de första kom antog de att de skulle få mer, men var och en av dem fick också en denar.
och sade: 'De där som kom sist har bara arbetat en timme, ändå jämställer du dem med oss som har burit tunga bördor hela dagen och slitit i solens hetta.'
Då svarade han en av dem och sade [personligen till honom]: 'Min kamrat, jag behandlar dig inte illa (sårar dig inte). Kom vi inte överens om en denar per dag?
[Jesus och lärjungarna befinner sig i Jordandalen, i närheten av Jeriko, se vers 29. Jesus förutsäger nu på nytt sin död och uppståndelse. Han började tala mer öppet om detta, se Matt 16:21; 17:22. Tematiskt hör detta ihop med hur "de sista ska bli de första, och de första ska bli de sista". Jesus, den förstfödde över skapelsen, se Kol 1:15, skulle bli behandlad som den lägsta av alla förbrytare och korsfästas, men sedan uppstå och bli över alla andra namn, se Fil 2:5–11.] När Jesus var på väg upp till Jerusalem, tog han de tolv lärjungarna avsides (för att tala enskilt med dem). Där längs med vägen [medan de vandrade framåt] sade han till dem:
"Se, vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen ska utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden.
De ska utlämna honom åt hedningarna för att han ska hånas och pryglas hårt och bli korsfäst, men på den tredje dagen ska han uppstå."
Då kom Sebedeus söners mor [Salome, se Matt 27:56; Mark 15:40] fram till Jesus tillsammans med sina söner [Jakob och Johannes, två av Jesu tolv lärjungar, se Mark 10:35]. Hon föll på knä och ville be honom om något.
Han frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon sade: "Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster." [De två förnämsta platserna i Guds rike.]
Jesus svarade [och riktade sig nu främst till Jakob och Johannes]: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?"
    De svarade: "Ja, det kan vi."
Då sade han: "Ni ska dricka min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som min Far har förberett dem till." [Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att "dricka bägaren" är en bild på att gå igenom lidande, se Ps 75:9; Jes 51:17. Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se Apg 12:2; och Johannes deporterades till ön Patmos, se Upp 1:9. En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se Luk 22:24–27.]
Jesus kallade till sig dem [allihop] och sade: "Ni vet att härskarna över hednafolken är herrar (utövar ett förtryckande herravälde), och de högt uppsatta (mäktiga) använder sin makt för att förtrycka dem (de styr som tyranner över folken).
just [precis på samma sätt] som Människosonen inte kom för att bli betjänad (gr. diakoneo), utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." [Jes 53:10–12; Joh 11:49–50]
Medan de var på väg ut från [den gamla staden] Jeriko följde en stor skara honom. [Matteus och Markus beskriver att Jesus "var på väg ut från Jeriko", se Mark 10:46. Lukas däremot skriver att han "närmar sig Jeriko" när denna händelse inträffar, se Luk 18:35. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko på Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24–26 är den mest kända, men strax söder om den byggde Herodes den store en ny stad som kallades det romerska Jeriko. Här i det romerska Jeriko fanns palats, amfiteater, bassänger osv. och Herodes tillbringade vintrarna här.
    En annan skillnad som inte heller den är en motsägelse är att Matteus skriver att det var två blinda, medan Markus och Lukas skriver att det var en. Av de två männen som fick sin syn väljer de att fokusera på den ene blinde som hette Bartimaios, se Mark 10:46; Luk 10:35.]
Folket tillrättavisade dem skarpt (gav dem en tydlig varning) att vara tysta, men de ropade ännu högre: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!"
Då stannade Jesus och kallade till sig dem och frågade: "Vad vill ni att jag ska göra för er?"
De svarade honom: "Herre, gör så att våra ögon öppnas."
Då fylldes Jesus av medlidande med dem och rörde vid deras ögon och på en gång kunde de se, och de följde honom.
och sade till dem: "Gå in i byn som ligger framför er, genast ska ni hitta en åsna stå bunden där, och bredvid henne ett föl. Lossa dem och för dem till mig!
Om någon säger något till er ska ni svara: 'Herren behöver dem.' Då ska han på en gång skicka i väg dem."
Då gick lärjungarna och gjorde som Jesus hade befallt dem.
De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar (ytterkläder)dem, och han satte sig därpå.
När han kom in i Jerusalem kom hela staden i rörelse (i upplopp, skakades), och man frågade: "Vem är detta?"
Han sade till dem:
"Det står skrivet:
    'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' [Jes 56:7]
Men ni har gjort det till
    'ett rövarnäste'." [Jer 7:11][Det religiösa ledarskapet hade rånat folket på flera plan. Dels rent ekonomiskt med stora mellanskillnader för att växla pengar och köpa offerdjur, men också andligt genom att inte leda människor till en personlig relation med Gud.]
Blinda och lama (halta, lytta, ofärdiga) kom fram till honom i templet, och han botade dem.
och sade till honom: "Hör du vad de säger?" Jesus svarade: "Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?" [Ps 8:3]
Han lämnade dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: "Aldrig någonsin ska du bära frukt." På en gång vissnade trädet. [Varför förbannade Jesus fikonträdet? Bibeln svarar inte direkt på detta, men både templets rening och det förbannade fikonträdet är två starkt symboliska handlingar. Så här på våren borde trädet haft frukt. Fikonträdet producerar grön frukt innan löven visar sig, och om det inte fanns någon frukt nu så skulle det inte bära någon frukt det året. Det här trädet verkade på utsidan ha en stor skörd, men vid närmare granskning var det helt utan frukt – trädet hycklade. Fikonträdet är en bild på Israel, se Jer 8:13; 24:1–10; Hos 9:10; Mika 4:4, och religiöst hyckleri är något som alltid får Jesu skarpaste tillrättavisning.]
Jesus svarade: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), om ni har tro och inte tvivlar, ska ni inte bara göra det som skedde med fikonträdet, utan ni ska också kunna säga till detta berg [och Jesus tar nu som exempel Olivberget där de befinner sig]: 'Upp med dig och kasta dig i havet [Medelhavet]', och det skulle ske.
När han hade kommit till templet och höll på att undervisa kom översteprästerna och folkets äldste fram till honom [avbröt hans undervisning] och frågade: "Vad har du för fullmakt (auktoritet) att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?" [De syftar antagligen på Jesu agerande dagen innan då han drev ut dem som sålde och köpte, men även tidigare händelser som intåget i templet och barnens lovsång till honom. Svaret är förstås enkelt – han gör sin Faders vilja. Ett sådant svar skulle dock leda till att Jesus blev anklagad för hädelse. De religiösa ledarnas fråga är ingen oskyldig undran utan en fälla, som Jesus lätt genomskådar.]
Jesus svarade: "Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta.
Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?"
    De överlade med varandra (diskuterade mellan sig): "Om vi svarar: 'Från himlen', svarar han: 'Varför trodde ni då inte på honom?'
Därför svarade de: "Vi vet inte." [De judiska ledarna var fast i ett dilemma som de själva skapat. De frågar dock inte "Vad är sant?" eller "Vad är rätt?" utan "Vad är säkrast för oss?" Att inte ta ställning är den väg hycklare och de som bara följer den rådande opinionen ofta tar. Så gjorde varken Jesus eller Johannes, se Mark 12:14; Matt 11:7–10. Jesus vägrar spela med i deras spel.] Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag till er vad jag har för fullmakt att göra detta."
Vem av dessa två gjorde faderns vilja?" [Det är anmärkningsvärt att den andra sonen säger "herre" och inte "far". Det är en anspelning på översteprästernas felaktiga inställning till Gud. I stället för ett barns kärlek och nära relation till fadern var de fulla av insmickrande falsk underdånighet.]De svarade: "Den första."
    Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, tullindrivare och prostituerade ska komma in i Guds rike före er.
För Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom."
[Jesus fortsätter att tala till översteprästerna och folkets äldste och ger ännu en liknelse följd av en fråga:] "Lyssna till en annan liknelse:
En husbonde (en välbärgad landägare, familjefar) planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1–7]. Han byggde en mur kring den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut vingården till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort.
När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare [tre stycken, se vers 35] till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Vinodlarna som arrenderade marken förväntades ge en viss del av skörden till ägaren som hyra.]
Men arrendatorerna grep tjänarna och misshandlade en, dödade en annan [med svärd] och stenade en. [Kan syfta på Jer 37:15; Jer 26:20–23; 2 Krön 24:21 där Guds profeter just misshandlades, dödades med svärd och stenades. Se även Matt 23:37.]
Igen skickade han dit andra tjänare, fler än första gången, och de behandlade dem likadant. [Gud hade sänt profeter till sitt folk, bl.a. Johannes Döparen, se Matt 17:12–13.]
Till sist skickade han sin egen son. Han sade: 'De kommer att ha respekt för min son.'
Men när vinodlarna fick se sonen sade de till varandra: 'Här har vi arvtagaren. Kom, vi dödar honom så får vi hans arv.'
De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom.
De [översteprästerna och de äldste] svarade honom: "Dessa ondskefulla män får möta en ondskefull död. Vingården arrenderar han sedan ut till andra vinodlare som ger honom hans del av skörden i rätt tid."
Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22–23]:
Stenen som husbyggarna förkastade
    har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
    och underbar är den i våra ögon. [Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
Jag säger er, detta är anledningen till att Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.
Den som faller på denna sten blir krossad, men den som stenen faller på blir söndersmulad." [Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14–15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34–35, 44–45.]
När översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om.
De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.
[Det här är den tredje liknelsen som Jesus ger som svar på det religiösa ledarskapets frågor när han undervisade i templet under den sista påskveckan, se Matt 21:23–46. I de tidigare två liknelserna konfronterade Jesus de religiösa ledarna med att de inte hade varit trogna sitt uppdrag. Här, i den sista liknelsen, visar Jesus dem att de dessutom kommer att förlora privilegiet att få tjäna i Guds rike.] Jesus talade igen till dem med liknelser och sade:

"Det himmelska kungariket kan liknas med en kung som ordnade med bröllopsfestligheter för sin son. [I judiska liknelser var "kung" ofta en omskrivning för Gud. Kungens son är Jesus. Enligt den dåtida seden gick först en inbjudan ut något år innan bröllopet utan exakt datum. När väl tiden närmade sig kom en andra inbjudan att festen var redo. I liknelsen är tjänarna alla profeter och gudsmän som Gud sänt till Israels folk i Gamla testamentet. De hade gjort en första inbjudan. Bröllopsfesten närmar sig och Johannes Döparen och Jesus hade gjort den andra inbjudan att festen var redo.]
Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer.
Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem.
Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad. [Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i Jes 10:5–6.]
Sedan sade han till sina tjänare: 'Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan].
Han sade till honom: 'Min kamrat, hur har du kommit in här utan att ha [valt att ta emot erbjudna] bröllopskläder?' Mannen var helt svarslös.
Då sade kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant "rent fysiskt skaka av skräck").
[Nu följer fyra frågor ställda av olika personer. I Haggadah (textsamlingen där ordningen för den judiska påskmåltiden är nedskriven) finns fyra frågor som ställs och besvaras. Att Matteus väljer att ta med just fyra frågor, här under påskveckan, är en tydlig koppling som Matteus judiska läsare inte kunde undgå att se.] Då gick fariséerna i väg och planerade hur de skulle kunna få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för.
De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
    De sade: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika.
Jesus kände (märkte, kände igen) deras ondska (fula intentioner) och sade: "Ni skenheliga (som låtsas att ni vill ha svar), varför försöker ni sätta dit mig? [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
Visa mig det mynt som man betalar skatten med!" Då hämtade de en denar. [En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
Jesus frågade dem: "Vems bild och vems namn är det här?"
De svarade: "Caesars." [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sade han till dem: "Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud." [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26–27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.] Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom:
"Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5–10, som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet "levir", som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1–12.]
Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun.
Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne." [Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12–58.]
Jesus svarade dem: "Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft.
När folket [på tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).
När fariséerna fick höra att Jesus hade gjort saddukéerna svarslösa [ordagrant "stängt deras munnar"] samlades de igen. [Fariséerna hade först blivit svarslösa och försöker nu på nytt komma på ett sätt att fälla Jesus.]
En av dem, en laglärd [gr. nomikos – expert på tolkningar av Moseböckerna], ställde en fråga för att sätta honom på prov:
Då svarade han honom:
" 'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska Herren, din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ
    och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia).'[Citatet är från 5 Mos 6:5. Budet involverar hela personen. Hebreiskan avslutar med det sammansatta ordet för "din kraft", vilket också kan betyda ditt överflödiga och ditt passionerade. Matteus och Lukas översätter med ordet förstånd, se Luk 10:27. Markus använder två ord: förstånd och kraft, se Mark 12:30, 33.]
Det andra [det som kommer därnäst] liknar det:
'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv.' [3 Mos 19:18]
[Innan fariséerna hann gå undan, efter tre försök att snärja Jesus med frågor, tar Jesus initiativet och tar upp själva kärnfrågan: Vem är Messias? Kristus är den grekiska transkriberingen av hebreiskans Messias, som betyder "den Smorde".] Medan fariséerna var samlade där ställde Jesus en fråga till dem,
och sade: "Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?"
    De svarade: "Davids son."
Han sade: "Hur kan då David, genom Anden (inspirerad av den helige Ande) kalla honom Herre, och säga:
Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?"
Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.
Sedan talade Jesus till folkskarorna och till sina lärjungar och sade:
Allt som de säger, det ska ni därför göra och hålla (bevara, skydda), men ta inte efter deras gärningar (handlingar; deras agerande) – för de talar [säger en sak] och gör inte. [De praktiserar inte vad de själva lär ut.]
De binder ihop (fängslar med kedjor) tunga bördor (ryggsäckar med packning) och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte med sitt finger flytta dem [inte ens lyfta ett finger för att hjälpa och underlätta].
Alla sina gärningar gör de för att få uppmärksamhet (bli sedda) av människor [som skådespelare som njuter av sin roll]. De breddar sina böneremmar
    och förstorar sina hörntofsar. [Böneremmarna syftar på de läderremmar med små boxar med bibelord, hebr. tefillin, som man band på huvudet och armen. Alla judiska män bar hörntofsar, hebr. tsitsit. De fästes på mantelhörnen för att ständigt påminna om budorden, se 4 Mos 15:38. Jesus bar sådana tofsar, se Matt 9:20, men för många skriftlärda och fariséer hade dessa blivit statussymboler. Ju större tofs, desto mer rättfärdig.]
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan], skriftlärda och fariséer,
    ni hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra). Ni reser över land och hav för att göra någon till en proselyt (en hedning som konverterat till judendomen), och när han har blivit det, gör ni honom till ett Gehennas barn (en som tillhör helvetet), dubbelt värre än ni själva. [I kontrast till välsignelsen över de milda som ska ärva jorden, se Matt 5:5.]
Ni säger också: Om någon svär vid altaret, betyder det ingenting. Men om någon svär vid gåvan på altaret, då är han bunden vid sin ed.
Den som därför svär vid altaret, svär både vid det och vid allt som ligger på det.
Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor där. [1 Kung 8:13; Ps 26:8]
Den som svär vid himlen svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. [I kontrast till välsignelsen över dem som 'hungrar och törstar efter rättfärdighet' som ska bli fullständigt mättade, se Matt 5:6.]
[Jesus, som alltid vill omvändelse, riktar sig nu personligen till dem.] Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. [Kontrast till välsignelsen till de 'renhjärtade' i Matt 5:8.]
och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. [Vid foten av Olivberget i Kidrondalen finns flera gravmonument kvar från Jesu tid. De har haft olika namn under olika tidsperioder och i dag kallas de tre mest kända Absaloms, Sakarias och Jakobs grav. Det är intressant att just namnet Sakarias nämns i vers 35. Det är inte otroligt att det är dessa gravmonument som fariséerna just då byggde, och som Jesus refererar till när han uttalar dessa ord i tempelområdet, bara ett par hundra meter därifrån.]
Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Några av dem ska ni döda och korsfästa, andra ska ni prygla hårt (piska med fyrtio slag) i era synagogor och förfölja från stad till stad.
[Efter de sju veropen, vers 13–36, avslutar Jesus sitt tal på tempelområdet med följande ord:] "O Jerusalem, Jerusalem [upprepning av namnet beskriver ett starkt känslomässigt engagemang]. Du som vanemässigt mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig (som budbärare)! Hur många gånger har jag inte velat (längtat efter att) få samla (skydda) dina barn, som en höna samlar (skyddar, värmer) sina kycklingar under sina vingar, men ni har vägrat.
[Detta är det femte och sista av de fem tal som Matteus har med i sitt evangelium, se Matt 5–7; 10; 13; 18.] När Jesus lämnade templet [tempelområdet] och var på väg därifrån, kom hans lär­jungar fram och pekade på (ville få honom att beundra) tempelbyggnaderna [arkitekturen och storheten i byggnaderna].
Han svarade: "Ja, ni ser allt detta, eller hur? Men jag säger er sanningen, här ska inte en sten lämnas kvar på den andra, allt ska bli nedrivet." [Jesus förutsäger templets förstörelse, som inträffar 70 e.Kr.]
Jesus satt sedan på Olivberget [en och en halv kilometer öster om Jerusalem, varifrån man ser ut över hela Jerusalem och templet som de nyss lämnat]. Då kom lärjungarna [brödraparen Petrus och Andreas, och Jakob och Johannes, se Mark 13:3] fram till honom enskilt (för att samtala privat med honom) och frågade:
    - När ska allt detta ske [templets förstörelse, se vers 2]? - Vilket tecken ska markera
        
        din återkomst
        
        och tidsålderns slut?

[Resten av kapitel 24 och hela kapitel 25 är Jesu svar på dessa två frågor.]
Jesus svarade dem: "Var ständigt på vakt (var försiktiga) så att ingen förleder er.
Den som är på taket ska inte gå ner och hämta något från sitt hus [trappan till taket var på utsidan av huset],
och den som är på åkern ska inte gå tillbaka för att hämta sin mantel. [Daniels profetia i Dan 9:27, syftade primärt på en händelse som uppfylldes 168 f.Kr. då Antiochos IV Epifanes byggde ett hedniskt altare till Zeus i templet. Eftersom Jesus tar upp denna profetia så kommer något liknande att ske igen, och många bibelforskare pekar på följande två händelser:
    - Romarnas förstörelse av templet som inträffade år 70 e.Kr. - En kommande händelse då Antikrist försöker ta Guds plats av tillbedjan i templet, se 2 Thess 2:4; Upp 13:14–15.
Den grekiska frasen i vers 15 som ofta översätts 'vanhelgande skändlighet' är ordagrant 'en fruktansvärd händelse' eller 'en avskyvärd person, som skändar det heliga templet och ödelägger'.]
[Jesus går nu tillbaka till den andra frågan om tecknen före hans andra tillkommelse. Den dagen då Jesus kommer tillbaka för att upprätta sitt rike på jorden kommer inte att gå någon obemärkt förbi. Stora tecken ska ske innan Jesus sätter sina fötter på Olivberget öster om Jerusalem, se Sak 14:4.] "Direkt efter den sista tidens vedermöda:
'Ska solen förmörkas
    och månen inte längre lysa.
    [Citat från Jes 13:10; 24:23; Hes 32:7–8; Joel 2:10 m.fl. som handlar om Guds dom över världen.]
Stjärnorna ska falla från himlen [Jes 34:4; Upp 6:13],
    och himlens krafter ska skakas.'
Han ska sända ut sina änglar vid ett starkt ljud av en stor basun, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra [från hela världen]."
"Från fikonträdet kan ni lära er följande jämförelse (liknelse): Så fort kvisten på trädet blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren [och skördetiden] är nära.
Men det förstår ni att om husbonden visste när på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus.
[Nu följer tre liknelser som alla handlar om tjänare som väntar på sin herres ankomst. De riktas till troende som väntar på Jesu återkomst. Budskapet är att vara sysselsatt med uppdraget, vara brinnande och vara en trogen förvaltare.] "Vem är den trogne och kloke (förståndige, andligt klarsynte) tjänare som hans herre har utsett att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid?
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänaren som [är trogen och] gör vad han ska när hans herre kommer.
Sannerligen säger jag er (jag säger sanningen till er): han ska låta tjänaren få ansvara över allt han äger.
Men om tjänaren är ond och säger i sitt hjärta: Min herre dröjer,
och börjar slå de andra medtjänarna och äter och dricker med de druckna,
och hugga ner honom och låta honom dela lott med hycklarna (som bara spelar ett skådespel). Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'rent fysiskt skaka av skräck')."
Fem av dem var dåraktiga (tanklösa, ogudaktiga) och fem var visa (förståndiga, andligt klarsynta).
De dåraktiga tog sina lampor men utan att ta med någon [extra] olja.
De visa tog med sig flaskor med olja tillsammans med sina lampor.
Vid midnatt hördes ett rop: 'Nu kommer brudgummen, gå ut och möt honom.'
Medan de var borta för att köpa [olja] kom brudgummen. De som var förberedda gick in med honom till bröllopsfesten, och dörren stängdes.
[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3. Detta är den tredje och sista liknelsen som handlar om församlingen innan Jesus kommer tillbaka.] "På samma sätt [som liknelsen innan med de tio jungfrurna handlar den om att vara vaken, redo och bedjande när Jesus kommer tillbaka] kan det [kungariket från himlen] också liknas vid en man som skulle resa utomlands. Han kallade till sig sina tjänare och överlämnade sina ägodelar till dem (för att de skulle förvalta dem).

Den som fått fem talenter började genast förvalta pengarna (investera, köpa och sälja)
    och de genererade en vinst på fem talenter till.
Den som hade fått två talenter gjorde likadant
    och de genererade en vinst på två.
Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop i jorden
    och gömde sin herres pengar.
Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och ville stämma av redovisningen med sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).

Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: 'Herre, du anförtrodde fem talenter åt mig. Här är fem till som jag har tjänat.'
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Den som hade fått två talenter kom fram och sade: 'Herre, du anförtrodde två talenter åt mig. Här är två till som jag har tjänat.'
Hans herre sade till honom: 'Bra gjort, du är en god (ärlig) och trofast (trogen) tjänare [en tjänare som har tro]. Du har varit trogen i det lilla (med små belopp), jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
Då svarade hans herre honom: 'Du onde och late tjänare. Om du visste att jag skördar där jag inte sått, och samlar in där jag inte strött ut,
Ta därför ifrån honom talenten och ge den åt den som har de tio talenterna [som har den bästa förmågan att förvalta den].
För till var och en som har ska ges mer, och han ska ha i överflöd, men den som inte har, även det han har ska tas ifrån honom.
[Jesus sitter på Olivberget och fortsätter besvara lärjungarnas frågor om Jesu andra tillkommelse och tidsålderns slut, se Matt 24:3.] "När Människosonen kommer i sin härlighet (ära, majestät), och alla heliga änglar med honom, då ska han sätta sig på sin härlighets tron.
Alla folk ska samlas inför honom och han ska skilja mellan dem, på samma sätt som en herde skiljer fåren från getterna.
Fåren ska han ställa på sin högra sida [den mest ärofyllda platsen, se Matt 22:44; 26:64], och getterna på den vänstra. [Liknelsen är hämtad från vardagen. Herdarna lät ofta får och getter beta tillsammans och på avstånd ser de ganska lika ut. För att skilja dem åt vallades flocken till en grind, där de separerades en och en till höger eller vänster. Se även Hes 34:17–19.]
Sedan ska Kungen [Människosonen – Jesus när han ska döma alla människor] säga till dem som står på hans högra sida [fåren, se vers 33]: 'Kom, ni som är välsignade av min Fader, ärv (ta emot som ert eget) det kungarike som är förberett för er från universums begynnelse.
Då ska de rättfärdiga svara honom: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig något att dricka?
När Kungen då svarar ska han säga till dem: 'Jag säger er sanningen: eftersom (i den mån) ni gjorde det för en av dessa mina minsta bröder (syskon), gjorde ni det för mig.'
Sedan ska han också säga till dem som står på hans vänstra sida [getterna, se vers 33]: 'Ni som står under en förbannelse, gå bort ifrån mig till den eviga elden som är förberedd åt djävulen och hans änglar.
Då ska de svara: 'Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig, eller som en främling naken eller sjuk eller i fängelse och tog inte hand om dig?'
Då ska han svara och säga till dem: 'Jag säger er sanningen: eftersom (i den mån) ni inte gjorde det för någon av dessa minsta, gjorde ni inte det för mig.'
När Jesus hade avslutat sitt tal [svarat på frågorna om sista tiden, se Matt 24:4–25:46] sade han till sina lärjungar [där de satt på Olivberget på tisdagseftermiddagen]:
Där kom en kvinna [Martas syster Maria, se Joh 12:3] fram till honom med en alabasterflaska med mycket dyrbar nardusbalsam [exklusiv parfym från norra Indien], och hon hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords.
När lärjungarna såg detta blev de förargade (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). De sade [initiativtagaren till klagomålet var Judas, se Joh 12:4–6]: "Vilket slöseri!
Men Jesus visste [vad lärjungarna hade sagt till varandra och direkt till kvinnan] och sade till dem: "Varför besvärar (trakasserar, skuldbelägger) ni kvinnan? Hon har gjort en god (ärofull, vacker) gärning mot mig.
Jag säger er sanningen (amen), överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Han sade: "Vad är ni villiga att ge mig om jag förråder honom (utlämnar honom åt er)?" Då vägde de upp och betalade honom trettio silvermynt [shekel].
Från den stunden sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom.
Nu, före (den första) [högtidsdagen i] det osyrade brödets högtid [då man bakade bröd utan jäst för att påminna om uttåget ur Egypten], kom lärjungarna till Jesus och frågade: "Var vill du att vi ska förbereda så att du kan äta påskmåltiden (pesach)?"
Han svarade: "Gå in i staden och säg till en man där: 'Mästaren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden (pesach) i ditt hus med mina lärjungar.' "
Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt och förberedde påskmåltiden. [Det finns olika syn på om detta är en traditionell judisk Sedermåltid som åts kvällen den 15 Nisan, eller en måltid kvällen innan. Johannes skriver att det sker "innan", se Joh 13:1. Lärjungarna tror också att Judas ska gå ut och handla något inför högtiden, se Joh 13:29. Matteus använder grekiska ordet protos i vers 17 som kan betyda "före" högtiden eller på "den första" dagen på högtiden. Se även 1 Kor 5:7 där Jesus "är påskalammet".]
Medan de åt sade han: "Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig."
Då blev de djupt sårade (ledsna) och började fråga honom en efter en: "Det är väl inte jag, Herre?"
Människosonen ska gå bort, exakt som det står skrivet om honom, men ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den människa som det sker genom! Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född."
Judas, som skulle utlämna (förråda och överlämna) honom, sade: "Rabbi, det är väl inte jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det." [I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18–30.]
Medan de åt, tog Jesus ett bröd och när han hade välsignat det, bröt han det och gav det till lärjungarna och sade: "Ta emot, ät, detta är min kropp!"
När han hade tagit en bägare och tackat [Gud] för den sade han medan han gav dem: "Drick av detta vin, var och en av er,
Jag säger er: Jag ska inte dricka av vinstockens frukt, förrän den dag då jag dricker det på nytt (i bättre kvalitet) i min Faders kungarike."
[medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sade Jesus till dem: "Denna natt ska ni alla komma på fall (ta anstöt, överge mig) för min skull, för det står skrivet:
Jag ska slå (dräpa) herden,
    och fåren i hjorden ska skingras.
[Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]
[Lärjungarna och Petrus som deras talesman, se vers 35, går emot Jesu ord.] Petrus svarade honom: "Även om alla andra kommer på fall (tar anstöt, överger) för din skull, så ska då jag aldrig komma på fall."
Jesus sade till honom: "Jag säger sanningen till dig, i natt innan en [enda] tupp har galt kommer du att ha förnekat mig tre gånger."
Petrus [som bara var några timmar från att förneka Jesus] svarade honom: "Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig." Samma sak sade också alla de andra lärjungarna.
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det just är på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.] Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till [åtta av] sina lärjungar: "Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag går dit bort och ber."
Sedan sade han till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna här och vaka [håll er vakna och be] med mig!"
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22–23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill."
När han kom tillbaka till lärjungarna [Petrus, Jakob och Johannes] och fann dem sovande, sade han till Petrus: "Så ni orkade inte ens hålla er vakna en timme med mig?
Han gick bort på nytt och bad för andra gången: "Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så låt din vilja ske." [Frågan bekräftar oundvikligheten i Jesu död som det redan profeterats om, se Jes 53:9.]
När Jesus kom tillbaka fann han dem sovande igen. Deras ögon var så tyngda av sömn.
Så han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord.
Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: "Ja, ni sover fortfarande och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen ska överlämnas i syndares händer.
Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.
Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken, och sagt: "Den som jag hälsar genom att kyssa är det, grip honom."
På en gång gick Judas fram till Jesus, och sade: "Var hälsad (med glädje), rabbi (min lärare)", och kysste honom intensivt.
Jesus sade till honom: "Min kamrat, du är här av en anledning ..." [Meningen är inte fullständig, det är en "aposiopesis". I stället för att skriva "du är här av en anledning – gör vad du ska göra" eller "gör det inte" förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa på att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus.
    Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 20:13 och Matt 22:12. I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.
En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen inte på örat utan halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Läkaren Lukas beskriver också hur han helas av Jesus, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som nämner namnen på de inblandade, kan bero på att han skriver sitt evangelium när Petrus redan är död. De övriga evangelieförfattarna måste vara försiktigare. De vill inte utlämna Petrus namn eftersom det kunde få juridiska följder för honom.]
Då sade Jesus till honom: "Lägg tillbaka ditt svärd. Alla som drar svärd ska dödas med svärd.
Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter skulle uppfyllas." Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.
Petrus följde efter på avstånd, ända till översteprästens innergård. Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] för att se slutet. [Även Johannes var i Kaifas hus. Det var han som hade talat med tjänsteflickan som vaktade porten som då släppt in Petrus, se Joh 18:15–27.]
Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,
som sade: "Han har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar."
Då reste sig översteprästen och frågade: "Ska du inte svara? Vad är det dessa män anklagar dig för?"
Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sade: "Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son."
Jesus svarade: "Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens skyar."
Då slet översteprästen sönder sina kläder. [Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Här används det generella grekiska ordet för kläder, himation. I pluralformen beskriver det ofta både de innersta kläderna, tunikan, och manteln som var ytterplagget. Utifrån Mark 14:63 förstår vi att det här syftar på de två tunikorna som välbärgade personer bar, se Mark 6:9. Ordet "slita sönder" förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Torah förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.] Han sade: "Han har hädat. Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? Ni har nu själva hört hädelsen.
Sedan spottade de honom i ansiktet [ett uttryck för det största förakt] och slog honom, och några gav honom örfilar
[Matteus målar upp två händelser som sker parallellt. Samtidigt som Jesus förhörs inne i ett av rummen av de högsta judiska ledarna och bekänner sig som Guds Son, får Petrus några enkla frågor av en ringa tjänsteflicka, och han förnekar Jesus.] Petrus satt ute på gården [och värmde sig vid en eld tillsammans med husets tjänare och tempelvakter, se Joh 18:18]. En av tjänsteflickorna kom fram till honom och sade: "Du var också med Jesus från Galileen."
Men han förnekade detta inför dem alla och sade: "Jag förstår inte vad du menar."
Han gick ut mot porten [huvudingången till Kaifas hus]. Där såg en annan kvinna honom, och hon sade till dem som stod där i närheten: "Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret."
En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sade: "Visst är du också en av dem. Det hörs på dialekten (talet)." [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt [i vers 34]: "Innan en [enda] tupp gal ska du ha förnekat mig tre gånger", och han gick ut och grät bittert.
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus. [För en dödsdom krävdes två rättegångar med en dags mellanrum, så detta var ett kort men nödvändigt möte.]
De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren. [Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien, och han bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]
Men när Judas, som hade förrått honom, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig (kände sig illa till mods) och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste. [Ordet för "ångrade sig" som används här, gr. metamelomai, är inte det vanliga ordet metanoia som används för omvändelse och sinnesändring. Judas kände djup sorg och ånger, men det i sig betyder inte att det var en verklig omvändelse. Petrus sorg ledde till upprättelse, Judas sorg till självmord.]
Översteprästerna tog pengarna och sade: "[Vad ska vi göra?] Det är inte tillåtet att lägga dem i [den heliga] offerkistan, eftersom det är blodspengar."
Sedan de överlagt tillsammans köpte de Krukmakaråkern till att bli en begravningsplats för främlingar (icke-judar).
och gav dem i betalning för Krukmakaråkern,
    så som Herren hade befallt mig." [Matteus som är noga med att visa hur Jesus uppfyller Gamla testamentets profeter citerar fritt från Jeremia 19:1-13 som syftar på samma plats i Hinnomdalen söder om Jerusalem där Judas fält låg. Han tar även med delar från Sakarja 11:12-13 där trettio silvermynt kastas in i templet åt Herren som liknas med krukmakaren. Matteus nämner endast den större profeten, Jeremia, som huvudkälla.]
[Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.] Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)."
Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit både mot judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte.
Då sade Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket (vilka allvarliga anklagelser) de beskyller dig för?"
Men han svarade honom inte, han sade inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.] [Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1–12.]
När folket nu var samlat frågade Pilatus: "Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?"
Pilatus visste att det var på grund av avundsjuka mot Jesus som man hade utlämnat honom. [Pilatus hade genomskådat fariséernas motiv som var avundsjuka och försöker nu lösa problemet genom att ta hjälp av folkets vilja för att frige Jesus. Namnet Barabbas betyder ordagrant "en faders son". Hans fullständiga namn var troligen Jesus Barabbas. Vissa manuskript har det längre namnet, medan andra bara har Barabbas. Folket får nu välja mellan Jesus Barabbas, en faders son som var en falsk messias och Jesus Messias, Guds Son som var den äkta Messias. Här finns även en typologi med de två bockarna på försoningsdagen (Jom kippur). Genom lottkastning sattes den ena fri och den andra blev syndabocken, se 3 Mos 23:27–32; Heb 9:7–12.]
Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: "Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom." [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
Ståthållaren sade nu till dem: "Vilken av de båda vill ni att jag ska frige?" De svarade: "Barabbas!"
Pilatus frågade dem: "Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas den Smorde (Messias)?" Alla svarade: "Korsfäst honom!"
Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn."
Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom. [Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]
De tog av honom kläderna och hängde på honom en röd soldatkappa
och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handenhonom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas konung!"
De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet.
När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.
På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors. [Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det. [Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minska smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36; Luk 23:36; Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.]
När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19].
Sedan satte de sig ner och vaktade honom.
Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:
"Detta är Jesus [från Nasaret],
    judarnas konung." [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]
Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9].
De som passerade hånade honom och skakade huvudet
"Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom!
Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son."
Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom).
På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka.
Men de andra sade: "Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser, befriar) honom!"
När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många. [Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30–33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Värt att notera är att den judiska boken Talmud nämner flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]
När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sade: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde.
På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. [Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder "höjd" på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen "rik man" bekräftar profetian från Jes 53:9.]
Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg
och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39–42.]
Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." [Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till "översteprästerna och de äldste", men här är det "översteprästerna och fariséerna" som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om "Jonas tecken", se Matt 12:38–40; Matt 16:1–4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.
    De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, efter­som han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är "dagen efter" någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på Pesach den 14 Nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15 Nisan.
    För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]
Pilatus svarade: "Ni har en vaktstyrka. Gå och säkerställ att den bevakas på det sätt ni tycker är bäst."
Plötsligt blev det en stor jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen och rullade bort stenen [framför graven där Jesus var begravd] och satte sig på den. [Jordbävningen orsakades av ängeln, men upplevdes troligen som ett efterskalv till den tidigare jordbävningen, se Matt 27:51–52.]
Hans utseende (form, yttre) var som ett ljussken (en blixt, en lysande stjärna), och hans kläder vita som snö,
och de som vaktade [4-16 vakter, kanske fler, se Matt 27:66] blev så förskräckta av att se honom att de skakade okontrollerat och blev som döda [och blev liggande orörliga på marken].
Skynda er sedan att gå till lärjungarna och säg detta till dem: 'Jesus har uppstått från de döda, han ska gå före er till Galileen där ni ska få se honom.' Se, nu har jag berättat för er (nu har jag utfört mitt uppdrag och gett budskapet till er)." [Varken här eller i något annat av evangelierna beskrivs exakt hur uppståndelsen har gått till. Verbformen i vers 6, "han är uppstånden" är dock i passiv form vilket pekar på det faktum att Jesus var uppstånden av Gud. Ängeln rullade inte bort stenen för att Jesus skulle kunna komma ut. Anledningen var att hans efterföljare skulle kunna komma in och se att graven var tom!]
De lämnade snabbt graven, och fyllda av bävan och stor glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. [Att kvinnorna springer och visar både bävan och glädje visar att de trodde på ängelns ord om Jesus redan innan de mötte honom som uppstånden. Jämför med lärjungarnas reaktion som inte tog kvinnornas ord på allvar, se Luk 24:1.]
Medan de var på väg mötte plötsligt Jesus dem och sade: "Var glada (var hälsade)!" [En vardaglig hälsningsfras.] De gick fram och grep tag om hans fötter och tillbad honom (böjde sig ner i ödmjukhet, föll på knä).
Då sade Jesus till dem: "Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galileen. Där ska de få se mig."
Medan de var på väg kom några av vakterna till staden och rapporterade för översteprästerna vad som hade hänt.
och sade: "Säg att hans lärjungar kom på natten och förde bort kroppen medan ni sov,
och om ståthållaren får höra om det, tar vi hand om det och ser till att ni inte råkar illa ut."
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg där Jesus hade stämt möte med dem.
När de fick se honom [på avstånd], tillbad de honom (böjde de sig ner i ödmjukhet, föll de ned på knä), men några tvivlade (höll på att tappa tron). [Vissa av lärjungarna hade trott att Jesus skulle återupprätta staten Israel och befria dem från romarnas förtryck, men eftersom det inte skett så tvivlade de på om Jesus verkligen hade makt. Detta ord för tvivla används bara här och i Matt 14:31, där Petrus ser på de yttre omständigheterna i stället för att tro och lita på Jesu ord.]
När Jesus kommit fram till dem talade han och sade:
"All auktoritet (all makt att regera) i himlen och på jorden har getts åt mig.
När ni sedan har gått ut [reser från plats till plats]: Gör (träna) lärjungar av alla folk (etniska grupper; folkslag)
    när [genom att] ni döper (nedsänker – gr. baptizo) dem
    
    i Faderns och Sonens och den helige Andes
    
    namn [singular]
och lär (instruerar) dem att hålla (bevara) [noggrant lyssna på] allt som jag har befallt er. Och se (lägg märke till) [kom ihåg], jag är med er alla dagar till tidens slut (tidsålderns fullbordan)." [Huvudbudet att "göra lärjungar" föregås av att först ha gått ut och följs sedan av uppdraget att döpa nya lärjungar och träna de troende. I Jesu uppmaning står alla verb i aktiv form, vilket visar att detta alltid är aktuellt – ända tills Jesus kommer åter.]

Vilket år och vilken veckodag dog Jesus?
Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog.
    Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag sista måltiden ägde rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot Joh 13:1 och Matt 26:17 som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock Mark 14:12; Luk 22:7–8. Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se Kol 2:17. Vad det gäller traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller.
    Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller Nisan 14 på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag.
    År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e Nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån Matt 2:1; Luk 3:1–2, 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i Mark 11, och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet klockan tre på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skugg­bilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven. Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!

När de hade kommit in i huset [där de bodde någonstans i Judéen eller Pereen] frågade lärjungarna honom om detta igen [tog de på nytt upp ämnet]. [Flera gånger tidigare har Jesus gett djupare undervisning för lärjungarna i ett hus. Frasen "i huset" som används här och i 7:17, 9:28, 9:33, blir en symbol för andlig uppenbarelse. Markus och hans läsare/hörare måste otvivelaktigt ha tänkt på sina egna hem där församlingen möttes.]
Han svarade: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.
Om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig. Då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.