0565 – ἀπέρχομαι (aperchomai)

gå, gå sin väg, gå iväg,


Typ:
Grekiska: ἀπέρχομαι
Med latinska bokstäver:     aperchomai
Fonetiskt: ap·erkh·om·ahee
Ursprung: Från 575 och 2064
Användning: 118 ggr i NT

Engelsk översättning (i KJV version)

go (53), "depart" (27), "go (one's) way" (16), "go away" (14), "come" (4), translated miscellaneously (6)

Engelsk beskrivning

  1. To go away, depart.
    1. To go away in order to follow any one, go after him, to follow his party, follow him as a leader.
  2. To go away.
    1. Of departing evils and sufferings.
    2. Of good things taken away from one.
    3. Of an evanescent state of things.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (118 st i TR)


När han hörde att Archelaos regerade över Judéen efter sin far Herodes var han rädd att återvända dit [till Betlehem, strax utanför Jerusalem eller någon annan stad i Judéen]. Efter att ha blivit varnad i en dröm, drog han sig undan till Galileen.
Ryktet om honom spred sig i hela [den romerska provinsen] Syrien [hedniskt område norr om Galileen]. Man förde till honom alla som led av olika slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och plågor (var drabbade av tortyrliknande smärtor), de under demoniskt inflytande (demoniserade), de som var fallandesjuka (ordagrant "blir sjuk under månens inflytande", grekiska ordet beskriver sjukdomar med periodiskt återkommande anfall och kramper) och de som var paralyserade (lama) och han helade dem. [Matteus är noga med att särskilja demoniskt inflytande från vanliga fysiska sjukdomar.]
Om din högra hand förleder dig, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet)." [Detta talesätt är inte bokstavligt utan en hyperbol, dvs. en överdrift. Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en man med en arm, kan ha orena sexuella tankar. Slutsatsen är att med alla medel motverka synden: utsätt dig inte för frestande situationer, kasta bort sådant som förleder till sexuell synd osv. Lösningen är inte att skuldbelägga kvinnan och tvinga bort henne från gudstjänstlokalen. Det är inte kvinnans skönhet, utan mannens brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger till mannen: "det är ditt öga", ta ansvar för det.]
Jesus såg att en stor skara människor hade samlats omkring honom och han gav order om att fara över till andra sidan [av sjön].
En [ensam] skriftlärd kom fram och sade till honom [medan de var på väg att ge sig av]: "Mästare (lärare), jag vill följa dig, vart du än r."
En annan av hans lärjungar sade till honom: "Herre, låt mig först och begrava min far." [Det är inte förrän i Matt 10:2‑4 som de tolv lärjungarna utses, så detta är antagligen inte någon av dem, utan någon som visade visst intresse i att följa Jesus.]
Han sade till dem: "Far i väg!" Då kom de onda andarna ut och for in i svinen. På en ng rusade hela hjorden utför branten och ner i sjön där de dog i vattnet.
De som vaktade svinen flydde och när de kom till staden berättade de allt som hänt, och speciellt vad som hade hänt med de besatta (som var plågade och ansatta av demoner).
Mannen steg upp och gick hem.
[Den följande undervisningen som Jesus ger sina lärjungar, vers 5‑42, är det andra av de fem tal som Matteus återger.] Jesus sände ut (gr. apostello) dessa tolv och befallde dem:
" inte in på hedningarnas vägar [område] eller in i någon samarisk stad.
Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde falskt vete [rajgräs, ett ogräs med giftig frukt som är snarlikt vete] på åkern mitt bland vetet och gick sedan sin väg.
Han svarade: 'En fiende har gjort detta.' Så tjänarna sade till honom: 'Vill du att vi r och rensar bort ogräset.'
När han hittar en dyrbar pärla, r han och säljer allt han äger och köper den." [Vid en snabb anblick kan det verka som om frälsningen liknas vid en skatt och pärla, och människan måste sälja allt för att köpa den. Tittar vi däremot på de tre liknelser som Jesus förklarar, är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden i de två första liknelserna och han är den som skördar vid tidsålderns slut, se vers 37 och 49. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Skatten hittas i åkern som tidigare var en bild på världen, se vers 38. Gud är den som söker efter människors hjärtan. Priset betalas med Jesu liv på korset. I Gamla testamentet omnämns Israel ofta som Guds speciella skatt, se 2 Mos 19:5. Om skatten är en bild på Israel kan pärlan vara en bild på församlingen. I havet skapas pärlor när ett sandkorn råkat komma in i en mussla. Det lilla sandkornet irriterar musslan som kapslar in den lager på lager och pärlan växer. En fin bild på hur Jesus som var "stötestenen" blir grundstenen som församlingen byggs på. Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte något obekant för lärjungarna. Köpmän importerade dem utomlands från Indiska Oceanen, Persiska viken och Röda havet. Havet symboliserar ofta världens nationer, och där finns Guds församling.]
När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan in i byarna och köpa sig mat."
Jesus svarade: "De behöver inte bort, ni kan ge dem att äta."
Ett ont och trolöst släkte begär ett tecken, men inget annat tecken ska ges än Jona-tecknet." Sedan lämnade han dem och gick sin väg. [Matteus har tidigare i Matt 12:39‑40 förklarat hur profeten Jonas vistelse i fiskens buk är en bild på Jesu död och uppståndelse på tredje dagen.]
[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han har varit med lärjungarna har han bara nämnt om sin död tre nger. Detta är den fjärde, men nu börjar han undervisa dem om detta mer ofta och tar upp det ytterligare elva nger.] Från och med nu började Jesus berätta hur han måste till Jerusalem och utstå mycket lidande genom översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och hur han skulle bli dödad, men uppstå på den tredje dagen.
Men han ville inte (vägrade, hade ingen längtan att göra det), utan fängslade honom, till dess han [hans anhöriga] kunde betala skulden.
När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, för han hade många ägodelar (ägde mycket jord och mark).
Runt sjätte timmen (mitt på dagen) och nionde timmen (tretiden på eftermiddagen) gick han ut igen.
Pojken svarade: 'Jag vill inte', men efteråt ångrade han sig och gick.
Fadern vände sig till den andra sonen som svarade: 'Ja, herre' [Ja, jag ska ], men han gick inte.
Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (rd), en annan till sina affärer.
När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.
Medan de var borta för att köpa [olja] kom brudgummen. De som var förberedda gick in med honom till bröllopsfesten, och dörren stängdes.
Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop i jorden
    och gömde sin herres pengar.
Jag var rädd och gick och gömde (hemlighöll) din talent i jorden.'
Dessa ska då bort till evigt straff, men de som är rättfärdiga till evigt liv (Guds överflödande liv)."
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det just är på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.] Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till [åtta av] sina lärjungar: "Sitt kvar här [vid inngen till trädrden], medan jag r dit bort och ber."
Han gick bort på nytt och bad för andra ngen: "Fader, om denna bägare inte kan förbi mig utan jag måste dricka den, så låt din vilja ske." [Frågan bekräftar oundvikligheten i Jesu död som det redan profeterats om, se Jes 53:9.]
Så han lämnade dem och gick bort och bad för tredje ngen med samma ord.
Då kastade han in pengarna i templet [antagligen in på den inre förrden dit bara prästerna hade tillträde] och gav sig av därifrån och gick bort och hängde sig.
och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för inngen till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39‑42.]
De lämnade snabbt graven, och fyllda av bävan och stor glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. [Att kvinnorna springer och visar både bävan och glädje visar att de trodde på ängelns ord om Jesus redan innan de mötte honom som uppstånden. Jämför med lärjungarnas reaktion som inte tog kvinnornas ord på allvar, se Luk 24:1.]
Då sade Jesus till dem: "Var inte rädda! och säg till mina bröder att de ska till Galileen. Där ska de få se mig."
Han kallade på dem, och de lämnade sin far Sebedeus och hans anställda fiskare i båten och följde efter honom. [Petrus, Jakob och Johannes följde Jesus redan sedan tidigare, se Joh 1:28. Nu tog de ett steg till och lämnade sina arbeten för att in i heltidstjänst för Jesus. De två brödraparen var kompanjoner. Lukas beskriver också hur Simon lånat ut sin båt till Jesus som fick använda den som en predikstol. På Jesu uppmaning lägger sedan Simon ut näten på djupt vatten, se Luk 5:1‑10. Den stora fångsten visar på Jesu omsorg om lärjungarnas familjer som får tid på sig att anställa nya fiskare som kan ersätta sönernas plats.]
[Detta stycke, vers 35‑39, är ett av flera där Petrus ögonvittnesskildring lyser igenom i Markus evangelium, se även Mark 2:1‑5; 11:20‑21; 13:1‑4. Vi kan föreställa oss hur Petrus inlevelsefullt har berättat för Markus om hur han letade efter sin vän Jesus, se vers 36. Orden han/honom används hela sju nger i detta stycke. Som ögonvittne, som själv varit med på plats, så är ju det i talspråk vanligare att man berättar om vad "han" gjorde, än att berätta om vad "Jesus" gjorde. Genom att ha kvar denna form visar Markus sina läsare att vi kan ha en nära personlig relation med Jesus!] Tidigt nästa morgon (under den sista nattväkten – mellan klockan tre och sex på söndagsmorgonen), långt innan det blev ljust, steg han [Jesus] upp och gick bort till en enslig plats. Där bad han. [Detta är den första av tre nger som Markus uppmärksammar hur Jesus drar sig undan för att be tidigt på morgonen, se Mark 6:46; 14:32‑41.]
På en ng försvann spetälskan, och han blev ren.
Han gick upp på berget [för att be, se Luk 6:2, och ber hela natten, se Luk 6:12‑13]. Sedan kallade han till sig dem som han själv hade utvalt, och de kom till honom.
Då bad man att Jesus skulle lämna deras område. [Det ekonomiska värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att en plågad människa blivit helad.]
Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis (området med de tio städerna) allt vad Jesus hade gjort med honom, och alla blev förundrade (förvånade, chockade). [Den tidigare demoniserade mannen blir nu den första hedniska evangelisten som Markus omnämner. Dekapolis var en region bestående av tio löst sammansatta städer öster om Jordanfloden och Galileiska sjön. De hade blivit fria från judiskt styre 63 f.Kr. när den romerska generalen Pompejus intog området. Svin användes ibland som offerdjur i hedniska tempel. Det värsta exemplet i den judiska historien var när Epifanes vanhelgade templet i Jerusalem och offrade svin på ett altare till Zeus 167 f.Kr.]
Jesus gick med honom [Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairus, vars dotter låg för döden], och en stor mängd människor följde med Jesus och trängde på från alla håll (folkskaran pressar på).
utan skickade på en ng en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset
Så de gav sig av i skeppet (en större båt) till en obebyggd plats där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.]
Bryt upp och skicka i väg dem så att de kan köpa sig något att äta på landsbygden och i städerna."
Men han svarade: "Ni kan ge dem något att äta!"
    De svarade: "Ska vi bort och köpa bröd för tvåhundra denarer [dagslöner] och ge dem att äta?" [En denar var en vanlig arbetares dagslön, se Matt 20:2. Tvåhundra denarer motsvarade åtta månadslöner. På en ng började lärjungarna kalkylera hur mycket det skulle kosta att köpa mat till folket. Antagligen skulle maten kosta så mycket, och det är inte otroligt att de hade den summan i kassan. Det är vanskligt att jämföra med dagens priser, men om en dagslön är 1 000 kr så motsvarar tvåhundra dagslöner att det blev 40 kr per familj, om det var 5 000 familjer samlade där.]
När han hade tagit avsked från dem [folket] gick han upp på berget för att be.
Han begav sig bort därifrån och gick in i Tyros område. Han tog in i ett hus och ville inte att någon skulle få veta det, men det gick inte att hålla det hemligt.
Hon gick hem och fann flickan liggande på sin säng, fri från demonen. [Judar använde ofta uttrycket "hundar" för icke-judar. Här används dock inte det vanliga ordet för en vildhund, gr kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Se Matt 15:28 för mer info.]
Så lämnade han dem [hastigt] och steg i båten igen och for över till andra [antagligen den norra] stranden.
Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att in i livet stympad
    
    än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna (helvetet).
Vid de orden förmörkades mannens uppsyn [grekisk metafor för när ett oväder drar in, grundordet är också att känna hat], och han gick därifrån bedrövad, för han ägde mycket. [Ordet för "ägde mycket" användes ofta för att äga mark och fastigheter.]
De gick i väg och hittade ett åsneföl bundet vid porten, ute vid gathörnet, och de löste det.
Nu ville de [översteprästerna, de skriftlärda och de äldste i Jerusalem, se Mark 11:27] gripa honom, de förstod att han hade berättat liknelsen mot dem (med hänvisning till dem). Men de var rädda för folket och lämnade honom och gick sin väg.
[Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se Matt 26:14‑15. Trettio silvermynt var priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv.] Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att utlämna (förråda) honom [Jesus].
När det var dags att slakta påskalammet, inför den första dagen i det osyrade brödets högtid, sade hans lärjungar till honom: "Vart vill du att vi ska och förbereda så att du kan äta påskmåltiden?"
Han gick bort på nytt och bad med samma ord.
De kom tillbaka [till Jerusalem] och berättade för de andra, men de trodde inte på dem.
När tiden för hans tjänstgöring var över [efter sabbaten som avslutade hans veckotjänstgöring] begav han sig hem. [Sakarias och Elisabet bodde på landet någonstans i Judéen, se 1:39. Väl hemma måste han ha skrivit och förklarat vad som skett i templet.]
Då sade Maria: "Se, jag är Herrens tjänarinna, låt detta hända mig enligt dina ord." Sedan lämnade ängeln henne.
När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu [på en ng] över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!"
Jesus sträckte ut handen, rörde vid honom [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren] och sade: "Jag vill. Bli ren!" Genast försvann spetälskan.
Jesus förbjöd honom att tala om det för någon [som han skulle möta på vägen till templet i Jerusalem] och sade: " och visa dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt [3 Mos 14:1‑32]. Det blir ett vittnesbörd för dem." [Markus berättar hur mannen inte lydde Jesu uppmaning, se Mark 1:45.]
Genast reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem, allt medan han prisade Gud.
Medan Johannes [Döparens] sändebud gick därifrån började Jesus tala till folket om Johannes: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden?
De bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden (det bottenlösa djupet, helvetet).
När de som vaktade svinen såg vad som hade skett, flydde de och berättade det i staden och på landsbygden.
Alla i Gergesa och trakten däromkring bad då Jesus att lämna dem, för de hade gripits av fruktan. [Mark 5:16 antyder att det var ekonomiska skäl. Värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten, än att en plågad människa blivit helad.]
    Jesus steg i båten och vände tillbaka [till den västra sidan av Galileiska sjön].
" tillbaka hem [till ditt hus, din familj, dina släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Gud har gjort med dig." Han gick därifrån och berättade för hela staden vad Jesus hade gjort för honom.
[Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1‑20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den första och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisa var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst.]

1) Materiell försakelse

Medan de gick längs med vägen [mot Jerusalem], sade en man till honom: "Herre, jag vill följa dig vart du än r."
Till en annan sade Jesus: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först och begrava min far."
Då sade Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men du och förkunna Guds rike." [Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Inte förrän ett år senare ansvarade äldste sonen för att flytta benen till en s.k. benkista. Det är ytterst osannolikt att Jesus skulle träffat på den här äldste sonen de få timmarna innan hans far var begravd, i stället är det någon ng efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Då är det försent, Jesus är redan uppstånden och det här missionsuppdraget avslutat.]
Jesus tog upp diskussionen [skiftar fokus från att bli utfrågad till att i stället leda samtalet] och svarade:
"En man [en jude] var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Han råkade ut för rånare som tog hans kläder och misshandlade honom, sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd. [Jeriko är en stad 3 mil nordöst om Jerusalem. Vägen mellan dessa städer sträcker sig genom berg och öken med en höjdskillnad på över 1 000 meter. Det var inte ovanligt att rånarligor höll till i dessa trakter.]
Man kommer att säga till er:
'Titta, där är han' eller 'Titta, här är han.' inte ut dit, följ inte efter dem.
Sedan de gett sig av fann de [två] som sänts iväg att det var precis som han hade sagt till dem.
Han gick i väg och samtalade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus (förråda och överlämna honom åt dem).
De gick och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.
Men Petrus [och Johannes, se Joh 20:3‑9] steg upp och sprang till graven. När han lutade sig in (böjde sig ner och tittade in), såg han bara linnebindlarna [men ingen kropp]. Han gick i väg, fylld av förundran över vad som hade hänt.
Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde [graven var tom], men de såg inte Jesus."
lämnade han Judéen och återvände till Galileen.
Hans lärjungar hade tt in i staden för att köpa mat.
Kvinnan lämnade kvar sin vattenkruka och gick in i staden. [Att berätta om Jesus var nu viktigare än att hämta vatten.] Hon sade till folket:
Nu, efter de två dagarna [i den samariska staden], gick han därifrån [vidare norrut] till Galileen.
När han hörde att Jesus kommit tillbaka från Judéen till Galileen, gick han i väg [den två dagar långa resan till Kana] och bad (ivrade, bad enträget) att han skulle komma ned och bota hans son, för sonen var på väg att dö.
Mannen gick då bort och rapporterade för judarna att det var Jesus som hade helat honom.
Sedan begav sig Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, också kallad Tiberiassjön. [Det är bara Johannes som använder namnet Tiberiassjön. De övriga evangelierna kallar den Galileiska sjön eller Gennesarets sjö. Sedan Herodes Antipas byggt staden Tiberias på den sydvästra sidan av sjön 22 e.Kr. blev det allt vanligare att sjön kallades Tiberiassjön. Eftersom Johannes skrev sitt evangelium mot århundradets slut, var det naturligt att också ta med det då aktuella namnet för att underlätta förståelsen för sin samtid. I dag kallas sjön för Kinneretsjön, vilket också är det namn som används i GT, se 4 Mos 34:11. Det hebreiska ordet kinnor betyder harpa, eftersom sjöns form liknar en harpa.]
Nästa dag förstod allt folket, som fortfarande var kvar på andra sidan sjön, att det inte funnits mer än en liten båt där, och att Jesus inte hade tt i den tillsammans med sina lärjungar, utan att de gett sig av själva.
Som ett resultat av detta gick många av hans lärjungar tillbaka [till sina tidigare sysslor] och vandrade (levde, följde) inte längre med honom.
Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi ? Du har det eviga livets ord [gr. rhema – plural; specifika ord levandegjorda av den helige Ande].
och sade till honom: " och tvätta dig i Siloamdammen." Ordet "Siloam" betyder "utsänd". [De judiska ledarna ansåg att saliven var oren, medan det var en allmän judisk uppfattning att den hade läkande egenskaper. Bibeln förklarar inte varför Jesus spottar, men han gjorde det också vid två andra helanden, se Mark 7:33; 8:23. Det kan vara så att Jesus använder lera för att visa att han fortsätter Guds skapande. I 1 Mos 2:7 beskrivs hur människan skapas av stoft från marken och livsande från hans mun.] Mannen gick därför [tog ett aktivt steg i tro] och tvättade sig [i dammen som låg i sydöstra hörnet av Jerusalem, omkring åttahundra meter från den södra inngen till tempelområdet där de troligen befann sig] och kom tillbaka och kunde nu se. [Efter helandet r han till sitt hem, eftersom nästa vers talar om att han möter sina grannar. Först i vers 35 träffar han Jesus igen.]
Han svarade: "En man som kallas Jesus gjorde lera och smorde den på mina ögon och sade till mig att till Siloamdammen och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, sedan kunde jag se."
Han gick tillbaka över Jordan [floden] till det ställe där Johannes [Döparen] först hade döpt, och stannade där. [I Betania på andra sidan Jordan, se Joh 1:27.]
När Marta sagt detta gick hon bort och kallade på sin syster Maria, och viskade i hemlighet till henne: "Mästaren är här (han är nära) och han kallar på dig vid namn."
Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.]
Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar. [Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordöst om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i Jos 18:23, drygt två mil nordost om Jerusalem.]
Därför sade fariséerna till varandra: "Se noga hur vi inte kommer någon vart (hur våra ansträngningar är lönlösa). Hela världen följer (springer) efter honom."
Så länge ni har ljuset, tro på (lita, sträck er mot) ljuset [som är Jesus, se Joh 8:12], så att ni blir ljusets barn (ett folk som är fyllt av och karaktäriseras av ljus)." När Jesus hade sagt detta, drog han sig undan och dolde sig för dem.
Men jag säger er sanningen: Det är bättre för er att jag r bort,
    för om jag inte r bort kan inte Hjälparen (den pålitlige vännen, rådgivaren, advokaten) komma till er.
Om jag r bort ska jag sända honom till er.
När Jesus sade till dem: "Jag Är", ryggade de tillbaka (retirerade de) och föll till marken.
Sedan gick lärjungarna tillbaka hem,
De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra.
Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. [Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!]
Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset [där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder [i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." [Saulus blir påmind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom på vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form på verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.]
När ängeln som talat med honom var borta, kallade Cornelius till sig två av sina tjänare [speciellt ord för slav som tjänade i hemmen] och en soldat, som var en from man och alltid stod till hans tjänst.
De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden.
Nästa dag lät de ryttarna fortsätta med honom och återvände själva till fästningen [Antoniaborgen i Jerusalem].
[Vissa handskrifter har med denna vers: "När han hade sagt detta gick judarna i väg under häftig diskussion med varandra."]
När jag har slutfört detta och på ett säkert sätt överlämnat den van till dem, ska jag resa till Spanien och besöka er på vägen.
Jag gick inte heller upp till Jerusalem, till de som var apostlar före mig, utan gick i stället till Arabien [öknen, ödemarken; Aravaöknen], och efter det kom jag tillbaka till Damaskus. [Lukas beskriver Saulus livsomvandlande möte med Jesus på vägen till Damaskus i Apg 9:1‑40. Arabia är den stora öknen öster och söder om Damaskus, som motsvarar dagens Saudiarabien. Här är Paulus tre år, se vers 18. Intressant att det är ungefär lika lång tid som de tolv apostlarna spenderade tillsammans med Jesus.]
[Jakob förklarar och sammanfattar:] För han har [ju] betraktat sig själv och tt därifrån och omedelbart glömt hur han såg ut (ordagrant: hurdan han var)! [Han är lik en man som på morgonen ser sitt orakade och otvättade ansikte i spegeln och som genast inleder sin hektiska dag utan att göra något åt sitt ovårdade utseende. Precis som en naturlig spegel visar vad som behöver åtgärdas, är Guds ord – ja, Jesus själv – den spegel vi ska spegla våra liv i. Det är också ordet som tvättar oss rena, se Ef 5:26.]
Så är det också med Sodom och Gomorra och städerna däromkring [Adma och Sevojim, se 5 Mos 29:23], som på samma sätt kastade sig ut i sexuell omoral och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld [1 Mos 19].
Det första veropet är över. Se, efter det kommer två till.
Jag gick då bort till [den stora] ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Ta den och ät upp den! Den ska svida i din mage [ge halsbränna, eftersom budskapet handlar om Guds dom, se Hes 2:10] men vara söt som honung i din mun [eftersom det är Guds ord och också handlar om nåd och frälsning]." [Att "äta bokrullen" illustrerar hur Johannes måste bli ett med det profetiska budskapet på samma sätt som maten vi äter blir en del av oss och ger liv åt kroppen. Bibeln beskrivs ofta som bröd, se Matt 4:4; mjölk, se Heb 5:11‑14; kött, se 1 Kor 3:2; honung, se Ps 119:103; 19:9‑10. Hesekiel var med om en liknande upplevelse, Hes 2:8‑3:3. Att bokrullen både svider i magen och smakar sött innebär att den talar både om dom och frälsning, se Ps 119:103; Jer 15:16; Hes 2:8‑3:3.]
Det andra veropet är över. Se, det tredje [och sista veropet, se Upp 8:13] kommer snart (snabbt).
I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot hennes övriga barn, dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd. [Draken har blivit besegrad ng på ng.
    - Först drevs han ut ur himlen, se vers 4, 7‑9. - Sedan misslyckas han att förgöra kvinnans son, se vers 4‑5. - När han försöker förgöra kvinnan själv i hennes tillflyktsplats, misslyckas han igen, se vers 6, 13‑16.
Hans sista försök blir att strida mot hennes övriga barn. Dessa "övriga barn" är de kristna. Beroende på tolkning innefattar det brevets mottagare i de sju församlingarna, och kristna genom alla tider eller bara de som kommer till tro under den sista vedermödan. Detta och nästa kapitel uppfyller den uråldriga profetian från 1 Mos 3:15 mot ormen: "Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma." Profetian har två delar. Här i kapitel 12 handlade synen om den första delen – striden mellan kvinnan och draken. I kapitel 13 beskrivs den andra delen mellan hennes övriga barn som just introducerats och drakens avkomma, som är på väg att träda fram.]
Den förste ängeln gick bort och tömde sin skål över jorden. Onda (otäcka) och smärtsamma bölder slog upp på de människor som hade vilddjurets märke och som tillbad dess bild. [Den första basunen påverkar också jorden, se Upp 8:7. Bölderna motsvarar den sjätte plågan mot Egypten, se 2 Mos 9:9‑11.]
Frukten som din själ längtade efter har försvunnit från dig. All lyx och glans har du förlorat, och man ska aldrig mer finna den.
[Vers 1‑5 är en kiasm som ramas in av ny/nytt, var/är borta och finns inte mer/inte heller ska finnas mer, se vers 1 och 4‑5. Centralt står vers 2‑3 där Johannes ser och hör om den fulländade gemenskapen med Gud.] Sedan såg jag (och jag såg) en ny (bättre) himmel (sky) och en ny (bättre; helt ny sorts) jord,
för den första himlen och den första jorden var borta (försvann bort, passerade förbi)
och havet finns inte mer. [Löftet om en ny himmel och jord r i uppfyllelse, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13. Inom judendomen beskrivs sju himlar, men i Bibeln omnämns bara tre:
    - Skyn och atmosfären närmast jorden, se 1 Mos 6:7. - Rymden och universum med sol, måne och stjärnor, se Ps 8:4; Matt 24:29; Ef 6:12. - Guds tron och boning, se 2 Kor 12:2; Apg 7:55‑56; Heb 8:1
Havet och vattnen representerar ofta kaos och ondska, se Upp 13:1; 17:5. Frånvaro av havet talar om fred och trygghet. Dock kommer det finnas vatten och floder i den nya världen, se Upp 22:1. Eftersom det inte står "haven" utan "havet" i bestämd form, kan det också handla om ett specifikt hav – "Röda Havet", se Jes 11:15‑16; 51:10.]

Och han ska torka (kommer att sudda) bort varje tår från deras ögon.
Och döden ska inte finnas mer [Jes 25:8; 1 Kor 15:54; Upp 7:17],
    varken sorg eller klagorop [för någon som dött – 5 Mos 34:8; Jes 60:20; Matt 5:4; Jak 4:9],
inte heller ska [någon] smärta (plåga, förtvivlan, ångest, nöd, möda) finnas mer [Kol 4:13; Upp 16:10‑11]. För det som förut var [de första tidsåldrarna och världsordningarna] är borta (försvann bort, passerade förbi)."



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.