3844 – παρά (para)

nära, vid sidan, av, för, från, på


Typ:
Preposition
Grekiska: παρά (para)
Uttal: par-ah
Talvärde: 182 (80 + 1 + 100 + 1)    ord med samma talvärde
Ursprung: Ett rotord
Användning: 194 ggr i NT

Beskrivning

Prepositionen para betyder nära, nära/tätt intill, vid, bredvid, hos, vid sidan av, bland, med, längsmed, jämte, jämsides med, från [en individ], i närheten av, i närvaro av .

Ordstam

Ord med para som rot:

παραβαίνωparabainoG3845överträda, bryta mot, överge
παραβάλλωparaballoG3846nådde, kom fram till
παραβιάζομαιparabiazomaiG3849nödga, övertala
παραβουλεύομαιparabouleuomaiG3851villig att riskera
παραγγέλλωparaggelloG3853befalla
παραγίνομαιparaginomaiG3854komma
παράγωparagoG3855passera förbi
παραδειγματίζωparadeigmatizoG3856utsätta för vanära
παραδέχομαιparadechomaiG3858ta till sig
παραδίδωμιparadidomiG3860överlämna
παράδοξοςparadoxosG3861underligt
παραζηλόωparazelooG3863väcka avund
παραθαλάσσιοςparathalassiosG3864längs med sjön
παραθεωρέωparatheoreoG3865glömma bort
παραινέωparaineoG3867varna, förmana
παραιτέομαιparaiteomaiG3868ursäkta sig, tacka nej, vägra
παρακαθίζωparakathizoG3869sitta
παρακαλέωparakaleoG3870bönfalla, trösta
παρακαλύπτωparakaluptoG3871dölja, gömma
παράκειμαιparakeimaiG3873vara närvarande, finnas där
παρακολουθέωparakoloutheoG3877troget följa
παρακούωparakouoG3878inte lyssna
παρακύπτωparakuptoG3879luta sig in
παραλαμβάνωparalambanoG3880ta med, tas med, ta till sig, ta till dig, ta till
παραλέγομαιparalegomaiG3881segla förbi, segla utmed
παράλιοςparaliosG3882vid kusten
παραλογίζομαιparalogizomaiG3884bedra, lura
παραλύωparaluoG3886vara förlamad
παραμένωparamenoG3887stanna hos
παραμυθέομαιparamutheomaiG3888trösta
παραπικραίνωparapikrainoG3893provocera
παραπίπτωparapiptoG3895vända sig bort, avfalla
παραπλέωparapleoG3896segla förbi
παραπορεύομαιparaporeuomaiG3899passera
παραῤῥυέωpararrhueoG3901driva bort, gå förlorad
παράσημοςparasemosG3902galjonsfigur, bild
παρασκευάζωparaskeuazoG3903förbereda
παρατείνωparateinoG3905fortsätta
παρατηρέωparatereoG3906observera, vakta på
παρατίθημιparatithemiG3908lägga fram
παρατυγχάνωparatugchanoG3909möta
παραυτίκαparautikaG3910kortvarigt
παραφέρωparapheroG3911ta bort
παραφρονέωparaphroneoG3912vara som en galning
παραχειμάζωparacheimazoG3914övervintra
παραχρῆμαparachremaG3916på en gång
πάρειμιpareimiG3918närvara, komma, inför
παρεισάγωpareisagoG3919i hemlighet föra in
παρεισδύνωpareisdunoG3921smyga sig in
παρεισέρχομαιpareiserchomaiG3922skjutas in obemärkt
παρεισφέρωpareispheroG3923visa, bevisa
παρεκτόςparektosG3924förutom
παρενοχλέωparenochleoG3926göra det svårt för, besvära
παρεπίδημοςparepidemosG3927främmande
παρέρχομαιparerchomaiG3928förgå, passera
παρέχωparechoG3930besvära, oroa, skaffa åt, ge, bli
παρίημιpariemiG3935vara kraftlös
παρίστημιparistemi, paristanoG3936stå bredvid, genast ge, bära fram, ställa
πάροδοςparodosG3938genomresa
παροικέωparoikeoG3939vara främmande, bo tillfälligt
πάροικοςparoikosG3941främmande, tillfällig boende
πάροινοςparoinosG3943någon som sitter länge vid vinet
παροίχομαιparoichomaiG3944passera
παρόμοιοςparomoiosG3946liknande
παροξύνωparoxunoG3947bli upprörd
παροργίζωparorgizoG3949förbittra, väcka vrede
παροτρύνωparotrunoG3951hetsa upp
παροψίςparopsisG3953fat

Alternativa former

Grammatisk kodSvenskaAntal
Preposition Preposition
-194


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com Rapportera ett problem

Referenser (194 st i TR)


Matteusevangeliet (18)

När han samlat alla översteprästerna och de skriftlärda bland folket, frågade han dem var den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) skulle födas.
Herodes kallade sedan i hemlighet till sig de vise männen för att ta reda exakt hur länge stjärnan hade visat sig.
När Herodes förstod att han blivit missledd av de vise männen blev han ursinnig (tappade helt fattningen av raseri). Han beordrade (sände ut) att man skulle döda alla pojkar som var två år eller yngre i Betlehem och alla dess närliggande områden, detta enligt (den exakta uppgiften om) tiden som han fick fram genom att noggrant fråga de vise männen [Matt 2:7].
Medan han vandrade längs med Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som [senare också] kallas Petrus och hans bror Andreas, fiska med ett kastnät i sjön. [Denna typ av cirkulära kastnät, med en radie omkring sex meter, kastades ut från stranden eller från en båt. När nätet sjunkit snörptes det ihop undertill och fångade fisken.]
[Jesus fortsätter att undervisa folkskaran och lärjungarna, se Matt 5:1:] "Var er vakt (tänk detta)! När ni gör goda gärningar [praktiserar rättfärdighet som bl.a. innebär att ge, be och fasta], gör det inte för att bli sedda av människor. Om ni gör det [om det är ert motiv] har ni ingen lön [belöning att vänta] hos er Fader som är i himlarna." [Denna vers motsäger inte Matt 5:16, eftersom motivet där är att ge Gud äran.]
När Jesus hörde detta förundrade han sig [Jesus förvånas och slås med häpnad] och sa till dem som följde honom: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), jag har inte funnit (mött/träffat ) [en] sådan stor (omfattande) tro hos (nära intill – gr. para) någon i Israel.
Samma dag gick Jesus ut från huset [Petrus hus i Kapernaum] och satte sig vid sjön.
När han sådde föll en del vid vägen,
och fåglarna kom och åt upp det.
När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden längs med vägen. [Det grekiska ordet för väg kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord. Dessa blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
Jesus lämnade den platsen [Tyros och Sidon, se vers 21, och rörde sig österut via Dekapolis, se Mark 7:21]. Han gick längs med [östra sidan av] Galileiska sjön och sedan upp ett berg [en bergssluttning] där han satte sig.
Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som man lade ner vid hans fötter (i snabb följd) och han botade dem.
Återigen säger jag er sanningen:
Om två av er skulle komma överens om (gr. symphoneo – vara harmoniskt samstämmiga angående) att be om (fråga efter; begära) någon sak [vilken vardaglig tvistefråga det än må vara här] jorden, så ska det ges till dem genom (ordagrant: ska det ske dem nära/intill/hos) min Fader, som är i himlarna.
Men Jesus såg dem och sa [svarade sedan]: "För (nära intill; bland – gr. para) människor är detta omöjligt [mänsklig styrka kan inte frälsa, se vers 20], men för (nära intill; hos) Gud är allt möjligt (alla saker/ting möjliga)." [Den grekiska prepositionen para beskriver någon/något som är alldeles intill, hos, bland eller jämsides med. Se även Mark 10:27; Luk 1:37; 18:27.]
Där [mellan den gamla staden Jeriko och det nya romerska Jeriko] satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!"
Jesus sa: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna [Ps 118:22–23]:
Stenen som husbyggarna förkastade
har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
och underbar är den i våra ögon.
[Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun.
De tog emot pengarna och gjorde som de blivit instruerade, och detta rykte är spritt bland judarna ända till i dag.
[Det var förenat med dödsstraff för en romersk soldat att sova sitt skift. Det krävdes en stor summa pengar och en säker garanti att inte råka illa ut om vakterna skulle gå med detta erbjudande.]

Markusevangeliet (17)

När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon [som senare kallas Petrus, se Mark 3:16] och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare.
[Ordet "kasta sina nät" beskriver hur de i full aktivitet kastar näten först ena sidan och sedan andra. I Lukas mer detaljerade skildring beskrivs också hur de fiskat hela natten utan något resultat, se Luk 5:5. Kanske försökte de få någon fångst genom att fiska längs med stranden efter den misslyckade natten.]
Jesus gick igen längs med sjön. [Han gick ut från Petrus hus i Kapernaum där han nyligen helat en lam man.] Hela folkskaran samlades nytt kring honom, och han fortsatte att undervisa dem.
När hans närmaste [hans familj, se vers 31–32] fick höra detta, gick de ut för att föra med sig honom med våld (gripa, arrestera honom) [och föra honom tillbaka till Nasaret]. De sa (gång gång, deras huvudsakliga samtalsämne var) att han var från vettet (från sina sinnen).
Sedan började han undervisa vid sjön igen. [Jesus hade undervisat där tidigare, se Mark 3:7–9.] En stor skara samlades kring honom, därför steg han i båten [som de hade redo, se Mark 3:9] och satt i den ute vattnet medan folket stod stranden.
När han sådde föll en del vid vägen,
och fåglarna kom och åt upp det.
De längs med vägen är de som får ordet sått [i sina hjärtan], men när de hör det kommer genast Satan och tar bort ordet som såtts i dem. [Ordet "väg" kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord som blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]
När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön [antagligen tillbaka till Kapernaum], samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön.
Hon hade fått utstå mycket lidande [under operationer och behandlingar] hos många läkare. Det hade kostat henne allt hon ägde och ingenting hade hjälpt, i stället hade hon blivit sämre.
Fariséerna kom ut och började diskutera med honom. För att pröva (fresta och fälla honom) begärde de ett tecken från himlen [något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud].
Jesus tittade runt dem och sa: "Mänskligt sett är det omöjligt, men tillsammans med (bredvid, i närvaro av) Gud kan det ske, för allt är möjligt tillsammans med Gud."
De kom till [den gamla staden] Jeriko. När Jesus tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios.
[Markus och Matteus beskriver hur Jesus "lämnar Jeriko", se Matt 20:29. Lukas däremot skriver att han "närmar sig Jeriko", se Luk 18:35. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24–26 är den mest kända, men strax söder om den byggde Herodes den store en ny stad som kallades det romerska Jeriko där han tillbringade vintrarna. Här i det romerska Jeriko fanns palats, amfiteater, bassänger osv.
En annan skillnad som inte heller den är en motsägelse är att Matteus skriver att det var två blinda, medan Markus och Lukas skriver att det var en. Av de två männen som fick sin syn väljer Markus att fokusera den ene blinde som hette Bartimaios.]
När tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23–25.]
Detta kommer från Herren, och den [hörnstenen, Jesus] är underbar i våra ögon (övergår mänskligt förstånd).' "
[Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.]
en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och kar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [dessa tre grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol].
[Den längre avslutningen (vers 9–20) finns med i senare manuskript, men inte i de tidigaste. Stilen skiljer sig jämfört med övriga evangeliet, men innehållet är inte obibliskt och innehåller material från andra evangelierna och Apostlagärningarna.]
Tidigt första dagen av veckan [söndag], efter att han uppstått, visade han sig för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner.

Lukasevangeliet (29)

Ängeln sa till henne: "Var inte rädd, Maria, du har fått nåd (favör – gr. charis) hos Gud.
För ingenting är omöjligt för (nära intill – gr. para) Gud." [Ordagrant: för inget kommer att vara kraftlöst/impotent i närheten av varje Guds ord/löfte. Inget ord som Gud uttalar är utan kraft!]
Salig (lycklig, välsignad) är hon som trodde (var trofast),
för det ska ske som det blivit sagt till henne från Herren [genom ängeln Gabriel]."
Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt.
Jesus fortsatte att växa i visdom och ålder (mentalt och fysiskt) och i nåd (favör, välbehag) inför Gud och människor (andligt och socialt).
Han svarade: "Ta inte ut mer [skatt, tull] än vad som är fastställt [av de romerska myndigheterna]."
[Indrivningen av tullar och skatter från Roms provinser arrenderades ut till privatpersoner vid den här tiden. Dessa kallades "publicanus", och därifrån kommer det svenska ordet "publikan". Det var inte ovanligt att dessa tog ut extra avgifter som hamnade i den egna fickan, se Luk 19:8. Det tillsammans med att de allierat sig med ockupationsmakten gjorde att de hade dåligt rykte och var illa omtyckta av folket.]
Nu stod Jesus vid sjön Gennesaret [ den nordvästra stranden]. Folkskaran pressade (knuffade, tryckte) honom för att höra Guds ord,
och han såg två båtar ligga vid sjön; fiskarna hade gått ur dem för att skölja (rengöra) sina nät.
och hela hopen försökte röra vid honom, för det utgick ständigt kraft från honom, och han helade alla.
Anta att ni [bara] ger lån [med ränta] till dem som ni räknar med att få tillbaka från,
förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se Matt 5:46] för det?
Även syndare lånar ju ut till syndare och räknar med att få tillbaka samma [överenskomna] belopp.
Hon stod bakom Jesus vid hans fötter och grät. Hennes tårar var som regndroppar som vätte hans fötter och hon torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter gång gång och började sedan smörja dem med balsam.
[Verben i föregående vers ger en detaljerad beskrivning av varje rörelse som kvinnan gör. Att hon deltar middagen är inte så förvånande. När en lärare var inbjuden att äta var åhörare välkomna att stå utmed väggarna och lyssna, men sättet hon närmar sig Jesus var ovanligt, särskilt med tanke hennes rykte.]

"En såningsman gick ut för att så sin säd.
När han sådde föll en del vid vägen,
och det blev nedtrampat
och himlens fåglar åt upp det.
Den säd som föll vid vägen är de som har hört, men sedan kommer djävulen och tar bort ordet från deras hjärtan [ofta genom invanda tankemönster], så att de inte längre tror och blir frälsta (bevarade, helade, upprättade, får evigt liv). [Ordet 'väg' kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och erfarenheter av Guds ord som trampar ner det. För att budskapet ska slå rot krävs också tro, se Heb 4:2.]
De gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. De blev förskräckta.
Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus,
Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren (gr. didaskalos)?" [Petrus använder det starkare ordet Mästare, se vers 45.]
Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig
Stanna i det huset och ät och drick det ni får, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus [och jämför och försök hitta det bästa].
Andra ville pröva honom och begärde ett tecken från himlen.
Medan Jesus talade bjöd en farisé honom till att äta lunch hemma hos sig. [Ordagrant "dagens första måltid", frukost eller tidig lunch.] När han kom dit lade han sig till bords.
[Man satt inte utan låg till bords med fötterna vända bort från det halvmeterhöga bordet som ofta var u-format. så vis kunde alla se varandra, och tjänarna kunde servera i mitten. Det var även en rangordning där de främsta platserna var närmast värden. Man låg mattor och lutade sig mot sin vänstra armbåge och åt med höger hand.]
Men den som inte vet [har förhållandevis lite kunskap om sin herres vilja] och gör något som förtjänar straff ska piskas med några få slag. Av den som har fått mycket [av Gud] ska det krävas mycket, och av den som människor har anförtrott mycket [den som har ansvar för att ta hand om andra, att portionera ut mat, uppdraget i vers 42], av honom kommer det att krävas ännu mer (ordagrant 'de kommer att kräva ännu mer')."
Jesus svarade: "Tror ni att de galiléerna var större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fick lida så?
Eller de arton som dog när tornet i Siloam föll över dem, tror ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i Jerusalem?
och föll ner vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samaritan (gr. samarites) [samarier och utövare av den samaritiska trosriktningen].
Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. För alla som upphöjer sig själva ska bli förödmjukade, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."
Han svarade: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud." [Genom Guds nåd är det möjligt att ge upp allt och följa honom; lärjungarna hade gjort det, se vers 28–29. Nästa kapitel visar också att det är möjligt för en rik man att komma in i Guds rike, se Luk 19:1–10.]
[Lukas skriver att Jesus "närmade sig Jeriko", medan Matteus och Markus skriver att Jesus "var väg ut från Jeriko", se Mark 10:46. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24–26 är den mest kända. Strax söder om den byggde Herodes den store en ny romersk stad med palats, amfiteater och bassänger där han tillbringade vintrarna. Detta var också det ekonomiska centrumet i regionen och även för tullverksamhet, se Luk 19:1. Längs med infarterna satt tiggare.]
Jesus närmade sig nu [det nya romerskbyggda] Jeriko, och vid vägen satt en blind man och tiggde. [Det fanns flera tiggare där, se Matt 20:30. Den som förde konversationen hette Bartimaios, se Mark 10:46.]
Men när folket såg det mumlade de förargat: "Han har tagit in (både för att äta och sova över) hos en syndare (en som medvetet och vanemässigt syndar)."

Johannesevangeliet (35)

Det kom en man,
sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
hans namn var Johannes.
Och Ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning.
[Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar .]
Han sa till dem: "Kom med och se." Så de gick med honom och såg var han bodde, och var med honom den dagen. Det var omkring tionde timmen (sent eftermiddagen vid fyratiden).
[Judisk tid räknades från klockan sex morgonen då solen gick upp, medan romersk tid räknades från midnatt – samma sätt som vi gör i dag. Tionde timmen är alltså fyra eftermiddagen judisk tid, eller klockan tio förmiddagen romersk tid. De övriga evangelierna använder med säkerhet judisk tid, och det är troligt att Johannes också gör det. Romersk tidräkning användes bara i officiella och juridiska dokument, annars räknades tiden från soluppgången. Dagens mitt markeras romerska solur med VI, inte XII. De fem tidsangivelser som finns i Johannesevangeliet är: omkring tionde timmen, som nämns i denna vers; omkring sjätte timmen, se Joh 4:6; exakt sjunde timmen, se Joh 4:52; omkring sjätte timmen, se Joh 19:14.]
En av de två som hade hört vad Johannes [Döparen] sagt och följde Jesus var Andreas, Simon Petrus bror.
Den samaritiska (gr. samaritis) kvinnan sa till honom: "Hur kan du som är jude fråga mig som är en samaritisk kvinna om vatten?" Judarna ville inte ha något med samaritanerna [utövarna av den samaritiska trosriktningen] att göra.
[Jesus går emot flera religiösa och kulturella regler här. Män talade inte med kvinnor. Judar och samarier/samaritaner umgicks inte. Att dessutom dricka ur ett samaritiskt kärl (vers 11) ansågs som något orent av judarna.]
När samarierna (samaritanerna) kom till Jesus bad de honom enträget att stanna kvar hos dem. Så han stannade där i två dagar.
Då frågade han dem vilken timme han hade börjat bli bättre. De sa: "I går eftermiddag vid sjunde timmen (klockan ett eftermiddagen) lämnade febern honom." [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex morgonen.]
Men jag strävar inte efter människors vittnesbörd, jag nämner dessa bara för att ni ska bli frälsta (räddade).
Jag tar inte emot ära från människor (söker inte mänsklig berömmelse),
Hur kan ni tro (lita , luta er emot) [ Gud], när ni ständigt tar emot ära från varandra i stället för att söka (vilja ha) den ära som kommer från den ende Guden?
För det står i profeterna [Jes 54:13]: 'Alla ska bli undervisade av Gud.' Alla som lyssnat och lärt av Fadern kommer till mig.
Detta betyder att inte någon har sett Fadern, förutom han som kommer från Gud. Han har sett Fadern.
Men jag känner honom, för jag kommer från honom (hans närhet, umgänge) och han har [personligen] sänt mig."
"Vår lag dömer inte någon innan man förhört honom och tagit reda vad han gjort, eller hur?"
Det finns mycket jag kunde tala till er och döma er för, men han som sänt mig är sann. Jag talar [bara] det jag hört från (intill, bredvid) honom till världen."
Jag talar de saker jag sett (lärt mig) vid min Faders sida, och ni gör [era handlingar reflekterar] vad ni har sett (lärt er) av er fader."
Men nu försöker ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham.
Då sa några av fariséerna: "Den mannen [Jesus] är inte från Gud, eftersom han inte håller sabbaten."
Andra sa: "Hur kan en syndig människa göra sådana tecken (mirakler)?" Det var ständigt splittring (schismer, fiendskap grund av åsiktsmotsättningar) bland dem.
Om denne man inte var nära (ständigt vid sidan av, från) Gud skulle han inte kunna göra någonting [som detta]."
Ingen tar det från mig,
utan jag lägger ner det frivilligt.
Jag har auktoritet att lägga ner det
och auktoritet att ta det igen.
Detta är den order (instruktion) som jag fått från min Fader."
Sanningens Ande, som världen inte kan ta emot (välkomna), eftersom den [världen] varken ser eller känner (har en kunskap baserad personlig erfarenhet av) honom [Hjälparen]. Men ni känner (har en nära personlig erfarenhet av) honom, eftersom han förblir med (bredvid) er och ska vara i er.
Jesus svarade honom: "Om någon älskar mig så håller han mitt ord (min undervisning) och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo (ta vår boning, låta vårt hem bli) i honom.
Detta har jag sagt er medan jag fortfarande är kvar hos er.

Jag kallar er inte längre tjänare (slavar),
för en tjänare vet inte (har ingen klar förståelse av) vad hans herre gör.
Jag kallar er vänner,
för allt vad jag hört från Fadern har jag uppenbarat (gjort synligt, klargjort) för er.
"Men när Hjälparen (Advokaten, Rådgivaren) kommer (ska komma), som jag ska sända er från Fadern – Sanningens Ande som utgår från (vid sidan av) min Fader – ska han [alltid] vittna om (ge ett gott vittnesbörd kring det som rör) mig.
för Fadern själv håller av (har ett starkt vänskapsband med) er eftersom ni har hållit av mig och trodde (litade) att jag kom från Gud.
Jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Nu lämnar jag världen och går till Fadern."
Och nu, Fader, förhärliga mig intill (bredvid) dig med den härlighet jag ständigt hade hos dig innan universum (världen) fanns till.
[Jesus ber för sina lärjungar:]
Nu har de förstått (fått en kunskap baserad personlig erfarenhet) att allt du gett mig kommer från dig,
eftersom jag gett dem de ord du gav mig. [Gr. rhema – specifika ord levandegjorda av den helige Ande.] De har tagit emot orden och i sanning förstått att jag kommit från dig, och de har trott att du har sänt mig.
Vid Jesu kors stod [följande kvinnor]: hans mor [Maria], hans mors syster [troligtvis Salome, Sebedeus fru, Jakob och Johannes mor], Maria, Klopas fru, och Maria från Magdala.

Apostlagärningarna (29)

Sedan han nu genom Guds högra hand (Guds kraft) blivit upphöjd [till Guds högra sida] och fått (tagit emot) den utlovade helige Anden (löftet – den helige Ande) av (alldeles intill) Fadern, har han utgjutit (i överflöd låtit tömma ut) detta som ni både ser och hör. [Det grekiska ordet för att "ta emot" – lambano innefattar ett beslut att villigt och aktivt ta emot något som ges, se även vers 38.]
Man höll just att bära dit en man som varit förlamad [i benen] från födseln. [Mannen var drygt 40 år, se 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet.
[Rabbinerna lärde att det var tre pelare i den judiska tron: Torah-studier, bön/tillbedjan och välgörenhet. Som tiggare var de bästa platserna nära offerkistorna och vid huvudingångarna där många passerade.
Porten som kallas "Sköna porten" kan syfta den utsmyckade Nikanorporten i templet. Den stod mellan kvinnornas förgård, där offerkistorna fanns, och innergården. Ett annat alternativ är den mest trafikerade södra dubbelporten, som ledde in till själva tempelområdet. Eftersom de "går in i tempelområdet" och sedan befinner sig vid Salomos pelarhall, är det troligt att det är den yttre södra dubbelporten som är den Sköna porten, se vers 8 och 11.]
Mannen såg uppmärksamt dem och väntade sig att få något.
och lade ner betalningen vid apostlarnas fötter. Sedan delades tillgångarna ut efter vars och ens behov.
[Givandet var helt frivilligt och skedde efter behov. Man samlas t.ex. i "Marias hus" för att be, se Apg 12:12. Maria var släkt med Barnabas och var Johannes-Markus mor, se Kol 4:10. Nu följer två specifika exempel personer som sålde egendomar, Barnabas och ett gift par – Ananias och Safira.]
I samråd med sin hustru behöll de en del av köpesumman för sig själva. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder "Gud är nådefull". Safira betyder "safir" och "vacker" arameiska.]
Deras kroppar fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt [för sin hustru Sara] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem [som ligger i Samarien 'ohelig' mark].
[I sitt korta och pressade tal verkar Stefanos sammanfatta två händelser för att få fram sin poäng att Gud verkar utanför Jerusalem, och då särskilt Samarien som klingade illa för Stora rådets anhängare. Graven som Abraham köpte var i Hebron, inte Sikem 1 Mos 23:16–20. Josef var begravd i Sikem och Jakob i Hebron. Abraham köpte grottan från hettiterna, se 1 Mos 23:10, och det var Jakob som köpte fältet från Hamor, se 1 Mos 33:18–20.]
När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus.
[Ordet "ung man" beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:1; 22:20.]
och bad att få med sig brev [med häktningstillstånd] till synagogorna i Damaskus. Planen var att fängsla alla som tillhörde Vägen [samtidens namn de första kristna, se Joh 14:6], män eller kvinnor, och föra dem tillbaka till Jerusalem.
[Damaskus ligger sex dagsresor norr om Jerusalem. Staden var en av de största i Dekapolis, området som bestod av tio städer. Efter Stefanos död då förföljelsen bröt ut, flydde många kristna till närliggande områden, se Apg 8:1. Att Saulus nu beger sig så långt som till Damaskus tyder att han redan rensat många städer närmare Jerusalem troende. I Apg 26:11 citerar Lukas hur Saulus, då känd som Paulus, knappt trettio år senare beskriver den här perioden i sitt liv: "Överallt i synagogorna straffade jag dem gång gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer."]
Nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn."
Petrus stannade en längre tid i Joppe hos Simon som var en lädermakare.
[Att arbeta med att ta fram läder ansågs vara orent bland judarna, eftersom man handskades med döda djur. Att Petrus bor hos lädermakaren Simon, visar att han tar ställning för hedningarna.]
Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet."
[Ängelns instruktioner är precisa. Dubbelnamnet Simon Petrus anges eftersom båda männens namn var Simon. Att arbeta med läder var ett föraktat yrke bland judarna, eftersom hanteringen med döda djur gjorde att man blev rituellt oren. Hantverket spred också en obehaglig stank och det behövdes rikligt med vatten, vilket var en orsak till att Simons hus låg vid havet. Att Petrus bor här, gjorde även honom oren. Redan här har vi en antydan om att Petrus inställning till de judiska föreskrifterna om vad som är rent och orent höll att ändras.]
De svarade: "Officeren Cornelius är en rättfärdig man som fruktar (vördar, respekterar) Gud och har gott anseende hos hela det judiska folket. Han har fått en uppenbarelse av en helig ängel att han ska skicka efter dig och höra vad du har att säga."
Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han är gäst i garvaren Simons hus vid havet.'
[Det fanns tydligen inte tillräckligt många judar i Filippi för att ha en egen synagoga. Enligt judisk tradition krävdes det minst tio män för detta. Var man färre hade man en böneplats (gr. proseuche) som ofta låg utanför staden i närhet till vatten så man kunde rituellt tvätta sina händer före bönen.]
sabbatsdagarna [plural, det var antagligen någon av de judiska högtiderna] gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett [judiskt] böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats.
och de lät Jason och de andra betala borgen innan de frigavs.
Eftersom de arbetade inom samma bransch tog Paulus in hos dem och de arbetade tillsammans som sadelmakare (tältmakare). [De arbetade med läder och tillverkade bl.a. tältdukar som resande använde inte bara för övernattning land utan också som skydd mot solen och vinden däck när man färdades till sjöss.]
[Det nämns inte att Paulus vittnar för Aquila och Priscilla, vilket antyder att de redan var kristna. Eftersom de reste i sitt yrke hade de troligen kommit till tro tidigare och fört evangeliet till Rom. Som ledare i församlingen kan de ansetts vara ansvariga för "tumultet kring Chrestus", vilket gjort att de blivit förvisade från Rom och kommit till Korint, en resa som tar tio dagar med båt.]
Man sa: "Denne man förleder människorna att tillbe Gud ett sätt som är emot lagen." [Både Mose lag och romersk lag.]
De bad honom stanna där längre, men han avböjde
Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig).
Sedan vi seglat från Tyros kom vi till Ptolemais [nuvarande Akko]. Vi hälsade syskonen (bröderna och systrarna i tron) där och stannade hos dem en dag. [Medan båten lastades om.]
Nästa dag fortsatte vi [båtresan] och kom till Caesarea. Där gick vi hem till evangelisten Filippus, som var en av de sju [se Apg 6:5], och stannade hos honom.
Några av lärjungarna i Caesarea följde också med [till Jerusalem]. De tog oss till en man som hette Mnason, där vi fick bo. Han var [ursprungligen] från Cypern och en av de första som blivit lärjunge. [Troligen en av de 3000 som blev lärjungar för omkring 25 år sedan, se Apg 2:41.]
[För den sista etappen mot Jerusalem som tog tre dagar att gå, använde man troligen också packdjur. Ordet "gjorde oss redo" används ofta i grekisk litteratur när man sadlar hästar och lastar bagage. Med sig har man de insamlade medlen till församlingen i Jerusalem. I gruppen finns Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se Apg 20:4. Även några män från Caesarea följer med, se vers 16.]

"Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien [omkring 5-10 e.Kr.], men uppvuxen i den här staden. Jag blev grundligt (in i minsta detalj) undervisad i våra fäders lag vid Gamaliels fötter, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag.
[Som femåring blev Paulus, som alla andra judiska pojkar och flickor i Tarsus, undervisad i de fem Moseböckerna i stadens synagoga. Vid tio års ålder började han studera Mishna, de judiska tolkningarna av lagen. Han måste varit mycket framstående, eftersom han erbjuds att studera vidare, vilket hörde till ovanligheterna. Vid tretton års ålder skickades han därför av sina föräldrar till Jerusalem för sin formella utbildning under rabbinen Gamaliel, fram till arton års ålder. Paulus bor hos någon släkting i Jerusalem, troligen sin äldre gifta syster, se Apg 23:16. Eventuellt flyttar hela familjen till Jerusalem. Gamaliel omnämns också i Apg 5:34. Han var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel och var verksam 22-55 e.Kr. Med största sannolikhet fanns Paulus i Jerusalem när Jesus korsfästes. Enligt traditionen halshuggs Paulus i Rom av Nero 67 e.Kr.]
Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.
När du förhör honom kan du själv få klarhet i allt det vi anklagar honom för."
Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?
och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga satte jag i fängelse med fullmakt från översteprästerna, och när man ville avrätta dem röstade jag för det.
När jag så var väg till Damaskus med fullmakt och uppdrag från översteprästerna,
Där fann vi [kristna] syskon (bröder och systrar i tron) som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar [medan fartyget lossar sin last med spannmål].
Sedan fortsatte vi till Rom. [En sträcka tjugo mil längs med vägen Via Appia. Vandringen tar omkring tio dagar.]
Men vi vill gärna höra från dig vad du tänker, för vi vet att den här sekten blir motsagd överallt."

Romarbrevet (13)

De ersatte sanningen om Gud [att han skapat världen och människan] mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen (så är det, det är sant).
[Avgudadyrkan och tempelprostitution var nära förknippade med varandra. Avgudarna agerade omoraliskt i de populära myterna och avgudadyrkan hade ofta sexuella undertoner. För att tillbe och behaga fertilitetsgudar och gudinnor krävdes sexuell aktivitet.]
Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande (skamliga) lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga [sexuella] umgänget mot det som är onaturligt.
för Gud är inte partisk (gör inte skillnad människor).
[Vers 6–11 är symmetriskt strukturerade som en kiasm. Detta ­innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i det sista, temat i andra stycket med näst sista stycket, osv.]
Det är inte lagens hörare [de som hör Moseböckerna läsas och undervisas i budorden] som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare som ska förklaras rättfärdiga [Jak 1:22].
Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli "en far för många folk" [1 Mos 17:5], eftersom det var sagt: "Så [enormt talrika] ska dina ättlingar bli" [1 Mos 15:5].
Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud?
Absolut inte!
För om du blev bortskuren från vildoliven som du av naturen tillhörde och mot naturen inympad i ett äkta olivträd, hur mycket lättare ska då inte de naturliga grenarna ympas in i sitt eget olivträd?
[Varför väljer Paulus att använda ett olivträd för sin bild? Trädet är en symbol fred. Efter syndafloden när Noa skickar ut duvan kommer den tillbaka med en kvist från just ett olivträd, se 1 Mos 8:11. Runt Medelhavet, och speciellt i Israel, är olivträdet det viktigaste av alla träd eftersom dess frukt, olivoljan, är källan till mat, ljus, hygienartiklar och helande.]
Syskon (bröder och systrar i tron), jag vill att ni ska känna till detta mysterium (denna hemlighet som tidigare varit dold) så att ni inte har för höga tankar om er själva. En del av Israel har drabbats av förhärdelse [så att de inte tar emot evangeliet], och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.
Och detta är mitt förbund med dem,
när jag tar bort deras synder.
För genom [i kraft av] den nåd som gavs åt mig säger jag till var och en som finns bland (hos) er att inte ha högre tankar om sig själv [sin egen betydelse – den gåva man har fått] än sig bör. Bedöm i stället din förmåga rätt sätt, utifrån det mått av tro som Gud har gett åt var och en.
Lev i harmoni med varandra (tänk dig in i andras situation, var eniga).
[Ordagrant "ha samma sinne mot varandra". Denna enhet behöver inte betyda att alla tycker exakt lika i alla småfrågor, det handlar snarare om en ömsesidig förståelse av Guds synsätt. Det handlar också om ett känslomässigt engagemang i andras liv och situation. Detta är något som både föregående vers och fortsättningen vers 16 talar om.]
Tänk inte högfärdigt (låt inte tankarna vandra i väg om din egen överlägsenhet),
utan var delaktiga i det [personer, uppdrag, sammanhang] som är smått (har låg status i världens ögon).
[Bli aldrig så stor så att du inte kan umgås med enkla människor eller engagera dig i oansenliga uppgifter och tjäna i små sammanhang. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, se Luk 6:10.]
Var inte visa i era egna ögon [ha inte för stora tankar om er själva – tro inte att ni vet allt]!

Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar lika högt.
[Frågan gällde hur de skulle förhålla sig till olika former av heliga faste- och högtidsdagar (både bibliska och hedniska). För rättrogna judar var måndagar och torsdagar fastedagar. Sabbatsdagen och Herrens högtider, se 3 Mos 23, firades både av Messiastroende judar och hednakristna fram tills detta förbjöds under 400-talet.]
Var och en ska vara fullt övertygad i sitt eget sinne.
[Denna princip gäller lära och praktiska frågor som inte är väsentliga för tron (s.k. adiaphora – ämnen som Bibeln inte tar upp). Principen måste balanseras med 2 Tim 3:16. När Guds ord är tydligt måste personliga åsikter ge vika, men där Guds ord kan tolkas, låt var och en följa sitt samvete i respekt för de andra troende, se Rom 12:10.]
Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), att vara er vakt mot dem som skapar splittring och väcker anstöt (blir stötestenar) mot den lära som ni har fått undervisning i.
[Av de sju saker som Herren hatar är splittring bland syskon det mest allvarliga, se Ords 6:16, 19. Jesus varnade också för falska profeter, se Matt 7:15.]
Håll er borta från dem,

1 Korintierbrevet (6)

för ingen annan grund kan någon lägga än den som [redan] är lagd, och den är Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Den här världens visdom är nämligen dårskap inför Gud. Det står skrivet:
Han fångar de visa i deras slughet [Job 5:13]
Syskon (bröder och systrar i tron),
var och en ska inför Gud förbli som han var när han blev kallad.
[I mitten mellan stycket som handlar om Jesu kropp, vers 12–14 och 25–27, finns en liknelse med den fysiska kroppen. Faran av ytligt jämförande och känslor av underlägsenhet/överlägsenhet tas upp. Händer och fötter är kroppsdelar som utför fysiskt arbete. Ögon, öron och näsa är sinnesorgan som bearbetar intryck. I vers 15–17 handlar det om känslan av underlägsenhet. Foten är avundsjuk handen och örat känner sig inte lika viktig som ögat. Konkurrensen verkar finnas mellan liknande kategorier av gåvor. Foten jämför sig inte med örat eller ögat, utan med handen. I vers 21 sker konversationen mellan de mer administrativa gåvorna (öga och huvud) som inte ska se ner de mer praktiska funktionerna (händer och fötter).]
Om foten skulle säga:
"Eftersom jag inte är handen, så tillhör jag inte kroppen",
skulle den inte ändå tillhöra kroppen?
Om örat skulle säga:
"Eftersom jag inte är ögat, så tillhör jag inte kroppen",
skulle den inte ändå tillhöra kroppen?
första veckodagen [som är söndag i den judiska veckan] ska var och en av er hemma lägga undan och samla vad han lyckas få ihop, så att insamlingarna inte görs först vid min ankomst.

2 Korintierbrevet (3)

När jag då tänkte [komma till er] och uttryckte mina planer, var det då bara ett lättsinnigt infall? Eller fattar jag mina beslut efter köttet ( ett världsligt sätt) så att jag [samtidigt] säger "ja, ja" och "nej, nej"?
Jag kan personligen intyga att de har gett efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det helt frivilligt (spontant helt eget initiativ).
Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio rapp minus ett.
[Judarna piskade trettionio slag för att ha en säkerhetsmarginal så att inte budet i 5 Mos 25:3 överträddes.]

Galaterbrevet (4)

Men även om vi eller om så vore en ängel (budbärare) från himlen skulle predika ett annat (parallellt) evangelium än det vi har predikat för er, så låt honom vara under förbannelse [bli ställd under Guds dom – gr. anathema]!
Som vi sagt förut, så säger jag igen: Om någon predikar ett annat evangelium än det ni fick från oss, låt honom vara under förbannelse!
Jag tog inte emot det, eller blev undervisad om det av någon människa, utan det kom till mig genom en uppenbarelse från Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Men att ingen blir rättfärdig (rättfärdiggjord) inför Gud genom lagen är uppenbart (helt klarlagt),
för den "rättfärdige ska leva av (utifrån) tro". [Hab 2:4]
[Den som är trofast och förtröstar Gud förklaras som rättfärdig inför honom och får full tillgång till Guds överflödande och äkta liv.]

Efesierbrevet (2)

medvetna om att alla som gör ett gott arbete, vare sig han är slav eller fri, får sin belöning från Herren.
[Till skillnad från det dåtida romerska idealet, där målet var att äga slavar för att själv inte behöva arbeta, har Bibeln en annan syn som värdesätter arbete, se 1 Mos 2:2–3; 2 Mos 20:9. Jesus arbetade som hantverkare, se Matt 13:55. Paulus arbetade också med sina händer som tältmakare, se Apg 18:3.
I detta stycke finns nyckeln till hur kampen mot sociala orättvisor ska utkämpas. Det är inte genom revolution och väpnad kamp. I stället är det förvandlade hjärtan som underminerar ojämlikheten i samhället. Församlingen är unik. I detta brev riktar sig Paulus både till slavar och herrar, se vers 5 och 9. I hednatemplen och varje annan instans i samhället var det skillnad mellan slav och fri. I församlingen satt slav och herre bredvid varandra som jämlikar. Man firade gudstjänst och åt tillsammans.]
Herrar,
behandla era slavar samma sätt. Sluta att hota dem (med hårda ord).
Kom ihåg att i himlen har ni båda samma Mästare, och han är inte partisk (har inga favoriter, gör inte skillnad människor).

Filipperbrevet (2)

Jag har fått allt och det i överflöd. Jag har mer än nog när jag nu genom Epafroditus har fått er gåva – en ljuvlig doft, ett välbehagligt offer som Gud tar emot med glädje.

Kolosserbrevet (1)

När mitt brev har blivit uppläst hos er, se då till att det även blir uppläst i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa brevet från Laodikeia.
[Brevet från Laodikeia kan syfta Efesierbrevet, brevet till Filemon eller något annat brev som inte finns bevarat i dag. Det fanns redan i den tidiga kyrkan en tradition att cirkulera de nytestamentliga breven.]

1 Thessalonikerbrevet (2)

[Paulus tar upp tråden av tacksägelse från 1 Thess 1:2–5 och ger ytterligare orsaker till att tacka Gud för församlingen i Thessalonike.]
Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som ni hörde [när vi predikade] och välkomnade det [i era hjärtan], inte som människors ord utan så som det verkligen är:
Guds ord som är verksamt i er som tror.
[2 Tim 3:16; 2 Pet 1:20–21; Ps 19:7–9]
[Nu sker ett skifte i brevet. Ordet "till sist" betyder inte någon skillnad i vad som är viktigt, däremot skiftar texten, som hittills mestadels innehållit ståenden, till att nu bli uppmanande. Det är vanligt att Paulus i sina brev först börjar med de troendes position i Jesus, för att avsluta med uppmaningar att leva det nya kristna livet utifrån den positionen. De tre första kapitlen har handlat om dåtid och nutid. De två sista kapitlen berör också nutid, men även framtida händelser.]
Till sist (för övrigt), syskon (bröder och systrar i tron), vi ber er och uppmuntrar (står vi vid er sida och ber, förmanar) er i Herren Jesus att komma ihåg det vi lärt er: lev ett liv som behagar Gud, som ni redan gör. Ja, vi uppmanar er att fortsätta med detta mer och mer.

2 Thessalonikerbrevet (3)

Eftersom Gud är rättfärdig
vedergäller (lönar) han med plågor dem som plågar er,
Syskon (bröder och systrar i tron), vi uppmanar er i vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn att hålla er borta från varje broder som lever odisciplinerat (ett liv i kaos, upproriskt, i otakt) och inte följer den undervisning som de fått av oss.
[Ordet "odisciplinerat" är det grekiska ataktos. Det är en militär term för en soldat som går i otakt, vägrar att lyda order eller intar en roll som han inte har. Ordet användes också i det civila livet för att beskriva ett liv i kaos utan någon ordning.]
vi åt inte gratis av någons bröd. Nej, vi arbetade med möda och slit natt och dag för att inte ligga någon av er till last.

2 Timoteusbrevet (5)

Som mönster för en sund förkunnelse ska du ha de ord som du har hört av mig, i tro och kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Må Herren låta honom finna barmhärtighet
hos Herren den dagen [då Jesus kommer att döma alla människor, se 2 Tim 4:1]. Hur mycket han hjälpte mig i Efesos, det vet du mycket väl.
[Troligen var Onesiforus död. Hans familj nämns igen i de avslutande hälsningarna, se 2 Tim 4:19.]
Det du har hört av mig inför många vittnen ska du anförtro (ge vidare) åt litliga (trogna) personer som i sin tur ska kunna undervisa andra.
[Paulus kommer senare i brevet att be Timoteus lämna Efesos och komma till honom i Rom, se 2 Tim 4:9, 21. Det är viktigt att det finns litliga personer som kan föra trons grunder vidare. Ordet anförtro har betydelsen av att ställa fram något intill en person, det används i betydelsen att duka upp mat i Mark 6:41. Ordet användes även för en insättning ett bankkonto.]
Men du måste hålla fast vid det du lärt dig (intellektuellt förstått) och som du är övertygad om (förvissad om, trogen i). Du känner ju personligen dem som har under­visat dig. [Paulus syftade Timoteus mor Eunice och hans mormor Lois, se 2 Tim 1:5, och även sig själv, se 2 Tim 1:13; 2:2. Kanske tänkte även Paulus flera litliga lärare som han har nämnt, se 2 Tim 2:2.]
När du [Timoteus] kommer, ta med dig manteln som jag lämnade hos Karpus i Troas [ vägen från Efesos till Rom]. Ta också med böckerna, framför allt pergamentskrifterna. [Det blir snart vinter och Paulus behöver sin mantel för att inte frysa.]

Hebreerbrevet (10)

Han blev mycket mäktigare än änglarna, då han ärvt ett mycket högre namn än deras.
Du älskar rättfärdighet
och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja (olja av jublande glädje)
mer än dina medbröder. [Ps 45:7–8]
En liten tid lät du honom
vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
krönte du honom.
Men vi ser Jesus, som för en kort tid hade lägre rang än änglarna, men nu är krönt med härlighet och ära grund av sitt lidande och sin död, så att han genom Guds nåd smakade (upplevde) döden för alla.
För Jesus förtjänar mycket större ära än Mose, samma sätt som den som bygger ett hus förtjänar mycket större ära än själva huset.
[Jesus kallas ofta överstepräst, men detta är enda gången i NT han benämns apostel. Samma grekiska ord apostello används i berättelsen där Mose kallas och "sänds" av Gud att gå till farao, se 2 Mos 3:10.]
Alltså måste [de jordiska] avbilderna (exemplen, kopiorna) av det [verkliga] som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva måste renas med bättre offer än så.
[I kiasmen balanseras detta stycke mot exemplen de människor som lidit och dött i tro, se vers 36–38.]
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade (tog emot) hans offergåvor [1 Mos 4:4–8]. Trots att han [Abel] nu är död talar hans tro ännu.
[Abels exempel tro och offer som inte kom från egen prestation och egna gärningar talar ännu i dag till oss, se 1 Mos 4:10.]
[Sarahs tro gjorde att hon blev mor till Isak trots sin höga ålder. Både Abram och Saraj får nya namn av Gud, se 1 Mos 17:5, 15. I båda namnen läggs bokstaven h (hebr. he), som uttalas som en utandning till. Gud blåser in sitt liv i namnen Abraham och Sarah. Styckets tema är löftessonen Isak, som är en förebild till Jesus, och balanseras med stycket om hur Abraham i tro var villig att offra sin son, se vers 17–19.]
I tro fick också Sarah, som var ofruktsam, kraft att bli mor [gr. katabole sperma lambano – ordagrant: "ta emot ett utkastat frö"] till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast (trogen – gr. pistos).
Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen havets strand.
till Jesus, förmedlaren av ett förnyat förbund [det första förbundets medlare var Moses],
och det renande blod som talar starkare än Abels blod.
[Det första förbundets blod var det offerblod som Moses vid Sinai stänkte Israels folk. Förbundet med de återkommande syndoffren kunde aldrig rena från synd det sätt som Jesu blod gör, se Heb 9:24–25. Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar efter nåd och förlåtelse för våra synder, se 1 Mos 4:10. Abels offer av ett djur, till skillnad från Kains offer av grödor, är också en första svag skuggbild Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se 1 Mos 9:12–14.]

Jakobs brev (4)

Om nu någon av er saknar vishet [för att kunna gå igenom dessa prövningar], ska han fråga [alltid utbe sig vishet från alldeles intill] Gud, som ger åt alla, generöst (fritt; utan förbehåll) [ ett enkelt och okomplicerat sätt] och utan att förebrå (klandra, förakta; läxa upp) – och den [visheten] ska ges åt honom [han ska få den klarhet och insikt han behöver]. [Ords 2:3–6; Luk 21:15; 1 Kor 1:24]
En sådan människa ska inte förvänta (föreställa, tänka) sig att få (att hon kommer att ta emot) något från Herren [av det som kommer från hans sida/närhet],
Allt gott vi får (varje välgörande gåva; allt gott givande – gr. dosis) och varje fullkomlig gåva (gr. dorema) kommer [alltid allra först] ner ovanifrån, från ljusens [himlaljusens] Fader – han som varken förändras (är ombytlig) eller växlar mellan ljus och mörker (ordagrant: hos vilken ingen förändring eller växlande skugga finns/är närvarande).
[Allt gott har sitt ursprung i Gud. Grekiskans dosis refererar mer till givandet och gåvans syfte medan dorema pekar själva gåvan som en frikostig välsignelse. Med hjälp av termer inom astronomi illustrerar Jakob Guds oföränderlighet och orubblighet. Universums Skapare förändras inte i intensitet som solen och månen, vars sken varierar under dygnet. Inte heller går han likt planeter (som skymmer varandra i sin omloppsbana) omväxlande in och ut ur mörker.]
En fromhet (gudsfruktan, tillbedjan, gudstjänst) [som är] ren och obefläckad inför Gud och Fadern är detta:
att ta sig an (se till; besöka) föräldralösa (faderlösa, efterlämnade, övergivna) barn och änkor i deras nöd [5 Mos 14:29; Hes 22:7; Ps 68:6; Matt 23:23; 25:36] – att [hela tiden] bevara sig själv obesmittad (fläckfri, okorrumperad) av världen. [I hela detta stycke betonas att det finns en helhet mellan hörande/görande och tal/handlingar. Detta förstärks av att grekiskan inte har ordet "och" i den sista delen. Det är inte två separata handlingar av fromhet – att praktiskt visa barmhärtighet och att bevara sig från världslighet – utan de hör ihop i en helhet och bekräftar varandra. Se även Matt 25:35–40; Heb 13:16.]

1 Petrusbrevet (2)

Kom till honom (dra er nära gång gång), den levande stenen, som är förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud,
Vad är det värt för beröm om ni står ut med straff när ni syndar? Men om ni står ut med att lida när ni gör det goda [det är oväntat], det är något berömvärt (välbehagligt, ordagrant: "nåd") i Guds ögon.

2 Petrusbrevet (3)

För [vi var med när] han fick ta emot ära och härlighet från (intill, alldeles bredvid) Gud, Fadern. En röst kom från denna majestätiska härlighet [i det ljus som strålade över Jesus]: "Detta är min son – min Älskade. I honom har jag min glädje (behag; honom är jag belåten med)." [Matt 3:17]
medan änglar som står högre i makt och styrka inte uttalar några hånfulla domar mot dem inför Herren.
[Nu kommer svaret frågan i vers 4, om varför Herren dröjer:] Men en sak får ni inte glömma, mina älskade [ignorera inte detta faktum], att för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag [Ps 90:4].

2 Johannesbrevet (3)

Nåd (oförtjänt favör) [kraft],
barmhärtighet (medlidande uttryckt i handling)
och frid,
vare (ska vara) med oss från Gud Fadern
och från Jesus den Smorde (Messias, Kristus), Faderns Son, i sanning och kärlek [som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande].
[Verserna 1b-3 är symmetriskt strukturerade i en kiasm:
A älskar (gr. agapo)
B i sanning (gr. en aletheia)
C sanningen (gr. aletheian)
C´ nåd, barmhärtighet, frid – kärlek
B´ i sanning (gr. en aletheia)
A´ kärlek (gr. agape)
Verbet älskar och substantivet kärlek ramar in hela stycket. Frasen "i sanning" formar en inre ram. Centralt i vers 1ba–3 beskrivs först sanningen och sedan kärleken. Här kan man ana hur sanningen – som förblir i oss – syftar Jesus personifierad, han som är vägen, sanningen och livet, se Joh 14:6. Den utgivande kärleken beskrivs genom: nåd, barmhärtighet och frid.]
[Vers 4–6 är också symmetriskt strukturerade i en kiasm. Orden vandra i, bud och från början ramar in och förstärker att kärleken är det mest centrala.]
Jag gladdes mycket när jag fann sådana bland dina barn som vandrar (lever) i sanningen, efter det bud som vi har fått från Fadern.

Uppenbarelseboken (3)

Jag ser (vet med exakthet) var du bor, en plats där Satan har sin tron (har inflytande och stark verkan). Ändå håller du fast vid mitt namn [vägrar tillbe och kalla den romerska kejsaren för Gud, utan håller fast vid att Jesus är Herre]. Du har inte förnekat din tro mig, inte ens i de dagar när Antipas, mitt trogna vittne, dödades [fick lida martyrdöden] hos er [i er stad] där Satan bor.
[ altaret i Pergamon offrade man till alla tänkbara avgudar, och främst av dem var den största grekiska guden Zeus. Hans altare fanns centralt och det är antagligen det som refereras till som "Satans tron". Det var här pastorn i församlingen, Antipas, hade fått lida martyrdöden då han vägrat tillbe kejsaren. Enligt legenden hade han bundits inuti en kopparoxe och bränts ihjäl under ockult tillbedjan, omkring 92 e.Kr., ett par år innan Johannes skrev detta brev. Detta altare hittades i slutet artonhundratalet av tyska arkeologer. Det fördes till Berlin där det restaurerades och byggdes upp Pergamonmuseet.]
[samma makt] som jag också har fått av [aktivt och villigt har tagit emot nära intill] min Fader. Och jag ska ge honom morgonstjärnan [som är Jesus själv, se Upp 22:16].
Jag råder dig:
Köp guld renat i eld från mig,
så att du kan bli rik [med sann verklig rikedom].
[Laodikeia var en rik handelsstad, men i stället för att handla med varor, är rådet att "köpa" Guds guld. Rättfärdighet kommer genom tro Jesus, och tro som prövats i eld ärar Jesus, se Jes 55:1; 1 Pet 1:7.]
Köp vita kläder från mig,
så att du kan bli klädd, och din skamliga nakenhet inte exponeras.
[Laodikeia var känd för sin textilindustri. De tillverkade lyxiga glänsande kläder av svart ylle från deras får. I stället för dessa mörka kläder råder Jesus dem att klä sig i hans vita kläder!]
Köp ögonsalva för att smörja dina ögon,
så att du kan se.
[I Laodikeia fanns även ett medicinskt forskningscenter som tillverkade ögonsalva. Salvan kallades frygiskt pulver. Nu råder Jesus att i stället låta honom smörja dem så att de kan se!]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.