1565 – ἐκεῖνος (ekeinos)

den


Typ:
Pronomen - nominativ
Grekiska: ἐκεῖνος (ekeinos)
Uttal: ek-i-nos
Talvärde: 166 (5 + 20 + 5 + 10 + 50 + 70 + 6)    ord med samma talvärde
Ursprung: Från G1563
Användning: 265 ggr i NT

Beskrivning

Pronomen: Han, Hon, den det.

Ursprung

Från G1563:

ἐκεῖekeiG1563där, dit

Ordstam

Ord med ekeinos som rot:

κἀκεῖνοςkakeinosG2548och han, och de

Motsvarande hebreiska/arameiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) har följande hebreiska/arameiska ord översätts till ekeinos :

אִלֵּךְillechA0479dessa
אִנּוּןinnonA0581ade
דֵּךְdechA1791denna
הוּאhoH1931han, hon, den, det
הַלָּזhallazH1975den
הֵ֫מָּהhemahH1992de
הִנֵּהhinnehH2009se, beskåda
זֶהzehH2088denna, detta
כֵּןkenH3653fundament, fot, bas, plats, position, ställning
עֵתetH6256tid

Alternativa former

Grammatisk kodSvenskaAntal
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
ack. pl. ackusativ pluralis maskulinum
-6
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
ack. pl. neut. ackusativ pluralis neutrum
-4
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
ack. sing. ackusativ singularis maskulinum
-15
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
nom. pl. nominativ pluralis maskulinum
-23
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
nom. pl. neut. nominativ pluralis neutrum
-1
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
nom. sing. nominativ singularis maskulinum
-65
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
ack. pl. ackusativ pluralis femininum
-2
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
ack. sing. ackusativ singularis femininum
-10
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
ack. sing. neut. ackusativ singularis neutrum
-3
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
dativ pl. dativ pluralis femininum
-16
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
dativ pl. dativ pluralis maskulinum
-8
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
dativ sing. dativ singularis femininum
-38
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
dativ sing. dativ singularis maskulinum
-9
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
gen. pl. gen. pluralis femininum
-1
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
gen. pl. gen. pluralis maskulinum
-7
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
gen. pl. neut. gen. pluralis neutrum
-1
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
gen. sing. gen. singularis femininum
-19
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
gen. sing. gen. singularis maskulinum
-20
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
gen. sing. neut. gen. singularis neutrum
-2
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
nom. pl. nominativ pluralis femininum
-5
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
nom. sing. nominativ singularis femininum
-9
Demonstrativt pron. Demonstrativt pronomen
nom. sing. neut. nominativ singularis neutrum
-1


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com Rapportera ett problem

Referenser (265 st i TR)


Matteusevangeliet (56)

[Det har nu passerat omkring trettio år sedan föregående vers.]
Vid den tiden (i de dagarna) träder Johannes Döparen [öppet] fram och predikar i Judéens öken [ödsliga vildmark]
den dagen [vid tidens slut då Jesus ska döma alla människor] ska många [de falska profeterna, se vers 15] säga till mig:
'Herre, Herre,
[Upprepningen indikerar att man verkligen trodde att man gjorde Guds vilja.]
har vi inte profeterat (predikat, talat inspirerat)
i ditt namn,
och drivit ut demoner
i ditt namn
och gjort många kraftgärningar (under, mäktiga gärningar)
i ditt namn?'

Slagregnet kom [ovanifrån]
och vattenfloden kom [underifrån med översvämning]
och vindarna blåste
och slog mot huset [som blev ansatt från alla håll] – ändå föll det inte, för det hade grundats på (var byggt på) klippan.

Slagregnet kom [ovanifrån]
och vattenfloden kom [underifrån med översvämning]
och vindarna blåste
och slog mot huset [som blev ansatt från alla håll] – och det föll, och dess fall var stort [ljudligt, överraskande – det föll ihop med ett stort brak]."
[Intill platsen för Bergspredikan ligger dalgången Wadi Amud. Den sträcker sig från den högt belägna staden Safed ner till Galileiska sjön, en nivåskillnad på över 1000 meter. Största delen av året är flodbädden torrlagd men efter kraftiga skyfall fylls den med forsande vatten. Åhörarna kunde säkert föreställa sig de två husprojekten med ett hus högt upp på en klippavsats och det andra nere på sanden i flodbädden. De såg inom sig vinterstormarna med regn, den forsande vårfloden och vindarna som slet sönder huset på sanden och svepte bort det. Sanden symboliserar ofta det som är föränderligt, mänskliga åsikter och läror. Samma stormar – prövningar på alla livets områden – slår mot både den rättfärdige och den orättfärdige. Skillnaden är att den vise inte bara hör, utan också gör det Jesus lär, se också vers 21–23. Den som väljer att bygga sitt liv och sin tjänst på Jesus, har en stadig grund både i detta liv och i evigheten.]
Jesus sa till den romerska officeren: "Gå, det ska bli som du tror." I samma ögonblick blev hans tjänare helt frisk (fri, botad).
När Jesus kom över till gadarenernas område på andra sidan sjön, kom två demoniserade män ut från gravarna och konfronterade honom. De var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram på den vägen.
Jesus vände sig om och när han fick syn på henne sa han: "Var vid gott mod (var glad och frimodig) min dotter. Din tro har gjort dig frisk." På en gång var kvinnan frisk (frälst, räddad, befriad, trygg, bevarad).
[Frasen "var vid gott mod" säger Jesus även till den lame mannen, se Matt 9:2. Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon "dotter". De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer detaljerat i Mark 5:33.]
Ryktet om detta gick ut över hela det området [Galileen och även närbelägna områden].
Men de [trotsade hans bud och] gick ut och spred ryktet om honom i hela det området.
[Varken detta helande eller uppväckandet av Jairus dotter skedde öppet bland folket utan i avskildhet, se Matt 9:23–25. Det verkar som om Jesus inte ville sprida ryktet om helandena som bekräftade att han var "Davids son", den Messias som skulle komma. Jesus visste att de med våld ville göra honom till kung, se Joh 6:15.]
Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.
Jag säger er sanningen, det kommer att vara lindrigare för Sodom och Gomorras regioner [1 Mos 19:1–29] på domens dag än för den staden.
[Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
När de överlämnar (förråder) er, oroa er inte för vad ni ska tala och hur ni ska tala det. Det kommer att ges åt er just i den stunden,
[Som svar på det växande motståndet brister Jesus ut i bön att lärjungaskapet är det enda som släcker människans törst och längtan.] I den stunden började Jesus tala (svarade han) och sa:
"Jag tackar (prisar, bekänner öppet) dig, Fader, Herre över himmel och jord, eftersom du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som spädbarn (okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
Vid den tiden [någon gång då Jesus verkade i Galileen] gick Jesus genom sädesfälten på en av sabbatsdagarna.
[Sabbat är i plural. Det kan syfta på den vanliga veckosabbaten, fredag kväll till lördag kväll, eller någon av de högsabbater som inleder och avslutar högtiderna. Denna händelse inträffar troligen på väg till en samling i synagogan en lördagsmorgon eller under någon av helgdagarna kring veckohögtiden shavuot, eftersom det var skördetid, se 3 Mos 23:21.]
Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta.
går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte."
Samma dag gick Jesus ut från huset [Petrus hus i Kapernaum] och satte sig vid sjön.
Han svarade: "Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets (himlarnas kungarikes) mysterier (hemligheter, dolda planer), men det har inte de andra.
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna enskilt:] "Himmelriket (himlarnas kungarike) [som finns överallt där hans vilja sker] är som en dyrbar skatt som blivit gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje [över upptäckten] går han och säljer allt han äger och köper den åkern."
Vid samma tid fick tetrarken Herodes höra talas om Jesus. [Herodes Antipas var en av Herodes den stores tre söner. Han regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade.]
När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom.
En kanaaneisk kvinna från trakten kom och ropade med hög sprucken röst: "Herre, Davids son, ha förbarmande över mig (känn medlidande med mig och grip in)! Min dotter är svårt demoniserad (plågas och är ansatt av en demon)."
Då svarade Jesus henne: "O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske."
[Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26–27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, gr. kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är kelev, som ordagrant betyder "som ett hjärta" och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen.
Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här:
Matt 14:31 "Vilken liten/kortvarig tro du har" – riktat till lärjungen Petrus.
Matt 15:28 "O kvinna, din tro är stor" – riktat till en icke-jude och kvinna!
Matt 16:8 "Vilken liten/kortvarig tro ni har" – riktat till lärjungarna.]

I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad).
Jesus tillrättavisade demonen, och den for ut ur honom, och pojken var botad i det ögonblicket.
Men för att ingen ska ta anstöt av oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Öppna munnen på den första fisk som du drar upp. Där kommer du att hitta ett silvermynt (gr. stater – motsvarade fyra drachmer). Ta det och lämna det för dig och mig."
[Detta är det fjärde av Jesu fem tal som Matteus har med i sitt evangelium.]
Ungefär samtidigt [som Jesus har pratat med Petrus om att de ska betala tempelskatten på ett övernaturligt sätt, se Matt 17:25–27] kom [de andra] lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är alltså störst (har högsta rang; är viktigast) [i jämförelse med andra] i himmelriket (himlarnas kungarike)?"
[Utifrån parallellstället i Mark 9:33 frågar Jesus dem vad de pratat om på vägen. Svaret dröjer men till sist erkänner de förläget att de diskuterat vem som var störst. Den här gången gällde det särskilt Petrus ställning i förhållande till de andra lärjungarna. Den inbördes rangordningen var ett återkommande samtalsämne. Det tas upp igen i Matt 20:20–28 och precis innan Jesu död i Luk 22:24. Hela stycket från vers 2 fram till 18 är Jesu svar på frågan vem som är störst. Den störste i himmelriket är som ett svagt och sårbart litet barn som behöver Faderns beskydd.]
Ve dig värld (ett starkt uttryck av sorg och ett fördömande av världen) för dina snaror (fällor, frestelser och påverkan för att få människor på fall, synda och missa målet). Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den människa genom vilken de kommer. [Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra men fördömer också dessa handlingar.]
Då greps [just den] tjänarens (slavens) herre av medlidande (innerlig medkänsla) och lät honom gå [gav honom helt fri] och efterskänkte (släppte, förlät) honom [löste honom från den enorma] skulden.
Men när samme tjänare (slav) kom ut [gick ut därifrån], träffade han på en av sina medtjänare (medslavar) som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare – hela summan motsvarade tre månadslöner.] Och han tog struptag på honom (tog fast honom och började strypa honom) och sa: 'Betala det du är skyldig (ordagrant: Betala om du är skyldig något)!'
Då kallade hans herre [personligen] till sig honom [dvs. den förste tjänaren/slaven] och sa (säger) till honom: 'Du usle (onde) tjänare (slav – gr. doulus)! Hela den skulden efterskänkte (förlät, släppte, löste) jag, eftersom du bad [personligen vädjade till] mig [om det]. [Matt 6:12]
Han sa till dem: 'Gå in i min vingård ni också, och ni ska få rimlig betalning.' Så de gick dit.
[Jesus avslutar nu liknelsen med en fråga:] När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa vinodlare (arrendatorer)?"
Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad.
[Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i Jes 10:5–6.]
Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]
Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom:
Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.
Det blir hemskt för dem som väntar barn eller ammar i de dagarna.
Om inte de dagarna förkortades skulle inget kött (gr. sarx) [ingen människa; inget levande] stå ut och överleva. Men för de utvaldas skull [Guds utvalda folk] kommer de dagarna att förkortas.
[Jesus går nu tillbaka till den andra frågan om tecknen före hans andra tillkommelse. Den dagen då Jesus kommer tillbaka för att upprätta sitt rike på jorden kommer inte att gå någon obemärkt förbi. Stora tecken ska ske innan Jesus sätter sina fötter på Olivberget öster om Jerusalem, se Sak 14:4.]
"Direkt efter den sista tidens vedermöda:
'Ska solen förmörkas
och månen inte längre lysa.
[Citat från Jes 13:10; 24:23; Hes 32:7–8; Joel 2:10 m.fl. som handlar om Guds dom över världen.]
Stjärnorna ska falla från himlen [Jes 34:4; Upp 6:13],
och himlens krafter ska skakas.'
"Men vad gäller den [exakta] dagen och timmen (stunden) [då Jesus kommer tillbaka för att upprätta riket] så vet ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen. Bara Fadern vet det.
Dagarna före floden levde människorna precis som vanligt [fullt upptagna med sina liv], de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken,
Men det förstår ni att om husbonden visste när på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus.
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänaren som [är trogen och] gör vad han ska när hans herre kommer.
Men om tjänaren är ond och säger i sitt hjärta: Min herre dröjer,
då ska hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om
Då ställde sig alla jungfrur upp och gjorde i ordning sina lampor.
Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och ville hålla räkenskap [påbörja den gemensamma redovisningen – gr. sunairo, se Matt 18:23–24] med sina tjänare (slavar, livegna – gr. doulon).
Människosonen ska gå bort, exakt som det står skrivet om honom, men ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den människa som det sker genom! Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född."
Jag säger er: Jag ska inte dricka av vinstockens frukt, förrän den dag då jag dricker det på nytt (i bättre kvalitet) i min Faders kungarike."
I samma stund sa Jesus till folkskaran: "Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.
Därför heter denna åker ännu i dag Blodsåkern.
[De trettio silvermynten hade ursprungligen kommit från offrade medel i templet. Trots att det var de religiösa ledarna som gett pengarna till Judas för att förråda en oskyldig man, var de helt blinda för sin egen synd och upptagna i detaljer hur de återlämnade blodspengarna skulle hanteras, se 5 Mos 23:18. Eftersom pengarna inte kunde användas för religiösa syften, och skulle lämnas tillbaka till ägaren, köpte de det fält där Judas hängt sig och lät platsen bli en begravningsplats för främlingar. Rent juridiskt sett var det Judas som köpt fältet, vilket stämmer överens med Apg 1:18.]
Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: "Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom." [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
och sa: "Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sa han: 'Efter tre dagar ska jag uppstå.'

Markusevangeliet (27)

Nu vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt i [floden] Jordan av Johannes.
Men den dagen ska komma när brudgummen ska tas bort från dem, och då ska de fasta.
[Jesus förklarar orimligheten i detta påstående med två liknelser som alla kan hålla med om:]
Om ett rike är splittrat (strider mot sig självt),
kan det inte bestå.
Om en familj är splittrad (strider mot sig själv),
kan den inte [heller] bestå.
Han sa till dem: "Till er har Guds rikes mysterium (hemlighet, dolda plan) blivit given (ni har fått gåvan att förstå), men för dessa som står utanför är allt bara liknelser.
De som såtts i den goda jorden är de som hör ordet och tar det till sig och bär frukt trettio gånger det som såtts, sextio gånger och hundra gånger så mycket."
[Jesus har undervisat om Guds rike, han sitter kvar i samma båt han klev i tidigare samma dag, se Mark 4:1. Markus nämner fyra liknelser, och fortsätter nu att beskriva fyra stora mirakler där Jesus på ett konkret sätt bekräftar sin undervisning, se Mark 4:35–5:43. Galileiska sjön ligger 200 meter under havsytan, omgiven av berg. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog 3 meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias i en liknande storm.]
Samma dag [som han gett liknelserna om Guds rike, se vers 1–34], när det blivit kväll, sa han [Jesus] till dem: "Låt oss fara över till andra sidan." [Till den östra sidan av sjön.]
Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."
[Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
De sprang runt till de sjuka i hela trakten och bar ut dem på deras bäddar dit där de hörde att han var.
Inget som går in i människan utifrån [mat som ätits utan ceremoniellt rena händer] kan göra henne oren.
Nej, det är bara det som går ut från människan som gör henne oren."
Jesus sa: "Det är det som går ut ur människan som gör henne oren.
[Detta är det andra brödundret. Tidigare på våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5000 judar på västra sidan av Galileiska sjön, se Mark 6:30–44. Även om Markus inte anger var det andra matundret sker är det troligt att Jesus är någonstans på östra sidan av Galileiska sjön. Formuleringen "vid den tiden" kopplar ihop händelsen till Jesu vandring utanför de judiska områdena till Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31.]
Vid den tiden [då de var på östra sidan av Galileiska sjön] hade det återigen samlats mycket folk, och de hade inte något att äta. Då kallade Jesus till sig lärjungarna och sa till dem:
Men vinodlarna sa till varandra: 'Här är arvtagaren! Kom, låt oss döda honom så blir arvet vårt.'
När man för bort er [till domstolen] och utlämnar er, så bekymra er inte över vad ni ska tala [till ert försvar]. Säg i stället det som ges er i den stunden, för det är inte ni som då talar, utan den helige Ande.
Ve [uttryck för intensiv förtvivlan över] dem som väntar barn eller ammar i den tiden.
För då ska det bli 'en stor vedermöda' (en stor nöd, lidande och betryck), vars like inte har funnits från den tid då Gud skapade världen till denna dag, och inte heller kommer att förekomma igen.
[Jesus går nu tillbaka till den andra frågan om tecknen före hans andra tillkommelse. Den dagen då Jesus kommer tillbaka för att upprätta sitt rike på jorden kommer inte att gå någon obemärkt förbi. Stora tecken ska ske innan Jesus sätter sina fötter på Olivberget öster om Jerusalem, se Sak 14:4.]
"Men i de dagarna, efter denna vedermöda [på en gång efter den, se Matt 24:29]
'ska solen förmörkas
och månen inte längre lysa. [Citat från Jes 13:10; 24:23; Hes 32:7–8; Joel 2:10 m.fl. om Guds dom över världen.]
"Men vad gäller den [exakta] dagen eller timmen (stunden) [då Jesus kommer tillbaka för att upprätta riket] så vet ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen – ingen utom Fadern.
Människosonen ska gå bort som det står skrivet om honom, men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född."
[I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18–30.]
Jag säger er sanningen, jag ska inte dricka frukten från vinstocken, förrän den dag då jag dricker det på nytt (ett nytt sätt, med en ny kvalitet) i Guds kungarike."
Hon gick ut och berättade det för dem som hade varit med honom, medan de sörjde och grät.
De kom tillbaka [till Jerusalem] och berättade för de andra, men de trodde inte på dem.
De gick ut och predikade överallt (på alla platser), och Herren verkade (arbetade) tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de mirakler (tecken, under) som följde dem.
[Markusevangeliets slut
De tolv sista verserna i Markusevangeliet brukar kallas den längre avslutningen av Markusevangeliet. Det finns även ett kortare slut i en annan uppsättning av manuskript, och även varianter med både det korta och långa slutet. Det kortare slutet lyder:
"Och de berättade kortfattat om allt de hade blivit befallda för dem som fanns kring Petrus. Genom detta sände Jesus själv ut, från öst till väst, den heliga och oförgängliga förkunnelsen om den eviga frälsningen. Amen."
De äldsta och bästa manuskripten (Kodex Vaticanus och Sinaiticus) från 300-talet har Mark 16:8 som sista vers. I ett manuskript (Vatican MS) finns dock ett mellanrum mellan vers 8 och Lukasevangeliet, som om skrivaren väntade på mer material. Justinus Martyren tar med verserna i Diatessaron (skriven 160-175 e.Kr.) och Irenaeus (ca 170 e.Kr.) refererar till dem. Lite senare skriver Eusebius (260-339 e.Kr.) och Jerome (340-420 e.Kr.) uttryckligen att verserna saknas i de texter de hade tillgång till.
Den vanligaste förklaringen är att de längre sluten tillkom i på 100-talet av någon som velat göra en sammanställning av uppståndelseberättelserna i de andra evangelierna. Innehållet i dessa verser bygger på material från de andra evangelierna och Apostlagärningarna.]

Lukasevangeliet (37)

Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt.
under fyrtio dagar. Där frestades han (hans karaktär prövades ständigt) av djävulen. Under dessa dagar åt han inget [på liknande sätt som Mose och Elia också fastat, se 2 Mos 34:28; 1 Kung 19:8], och när de [de fyrtio fastedagarna] var över blev han hungrig.
Men det kommer en tid när brudgummen ska tas ifrån dem, och då ska de fasta."
Gläd er på den dagen och dansa av glädje (en överväldigande glädje som gör att det inte går att sitta still),
för er lön i himlen är stor. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna.

Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt
och lägger grundenklippan [väljer att bygga sitt liv, sin tjänst och allt han tar sig för på Jesus].
När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det,
eftersom det var väl byggt på klippan.
Men den (var och en) som hör och inte gör [praktiserar mitt ord],
han är lik en man som bygger ett hus på sanden [mänskliga tankar och idéer, det jordiska],
utan att lägga någon grund.
Floden vräker sig mot huset,
och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor." [Det räcker inte att säga rätt saker – den som hör Jesu ord måste också agera på dem. Alla människor bygger sina liv, alla drabbas av stormar, frågan är på vilken grund huset är byggt.]
Just då (i samma stund) helade Jesus många från sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och krämpor (tillfälliga sjukdomar) och onda andar, och många blinda gav han synen tillbaka.
Nu gick där en stor svinhjord [2000, se Mark 5:13] och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han.
Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."
[Enligt judisk sed skakade man dammet av sina fötter efter att ha gått igenom ett hedniskt område för att visa att man inte ville ha något med dem att göra. Här blir symboliken att den judiska stad som inte ville veta av lärjungarna inte är bättre än en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]
Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett.
[Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16–18.]
Jag säger er [mina lärjungar]: Sodom ska på den dagen få det lindrigare än den staden. [Sodom var känd för sin synd, 1 Mos 19:1–29. För den stad, som inte tar emot ett av dessa trettiofem par som sändes ut, väntar en större dom vid tidsålderns slut, se Matt 10:15.]
Av en händelse passerade nu en präst samma väg, och när han fick se honom gick han förbi på andra sidan av vägen.
Då går den bort och tar med sig sju andra andar, ännu ondare (värre, skadligare) än den själv, och de går in och bosätter sig (permanent) där. För den människan blir situationen nu ännu värre än den var från början."
Saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänare som deras herre finner vakna (alerta, vakande, vid liv) när han kommer tillbaka. Sannerligen säger jag er, han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.
Om han så kommer under den andra nattväkten (klockan 21-24, före midnatt) eller den tredje (klockan 24-03, efter midnatt) – saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänarna.
[I Mellanöstern går solen ner vid sextiden på kvällen och upp igen tolv timmar senare. Romarna delade in natten i fyra nattväkter och judarna i tre. Eftersom Lukas refererar till det romerska systemet i Apg 12:4, är det troligen samma system med tretimmarspass även här. Oavsett exakta tider så kommer tjänarnas herre på natten då tjänarna är som tröttast.]
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänare som är sysselsatt med det han ska göra (gör sitt uppdrag) när hans herre kommer tillbaka.
Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: 'Min herre är försenad' (det dröjer innan han kommer), och han börjar slå de andra tjänarna, både män och kvinnor, och äter, dricker och blir berusad,
då ska hans herre komma en oväntad dag och i en oväntad timme och hugga honom i två delar [straffa honom hårt], och låta honom få sin plats bland de otrogna (opålitliga) [hycklarna, de som själva kallar sig tjänare men som medvetet gör tvärt emot sin kallelse].
Den tjänare som vet sin herres vilja, men inte förbereder sig eller handlar efter hans vilja, ska bli slagen med många slag.
Eller de arton som dog när tornet i Siloam föll över dem, tror ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i Jerusalem?
Tjänaren kom tillbaka och berättade för sin herre vad de svarat. Då greps husbonden av vrede och sa till sin tjänare: 'Skynda dig ut på gator och gränder i staden [det är bråttom eftersom allt är klart för festen] och för hit fattiga, lemlästade (krymplingar), blinda och lama.'
För jag säger er att ingen av dem som var bjudna ska smaka min måltid.' "
När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna).
Så han gick i väg och tvingade sig på (ordagrant 'limmade sig fast vid') en av invånarna i landet [som motvilligt anställde honom eftersom han var så enträgen]. Han skickade ut honom på sina marker för att vakta svin. [Ett avskyvärt arbete för en jude eftersom svin ansågs vara orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8.]
Inte tackar han tjänaren för att han gör det han ska göra, eller hur?
Den dagen ska den som är på taket, och har sina tillhörigheter i huset, inte gå ner och hämta dem, och den som är ute på fälten inte vända tillbaka. [Så snabbt och plötsligt kommer det att ske.]
I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sa: 'Hjälp mig att få rätt mot min motpart.'
Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. För alla som upphöjer sig själva ska bli förödmjukade, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."
Så han sprang i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen.
En dag när Jesus undervisade folket i templet och förkunnade de glada nyheterna (evangeliet), kom översteprästerna och de skriftlärda fram tillsammans med de äldste
Den som faller på den stenen blir krossad,
men den som stenen faller på blir söndersmulad."
[Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i Jes 8:14–15, och stenen som krossar finns i Dan 2:34–35, 44–45.]
Men de som [av Gud] anses värdiga att få del av den nya tidsåldern [Guds rike som ska komma, se Luk 11:2] och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta.
Ve [uttryck för intensiv förtvivlan över] dem som väntar barn eller ammar under de dagarna, för landet ska drabbas av stor nöd och vredesdomen ska komma över detta folk.
"Var på er vakt (var vaksamma, håll er vakna, undersök gång på gång er själva) så inte era hjärtan tyngs ner av:
omåttlighet (överkonsumtion som leder till dåsighet) [en medicinsk term för huvudvärk och illamående orsakad av för stort mat- eller alkoholintag],
och dryckenskap (fylleri, missbruk av droger),
och vardagslivets bekymmer (oro, att vara splittrad och dras åt olika håll),
annars överraskar den dagen [då Jesus kommer tillbaka] er,
För Människosonen går [framåt på den väg] som det är bestämt [av Gud], men ve (uttryck för intensiv förtvivlan och sorg) den människa som förråder honom."

Johannesevangeliet (75)

Själv var han inte Ljuset,
men han kom för att vittna om Ljuset.
Ingen har någonsin sett Gud,
men den Enfödde, som själv är Gud, och (ordagrant: Enfödd Gud, den som är) i Faderns famn ["riktad in mot" Faderns bröst], han förklarade honom [lade fram honom helt och hållet].
[Ordföljden i grekiskan inleds med Gud för att skapa eftertryck, ordagrant "Gud har ingen någonsin sett", se 2 Mos 33:20; 1 Joh 4:12; Joh 4:24. Uppenbarelser i GT var aldrig fullständiga, se 2 Mos 33:23. Jesus har synliggjort Fadern. Han har undervisat och öppnat vår förståelse för Gud, se Kol 1:15.]
Jag kände honom inte (förstod inte vem han var), men han som sände mig för att döpa i vatten [Gud själv] sa till mig: 'Den som du ser Anden sänka sig och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande.'
Han sa till dem: "Kom med och se." Så de gick med honom och såg var han bodde, och var med honom den dagen. Det var omkring tionde timmen (sent på eftermiddagen vid fyratiden).
[Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen då solen gick upp, medan romersk tid räknades från midnatt – på samma sätt som vi gör i dag. Tionde timmen är alltså fyra på eftermiddagen judisk tid, eller klockan tio på förmiddagen romersk tid. De övriga evangelierna använder med säkerhet judisk tid, och det är troligt att Johannes också gör det. Romersk tidräkning användes bara i officiella och juridiska dokument, annars räknades tiden från soluppgången. Dagens mitt markeras på romerska solur med VI, inte XII. De fem tidsangivelser som finns i Johannesevangeliet är: omkring tionde timmen, som nämns i denna vers; omkring sjätte timmen, se Joh 4:6; exakt sjunde timmen, se Joh 4:52; omkring sjätte timmen, se Joh 19:14.]
Men templet (den plats där Gud bor) han talade om var hans kropp.
[Det första templet byggdes 953 f.Kr. av Salomo. Det förstördes av babylonierna 586 f.Kr. då judarna fördes bort i fångenskap. Sjuttio år senare byggdes det andra templet. Herodes den store påbörjade en omfattande renovering och expandering 19 f.Kr. När Jesus nu besökte templet hade arbetet pågått i 46 år, men det blev inte klart förrän 63 e.Kr, bara sju år innan templet förstördes 70 e.Kr.
Dessa tre verser använder det grekiska ordet naos för tempel. Det syftar på den platsen där Gud bor. I templet var det den innersta gården och det allra heligaste, men Jesus använder också ordet om sig själv – Jesus är Guds Son.]
Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (innan, som en banbrytare för) honom.
Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre."
Kvinnan sa till honom: "Jag vet (har en klar förståelse av) att Messias ska komma, han som kallas den Smorde (gr. Christos – translittererat Kristus), och när han kommer ska han berätta allt för oss (låta det bli helt tydligt och uppenbart)."
Många samarier (gr. samarites) från den staden [många anhängare av den samaritiska trosinriktningen] trodde på honom [kom till tro på Jesus] på grund av vad kvinnan sagt när hon vittnade: "Han berättade allt jag gjort."
Då förstod fadern att det hade skett vid just den tid (samma timma) som Jesus sagt till honom, "din son lever". Han kom till tro (lutade sig mot, förlitade sig på Jesus) liksom hela hans hushåll (hus, familj, de som bodde hos honom). [Alla hade sett hur sjuk pojken varit och förstod att Jesus måste vara Messias. Detta är första exemplet i Bibeln då en hel familj tar emot Jesus; nästa är fångvaktaren i Filippi, se Apg 18:8.]
På en gång blev mannen helad (återfick sin styrka) och tog sin bädd och gick.
Det var sabbat den dagen,
Han svarade: Den som helade mig sa: "Ta din bädd och gå."
Då svarade Jesus dem:
"Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Sonen kan inte göra något själv (av egen vilja), utan bara vad han ser Fadern göra. Vad än Fadern väljer att göra, det gör Sonen också.
Johannes var den brinnande och skinande lampan, och för en tid var ni villiga att glädja er i hans ljus.
[Fadern vittnar:]
Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Ingen av er har någonsin hört hans röst eller sett hans gestalt (form, ansikte, hur han ser ut).
Hans ord bor inte (har inte blivit kvar) hos er eftersom ni inte tror på den som han har sänt.
[Skrifterna vittnar:]
Ni söker (letar, forskar) alltid i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv genom dem. Det är [faktiskt] de som vittnar (berättar sanningen) om mig,
Jag har kommit i min Faders namn, och ni har inte tagit emot mig, men om någon annan kommer i sitt eget namn, så tar ni emot honom.
För om ni trodde på Mose, så skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev.
Men ni tror inte på vad han skrev, hur ska ni då kunna tro mina ord?" [Gr. rhema, specifikt ord levandegjort av den helige Ande.]
Nästa dag förstod allt folket, som fortfarande var kvar på andra sidan sjön, att det inte funnits mer än en liten båt där, och att Jesus inte hade gått i den tillsammans med sina lärjungar, utan att de gett sig av själva.
Jesus svarade och sa till dem: "Detta är Guds gärning [som Gud begär, eller det verk han gör], att ni tror på (förlitar er, lutar er mot) den som han har sänt."
Judarna letade ihärdigt efter honom under högtiden och frågade gång på gång: "Var kan han vara?"
Under tiden hade tempelvakterna kommit tillbaka till översteprästerna och fariséerna, som då frågade dem: "Varför har ni inte fört hit honom?"
När Jesus ställt sig upp sa han till henne: "Kvinna, var är de [de som är dina anklagare]? Har ingen dömt dig?"
Jesus svarade dem: "Om Gud verkligen är er far skulle ni älska (med glädje välkomna, respektera) mig, för jag har utgått från Gud. Jag har inte kommit hit själv (på eget initiativ), utan han har sänt mig.
Ni är från er fader, djävulen, och ni vill utföra er faders onda önskningar (begär, det som tillfredsställer honom). Han har varit en mördare (en som utstuderat utsläcker mänskligt liv) från början (från tidernas begynnelse, den som gjorde det för första gången) [1 Mos 3; Rom 5:12]. Han står inte fast i sanningen, för det finns ingen sanning i honom. När han talar en lögn, då talar han det som kommer naturligt för honom [hans modersmål, se vers 42], för han är en lögnare, och lögnens fader (upphovsmannen för falskhet).
Några sa: "Det är han."
Andra sa: "Nej, men han liknar honom."
Själv sa han gång på gång: "Det är jag."
Han svarade: "En man som kallas Jesus gjorde lera och smorde den på mina ögon och sa till mig att gå till Siloamdammen och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, sedan kunde jag se."
De frågade honom: "Var är han?"
Han svarade: "Det vet jag inte."
Han svarade: "Om han är en syndare eller inte det vet jag inte, men en sak vet jag: Jag var förut blind, men nu kan jag se!"
Då öste de skällsord (glåpord, grova smädelser) över honom och sa: "Du är lärjunge till den där, men vi är Mose lärjungar.
Han svarade: "Vem är han Herre, så att jag kan tro på honom?"
Jesus sa till honom: "Du har sett honom och det är han som talar med dig just nu."
Jesus svarade dem [dvs. fariséerna som hånade den blinde mannen som Jesus hade helat, se Joh 9]: "Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som inte går in i fårfållan genom grinden (dörren, porten), utan tar sig upp någon annan väg, han är en tjuv (en som stjäl i smyg) och en rånare (en som öppet rånar med våld).
Jesus berättade denna liknelse för dem, men de förstod (visste) inte vad han talade om.
Om han kallade dem som fick lagen för gudar, och Skriften inte kan brytas (vara delad, motsäga sig själv),
Jesus hade talat om hans [Lasarus] död, men de trodde att han talade om vanlig naturlig sömn.
När Maria hörde detta reste hon sig snabbt upp och gick till honom.
Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst detta år sa till dem: "Ni förstår ingenting,
Detta sa han inte av sig själv, utan profetiskt eftersom han var överstepräst detta år. Han profeterade att Jesus skulle dö för [den judiska] nationen,
Från den dagen började de tillsammans planera att döda (undanröja) honom.
Den som förkastar (kontinuerligt nonchalerar) mig och inte tar emot mina ord (inte accepterar, inte gör dem till sina egna), har redan en domare över sig. De ord jag talat (det budskap jag predikat) ska själv döma (överbevisa) honom på den sista dagen.
Så kommer han [fram] till Simon Petrus, som säger till honom: "Herre, tvättar du mina fötter?"
Han [Johannes] lutade sig då mot Jesu bröstkorg och frågade honom: "Herre, vem är det?"
Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar [i såsskålen]." Så han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.
När Judas hade tagit emot brödstycket, kom Satan (motståndaren) in i honom.
Jesus sa till honom: "Vad du tänker göra, gör det snabbt."
När Judas hade tagit emot brödet gick han genast ut. Det var natt.
den dagen [troligtvis uppståndelsen, se Joh 20:21–22] ska ni förstå (ha en kunskap baserad på en personlig erfarenhet) att jag är i min Fader, och ni är i mig och jag är i er.
Den som har mina budord och håller dem [den som bär dem i sitt hjärta och därför ser till att följa dem], han är den som [verkligen] älskar mig [osjälviskt och utgivande]. Och den som älskar mig ska (kommer att) bli älskad av min Fader, och jag ska älska honom och visa mig själv [personligen uppenbara mig] för honom."
[De två verben gr. echon (har, äger; håller fast vid; bär på) och teron (håller, bevarar, beaktar; vaktar, vakar över), visar att det inte handlar om att bara kunna recitera budord, utan förstärker att det handlar om lydnad och ett helöverlåtet liv efter Guds vilja, se även vers 15.]
Men Hjälparen (Advokaten, Rådgivaren), den helige Ande – som Fadern ska sända i mitt namn – han ska lära er allt, och han ska påminna er om allt jag har sagt er.
[Det grekiska ordet för "allt", pas, används två gånger i sin pluralform i denna vers, panta, och fokuserar på alla detaljer och aspekter både i undervisningen och i det vi behöver påminnas om. Den helige Ande är kallad att i uppmuntran, förmaning och tröst bistå Guds barn. Han finns vid vår sida här på jorden och för vår talan – han ber och vädjar för oss efter Faderns vilja, se Rom 8:26–27. Johannes förklarar att Jesus nu samtidigt utför denna tjänst i himlen för oss inför Fadern, se 1 Joh 2:1.]
"Men när Hjälparen (Advokaten, Rådgivaren) kommer (ska komma), som jag ska sända er från Fadern – Sanningens Ande som utgår från (vid sidan av) min Fader – ska han [alltid] vittna om (ge ett gott vittnesbörd kring det som rör) mig.
När han kommer ska han överbevisa världen (människosläktet) om synd, rättfärdighet och dom. [Ordet 'överbevisa' är att föra fram allt i ljuset, som i en rättegång när helt uppenbara bevis läggs fram. Detta är en av den helige Andes uppgifter.]
Men när han kommer, sanningens Ande,
ska han leda (lära, visa) er fram till hela sanningen (all sanning).
För han ska inte tala av sig själv (sitt eget budskap),
utan bara vad han hör [från Fadern], och berätta för er vad som ska hända i framtiden.
Han ska ära (förhärliga) mig, eftersom han ska ta emot (ta från, dra) från det som är mitt
och förmedla (förklara, förkunna) det till er.
När den dagen kommer [efter uppståndelsen, när Anden blir utgjuten, se Joh 14:16–20], ska ni inte [behöver ni inte] fråga mig om någonting.
[Huvudbetydelsen är att ställa en fråga, så används ordet i vers 19, men det kan också innebära att be om något i bön. När Jesus inte längre är hos lärjungarna kroppsligen behöver de inte fråga eller be honom om något, den helige Ande ska leda dem in i hela sanningen, se vers 13, och Jesus är medlaren mellan Gud Fadern och människan och den som ber för oss, se Rom 8:34.]
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er:
Vad ni än begär (ber, frågar) Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.
När den dagen kommer [efter uppståndelsen] ska ni be (begära) i mitt namn, och jag säger inte att jag ska be till Fadern för er [det behövs inte],
De förde honom först till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året.
Simon Petrus och en annan lärjunge [Johannes ödmjuka sätt att inkludera sig själv] följde efter Jesus. Den lärjungen var känd av översteprästen och gick tillsammans med Jesus in till översteprästens gård [en gårdsplan utan tak, med murar runt omkring].
Tjänsteflickan [13-20 år] som vaktade porten sa till Petrus: "Visst är du en av den där mannens lärjungar, eller hur?"
Han svarade: "Nej, det är jag inte."
Under tiden stod Simon Petrus och värmde sig. Då sa de till honom: "Är inte du också en av hans lärjungar?"
Han förnekade det och sa: "Det är jag inte."
Men de ropade högt: "Bort med honom, bort med honom! Korsfäst honom!"
Pilatus sa till dem: "Ska jag korsfästa er Konung?"
Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än Caesar (kejsaren)."
Då sa judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas Konung. Skriv i stället: Den här mannen sa att han var judarnas konung."
Sedan sa han till lärjungen: "Se, [här är] din mor." Från den stunden tog lärjungen henne in till sitt hem. [Johannes tog hand om och försörjde Jesu mor.]
Eftersom det var förberedelsedag, och för att förhindra att kropparna skulle hänga på korsen på sabbaten, för det var en stor sabbatsdag (högsabbat) [vilket den första dagen i det osyrade brödets högtid är, se 3 Mos 23:7], beordrade de judiska ledarna Pilatus att benen skulle krossas [för att påskynda deras död] så att de kunde ta bort kropparna.
Den som har sett (erfarit, varit med som ögonvittne) ger sitt bevis (vittnesbörd) för att ni också ska kunna välja att tro. [Johannes själv var med och såg korsfästelsen.] Hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning.
De sa till henne: "Kära kvinna, varför gråter du?"
Hon sa till dem: "Därför att de lyft undan min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom."
Jesus sa till henne: "Kära kvinna, varför gråter du? Vem söker du?"
Då hon trodde det var trädgårdsmästaren svarade hon honom: "Herre, om det är du som burit bort honom, säg mig var du lagt honom så jag kan hämta honom."
Jesus sa till henne: "Maria."
Då vände hon sig om och sa till honom på hebreiska (arameiska): "Rabbouni!" Det betyder lärare.
[Johannes fångar det korta men djupa samtalet på två ord. Jesus kallar henne vid namn. För Jesus var hon Mirjam, vilket är det ursprungliga hebreiska namnet vars grekiska och latinska form är Maria. För Maria var han "Rabbouni". Johannes översätter ordet till lärare, det är korrekt men samtidigt bär det arameiska ordet en djupare vördnad och har betydelsen "min älskade Mästare" och är en förstärkning av den vanligare titeln "Rabbi".]
[Nyheten om Jesu uppståndelse hade redan nått de judiska ledarna i Jerusalem, se Matt 28:11. Det är kväll och lärjungarna är troligen samlade i samma övre rum som de firat den sista måltiden i. Emmausvandrarna har nyss kommit och berättat hur de mött Jesus, se Luk 24:36.]
På kvällen samma dag, den första veckodagen [söndagen då Jesus uppstått], var lärjungarna tillsammans bakom stängda dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt bland dem och sa: "Frid vare med er!" [Den vanliga judiska hälsningsfrasen. Nu då Jesus just har uppstått får den frasen en djupare innebörd, nämligen att ta emot försoningens välsignelser.]
Simon Petrus sa till dem: "Jag ger mig ut och fiskar."
De svarade: "Vi följer med dig." Så de gick ut och steg i ett skepp (gr. ploion), men den natten fångade de ingenting.
Den lärjunge som Jesus osjälviskt älskade [syftar på Johannes] sa till Petrus: "Det är Herren!" När Petrus hörde detta knöt han om sig ytterrocken (överklädnaden, en fiskares kappa), för han hade inget på sig under den [han knöt troligen fast rocken i midjan för att lättare kunna röra sig i vattnet] och kastade sig i sjön [och vadade springande mot land].
Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan: "Om jag vill att han ska bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?"

Apostlagärningarna (25)

Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, så på deras språk [arameiska] kallades fältet för 'Akeldamak', vilket betyder 'Blodsåkern'.
Ja, över mina tjänare, både män och kvinnor,
ska jag i de dagarna utgjuta min Ande,
och de ska profetera (tala inspirerat av Gud).
[Tala uppbyggelse, uppmuntran och tröst, se 1 Kor 14:3.]
De som tog emot (med glädje välkomnade) hans ord döptes, och den dagen ökade deras antal med ungefär 3000 personer (själar).
Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket.'
[Citat från 3 Mos 23:29; 5 Mos 18:15–20.]
De gjorde även en kalv vid den tiden och de bar fram offer åt avguden (avbilden) [2 Mos 20:4] och gladde sig över sina händers verk.
Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det).
[Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9.
Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder "efterfrågad i bön". Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen "Saul" när citat återges på arameiska, se 9:4 och 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder "den lille". Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.]

Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och de alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien.
Det blev stor glädje i den staden. [Överallt där evangeliet tas emot blir resultatet glädje, se även vers 39.]
Vid den här tiden blev hon sjuk (svag, livlös) och dog. När de hade tvättat hennes kropp, bar de upp den till ett rum på övervåningen.
Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden [Joppe], gick Petrus upp på taket [hos Simon] för att be vid sjätte timmen (mitt på dagen).
Vid den tiden [som insamlingen pågick i Antiokia, se Apg 11:27–30] lät kung Herodes [Agrippa I] gripa och tortera några av dem som tillhörde församlingen [i Jerusalem].
[Parallellt med händelserna i Antiokia startar en ny våg av förföljelse i Jerusalem. Det är vår, se vers 3. Agrippa dör 44 e.Kr. så dessa händelser utspelar sig inte senare än våren 44 e.Kr.
Herodes Agrippa I regerade i Judéen från 41 e.Kr. fram till sin död 44 e.Kr. Han följde den judiska lagen och firade högtiderna i Jerusalem. Han var barnbarn till Herodes den store, och brorson till Herodes Antipas som nämns i Luk 23:7 och Apg 4:27. Hans syster var Herodias, som låg bakom Johannes Döparens död. Bara tre år gammal förlorade Agrippa sin far Aristobulus på ett tragiskt sätt. Det var hans farfar, Herodes den store, känd för sin misstänksamhet även mot sina närmaste som dödade sin son Aristobulus 7 f.Kr. Agrippas mor flyttade då till Rom där han växte upp tillsammans med de blivande kejsarna Gaius och Claudius. Deras vänskap gjorde att Agrippa 34 e.Kr. blev tetrark över småstaterna norr om Galileen, och 38 e.Kr. även över Galileen och Dekapolis för att 41 e.Kr. också få makten över Judéen och Samarien.]
Natten innan Herodes skulle ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor [en till varje soldat], och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset.
De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar.
[En av dessa lärjungar är Gaius som senare blir Paulus medarbetare, se Apg 19:29; 20:4. Här i Derbe verkar Paulus och Barnabas bestämma sig för att återvända hem. I stället för att fortsätta landvägen österut, via provinsen Kilikien, där också Paulus hemstad Tarsus låg, vände de tillbaka samma väg de kom.
Paulus skriver senare om förföljelser och lidandet just i städerna Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien, se 2 Tim 3:10–11. Derbe nämns inte och verkar vara en stad som välkomnade evangeliet utan förföljelser. Den helige Ande ledde dem trots dessa faror tillbaka för att styrka och uppmuntra de nyvunna troende i dessa städer.]

Återresan


Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia [i Pisidien]
Paulus ville ha med honom på resan, och av hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom eftersom alla visste att hans far var grek.
Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras [blodiga] sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj.
När det blev dag sände domarna ut sina rättstjänare [till fängelset]. De sa: "Frige de där människorna."
Mannen med den onda anden kastade sig över dem, övermannade dem alla och misshandlade dem så svårt att de flydde ut ur huset, nakna och blodiga.
[Efesos var berömt för Artemistemplet där den grekiska kärleksgudinnan Artemis tillbads. Hennes romerska namn var Diana. Hon var naturens och djurlivets beskyddare och dyrkades i hela Grekland som jaktgudinnan. Kring denna tillbedjan fanns också ett kommersiellt intresse eftersom besökare ofta köpte med sig souvenirer. Dessa miniatyrtempel bars som amuletter mot olyckor. I templet fanns en Artemisskulptur med många bröst eller frukter. Den ansågs ha fallit ner från himlen. Invånarna var stolta över stadens titel som "Artemistemplets väktare".]
Vid den tiden [i slutet på Paulus treåriga vistelse i Efesos] bröt det ut ett stort upplopp med anledning av Vägen [samtidens namn på de första kristna, se Apg 9:2; 10:26].
Han reste genom Makedonien och talade många uppmuntrande ord till syskonen (bröderna och systrarna i tron). Därefter kom han till Grekland. [Grekland är det mer folkliga namnet på den romerska provinsen Achaia, se Apg 18:12; 19:21.]
Sedan vi tagit farväl av varandra, steg vi ombord på skeppet och de andra återvände hem igen.
[Tyros bestod från början både av en ö med hamnar och en äldre stad på fastlandet. Knappt fyra hundra år tidigare, 332 f.Kr., hade Alexander den store intagit staden genom att bygga en kilometerlång väg ut till ön från fastlandet. Denna väg blev med åren mer och mer kantad av sand och ön blev till sist en udde som den är i dag. Det var längs med denna strand församlingen böjde knä och bad.]
Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus.
I trakten runt den platsen fanns fält (egendomar) som tillhörde den högst uppsatte mannen på ön som hette Publius. Han tog vänligt emot oss [Paulus, Lukas, Aristarchus, se Apg 27:2] som sina gäster i tre dagar. [Beteckningen för Publius position "den högst uppsatte", gr. protos, förekommer i inskrifter på Malta.]

Romarbrevet (4)

Men vad fick ni då för frukt? Sådant som ni nu skäms över, eftersom det slutar i död.
Jag vet och är i Herren Jesus helt övertygad (förvissad) om att ingenting i sig självt är ceremoniellt orent [ingen mat är oren], men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.
Om din broder eller syster blir bedrövad (sårad, om du skadar deras tro) av den mat du äter, så lever (vandrar) du inte längre i kärleken [som är osjälvisk och utgivande]. Låt inte [något så trivialt som] din mat orsaka att den som den Smorde (Messias, Kristus) dog för [betalade ett oerhört högt pris för] går under (förgås).

1 Korintierbrevet (5)


Men var och en [varje atlet, löpare, boxare och gladiator]
som tävlar (kämpar) [i de grekiska spelen]
utövar självkontroll (praktiserar återhållsamhet; underlägger sig hård träning) i allt.
Dessa [gör ju allt detta] för att vinna (ta emot) en segerkrans
som snart vissnar (en förgänglig lagerkrans),
men vi för [att vinna] en
som aldrig vissnar (en oförgänglig) [2 Tim 4:7–8].
[Den träning som man måste genomgå för att få tävla i dessa spel var tio månader lång. Man tränade hårt och avstod från ohälsosam mat, alkohol och fysisk intimitet. Segraren kröntes med en olivkvistkrans.]
Allt det som hände dem utgör exempel
och skrevs ner för att varna oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss.

Men om någon skulle säga till er: "Det här är offerkött",
ät inte då av hänsyn till den som sa det och för samvetets skull.
Oavsett om det var jag eller de andra apostlarna [oavsett vem som arbetade mest intensivt, och vem ni fick höra evangeliet ifrån], så är det detta vi predikar [att Jesus dog, blev begraven och nu är uppstånden, se vers 3–4], och detta ni har kommit till tro på.

2 Korintierbrevet (5)

För även om jag gjorde er ledsna (bedrövade) med mitt brev så ångrar jag det inte. [Kan syfta på Första Korintierbrevet, där Paulus konfronterar dem för att de tillät ett incestförhållande mitt i församlingen, se 1 Kor 5:1–13. Det kan också vara ett annat brev, kanske "tårarnas brev" som refereras i 2 Kor 2:4.] Först ångrade jag det, jag inser ju att brevet bedrövade er, åtminstone för en tid.
Ni känner (har själva erfarit) vår Herres, Jesus den Smordes (Kristi), nåd (oförtjänta favör, gåva, kraft och välsignelse):
Han som var rik,
blev fattig (helt utblottad) för er skull,
för att ni skulle bli rika
genom hans fattigdom. [Se även Fil 2:6–8.]
Just nu kommer ert överflöd att möta deras behov, en annan gång kommer deras överflöd att möta ert behov. På så sätt sker en utjämning,
Det är ju inte den som rekommenderar sig själv som består provet, utan den som Herren rekommenderar.

Efesierbrevet (1)

Kom ihåg att ni då levde utan (var separerade från) den Smorde (Messias, Kristus), utestängda från medborgarskap (utan en medborgares rättigheter) i Israel, och främlingar utan någon del i löftesförbundet. Ni var utan hopp och utan Gud i den här världen.

2 Thessalonikerbrevet (1)

när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror, [ni kommer att vara bland dessa troende] eftersom ni har trott det vittnesbörd vi gav er.

2 Timoteusbrevet (7)

Det är därför jag får lida allt detta. Jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är övertygad om att han har makt att bevara det som blivit anförtrott till mig, och som jag har överlåtit [till Honom] fram till denna dag.
Må Herren låta honom finna barmhärtighet
hos Herren på den dagen [då Jesus kommer att döma alla människor, se 2 Tim 4:1]. Hur mycket han hjälpte mig i Efesos, det vet du mycket väl.
[Troligen var Onesiforus död. Hans familj nämns igen i de avslutande hälsningarna, se 2 Tim 4:19.]
Om vi är otrogna (inte tror),
så är han trogen [sitt ord, se Mark 16:16],
för han kan inte förneka sig själv. [Vers 11–13 är antagligen en tidig kristen hymn eller dikt. Den första delen är en uppmuntran till de troende, se vers 11ba–12. Den andra delen är en varning för dem som aktivt tagit avstånd från Jesus, se vers 12b–13. Liknande motsatsförhållanden beskrivs i Ps 18:26–27. Uttrycket "detta är ett ord att lita på" används totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: 1 Tim 1:15; 1 Tim 3:1; 1 Tim 4:9; Tit 3:8. Det är fundamentala sanningar i den kristna tron.]
och nyktrar till ur djävulens snara, där de hålls fångna, så att de gör hans vilja. [Falska läror och alla negativa konsekvenser som följer med dem har sitt ursprung hos Satan, men genom Guds nåd kan Jesu tjänare vara med och föra tillbaka dessa personer.
Uttrycket "kanske låter Gud dem omvända sig" betonar att sann omvändelse måste vara ett Guds verk i en människas hjärta. Jesus sa att ingen kan komma till mig, om inte Fadern drar honom till sig, se Joh 6:44. Gud vill frälsning, se Hes 33:11; 2 Pet 3:9.]
Men de ska inte ha någon mer framgång. [De går längre och längre i sin ogudaktighet, se 2 Tim 2:16.] Deras galenskap ska bli uppenbar för alla, så som det också blev med de två [Jannes och Jambres].
[Jannes och Jambres var, enligt den judiska traditionen, namnet på faraos två trollkarlar som gjorde falska tecken, se 2 Mos 7:11; 9:11.]
Framför mig väntar nu rättfärdighetens segerkrans,
som Herren, den rättfärdige domaren,
ska ge mig på den dagen [då jag får möta honom],
och inte bara mig
utan alla som har älskat (och fortfarande älskar och längtar efter) hans uppenbarelse (återkomst). [Tit 2:12–13; Rom 8:28]

Titusbrevet (1)

Allt detta skedde för att vi skulle vara rättfärdiga genom hans nåd (oförtjänta favör), och bli arvingar med hopp (en förväntan och säker förvissning) om evigt liv.

Hebreerbrevet (9)

För det glada budskapet har blivit predikat för oss också, på samma sätt som för dem [israeliterna i öknen]. Men för dem blev budskapet de hörde till ingen nytta, eftersom de inte kombinerade (förenade, blandade) det med tro.
Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.
En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud.
För om det första förbundet [kontraktet som gavs till Israel genom Mose på berget Sinai] hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra.
Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid
ska sluta med Israels hus, säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning, Torah – gr. nomos] i deras sinne
och skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud,
och de ska vara mitt folk.

Detta är det förbund som jag ska sluta med dem
efter dessa dagar.
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning] i deras hjärtan,
och jag ska skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras sinnen (förstånd, tankar).
[Jer 31:33. Samma citat som i Heb 8:10, dock är hjärta och sinne i omvänd ordning. Det nya förbundet är inte skrivet på stentavlor utan i hjärtat och förvandlar inifrån och ut, se 2 Kor 3:1–3.]
Om de med ständig hemlängtan hade tänkt på det land som de gått ut ifrån, hade de haft otaliga tillfällen att vända tillbaka dit. [Abraham och Sara lämnade staden Ur i Mesopotamien.]
[Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se Heb 2:1–4; 3–4; 5:11–6:20; 10:19–39.]
Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som från himlen varnar oss?

Jakobs brev (2)

En sådan människa ska inte förvänta (föreställa, tänka) sig att få (att hon kommer att ta emot) något från Herren [av det som kommer från hans sida/närhet],
I stället borde ni säga:
"Om Herren vill och vi får leva ska vi göra det eller det."

2 Petrusbrevet (1)

När vi berättade om vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) kraft och personliga ankomst [Jesu förvandling och närvaro på förklaringsberget, se Mark 9:1–13], byggde vår berättelse inte på några listigt hopdiktade sagor. [Det var inga fantasiberättelser som många gnostiker använde sig av för att dra åhörare och väcka intresse, se 2 Pet 2:3.] Nej tvärtom, vi såg med egna ögon hans majestät (gudomliga, konungsliga auktoritet och storslagna kraft).

1 Johannesbrevet (7)

Den som [gång på gång] säger sig förbli [Joh 15:4–10] i honom är [alltid] skyldig att själv också vandra (leva) precis på samma sätt som han [Jesus] vandrade (levde).

Alla som vilar i detta hopp (denna förväntan) på honom
renar (tvättar, helgar) sig ständigt [man vill efterlikna Jesus],
eftersom han [Jesus] är
ren (helgad, utan skuld).

Ni vet (ser med era hjärtans ögon, har en klar förståelse av) att han uppenbarades [som människa]
för att lyfta bort synderna, och att det i honom inte finns någon synd.
Kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], sluta att bli förförda (ledda från vägen).
Den som praktiserar rättfärdighet (vanemässigt gör det rätta, ikläder sig, lever i den)
är rättfärdig, på samma sätt som han [Jesus] är rättfärdig.
[Att praktisera rättfärdighet handlar om att vara på "rätt färd". Att ha riktningen inställd mot målet. Att vilja ha gemenskap med Gud. Rättfärdighet handlar om att synderna är förlåtna och att ha det rätt ställt med Gud. Det är en gåva av Fadern genom Jesus.]
Genom (i) detta har vi lärt känna (personligen fått vetskap om) kärleken [den som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande]:
att han [Jesus] lade ner (gav upp) sitt liv (sig själv) för oss. Därför är vi skyldiga att lägga ner våra liv för syskonen [bröderna och systrarna i tron] [Joh 15:12].
I detta [att vi är förenade med honom, se vers 16] har [den osjälviskt utgivande] kärleken fullkomnats [steg för steg nått sin fulla mognad och sitt mål, se vers 12] hos oss, så att vi kan ha frimodighet [vara rättframma och möta honom med tillförsikt] på domens dag – för precis [så] som han [Jesus] är, [så] är också vi i den här världen. [1 Joh 3:21; Heb 10:19]
Om någon ser (skulle se) sin broder [ett trossyskon] synda [vanemässigt vika av från vägen],
med en synd som inte leder till döden,
ska han be, och han [Gud] ska ge honom liv.
Jag talar om människor vars synd inte leder till döden.
Det finns synd som leder till döden,
jag säger inte att ni ska be för den.

Uppenbarelseboken (2)

I de dagarna ska människorna söka döden men inte finna den, de ska längta efter att dö men döden ska fly ifrån dem.
I samma stund (timme) blev det en stor jordbävning, och en tiondel av staden störtade samman. Vid jordbävningen dödades 7000 människor. De som överlevde greps av skräck och gav ära åt himlens Gud.
De är onda andar som gör tecken [påverkar och influerar opinionen]. De drar ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.
[Den andra egyptiska plågan var grodor, se 2 Mos 8. Den sataniska treenigheten, med hjälp av demonisk kraft, kommer att påverka världens ledare att samla sina arméer.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.