Jer 10:11[Här skiftar språket till arameiska.] Så ska ni säga dem:
Gudar [dessa avgudar]
som himlar
och jord
inte gjort (aram. la´avadu), [ska]
tillintetgöras (aram. je´vadul)
från jorden
och från under himlarna
dessa. [Det är den enda arameiska versen i hela Jeremia vilket gör att den står ut (arameisk text förekommer bara i 269 verser i GT, se ; ; ). Denna vers är den centrala och klimax i kontrasten mellan Herren och avgudar i . Gud är den levande guden () som skapat jorden och himlarna (), inga avgudar. Efter de tre inledande arameiska orden: "Så ska ni säga dem", följer tio ord som är strukturerad i en kiasm. Centralt finns även en arameisk ordlek med verben gjort/tillintetgöras som är snarlika i arameiskan. Detta förstärker hur dessa avgudar som inte har gjort någonting helt kommer att försvinna. Utplånandet på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna, se även ; .]
Jer 10:11[Här skiftar språket till arameiska.] Så ska ni säga dem:
Gudar [dessa avgudar]
som himlar
och jord
inte gjort (aram. la´avadu), [ska]
tillintetgöras (aram. je´vadul)
från jorden
och från under himlarna
dessa. [Det är den enda arameiska versen i hela Jeremia vilket gör att den står ut (arameisk text förekommer bara i 269 verser i GT, se ; ; ). Denna vers är den centrala och klimax i kontrasten mellan Herren och avgudar i . Gud är den levande guden () som skapat jorden och himlarna (), inga avgudar. Efter de tre inledande arameiska orden: "Så ska ni säga dem", följer tio ord som är strukturerad i en kiasm. Centralt finns även en arameisk ordlek med verben gjort/tillintetgöras som är snarlika i arameiskan. Detta förstärker hur dessa avgudar som inte har gjort någonting helt kommer att försvinna. Utplånandet på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från under himlarna, se även ; .]
Dan 9:27Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt)
med många folk för en sjuperiod [7 år].
Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.
På styggelsers vinge ska förödaren komma.
[En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se . En annan tolkning är att det är i en del av templet, en "vinge" av byggnaden.]
Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se ] över förödaren."
[När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet. Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se . Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se . Även kopplingen till "en halv tid" och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se ; , ; . Vad gäller startpunkten så säger att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga:
538 f.Kr. – Kung Kyros ord till Serubbabel, se ; ; ; ; . 457 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Esra att återuppta tempeltjänsten, se . 445 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Nehemja att bygga upp Jerusalems mur, se . Judisk ortodox syn
En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld.
Messiansk syn
Den som tror på Jesu ord i och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades "Herodianer" på Jesu tid, se , såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se . Symeon och Hanna väntade på Herrens Smorde, se , . I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se
De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns:
483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död.
David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se ; , och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk.
483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst.
Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år.
483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år. Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes.
Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se .]
Dan 9:27Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt)
med många folk för en sjuperiod [7 år].
Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.
På styggelsers vinge ska förödaren komma.
[En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se . En annan tolkning är att det är i en del av templet, en "vinge" av byggnaden.]
Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se ] över förödaren."
[När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet. Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se . Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se . Även kopplingen till "en halv tid" och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se ; , ; . Vad gäller startpunkten så säger att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga:
538 f.Kr. – Kung Kyros ord till Serubbabel, se ; ; ; ; . 457 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Esra att återuppta tempeltjänsten, se . 445 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Nehemja att bygga upp Jerusalems mur, se . Judisk ortodox syn
En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld.
Messiansk syn
Den som tror på Jesu ord i och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades "Herodianer" på Jesu tid, se , såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se . Symeon och Hanna väntade på Herrens Smorde, se , . I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se
De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns:
483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död.
David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se ; , och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk.
483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst.
Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år.
483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år. Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes.
Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se .]
Sak 1:1I 8:e månaden [Cheshvan, infaller okt/nov] av kung Darejavesh 2:a regeringsår [år 520 f.Kr., han var persisk kung 522-486 f.Kr.] kom Herrens (Jahves) ord till profeten Sakarja [på hebreiska Zecharja som betyder "Gud kommer ihåg"], son till Berechja [som betyder "Herren välsignar"], son till Iddo [som betyder "Hans vittne"].
[Sakarjas farfar Iddo hade återvänt från Babylon 16 år tidigare (538 f.Kr.) under Serubbabels ledning, se , . Sakarja var från en prästfamilj, se , . Hans tjänst börjar en månad innan Haggai får sin sista vision, se , . Händelserna i Sak 1-6 sker samtidigt som händelserna i ]
Han [Sakarja] sa:
Sak 1:1I 8:e månaden [Cheshvan, infaller okt/nov] av kung Darejavesh 2:a regeringsår [år 520 f.Kr., han var persisk kung 522-486 f.Kr.] kom Herrens (Jahves) ord till profeten Sakarja [på hebreiska Zecharja som betyder "Gud kommer ihåg"], son till Berechja [som betyder "Herren välsignar"], son till Iddo [som betyder "Hans vittne"].
[Sakarjas farfar Iddo hade återvänt från Babylon 16 år tidigare (538 f.Kr.) under Serubbabels ledning, se , . Sakarja var från en prästfamilj, se , . Hans tjänst börjar en månad innan Haggai får sin sista vision, se , . Händelserna i Sak 1-6 sker samtidigt som händelserna i ]
Han [Sakarja] sa: