Apg 1:8Men ni ska få
(ta emot) kraft
(styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen
både i
Jerusalem [staden där de nu befann sig] och i hela
Judéen och
Samarien [de närliggande regionerna] –
ända till jordens yttersta gräns."
[Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.
Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i . Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etniskt bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i . Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i . Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se . Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se .
Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i , där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr- och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se . Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (; ) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk utöver hela vår jord.] Apg 1:8Men ni ska få
(ta emot) kraft
(styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen
både i
Jerusalem [staden där de nu befann sig] och i hela
Judéen och
Samarien [de närliggande regionerna] –
ända till jordens yttersta gräns."
[Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.
Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i . Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etniskt bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i . Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i . Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se . Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se .
Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i , där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr- och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se . Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (; ) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk utöver hela vår jord.] Apg 13:13Paulus
[som nu nämns först] och hans följeslagare
[Barnabas och Johannes Markus] seglade från
Pafos [på Cypern] till
Perge i
[den romerska provinsen] Pamfylien.
[Resan tog 3-4 dagar. Perge var provinsen Pamfyliens huvudort och låg några kilometer in i landet. Om båten lade till vid hamnstaden Attaleia (dagens Antalya på Turkiets sydkust) gick de landvägen 15 km upp till Perge. Hade båten last till Perge seglade de hela vägen längs med floden Kestros. De verkar bara göra ett kort uppehåll i Perge, däremot stannar de till och predikar i både Perge och Attaleia under tillbakaresan, se .] Där lämnade Johannes
[Markus] dem och återvände till
Jerusalem.
[Något inträffar som gör att Johannes Markus lämnar dem och återvänder till Jerusalem. Paulus skriver att han under sina resor stötte på många hinder och faror, se . Det kan ha varit de kommande strapatserna, malaria eller oenighet i ledarskapsfrågan där Paulus nu tar ledningen som fick Markus att vilja åka hem – vi vet inte. Händelsen gör dock att Paulus vid nästa resa inte litar på Markus och vägrar låta honom följa med, se . Men efter några år ändrades denna inställning. Han kallar Markus för "medarbetare" i och "en god hjälp i min tjänst" i .] Apg 13:13Paulus
[som nu nämns först] och hans följeslagare
[Barnabas och Johannes Markus] seglade från
Pafos [på Cypern] till
Perge i
[den romerska provinsen] Pamfylien.
[Resan tog 3-4 dagar. Perge var provinsen Pamfyliens huvudort och låg några kilometer in i landet. Om båten lade till vid hamnstaden Attaleia (dagens Antalya på Turkiets sydkust) gick de landvägen 15 km upp till Perge. Hade båten last till Perge seglade de hela vägen längs med floden Kestros. De verkar bara göra ett kort uppehåll i Perge, däremot stannar de till och predikar i både Perge och Attaleia under tillbakaresan, se .] Där lämnade Johannes
[Markus] dem och återvände till
Jerusalem.
[Något inträffar som gör att Johannes Markus lämnar dem och återvänder till Jerusalem. Paulus skriver att han under sina resor stötte på många hinder och faror, se . Det kan ha varit de kommande strapatserna, malaria eller oenighet i ledarskapsfrågan där Paulus nu tar ledningen som fick Markus att vilja åka hem – vi vet inte. Händelsen gör dock att Paulus vid nästa resa inte litar på Markus och vägrar låta honom följa med, se . Men efter några år ändrades denna inställning. Han kallar Markus för "medarbetare" i och "en god hjälp i min tjänst" i .] Filem 1:24Det gör även mina medarbetare
[Johannes-]Markus,
Aristarchus,
Demas
och Lukas.
[Det finns en anledning till varför Paulus nämner de fyra sista personerna som Filemon troligtvis inte träffat men säkert hört om. Att Markus nämns först kan bero på att han hade övergivit Paulus men blivit återupprättad, se ; ; ; . Ett fint vittnesbörd som talade rakt in i Filemons situation om hur han och Onesimus relation också kan upprättas. Johannes-Markus, som var hans fullständiga namn, kom ursprungligen från Jerusalem och var Barnabas kusin, se . Det var i Markus mors hus som församlingen samlades och bad när Petrus blev fri på ett mirakulöst sätt, se . Markus reste tillsammans med Paulus och Barnabas, men han avbröt resan i Perge, se . Markus fanns nära Petrus som kallar honom sin son, se . Markus är författare till Markusevangeliet som har många detaljer från just Petrus upplevelser med Jesus. Aristarchus var från Thessalonike, se ; . Han blev troligen en kristen när Paulus kom till Thessalonike, se . Vid insamlingen till församlingen i Jerusalem blev han utvald att följa med. Han stannade kvar vid Paulus sida på vägen till Rom, se . Han är en av de tre män med judisk bakgrund som finns hos Paulus vid den här tiden, se . Det är troligt att även Demas kom från Thessalonike på samma sätt som Aristarchus. Demas övergav så småningom Paulus för världsliga intressen och for till Thessalonike, se . Lukas var läkare, se . Han hade rest med Paulus under flera av hans resor och skrev Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.] Filem 1:24Det gör även mina medarbetare
[Johannes-]Markus,
Aristarchus,
Demas
och Lukas.
[Det finns en anledning till varför Paulus nämner de fyra sista personerna som Filemon troligtvis inte träffat men säkert hört om. Att Markus nämns först kan bero på att han hade övergivit Paulus men blivit återupprättad, se ; ; ; . Ett fint vittnesbörd som talade rakt in i Filemons situation om hur han och Onesimus relation också kan upprättas. Johannes-Markus, som var hans fullständiga namn, kom ursprungligen från Jerusalem och var Barnabas kusin, se . Det var i Markus mors hus som församlingen samlades och bad när Petrus blev fri på ett mirakulöst sätt, se . Markus reste tillsammans med Paulus och Barnabas, men han avbröt resan i Perge, se . Markus fanns nära Petrus som kallar honom sin son, se . Markus är författare till Markusevangeliet som har många detaljer från just Petrus upplevelser med Jesus. Aristarchus var från Thessalonike, se ; . Han blev troligen en kristen när Paulus kom till Thessalonike, se . Vid insamlingen till församlingen i Jerusalem blev han utvald att följa med. Han stannade kvar vid Paulus sida på vägen till Rom, se . Han är en av de tre män med judisk bakgrund som finns hos Paulus vid den här tiden, se . Det är troligt att även Demas kom från Thessalonike på samma sätt som Aristarchus. Demas övergav så småningom Paulus för världsliga intressen och for till Thessalonike, se . Lukas var läkare, se . Han hade rest med Paulus under flera av hans resor och skrev Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.] Heb 10:25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen]. [I har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även . De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]
Heb 10:25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen]. [I har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även . De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]