Avancerad sök

Sökresultat: 13

Kärnbibeln: (1)

Apg 15:23
Man skickade med dem följande brev: [Avsändare:] Apostlarna och de äldste (församlingsledarna), era syskon (bröder och systrar i tron) [i Jerusalem].
[Mottagare:] Syskonen (bröderna och systrarna) som inte är av judisk börd i [staden] Antiokia, Syrien och Kilikien. [Dessa tre namn utgör själva adressen till brevet. De två områdena, Syrien och Kilikien, var administrativt en romersk provins som styrdes från staden Antiokia.]
Hälsningar (var glada)!

Interlinjär versionBETA: (1)

Apg 15:23
γράψαντες διὰ χειρὸς αὐτῶν Οἱ ἀπόστολοι καὶ οἱ πρεσβύτεροι ἀδελφοὶ τοῖς κατὰ τὴν Ἀντιόχειαν καὶ Συρίαν καὶ Κιλικίαν ἀδελφοῖς τοῖς ἐξ ἐθνῶν χαίρειν.¶
skriva genom hand honom – apostel och – äldste bror syskon – i enlighet med – Antiokia och Syrien och Kilikien bror syskon – av hedning glädja sig.

Platser: (3)

Antiokia (i Syrien)
Staden låg i Syrien, och var den tredje största staden i romerska riket med omkring en halv miljon invånare, bara Rom och Alexandria var större. Staden hade en stor judisk befolkning på närmare hundra tusen personer.
Kilikien
Område i nuvarande sydöstra Turkiet längs med Medehavet. Här finns staden Tarsus, Paulus uppväxtort.
Aram, Edom, Syrien

Korsreferenser: (8)

Apg 1:8
Men ni ska få (ta emot) kraft (styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen
både i Jerusalem [staden där de nu befann sig]
och i hela Judéen och Samarien [de närliggande regionerna] –
ända till jordens yttersta gräns." [Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.
Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1–7. Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etniskt bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1–11:18. Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i Apg 11:19–28:31. Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se Luk 2:1. Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se vers 1–8.
Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i 1 Mos 10:32, där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr- och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se Rom 15:24. Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (Matt 28:19–20; Mark 16:15–16) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk utöver hela vår jord.]
Apg 1:8
Men ni ska få (ta emot) kraft (styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen
både i Jerusalem [staden där de nu befann sig]
och i hela Judéen och Samarien [de närliggande regionerna] –
ända till jordens yttersta gräns." [Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.
Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1–7. Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etniskt bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1–11:18. Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i Apg 11:19–28:31. Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se Luk 2:1. Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se vers 1–8.
Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i 1 Mos 10:32, där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr- och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se Rom 15:24. Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (Matt 28:19–20; Mark 16:15–16) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk utöver hela vår jord.]
Gal 2:1
[Paulus fortsätter sin berättelse som han började i Gal 1:11. Ibland har händelserna här i Gal 2:1–10 förknippats med Apostlamötet i Apg 15, men Apostlamötet skedde vid det tredje av de fem besöken i Jerusalem som omnämns i Apostlagärningarna. Troligare är att detta är det andra besöket för överlämnandet av insamlade medel under den rådande hungersnöden i området, se Apg 11:27–30. Om mötet som beskrivs i Apg 15 redan inträffat skulle Paulus ha refererat till beslutet och brevet som skrevs då, vilket han inte gör här i Galaterbrevet.
Paulus fem besök i Jerusalem som nämns i Apostlagärningarna:
Kort besök efter omvändelsen i Damaskus, se Apg 9:26–30. Motsvarar Gal 1:18–20. Resa från Antiokia med finansiellt stöd, se Apg 11:27–30. Apostlamötet i Jerusalem, se Apg 15:1–30. Besök i slutet på den andra missionsresan, se Apg 18:22. Det sista besöket som resulterar i Paulus fängslande i Caesarea, se Apg 21:15–23:35. De fjorton år som nämns i vers 1 kan syfta på det tidigare besöket i Jerusalem, tre år efter hans omvändelse. Dock används det grekiska ordet dia här, inte meta som i Gal 1:18, vilket gör att de fjorton åren också kan räknas från hans omvändelse, inte efter de tre åren.]
Sedan, efter [ett intervall på – gr. dia] fjorton år gick jag åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas och tog även med mig Titus.
Gal 2:1
[Paulus fortsätter sin berättelse som han började i Gal 1:11. Ibland har händelserna här i Gal 2:1–10 förknippats med Apostlamötet i Apg 15, men Apostlamötet skedde vid det tredje av de fem besöken i Jerusalem som omnämns i Apostlagärningarna. Troligare är att detta är det andra besöket för överlämnandet av insamlade medel under den rådande hungersnöden i området, se Apg 11:27–30. Om mötet som beskrivs i Apg 15 redan inträffat skulle Paulus ha refererat till beslutet och brevet som skrevs då, vilket han inte gör här i Galaterbrevet.
Paulus fem besök i Jerusalem som nämns i Apostlagärningarna:
Kort besök efter omvändelsen i Damaskus, se Apg 9:26–30. Motsvarar Gal 1:18–20. Resa från Antiokia med finansiellt stöd, se Apg 11:27–30. Apostlamötet i Jerusalem, se Apg 15:1–30. Besök i slutet på den andra missionsresan, se Apg 18:22. Det sista besöket som resulterar i Paulus fängslande i Caesarea, se Apg 21:15–23:35. De fjorton år som nämns i vers 1 kan syfta på det tidigare besöket i Jerusalem, tre år efter hans omvändelse. Dock används det grekiska ordet dia här, inte meta som i Gal 1:18, vilket gör att de fjorton åren också kan räknas från hans omvändelse, inte efter de tre åren.]
Sedan, efter [ett intervall på – gr. dia] fjorton år gick jag åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas och tog även med mig Titus.
Jak 1:1
[Från:] Jakob,
Guds och Herren Jesu den Smordes (Messias, Kristi) tjänare (slav, livegen – gr. doulos),
[Till:] de tolv stammarna i förskingringen (diasporan).
[De första kristna församlingarna utgjordes till största delen av judar som flytt från Jerusalem. Några av de platser som brevet skickades till och lästes upp i var troligen Fenikien, Cypern och Antiokia i Syrien norr om Jerusalem dit många flytt, se Apg 11:19. Brevet var skrivet till messiastroende judar bosatta utanför sitt hemland, kringspridda över hela Romarriket, men är minst lika aktuellt för kristna i dag.] Hälsningar (var glada)!
[Jakob var Jesu halvbror som kom till tro först efter Jesu uppståndelse. Jakob hade en ledande roll i församlingen i Jerusalem, se Gal 1:18–19; Apg 15:13. Hälsningen är snarlik den i brevet som skickades ut från just Jerusalem, se Apg 15:23, och som Jakob var initiativtagare till, se Apg 15:13–20. Detta styrker att det är samme Jakob som skriver detta brev. I jämförelse med andra nytestamentliga brev är inledningen och hälsningen kort. I t.ex. Paulus brev till Rom är hälsningen sju verser lång.]
Jak 1:1
[Från:] Jakob,
Guds och Herren Jesu den Smordes (Messias, Kristi) tjänare (slav, livegen – gr. doulos),
[Till:] de tolv stammarna i förskingringen (diasporan).
[De första kristna församlingarna utgjordes till största delen av judar som flytt från Jerusalem. Några av de platser som brevet skickades till och lästes upp i var troligen Fenikien, Cypern och Antiokia i Syrien norr om Jerusalem dit många flytt, se Apg 11:19. Brevet var skrivet till messiastroende judar bosatta utanför sitt hemland, kringspridda över hela Romarriket, men är minst lika aktuellt för kristna i dag.] Hälsningar (var glada)!
[Jakob var Jesu halvbror som kom till tro först efter Jesu uppståndelse. Jakob hade en ledande roll i församlingen i Jerusalem, se Gal 1:18–19; Apg 15:13. Hälsningen är snarlik den i brevet som skickades ut från just Jerusalem, se Apg 15:23, och som Jakob var initiativtagare till, se Apg 15:13–20. Detta styrker att det är samme Jakob som skriver detta brev. I jämförelse med andra nytestamentliga brev är inledningen och hälsningen kort. I t.ex. Paulus brev till Rom är hälsningen sju verser lång.]
1 Pet 5:12
Jag [Petrus] har skrivit detta korta brev till er genom Silvanus, som jag vet är en trogen broder. Jag har skrivit för att uppmuntra (förmana, vädja till er) och bekräfta (vittna om) att detta [innehållet i detta brev som helhet] är Guds sanna nåd. Stå fasta i den [nåden].
[Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna, se Apg 15:22; 16:25, 40; 17:4; 18:5. Här använder Petrus den latinska formen av hans namn, vilket Paulus också gör, se 2 Kor 1:19; 1 Thess 1:1; 2 Thess 1:1. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Han reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. Han var en trogen medarbetare till både Petrus och Paulus. Petrus sammanfattar sitt brev med uppmaningen att stå fasta i nåden. Det finns en fin balans mellan att ta emot nåden genom Jesus, se Heb 1:3, och uppmaningen att också stå kvar i den nåden.]
1 Pet 5:12
Jag [Petrus] har skrivit detta korta brev till er genom Silvanus, som jag vet är en trogen broder. Jag har skrivit för att uppmuntra (förmana, vädja till er) och bekräfta (vittna om) att detta [innehållet i detta brev som helhet] är Guds sanna nåd. Stå fasta i den [nåden].
[Silvanus är samma person som Lukas benämner Silas i Apostlagärningarna, se Apg 15:22; 16:25, 40; 17:4; 18:5. Här använder Petrus den latinska formen av hans namn, vilket Paulus också gör, se 2 Kor 1:19; 1 Thess 1:1; 2 Thess 1:1. Han var en erkänd ledare i församlingen i Jerusalem och en romersk medborgare, se Apg 15:22, 37. Han reste tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa, se Apg 18:5. Han var en trogen medarbetare till både Petrus och Paulus. Petrus sammanfattar sitt brev med uppmaningen att stå fasta i nåden. Det finns en fin balans mellan att ta emot nåden genom Jesus, se Heb 1:3, och uppmaningen att också stå kvar i den nåden.]