Om Första Samuels­boken

Från början var första och andra Samuelsboken en bok. Boken handlar om Davids liv, och visar på att David var en man efter Guds hjärta och det rätta valet för Israels tron. Boken är uppbyggd av flera sektioner som var och en fokuserar på en era i Davids liv. Det finns olika sätt att se på strukturen men ser man första och andra boken som en helhet så framträder sju sektioner:

1. Samuels födelse och styre (1 Sam 1–7)
2. Sauls styre och felsteg (1 Sam 8–15)
3. David i Sauls kungahus (1 Sam 16–20)
4. David som en politisk flykting (1 Sam 21–31)
5. David som kung över Israel – vänlighet mot Sauls familj (2 Sam 1–8)
6. Davids misstag och ödesdigra konsekvenser (2 Sam 9–20)
7. Davids sista år – Salomo tar vid (2 Sam 21–24 och 1 Kung 1–2)

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning


Personer (81) BETA


Platser (98)


Unika ord (118)



Berör tidsperioden: 1070 – 970 f.Kr.
Samuels födelse fram till Davids sista tal i 2 Sam 23:1–7

  Skrivet: ca 970 f.Kr.

Författare: Enligt judisk tradition Samuel fram till hans död i 1 Sam 25, resten av Gad och Nathan.

Lästid: ca 2,5 timmar.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kapitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett versnummer i texten så ser du den exakta hebreiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det hebreiska lexikonet.

Läsvy:

 Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Första Samuels­boken

Samuels födelse och styre

Introduktion

11
(1 Sam 1:1) Flera utgrävningar i Shilo har gjorts sedan den första 1926. Stenmuren till tabernaklet markerad i rött. Måtten är 25 x 50 meter, vilket överensstämmer med dimensioner som nämns i Bibeln.

Flera utgrävningar i Shilo har gjorts sedan den första 1926. Stenmuren till tabernaklet markerad i rött. Måtten är 25 x 50 meter, vilket överensstämmer med dimensioner som nämns i Bibeln.

Det fanns en man från Ramatajim-Tsofim, från Efraims bergsbygd, och hans namn var Elkana [betyder: "Gud har skapat"],
    Jerochams son,
    Elihos son [Eliel, se 1 Krön 6:34],
    Tochos son [Toah, se 1 Krön 6:34],
    Tsofs son,
en efraimit. [Ramatajim betyder "två kullar" och Ramatajim-Tsofim tros vara Arimatea, 25 km väster om Shilo. Senare nämns att Samuels hemstad är Rama, se vers 19.]
2Och han hade två fruar, den ena hette Hannah [hebr. Channah, från hebr. chanan som betyder nåd] och den andra hette Penina [betyder: "juvel"], och Penina hade barn men Hannah hade inga barn. [Den förste polygamisten som nämns i Bibeln är Lemech (i den sjätte generationen från Adam och en ättling till brodermördaren Kain) som skröt över att ha dödat en människa, se 1 Mos 4:19–24. Guds grundplan var en man och en kvinna i ett äktenskap, se 1 Mos 2:24; Mark 10:2–9; Ef 5:22–23; 1 Tim 3:2; Tit 1:6. En kung ska inte ta många fruar, se 5 Mos 17:14–20; 1 Kung 11:3–4. Även om Bibeln inte säger "det var fel" vid varje tillfälle, så visar varje exempel på den avundsjuka och alla de problem som polygami för med sig, se 1 Mos 16:3; 2 Sam 12:10.] 3Och denne man [Elkana] gick upp, ut från sin stad år efter år (ordagrant: ´från dagar till dagar´) [dvs. varje Herrens (Jahvehs) bestämda dagar – de tre årliga Herrens (Jahvehs) högtider], för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahveh) där. [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahveh är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet Tsava, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn beskrivs en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.] 4
(1 Sam 1:4) Målning över hur tabernaklet i Shilo såg ut.

Målning över hur tabernaklet i Shilo såg ut.

Och det hände en dag när Elkana offrade att han gav till sin hustru Penina och till alla hennes söner och hennes döttrar delar (portioner av offret), 5men till Hannah (hebr. Channah) gav han en dubbel del, för han älskade Hannah, men Herren (Jahveh) hade stängt hennes livmoder. [Hebreiskan är ordagrant: "en del av de två ansiktena (näsborrarna)", vilket kan tolkas som mat för två personer, eller att hon bara fick en del, och det upprörde Elkana. Den grekiska översättningen har "bara en enda". Det beror på hur man tolkar "ansikte" som här är i dual-form. Antingen två personer, eller ilska och vrede. I detta fall verkar ändå dubbel portion passa bäst in i sammanhanget.] 6Och hennes rival (hebr. sarah; från ordet för fiende) retades smärtsamt och gjorde henne orolig eftersom Herren (Jahveh) hade stängt hennes livmoder. 7Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahvehs) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta. 8Och Elkana sa till henne: "Hannah, varför gråter du? Och varför äter du inte? Och varför sörjer ditt hjärta? Är inte jag bättre för dig än tio söner?" 9Hannah reste sig efter att de hade ätit i Shilo och efter att de hade druckit. Nu satt prästen Eli på sin stol [säte; ett tecken på hans ämbete] vid dörrposten vid Herrens (Jahvehs) byggnad (palats, tempel – hebr. hechal).
10Och hennes själ var bitter (sörjde, var i djup nöd) och hon bad till Herren (Jahveh) och grät av smärta. 11Och hon gav ett löfte [som hennes man Elkana också var med på, se 4 Mos 30:8] och sa: "Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänarinna, men vill ge din tjänarinna en son, då ska jag ge honom till Herren (Jahveh) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud." [Han ska bli en Guds nasir, se 4 Mos 6:1–21.]
     12Och det hände när hon bad länge till Herren (Jahveh) att Eli såg (ordagrant vaktade) hennes mun. 13Men Hannah talade i sitt hjärta, hennes läppar rörde sig bara, men hennes röst hördes inte, därför tänkte Eli att hon var berusad, 14och han sa till henne: "Hur länge ska du vara (bete dig som en) berusad? Gör dig av med ditt vin."
     15Men Hannah svarade och sa: "Nej, min herre, jag är en kvinna med en djupt bedrövad ande, jag har inte druckit vin och inga starka drycker, men utgjutit min själ inför Herren (Jahveh). 16Räkna inte din tjänarinna för en usel kvinna (dotter av Balial – "Satans dotter") för hela tiden har jag talat ur min stora ångest och oro." [Balial betyder ordagrant "den värdelöse", men är även ett judiskt namn på Satan.]
     17Då svarade Eli och sa: "Gå i frid (shalom). Israels Gud (Elohim) ska ge dig vad du frågat (bett) honom om."
     18Och hon sa: "Låt din tjänarinna finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon." Så gick kvinnan sin väg och åt, och hennes ansiktsuttryck var inte längre sorgset.
     19Och de steg upp tidigt på morgonen och tillbad inför Herrens (Jahvehs) ansikte och återvände och kom till sitt hem i Rama, och Elkana kände (hade samlag med) sin hustru Hannah och Herren (Jahveh) kom ihåg henne. 20Och det hände när tiden kom att Hannah var gravid och födde en son, och hon gav honom namnet Samuel [betyder "Gud hör bön" – hebr. Shmoel] – "eftersom jag har utbett mig honom av Herren (Jahveh)."

Samuel överlämnas åt Herren

21När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren (Jahveh), 22följde inte Hannah (hebr. Channah) med utan sa till sin man: "Jag väntar tills pojken blivit avvand. Då ska jag ta med mig honom och föra fram honom inför Herrens (Jahvehs) ansikte och sedan låta honom få stanna där för alltid." [Hebreiska barn ammades normalt tills de var två eller tre år gamla.]
     23Hennes man Elkana sa till henne: "Gör det du tycker är bäst, vänta tills han är avvand. Låt Herren (Jahveh) få uppfylla sitt löfte." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
     24Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. [Manuskript från Dödahavsrullarna och den grekiska översättningen skriver att det var en tre år gammal oxe, men enligt 4 Mos 15:8–10 skulle det i så fall ha räckt med en mycket mindre mängd mjöl.] Hon tog med honom in i Herrens (Jahvehs) hus i Shilo, och ynglingen var bara en yngling (han var bara ett barn). [Vissa handskrifter har "en treårig tjur", i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet yngling (hebr. naar) upprepas (antanaclasis, en retorisk form där samma ord har olika betydelser) förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.] 25De slaktade tjuren [kan också kollektivt syfta på flera tjurar om det var tre stycken] och förde sedan fram pojken till Eli. 26Hon sa: "Hör på mig, min herre [Eli], lika säkert som det är att du lever, min herre, är jag den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren (Jahveh). 27Jag bad om denna pojke, och Herren (Jahveh) har gett mig det jag bad honom om. 28Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren (Jahveh). Så länge han lever ska han tillhöra honom."
    Sedan tillbad de Herren där.

Hannah prisar Gud

21Så bad Hannah [hon prisar Gud i följande bön och lovsång]:
"Mitt hjärta fröjdar sig (triumferar segrande med jubel) i Herren (Jahveh),
    mitt horn är upphöjt (jag har min styrka) i Herren (Jahveh).
Jag kan öppna min mun (vågar tala frimodigt) mot mina fiender,
    eftersom jag gläder mig i din frälsning.
2Ingen är helig (avskild) som Herren (Jahveh),
    för det finns ingen utom du (ingen finns förutom dig).
    Och ingen klippa (fast punkt; styrka) är som vår Gud (Elohim). [5 Mos 32:4; Ps 18:2]
3Tala inte längre så högmodigt [mina ovänner],
    låt inte arrogant tal flöda ur er mun.
För Herren (Jahveh) är en Gud (El) som vet allt,
    han väger varje handling (utvärderar allt vad människor gör).
4Hjältarnas (de starkas) bågar är sönderbrutna,
    men de som vacklar (är svaga) kläs (blir rustade) med ny kraft.
5De som var mätta måste arbeta [ordagrant: 'hyra ut sig' och arbeta som daglönare] för sitt bröd,
    men de som hungrade hungrar inte längre.
Den ofruktsamma föder sju barn [metafor för många],
    men den med många söner tynar bort [sitter ensam i sorg].
6Herren tar liv och ger liv,
    leder ner i Sheol (underjorden – de dödas plats) och upp därifrån.
7Herren gör fattig, och han gör rik,
    han ödmjukar (gör så att människor måste böja sig) och han upphöjer.
8Han reser den svage ur stoftet,
    den fattige lyfter han ur dyn.
Han låter dem sitta bland furstar,
    och ger dem en ärofylld plats.
För jordens fästen (pelare) tillhör Herren (Jahveh),
    på dem har han lagt världen (jordens yta).
9Han vaktar (bevarar) sina trognas steg,
    men de onda går under (tystas) i mörkret,
    av egen kraft lyckas ingen.
10Herrens (Jahvehs) fiender krossas i bitar,
    han dundrar mot dem [från sin tron] i himlen,
Herren (Jahveh) dömer [alla folk] till jordens alla ändar.
    Åt sin konung [en jordisk kung eller Konungen – Jesus] ger han styrka,
    lyfter högt sin smordes spira."
11Och Elkana gick till Rama till sitt hus. Och barnet tjänstgjorde åt Herren (Jahveh), hos prästen Eli.

Elis onda söner

12Men Elis söner var söner till uselheten (söner av Balial), de kände inte (saknade en intim relation till) Herren (Jahveh). 13Och prästernas sedvänja med folket var att när någon man offrade sitt offer, kom prästens tjänare med en tretandad köttkrok i sin hand, medan köttet gjordes i ordning, 14och han stack ner den i pannan eller grytan eller kitteln eller kärlet. Allt som köttkroken drog upp tog prästen därifrån. Så gjorde de mot alla israeliter som kom till Shilo. 15Innan det feta hade gjorts till rök kom prästens tjänare och sa till den man som offrade: "Ge kött åt prästen till grillning, för han vill inte ha blött kött av dig utan rått."
     16Och om mannen sa till honom: "Låt det feta bli rök först, sedan kan du ta så mycket du önskar", då brukade han säga: "Nej, du ska ge det till mig nu, om inte tar jag det med våld."
     17Och de unga männens synd var mycket stor inför Herren (Jahveh), eftersom de handskades föraktfullt med Herrens (Jahvehs) offer.
     18Men Samuel tjänstgjorde inför Herrens (Jahvehs) ansikte som yngling, iförd en linneefod. 19Och hans mor gjorde en liten rock till honom som hon kom med varje år, när hon kom upp med sin man för att offra dagarnas (det årliga) offer. 20Och Eli välsignade Elkana och hans hustru och sa: "Herren (Jahveh) ger dig säd med denna kvinna för det lån som blev utlånat till Herren (Jahveh)." Och de gick till sitt eget hem. 21Så kom Herren (Jahveh) ihåg Hannah och hon blev gravid och födde tre söner och två döttrar. Och ynglingen Samuel blev stor (växte till) med Herren (Jahveh).
     22Eli var mycket gammal, och han hörde allt som hans söner gjorde mot hela Israel och hur de hade sexuellt umgänge med kvinnorna som tjänstgjorde vid mötestältets öppning. 23Och han sa till dem: "Varför gör ni dessa ting? Jag hör onda rapporter om er från hela detta folk. 24Nej, mina söner, det är inte goda rapporter som jag hör att Herrens (Jahvehs) folk sprider ut. 25Om en man syndar mot en annan man ska Gud (Elohim) döma honom, men om en man syndar mot Herren (Jahveh), vem ska då bönfalla för honom?" Men de lyssnade inte till sin fars röst, eftersom Herren (Jahveh) skulle slakta dem.
     26Och ynglingen Samuel växte till (bokstavligt vandrade) och blev stor och god, både med Herren (Jahveh) och med människor.

Profetia mot Elis hus

27Och det kom en gudsman [inte namngiven; uttrycket "gudsman" är vanligt, se 5 Mos 33:1; Dom 13:6] till Eli och sa till honom:

"Så säger Herren (Jahveh): Uppenbarade jag mig för din faders hus när de var i Egypten, slavar i faraos hus?
28Och valde jag honom bland alla Israels stammar till att vara min präst, till att gå upp på mitt altare och bränna rökelse och använda en efod framför mig? Och gav jag till dina fäders hus alla Israels söners eldsoffer? 29Varför sparkar du på mina slaktoffer och mina matoffer, som jag har befallt dig i min boning, och ärar dina söner över mig, för att göra dig själv fet med de bästa bitarna från alla offer från Israels folk?
     30Därför förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag har verkligen sagt att ditt hus och dina fäders hus ska vandra inför mig för evigt (alltid), men nu förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh): Vare det fjärran ifrån mig, för dem som ärar mig ska jag ära och de som föraktar mig ska bli utan uppskattning. 31Se, dagar kommer när jag ska hugga av din arm och dina fäders hus arm, så att det inte ska finnas en gammal man i ditt hus. 32Du ska se nöden i min boning i allt gott som är gjort för Israel, och där ska inte vara någon som blir en gammal man i mitt hus i alla kommande dagar. 33Den man som jag inte hugger bort från mitt altare ska göra dina ögon gråtande och din själ sörjande, och alla som ditt hus förökas med ska dö som unga män.
     34Och detta ska vara tecknet för dem, det som ska komma över dina två söner Chofni och Pinchas, på en (samma) dag ska båda dö. 35Och jag ska resa upp åt mig en trogen präst, som gör det som är i mitt hjärta och i min själ, och jag ska bygga hans hus stadigt (stabilt) och han ska vandra framför min smorde alla dagar. [Detta är en profetia som också syftar på den Smorde – Messias!] 36Och det ska ske att alla som är kvarlämnade i ditt hus ska komma och böja sig ner till honom för ett stycke silver och en brödkaka och ska säga: Sätt mig, jag ber dig, i en av prästens arbetsuppgifter så att jag kan äta en bit bröd."

Samuels kallelse

31Och ynglingen (hebr. naar) Samuel gjorde tjänst inför Herren under Eli. [Samuel är nu omkring tolv år. Hans namn betyder ordagrant "Gud hör bön" eller "den av Gud bönhörde".]

Ord från Herren var sällsynta på den tiden, det var inte vanligt med profetiska syner (uppenbarelser).
2Elis ögon hade blivit allt sämre och han kunde inte längre se. Han låg och sov på sin vanliga plats, 3och Guds lampa hade ännu inte slocknat. Samuel låg och sov i Herrens tempel, där också Guds ark stod. [Både lampan och arken är symboler på Guds närvaro. I 5 Mos 24:1–4 ges instruktioner om att lampan ska brinna varje natt fram till gryningen. Det som sker nu händer just före gryningen eftersom lampan fortfarande lyser.]
4Herren (Jahveh, Jag Är, Guds personliga namn, betecknar hans närvaro bland sitt folk) ropade på Samuel och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Alla som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Abraham säger det i 1 Mos 22:1, Isak i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.] 5Och han sprang till [den blinde] Eli och sa: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli sa: "Jag ropade inte på dig. Gå och lägg dig igen." Samuel gick tillbaka och lade sig.
     6Herren (Jahveh) ropade igen på Samuel [för andra gången]. Han steg upp och gick till Eli och sa: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen." 7Samuel hade ännu inte lärt sig känna igen Herren (Jahveh), och fått ta emot någon uppenbarelse (profetiska ord) från Herren (Jahveh).
     8Herren (Jahveh) ropade på Samuel en tredje gång. Han steg upp och gick till Eli och sa: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken. 9Eli sa därför till Samuel: "Gå tillbaka och lägg dig. När han ropar på dig så säg: Tala Herre (Jahveh), din tjänare lyssnar." Samuel gick tillbaka och lade sig på sin plats.
     10Då kom Herren (Jahveh) och ställde sig nära (positionerade sig intill) och ropade som han gjort tidigare [detta är fjärde gången Herren ropar]: "Samuel, Samuel." Samuel svarade: "Tala, din tjänare lyssnar."
     11Och Herren (Jahveh) sa till Samuel: "Se, jag ska göra en sak (hebr. davar) i Israel, så att alla som hör det ska tappa båda öronen. [Bokstavligt står det att Gud ska uttala ett ord så att det materialiseras på samma sätt som när Gud talade och det blev i skapelsen.] 12På den dagen ska jag fullgöra mot Eli allt som jag har talat om hans hus från början till slut. 13För jag har berättat för honom att jag ska döma hans hus för evigt för synden, eftersom han vet att hans söner drar en förbannelse över sig själva, utan att han tillrättavisar dem. 14Och därför har jag svurit (gett min ed) till Elis hus, att Elis hus synder inte ska bli försonade med offer, inte med något offer för evigt."
     15Och Samuel låg (kvar) till morgonen och öppnade dörrarna till Herrens (Jahvehs) hus. Och Samuel var rädd att berätta synen för Eli. 16Sedan kallade Eli på Samuel, och sa: "Samuel, min son" och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, se vers 4.]
     17Och han sa: "Vilka ord har han talat till dig? Jag ber dig, dölj det inte för mig. Må Gud (Elohim) göra så mot dig och mer, om du döljer något för mig av alla de ord som han har talat till dig." 18Och Samuel berättade alla ord för honom [Eli] och dolde inget för honom.
    Och han [Eli] sa: "Det är Herren (Jahveh), låt honom göra vad som är gott i hans ögon." [Eli visste att hans söner Chofni och Pinchas inte gjorde det som var rätt, så detta budskap måste ha varit tungt för honom att höra.]
19Och Samuel växte och Herren (Jahveh) var med honom och lät inte något av hans ord falla till marken. [De profetiska orden han uttalade uppfylldes.] 20Och hela Israel, från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder], visste att Samuel var på väg att bli en Herrens (Jahvehs) profet. 21Och Herren (Jahveh) visade sig igen i Shilo, för Herren (Jahveh) uppenbarade sig själv för Samuel i Shilo genom Herrens (Jahvehs) ord.

Profetian över Elis söner Chofni och Pinchas slår in

[Vid den här tiden var varken Egypten eller Assyrien någon världsmakt. Israel stred med sina grannfolk, filistéerna i väst och Moab och Ammon i öst. Filistéerna, som var ett sjöfolk, hade importerat kunskap i att smida järn och var militärt överlägsna i detta område. Det och den ökande immigrationen från väst gjorde att de tog över mer. De var organiserade i fem städer vid Medelhavskusten. Följande stycke beskriver hur Elis familj förgörs, orden som Herren talat med Samuel går i uppfyllelse, se 1 Sam 3:11–14, 19. Som tidigare i historien har olydnad konsekvenser, se 3 Mos 26:17; 5 Mos 28:25. Vid detta tillfälle använder Gud ett hedniskt folk, filistéerna, se 2 Sam 24:1, 13, och på detta sätt visar Gud sin allmakt över allt folk, även de som är utanför förbundet.] 41Och Samuels ord kom till hela Israel. Nu drog Israel ut mot Filistéen för att kriga, och slog läger bredvid Even-Ezer [betyder "hjälpens sten", kanske Izbet Sartah] och filistéerna slog läger i Afek [i Elah-dalen]. 2Och filistéerna ställde upp sig mot Israel och när striden pågick slog de Israel framför filistéerna, och de slog av deras armé på fältet omkring 4 000 män. 3Och när folket kom till lägret sa Israels äldste: "Varför har Herren (Jahveh) slagit oss idag framför filistéerna? Låt oss hämta Herrens (Jahvehs) förbundsark från Shilo till oss, så att han kan vara ibland oss och rädda (frälsa) oss ur fiendens hand."
     4Så folket sände [män med bud] till Shilo och de hämtade Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) som sitter på keruberna, förbundsark därifrån. Och Elis två söner – Chofni och Pinchas – följde med Guds (Elohims) förbundsark. [1 Sam 2:33–34]
     5Och när Herrens (Jahvehs) förbundsark kom in i lägret, ropade hela Israel med en stark röst, så att marken skakade (vibrerade av ljudet). 6Och när filistéerna hörde ljudet av ropet sa de: "Vad betyder ljudet av detta stora rop i hebréernas läger?"
När de fick reda på att Herrens (Jahvehs) ark hade kommit in i lägret,
7då blev filistéerna rädda och sa: "Gud (Elohim) har kommit in i lägret!" och de sa: "Ve oss! Något sådant fanns inte igår och inte dagen innan. 8Ve oss! Vem ska befria oss ur dessa mäktiga gudars hand? Detta är de gudar som slog egyptierna med alla slags plågor och i öknen. [I denna vers talar filistéerna utifrån sin egen polyteistiska uppfattning om många gudar och förstår inte att Israel bara har en Gud.] 9Var starka och bete er som män, ni filistéer, så att ni inte blir slavar till hebréerna som de har varit åt er. Samla ihop er själva som män och kriga!"
     10Och filistéerna stred och Israel blev slaget och de flydde varje man till sitt tält. Och där var ett stort slag (en stor slakt), för 30 000 från Israels fotfolk föll. 11Och Guds (Elohims) ark blev tagen, och Elis två söner Chofni och Pinchas blev slagna.

Elis död

12Och en man från Benjamin sprang (flydde) från armén och kom till Shilo samma dag med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud. [Uttryck för sorg.] 13Och när han kom satt Eli på sin stol vid vägkanten och spanade [vaktade nervöst], för hans hjärta var oroligt för Herrens (Jahvehs) förbundsark. Och när mannen kom in i staden och berättade nyheten, brast hela staden ut i klagorop.
     14Och när Eli hörde ljudet av ropen sa han: "Vad betyder ljudet från detta tumult?"
Och mannen skyndade sig och kom till Eli och berättade.
15Nu var Eli 98 år gammal och hans ögon var svaga så att han inte kunde se. 16Och mannen sa till Eli: "Jag är han som har kommit från armén, och jag flydde idag från armén." Och han sa: "Hur har det gått min son?" 17Och han som hade med sig budskap svarade och sa: "Israel har flytt för filistéerna och det har också varit en stor slakt bland folket, och de slog även dina två söner. Chofni och Pinchas är döda och Guds (Elohims) ark är tagen." 18Och det hände när han nämnde om Guds (Elohims) ark, att han föll baklänges från sin stol vid sidan av porten och hans nacke bröts och han dog, eftersom han var en gammal man och tung. Och han hade dömt Israel i 40 år. 19Och hans svärdotter, Pinchas hustru, var gravid och nära att föda. När hon hörde budskapet att Guds (Elohims) ark var tagen och att hennes svärfar och hennes make vara döda, böjde hon sig ner och födde, för hennes smärtor kom plötsligt över henne. 20Och när hon höll på att dö talade kvinnorna som var hos henne: "Frukta inte, för du har fött en son." Men hon svarade inte och tog det inte till sitt hjärta. 21Och hon kallade barnet Ichavod [betyder: "ingen ära", "var är ära" eller "Ve – äran"] och sa: "Härligheten [Guds närvaro] har lämnat Israel", eftersom Guds (Elohims) ark blivit tagen [bortförd] och på grund av hennes svärfar och hennes make. [Ps 78:64] 22Och hon sa: "Härligheten har lämnat Israel, för Guds (Elohims) ark är tagen."

Arkens väg tillbaka

Arken i Ashdod, Gat och Ekron

[Enligt Talmud (en sammanfattning och utläggning av Gamla testamentet) var arken 369 år i Shilo innan den togs ut i striden, se 1 Sam 4:3–5.] 51Nu när filistéerna hade tagit Guds (Elohims) ark, förde de den från Even-Ezer [i Elah-dalen, se 1 Sam 4:1] till [sin stad] Ashdod [vid Medelhavet]. 2Och filistéerna tog Guds (Elohims) ark och förde in den i Dagons hus och ställde den bredvid Dagon. [Hebr. dagon betyder "en fisk". Detta var en filisteisk avgud som ansågs vara Baals fader. De filisteiska templen från denna tid som har hittats av arkeologer hade en helig plats längst fram där avguden stod rest på en plattform. Se även Dom 16:23 där Simson river ner Dagon-templet i grannstaden Gaza. Ett Dagon-tempel fanns även i Beit-Shean där Sauls huvud hängs upp av filistéerna, se 1 Krön 10:10.] 3Och när Ashdods invånare steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahvehs) ark. Och de tog Dagon och satte honom på sin plats igen. 4Och när de steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahvehs) ark (igen), och Dagons huvud och båda hans handflator låg avhuggna på tröskeln, bara Dagons kropp var kvar av honom. 5Därför trampar ingen som går in i Dagons hus, varken prästen eller någon annan, på tröskeln till denna dag.
     6Men Herrens (Jahvehs) hand var tung över dem i Ashdod och han fördärvade dem och slog dem med hemorrojder (bölder, tumörer – hebr. ófel), Ashdod och dess omnejd. 7Och när Ashdods män såg att det var så, sa de: "Israels Guds (Elohims) ark ska inte vistas hos oss, för hans hand är tung över oss och över vår gud Dagon." 8De sände därför och samlade ihop alla filistéernas ledare till sig och sa: "Vad ska vi göra med Israels Guds (Elohims) ark?"
    De svarade: "Låt Israels Guds (Elohims) ark bäras till Gat." Och de bar Israels Guds (Elohims) ark dit.

     9Och det skedde att när de hade burit den dit, var Herrens (Jahvehs) hand mot staden med stora nederlag, och han slog stadens män både små och stora, och hemorrojder visade sig på dem. 10Så de skickade Guds (Elohims) ark till Ekron. Och det skedde när Guds (Elohims) ark kom till Ekron att invånarna ropade och sa: "De har fört Israels Guds (Elohims) ark till oss för att slakta oss och vårt folk." 11De sände därför efter och samlade ihop filistéernas ledare och de sa: "Sänd bort Israels Guds (Elohims) ark och låt den gå tillbaka till sin plats, så att den inte slaktar oss och vårt folk", för en dödlig pest rådde över hela staden, Guds (Elohims) hand var mycket tung där. 12Och männen som inte dog slogs med hemorrojder, och stadens rop steg upp till himlarna.

Arken återvänder till Israel

61När Herrens (Jahvehs) ark hade varit i filistéernas land i 7 månader, 2så kallade filistéerna på prästerna och siarna och sa: "Vad ska vi göra med Herrens (Jahvehs) ark? Tala om för oss hur vi ska skicka tillbaka den till sin plats."
     3Och de svarade: "Om ni sänder bort Israels Guds (Elohims) ark, sänd den inte tom utan sänd honom på något sätt ett skuldoffer, sedan ska ni bli botade, och det ska bli känt för er varför hans hand inte har tagits bort från er."
     4Då sa de: "Vilket ska skuldoffret vara som vi ska ge honom?"
    De svarade: "Fem gyllene bölder (hemorrojder, tumörer) och fem gyllene möss [helt gjutna i guld], efter antalet av filistéernas ledare [Ashdod, Gaza, Ashkelon, Gat och Ekron, se 1 Sam 6:17], för en plåga var över er alla och över era ledare.
5Därför ska ni göra avbilder av era hemorrojder och avbilder av era möss som har plågat landet, och ni ska ge ära till Israels Gud (Elohim). Till äventyrs ska han då lätta sin hand från er och från era tillhörigheter och från ert land. 6Varför har ni förhärdat era hjärtan som egyptierna och farao förhärdade sina hjärtan? När han var vred bland dem, lät de inte folket gå, men de gick?
     7Ta nu och gör i ordning en ny vagn och två diande kor som inte har haft något ok och bind korna vid vagnen och för hem deras kalvar från dem. [Om en ko och kalv blivit separerade råmar de för att försöka hitta varandra, om korna inte följer sin instinkt och istället levererar arken till Israel blir Guds inblandning bekräftad.] 8Och ta Herrens (Jahvehs) ark och ställ den på vagnen och lägg föremålen av guld, som ni ger honom som skuldoffer, i en låda bredvid och sänd iväg den så att den kan gå. 9Och se, om den går upp längs vägen mot sin egen gräns till Beit-Shemesh, då är det han som har gjort denna stora ondska, men om inte, då ska vi veta att det inte var hans hand som slog oss, det var ett sammanträffande som drabbade oss."
     10Och männen gjorde så och tog två kor som diade och band dem till vagnen och stängde in deras kalvar hemma. 11Och de ställde Herrens (Jahvehs) ark på vagnen och lådan med möss av guld och avbilderna av deras bölder (hebr. techór) [ett annat ord, mer generellt än ófel i vers 4 och 5, se även 1 Sam 5.6, 9, 12]. 12Och korna gick raka vägen längs vägen till Beit-Shemesh, de gick längs huvudvägen, och råmade när de gick, och vände inte till sidan åt höger eller åt vänster, och filistéernas ledare följde efter dem till gränsen mot Beit-Shemesh.
     13Och invånarna i Beit-Shemesh höll på att skörda sitt vete i dalen, och de lyfte upp sina ögon och såg arken och var glada att se den. 14Och vagnen kom till betshemiten Josuas fält och stod där, där fanns en stor sten, och de högg upp vagnens trä och offrade korna som brännoffer till Herren (Jahveh). 15Och leviterna tog ner Herrens (Jahvehs) ark och lådan som var med den, där guldsakerna låg och ställde dem på den stora stenen. Och Beit-Shemeshs män offrade brännoffer och offrade offer till Herren (Jahveh) samma dag. 16Och när de 5 filisteiska ledarna såg det återvände de till Ekron samma dag.
     17Och dessa är de gyllene bölderna (hebr. techór) som filistéerna gav som skuldoffer till Herren (Jahveh):
    För Ashdod – en,
    för Gaza – en,
    för Ashkelon – en,
    för Gat – en,
    för Ekron – en,
18och de gyllene mössen efter antalet av filistéernas städer tillhörde de fem ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahvehs) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
    
19Och han slog en del av männen i Beit-Shemesh, eftersom de sett in i Herrens (Jahvehs) ark,
    och han slog en del av folket
70 män,
    50 000 män,
och folket sörjde eftersom Herren (Jahveh) hade slagit folket i ett stort slag (en stor slakt). [Enligt 4 Mos 4:5–6 fick inga andra än de levitiska prästerna se även arkens exteriör, än mindre dess innehåll. Denna vers har vållat svårigheter för översättare. I normala fall brukar nummer skrivas med de största sifforna först, följt av de lägre. Det normala skulle ha varit att skriva 50 000 och 70 vilket gett siffran 50 070. Hebreiskan här har inte med ordet "och" och upprepar ordet "män", först 70 män och sedan 50 000 män. Beit-Shemesh är också en liten stad på högst tusen invånare, vilket gjort att man ifrågasatt det höga antalet. Den judiske historikern Josefus nämner bara att det var 70 män i Beit-Shemesh (Judiska fornminnen, bok 6, 1:4) och några medeltida manuskript har valt att lösa problemet genom att helt enkelt ta bort siffran 50 000. Förståelsen och svaret finns dock i sammanhanget och strukturen i texten. Tidigare i 1 Sam 4:10 nämns samma avslutande fras "ett stort slag (en stor slakt)" då 30 000 män dött, vilket talar för att det är det stora antalet på drygt 50 000 här också. Bara 70 män är inget stort slag. När arken var i Ashdod drabbas både staden och omkringliggande område (1 Sam 5:6). Hebreiska meningsuppbyggnaden här i vers 19 har en fin parallellism med "männen i Beit-Shemesh" och 70 män och "del av folket" och 50 000 män i hela Israel. Även i ett större perspektiv i hela Samuelsböckerna (som är en enda bok i hebreiska Bibeln) bekräftas detta då denna händelse med 70 i Beit-Shemesh (+ 50 000 omkring) hör ihop med 2 Sam 24:15 då 70 000 dör av pest.]
20Och männen i Beit-Shemesh sa: "Vem kan stå inför Herrens (Jahvehs) ansikte, denna heliga Gud (Elohim)? Och hur ska den gå upp från oss?"
21
(1 Sam 6:21) Kirjat-Jearim ligger 13 km väster om Jerusalem. Utgrävningar 2017 bekräftar att det var en stor stad vid den här tiden.

Kirjat-Jearim ligger 13 km väster om Jerusalem. Utgrävningar 2017 bekräftar att det var en stor stad vid den här tiden.

Och de sände budbärare till invånarna i Kirjat-Jearim och sa: "Filistéerna har fört tillbaka Herrens (Jahvehs) ark, kom ner och hämta upp den till er."
71Och Kirjat-Jearims män kom och hämtade upp Herrens (Jahvehs) ark och förde in den i Avinadavs hus på kullen (hebr. givah), och helgade hans son Elazar till att vakta (skydda, bevara) Herrens (Jahvehs) ark.

Samuel som domare

2Och det hände från den dagen att arken bodde i Kirjat-Jearim under en lång tid, det var 20 år, och hela Israels hus längtade efter Herren (Jahveh). 3Och Samuel talade till hela Israels hus och sa: "Om ni återvänder till Herren (Jahveh) med hela ert hjärta och tar bort de främmande gudarna och aserorna [pålar för avgudadyrkan] från ibland er, och vänder era hjärtan till Herren (Jahveh) och tjänar enbart honom, då ska han befria er ur filistéernas hand." 4Då tog Israels söner bort baalerna och aserorna [pålarna för avgudadyrkan] och tjänade enbart Herren (Jahveh).
     5Och Samuel sa: "Samla hela Israel till Mitspah [drygt 1 mil norr om Jerusalem] och jag ska be för er till Herren (Jahveh)." [Flera städer delar detta namn som betyder "vakttorn" och används för olika platser som fungerade som militärposter. Denna mitspah har identifierats med Tell en-Nasbeh som var 8 hektar stad som bevakade huvudvägen från norr till söder mellan judeiska bergen och Efraims bergstrakt.] 6Och de samlades tillsammans i Mitspah och drog upp vatten och hällde ut det inför Herrens (Jahvehs) ansikte och fastade den dagen och sa där: "Vi har syndat mot Herren (Jahveh)." Och Samuel dömde Israels söner i Mitspah.
     7Och när filistéerna hörde att Israels söner hade samlats i Mitspah drog filistéernas ledare upp mot Israel. Och när Israels söner hörde det var de rädda för filistéerna. 8Och Israels söner sa till Samuel: "Sluta inte att ropa till Herren vår Gud (Jahveh Elohim) för oss, så att han räddar oss ur filistéernas hand." 9Och Samuel tog ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer till Herren (Jahveh). Och Samuel ropade till Herren (Jahveh) för Israel, och Herren (Jahveh) svarade honom.
     10Medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna nära för att strida mot Israel, men Herren (Jahveh) dundrade med ett stort dån över filistéerna den dagen och förvirrade dem (förorsakade panik) den dagen och de slogs ner inför Israel. 11Och Israels män gick ut från Mitspah och jagade filistéerna och slog dem tills de kom till Beit-Kar.
     12Sedan tog Samuel en sten och satte den mellan Mitspah och Shen och gav den namnet Even-Ezer [Hjälpens sten] och sa: "Hitintills har Herren (Jahveh) hjälpt oss." [Hebr. even betyder sten och ezer hjälp.] 13Så blev filistéerna underkuvade och de kom inte mer innanför Israels gräns, och Herrens (Jahvehs) hand var emot filistéerna alla Samuels dagar. 14Och de städer som filistéerna hade tagit från Israel återbördades till Israel, från Ekron till Gat, och dess gräns [ca 1 mil i nord-sydlig riktning från Ekron ner till Gat] tog Israel tillbaka från filistéernas hand. Och det var fred mellan Israel och amoréerna.
     15Och Samuel dömde Israel alla dagar under sitt liv (så länge han levde). 16Och han gick år från år runt till Betel och Gilgal [strax öster om Jeriko] och Mitspah och han dömde Israel på alla dessa platser. 17Och han återvände till Rama för där hade han sitt hus, och där dömde han Israel. Och där byggde han ett altare till Herren (Jahveh).

Sauls styre och felsteg (kap 8-15)

Israel efterfrågar en kung

81Och det skedde när Samuel var gammal att han gjorde sina söner till domare över Israel. 2Namnet på hans förstfödda var Joel, och namnet på hans andra Avijah, de var domare i Beer-Sheva. 3Men hans söner vandrade inte på hans vägar, utan vände sig till vinning och tog mutor och förvrängde rätten.
     4Då samlade alla Israels äldste ihop sig och kom till Samuel i Rama. 5Och de sa till honom: "Se, du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar, ge oss nu en kung som dömer oss som de andra folken."
     6Men det misshagade Samuel när de sa: "Ge oss en kung som dömer oss." Och Samuel bad till Herren (Jahveh). 7Och Herren (Jahveh) sa till Samuel: "Lyssna till folkets röst i allt de säger dig, för de har inte förkastat dig utan de har förkastat mig, så att jag inte får vara kung över dem. 8I enlighet med allt som de har gjort sedan den dagen då jag förde dem upp, ut ur Egypten, till denna dag har de förkastat mig och tjänat andra gudar, så gör de också mot dig. 9Lyssna nu därför till deras röst, men du ska allvarligt varna dem (noggrant låta dem veta), och ska berätta för dem påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen som ska regera över dem."
     10Och Samuel talade alla Herrens (Jahvehs) ord till folket som bad honom om en kung. 11Och han sa: "Detta ska vara påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen som ska regera över er, han ska ta era söner och utse dem åt sig till hans vagnar och till att vara hans ryttare, och de ska springa framför hans vagnar. 12Och han ska utse dem till härförare för 1 000 och till härförare för 50. Och till att plöja hans mark och skörda hans skörd, och till att tillverka vapen för krig och vapen till hans vagnar. 13Och han ska ta era döttrar till att bli parfymerare och till att bli kokerskor och bli bagare. 14Och han ska ta era fält och era vingårdar och era olivlundar, det bästa av dem och ge till sina tjänare. 15Och han ska ta tiondet av er säd och av ert vin och ge till sina härförare och till sina tjänare. 16Och han ska ta era tjänare och era tjänarinnor och era bästa unga män och era åsnor och sätta dem i arbete. 17Han ska ta tiondet av er flock och ni ska vara hans tjänare. 18Och ni ska ropa den dagen på grund av den kung som ni har valt åt er och Herren (Jahveh) ska inte svara er den dagen."
     19Men folket vägrade att lyssna till Samuels röst och de sa: "Nej, men låt oss få en kung över oss, 20så att vi liknar de andra folken och att vår kung dömer oss och drar ut framför oss och utkämpar våra strider."
     21Och Samuel hörde folkets alla ord och han talade dem i Herrens (Jahvehs) öra. 22Och Herren (Jahveh) sa till Samuel: "Lyssna till deras röst och ge dem en kung." Och Samuel sa till Israels män: "Gå, var och en till sin stad."

Samuel smörjer Saul som kung

91Nu fanns en man i Benjamin vars namn var Kish, son till Aviel, son till Tseror, son till Bechorat, son till Afiach son till en benjaminit, en tapper (ärbar, stark) man. 2Han hade en son som hette Saul (hebr. Shaol) – ung (utvald – hebr. bachor) och ståtlig (stilig – hebr. tóv), bland Israels söner fanns ingen ståtligare (vackrare – hebr. tóv) än han – från skuldran uppåt var han högre än någon i hela folket. [Han var huvudet högre än alla andra.] [Namnet Shaol har betydelsen "efterfrågad", han var en efterlängtat och i bön efterfrågad pojke till Kish och hans fru. Ordet "ung" används ofta för en ogift ung man (Jes 62:5). Substantivet kommer från verbroten att granska och att välja, så frasen bachor v´tov kan också ha betydelsen "utvald och god/vacker". Saul är i 35-årsåldern och gift när han blir kung. Hans son, Jonatan, är befälhavare i det första kriget (och måste vara omkring 17-20 år då, se 1 Sam 13:2). GT anger inte hur länge Saul regerar, men Paulus skriver 40 år (Apg 13:21). Det kan vara en symbolisk tid, men hans efterträdare David och Salomo regerade vardera 40 år (2 Sam 5:4–5; 1 Kung 11:42). I så fall är Saul omkring 75 år när han strider mot filisteerna vid Gilboa (1 Sam 31:1–4). Se även 1 Sam 13:1.]
3Nu hade Kish, Sauls fars, åsnor kommit bort och Kish sa till Saul, sin son: "Ta nu en av dina tjänare med dig och stå upp och gå och leta efter åsnorna." 4Och han gick [nordväst] genom Efraims bergsbygd och passerade genom Shalishas område [Baal-Shalishah] men fann dem inte. Sedan passerade han genom Shaalims område [´rävarnas´ område] men där var de inte, och han passerade genom benjaminiternas område men fann dem inte.
     5När de kom till Tsofs land [i närheten av Ramah] sa Saul till sin tjänare som var med honom: "Kom och låt oss återvända så att inte min far slutar bry sig om åsnorna och oroar sig för oss istället." [Saul bodde i Giva, drygt en mil norr om Jerusalem (1 Sam 11:4). Efraims bergslandskap låg drygt två mil nordväst om hans hem. Även om Shalisha och Shaalim är otydliga, identifierar de flesta dem med Baal-Shalisha respektive Shaalbim, som ligger vid de nordvästra och sydvästra ändarna av Efraimiternas bergsland. Bara att gå runt detta område skulle innebära en vandring på 10 mil, ett stort område att täcka under denna tredagars sökning (se vers 20). Regionen Tsof antas i allmänhet (baserat på 1 Sam 1:1) vara regionen för Samuels hemstad i Efraims bergslandskap.]
6Men han sa till honom: "Se nu (jag ber dig), där i staden [troligtvis Rama] finns en gudsman, och han är en man som hålls i ära, allt som han talar sker verkligen, låt oss nu gå dit, kanske kan han berätta för oss om vår resa, vart vi ska gå."
     7Då sa Saul till sin tjänare: "Se, om vi går, vad ska vi då ta med oss till mannen? Brödet är torrt i våra väskor och det är inte en gåva att ge till en gudsman, vad har vi?"
     8Och tjänaren svarade Saul och sa: "Se, jag har en fjärdedels shekel av [2,9 gram] silver [en veckas lön för en arbetare] i min hand som jag ska ge gudsmannen för att berätta om vår väg." 9Tidigare i Israel när en man gick för att fråga Gud (Elohim) då sa han: "Kom och låt oss gå till siaren." För den som nu kallas profet kallades tidigare en siare.
     10Sedan sa Saul till sin tjänare: "Väl talat (bra förslag). Kom, låt oss gå." Så de gick till staden där gudsmannen var. [Troligtvis Ramah en dryg mil norr om Jerusalem där Samuel brukade vara, se 1 Sam 7:17.]
     11När de gick upp till staden [Ramah] fann de unga jungfrur som gick ut för att dra upp vatten och sa till dem: "Är siaren här?"
     12Och de svarade dem och sa: "Det är han, se han är framför er, skynda er nu, för han kom till staden idag, för folket har idag offrat på en hög plats. 13Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu, för just nu kan ni finna honom."
     14Och de gick upp till staden och när de kom in i staden [Ramah], se, då kom Samuel ut mot dem för att gå upp på den höga platsen.
     15Och Herren (Jahveh) hade visat för Samuel en dag innan han kom och sagt: 16"I morgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
     17Och när Samuel såg Saul talade Herren (Jahveh) till honom: "Se mannen som jag talade med dig om. Denne ska ha auktoritet över mitt folk."
     18Sedan kom Saul nära Samuel i porten och sa: "Berätta för mig, jag ber dig, var finns siarens hus."
     19Och Samuel svarade Saul och sa: "Jag är siaren, gå upp före mig till den höga platsen, för du ska äta med mig idag och i morgon ska jag låta dig gå och jag ska tala om för dig allt du har på ditt hjärta. 20Och vad angår dina åsnor som försvann för tre dagar sedan, så tänk inte på dem för de är återfunna. Och till vem står hela Israels önskan? Är det inte till dig och till hela din fars hus?"
     21Och Saul svarade och sa: "Är jag inte en benjaminit, från den minsta av Israels stammar? Och min familj den minsta av familjerna i Benjamins stam? Varför talar du då till mig på detta sätt?"
     22Och Samuel tog Saul och hans tjänare och förde in dem i salen och lät dem sitta på honnörsplatsen bland dem som var bjudna, vilket var omkring 30 personer. 23Och Samuel sa till kocken: "Bär fram portionen som jag gav till dig, om vilken jag sa till dig: Sätt den hos dig."
     24Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sa: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
     25Och när de kom ner från den höga platsen till staden, talade han med Saul på hustaket. [På den här tiden byggde man husen med platta tak och hade platsen som ett extra rum.] 26Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sa: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus. 27När de gick ner vid slutet av staden sa Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
101Sedan tog Samuel oljehornet och hällde det över hans huvud och kysste honom och sa [vers 1b–8 är Samuels längsta nedtecknade tal till en person, 147 hebreiska ord]:

"Är det inte Herren (Jahveh) som har smort dig till att bli furste över hans arv?
2När du har lämnat mig idag ska du finna två män vid Rakels grav på gränsen till Benjamin vid Tseltsach, och de ska säga till dig: 'Åsnorna som du gick för att leta efter är upphittade, och din far har slutat bekymra sig för åsnorna och är orolig för dig och säger vad ska jag göra för min son?'
     3Sedan ska du gå vidare därifrån och du ska komma till Tavors terebint, och där ska tre män möta dig som går upp till Gud (Elohim) i Betel. En har med sig 3 killingar och en annan bär på 3 brödkakor och en annan bär en kanna vin. 4Och de ska hälsa dig och ge dig 2 brödkakor som du ska ta emot från deras hand.
     5Därefter ska du komma till Guds (Elohims) Giva ("Guds kulle" – hebr. Giva haElohim) där filistéernas här är [1 Sam 13:3] och det ska ske när du har kommit dit till staden att du ska möta en grupp profeter som kommer ner från den höga platsen med en psaltare, en tamburin och en flöjt och en kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) framför sig, och de ska profetera. 6Och Herrens (Jahvehs) Ande ska komma mäktigt över dig och du ska profetera med dem, och du ska förvandlas till en annan man. 7Och låt det ske när dessa tecken kommer till dig, att du gör vad du finner för handen, för Gud (Elohim) är med dig.
     8Och du ska gå ner före mig till Gilgal, och se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och offra offer och shalomoffer (gemenskapsoffer), 7 dagar ska du vänta tills jag kommer till dig och talar om för dig vad du ska göra."

Saul blir kung

9Och det blev så att när han [Saul] vände sin skuldra (hebr. shechem) för att gå iväg från Samuel, förvandlade (omstörtade) Gud (Elohim) honom och gav honom ett annat hjärta, och alla dessa tecken skedde samma dag. [Ordet skuldra (hebr. shechem) används här och i 1 Sam 9:2; 10:23. Saul blir förvandlad i sitt inre, dock är det inte permanent, se 1 Sam 16:14.] 10Och när de kom dit till Giva, se, en grupp profeter mötte honom och Guds (Elohims) Ande kom över honom och han profeterade bland dem. 11Och det skedde när alla som kände honom sedan tidigare såg det, se, han profeterade med profeterna, då sa folket till varandra: "Vad är detta som kommer till Kishs son? Är Saul bland profeterna?"
     12Och en man på samma plats svarade och sa: "Och vem är deras far?" Därför blev det ett talesätt: "Är Saul också bland profeterna?" 13Och när han slutat att profetera kom han till den höga platsen.
     14Och Sauls farbror sa till honom och till hans tjänare: "Vart gick ni?" Och han sa: "Till att söka efter åsnorna, och när vi såg att de inte var funna kom vi till Samuel."
     15 Och Sauls farbror sa: "Berätta för mig, jag ber dig, vad Samuel sa till dig."
     16Och Saul sa till sin farbror: "Han berättade rakt ut att åsnorna var upphittade." Men angående det Samuel talat om kungariket berättade han inget för honom.
     17Och Samuel kallade samman folket till Mitspah [strax norr om Jerusalem där Samuel tidigare samlat folket, se 1 Sam 6:5]. [Flera städer delar detta namn som betyder "vakttorn" och används för olika platser som fungerade som militärposter. Denna mitspah har identifierats med Tell en-Nasbeh som var 8 hektar stad som bevakade huvudvägen från norr till söder mellan judeiska bergen och Efraims bergstrakt.] 18Och han sa till Israels söner: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag förde upp Israel ur Egypten och jag befriade er ut ur egyptiernas hand och ut ur handen på alla kungariken som förtryckte er. 19Men ni har idag förkastat er Gud (Elohim) som själv frälste er ut ur alla olyckor och era trångmål (ångest), och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Visa nu därför upp er själva inför Herrens (Jahvehs) ansikte efter era stammar och era tusenden."
     20Så Samuel förde alla Israels stammar nära och Benjamins stam träffades [lotten föll på den stammen]. [Troligtvis används lottkastning, se Jos 7:16–17; 14:2.] 21Och han förde Benjamins stam nära efter deras familjer, och Matris familj träffades [lotten föll på den familjen], och Saul, Kishs son träffades [lotten föll på honom], men när de sökte honom kunde de inte hitta honom. 22Därför frågade de Herren (Jahveh) vidare: "Har mannen ännu kommit hit?" Och Herren (Jahveh) svarade: "Se, han har gömt sig bland redskapen (bagaget)."
     23Och de sprang och hittade honom där. Och när han stod bland folket var han högre än någon av folket, från hans skuldror och uppåt. 24Och Samuel sa till hela folket: "Ser ni honom som Herren (Jahveh) har valt, att där är ingen som han bland allt folket?"
    Och hela folket ropade och sa: "Länge leve kungen."

     25Sedan talade Samuel om påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen för folket, och skrev det i en bok och lade den inför Herrens (Jahvehs) ansikte. Och Samuel sände iväg hela folket, var man till sitt hus.
     26Och Saul gick också till sitt hus i [sin hemstad] Giva, och med honom gick de tappra männen (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft), vars hjärtan Gud (Elohim) hade berört. 27Men några män sa: "Hur ska denne man rädda (frälsa) oss?" Och de föraktade honom och gav honom ingen gåva. Men han behöll sitt lugn (ignorerade dem).

Saul räddar staden Jabes

111Sedan kom ammoniten Nachash upp och slog läger mot Javesh-Gilead [troligtvis Tell Maqlub längs med Javisfloden]. Då sa alla män i Javesh till Nachash: "Skär ett förbund med oss och vi ska tjäna dig." [Ammoniterna hade stridit mot israeliterna över området öster om Jordanfloden under en lång tid, se Dom 11:33.]
     2Och ammoniten Nachash sa till dem: "På detta villkor ska jag skära ett förbund med er, att allas högra öga sticks ut, och jag ska lägga det som en förebråelse över hela Israel." [Att stympa fiender var vanligt bland hednafolken, se Dom 16:21; 2 Kung 25:7. Folket skulle kunna se tillräckligt mycket för att kunna fungera som arbetskraft, men vara oförmögna att bli skickliga stridsmän och kunna göra uppror.]
     3Och Javeshs äldste sa till honom: "Ge oss sju dagars betänketid så att vi kan sända budbärare till alla Israels gränser, och sedan om ingen kommer och hjälper oss, ska vi komma ut till dig."
     4Sedan kom budbärarna till Sauls [stad] Giva och talade dessa ord i folkets öron, och hela folket lyfte upp sina röster och grät. 5Och se, Saul kom från fältet bakom sina oxar och Saul sa: "Varför gråter folket?" Och de återgav för honom vad mannen från Javesh sagt.
     6Och Guds (Elohims) Ande kom över Saul när han hörde dessa ord, och hans vrede upptändes mycket. 7Och han tog ett ok av oxen och bröt det i delar och sände dem genom hela Israel i budbärares händer och sa: "Vemhelst som inte kommer efter Saul och efter Samuel, så ska det göras med hans oxe." Och fruktan för Herren (Jahveh) föll över folket och de drog ut som en man. 8Och han räknade dem i Bezek och Israels söner var 300 000 och Juda män 30 000.
     9Och de sa till budbärarna som kom: "Så ska ni säga till männen i Javesh-Gilead: I morgon vid den tiden då solen är het [på eftermiddagen omkring tre-tiden] ska ni få hjälp." Och budbärarna kom och berättade för männen i Javesh och de var glada. [Mellan Bezek och Javesh-Gilead är det 21 km.] 10Männen i Javesh sa: "I morgon kommer vi ut till er och ni ska göra med oss allt som är gott i era ögon."
     11Nästa dag fördelade Saul folket i tre grupper, och de trängde in i lägret vid morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] och slog ammoniterna ända till då det var som hetast på dagen [eftermiddagen]. De som undkom var så skingrade att inte två av dem kom undan tillsammans. [Amoréerna måste till en början gjort visst motstånd, striden pågår omkring 12 timmar.]
12Och folket sa till Samuel: "Vem är han som sa: Ska Saul regera över oss? För fram männen så att vi kan döda dem."
     13Men Saul sa: "Ingen man ska dödas idag, för idag har Herren (Jahveh) gett befrielse i Israel."
     14Sedan sa Samuel till folket: "Kom och låt oss gå upp till Gilgal och förnya kungariket där." 15Och hela folket gick till Gilgal och där gjorde de Saul till kung inför Herrens (Jahvehs) ansikte i Gilgal.

Samuels avskedstal

121Och Samuel sa till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till er röst i allt som ni har sagt till mig, och jag har satt över er en kung. 2Och nu, se, kungen går framför er och jag är gammal och gråhårig, och se, mina söner är med er, och jag har vandrat framför er från min ungdom till idag. 3Här är jag, vittna mot mig inför Herren (Jahveh) och inför hans smorde [kung Saul, se 1 Sam 10:1].
    Vems oxe har jag tagit?
    Eller vem har jag bedragit?
    Eller vem har jag förtryckt?
    Eller av vems hand har jag tagit en muta för att förblinda mina ögon med det?
Då ska jag återgälda er."

     4De svarade: "Du har inte bedragit oss, inte förtryckt oss, inte heller har du tagit något ur någon mans hand."
     5Då sa han [Samuel] till dem: "Herren (Jahveh) är vittne mot er och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något i min hand."
    De svarade: "Han är vittne."
6Samuel sa då till folket:
"Det är Herren (Jahveh) som har valt (ordagrant gjort) Mose och Aron, och som fört era fäder upp ur Egyptens land. 7Var nu därför stilla, så att jag kan gå till rätta med er inför Herrens (Jahvehs) ansikte vad gäller alla Herrens (Jahvehs) rättfärdiga gärningar som han har gjort mot er och mot era fäder.
     8När Jakob kommit till Egypten [2 Mos 12:31–37, 51] då ropade era fäder till Herren (Jahveh) och Herren (Jahveh) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
     9Men de glömde bort Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), och han gav dem i Siseras hand, härföraren över Chatsor [i norra Galileen, se Dom 4:1–2], och i filistéernas hand [Dom 13:1] och i kungen i Moabs hand [öster om Döda havet, se Dom 3:12] och de stred mot dem. 10Och de ropade till Herren (Jahveh) och sa: 'Vi har syndat eftersom vi har övergivit Herren (Jahveh) och har tjänat baalerna och aserorna [pålar för avgudadyrkan]. Men befria oss nu ur vår fiendes hand och vi ska tjäna dig.' 11Då sände Herren (Jahveh) Jerubaal [Gideon, se Dom 6:11] och Bedan [troligtvis annat namn på Barak, se Dom 4:6] och Jefta [Dom 11] och Samuel [han nämner sig själv som den siste domaren, några grekiska manuskript av Septuaginta och den syriska översättningen skriver Simson, se Dom 13–16] och befriade er ur era fienders hand på alla sidor, och ni bodde i trygghet.
     12Och när ni såg att Nachash, Ammons söners kung kom emot er [1 Sam 11], sa ni till mig: 'En kung ska regera över oss', trots att Herren er Gud (Jahveh Elohim) är er kung. 13Och nu, se kungen som ni har valt [Saul] och som ni har bett om; och se Herren (Jahveh) har satt en kung över er.
14Om ni vördar (fruktar – hebr. jare) Herren (Jahveh)
och tjänar (arbetar för – hebr. avad) honom
och lyssnar (lyder – hebr. shama) till hans röst
och inte gör uppror mot Herrens (Jahvehs) befallningar (mun),
och om både ni och kungen som regerar över er blir Herren er Guds (Jahveh Elohims) efterföljare ... [Meningen avslutas inte, här lämnas en paus för läsaren att tänka på vad som händer om man väljer att följa Gud.]

15Men om ni inte lyssnar till Herrens (Jahvehs) röst utan gör uppror mot Herrens (Jahvehs) befallningar, då ska Herrens (Jahvehs) hand vara emot er och mot era fäder.
16Var därför nu stilla och se denna stora sak som Herren (Jahveh) ska göra framför era ögon. 17Är det inte veteskörd idag [maj/juni – tiden för att bärga korn och vete]? Jag ska ropa till Herren (Jahveh) att han ska sända åska och regn och ni ska veta (personligen få erfara) och se att er ondska är stor, som ni har gjort i Herrens (Jahvehs) ögon, genom att be om en kung [och inte velat ha mig som kung]."
18Sedan ropade Samuel till Herren (Jahveh), och samma dag sände Herren (Jahveh) åska och regn, och hela folket blev mycket rädda (greps av stor fruktan; bävade stort) inför Herren (Jahveh) och Samuel. [Normalt sett faller det aldrig någon nederbörd i Israel under skördeperioden, därför är detta något mycket anmärkningsvärt. Skyfallet förstörde troligtvis också årets spannmålsskörd, se Ords 26:1.] 19Och hela folket sa till Samuel: "Be för dina tjänare till Herren din Gud (Jahveh Elohim) att vi inte dör, för vi har lagt denna ondska till våra synder, att be om en kung." [Här säger folket inte "vår Gud" utan "din Gud" och gör alltså skillnad mellan sig själva och Samuel.]
     20Och Samuel sa till folket: "Frukta inte, ni har verkligen gjort all denna ondska, men vänd er inte bort från att följa Herren (Jahveh) och tjäna Herren (Jahveh) med hela ert hjärta, 21och vänd er inte bort, för då går ni efter tomheten (fåfängliga ting – hebr. ha-toho) [avgudar, se Jes 41:29; 1 Kor 8:4] som inte kan ge vinning eller befria, för de är tomhet (ingenting – hebr. tóho). 22För sitt stora namns skull ska Herren (Jahveh) inte överge sitt folk, eftersom det har behagat Herren (Jahveh) att göra er till ett folk åt sig själv. 23Även för mig, vare det fjärran från mig att jag skulle synda mot Herren (Jahveh) genom att sluta be för er, men jag ska undervisa er i den goda och den rätta vägen. 24Endast vörda (frukta) Herren (Jahveh) och tjäna honom i sanning med hela ert hjärta, och begrunda hur stora ting han har gjort för er. 25Men om ni fortfarande gör det onda, ska ni bli bortsvepta, både ni och er kung."

Saul inleder sin tid som ledare eller kung i flera steg. Samuel smörjer först Saul till furste över Israel i 1 Sam 10:1, hela folket väljer honom som kung i 1 Sam 10:17–26, men vissa protesterar och alla, inklusive Saul, går hem till sitt. En okänd tid därefter i samband med krig letar de rätt på Saul som då håller på att arbeta med oxarna på fältet (1 Sam 11:4), han är alltså redan vald till kung, men han har inte fungerat som en sådan. Då samlar han Israel och leder det till seger. Efter det förnyas kungadömet och alla erkänner honom slutligt som kung i 1 Sam 11:14–15 och först då börjar han regera på riktigt.

Samuel tillrättavisar Saul

131Ett år hade Saul regerat [i praktiken], även om han [formellt] varit kung över Israel i två år. [Första halvan av versen har orsakat huvudbry. Anledningen är att den inte följer den "vanliga formeln" att ange kungens ålder när han blev kung och hur länge han regerade (Jfr 2 Sam 2:10, 11; 5:4; 1 Kung 14:21; 22:42; 2 Kung 8:26). Många översättningar har försökt "rätta" texten så den passar formen ålder och regeringstid. Versen finns inte med i Septuaginta, men en del grekiska manuskript skriver att Saul var 30 år, troligtvis är uppgiften hämtad från andra kungars ålder, se 2 Sam 5:4. Den judiske historikern Josefus anger att Saul regerade i 20 år, se hans verk Judiska fornminnen (bok 6), men antyder även 40 år på andra ställen, något som Paulus nämner, se Apg 13:21. Det är otroligt att någon skrivare skulle ha lyckats korrumpera både åldern då Saul blev kung som tiden då han regerade utan att någon skulle ha märkt att det stod att Saul var ett år då han började regera och sedan var han kung i två år. Den mest naturliga tolkningen är att versen beskriver hur det gått ett år sedan Saul blev erkänd av folket som kung, men han hade formellt varit kung i två år.] 2Och Saul valde åt sig 3 000 män från Israel, varav 2 000 var med Saul i Michmas [betyder: "dold plats"; troligtvis nuvarande Mukmas 11 km nordost om Jerusalem] och i Betels bergsbygd, medan 1 000 var med [hans son] Jonatan i Giva-Benjamin [staden Giva i stammen Benjamins område, se även vers 15]. Resten av folket sände han var och en till sitt tält. 3Och Jonatan slog filistéernas avdelning som var i Geva [maskulin form av "kulle"] och filistéerna hörde om det. Och Saul blåste i shofaren över hela landet och sa: "Låt hebréerna höra." [Vid fyra tillfällen i Samuelsböckerna används den hebreiska stavningen Geva (maskulin form av ordet "kulle"), istället för Giva (den vanligare feminina formen för "kulle" som används tolv gånger i Samuelsböckerna). Det syftar troligen på samma plats, eventuellt vill författaren ge en annan betoning. Geva används i 1 Sam 13:3, 16; 14:5; 2 Sam 5:25 och Giva i 1 Sam 10:26; 11:4; 13:2, 15; 14:2, 16; 15:34; 22:6; 23:19; 26:1; 2 Sam 21:6; 23:29. Frasen Giva-Benjamin används i vers 2, 15 och 1 Sam 14:6, och anledningen kan vara att påminna om den tragiska händelsen i Dom 19–20.] 4Och hela Israel hörde sägas att Saul slagit filistéernas avdelning, och att Israel även hade gjort sig förhatliga för filistéerna. Och folket samlades efter Saul till Gilgal.
     5Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [Jos 11:4; Dom 7:12], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit-Aven [intill Betel, se Jos 7:2]. 6Och Israel såg att de var inklämda (ordagrant: "på en smal eller trång plats") för folket var i ångest, då gömde sig folket i grottor och i busksnår och i klippor och i hålrum och i gropar (brunnar). 7Några av hebréerna hade gått över Jordan till Gads land och Gilead [öster om Jordanfloden].
    Men Saul var fortfarande i Gilgal, och hela folket följde honom darrade av skräck.
8Han väntade sju dagar, den tid som Samuel hade bestämt [1 Sam 10:8]. Men Samuel kom inte till Gilgal, och folket [Sauls armé] skingrades från (började överge) honom. 9Då sa Saul: "För hit till mig brännoffret och shalomoffret." Och han offrade brännoffret. 10Just när han hade avslutat offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom för att hälsa honom.
     11Men Samuel sa: "Vad har du gjort?"
    Saul svarade: "Eftersom jag såg att folket skingrades från mig och att du inte kom vid den tiden som du avtalat, och att filistéerna samlar sig själva mot Michmas,
12därför sa jag: Nu ska filistéerna komma ner till mig i Gilgal och jag har inte sökt Herrens (Jahvehs) ansikte, därför skyndade jag mig att offra brännoffret."
     13Samuel sa till Saul: "Du har handlat dåraktigt [bara präster fick offra], du har inte hållit (vaktat, skyddat, bevarat) Herren (Jahvehs), din Guds (Elohims), befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) dig [5 Mos 20:8–9], för nu skulle Herren (Jahveh) ha befäst ditt kungarike över Israel för evigt. 14Men nu ska inte ditt kungarike bestå, Herren (Jahveh) har sökt sig en man efter sitt eget hjärta [1 Sam 16:6–13], och Herren (Jahveh) har utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) det som Herren (Jahveh) har befallt dig."
     15Sedan steg Samuel upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stams område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.

Israel utan vapen

16Och Saul och Jonatan, hans son, och folket som var hos dem vistades i Geva-Benjamin [här används maskulina formen Geva, istället för den vanliga feminina Giva], men filistéerna var lägrade i Michmas. 17Och fördärvarna kom ut från filistéernas läger i tre grupper:
en grupp tog vägen som leder till Ofra, till Shoals land,
18och en grupp tog vägen till Beit-Choron,
och en grupp tog gränsvägen som blickar ner över Tsevoims dal mot öknen.
19Det fanns ingen smed i hela Israels land, för filistéerna sa: "Annars gör sig hebréerna svärd och spjut." 20Så alla israeliterna gick ner till filistéerna för att slipa var och en sin plogbill och sitt plogjärn och sin yxa och sin hacka.
21Och priset för slipningen var en fim [2/3 shekel – 8 gram silver; motsvarar ca 20 dagslöner] för plogbillen och för plogjärnet och för gafflarna med tre uddar och för yxorna och för att sätta sporrarna. [Tidigare översättningar angav att hebr. fim var en felskrivning av bokstaven pe (ordet för mun). Nu har ordet fim hittats i inskriptioner på flera vikter. Här beskrivs också början av järnåldern i Israel (ca 1200 f.Kr.). Järn var känt innan dess, men processen att kyla ner i vatten behärskades av filistéerna, och gav starkare svärd än de av brons som israeliterna gjorde.] 22Och när dagarna med krig kom, gick det inte att finna varken svärd eller spjut i någon av folkets händer som var med Saul och Jonatan, men hos Saul och Jonatan fann man dem (det var bara Saul och Jonatan som hade personliga vapen).

Jonatan attackerar filistéerna

23Och filistéernas häravdelning gick ut till passet vid Michmas. [Ordet för pass används om bergspass och vadställen där man korsar över. Detta bergspass kallas också "Gevas pass" i Jes 10:29. Detta område i den centrala bergsbygden karaktäriseras av djupa raviner (wadis) som skär igenom landskapet i öst-västlig riktning. Det gör att antalet vägar från området kring Jerusalem norrut är begränsade. Michmas (nuvarande arabiska byn Mukhmas som har bevarat namnet) var en viktig stad som skyddade Wadi es-Swenit, en djup ravin som löper från de centrala bergspassen ner mot Jordandalen. Där finns ett parti som är lätt att passera, vilket är detta pass. Enligt 1 Sam 14:4–5 passerade vägen mellan två bergsformationer som kallades Botsets och Sene. En del identifierar detta med Wadi es-Swenit, andra menar att det är 1 km sydöst om byn Mukhmas. Enda sättet att komma till Michmas var detta bergspass som kopplade ihop den med staden Giva, se Dom 19:11–15.]
141Och det hände en dag att Jonatan, Sauls son, sa till ynglingen som bar hans rustning [hans vapenbärare]: "Kom och låt oss gå över till filistéernas förläggning där på andra sidan." Men han berättade inte det för sin far.
     2Och Saul dröjde i utkanten av Giva under granatäppelträden som är i Migron [betyder: "hög klippa"; låg nära Giva], och folket som var med honom var omkring 600 män, 3och Achija, Achitovs son, Ichavods son, Pinchas son, Elis son, Herrens (Jahvehs) präst i Shilo [där tabernaklet stod] som bar en efod [den heliga prästvästen, se 2 Mos 28:6–14]. Och folket visste inte att Jonatan hade gått.
     4Och i passet, där Jonatan hade tänkt gå över till filistéernas förläggning, var det en brant stenig klippa på den ena sidan och en brant stenig klippa på den andra sidan, och namnet på den ena var Botsets och namnet på den andra var Sene. [Botsets betyder gnistrande eller "överträffar vitt" och Sene betyder "taggig".] 5Den ena reste sig i norr mot Michmas och den andra reste sig i söder framför Geva [här används den maskulina formen av Giva, se 1 Sam 13:3].
     6Och Jonatan sa till ynglingen som bar hans rustning: "Kom och låt oss gå över till dessa oomskurnas förläggning [1 Mos 17:9–14], kanhända ska Herren (Jahveh) göra det för oss, eftersom det inte finns något hinder för Herren (Jahveh) att rädda genom många eller genom få."
     7Och han som bar rustningen sa till honom: "Gör allt som är i ditt hjärta, vänd dig (vart du vill), jag är med dig efter ditt hjärta."
     8Och Jonatan sa: "Se, vi ska gå över till männen och vi ska visa oss för dem. 9Om de säger så här till oss: "Dröj till dess vi kommer till er [och dödar er], då ska vi stå still på en plats och inte gå upp till dem. 10Men om de säger så här: "Kom upp till oss [så vi kan strida], då ska vi gå upp, för Herren (Jahveh) har gett dem i vår hand, och detta ska vara tecknet för oss."
     11Och båda två visade sig själva för filistéernas förläggning och filistéerna sa: "Se, hebréerna kommer ut ur hålorna där de har gömt sig själva." 12Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sa: "Kom upp till oss och vi ska visa er något."
    Då sa Jonatan till sin vapenbärare: "Kom upp efter mig för Herren (Jahveh) har gett dem i Israels hand."

     13Och Jonatan klättrade upp på sina händer och sina fötter och hans vapenbärare efter honom, och de föll framför Jonatan och hans vapenbärare slog dem efter honom. 14Och den första slakten som Jonatan och hans vapenbärare gjorde var omkring 20 män, inom en halv plogfåras längd på ett plogland (tunnland). [Exakt storleken på ett plogland är okänt, men troligtvis är det så stor yta som ett par oxar hann plöja på en dag. Ordet som används är hebr. tsemed som betyder spann/ok, se även 1 Sam 11:7; Jes 5:10; 21:9. Området uppskattas till omkring 0,5 hektar, vilket motsvarar den gamla nordiska ytenheten tunnland (som motsvarar den åkeryta som besåddes med en tunna utsäde). Sträckan här är en halv plogfåras längd, vilket rör sig om storleksordningen 35 meter om det är ett kvadratiskt fält på 70x70 meter.]
15Och det blev ett skälvande i lägret på fältet och bland folket, förläggningen och utposterna darrade också, och jorden bävade, så växte det till en skräck från Gud (Elohim).
     16Och Sauls väktare i Givat-Benjamin tittade, och se skarorna smälte (var i upplösning) och de gick hit och dit. [Ordet för "var i upplösning" är ordagrant ordet för att smälta och beskriver en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.] 17Och Saul sa till folket [armén] som var med honom: "Räkna och se vem som har lämnat oss." Och när de hade räknat kom det fram att Jonatan och hans vapenbärare inte var där.
     18Och Saul sa till Achija: "För hit Guds (Elohims) ark." För Guds (Elohims) ark var vid den tiden hos Israels söner. 19Och det hände när Saul talade till prästen att tumultet som var i filistéernas läger fortsatte och förvärrades, och Saul sa till prästen: "Dra undan din hand."
     20Och Saul och folket som var hos honom samlades tillsammans och kom till striden, och se, varje mans svärd var emot hans granne och där var ett mycket stort nederlag. 21Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22Och alla Israels män som hade gömt sig själva i Efraims bergsbygd, när de hörde att filistéerna flydde förföljde även de dem i striden. 23Och Herren (Jahveh) räddade Israel den dagen och striden fortsatte så långt som till Beit-Aven.

Saul gör ännu ett misstag

24Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sa: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
     25Och hela folket kom till skogen, och där fanns honung på marken. 26Och när folket [armén] kom till skogen såg de en flod av honung, men ingen man förde sin hand till munnen, för folket var rädda för eden (förbannelsen). 27Men Jonatan hörde inte när hans far band folket med eden, och han sträckte fram staven som var i hans hand och doppade den i honungskakan och förde den till sin mun och hans ögon blev klara. 28Och en man från folket svarade och sa: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som äter mat idag, och folket är svagt."
     29Och Jonatan sa: "Min far har dragit olyak (skapat stora problem) för landet, jag ber er, mina ögon har blivit klara när jag smakade lite av denna honung. 30Hur mycket mer om folket hade kunnat äta fritt idag av det tillspillogivna från deras fiender som de hittar? Hade det då inte blivit en mycket större slakt bland filistéerna?"
     31Och de slog filistéerna den dagen från Michmas till Ajalon och folket var mycket utmattat. 32Och folket klädde sig i det tillspillogivna och tog får och oxar och kalvar och slaktade dem på marken och folket åt det med blodet. [Att äta ett slaktat djur med sitt blod var strängt förbjudet (1 Mos 9:4; 3 Mos 17:10–14; Apg 15:20, 29), men här gör hungern att folket inte bryr sig om att låta blodet rinna ut ur djuret innan de äter det.] 33Och de berättade för Saul och sa: "Se, folket syndar mot Herren (Jahveh) när de äter [köttet] med blodet." [1 Mos 9:4; 3 Mos 3:17; 5 Mos 12:23] Och han sa: "Ni har handlat förrädiskt. Rulla på en gång (ordagrant: idag) fram en stor sten till mig." [Så djuren kunde slaktas och blodet rinna ner på marken.] 34Då sa Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: 'Var och en, kom med din oxe och ditt får och slakta dem här och ät. Men synda inte mot Herren (Jahveh) genom att äta blod.' " Så hela folket förde med sig sin oxe den natten och slaktade dem där. [Förbudet mot att äta kött med blod är också kopplat med förbud mot blodsoffer för att frambringa andar, en sed som finns beskriven i flera hettitiska texter, se 3 Mos 19:26; 17:11–12.] 35Sedan byggde Saul ett altare till Herren (Jahveh). Detta var det första altaret som han byggde till Herren (Jahveh).
     36Och Saul sa: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
    Och de sa: "Gör det som är gott i dina ögon."
    Och prästen sa: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Det är troligt att prästen använde Urim och Tummim för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 28:30; 3 Mos 8:8.]

     37Så Saul frågade om Guds (Elohims) råd: "Ska jag gå ner efter filistéerna? Ska du ge dem i Israels hand?" Men han svarade honom inte den dagen.
     38Då sa Saul: "Dra er hit alla folkets ledare, och vet och se hur denna synd har gått till idag. 39För Herren (Jahveh) lever, som räddar Israel, om det är genom Jonatan min son, ska han döden dö." Men där var inte en man bland folket som svarade honom.
     40Så han sa till hela Israel: "Var ni på en sida och jag och min son Jonatan ska vara på den andra sidan." Och folket sa till Saul: "Gör det som är gott i dina ögon."
     41Och Saul sa till Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): "Tillkännage det rena." Och lotten föll på Saul och Jonatan men folket undkom. 42Och Saul sa: "Kasta lott mellan mig och Jonatan min son." Och lotten föll på Jonatan.
     43Och Saul sa till Jonatan: "Berätta för mig vad du har gjort." Så Jonatan berättade och sa: "Jag smakade verkligen lite honung med spetsen på min stav som var i min hand. Här är jag (jag tar ansvar – hebr. hineni). Jag ska dö."
     44Saul svarade: "Gud (Elohim) ska göra så och mer därtill, du ska säkerligen döden dö Jonatan."
     45Men folket sa till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahveh) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
     46Då gav Saul upp att förfölja filistéerna och filistéerna gick till sin egen plats.
     47Då Saul hade erövrat kungamakten över Israel, stred han mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moab och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem. 48Han [Saul] agerade tappert och slog amalekiterna och befriade Israel ur handen på dem som hade tillspillogivit dem.

Sauls familj

49Och detta är Sauls söner: Jonatan och Ishvi och Malchishoa, och hans två döttrar var dessa, namnet på den förstfödda Merav och namnet på den yngre Michal. 50Och namnet på Sauls hustru var Achinoam, Achimats dotter, och namnet på härföraren över armén var Avner, Ners son, Sauls farbror. 51Och Kish var Sauls far och Ner, Avners far, var son till Aviel.
     52Och det var svåra strider mot filistéerna alla Sauls dagar. Och alla mäktiga män (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft – hebr. gever) och alla tappra män (starka, mäktiga stridsmän, soldater – hebr. chajil) som Saul såg, tog han till sig [till sin armé, se 1 Sam 8:11].

Gud avvisar Saul

151Och Samuel sa till Saul: "Herren (Jahveh) har sänt mig till att smörja dig till kung över hans folk, över Israel, lyssna nu därför till rösten av Herrens (Jahvehs) ord. 2Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot): Jag kommer ihåg det som Amalek gjorde mot Israel, hur han ställde sig i vägen för honom på vägen när de kom upp, ut ur Egypten. [2 Mos 17:8–16; 5 Mos 25:17–18] 3Gå nu och slå Amalek och förgör allt de har fullständigt och skona dem inte, utan utrota från män ända till kvinnor, från barn ända till dibarn, från oxar och ända till får, från kameler och ända till åsnor." [4 Mos 20:15–18] [Amalekiterna var ett nomadfolk som bodde i södra Juda och Negevöknen. På samma sätt som edomiterna härstammade de från Esau. De var Israels ärkefiende. Det startade redan i 2 Mos 17:8–13, när de ville hindra israeliterna att passera från Egypten västerut. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit, se Est 3:1. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin (som lär att judarnas roll helt ersatts av kristendomen) är en variant av antisemitismen.]
4Och Saul samlade folket och räknade dem i [staden] Telaim [söder om Hebron i Negevöknen, troligtvis samma som Telem längs med Judas södra gräns mot Edom, se Jos 15:21, 24], 200 000 fotfolk och 10 000 män från Juda. [Totalt 210 000 män, den näst största hären under Sauls karriär. Den största var tidigare, se 1 Sam 11:8.] 5Och Saul kom till Amaleks stad [deras huvudstad] och låg och väntade på honom i dalen. [Troligtvis i Egyptens bäck som huvudvägen korsade, nuvarande Wadi el-Arish.] 6Och Saul sa till keniterna [1 Mos 15:19; 4 Mos 24:21–22; Dom 4:11; 5:24]: "Gå, lämna, gå ner från amalekiterna, annars fördärvar vi er med dem, för ni visade nåd (kärleksfull omsorg) till hela Israels hus, när de kom upp, ut ur Egypten." Så keniterna lämnade från amalekiterna.
     7Och Saul slog amalekiterna från Chavila som man går till Shor, det är framför Egypten. 8Och han tog Agag, amalekiternas kung, levande och förgjorde fullständigt hela folket med svärdsegg. 9Men Saul och folket skonade Agag och det bästa av fåren och oxarna och tvååringarna och lammen av hankön och allt som var gott och förstörde det inte fullständigt, men allt värdelöst och svagt förstörde de fullständigt.
     10Och sedan kom Herrens (Jahvehs) ord till Samuel. Han sa: 11"Jag ångrar (sörj-tröstar – hebr. nacham) att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt om (vänt sig bort) från att följa mig och mitt ord, han har inte fullgjort befallningarna." Och det bedrövade Samuel och han ropade till Herren (Jahveh) hela natten. [Hebr. nacham i vers 11, 29 och 35 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att Saul föll i synd, men börjar nu processen att trösta och ge en ny kung. I vers 29 är det just den "mänskliga aspekten" av att ändra sig, som betonas – nej, sådan är inte Gud!]
12Och Samuel steg upp tidigt för att möta Saul på morgonen. Och man berättade för Samuel och sa: "Saul kom till Karmel och se, han har satt upp ett monument åt sig och har gått vidare och gått ner till Gilgal."
     13Och Samuel kom till Saul och Saul sa till honom: "Välsignad är du av Herren (Jahveh)! Jag har gjort befallningarna som Herren (Jahveh) har sagt."
     14Och Samuel sa: "Vad betyder då bräkandet av får i mina öron och bölandet av oxar som jag hör?"
     15Och Saul sa: "De har tagit dem från amalekiterna, för folket skonade det bästa av får och av oxar, för att offra det till Herren (Jahveh) din Gud (Elohim), och det övriga har vi fullständigt förstört."
     16Och Samuel sa till Saul: "Stopp! Och jag ska berätta för dig vad Herren (Jahveh) sa till mig i natt."
    Och han sa till honom: "Tala."

     17Och Samuel sa: "Trots att du är liten i dina egna ögon är du huvud över Israels stammar. Och Herren (Jahveh) har smort dig till kung över Israel, 18och Herren (Jahveh) sände dig på en resa och sa: 'Gå och förgör fullständigt syndarna, amalekiterna, och strid mot dem till dess de är helt förtärda.' 19Varför har du då inte lyssnat till Herrens (Jahvehs) röst, utan slagit ner på bytet och gjort det som är ont i Herrens (Jahvehs) ögon?" 20Och Saul sa till Samuel: "Jag har lyssnat till Herrens (Jahvehs) röst och jag har gått den väg som Herren (Jahveh) sänt mig, och har fångat Agag, amalekiternas kung, och har fullständigt förstört amalekiterna. 21Men folket tog av det tillspillogivna får och oxar, det bästa av de avskilda sakerna för att offra till Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) i Gilgal."
     22Men Samuel svarade:
"Har Herren (Jahveh) lika stort behag i brännoffer och offer
    som till att man lyssnar till Herrens (Jahvehs) röst?
Se, lydnad är bättre än offer
    och att lyssna (och göra) än det feta av baggar.
23För upproriskhet (bitterhet – hebr. meri) är trolldomssynd (ordagrant att synda med häxkonster – hebr. chatat qesem)
    och envishet är avgudadyrkan (ordagrant ingenting, fåfänga, men även en avgud – hebr. aven) och husgudsdyrkan (hebr. terafim).
Eftersom du har förkastat Herrens (Jahvehs) ord,
    ska han också förkasta dig från att vara kung." [Intressant nog skulle Saul och en medlem av hans familj förknippas med både spådom (1 Sam 28:7–19) och en husgud (1 Sam 19:13).]
24Sedan sa Saul till Samuel: "Jag har syndat, för jag har överträtt Herrens (Jahvehs) mun och dina ord, eftersom jag fruktade för folket och lyssnade till deras röst. 25Och nu, jag ber dig, förlåt min synd och återvänd med mig, så att jag kan tillbe Herren (Jahveh)."
     26Men Samuel svarade Saul: "Jag ska inte återvända med dig, för du har förkastat Herrens (Jahvehs) ord och Herren (Jahveh) har förkastat dig från att vara kung över Israel."
     27Och Samuel vände om för att gå sin väg, och han (Saul) tog ett stadigt grepp (här används ordet chazaq som betyder stark, fast säker och tapper) om vingen (hörnet) på hans mantel och den brast (rämnade, gick sönder). 28Och Samuel sa till honom: "Herren (Jahveh) har ryckt bort Israels kungadöme från dig idag, och har gett det till en annan som är bättre än du. 29Och även Israels Evige ska inte ljuga eller ångra (hebr. nacham) sig, för han är inte en människa till att ångra (hebr. nacham) sig."
     30Och han sa: "Jag har syndat, hedra mig nu, jag ber dig, inför mitt folks äldste och inför Israel, och återvänd med mig så att jag kan tillbe Herren (Jahveh) din Gud (Elohim). 31Och Samuel återvände efter Saul och Saul tillbad Herren (Jahveh).
     32Och Samuel sa: "För hit till mig Agag, amalekiternas kung."
    Och Agag kom till honom i kedjor. Och Agag sa: "Sannerligen dödens obevekliga bitterhet."

     33Men Samuel sa:
"Som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa,
    så ska din mor bli barnlös bland kvinnor."
Och Samuel högg Agag i bitar inför Herrens (Jahvehs) ansikte i Gilgal.

     34Sedan gick Samuel till Rama och Saul gick upp till sitt hus till Givat-Shaol. 35Och Samuel såg aldrig Saul igen till den dag han dog, för Samuel sörjde (hebr. aval) över Saul. Och Herren (Jahveh) ångrade (sörj-tröstade – hebr. nacham) att han gjort Saul till kung över Israel. [Se kommentar i vers 11.]

Ynglingen David – en man efter Guds hjärta (kap 16-20)

Samuel smörjer David i Betlehem

[Den tredje enheten i Samuelsböckerna handlar om hur den unge David kommer till tronen. Den består av sju enheter som går från positiva händelser till negativa. De fyra första beskriver hans smörjelse, tjänst som harpospelare, segern över Goliat och hans popularitet och vänskap med Jonatan. Centralt vänder berättelsen och i ett kiastiskt mönster följer tre berättelser som beskriver hans kamp och hur Saul går hårdare och hårdare åt David.] 161Herren (Jahveh) sa nu till Samuel: "Hur länge ska du sörja för Saul? Se jag har förkastat honom från att vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå. Jag ska sända dig till betlehemiten Jishaj, för jag har utsett bland hans söner åt mig en kung."
     2Och Samuel sa: "Hur kan jag gå? Om Saul hör det kommer han att döda mig."
    Herren (Jahveh) svarade: "Ta en kviga med dig och säg: Jag har kommit för att offra till Herren (Jahveh).
3Och bjud in Jishaj till offret och jag ska tala om för dig vad du ska göra, och du ska smörja åt mig den som jag säger till dig."
     4Och Samuel gjorde det som Herren (Jahveh) hade talat och kom till Betlehem. Och stadens äldste kom darrande och mötte honom och sa: "Kommer du i frid (shalom)?"
     5Han [Samuel] svarade: "Frid (shalom), jag kommer för att offra till Herren (Jahveh). Helga er själva och kom med mig till offret." Och han helgade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.
     6Och det skedde när de hade kommit att han såg Eliav och sa: "Säkert är Herrens (Jahvehs) smorde framför honom."
     7Men Herren (Jahveh) sa till Samuel: "Se inte på hans utseende, eller på hans längd, för jag har förkastat honom, för det är inte som människan ser, för människan ser det som är för ögonen, men Herren (Jahveh) ser till hjärtat."
     8Och Jishaj kallade på Avinadav och lät honom gå framför Samuel. Och han sa: "Även denne har inte Herren (Jahveh) valt." 9Och Jishaj lät Shamma gå fram. Och han sa: "Även denne har inte Herren (Jahveh) valt." 10Och Jishaj lät sju av sina söner gå fram till Samuel. Och Samuel sa till Jishaj: "Herren (Jahveh) har inte valt någon av dessa." 11Och Samuel sa till Jishaj: "Är detta alla dina ynglingar (hebr. naar)?" Och han [Jishaj] sa: "Den yngste (obetydlige) återstår, men se, han vaktar fåren."
    Och Samuel sa till Jishaj: "Sänd efter och hämta honom, för vi ska inte sitta ner förrän han har kommit hit."

     12Då sände han efter och förde in honom. Han var rödlätt med vackra ögon och var stilig att se på.
    Och Herren (Jahveh) sa: "Res dig och smörj honom, för det är han."

     13Och Samuel tog oljehornet och smorde honom i hans bröders mitt. Och Herrens (Jahvehs) Ande kom mäktigt över David från den dagen och framåt. Och Samuel steg upp och gick till Rama.

David spelar harpa för Saul – positiv berättelse

14Och Herrens (Jahvehs) Ande hade lämnat Saul, och han plågades (förskräcktes – hebr. baat) av en ond ande (plågoande – hebr. ra-ruach) från Herren (Jahveh).

En ond ande från Herren
Fem gånger nämns hur Saul plågades av en ond ande från Herren/Gud (1 Sam 16:15, 16; 18:10; 19:9). En annan referens till något likande finns i Dom 9:23. Tidigare hade Saul blivit smord till kung av Samuel (1 Sam 10:1), något som ofta förknippas med att få Guds Ande. Nu beskrivs två saker som sker. Först lämnar Herrens Ande honom, det sker i versen efter att Herrens Ande kommit över David (vers 14) och som en konsekvens av att förkastats som kung (1 Sam 15:23, 26; 16:1). Dock hamnar Saul inte i ett normaltillstånd, i stället kommer nu något som också plågar honom.
    Det svenska ordet "plågoande" beskriver någon som plågar andra. Det är inte en ande, utan är en person. Samma bredd i betydelse finns i hebreiskan i orden som används här. Ordet ond (hebr. ra) kan även betyda misär, olycka eller något moraliskt förvridet. Första gången det används är i 1 Mos 2:9 om kunskapens träd på gott och ont. Verbet plåga (hebr. baat) betyder både plåga och förskräcka.
    Det finns en tolkningskala där Saul drabbas bara själsligt och psykiskt till att han blir besatt av en ond ande. Det går att se hur kombinationen av hebreiska orden ra-roach (ond-ande) är ett uttryck för "ett olyckligt sinne" och ett dåligt humör, dvs att Saul plågas rent själsligt av oroliga tankar. Andra ytterligheten är att tolka det som att Saul står under inflytande av en demonisk makt som Herren har sänt, dock skulle det göra Herren (Jahveh) till demonernas furste, vilket inte är troligt. En tredje tolkning är att Herren sände en "plågande ängel". Herren har tidigare sänt fördärvaren till Egypten (2 Mos 12:23) och en dödsängel kommer senare sändas mot assyriernas läger (2 Kung 19:35). I så fall är det en, från Guds perspektiv, god ängel som står i Herrens tjänst. Däremot från Sauls perspektiv blir det en "ond/plågande ängel" som ständigt visar på Herrens rättfärdighet. Detta förskräcker och plågar Saul vilket gör att han stundtals blir så tokig att han vill döda David.
    Oavsett tolkning (i graden av själsligt andligt, som i det hebreiska tankesättet inte åtskils) som plågar honom, så är detta något som Herren (Jahveh) tillåter att ske efter att Saul har lämnat Guds beskydd.

15Då sa Sauls tjänare till honom: "Se, nu (vi ber dig – hebr. na) [lyssna på oss], eftersom en ond ande från Gud (Elohim) plågar dig, 16låt du, vår herre (hebr. adon), säga till dina tjänare som är inför dig (framför ditt ansikte) att de ska söka efter en man som är skicklig att spela kinnor-harpa. När den onda anden från Gud kommer över dig, kan han spela med sin hand, och du mår bättre (det är gott för dig)."
     17Saul svarade sina tjänare: "Förse mig med en man som kan spela skickligt och för honom till mig."
     18Då svarade en av de unga männen och sa: "Se, jag har sett en av betlehemiten Jishajs unga söner, han är skicklig på att spela och en mäktig man (stridsman, en man i sina bästa år – hebr. gever) en stark man (hebr. chajil) och en stridens man (hebr. milchama) och klok i sitt tal och en attraktiv man och Herren (Jahveh) är med honom." [De tre hebreiska orden gever, chajil och milchama, har lite olika sidobetydelser men är alla tre ord som också betyder krigare eller stridsman.]
     19Därför sände Saul budbärare till Jishaj och sa: "Sänd mig din son David som är med fåren." 20Och Jishaj tog en åsna och lastade den med bröd och en kanna vin och en killing och sände den med sin son David till Saul.
     21Och David kom till Saul och stod framför honom, och han älskade honom mycket och han blev hans rustningsbärare. 22Och Saul sände bud till Jishaj och sa: "Låt David, jag ber dig, stanna inför mig, för han har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon."
     23Och det hände när anden från Gud (Elohim) var över Saul, att David tog kinnor-harpan och spelade med sin hand, och Saul fann lättnad och det var väl med honom, och den onda anden lämnade honom.

Davids seger över Goliat

171
(1 Sam 17:1) Vy från toppen av tel Azeka med utsikt över Elah-dalen.

Vy från toppen av tel Azeka med utsikt över Elah-dalen.

Och filistéerna samlade ihop sina härar till strid. De samlades vid Socho [i Låglandet – hebr. Shefelah] som hör till Juda och slog läger mellan [staden] Socho och Azeka, vid Efes-Damim. 2Och Saul och Israels män var samlade och slog läger i Elah-dalen (Terebintdalen). De ställde upp sig till strid mot filistéerna. 3Filistéerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med den smala dalen mellan sig. [Två olika ord för dal används här. I vers 2 är ordet emek som är en bredare som i Jezereldalen osv. I vers 3 används däremot gai som beskriver en smalare sektion.] 4Och en tvekampskämpe (en som själv står mellan två – hebr. benajim) steg fram från filistéernas läger som hette Goliat från Gat [nuvarande Tell Safi], vars längd var 6 alnar och en spann [dvs. närmare 3 meter] lång. [En vanlig aln är 44,5 cm och en spann 22 cm (en halv aln, måttet mellan tummen och lillfingret på en utsträckt hand), vilket ger en längd på 2,9 meter! Den grekiska översättningen Septuaginta tonar ner måttet och skriver 4 alnar istället för 6. Måttet i den hebreiska texten är dock inte orimligt. Den längsta människan i modern tid, Robert Wadlow (1918-1940), var 2,72 m lång – bara 2 dm kortare än Goliat. Egyptiska brev från (Papyrus Anastasi I) från 1200-talet f.Kr. beskriver fruktansvärda kanaaneiska krigare som var 2,7 meter långa. Två kvinnliga skelett som vardera var strax över 2 meter långa har hittats i Jordandalen i Tell Saidije (troligtvis bibliska Tsaretan).] 5Han hade en bronshjälm på sitt huvud och var klädd i en rustning (bröstpansar – hebr. shirjon), och vikten på rustningen var 5 000 shekel brons [motsvarar totalt omkring 100 kg]. 6Och han hade benskenor av brons på sina ben och bar en sabel (kortare böjt svärd – hebr. kidon) över axeln (mellan sina skuldror). 7Och skaftet på hans spjut var som en vävares vävbom, och hans spjuthuvud vägde 600 shekel järn [omkring 7 kg], och hans sköldbärare gick framför honom.
     8Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sa till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig. 9Om han kan strida mot mig och döda mig, då ska vi bli era tjänare, men om jag besegrar honom och dödar honom, då ska ni vara våra tjänare och tjäna oss." 10Sedan sa filistén: "Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera)." 11När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filistén blev de förfärade och mycket rädda. [Det vanligaste attributet som Saul beskrivs med är "mycket rädd", se 1 Sam 10:22; 13:7; 15:24; 17:24; 18:12, 15, 29; 22:7–8; 28:5, 20, 21. I jämförelse nämns att David är rädd två gånger, för Achish (kungen i Gat, se 1 Kung 21:12) och Gud (2 Sam 6:9).] 12Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stridsfältet]. [David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13–16 nämns bara sju söner vid namn. I vers 13 nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikeböckerna.] 13Och Jishajs tre äldsta söner hade gått efter Saul i striden, och namnen på de tre sönerna som hade dragit ut i strid var: Eliav – hans förstfödde, Avinodav – den andre, och Shamma – den tredje. [1 Krön 2:13] 14Och David var den yngste och de tre äldsta hade följt Saul. 15Men David gick fram och tillbaka mellan Saul [i Elahdalen, där armén var] och Betlehem, för att valla sin fars får. [David bodde hos sin far i Betlehem där han tog hand om hans fars får, men gick regelbundet med understöd till sina bröder i Sauls armé. I vers 54 nämns Davids tält.]
     16Filistén [Goliat] trädde fram (kom nära) morgon och kväll för att visa upp sig själv 40 dagar. [På grund av det långa ställningskriget som hållit på i 1,5 månads tid började provianten för Israels armé att tryta.]
     17Då sa Jishaj till sin son David: "Ta, nu (jag ber dig – hebr. na), till dina bröder [för deras räkning], en efa [22-36 liter] torkad säd [en säck] och dessa tio brödkakor – spring snabbt till lägret, till dina bröder. 18Och ta dessa tio ostar till härhövitsmannen över deras tusen, och till dina bröder ska du ta med dig hälsningar och höra hur de har det, 19och Saul och de och alla Israels män är i Elah-dalen (Terebintdalen), och strider med filistéerna.
     20Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri. 21Och Israel och filistéerna ställde upp sig för strid, armé mot armé.
     22Och David lämnade det han hade med sig i handen till en förrådsvakt och sprang till truppen och hälsade på sina bröder. 23Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filistén från Gat som hette Goliat, ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem. 24Och alla Israels män, när de såg mannen, flydde från honom och var mycket rädda.
     25Och en israelisk man sa: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
     26Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
     27Folket svarade honom på detta sätt och sa: "Så ska det göras med den man som dödar honom."
     28Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sa: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden."
     29David svarade: "Vad har jag gjort nu? Var det inte bara en fråga (ett ord)?" 30Och han vände bort från honom till en annan och talade på samma sätt och folket svarade honom som förut. 31Och när orden var hörda som David talade, berättade de dem för Saul och han togs till honom.
     32Och David sa till Saul: "Låt ingen människas mod få falla (hjärta vara missmodigt). Din tjänare ska gå och strida med denne filisté."
     33Och Saul sa till David: "Du har ingen möjlighet att gå mot denne filisté och strida med honom, för du är för ung och han är en stridsman sedan sin ungdom (en rutinerad krigare)."
     34Och David sa till Saul: "Din tjänare har varit en herde för sin fars får, och när det har kommit ett lejon eller en björn och tagit ett lamm från flocken 35har jag gått efter den och slagit den och räddat det ur dess mun, och när han rest sig mot mig har jag fångat den i hakskägget och slagit den och dödat den. 36Din tjänare har slagit både lejon och björn och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem eftersom han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé."
     37Och David sa: "Herren (Jahveh) har gett mig ur lejonets mun och ur björnens mun, han ska ge mig ur filistéernas hand."
    Då sa Saul till David: "Gå, och må Herren (Jahveh) vara med dig."
38Och Saul klädde David med sina kläder och han satte en bronshjälm på hans huvud och klädde honom i en rustning (ett bröstpansar). 39Och David band sitt svärd på rustningen och han försökte gå, han hade inte prövat det.
    David sa till Saul: "Jag kan inte gå med detta för jag har inte prövat (är inte van vid, inte tränad med) det." Och han tog av sig det.

     40Och han tog sin stav i handen, valde ut fem släta stenar från bäcken, placerade dem i ett fodral som han lade ner i sin herdeväska, och med slungan i sin hand gick han rakt mot filistén. 41Filistén fortsatte gå framåt, med sin sköldbärare framför sig och de kom allt närmare David. 42När filistén nu tittade noga på David, såg han ner på honom (föraktade han honom), för David var bara en tonåring, rödlätt (ljushårig) och såg bra ut. [David var inte ärrad som andra soldater som varit med i krig tidigare.]
     43Filistén sa till David: "Tror du att jag är en hund eftersom du kommer emot mig med trästavar?" Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David.
     44Sedan sa filistén till David: "Kom hit så ska jag ge din kropp (kött) till himlens fåglar och markens djur."
     45David svarade filistén: "Du kommer emot mig med svärd, spjut och sabel (lans, kortare böjt svärd – hebr. kidon), men jag kommer emot dig i Härskarornas Herres (Jahveh Sebaots) namn, han som är Israels härars Gud och som du har hånat (hädat, förlöjligat, talat illa om). 46I dag ska Herren (Jahveh) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim), 47och alla som är samlade här i dag förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren (Jahveh) räddar (befriar). Detta är Herrens (Jahvehs) strid, och han ska ge er i vår hand."
     48Och det skedde när filistén reste sig och kom nära för att möta (attackera, gå i närkamp med) David, att David samtidigt sprang snabbt mot hären för att möta filistén. 49Och David stack ner sin hand i väskan och tog upp en sten och slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk djupt in i Goliats panna, och han föll ner med ansiktet mot marken.
     50David övervann filistén med bara slunga och en sten. Han slog ner filistén och dödade honom. David hade inte ens ett svärd i sin hand. 51Och David sprang och stod över filistén och tog hans svärd och drog ut det ur dess skida och slog honom och högg av honom huvudet med det. Och när filistéerna såg att deras hjälte var död, flydde de. 52Och Israels män och Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons port. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till Shaarajim, ända till Gat och till Ekron. 53Och Israels söner återvände från jakten efter filistéerna och de förstörde deras läger. 54Och David tog filisténs huvud och bar upp det till Jerusalem, men han lämnade hans utrustning (vapen, rustning) i sitt tält. [Varför bär David upp Goliats huvud till Jerusalem? På den här tiden fanns en plats som hette huvudskalleplatsen på Olivberget, där folken som bodde i landet före Israel brukade samla huvudena av dem som man besegrat i strid. Det är möjligt att David kände till detta och därför tog huvudet dit. Det var i så fall ett sätt för David att visa jevusiterna, som fortfarande bodde i Jerusalem, vad han gjort. Det är också en bild på att Jesus besegrar Satan på huvudskalleplatsen.] [Nu följer en tillbakablick i vers 55–66 med mer detaljer om vad som hände innan striden. Här ges nu en bakgrund till vers 25 där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i vers 55–58 är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul. David hade ju tidigare spelat hos Saul, se 1 Sam 16:21–23.] 55Och när Saul såg David gå fram mot filistén sa han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det." 56Och kungen sa: "Fråga då vems son pojkspolingen är."
57När David sedan återvände från slakten av filistén, tog Avner honom och förde honom till Saul med filisténs huvud i hans hand.
     58Då sa Saul till honom: "Vems son är du, du unge man?"
    David svarade: "Jag är din tjänare Jishajs son, betlehemiten."

Centrum – David i tronsalen

181Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv). 2Och Saul tog honom den dagen och lät honom inte gå hem mer till hans fars hus. 3Sedan skar Jonatan ett förbund med David eftersom han älskade honom som sin egen själ. 4Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den till David, och sin rustning och sitt svärd och sin båge och sin gördel. [Att byta mantlar och vapen med varandra är en del av alla de ceremonier som hör till ingåendet av ett blodsförbund. Även om bara några detaljer nämns här förstår vi att David och Jonatan ingår ett fullständigt blodsförbund. Annars skulle detta inte ha omnämnts, eftersom det är något som man aldrig gör i en annan situation. På den här tiden räckte det att nämna någon av de tillhörande ritualerna, utan att göra en fullständig redogörelse, för alla visste vad det betydde.] 5Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång (var vis, intelligent – hebr. sachal), och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon. [De flesta grekiska översättningar har inte med 1 Sam 17:55–18:5, men det finns med i de hebreiska texterna.]
6Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument. [Det hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]

Saul avundsjuk över Davids segersång

7Och kvinnorna sjöng till varandra när de spelade och sa:
"Saul har slagit sina tusen
    och David sina tiotusen."
8Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sa: "De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket." 9Och Saul bevakade David från den dagen och framåt.
     10Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahveh) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand. 11Och Saul slungade (svingade, kastade – hebr. tol) spjutet. Han sa (tänkte): "Jag ska fästa David vid väggen." [Han ville genomborra David med spjutet i väggen, se 1 Sam 19:10.] Men David vek undan för honom (ordagrant: från hans ansikte), två gånger [Här används inte det vanliga ordet för att kasta (hebr. shalach), utan det mer intensiva verbet att slunga (hebr. tol). Ordet används om vinden som "slungas ner" och skapar ett mäktigt oväder i Jona 1:4. Ordvalet beskriver hur Sauls okontrollerade agerande där han i sin vrede och slungar spjutet med hela sin kraft mot David. Detta är de två första försöken från Saul att döda David. Inte bara en gång, utan två, slungar han sitt spjut. Davids villighet att vara kvar länge nog i rummet för att Saul skulle hämta spjutet efter det första misslyckade mordförsöket, tyder på mod och en villighet att få Saul att överkomma sina kval. Totalt försöker Saul döda David 14 ggr, se även 1 Sam 18:17, 21; 19:1, 10, 11, 15, 20, 21, 22; 23:15; 26:2. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn.]
12Och Saul blev rädd för David eftersom Herren (Jahveh) var med honom, men hade lämnat (vikit av ifrån) Saul. 13Därför tog Saul bort honom från sig och gjorde honom till härförare över tusen, och han gick ut och in framför folket. 14Och David hade stor framgång på alla sina vägar och Herren (Jahveh) var med honom. 15Och när Saul såg att han hade stor framgång fick han fruktan inför honom. 16Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
     17Och Saul sa till David: "Se, min äldsta dotter Merav [betyder: "ökning"], henne vill jag ge dig till hustru, bara du är en tapper son och strider Herrens (Jahvehs) strider." För Saul sa (tänkte): "Låt inte min hand vara över honom, utan låt filistéernas hand vara över honom." [Saul ger uttryck för en förhoppning om att David ska dödas. Detta är Sauls tredje försök att döda David.]
     18Men David sa till Saul: "Vem är jag och vad är mitt liv, eller min fars familj i Israel [vi är ingen känd släkt], att jag ska bli kungens svärson?" 19Men det skedde när tiden för Merav, Sauls dotter, kom då hon skulle ha getts till David som hustru att hon gavs till mecholiten Adriel som hustru.
     20Men Michal [betyder: "Vem är som Gud"], Sauls dotter [den yngsta, se 1 Sam 14:49] älskade David och de berättade det för Saul, och dessa ord behagade Sauls ögon. 21Och Saul sa (tänkte): "Jag ska ge henne åt honom så att hon kan bli en snara för honom, så att filistéernas hand vänds mot honom." Därför sa Saul till David: "Du ska idag bli min svärson genom en av de två." [Detta är Sauls fjärde försök att döda David.]
     22Och Saul befallde sina tjänare: "Tala med David i hemlighet och säg: Se kungen har behag i dig och alla hans tjänare älskar dig, bli därför nu kungens svärson."
     23Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Och David sa: "Är det en lätt sak för er att bli kungens svärson? Betänk att jag är en fattig man och ringa aktad?"
     24Och Sauls tjänare berättade för honom och sa: "Så här talar David." 25Och Saul sa: "Så ska ni säga till David: Kungens önskan är inte någon hemgift, utan 100 filisteiska förhudar, som en hämnd på kungens fiender." För Saul tänkte att David skulle falla för filistéernas hand.
     26Och när hans tjänare berättade dessa ord för David behagade det Davids ögon väl att bli kungens svärson. Och dagarna var inte begränsade. 27Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru. [David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att låta Michal gifta sig med David.] 28Och Saul såg och visste (förstod mycket väl) att Herren (Jahveh) var med David. Och Michal, Sauls dotter, älskade honom. 29Och Saul var nu ännu räddare för David, och Saul var ständigt Davids fiende.
     30Sedan gick filistéernas furstar fram, och det hände att så ofta som de steg fram, hade David mer framgång än alla Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket tungt (aktat, respekterat).

David spelar harpa för Saul – Saul vill döda honom

191Saul talade till Jonatan, sin son, och till alla sina tjänare att de skulle [komma på ett sätt att] döda David. [Detta är Sauls femte försök att döda David.] Men Sauls son Jonatan tyckte mycket om (beundrade verkligen, var mycket fäst vid) David. 2Så Jonatan berättade detta för David [varnade honom] och sa: "Saul, min far, söker efter att döda dig, därför ber jag dig, var på din vakt (skydda dig) i morgon. Stanna på en undanskymd plats och göm dig. 3Och jag ska gå ut och stå bredvid min far på fältet där du är, och jag ska tala med min far om dig, och om jag ser något ska jag berätta det för dig." [Jonatan förblir lojal mot sin vän David (1 Sam 18:3), men förråder sin far. Saul refererar till denna händelse senare, se 1 Sam 20:30. Jonatan och David har ett vänskapsförbund, detta leder till att en av Jonatans söner senare kommer att äras, se 2 Sam 9:6–11.] 4Och Jonatan talade gott om David till sin far Saul och sa till honom: "Låt inte kungen synda mot sin tjänare, mot David, för han har inte syndat mot dig och hans arbete har varit mycket gott för dig [och för hela riket]. 5Han har lagt sitt liv i din hand och slagit filistén [Goliat, se 1 Sam 17] och Herren (Jahveh) gjorde en stor seger för hela Israel, du såg det och gladde dig. Varför vill du då synda mot oskyldigt blod och döda David utan anledning?"
     6Och Saul lyssnade till Jonatans röst (tog till sig hans ord) och Saul lovade (gav sin ed): " [Så sant] Herren (Jahveh) lever, han ska inte dödas."
     7Jonatan kallade på David och berättade för honom allt som blivit sagt. Och Jonatan förde David till Saul och han var i hans närvaro som tidigare [och tjänstgjorde både militärt och med musik, se vers 8–9].
     8Och det blev krig igen och David drog ut och stred mot filistéerna, och slog dem med en stor slakt och de flydde för honom.
     9Och en ond ande från Herren (Jahveh) var över Saul [igen, se 1 Sam 16:14] när han satt i sitt hus med sitt spjut i sin hand och David spelade [på lyran] med sin hand. [Att sitta med "sitt spjut i sin hand", fullt redo för krig inne i sitt eget palats, visar på Sauls rädsla och mentala obalans. David var väl medveten om Sauls tidigare utbrott, se 1 Sam 18:10–11 och beredd.] 10Och Saul försökte spetsa fast David vid väggen med spjutet, men David gled undan från Sauls åsyn (ansikte) och han slog in spjutet i väggen och David flydde [till sitt hus] och kom undan den natten. [Sauls sjätte försök att döda David.]
     11Saul sände budbärare till Davids hus för att bevaka det och sedan döda honom på morgonen. [Sauls sjunde försök att döda David.] Men Michal, Davids hustru berättade för honom [på samma sätt som sin bror Jonatan] och sa: "Om du inte räddar ditt liv i natt, kommer du i morgon att bli dödad." 12Sedan firade Michal ner David genom fönstret och han begav sig iväg, flydde och undkom. 13Michal tog husguden (figurinen – hebr. terafim) och lade den i sängen och lade en gethårsfilt på dess huvud och svepte in den i tyg. [De husgudar/figuriner som hittats i utgrävningar är ofta mindre, men här verkar det vara en som är i mänsklig storlek. Att det fanns en husgud att tillgå så nära Michal kan antyda att hon blandade omgivande religioners tillbedjan, men texten uttrycker varken att hon gjorde eller inte gjorde det. Däremot är det tydligt i 2 Sam 6:16–23 att hon inte hade full förståelse av sann tillbedjan.] 14Och när Saul sände budbärarna för att ta David [till kungen] sa hon: "Han är sjuk."
     15[När Saul hörde detta gav han en ny order.] Saul sände [tillbaka] budbärarna för att se David och sa: "För hit honom i sängen så att jag kan döda honom." [Detta är Sauls åttonde försök att döda David. Saul var fortfarande i samma maniska tillstånd som kvällen innan. Om David var för sjuk för att inte kunna gå på egna ben för att bli dödad, då måste han bli förd "i sin säng" för att kunna dödas.] 16Och när budbärarna kom in [i David och Michals sängkammare och lyfte bort täcket], se, då [istället för David] var husguden i sängen och hade en gethårsfilt på sitt huvud. [Antingen då, eller efter ännu en vända till Saul, tog soldaterna med sig Michal till kungen.]
     17Saul sa till Michal: "Varför har du [min egen dotter] bedragit mig och låtit min fiende [David] gå, så att han kunde komma undan?"
    Michal svarade Saul: "Han [David] sa till mig: 'Låt mig gå, varför skulle jag döda dig?' [Uttrycket tolkas som ett hot från David att döda Michal.] " [Saul kallar David "sin fiende". Michal låtsas som om David hotat henne och ljuger om vad som har hänt. Ingen kunde ifrågasätta henne, och detta gav Saul ännu mer skäl att döda David, eftersom han hotat en medlem av kungahuset.]

David flyr till Samuel i Rama

18Nu hade David flytt och undkommit. Han gick till Samuel i Rama [3 km öster om Giva] och berättade för honom allt vad Saul gjort mot honom. Han och Samuel gick [tillsammans, vilket beskriver att de hade gemenskap] och vistades i Najot [tältlägren vid profetskolan i Rama]. [Najot används bara i detta kapitel och är troligtvis inte en stad, utan beskriver en lägerplats i Rama. Hebr. nave används för herdetält och navah är boning och även fält. Det är troligtvis namnet på området där Samuels profetskola höll till. Troligtvis samma plats som omnämns i 1 Sam 9:22 med en matsal med plats för 30 personer.] 19Och man berättade för Saul och sa: "Se, David är i Najot [tältlägren, i Samuels boning] i Rama." 20Då sände Saul budbärare för att ta David. Men när de såg skaran av profeter som profeterade och Samuel stå som huvud (ledare) över dem, kom Guds (Elohims) Ande över Sauls budbärare och de profeterade också. 21När det berättades för Saul, sände han andra budbärare, även de profeterade. Och Saul sände budbärare en tredje gång och även de profeterade. [Det hebreiska ordet för att profetera, nava handlar om att tala inspirerat av Gud, proklamera hans ord, prisa och ära hans namn, inte bara om att förutse framtiden.]

22
(1 Sam 19:22) Cisternen i Tell Chatzor med trappor längs med väggen för att kunna hämta vatten.

Cisternen i Tell Chatzor med trappor längs med väggen för att kunna hämta vatten.

Då gick även han [sträckan som tar 1,5 timme att gå] till Rama och kom till den stora cisternen (brunnen) som finns i Secho. [I arkeologiska utgrävningar från alla perioder är cisterner för att samla regnvatten vanliga. I allt från hus till mer publika större reservoarer. Secho låg någonstans mellan Giva och Rama. Secho betyder "vakttornet" och antyder att det låg på en höjd. Den grekiska översättningen har "brunnen vid tröskplatsen i Sefi", där sefi är ett translittererat hebreiskt ord för ett berg utan träd – dvs. var en utsiktsplats.] Han [Saul] frågade [de som var där]: "Var är Samuel och David?"
    Och en sa: "Se, de är i Najot i Rama."

     23Och han [Saul] gick dit till Najot [profetskolan] i Rama, och Guds (Elohims) Ande kom över även honom och han gick vidare och profeterade tills han kom till Najot i Rama. 24Och han [Saul] tog även av sig sina [kungliga] kläder, och även han profeterade framför Samuel och han låg ner naken hela dagen och hela natten. Därför säger man: "Är även Saul bland profeterna?" [Tre gånger hade Guds Ande kommit över de utsända tjänarna. Men Saul förstod inte att Gud var med David, utan gick då själv till Rama för att personligen ta livet av David. Detta är tolfte försöket att döda David. Det är inte troligt att Saul klädde av sig naken, istället tog han av sig sina kungliga kläder, se 2 Sam 6:20. Gud ödmjukade Saul. Berättelsen visar att det går att ha andliga erfarenheter, men det krävs omvändelse och ett verkligt överlämnade för att förvandla sitt liv. Frasen "Är även Saul bland profeterna" återfinns även i 1 Sam 10:10–12.]

David och Jonatan

201Och David flydde från Najot i Rama [eftersom Saul var där, se 1 Sam 19:24] och kom och sa inför Jonatan [i Giva]: "Vad har jag gjort? Vad är min överträdelse? Vad är min synd inför din far [Saul], eftersom han söker mitt liv (min själ)?"
     2Och han sa till honom. "Långt därifrån (vare det fjärran), du ska inte dö. Se, min far gör ingenting, stort eller litet, utan att han avslöjar det för mig, och varför skulle min far gömma dessa ting från mig? Det är inte så."
     3Men David gav sin ed igen och sa: "Din far vet mycket väl att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon. Han säger: Låt inte Jonatan veta detta, så han blir ledsen, och så sant Herren (Jahveh) lever och som du själv (din själ) lever, det är bara ett steg mellan mig och döden."
     4Och Jonatan sa till David: "Vad önskar din själ så att jag kan göra det för dig?"
     5Och David sa till Jonatan: "Se, i morgon är det nymånad, när jag ska sitta hos kungen och äta, låt mig gå så att jag kan gömma mig själv på fältet till den tredje dagen på kvällen. 6Om din far alls saknar mig, säg: 'David frågade mig om han fick lämna så att han kunde springa till sin stad Betlehem, för det är ett årligt offer där för deras familj.' 7Om han säger: 'Det är gott,' ska din tjänare ha frid, men om han blir vred då vet du att ont är bestämt av honom. 8Handla därför välvilligt med din tjänare för du har ett Herrens (Jahvehs) förbund med din tjänare, men om det finns någon överträdelse i mig så döda mig du själv, för varför skulle du ta mig till din far?"[Varje nymånad firades med speciella offer, följt av en middag. Det förväntades att David skulle vara med. Eftersom det var allmänt känt att han hade kommit tillbaka från Rama, var hans närvaro förväntad vid kungens bord. Detta tillfälle blir nu en test om Saul verkligen hade förändrats efter sina upplevelser i Rama. Jonatan verkar leva i en illusion, trots flera uppenbara mordförsök från Sauls sida mot David tror han inte att Saul ska döda David.]
9Och Jonatan sa: "Vare det långt bort från mig, om jag alls visste att ont var bestämt över dig av min far, skulle jag då inte berätta det för dig?"
     10Och David sa till Jonatan: "Vem ska berätta för mig om din fars svar är hårt (tungt, bindande som ett ok)?"
     11Och Jonatan sa till David: "Kom och låt oss gå ut på fältet."
    Så de gick ut båda två på fältet. [1 Sam 19:3]
12Där sa Jonatan till David: "Herren (Jahveh) är Israels Gud (Elohim) [han är mitt vittne] – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller dagen efter [tredje dagen], se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig? 13– Herren (Jahveh) gör så mot Jonatan. Och mer därtill: Om det skulle behaga min far att göra dig ont, ska jag avslöja det för dig och sända iväg dig så att du kan gå i frid (shalom); och Herren (Jahveh) ska vara med dig, som han varit med min far. 14Medan jag fortfarande lever, visa mig Herrens (Jahvehs) nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed), om jag fortfarande lever… [Den hebreiska texten är inte helt tydlig, men troligt är Jonatan inser att han äventyrar sitt eget liv genom att hjälpa David.] 15Men hugg aldrig av din nåd (hebr. chesed) från mitt hus, inte ens om Herren (Jahveh) har huggit av varenda en av Davids fiender från jordens ansikte." [David håller detta löfte och ärar Jonatans son Mefivoshet, se 2 Sam 9:1–12.]
     16Och Jonatan skar ett förbund med Davids hus: "Och Herren (Jahveh) utkräver det från Davids fienders hand." 17Och Jonatan fick David att avlägga en ed igen, för kärleken som han hade till honom, för han älskade honom som han älskade sitt eget liv (sin egen själ).
     18Och Jonatan sa till honom: "I morgon är det nymånad (nymåne) och du kommer att saknas, din stol ska vara tom. 19Men i övermorgon (på den tredje dagen) ska du gömma dig själv väl och komma till platsen där du brukar gömma dig själv de dagar du arbetar och ska stanna (hålla dig) vid Ezel-stenen. [Hebr. ezel betyder "stenen på vägen"; troligtvis en milstolpe för vandrare.] 20Och jag ska skjuta tre pilar åt sidan som om jag skjuter mot ett mål (märke). 21Och se, jag ska sända pojken: 'Gå och leta efter pilen.' Om jag säger till pojken: 'Se, pilen är på den här sidan om dig,' ta dem och kom för då är det frid (shalom) till dig och inget (ont) ord, Herren (Jahveh) lever. 22Men om jag säger detta till pojken: 'Se, pilarna är längre bort,' gå din väg för Herren (Jahveh) har sänt iväg dig. 23Och angående det som jag och du har talat om, se Herren (Jahveh) är mellan mig och mellan dig för evigt."
     24Och David gömde sig själv på fältet, och när nymånaden hade kommit satte sig kungen [Saul] ner för att äta måltiden. 25Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom. 26Men Saul talade ingenting den dagen för han tänkte: "Något har hänt honom så att han är oren, han är säkert oren." 27Och det hände på morgonen efter nymånen, som var den andra dagen, att Davids plats var tom, och Saul sa till Jonatan: "Varför kommer inte Jishajs son [David] till måltiden, varken igår eller idag?" 28Och Jonatan svarade Saul: "David bad mig om lov att få lämna för att gå till Betlehem, 29Och han sa: 'Låt mig gå, jag ber dig, för vår familj har ett offer i staden, och min bror anbefallde mig, och om jag har funnit nåd i dina ögon, låt mig gå, jag ber dig, och se mina bröder.' Därför har han inte kommit till kungens bord."
     30Och Sauls vrede upptändes mot Jonatan och han sa till honom: "Du son till en motsträvig upprorsmakare, visste jag inte att du har valt Jishajs son till din egen skam och till din mors nakenhets skam? 31För så länge Jishajs son lever på jorden ska du inte bli upprättad, inte ditt kungarike. Skicka nu efter och hämta honom för han förtjänar döden." [Saul förstår att Jonatan har varit mer lojal mot David än honom, se 1 Sam 19:2.]
     32Och Jonatan svarade Saul sin far och sa: "Varför ska han dödas? Vad har han gjort?" 33Och Saul slungade (kastade) sitt spjut mot honom för att slå (döda) honom. Därför visste Jonatan att hans far hade bestämt att låta döda David.
     34Och Jonatan steg upp från bordet i brinnande vrede och åt ingen mat den andra dagen i månaden, för han sörjde för David och eftersom hans far hade lagt skam på honom.
     35Och det skedde på morgonen att Jonatan gick ut på fältet vid den tid som han och David bestämt, och en liten pojke var med honom. 36Och han sa till sin pojke: "Spring och leta efter pilarna som jag skjuter." Och när pojken sprang sköt han en pil bakom honom. 37Och när pojken hade kommit till platsen för pilen som Jonatan skjutit, ropade Jonatan efter pojken och sa: "Är inte pilen framför dig?" 38Och Jonatan ropade efter pojken: "Fortare, skynda dig, stanna inte." Och Jonatans pojke tog upp pilen och kom till sin herre. 39Men pojken visste ingenting, bara Jonatan och David kände till ärendet. 40Och Jonatan gav sina vapen till sin pojke och sa till honom: "Gå och bär in dem i staden."
     41Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
     42Och Jonatan sa till David: "Gå i frid (shalom), eftersom vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahvehs) namn och sagt: Herren (Jahveh) ska vara [vittne] mellan mig och dig och mellan våra efterkommande (mellan min säd och din säd) för evigt." 43Och han [David] steg upp och gick och Jonatan gick in i staden.

David som en politisk flykting

I staden Nov (Matt 12:1-4, Mark 2:23-28, Luk 6:1-5)

211Sedan kom David till Nov [levitisk stad i Benjamins område, troligtvis strax nordost om Jerusalem på berget Scopus, bara 3 km söder om Davids gömställe i Anatot], till prästen Achimelech, och Achimelech kom darrande för att möta David och sa till honom: "Varför är du ensam och har ingen man med dig?"
     2David svarade prästen Achimelech: "Kungen har befallt mig ett ärende och har sagt till mig: Låt ingen man veta något om ärendet som jag sänder dig med, och vad jag har befallt dig, och de unga männen har jag bestämt den och den platsen. 3Och nu, vad är under din hand? Fem brödkakor? Ge dem i min hand eller det du har till hands." [David säger inte namnet på den kung som sänt honom. Det är inte Saul, utan himmelens Gud som är hans kung, se 1 Sam 8:7; 12:12; Ps 5:3; 20:10; 24:7–10; 29:10; 68:25; 145:1.]

4Och prästen svarade David och sa: "Det finns inget vanligt bröd under min hand, utan det är heligt bröd [skådebrödet, se 2 Mos 25:23–30], bara om de unga männen har hållit sig borta (vaktat, bevarat sig) från kvinnor." [3 Mos 15:16–18]
     5Och David svarade prästen och sa till honom: "Eftersom vi har avhållit oss från kvinnor dessa tre dagar, när jag kom ut var de unga männens kärl heliga, fast det var en vanlig resa, hur mycket mer idag när det ska bli heligt bröd i kärlen?" 6Så prästen gav honom heligt bröd, eftersom det inte fanns något annat bröd där än skådebröden, som hade tagits bort från Herrens (Jahvehs) ansikte, men ersatts med varmt [nybakat] bröd samma dag då det togs bort.
     7Nu var en av Sauls tjänare där den dagen, begränsad (förhindrad, instängd) inför Herren (Jahveh), och hans namn var Doeg, edomiten, ledaren för Sauls herdar. [Doeg kan ha avlagt ett nasirlöfte, eller så är det sabbat vilket gjorde att han inte kunde göra något denna dag. Så småningom kommer han att berätta för Saul att David varit här och dödat alla präster, se 1 Sam 22:9, 18, 22; Ps 52:2.] 8David frågade Achimelech: "Du har inte något svärd eller spjut här i din hand? Jag har varken mitt svärd eller mina vapen med mig, eftersom kungens uppdrag var så brådskande."
     9Prästen svarade: "Filistén Goliats svärd, som du slog i Elah-dalen (Terebintdalen) [1 Sam 17]; se, det är inlindat i ett tyg och står bakom efoden [2 Mos 28:6–14]. Om du vill ha det, ta det, för det finns ingenting annat här." Och David sa: "Det finns inget likt det, ge det till mig."

David i Gat

10Och David steg upp och flydde den dagen av fruktan för Saul och kom till Achish, kungen i Gat. [Han flyr till sin ärkefiende Achish, och med sig har han svärdet som tillhörde Achishs döda hjälte Goliat.] 11Och Achishs tjänare sa till honom: "Är inte detta David, landets kung? Sjunger de inte om honom när de dansar och säger:
Saul har slagit sina 1 000,
    och (men) David sina 10 000?" [1 Sam 18:7]
12Och David tog dessa ord på allvar (lade dessa ord i sitt hjärta) och blev mycket rädd för Achish, Gats kung. 13Så han förändrade sitt uppträdande framför dem och spelade att han var en galning i deras händer, och skrapade på deras dörrar i porten och lät sin saliv rinna ner i sitt skägg. [Att få saliv i ansiktet och skägget var något skamligt och förnedrande, se 5 Mos 25:9; Job 17:6; 30:10.]
     14Då sa Achish till sina tjänare: "När ni ser en man som är en dåre, varför tar ni honom till mig? 15[Han fortsätter sarkastiskt:] Saknar jag dårar eftersom ni har fört denne galning inför mig för att visa upp sin dårskap? Ska en sådan komma in i mitt hus?" [Väl fri begrundar David dessa händelser och förstår att han handlat utifrån människofruktan, snarare än gudsfruktan, se Ps 56:4–5. Han ödmjukar sig under Gud och skriver Psalm 56. Kanske i samband med detta, eller senare, skrivs Psalm 34. Här prisar David Gud för hur han har befriat honom, trots hans fruktan och synd, och vill visa på hur en rätt och sund gudsfruktan gör att vi inte behöver vara rädda för något. Se Ps 34 och Ps 56.]

Adullams grotta

221Då gick David därifrån och flydde till Adullams grotta [i Låglandet (Shefela) – halvvägs mellan Gat och Betlehem], och när hans bröder och hela hans fars hus hörde det, gick de ner till honom där. 2Och till honom samlades alla män som var i trångmål och alla män som var skuldsatta, och alla själar som var missnöjda, de samlade ihop sig till honom och han blev ledare över dem, och hos honom var omkring 400 män.

Mitspe

3Och David gick därifrån till Mitspeh [betyder: "vakttorn"] i Moab [öster om Jordanfloden] och han sa till Moabs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud (Elohim) ska göra för mig." 4Och han förde dem inför Moabs kung och de vistades hos honom hela den tid som David var i borgen (hebr. matsodah). [Exakt var Mitspeh låg är inte helt fastställt, det är ett generellt namn för en militär utpost, men kan också vara en stad, kanske Kerak eller Rujm el-Meshrefeh i nuvarande Jordanien.]
     5Och profeten Gad sa till David: "Dröj inte i borgen, lämna och gå in i Juda land." Då lämnade David och kom till Cherets skog.

Saul dödar prästerna i Nov

6Och Saul hörde att David hade hittats och att männen var med honom. Saul satt nu i [sin hemstad, se 1 Sam 10:26] Giva under tamarisken på höjden (hebr. ramah) med spjutet i sin hand [som en spira], och alla hans tjänare stod runtomkring honom. [Saul utförde sina kungliga sysslor utomhus, vilket inte var ovanligt, se 1 Sam 14:2; Dom 4:5. Tamarisken växte i ökenlandskap och var en ovanlig syn i bergstrakten kring Giva. Kanske var detta en kultplats. Saul hade tidigare beordrat att David skulle dödas, se 1 Sam 19:1. När han nu får höra var David är, går han igång och brister ut till alla sina män kring sig. Han kallar dem "Benjamins söner" vilket indikerar att han insatt personer från sin egen stam i ledande positioner. Han anspelar nu på deras lojalitet till sin stam och deras girighet.] 7Och Saul sa till sina tjänare som stod runt honom: "Lyssna, jag ber er Benjamins söner, ska Jishajs son [från Juda stam] ge fält och vingårdar till er alla, ska han göra er till ledare över 1 000 och ledare över 100, 8så att ni alla konspirerar mot mig, och det var ingen som avslöjade för mig när min son skar ett förbund med Jishajs son, och det är ingen av er som tycker synd om mig eller avslöjar för mig att min son har eggat upp mina tjänare mot mig för att ligga i bakhåll som han gör denna dag?"
     9Då svarade edomiten Doeg, som var satt över Sauls tjänare, och sa: "Jag såg Jishajs son [David] komma till Nov [levitisk stad strax nordost om Jerusalem på berget Scopus, se vers 19], till Achimelech, Achitovs son. [1 Sam 21:7; Ps 52:2] 10Och han frågade Herren (Jahveh) för honom och gav honom proviant och gav honom filistén Goliats svärd."
     11Och kungen sände efter Achimelech, Achitovs son, och hela hans fars hus, prästerna som var i [staden] Nov, och de kom till kungen. 12Och Saul sa: "Lyssna jag ber dig, Achitovs son."
    Han svarade: "Här är jag, min herre." [Här är jag – hebr. hineni, betyder "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]

     13Och Saul sa till honom: "Varför har ni konspirerat mot mig, du och Jishajs son, när du gav honom bröd och ett svärd och har frågat Gud (Elohim) för honom, så att han ska resa sig upp emot mig och ligga i bakhåll som denna dag?"
     14Och Achimelech svarade kungen och sa: "Vem bland alla dina tjänare är lika betrodd som David, som är kungens svärson, och ger akt på kungens påbud och är ärad i ditt hus? 15Har jag idag börjat fråga Gud (Elohim) för honom? Låt det vara långt från mig. Låt inte kungen tillskriva sina tjänare någonting, inte till hela min fars hus, för din tjänare visste inget av allt detta, smått eller stort."
     16Och kungen sa: "Du ska döden dö Achimelech, du och hela din fars hus." [Saul använder liknande språkbruk som Gud använder, se 1 Mos 2:17; 20:7.]
     17Och kungen [Saul] sa till löpande vakterna [livvakterna som sprang framför vagnen, se 1 Sam 8:11] som stod bredvid honom: "Vänd om och döda Herrens (Jahvehs) präster, för deras hand är också med David [de har valt hans parti]. De visste att han flydde, men avslöjade inte det för mig."
    Men kungens tjänare ville inte sträcka fram sina händer för att döda Herrens (Jahvehs) präster. [Detta är andra gången som det nämns att de som stod under Sauls ledarskap vägrade lyda hans order, se 1 Sam 14:44–45. Detta styrker hur israeliterna ansåg att en jordisk kung hade begränsad makt och det var viktigt att lyda Gud mer än människor, se Apg 5:29.]
18Och kungen sa till Doeg: "Vänd dig och döda prästen." Så edomiten Doeg vände sig om och dödade prästen, och han dödade den dagen 85 personer som bar en linne-efod. [Linnevästen som bars av prästerna var lätt att känna igen, se 2 Mos 28:6–14.] 19Och Nov, invånarna i prästernas (leviternas) stad, dödade han
med svärdsegg,
    från män till kvinnor,
    från barn [ända ner] till spädbarn
    och oxar
    och åsnor
    och får,
med svärdsegg.
[Ironiskt nog beskrivs här just vad Saul misslyckades att göra mot amalekiterna, se 1 Sam 15, vilket blev anledningen att han förlorade sitt rike. Istället för att förgöra ett ogudaktigt folk, förgör han nu Guds smorda heliga präster.]

20En av Achimelechs söner, Achitovs son, som hette Evjatar, undkom och flydde till David. [Början på uppfyllelsen av 1 Sam 2:33, se 1 Kung 2:26.] 21Och Evjatar berättade för David att Saul hade slagit Herrens (Jahvehs) präster. 22Då sa David till Evjatar: "Jag visste den dagen när edomiten Doeg var där att han säkert skulle berätta för Saul [1 Sam 21:7]. Jag har dragit död över alla själar i din fars hus. 23Stanna du hos mig. Var inte rädd, för han som söker mitt liv, söker ditt liv. Med mig är du i trygghet."

David räddar staden Qila

231Och de berättade för David och sa: "Se filistéerna strider mot Qila (Keila) och de rövar deras tröskplatser." [Qila är en av städerna i Låglandet (hebr. Shefelah – mellan Medelhavskusten och de judeiska bergen). Den moderna arabiska byn Al-Qilla har bevarat stadens namn. Staden ligger 11 km nordväst om Hebron.] 2Och David frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag gå och slå dessa filistéer?"
    Herren (Jahveh) svarade David: "Gå och slå filistéerna och rädda Qila."

     3Och Davids män sa till honom: "Se, vi är rädda här i Juda, hur mycket mer då om vi går till Qila mot filistéernas armé?"
     4Och David frågade Herren (Jahveh) igen. Och Herren (Jahveh) svarade honom och sa: "Stig upp, gå ner till Qila för jag ska ge filistéerna i din hand." 5Och David och hans män gick till Qila och stred med filistéerna och förde bort deras boskap och slog dem med ett stort slag (en stor slakt). Så räddade David Qilas invånare. 6Och det hände när Evjatar, Achimelechs son, flydde till David till Qila att han kom ner med en efod [prästens heliga väst] i sin hand. [Efoden var översteprästens klädesplagg, en väst som täckte bröstet och ryggen, se 2 Mos 28:6–14. Det är troligt att efoden också inkluderade Urim och Tummim som användes för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 28:30.]

Saul förföljer David

7Och det berättades för Saul att David kommit till Qila, och Saul sa: "Gud (Elohim) har gett honom i min hand, för han är instängd när han har gått in i en stad som har portar och bommar." 8Och Saul kallade hela folket till strid för att gå ner till Qila och belägra David och hans män.
     9Men David visste att Saul tänkte ut ont mot honom och han sa till prästen Evjatar: "Ta hit efoden [prästens heliga väst]." 10Och David sa: "Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), din tjänare har med säkerhet hört att Saul söker att komma till Qila för att fördärva staden för min skull. 11Kommer Qilas män att ge mig i hans hand? Ska Saul komma ner som din tjänare har hört? Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), jag ber dig (vädjar) berätta för din tjänare."
    Då sa Herren (Jahveh): "Han ska komma ner."

     12David frågade igen: "Kommer Qilas män att ge mig i Sauls hand?"
    Och Herren (Jahveh) svarade: "De ska ge dig i hans hand (lämna ut dig)."

     13Då steg David och hans män, som var omkring 600, upp och lämnade Qila och gick varthelst de kunde gå. Och det berättades för Saul att David hade flytt från Qila och han lät bli att gå vidare.
     14Och David vistades i öknen i bergfästena [naturliga bergfästen, grottor och klippor som gav skydd – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och förblev i bergen i öknen Zif. [Tel Sif ligger strax söder om Hebron, ett kargt område med inte så många invånare, där det är lätt att gömma sig.] Och Saul sökte honom varje dag men Gud (Elohim) gav honom inte i hans hand.
     15Och David såg att Saul kom ut för att söka hans liv och David var i Zifs öken i skogen. 16Och Jonatan, Sauls son, steg upp och gick till David i skogen och styrkte (hebr. chazaq) hans hand i Gud (Elohim). [Jonatan uppmanade David att vara säker och tapper i förvissningen att Gud är med honom. Samma ord (hebr. chazaq) använder Herren när han uppmuntrar Josua, se Jos 1:6, 7, 9.] 17Och han sa till honom: "Frukta inte, för min far Sauls hand ska inte finna dig, och du ska bli kung över Israel och jag ska vara nästa under dig. Och det vet även min far Saul."

Zifiterna förråder David

18Och de två skar ett förbund inför Herrens (Jahvehs) ansikte. Och David vistades i skogen och Jonatan gick till sitt hus.
     19Men några zifiter [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] drog upp till Saul i [hans hemstad] Giva och sa: "Gömmer sig inte David bland oss i fästena (bergfästena – hebr. masad) i skogen, på Chachilas kullar som ligger i södra Jeshimon? 20Och vet att hela din själs önskan att komma ner, kom ner och vår del blir att ge honom i kungens hand."
     21Och Saul sa: "Välsignade är ni av Herren (Jahveh) för ni har medlidande med mig. 22Gå, jag ber er, och säkerställ så att ni vet och ser hans plats där hans tillhåll är och vem som har sett honom där, för det har sagts mig att han agerar mycket subtilt. 23Se därför efter och skaffa er kunskap om alla dolda platser där han kan gömma sig, och kom tillbaka till mig med säkra uppgifter och jag ska gå med er, och det ska ske om han är i landet att jag ska finna honom bland Judas alla tusenden."
     24Och de steg upp och gick till Zif före Saul. Men David och hans män var i Maons öken i Arava söder om Jeshimon. 25Och Saul och hans män gick och sökte honom. Och de berättade för David, därför kom han ner till klippan och vistades i Maons öken. Och när Saul hörde det, jagade han efter David i Maons öken.
     26Och Saul gick på den ena sidan av berget och David och hans män på den andra sidan av berget, och David skyndade sig att komma bort från Saul, för Saul och hans män omringade David och hans män runtom för att ta dem. 27Men det kom en budbärare till Saul och sa: "Skynda dig och kom, för filistéerna har gjort en räd över landet." 28Och Saul återvände från att jaga David och gick mot filistéerna. Därför kallade de platsen för Sela-Machelqot. [Sela betyder brant klippa och Machelqot betyder delad. Platsen ligger i Maons öken sydöst om Hebron.]

David skonar Saul

241Och David gick upp därifrån och vistades i fästena (bergfästena – hebr. masad) i Ein-Gedi [i området vid Döda havet]. 2Och det hände när Saul hade återvänt från att förfölja filistéerna, att det berättades för honom och man sa: "Se, David är i Ein-Gedis öken." 3Och Saul tog 3 000 utvalda män från hela Israel och gick och sökte David och hans män på klipporna med stenbockar.
     4Och han kom till fårens inhägnader vid vägen, där var en grotta och Saul kom in för att uträtta sina behov [ordagrant: "täcka sina fötter"; samma uttryck används i Dom 3:24 om Eglon]. Och David och hans män satt i den innersta delen av grottan. 5Och Davids män sa [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahveh) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet) på Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
     6Men det hände därefter att Davids hjärta slog honom eftersom han hade skurit av Sauls vinge [hörnet eller tofsen på hans mantel]. 7Och han sa till sina män: "Herren (Jahveh) förbjöd mig det, att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens (Jahvehs) smorde, att räcka ut min hand mot honom, eftersom han är Herrens (Jahvehs) smorde." 8Och David övertygade sina män med dessa ord och lät dem inte resa sig mot Saul. Och Saul reste sig upp från grottan och gick sin väg.
     9Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sa: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig. 10Och David sa till Saul: "Varför lyssnar du till människors ord som säger: Se, David söker din ofärd? 11Se, denna dag har dina ögon sett hur Herren (Jahveh) idag har gett dig i min hand i grottan, och några bad mig döda dig, men mina ögon skonade dig och jag sa: Jag ska inte sträcka ut min hand mot min herre, för han är Herrens (Jahvehs) smorde. 12Dessutom min far, se, se vingen från din mantel i min hand, för i det att jag skar av vingen från din mantel dödade jag dig inte, du vet och ser att där inte är ondska eller överträdelse i min hand, och jag har inte syndat mot dig fast du ligger och väntar efter min själ för att ta den. 13Herren (Jahveh) dömer mellan dig och mig och Herren (Jahveh) hämnas mig på dig, men min hand ska inte drabba dig. 14Som de gamlas ordspråk säger: Från den onde kommer ondska, men min hand ska inte drabba honom.
     15Efter vem har Israels kung kommit ut? Efter vem är det du jagar? Efter en död hund, efter en loppa! 16Låt Herren (Jahveh) därför vara domare och avkunna dom mellan mig och dig, och se och tala för min sak och befria mig ur din hand."
     17Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sa: "Är detta din röst, min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät. 18Och han sa till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig medan jag har gjort dig ont. 19Och du har berättat denna dag hur du har agerat med mig, för när Herren (Jahveh) gav mig i din hand har du inte dödat mig. 20För om en man finner sin fiende, ska han låta honom gå därifrån oskadd? Därför ska Herren (Jahveh) belöna dig med gott för det som du har gjort mot mig idag. 21Och nu, se jag vet att du med säkerhet ska bli kung och att Israels kungarike ska bli fast grundat i din hand. 22Ge mig därför din ed vid Herren (Jahveh) att du inte ska skära av min säd efter mig, och att du inte ska fördärva min fars hus namn."
     23David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till borgen (hebr. matsodah) [i Ein-Gedi, se vers 1].

David, Naval och Avigajil

[Detta är det centrala stycket i kapitel 21-31.] 251Och [profeten] Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama [i Efraims bergstrakt].
    Då steg David upp och gick ner till Parans öken.
2Och där fanns en man i Maon, vars ägor var i Karmel [inte berget Karmel, utan byn Karmel 13 km söder om Hebron], och mannen var mycket rik och han hade 3 000 får och 1 000 getter och han klippte sina får i Karmel. 3Mannen hette Naval och hans hustru hette Abigail [betyder: "min faders glädje"] och kvinnan hade gott förstånd (hebr. tóv sechel) och ett vackert utseende, men mannen var rå och ond i sina handlingar. Han var av Kalebs hus. [Kalebiterna var en respekterad stam i Juda som bl.a. byggt upp Betlehem, Davids hemstad, se 1 Krön 2:51. Naval betyder dåre eller ond. Abigail beskrivs med ordet förstånd, vars verbform används i 1 Sam 18:5 om David. Det ger en subtil antydan att det finns en koppling mellan dem. Det förstärks av att ordparet "rå och ond" skjuter in en kil mellan Naval och hans fru som är "god i förståelse".] 4Medan David var i öknen hörde han att Naval klippte sina får. 5Så David sände tio unga män och sa till de unga männen: "Gå upp till [byn] Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn. 6Och säg så här till honom: 'Till livet! [Troligtvis en hälsning om önskan om välgång/framgång och ett långt liv!] Och frid (allt gott – hebr. shalom) till dig, och frid (hebr. shalom) till detta hus och frid (hebr. shalom) till allt som är ditt (hela ditt hushåll)!
     7Jag har hört att du klipper och dina herdar är nu med oss och vi gör dem inget illa utan vi ser till att ingenting fattas dem (vi vaktar deras tillhörigheter när de inte är här) under tiden som de är i Karmel. 8Be de unga männen och de ska berätta för dig. Låt därför de unga männen finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, för vi har kommit en god dag (en festdag). Ge, jag ber dig, det som finns i din hand till dina tjänare och till din son David.' "
     9När Davids unga män kom dit talade (återgav) de alla ord till Naval i Davids namn. Sedan väntade de (var de stilla).
     10Men Naval svarade Davids tjänare och sa: "Vem är David? Och vem är Jishajs son? Det finns många tjänare i dessa dagar som har övergett sina herrar, 11ska då jag ta mitt bröd och mitt vatten och mitt kött som jag har slaktat åt mina fårklippare och ge till män som jag inte vet vilka de är?"
     12Och Davids unga män vände och gick tillbaka och kom och berättade för honom enligt alla dessa ord. 13Och David sa till sina män: "Omgjorda er var man med sitt svärd." Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
     14Men en av de unga männen [i Navals hus] berättade för Abigail, Navals hustru, och sa: "Se, David sände budbärare från öknen för att hälsa vår herre och han snäste av (fräste, förolämpade) dem. 15Men männen var mycket goda mot oss och vi blev inte skadade, vi förlorade ingenting så länge som vi vandrade med dem när vi var på fälten. 16De var en mur för [de beskyddade] oss både natt och dag, hela tiden som vi var bland dem och vaktade fåren. 17Vet nu och betänk vad du ska göra, för ondska är bestämt mot vår herre och mot hela hans hus, eftersom han är en sådan person som man inte kan tala med." [Naval lyssnar inte på någon utan lever i sin personlighet på alla sätt upp till sitt namn.]
     18Och Abigail skyndade sig och tog 200 brödkakor och två läglar med vin och fem får som var klippta och fem mått av torkad säd och 100 russinklasar och 200 fikonkakor och lade dem på åsnor. 19Och hon sa till sin unge man: "Gå före mig, se jag kommer efter dig." Men hon berättade ingenting för sin man Naval.
     20Och det skedde när hon red på sin åsna och kom ner till bergets gömställe, att se, David och hans män kom ner mot henne och hon mötte dem. 21Och David hade sagt: "Helt fåfängt har jag vaktat allt som tillhör denne man i öknen så att ingenting fattades honom, allt som tillhör honom, och han har lönat mig med ont för det goda. 22Gud (Elohim) ska göra så mot Davids fiender och mer därtill, om jag låter så mycket som en som urinerar på muren ["väggpissare"; ett nedvärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund, se vers 15] av allt som tillhör honom vara kvar till gryningen."
     23Och när Abigail såg David skyndade hon sig att stiga ner från sin åsna och föll ner framför David på sitt ansikte och böjde sig ner till marken. 24Och hon föll ned vid hans fötter och sa: "Över mig min herre, över mig ska skulden vara, och låt din tjänarinna, jag ber dig, tala i dina öron och hör (lyssna) på din tjänarinnas ord. 25Låt inte, min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag, din tjänarinna, såg inte min herres unga män som du sände.
     26Och nu min herre, Herren (Jahveh) lever, och din själ lever, se Herren (Jahveh) har hållit dig borta från blodskuld och från att finna gottgörelse för dig själv med din egen hand, låt därför dina fiender och de som söker ont mot min herre vara som Naval. 27Och denna gåva som din tjänarinna har fört till min herre, låt den ges till de unga männen som följer min herre. 28Förlåt, jag ber dig, din tjänarinnas överträdelse, för Herren (Jahveh) ska med säkerhet göra min herres hus till ett tryggt hus, eftersom min herre utkämpar Herrens (Jahvehs) strider, och ondska aldrig har funnits i dig alla dina dagar. 29Och trots att människor står upp och jagar dig och söker din själ (vill döda dig), ska min herres själ likväl vara bunden i livets knyte (knippe, bunt) med Herren din Gud (Jahveh Elohim), och dina fienders själar ska han slunga bort som man slungar (en sten) med slungan (slangbellan). 30När nu Herren (Jahveh) har gjort med min herre allt det goda som han har talat angående dig och har utsett dig till furste över Israel, 31så ska inte detta bli en stötesten för dig, ingen överträdelse för min herres hjärta, eller att du har utgjutit blod utan orsak eller att min herre har funnit gottgörelse för sig själv (tagit rätten i egna händer). Kom ihåg din tjänarinna när Herren (Jahveh) har gjort gott mot min herre."
     32Då sa David till Abigal (hebr. Avigal) [här stavas Abigail (hebr. Avigajil) utan ändelsen jil, utan "glädje"]: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), som denna dag har sänt dig för att möta mig, 33och välsignad är din taktfullhet och välsignad är du som denna dag har avhållit mig från blodskuld, och från att söka gottgörelse för mig själv med min egen hand. 34Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), lever, han som har undanhållit min hand från att skada dig. Hade du inte kommit så snabbt för att möta mig, skulle vid morgonljuset (gryningen) inte en enda en som urinerar mot muren [någon av manligt kön] funnits kvar av Navals män." [Samma nedvärderande uttryck som i 1 Sam 25:22 används igen.]
     35Och David tog emot av hennes hand det som hon fört med sig till honom, och han sa till henne: "Gå i frid (shalom) till ditt hus, se jag har lyssnat till din röst och tagit emot ditt ansikte."
     36När Abigail kom tillbaka till Naval, då hade han ordnat en fest i huset – som en kungs fest. Navals hjärta var glatt [var på gott humör] och han var mycket berusad, därför berättade hon ingenting för honom, litet eller stort, förrän morgonen ljusnade. 37Och det hände på morgonen när vinet hade lämnat (gått ur) Naval att hans hustru berättade för honom dessa ting. Då dog hans hjärta i honom och han blev som en sten. [Detta kan beskriva en hjärtattack, stroke eller att han hamnade i koma.] 38Och det skedde omkring tio dagar därefter att Herren (Jahveh) slog Naval så att han dog. [David tolkar detta som Guds dom över Naval.]
     39När David hörde att Naval var död sa han: "Välsignad är Herren (Jahveh) som har utfört min sak från Navals hand och har hållit tillbaka sin tjänare från ondska, och den onde Naval har Herren (Jahveh) vedergällt över hans eget huvud."
    David skickade då (ett sändebud) och talade med Abigail om att få ta henne till hustru.
40Och när Davids tjänare kom till Abigail till Karmel, talade de till henne och sa: "David har sänt oss till dig för att ta dig till honom som hustru."
     41Och hon steg upp och böjde sig ner med ansiktet mot marken och sa: "Se, din tjänarinna är en tjänare till att tvätta min herres tjänares fötter." 42Och Abigail skyndade sig och steg upp och red på en åsna med fem av hennes jungfrur som följde henne, och hon gick efter Davids budbärare och blev hans hustru. 43David tog även jizreliten Achinoam, och båda blev hans fruar. 44Men Saul hade gett sin dotter Michal, Davids hustru, till Palti, Lajishs son som var från Gallim.

David besparar Sauls liv ännu en gång

261Zifiterna [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] kom till Saul i Giva och sa: "Gömmer inte David sig själv bland Chachilas kullar som är före Jeshimon?"
     2Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3 000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken. 3Och Saul slog läger bland Chachilas kullar som är framför Jeshimon vid vägen. Men David vistades i öknen och han såg att Saul kom efter honom i öknen. 4Därför sände David ut spejare och förstod att Saul kommit med en särskild avsikt.
     5Då steg David upp och kom till platsen där Saul slagit läger. Och David såg platsen där Saul låg, och [även] Avner, Ners son, ledaren för armén. Saul låg innanför barrikaden, och folket tältade runt omkring honom.
     6Och därför svarade David till Achimelech, hettiten och till Avishaj, Tserojahs son, bror till Joav och sa: "Vem vill gå ner med mig till Saul i lägret?" Och Avishaj sa: "Jag vill gå ner med dig."
     7Och David och Avishaj kom till folket på natten, och se, Saul låg och sov innanför barrikaden med sitt spjut nerstucket i marken vid sitt huvud, och Avner och folket låg runt omkring honom.
     8Och Avishaj sa till David: "Gud (Elohim) har gett dina fiender i din hand idag, låt mig därför slå honom, jag ber dig, med spjutet till marken i ett slag, och jag ska inte slå honom en andra gång."
     9Men David sa till Avishaj: "Fördärva honom inte, för vem kan sträcka fram sin hand mot Herrens (Jahvehs) smorde och vara utan skuld?" 10Och David sa: "Herren (Jahveh) lever, därför ska Herren (Jahveh) slå honom, eller hans dag ska komma för att dö, eller han ska gå ut i strid och bli bortsvept. 11Herren (Jahveh) förbjuder mig att jag skulle sträcka fram min hand mot Herrens (Jahvehs) smorde, men ta nu, jag ber dig, spjutet som är vid hans huvud och vattenkruset och låt oss gå."
     12Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvud och de bar bort dem och ingen man såg det, ingen visste det, inte heller vaknade någon, för alla sov, eftersom en djup sömn från Herren (Jahveh) hade fallit över dem.
     13Och David gick över till den andra sidan och stod på bergets topp, långt bort så att det var ett stort avstånd mellan dem. 14Och David ropade till folket och till Avner, Ners son, och sa: "Svarar du inte Avner?"
    Och Avner svarade och sa: "Vem är du som ropar till kungen?"

     15Och David sa till Avner: "Är inte du en tapper man? Och vem är lik dig i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre kungen? För det kom en från folket för att fördärva kungen, din herre." 16Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahveh) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahvehs) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud."
     17Och Saul kände igen Davids röst och sa: "Är detta din röst min son David?"
    David svarade: "Det är min röst, min herre kungen."
18Och han sa: "Varför har min herre jagat efter sin tjänare? För vad har jag gjort? Eller vad ont är i min hand? 19Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahveh) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahvehs) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahvehs) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar. 20Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahvehs) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
     21Och Saul sa: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen." 22Och David svarade och sa: "Se kungens spjut! Låt en ung man komma över och hämta det. 23Och Herren (Jahveh) ska löna varje man för hans rättfärdighet och hans trofasthet, som Herren (Jahveh) har gett dig i min hand idag och jag inte sträckte ut min hand mot Herrens (Jahvehs) smorde. 24Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahvehs) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
     25Och Saul sa till David: "Välsignad är du min son David, (du ska) även mäktigt vara mäktig och även segrande segra."
    David gick sin väg och Saul återvände till sin plats.

David hos filistéerna

271Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sa i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna på) att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
     2Och David steg upp och gick ner, han och de 600 män som var med honom, till Achish, Maochs son, kungen i Gat. [Första gången David kom till Gat var han ensam, eller hade bara med sig några soldater. Nu har han med sig sin armé och fruktar inte Achish, se 1 Sam 21:3, 12; 22:1.] 3Och David vistades hos Achish i Gat, han och hans män, varje man med sitt hushåll, även David med sina två fruar, jizreliten Achinoam [1 Sam 25:43] och Abigal [kortformen av Abigail], karmeliten Navals hustru [1 Sam 25:1–42]. 4Och det berättades för Saul att David hade flytt till Gat och han letade inte längre efter honom.
     5Och David sa till Achish: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, låt dem ge mig en plats i en av dina städer i landet, så att jag kan bo där, för varför skulle din tjänare bo i den kungliga staden med dig?"
     6Och Achish gav honom Tsiklag den dagen. Därför tillhör Tsiklag Juda kungar till denna dag. 7Och antalet dagar som David bodde i filistéernas land var ett fullt år och fyra månader.
     8Och David och hans män gick upp och gjorde en räd mot geshuriterna och gizriterna och amalekiterna för dessa var landets invånare sedan gammalt, när man går upp till Shora och till Egyptens land. 9Och David slog landet och lämnade varken man eller kvinna levande, och han tog bort fåren och oxarna och åsnorna och kamelerna och dräkterna. Och han återvände och kom till Achish.
     10Achish frågade: "Var har ni gjort en räd idag?" Och David svarade: "Mot södra Juda och mot södra Jerachmel och mot södra Qeni." 11Och David lämnade varken man eller kvinna levande för att föra dem till Gat och sa: "Annars kommer de att berätta om oss och säga: Så gjorde David och det har varit hans sätt hela tiden som han har vistats i filistéernas land." 12Och Achish trodde David och sa: "Han har fått sitt folk Israel att fullkomligt avsky honom, därför ska han bli min tjänare för alltid."

Sauls död (kap 28-31)

Introduktion

281Och det hände i dessa dagar [en tid senare] att filistéerna samlade ihop sin armé till strid, för att strida med Israel. Då sa Achish till David: "Du ska med säkerhet veta att du ska gå ut med mig i armén, du och dina män."
     2David svarade Achish: "Därför ska du veta att din tjänare vill göra det."
    Achish sa till David: "Därför ska jag låta dig vara min livvakt (ordagrant: väktaren över mitt huvud) för alltid."

     3Samuel var nu död och hela Israel hade sörjt honom och begravt honom i Rama, i hans egen stad. Saul hade tagit bort (förbjudit, utrotat) alla siare som frågade andar (demoner) eller familjeandar (spiritister) ut ur landet. [3 Mos 19:31; 20:6]
     4Och filistéerna församlade sig och kom och slog läger i Shunem, och Saul samlade ihop hela Israel och de slog läger vid [berget] Gilboa.

Spåkvinnan i Ein-Dor

5Och när Saul såg filistéernas armé blev han rädd och hans hjärta slog snabbt. 6Och när Saul frågade Gud (El), svarade inte Herren (Jahveh) honom. Inte i drömmar, inte med Urim [som användes av översteprästen för att få svar från Gud, se 2 Mos 28:30], inte genom profeter. 7Då sa Saul till sin tjänare: "Sök upp en kvinna åt mig som kan fråga en ande, så att jag kan gå till henne och fråga henne."
    Och hans tjänare svarade honom: "Se, det finns en kvinna som frågar en ande i Ein-Dor." [Tjänaren visste på en gång om denna kvinna som använde sig av svartkonst, nekromanti och andebesvärjelse för att tala med andar. Ein-Dor är troligtvis Tell Tsaftaafot bara några kilometer söder om berget Tabor i Jezereldalen.]
8Och Saul klädde ut sig själv (gjorde sig själv oigenkännlig) och tog på sig andra kläder och gick, han och två män med honom, och de kom till kvinnan på natten och han sa: "Skåda åt mig, jag ber dig, genom en ande och mana fram åt mig vemhelst jag ska namnge för dig."
     9Och kvinnan sa till honom: "Se, du vet vad Saul har gjort, hur han har rensat ut (huggit bort) de som siar (skådar) genom en ande (demon) eller en familjeande ut ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv som blir min död?"
     10Och Saul lovade (gav sin ed) till henne vid Herren (Jahveh) och sa: "Herren (Jahveh) lever, inget straff ska drabba dig för detta."
     11Och kvinnan sa: "Vem ska jag mana fram för dig?"
    Och han sa: "Mana fram Samuel."

     12Och när kvinnan såg Samuel, skrek hon med en hög röst, och kvinnan talade till Saul och sa: "Varför har du bedragit mig? För du är Saul."
     13Och kungen sa till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinnan sa till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
     14Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
    Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är insvept i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig.

     15Samuel sa till Saul: "Varför har du oroat mig och fört upp mig?"
    Saul svarade: "Jag är mycket betryckt för filistéerna strider mot mig och Gud (Elohim) har lämnat mig och svarar mig inte längre, inte profeterna, inte genom drömmar. Därför har jag kallat på dig så att jag kan få veta vad jag ska göra.

     16Och Samuel sa: "Varför frågar du då mig? Se Herren (Jahveh) har lämnat dig och är din fiende. 17Och Herren (Jahveh) är vred när han talar genom mig och Herren (Jahveh) har ryckt kungariket ur din hand [1 Sam 15:27–29] och gett det till en annan, till David [1 Sam 16:1–13]. 18Eftersom du inte lyssnade till Herrens (Jahvehs) röst och inte verkställde hans brinnande vrede över Amalek [1 Sam 15:10–23], därför har Herren (Jahveh) gjort detta mot dig idag. 19Dessutom ska Herren (Jahveh) ge Israel med dig i filistéernas hand och i morgon ska du och dina söner vara hos mig. Herren (Jahveh) ska ge Israels armé i filistéernas hand."
     20Och Saul föll raklång i sin fulla längd på marken och var mycket rädd, på grund av Samuels ord. Och det fanns ingen styrka i honom, för han åt inget bröd hela dagen eller hela natten. [Saul hade tydligen fastat som en förberedelse inför detta besök. Ironiskt nog utövade han religiös hängivenhet för att bryta mot Guds bud.]
     21Och kvinnan kom till Saul och såg att han var mycket förfärad och sa till honom: "Se, din tjänarinna har lyssnat till din röst och jag har lagt mitt liv i din hand och har lyssnat på de ord som du har talat till mig. 22Och nu ber jag dig, lyssna till din tjänarinnas ord och låt mig sätta fram lite bröd åt dig och ät, så att du får styrka när du går din väg."
     23Men han vägrade och sa: "Jag ska inte äta." Men hans tjänare tillsammans med kvinnan uppmanade honom och han lyssnade på deras röst. Så han steg upp från marken och satt på sängen.
     24Och kvinnan hade en gödkalv i huset och hon skyndade sig och slaktade den och hon tog mjöl och knådade det och bakade osyrat bröd av det, 25och hon ställde fram det till Saul och hans tjänare och de åt. Sedan steg de upp och gick sin väg den natten.

David återvänder till Tsiklag

291
(1 Sam 29:1) Källan i Jizreel ligger 250 meter nordost om staden Jizreel.

Källan i Jizreel ligger 250 meter nordost om staden Jizreel.

Och filistéerna samlade (mobiliserade) hela sin armé till Afek (Ras el-Ain) och israelerna slog läger vid källan i Jizreel. 2Och filistéernas ledare gick fram i [grupper om] 100 och i [grupper om] 1 000, och David och hans män gick över i eftertruppen med Achish [kungen av Gat]. 3Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, tjänare till Israels kung Saul. Han som har varit hos mig över ett år (ordagrant: 'dagar även år'), och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"

     4Men filistéernas ledare var arga på honom och sa till honom: "Låt mannen återvända så att han kan gå tillbaka till den plats där du valde honom och låt honom inte gå med oss till striden, annars kan han bli en motståndare (åklagare – hebr. Satan) till oss i striden, för hur skulle denne man kunna få nåd (försona sig med, få villkorad nåd – hebr. ratsah) hos sin herre? Är det inte med dessa mäns huvuden? 5Är inte denne David han som de sjunger den ene till den andre i dansen och säger:
'Saul har slagit sina 1 000
    och (men) David sina 10 000?' " [1 Sam 18:7]
6Och Achish kallade på David och sa till honom: "Herren (Jahveh) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon. 7Återvänd därför nu och gå i frid (shalom) så att du inte syns ond i de filisteiska ledarnas ögon."
     8Och David sa till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
     9Och Achish svarade och sa till David: "Jag vet att du är god i mina ögon, som en Guds (Elohims) ängel (budbärare), likväl säger filistéernas ledare att han inte ska gå upp med oss till striden. 10Så stig därför upp tidigt på morgonen, tillsammans med din herres tjänare som kommer med dig, och så fort som ni har stigit upp tidigt på morgonen, när det börja ljusna (gryningen har börjat), går (då lämnar) ni."
     11Och David steg upp tidigt, han och hans män, och lämnade på morgonen för att återvända till filistéernas land. Och filistéerna gick upp till Jizreel.
301
(1 Sam 30:1) Solnedgång över slätten mellan Beer-Sheva och Gaza. Här ligger Tel Shera, en trolig kandidat till den bibliska staden Tsiklag.

Solnedgång över slätten mellan Beer-Sheva och Gaza. Här ligger Tel Shera, en trolig kandidat till den bibliska staden Tsiklag.

Och det hände när David och hans män kom till Tsiklag [gränsstad mellan Juda och filistéerna i sydväst] på den tredje dagen [sedan David lämnat Achish (kungen av Gat) och den filisteiska armén, se 1 Sam 29:10], att amalekiterna hade gjort en räd i söder och över Tsiklag och hade slagit Tsiklag och bränt det i eld. [Amalekiterna kom säkert ihåg det David gjort tidigare mot dem, se 1 Sam 27:8 något år tidigare. En annan aspekt är också Sauls misslyckande att ta ut Amalek, se 1 Sam 15:3, 9, 17–19.] 2De hade tagit kvinnorna och alla som fanns där som fångar, både små och stora, de dödade ingen men förde bort dem och gick sin väg. 3Och när David och hans män kom till staden, se, då var den bränd i eld, och deras fruar och deras söner och deras döttrar var tillfångatagna. 4Och David och folket som var med honom lyfte upp sina röster och grät till dess de inte längre hade kraft att gråta. 5Och Davids två fruar var tillfångatagna, jizreliten Achinoam och Abigail [1 Sam 25:43], karmeliten Navals hustru. [1 Sam 25:3, 39] [Sorgen och bitterheten hos folket vändes snart till ilska och fann ett fokus i David. Han var ju hans förtjänst att detta hänt. I vers 3 skrivs fruar, söner och döttrar alla i plural. I vers 6 står son i singular och döttrar i plural. Kanske betonar det tankarna och farhågorna hur männens yngsta son och deras döttrar som varit kvar hemma nu behandlades av amalekiterna. David, som själv hade sorg, men nu också dödshot, gjorde som han brukade och sökte styrka hos Herren, se 1 Sam 23:16.]
6Och David var hårt pressad (i nöd), för folket tänkte (började tala om att) stena honom, eftersom alla sörjde bittert, var och en för sin son och för sina döttrar. Men David styrkte sig själv i Herren sin Gud (Jahveh Elohim). [Ännu en parallell mellan Saul och David ges av författaren. Under en tid av stor nöd sökte båda männen övernaturlig vägledning inför striden. Kronologiskt sett sökte de förmodligen vägledning på samma dag. Den ene trotsade Torah. Saul sökte hjälp hos ett medium och fick löftet om döden (1 Sam 28:5–6, 19); David sökte hjälp hos en aronitisk präst som använde efoden och fick löftet – som senare uppfylldes – om liv och välsignelse.]

Davids seger över amalekiterna

7Och David sa till prästen Evjatar, Achimelechs son: "Jag ber dig, hämta hit efoden." [2 Mos 28:6–14] Och Evjatar hämtade dit efoden till David. [1 Sam 23:6] 8Och David frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag jaga efter denna trupp? Ska jag övervinna dem?" Och han svarade honom: "Jaga, för du ska övervinnande (med säkerhet) övervinna dem och ta tillbaka allt utan förlust."
     9Och David gick, han och hans 600 män som var med honom och kom till ravinen (wadi – hebr. nachal) Besor [2 mil söder om Tsiklag], där de som var sist stannade kvar. 10Men David jagade [vidare söderut], han och 400 män, men 200 män som var så utmattade att de inte kunde gå över ravinen Besor stannade kvar [där]. [Besor är en av de största och djupaste ravinerna i södra Juda. Namnet kommer från hebr. basar som betyder "bära fram gott budskap" och är det ord som översätts med gr. euaggelizo – att evangelisera!] 11Sedan träffade de på en egyptier på fältet och förde honom till David och gav honom bröd och han åt, och de gav honom vatten att dricka, 12och de gav honom en bit fikonkaka och två klasar russin. Och när han hade ätit kom hans ande tillbaka i honom, för han hade inte ätit något bröd och inte druckit något vatten på tre dagar och tre nätter.
     13Och David sa till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sa: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan. 14Vi gjorde en räd mot keretiterna i söder och över det som tillhör Juda och över Kaleb i söder och vi brände Tsiklag i eld."
     15Och David sa till honom: "Kan du föra ner mig till denna armé?"
    Han svarade: "Lova (ge mig din ed) vid Gud (Elohim) att du inte dödar mig och inte lämnar mig i min herres händer och jag ska föra ner dig till denna armé."

     16Och när han hade fört ner honom, se då var de utspridda över hela området och åt och drack och festade, eftersom bytet som de tagit från filistéerna och från Juda var stort. 17Och David slog dem från skymningen ända till kvällen nästa dag, och inte en enda man av dem undkom, förutom 400 unga män som red på kameler och flydde. 18Och David återtog allt som amalekiterna hade tagit, och David räddade sina båda hustrur. 19Och där fattades ingenting, varken liten eller stor, inga söner, inga döttrar, inget byte, ingenting som de hade tagit. David förde tillbaka alltihop. 20Och David tog hela flocken och boskapen som de drev framför de andra djuren och sa: "Detta är Davids byte."
     21Och David kom till de 200 männen som var utmattade och inte kunnat följa David och vistats vid bäcken Besor, och de gick fram och mötte David och folket som var med honom. Och när David kom nära folket hälsade han dem med frid (shalom). 22Och alla onda och usla (värdelösa – hebr. belijaal) män av dem som gått med David sa: "Eftersom de inte gick med oss, ska vi inte ge dem någon del av bytet som vi har återtagit, förutom varje mans hustru och hans söner (barn), så att de kan gå iväg med dem och lämna."
     23Men David sa: "Nej, ni ska inte göra så, mina bröder. Se vad Herren (Jahveh) har gett oss. Han har bevarat oss och gett oss armén som kom emot oss i vår hand. 24Och vem ska lyssna på er i detta ärende? För den som dragit ut i striden ska ha samma del som den som stannat i trossen. De ska dela lika." 25Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.

David återvänder till Tsiklag

26Och när David kom till Tsiklag, sände han av bytet till de äldste i Juda, till sina vänner och sa: "Se, en gåva till er av bytet från Herrens (Jahvehs) fiender."
27Till dem som var i Betel [Betol (Jos 19:4) i Negev – inte det mer kända Betel norr om Jerusalem]
och till dem som var i Ramot i Negev (söder) [kanske Baalot-Beer, se Jos 19:8]
och till dem som var i Jattir [levitisk stad sydväst om Hebron, se Jos 21:14]
28och till dem som var i Aroer [sydväst om Beer-Sheva (Jos 15:30)]
och till dem som var i Sifmot
och till dem som var i Eshtemoa,
29och till dem som var i Rachal
och till dem som var i Jerachmelis städer
och till dem som var i keniternas städer
30och till dem som var i Chorma
och till dem som var i Bor-Ashan
och till dem som var i Atach
31och till dem som var i Hebron
och till alla platser där David själv och hans män brukade jaga.
[Fjorton platser i södra Juda nämns. Talvärdet för David är fjorton, se även Matt 1:17; Ps 27.]

Spåkvinnans förutsägelse slår in

311Och filistéerna stred mot Israel och Israels män flydde framför filistéerna och föll ner slagna på berget Gilboa. 2Och filistéerna gick hårt åt Saul och hans söner, och filistéerna slog Jonatan och Avinadav och Malchishoa, Sauls söner. 3Och striden var hård mot Saul och bågskyttarna kom ikapp honom och han kom i stor nöd på grund av bågskyttarna.
     4Och Saul sa till sin vapendragare: "Dra ditt svärd och genomborra mig med det, annars kommer dessa oomskurna att genomborra mig och göra hån av mig."
    Men vapenbäraren ville inte, för han var mycket rädd. Därför tog Saul sitt svärd och hävde sig över det.
5Och när hans vapendragare såg att Saul var död, gjorde han likadant och hävde sig över sitt svärd och han dog med honom. 6Så dog Saul och hans tre söner och hans vapendragare och alla hans män denna samma dag tillsammans.
     7Och när Israels män som var på den andra sidan dalen och de som var bortom Jordan, såg att Israels män flydde och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde, och filistéerna kom och bodde i dem.

Slutet

8Och det skedde på morgonen när filistéerna kom för att klä av de slagna att de fann Saul och hans tre söner fallna på berget Gilboa. 9Och de högg av hans huvud och tog av hans rustning och skickade runt i filistéernas land, för att bära budskapet till sina avgudahus och till folket. 10Och de lade hans rustning i Ashtarots hus, och de fäste hans kropp på Beit-Sheans mur.
     11Och när invånarna i Javesh-Gilead hörde om honom, vad filistéerna hade gjort med Saul, 12reste sig alla stridbara män och gick hela natten och tog Sauls kropp och hans söners kroppar från Beit-Sheans mur och de kom till Javesh och brände dem där. 13Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Javesh och fastade i sju dagar.




ta bort markör