Apostla­gärningarna


Evangeliet sprids över hela världen


  Lästid ca 3 timmar

Läs nu
Om boken 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

Om Apostla­gärningarna

Apostlagärningarna är länken mellan evangelierna och de nytestamentliga breven. Boken är en direkt fortsättning på Lukasevangeliet. Det är den första nedtecknade kyrkohistorien där vi får följa kristendomens utveckling, från att ha varit en judisk gruppering i Jerusalem, till att bli en världsvid rörelse som sveper över hela jorden. Bokens huvudtema är Jesus, verktyget är församlingen och den helige Ande är kraften!

Bibeln är inte skriven som en historiebok, men återger alltid korrekt samtida historiska fakta. Nedan är en kronologisk sammanställning på de politiska ledare som ofta refereras till i NT.

Romerska kejsare:

  • Augustus (27 f.Kr. -14 e.Kr.)
    Han bytte namn flera gånger. Han kom till makten redan 31 f.Kr., men då under namnet Octavianus.
  • Tiberius (14-37)
  • Gaius, Caligula (37-41)
  • Claudius (41-54)
  • Nero (54-68)
  • Tre kejsare, Galba, Otto och Vitellius (68-69)
  • Vespasian (69-79)
  • Titus (79-81)
  • Domitianus (81-96)
  • Nerva (96-98)
  • Trajanus (98-117)
  • Hadrianus (118-138)

Kungar och ståthållare i Judéen:
  • Herodes den store (37 f.Kr. – 4 f.Kr.), se Matt 2:1
  • Archelaos (4 f.Kr. – 6 e.Kr.), se Matt 2:22
  • Coponius (6-9)
  • Marcus Ambivulus (9-12)
  • Annius Rufus (12-15)
  • Valerius Gratus (15-26)
  • Pontius Pilatus (26-36)
  • Marcellus (36-37)
  • Marullus (37-41)
  • Agrippa I (41-44), se Apg 12:1
  • Cuspius Fadus (44-46)
  • Tiberius Julius Alexander (46-48)
  • Ventidius Cumanus (48-52)
  • Markus Antonius Felix (52-60), se Apg 21:38
  • Porcius Festus (60-62), se Apg 24:27
  • Lucceius Albinus (62-64)
  • Gessius Florus (64-66)

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning


Personer (115) BETA

Personer i Apostla­gärningarna


Platser (117)

Platser i Apostla­gärningarna


Unika ord (695)

Unika ord i Apostla­gärningarna



  Skrivet: Omkring år 63 e.Kr.

Berör tidsperioden: 30 – 63 e.Kr.

Till: Theofilos. Det kan ha varit en person som företrädde Paulus i Rom under hans rättsliga prövning och behövde få en sammanställning om vad den kristna läran handlade om. Det förklarar i så fall bokens fokus på Paulus tjänst och resor. Lukas nämner flera exempel som visar hur de romerska myndigheterna inte ansett att kristendomen varit fientlig mot staten. Pilatus frikände Jesus, och Gallio, Felix, Festus, kung Agrippa och Lysias fällde inte Paulus. Lukas visar att det rörde sig om en religiös konflikt.

Författare: Lukas.

Struktur:
Ett sätt att strukturera boken är att utgå från Apg 1:8 där evangeliet sprids från staden de befann sig i till hela världen:
1. Jerusalem, kapitel 1-7
2. Judéen och Samarien, kapitel kap 8-11
3. Hela världen, kapitel 11-28

Lästid: ca 3 timmar.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kapitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett versnummer i texten så ser du den exakta grekiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det grekiska lexikonet.

Läsvy:

  Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Apostla­gärningarna

INLEDNING (1:1-1:11)

11Käre Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"],
i den första (tidigare) avhandlingen (volymen) jag skrev [Lukasevangeliet],
    har jag redogjort för allt som Jesus började göra och undervisa om
         2fram till den dag han blev upptagen [till himlen, se vers 11],
    sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar
        åt dem som han utvalt till apostlar (budbärare). [Att Lukas nämner att han skrivit två volymer, det tidigare verket Lukasevangeliet och nu Apostlagärningarna, kan ha haft rent praktiska orsaker. En antik bok bestod av en papyrusrulle med en maxlängd på omkring 10 meter, något som Lukas utnyttjar till fullo eftersom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna vardera består av knappt 20 000 grekiska ord.
    Lukas summerar sitt evangelium med att det handlar om allt som Jesus "började" göra och undervisa om. Det antyder att Jesu handlingar och undervisning fortsätter genom apostlarna och de troende, och pågår än i dag. Jesu jordiska och himmelska verk är sammanflätade, se Luk 22:69. Under sin tid på jorden verkade han rent fysiskt, se vers 1; i dag verkar han också här "genom den helige Ande", se vers 2.] 3Han visade sig också för apostlarna efter sitt lidande [på korset], och gav dem många pålitliga (helt uppenbara) bevis på att han levde. Han visade sig under en fyrtiodagarsperiod och talade med dem om Guds kungarike. [På liknande sätt som Mose blev undervisad av Gud i 40 dagar, se 2 Mos 24:18; 34:28.] 4När han var tillsammans med (åt en måltid med) dem befallde han dem [apostlarna, se Luk 24:43–49]:
"Lämna inte Jerusalem,
    utan vänta på Faderns löfte som ni har hört mig berätta om.
 5För Johannes döpte (nedsänkte, gr. baptizo) visserligen i vatten,
    men om inte så många dagar från nu ska ni bli döpta i (nedsänkta; helt omslutna av) helig Ande."

Löftet om den helige Ande

6När de nu hade samlats, begärde de svar av honom (pressade de honom på ett svar), och sa: "Herre, är det nu du ska återupprätta Israel som kungarike?" [Under århundraden hade Israel varit förtryckt av andra nationer, se Jer 16:15; 23:8; Hos 11:8–11. Lärjungarna väntade på det messianska riket, se Jes 9:1–7; 11:1–16.]
     7Han svarade: "Det är inte upp till er att veta vilka tider (den exakta kronologiska ordningen av händelser) eller epoker (särskilda tidsintervall som börjar och slutar vid någon specifik händelse) som Fadern personligen har bestämt genom sin vilja (makt, auktoritet). 8
(Apg 1:8) Apostlagärningarna beskriver hur evangeliet sprids från Jerusalem till de närliggande regionerna Judéen och Samarien och sedan till jordens yttersta gräns.

Apostlagärningarna beskriver hur evangeliet sprids från Jerusalem till de närliggande regionerna Judéen och Samarien och sedan till jordens yttersta gräns.

Men ni ska få (ta emot) kraft (styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen
både i Jerusalem [staden där de nu befann sig]
    och i hela Judéen och Samarien [de närliggande regionerna] –
ända till jordens yttersta gräns."
[Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.
  • Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1–7.
  • Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etnisk bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1–11:18.
  • Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i Apg 11:19–28:31.
Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se Luk 2:1. Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se vers 1–8.
    Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i 1 Mos 10:32, där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr- och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se Rom 15:24. Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (Matt 28:19–20; Mark 16:15–16) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk utöver hela vår jord.]

Jesus upptas till himlen

9
(Apg 1:9) Olivberget på vänster sida med sluttningen till höger ner mot Kidrondalen och Jerusalem på höger sida. Längst till vänster skymtar tornet på det rysk-ortodoxa himmelsfärdsklostret.

Olivberget på vänster sida med sluttningen till höger ner mot Kidrondalen och Jerusalem på höger sida. Längst till vänster skymtar tornet på det rysk-ortodoxa himmelsfärdsklostret.

När han hade sagt detta, och medan de såg på honom, lyftes han upp och ett moln skymde (kom under honom och lyfte bort) honom från deras åsyn. 10Medan de helt fokuserat stirrade mot himlen när han for upp, stod plötsligt två män bredvid dem i vita (skinande) kläder. 11De sa: "Galileiska män, varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himlen, han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."

FÖRSAMLINGEN I JERUSALEM (1-7)

Man samlas till bön

12Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära Jerusalem, [bara] en sabbatsväg (omkring en kilometer) därifrån. [Den längsta sträcka man enligt rabbinerna tilläts gå på vilodagen för att inte vanhelga sabbaten, uträkningen baseras på 2 Mos 16:29 och 4 Mos 35:5.] 13När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara (hade för vana att vara samlade i):
Petrus
    och Jakob
    och Johannes
    och Andreas;

Filippus
    och Tomas,
Bartolomeus [även kallad Natanael]
    och Matteus;

Jakob, Alfeus son,
    och Simon seloten
    [Selot är ordagrant "den hängivne, ivrige, fanatiske", och kan antyda att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket.]
    och Judas, Jakobs son. [Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Petrus, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Matt 10:1–4; Mark 3:16–19; Luk 6:13–16. I grundtexten föregås alla namn utom Petrus, Filippus, Bartolomeus och Jakob med grekiska kai, ordet "och". En språklig detalj för att gruppera.]
 14Alla dessa fortsatte (höll ut, var kvar tillsammans) enade (i harmoni, ett ackord, med samma sinne) i bön (vars innersta natur är tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud) och åkallan (begäran, ofta för ett personligt behov) tillsammans med några kvinnor och Jesu mor [Maria] och hans bröder [Jakob, Joses, Simon och Judas]. [Jesu bröder och systrar omnämns i Matt 13:53–56; Mark 6:3; Gal 1:19; 1 Kor 9:5.]

Mattias väljs som ersättare för Judas

15Under en av dessa dagar [efter Jesu uppståndelse och före pingstdagen], då omkring 120 personer [både män och kvinnor, se vers 14] var samlade, stod Petrus upp bland de troende bröderna och systrarna. [Inom judendomen krävdes det 120 män för att starta en lokal Sanhedrin, som utgjorde styret i en stad. Det kan vara den associationen som talet 120 ger nu när den nya kristna församlingen börjar ta form. Än idag är talet betydelsefullt, i den moderna staten Israel har den lagstiftande församlingen, Knesset, 120 ledamöter.
    År 30 e.Kr. infaller förstlingsfruktens högtid, bikkurim, på söndag den 17:e nisan. Det var från den dagen man räknade sju veckor, 50 dagar, fram till pingsthögtiden, shavuot, se 3 Mos 23:15–16. Jesus hade undervisat om riket i 40 dagar fram till himmelsfärden, se vers 3. Det har nu troligen gått några dagar sedan dess och det är i början på den sista veckan innan högtiden som Petrus tar till orda.] Petrus sa:
16"Män, bröder [och riktar sig antagligen främst till apostlarna]: Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas [Iskariot], han som ledde dem som grep Jesus. 17Han räknades som en av oss och hade fått del i (blivit gudomligt utvald till) samma tjänst. [Citaten från några olika psalmer som David skrev kommer i vers 20.]
18[Följande två verser ger lite mer bakgrund och förklarar]: Denne man [Judas] förvärvade sig en bit mark från sin orättfärdiga lön, och han föll framstupa så att buken brast och inälvorna vällde ut. [Antagligen gick grenen han hängt sig i av och han föll ned. Marken köptes efter hans död för de trettio silvermynt han lämnade tillbaka, se Matt 27:5–8.] 19Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, så på deras språk [arameiska] kallades fältet för 'Akeldamak', vilket betyder 'Blodsåkern'.

20I Psaltarens bok står det skrivet:
'Låt hans gård bli öde,
    låt ingen bo där.' [Ps 69:26]
och lite senare:
'Låt hans ämbete tas av en annan.' [Ps 109:8]
 21Därför [för att uppfylla Skriften] bör någon av dessa män som har varit med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut bland oss, 22från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss."
 23Man förde fram två [kandidater som uppfyllde dessa kriterier]: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias.

24De bad: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt 25till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans." 26Sedan kastade de lott mellan dem. Lotten föll på Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva.

Den helige Ande utgjuts på pingstdagen

(Apg 2:1) Under lövhyddohögtiden sukkot kunde man hösten 2014 för första gången sedan templet förstördes (år 70 e.Kr.) på nytt hämta vatten från Siloamdammen och utgjuta så det flödade över. Eftersom det inte finns något tempel i dag användes ett temporärt altare i närheten av Västra muren. Det var under en sådan högtid i templet på hösten som Jesus använde denna vattenceremoni som en bild på hur den helige Ande skulle utgjutas på pingstdagen, se <ref>Joh 7:37-39</ref>.

Under lövhyddohögtiden sukkot kunde man hösten 2014 för första gången sedan templet förstördes (år 70 e.Kr.) på nytt hämta vatten från Siloamdammen och utgjuta så det flödade över. Eftersom det inte finns något tempel i dag användes ett temporärt altare i närheten av Västra muren. Det var under en sådan högtid i templet på hösten som Jesus använde denna vattenceremoni som en bild på hur den helige Ande skulle utgjutas på pingstdagen, se Joh 7:37–39.

[Det har troligen gått några dagar sedan Mattias blivit vald som ersättare för Judas, se Apg 1:26.] 21När pingstdagen uppfylldes (var inne, fullkomnades, fullbordades) [dels rent kronologiskt, men främst att tiden var inne för uppfyllandet av löftet om den helige Ande, se Apg 1:4], var de alla tillsammans (i harmoni, enhet) på en plats (samma ställe). [Det grekiska ordet för pingst är pentekoste som betyder femtio, eftersom man firade denna högtid på den femtionde dagen efter påsk. Den judiska högtiden kallas shavuot (veckohögtiden). Detta var en av de tre stora högtiderna då många vallfärdade till Jerusalem. Den infaller i maj eller juni och man bar fram förstlingsfrukten av främst spannmålsskörden i templet, se 3 Mos 23:15–16; 5 Mos 16:10–11. Högtiden firas till minnet av den dag då Israels folk fick de tio budorden vid berget Sinai. Nu fullkomnas den.] 2Då kom plötsligt ett ljud (dån) från himlen, som när en våldsam storm drar fram, och fyllde hela huset där de satt. 3Tungor som av eld syntes, de fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4De blev alla uppfyllda av den helige Ande och började tala andra språk (tungor, andra språk än sitt modersmål), allteftersom Anden gav dem ord för ord (klart och tydligt uttal, ord inspirerade av Gud). [Platsen där de var samlade specificeras inte mer än att ordet "hus" anges i vers 2. Jesus hade sagt till dem att inte lämna Jerusalem, se Apg 1:4, så de var någonstans i staden. De hade för vana att träffas i den övre salen, se Apg 1:13. Även om ordet för "hus" är en ovanlig benämning på templet eller någon av dess pelarhallar, så kan ordet användas så, se Apg 7:47. Om de inte var i templet så var de i alla fall nära, eftersom folket var samlade där under högtiden klockan nio på morgonen för den första bönen, se Apg 2:6, 15. Utgrävningar vid södra ingången av templet visar hur det fanns en stor mängd stora bassänger, miqveh på hebreiska. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad i en sådan dopgrav. Om platsen är i någon av pelarhallarna eller vid någon av templets ingångar förklarar det praktiskt hur 3 000 personer kunde höra Petrus predika och senare bli döpta, se Apg 2:41.]

Folkskarans reaktion

5I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk (etniska grupper) under himlen. 6När ljudet (dånet) hördes samlades en stor folkskara, och de blev helt förundrade (de kom i rörelse och det uppstod tumult) eftersom var och en hörde sin egen dialekt [sitt eget språk] talas. 7De häpnade (tappade helt fattningen) och fylldes sedan av förundran (började spekulera i orsaken). [Alla apostlarna kom från Galileen. I Jerusalem ansågs galiléer vara olärda landsortsbor, se Joh 1:46. I Galileen talade man också en speciell dialekt som man inte kunde missta sig på, se Matt 26:73. Att dessa enkla män skulle kunna tala något annat språk var otänkbart.]De sa: "Är inte alla dessa som talar galiléer? 8Hur är det då möjligt att var och en av oss hör sin egen speciella dialekt från där vi var födda (våra modersmål). [Femton områden där man talade olika dialekter och språk nämns i vers 9–11. Uppräkningen börjar från öster och går västerut.]
(Apg 2:9) Lukas börjar i öster och rör sig västerut när han räknar upp femton geografiska områden som hade judisk befolkning som fanns representerade under högtiden.

Lukas börjar i öster och rör sig västerut när han räknar upp femton geografiska områden som hade judisk befolkning som fanns representerade under högtiden.

9Vi som är:
    parter [folkslag från Iran och Afghanistan],
    meder [från nuvarande nordvästra Iran]
    elamiter [Elam motsvarar dagens södra Iran, se 1 Mos 10:22; Dan 8:2];

besökare från [ordagrant 'de som är bosatta i']:
    Mesopotamien [Irak],
    Judéen,
    Kappadokien [östra Turkiet],
    Pontus [norra Turkiet],
    den romerska provinsen Asien [västra Turkiet],
     10Frygien [centrala Turkiet],
    Pamfylien [södra Turkiet],
    Egypten,
    Libyens [västra Egypten] landsändar vid Kyrene [norra hamnen i Libyen];

inflyttade främlingar från Rom:
    både judar och proselyter [som konverterat till judendomen från andra religioner],
     11kreter [från ön Kreta] och araber [från ökenområdet Arabien, nuvarande Saudiarabien].
Vi alla hör dem tala på våra egna dialekter (språk) om Guds underbara (mäktiga, stora) gärningar."
     12De var alla häpna (förvånade, visste inte vad de skulle tro). De frågade varandra: "Vad kan det här betyda?"
     13Men andra gjorde sig lustiga över dem och sa: "De har druckit sig fulla på sött vin."

Petrus predikar

14
(Apg 2:14) Modell över Jerusalem år 66 e.Kr. i skala 1:50. Templet dominerar stadsbilden. Modellen finns på Israelmuseet i Jerusalem.

Modell över Jerusalem år 66 e.Kr. i skala 1:50. Templet dominerar stadsbilden. Modellen finns på Israelmuseet i Jerusalem.

Tillsammans med de elva trädde Petrus fram, höjde sin röst och tog till orda (högt och ljudligt, inte med ett vardagligt språk utan på ett välartikulerat, precist sätt):

"Ni män från Judéen och invånare i Jerusalem, detta bör ni känna till (jag vill att ni ska förstå detta), lyssna nu noga på mina ord. 15Dessa män är inte druckna som ni tror, det är ju bara tredje timmen på dagen (klockan är ju bara nio på morgonen)! [Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen, då solen gick upp.] 16Nej, detta är [det första skeendet av] vad som är sagt genom profeten Joel [Joel 2:28–32]:
17'Detta ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud:

Jag ska utgjuta (i överflöd tömma ut) min Ande över allt kött.
    [Över alla människor, utan hänsyn till ålder, kön eller ställning.]
Era söner och döttrar
    ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era unga män (ungdomar)
    ska se syner.
Era gamla män
    ska ha drömmar (gudomligt inspirerade drömmar).
 18Ja, över mina tjänare, både män och kvinnor,
    ska jag i de dagarna utgjuta min Ande,
    och de ska profetera (tala inspirerat av Gud).
    [Tala uppbyggelse, uppmuntran och tröst, se 1 Kor 14:3.]
19Jag ska låta häpnadsväckande under synas uppe i skyn,
    och tecken (mirakler vars syfte är att bekräfta vad Gud gör) nere på jorden – blod, eld och rökmoln.
 20Solen ska vändas i mörker och månen i blod
    innan Herrens dag kommer,
    den stora (magnifika) och iögonfallande (när något blir helt uppenbart och synligt).
    [Dagen då Jesus kommer tillbaka.] 21Och det ska ske [då] att var och en som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) Herrens namn
    ska bli frälst (räddad, befriad, bevarad).' [Petrus avbryter citatet från Joel här, men avslutar med sista frasen ("så många som Herren vår Gud kallar" från Joel 2:32) i vers 39.]
 22Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till. 23Genom Guds förutbestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av laglösa [de romerska soldaterna som inte följde Mose lag] spikade ni upp honom och dödade honom.
     24Men Gud uppväckte honom, efter att ha lossat honom ur dödens smärta (födslovåndor), för det var omöjligt för döden att behålla (binda, fängsla) honom [eftersom han var syndfri]. 25För David säger om honom [Ps 16:8–11]:
'Jag har alltid haft Herren för mina ögon (jag tänker ständigt på honom),
    han är på min högra sida för att jag inte ska vackla (kastas ner).
26Därför var mitt hjärta glatt och min tunga jublade,
    även min kropp (kött – gr. sarx) ska vila i det hoppet.
    [Min kropp är som ett tält, en temporär boning här på jorden, medan jag väntar på uppståndelsen.]
 27För du ska inte överge min själ (lämna den hjälplös) i dödsriket [grekiska Hades, hebreiska Sheol]
    eller låta din heliges kropp förgås [utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden].
 28Du har visat mig livets vägar,
    du ska uppfylla mig med glädje i din närhet (inför ditt ansikte).' [Inspirerad av den helige Ande ändrade Petrus citatet från 'ska visa' till 'har visat mig livets vägar', eftersom Jesus har uppstått.]
 29
(Apg 2:29) I sydvästra delen av dagens Jerusalem, på berget Sion, kan man besöka den traditionella platsen för Davids grav. Traditionen kommer från 700-talet e.Kr. och har inga arkeologiska bevis. Den verkliga platsen är någonstans lite längre österut i Davids stad, se <ref>1 Kung 2:10</ref>.

I sydvästra delen av dagens Jerusalem, på berget Sion, kan man besöka den traditionella platsen för Davids grav. Traditionen kommer från 700-talet e.Kr. och har inga arkeologiska bevis. Den verkliga platsen är någonstans lite längre österut i Davids stad, se 1 Kung 2:10.

Män och bröder, jag kan väl öppet säga till er att vår stamfar David är död och begraven, och hans grav finns här än i dag. 30Eftersom han var en profet visste han att Gud med ed lovat honom att sätta någon av hans ättlingar (livsfrukt) på hans tron. 31I förväg såg han den Smordes (Messias) uppståndelse och sa [i Ps 16:10]: 'Han ska inte lämnas kvar i dödsriket (Hades), inte heller ska hans kropp utsättas för förgängelsen [då kroppen förmultnar efter döden].' 32Denne Jesus reste Gud upp, och det är vi alla [som står här inför er] vittnen till. 33Sedan han nu genom Guds högra hand (Guds kraft) blivit upphöjd [till Guds högra sida] och fått (tagit emot) den utlovade helige Anden (löftet – den helige Ande) av (alldeles intill) Fadern, har han utgjutit (i överflöd låtit tömma ut) detta som ni både ser och hör. [Det grekiska ordet för att "ta emot" – lambano innefattar ett beslut att villigt och aktivt ta emot något som ges, se även vers 38.] 34David steg inte upp till himlarna, ändå säger han om sig själv:
'Herren sa till min herre:
    Sätt dig på min högra sida (dela min tron),
35till dess jag har lagt dina fiender
    som en fotpall under dina fötter (helt reducerat fiendens makt).' [Ps 110:1]
 36Så låt därför hela Israels hus säkert veta (genom egen personlig erfarenhet klart känna till) att honom gjorde Gud till både Herre och Smord (Messias, Kristus) [Guds utvalde och smorde Kung] – denne Jesus som ni korsfäste."
37När de nu hörde detta, kände de ett styng i hjärtat [ånger, syndanöd, samvetskval; de fick en djup smärtsam upplevelse av sorg], och sa till Petrus och de andra apostlarna (utsända): "Män, bröder, vad ska vi göra?" 38Petrus upplyste (förklarade då för) dem:

"Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu] och låt döpa er [låt er nedsänkas i vatten, gr. baptizo] – var och en av er – i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn [på den grund hans namn utgör] till (in i) era synders förlåtelse [så att ni kan bli lösta/fria från era skulder/missgärningar]. Då ska ni få den helige Andes gåva (då kommer ni att ta emot gåvan – den helige Ande). 39För löftet är till [gäller] er och era barn [vers 4; Joel 2:18] och alla dem som är långt borta [hedningarna] – så många som Herren vår Gud kallar [bjuder in] till sig själv". [Den helige Ande är en gåva. Hur Anden tas emot beskrivs med det grekiska verbet lambano vars huvudsakliga innebörd är att ta emot, utfå, erhålla och komma i besittning av. Verbformen är i medium (ett mellanting mellan passiv och aktiv form), något som grammatiskt indikerar att det är en samverkan mellan givaren och mottagaren – ett aktivt och villigt mottagande. Se även Joel 2:32; Matt 28:19.]

Församlingen växer

40
(Apg 2:40) Modell av templet och den södra delen av Jerusalem. Finns på Israel Museum i Jerusalem.

Modell av templet och den södra delen av Jerusalem. Finns på Israel Museum i Jerusalem.

Med många andra ord vittnade Petrus [personligt, ivrigt och uppriktigt] och fortsatte att uppmuntra (förmana, varna) dem, och sa: "Rädda er från detta moraliskt förvridna släkte."
     41De som tog emot (med glädje välkomnade) hans ord döptes, och den dagen ökade deras antal med ungefär 3 000 personer (själar). 42De höll troget fast vid (var hängivna och följde trots motstånd ständigt):
    apostlarnas lära (undervisning)
        och gemenskapen,
    måltiderna [som även inkluderade nattvarden, se 1 Kor 11:20]
        och bönerna [i templet och i hemmen, se Apg 3:1; Apg 4:23].
43En känsla av djup respekt (vördnad) kom mer och mer över varje själ [alla invånare i Jerusalem], och många under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisade Guds karaktär) gjordes genom apostlarna. 44Alla troende var tillsammans (var som en enhet) och de hade allt gemensamt. [Detta var helt frivilligt, se Apg 5:4, och gjordes utifrån äkta kärlek till Gud och syskonen i tron, se 1 Joh 3:17.] 45De sålde [när det uppkom behov] sina egendomar (hus, åkermark) och ägodelar, och delade ut åt alla, utefter vars och ens behov. [I Apg 4:32–35 beskrivs hur de som har flera hus och jordstycken säljer, se även Apg 4:36–37; 5:1–3. I Apg 12:12 samlas man fortfarande i "Marias hus".]
     46Dagligen samlades de i tempelförgården (för att tillbe) enade (i harmoni, ett ackord, med samma sinne), och i hemmen bröt de bröd och delade måltiden i jublande innerlig glädje (ordagrant "med hjärtan fria från stenig mark", dvs. i enkelhet, lätthet, generöst). 47De prisade Gud och var omtyckta (hade favör, nåd, var respekterade – gr. charis) hos allt vanligt folk. Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta. [Det kan till en början ses som en motsägelse att de var omtyckta av alla, när Jesus sagt: "Ve er när alla berömmer er", Luk 6:26. I Apostlagärningarna är fokus på vad Gud gör. De troende prisade Gud och hade favör hos allt vanligt folk. Här används gr. laos som beskriver allmänheten till skillnad från överheten, som var de som ville tysta ner dem och fängsla dem. Ordet för "allt" är holon som verkligen beskriver alla. Den stora majoriteten av vanligt folk märkte hur generösa och kärleksfulla de kristna var mot dem, och Gud gav de kristna favör hos dem.
    När Jesus däremot sa "Ve er när alla berömmer er" så används ett annat ord för alla, gr. pas. Detta ord beskriver "alla sorter och olika typer". När människor från alla håll, organisationer och inriktningar berömmer de kristna bör man vara vaksam. I detta sammanhang talade Jesus också om falska profeter. Ett av deras kännetecken är just självcentreringen och hur det är viktigare att behaga människor än Gud. En inställning tvärt emot de första kristnas i Jerusalem, som satte Guds ord, gemenskapen och bönen främst, se Apg 2:42.]

En lam man helas

31
(Apg 3:1) Här på den södra sidan av tempelområdet finns än i dag trapporna kvar som ledde upp till de södra portarna.

Här på den södra sidan av tempelområdet finns än i dag trapporna kvar som ledde upp till de södra portarna.

Petrus och Johannes var på väg upp till templet till bönen vid den nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Det är troligtvis fortfarande högtidsdagar och många människor var i rörelse i Jerusalem. Det var vanligt att be tre gånger under dagen, se Ps 55:17; Dan 6:10; Apg 10:1–6. Två av dessa bönetillfällen sammanföll med morgon- och eftermiddagsoffret i templet: bönen vid tredje och nionde timmen, se Dan 9:21. Den judiske historikern Josefus omnämner också dessa två bönetillfällen (morgon och nionde timmen) i sitt verk Judiska fornminnen (bok 14, 4:3).] 2Man höll just på att bära dit en man som varit förlamad [i benen] från födseln (ordagrant: ´från sin mors liv´). [Mannen var drygt 40 år, se Apg 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. [Rabbinerna lärde att det var tre pelare i den judiska tron: Torah-studier, bön/tillbedjan och välgörenhet. Som tiggare var de bästa platserna nära offerkistorna och vid huvudingångarna där många passerade.
    Porten som kallas "Sköna porten" kan syfta på den utsmyckade Nikanorporten i templet. Den stod mellan kvinnornas förgård, där offerkistorna fanns, och innergården. Ett annat alternativ är den mest trafikerade södra dubbelporten, som ledde in till själva tempelområdet. Eftersom de "går in i tempelområdet" och sedan befinner sig vid Salomos pelarhall, är det troligt att det är den yttre södra dubbelporten som är den Sköna porten, se vers 8 och 11.] 3
(Apg 3:3) Södra ingången till templet, sett från öster. Besökaren gick in genom den ena porten och vandrade genom en tunnel och ytterligare trappor som ledde upp till den yttre förgården i tempelområdet.

Södra ingången till templet, sett från öster. Besökaren gick in genom den ena porten och vandrade genom en tunnel och ytterligare trappor som ledde upp till den yttre förgården i tempelområdet.

©Tony Larsdal

När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.
     4Då fäste de blicken på honom, och Petrus sa: "Se på oss!" 5Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.
     6Då sa Petrus: "Silver och guld [mynt] har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu den Smordes (Kristi) nasaréns namn, res dig upp och gå (verbformen är en uppmaning att börja gå och sedan fortsätta att gå)!" 7Han tog ett stadigt tag i mannens högra hand och reste honom upp. På en gång fick mannen styrka i fötter och vrister. [Lukas använder medicinska termer för musklerna i foten, vristerna och speciellt fotlederna. I vers 16 förklarar Petrus att det var genom tron på Jesus som helandet kom.]
     8Mannen flög upp och stod upprätt. [Ordet "flög upp" kan betyda att han "hoppade upp", men troligare är det en referens på hur snabbt han kom på fötter.] Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt, hoppade och prisade Gud. 9Allt folket [som var samlat där för eftermiddagsbönen i tempelområdet] såg hur han gick omkring och prisade Gud. 10När de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten vid templet, fylldes de av förundran (blev de mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla). De tappade fattningen (var helt utom sig, "i extas" – gr. ekstasis) över det som hade hänt med honom.

Petrus predikan i Salomos pelarhall

11
(Apg 3:11) En teckning över hur templet kunde sett ut omkring 60 e.Kr. Tempelområdet var stort, som 21 fotbollsplaner. Salomos pelarhall låg längs med den östra sidan mot Kidrondalen. Här var det vanligt att olika rabbiner undervisade. Det var här Petrus tog till orda och predikade om Jesus.

En teckning över hur templet kunde sett ut omkring 60 e.Kr. Tempelområdet var stort, som 21 fotbollsplaner. Salomos pelarhall låg längs med den östra sidan mot Kidrondalen. Här var det vanligt att olika rabbiner undervisade. Det var här Petrus tog till orda och predikade om Jesus.

Nu medan mannen höll sig nära Petrus och Johannes, kom folk springande och samlades kring dem i den gång som kallas Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet]. De var helt utom sig av häpnad. 12När Petrus såg det sa han till folket:

"Israeliter!
Varför är ni förvånade över det här?
Varför stirrar ni på oss som om vi gjorde det här undret av egen kraft, eller att det var vår egen helighet som fick den här mannen att börja gå?
13Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. 14Men ni förnekade (vägrade) den Helige och Rättfärdige och begärde istället att en mördare skulle friges åt er. 15Livets Källa (furste, upphovsman, pionjär) dräpte ni, men Gud uppväckte honom från de döda. Vi är själva vittnen till detta faktum. [Petrus och Johannes hade själva sett den uppståndne Jesus med sina egna ögon.]
[Nu kommer svaret på frågan hur mannen blev helad:]
16På grund av tro på hans [Jesu] namn, har denne [före detta lama] man som ni nu tittar på [med kritiska, granskande blickar], och som ni känner, fått styrka av hans namn. Den tro som utövades genom Jesus har mitt framför era ögon gett honom full hälsa (helt helat honom). [Det är inte tydligt i grekiskan om det är mannens eller Petrus och Johannes tro som gjorde att mannen blev helad. Kanske är det Lukas poäng här, att det viktigaste är tron på Gud, och inte vems tro som utförde undret. Trons under fanns tillgängligt för alla som samlats där i Salomos pelargång den dagen.] [Avslutande uppmaning till omvändelse:]
17Lyssna, syskon, jag vet att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde [när ni förnekade och förrådde Jesus]. [Det skedde i okunskap, se 4 Mos 15:27–31; 1 Kor 2:8.] 18Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Smorde (Messias, Kristus) skulle lida.

19Ångra (omvänd) er därför [tänk alltså annorlunda från och med nu, se Apg 2:38] och vänd tillbaka [till Gud], så att era synder blir utplånade (utsuddade; fullständigt borttagna), 20och att tider av förnyelse (vederkvickelse, återhämtning – ordagrant: 'en svalkande uppfriskande vind/utandning') från Herrens närvaro (ansikte) [på så sätt] kan komma, och han kan sända den som har utsetts åt (är bestämd för) er – [nämligen] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. 21Himlen måste ta emot (välkomna) honom tills de tider kommer då den fullständiga återupprättelsen av allt sker, som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun. 22Mose har sagt:
'En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. 23Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket.' [Citat från 3 Mos 23:29; 5 Mos 18:15–20.]
 24Alla profeterna, från Samuel och framåt, har talat om och också förkunnat (profeterat om) dessa dagar. [Samuel var den första profeten efter Mose, se Apg 13:20.] 25Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sa till Abraham:
'I din avkomma [singular] ska alla folk (släkten – gr. patria) på jorden bli välsignade.'[Citat från 1 Mos 12:7; 22:18; 26:4. Ordet avkomma är singular, men kan också användas som ett kollektivt substantiv för att beskriva ett helt folk. Abrahams löfte gällde både Isak och hans efterkommande som blev det judiska folket. I sin djupaste mening syftar det på den Messias som skulle komma, vilket Paulus visar i Gal 3:16. Det är ingen skillnad på frälsningen i de båda förbunden. Abraham blev frälst genom att i tro blicka fram mot korset och frälsningen. Efter Jesu död och uppståndelse blir man frälst genom att i tro blicka tillbaka på vad Jesus gjort.]
 26Det var först och främst för er [judarna som fick välsignelsen först och skulle bli en välsignelse för allt folk] som Gud lät sin tjänare [Jesus] uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era onda gärningar."

Petrus och Johannes fängslas

41Medan Petrus och Johannes talade till folket, konfronterade plötsligt översteprästerna, tempelvaktens befälhavare och saddukéerna dem. 2De var upprörda (irriterade) över att de undervisade folket och genom Jesus predikade (med övertygelse berättade om) uppståndelsen från de döda. [Saddukéerna trodde inte på ett liv efter döden, se Apg 23:8.] 3Så de arresterade dem (lade sina händer på dem) och höll dem fängslade till nästa dag, för det var redan kväll. 4Men många av dem som hade hört budskapet (ordet) kom till tro, och antalet män var nu omkring 5 000. [Från att ha varit en grupp på 120 män och kvinnor, se Apg 1:15, ökade de troende med ungefär 3 000 på pingstdagen, se Apg 2:41. Bland dessa var en del besökare, se Apg 2:9–10. Beroende på hur lång tid som har förflutit mellan pingstdagen och denna händelse, kan några ha rest hem. Samtidigt kom dagligen människor till tro, se Apg 2:47.
    Troligtvis syftar siffran 5 000 här i vers 4 på det totala antalet troende män i Jerusalem vid den här tidpunkten. Under några få timmar denna eftermiddag (mellan mannens helande klockan tre och sextiden då Petrus och Johannes blev arresterade) kom troligtvis tusentals till tro. Skaran fortsätter att öka, se Apg 5:14. Även många präster kommer till tro, se Apg 6:7. Omkring 25 år senare refererar Lukas till hur tusentals judar kommit till tro i Jerusalem, se Apg 21:20. Totalt antal invånare i Jerusalem vid den här tiden på 30-talet e.Kr. är svårt att uppskatta men rör sig om ca 40 000-100 000. Under högtiderna ökar det till mer än det dubbla eller tredubbla.]

Försvarstalet inför Sanhedrin

5Nästa dag samlades deras ledare och äldste och skriftlärda i Jerusalem. 6Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas [hans svärson], Johannes och Alexander, och alla andra från översteprästernas släkt. [Sanhedrin var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar. I rådet fanns två grupperingar – fariséer och saddukéer. Saddukéerna, som ofta var i majoritet och hade initierat gripandet av Petrus och Johannes, trodde bara på de fem Moseböckerna. Fariséerna bejakade hela den muntliga traditionen och trodde på änglar och ett liv efter döden.
     Hannas var överstepräst och rådets ordförande 6-15 e.Kr. Vid den här tiden, i början på 30-talet e.Kr., hade hans svärson Kaifas den titeln. Kaifas var överstepräst 18-36 e.Kr. Att Hannas ändå nämns först reflekterade antagligen den verkliga politiska situationen där han fortfarande hade stort inflytande. Fem av hans söner och en svärson blev överstepräster. Det är inte känt vilka Johannes och Alexander är, förutom att de tillhörde översteprästernas släkt.] 7När de hade ställt dem [Petrus och Johannes] framför sig (mitt i samlingen) begärde de svar (började de förhöra dem på ett föraktfullt sätt): "Genom vilken kraft (övernaturlig styrka) eller i vilket namn (auktoritet) har ni [simpla människor] gjort detta?" 8Då sa Petrus fylld av den helige Ande till dem:
"Ni folkets rådsherrar och äldste i Israel. 9Om vi i dag förhörs om en god gärning mot en sjuk (kraftlös, handikappad) man, och hur han blev helad (frälst, upprättad, befriad), 10så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smorde (Kristi), nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. 11Han [Messias] är:
'Stenen som föraktades av er, ni byggnadsarbetare,
    men som nu har blivit hörnstenen.' [Citat från Ps 118:22 där Petrus lägger till 'av er, ni' och applicerar versen på sina åhörare. Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter. Jesus är hörnstenen som församlingen, det nya templet, är byggd på!]
 12Och hos ingen annan [än Jesus, se vers 10] finns frälsningen (räddningen, befrielsen), för under himlen finns inget annat namn som människor har fått [givet bland sig] genom vilket vi blir frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade)." [I grekiskan avslutas meningen ordagrant: "i vilket vi måste bli frälsta" eller "i vilket det är nödvändigt att vi blir räddade", se även Joh 3:18, 36; 14:6; 1 Tim 2:5; 1 Joh 2:23; 5:12.]

De varnas

13De blev helt förundrade när de såg Petrus och Johannes frimodighet (deras tydlighet och säkerhet i talet). Samtidigt började det faktum att de var olärda män sjunka in i deras medvetande. [Petrus och Johannes hade inte gått under någon rabbin och fått en formell teologisk utbildning.] Men så klarnade det för dem att de varit med Jesus. 14När de också såg mannen som [tidigare varit lam men nu] blivit botad stå där tillsammans med dem, hade de inget de kunde säga mot dem. 15De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra.
     16De sa: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. 17Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet."
     18De [det religiösa ledarskapet i Jerusalem] kallade in dem igen [till Stora rådet] och befallde dem att under inga omständigheter tala eller undervisa i Jesu namn. 19Men Petrus och Johannes svarade dem: "Om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Gud, det får ni själva avgöra (döma), 20men för oss är det omöjligt att inte berätta om det vi sett och hört."
     21När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte på något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt. 22Mannen som genom detta tecken (mirakel) hade blivit helad var över 40 år gammal. [Han hade varit lam sedan födseln, se Apg 3:2. Mannens situation var välkänd bland invånarna i Jerusalem.]

Bön om frimodighet

23När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt. 24När de hörde det, ropade de enat (i harmoni, ett ackord, med samma sinne) till Gud och sa:
"Härskare (Allsmäktige Herre – gr. despotes), du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. 25Du som har låtit den helige Ande tala genom vår fader David, din tjänare (son) [Ps 2:1–2]:

'Varför larmar (stormar, härjar) hedningarna,
    varför tänker folken ut meningslösa planer (uppfyller sin tanke med meningslöshet, fåfänglighet, det som är fruktlöst)?
 26Jordens konungar trädde fram på rad [för att attackera],
    och härskarna samlade sig mot Herren
    och mot hans Smorde (Messias, Kristus).'

 27Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus som du har smort 28till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.
29Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord, 30medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn."
 31När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet. [Ordet för be är deomai som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet deo betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1–11.]

Hur de första troende levde

32Alla de många som trodde var ett hjärta och en själ (sinne). Ingen av dem kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. 33Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla. 34Ingen av dem led någon nöd [5 Mos 15:4], för de som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram det belopp de fått, 35och lade ner betalningen vid apostlarnas fötter. Sedan delades tillgångarna ut efter vars och ens behov. [Givandet var helt frivilligt och skedde efter behov. Man samlas t.ex. i "Marias hus" för att be, se Apg 12:12. Maria var släkt med Barnabas och var Johannes-Markus mor, se Kol 4:10. Nu följer två specifika exempel på personer som sålde egendomar, Barnabas och ett gift par – Ananias och Safira.]

Barnabas ger en gåva

36Josef, som apostlarna kallade Barnabas – vilket översatt betyder Uppmuntrans (Förmaningens) son – var en levit [Levi stam är en av Israels tolv stammar] född på Cypern. 37Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter. [Personers namn, och särskilt smeknamn, speglar en persons karaktär. Josef var en man som uppmuntrade, förmanade och hjälpte andra människor. Att han fick ett nytt namn av apostlarna, visar på hur de offentligt erkände honom och hans tjänst. Jesus gav t.ex. Simon namnet Petrus, vilket betyder klippa. Etymologin kring namnet Barnabas är osäker, men kan ha sitt ursprung i Bar-navi (Profetens son). Ett annat av förslagen är Bar-menachem (Tröstens son), och därifrån kommer i sådana fall kopplingen till tröst. Lukas förklarar dock att ordet betyder uppmuntran och förmaning. Samma koppling mellan profetia och uppmuntran görs av Paulus i 1 Kor 14:3. Som profet förmedlade Barnabas uppmuntran och tröst. Han tar hand om Paulus, se Apg 9:27, blir en av ledarna i den första församlingen och reser senare tillsammans med Paulus, se Apg 13:1–3. Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och full av tro, se Apg 11:24.]

Ananias och Safira ger också en gåva

[I kontrast till Barnabas och många andra som i kärlek "lagt ner pengar vid apostlarnas fötter", se Apg 4:35–36, gör ett gift par till synes samma sak. Men det är något som inte stämmer. Det ovanliga grekiska ordet nosphizomai som betyder att "lägga undan för sig själv" används här och i den grekiska översättningen av Gamla testamentet i berättelsen om hur Achan och hans familj försökte stjäla det som tillhörde Gud, se Jos 7:1–26. Berättelserna har många likheter och båda inträffar när Gud just har påbörjat ett nytt skeende för sitt folk.] 51Men en man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom [ett landområde, se vers 3]. 2I samråd med sin hustru behöll han en del av köpesumman för sig själv. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder "Gud är nådefull". Safira betyder "safir" och "vacker" på arameiska.]
     3Då sa Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta (fått kontroll över dina tankar och dina handlingar) så att du försökte bedra den helige Ande genom att undanhålla en del av pengarna för marken? 4Innan du sålde den, tillhörde inte den dig då? Och när den var såld, var inte pengarna dina då också? [I grekiskan används en negativ partikel i båda dessa frågor som förväntar sig ett underförstått positivt svar: "ja, både marken och pengarna tillhörde dig".] Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor, utan för Gud." [Synden var inte att de inte gav hela summan, utan att de låtsades göra det. Allt givande i den första församlingen var frivilligt, se vers 4.]
     5När Ananias hörde de orden föll han ner och tappade andan. [Här används en medicinsk term för att "andas ut" och dö, det används bara här, i vers 10 och i Apg 12:23.] Stor fruktan kom över alla som hörde om vad som hänt. 6De yngre männen [i församlingen] kom och svepte honom, bar bort och begravde honom. [Som seden var då begravdes kroppen i en klippgrav utanför staden. Sedan efter något år flyttades benresterna till en permanent grav. Ceremonin gick fort; männen var tillbaka inom tre timmar, se vers 9.] 7Omkring tre timmar senare kom hans hustru in [till samlingen där apostlarna var] utan att veta vad som hade hänt. 8Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" [Det är troligt att Petrus pekar på pengarna som antagligen ligger där.]
    Hon svarade: "Ja, för det beloppet."
     9Petrus sa till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." 10På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
     11Stor fruktan kom över hela församlingen (kyrkan – gr. ekklesia, "de utkallade") och över alla andra som hörde detta. [Gud hatar religiöst hyckleri. Falskhet och helighet kan inte existera samtidigt. Var det uppmärksamheten kring Barnabas som väckte avundsjuka? Vi vet att där det finns avund och rivalitet, där finns också oordning och all slags ondska, se Jak 3:16. Texten väcker frågor och det är viktigt att se vad texten säger och inte säger:
  • Var Ananias och Safira verkligen avgjort kristna? De rörde sig i de kristna kretsarna och var kända av Petrus, men bara Gud känner människans hjärta, se 1 Kor 2:11. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i staden Samarien som kom till tro och lät döpa sig, men vars hjärta fortfarande var fast i pengar, se Apg 8:13; 8:18–23. På domens dag får alla människor en rättvis dom, se Apg 17:31.
  • Kan en troende bli fylld av Satan? Petrus själv hade tidigare blivit förledd att tala djävulens ord och Jesus fördömde honom kraftigt för det, dock utan att han dog, se Matt 16:23.
  • Var det Gud som dödade dem? Petrus blev förmodligen förvånad när Ananias föll död ner, det enda han gjorde var att exponera synd. Det kan vara så att de dog av fruktan. Vad vi vet är att syndens lön alltid är död, se Rom 6:23.
Denna vers är första gången församlingen nämns i Apostlagärningarna. Det är inte en perfekt församling, men den är generös, fruktar Gud och får se stora under och tecken.]

Under och tecken

12[Nu sker bönesvaret från bönen i Apg 4:29–30:] Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet]. 13Ingen av de andra [som ännu inte kommit till tro, se vers 14] vågade ansluta sig till dem [där i templet eller komma med sjuka dit av rädsla för saddukéerna], men folket talade väl om dem. 14Fler och fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. 15Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. [I den antika kulturen representerade skuggan personen. Folket agerade utifrån sin tro. Även om texten inte säger att de blev helade på detta sätt, antyder nästa vers det. Det var inte metoden och skuggan som helade, utan tron på Jesus! Genom Bibeln finns många exempel där något fysiskt har representerat tron: en stav, 2 Mos 4:17; en kopparorm, 4 Mos 21:9; salt, 2 Kung 2:19–21; en pinne, 2 Kung 6:4–7; kläder, Apg 19:11–12. Det finns alltid en risk att fokus skiftar från Gud till det redskap han använder. Ett exempel är kopparormen som var en välsignelse men blev en avgud i senare generationer, se 2 Kung 18:4.] 16Även en stor skara folk från städerna runt omkring Jerusalem kom och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

Inkallade till förhör igen

[De kristnas popularitet gick inte obemärkt förbi det religiösa ledarskapet. Man hade tidigare gripit Petrus och Johannes, se Apg 4:1–4, nu arresteras alla de tolv apostlarna.] 17Översteprästen [antagligen Hannas, se Apg 4:6] tillsammans med alla hans anhängare, det vill säga saddukéernas parti, uppfylldes av avundsjuka. [Ordet zelos beskriver starka känslor och ett hat motiverat av fanatisk iver. Man ville försöka stoppa denna nya rörelse som nu började hota deras åsikter och position.] 18De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva "allmänt häkte", eller att de "öppet", inför allt folket, häktades.]

Mirakulöst befriade

19Men en Herrens ängel öppnade på natten dörrarna till fängelset. [Om det var i samma fängelse som Petrus senare fängslas, öppnades både de inre och yttre dörrarna, se Apg 12:10.] Ängeln förde ut dem och sa: 20"Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta [nya] liv." [Livet i Jesus!]
     21När de hörde det, gick de tidigt på morgonen (vid gryningen, sextiden på morgonen) till templet och började undervisa.
    När översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels söners (barns) hela äldsteråd [Sanhedrin], och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. 22Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: 23"Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne."
     24När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vart allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18–19; 16:27–28.]
     25Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" 26Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. [Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!]

Vi måste lyda Gud mer än människor

27När de hade hämtat dem dit, förde man dem fram inför Stora rådet [Sanhedrin, det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar där översteprästen var ordförande]. Översteprästen började förhöra dem, 28och sa: "Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra den mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död)."
     29Då svarade Petrus och de andra apostlarna: "Vi måste lyda Gud mer än människor. 30Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade. 31Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste (pionjär, upphovsman, den förste – gr. archegos) och frälsare (räddare, befriare) för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. 32Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom."
     33
(Apg 5:33) Scen från miniserien A.D. från 1985 där Gamaliel tar till orda (Titeln A.D. kommer från latinska Anno Domini som betyder i Herrens år).

Scen från miniserien A.D. från 1985 där Gamaliel tar till orda (Titeln A.D. kommer från latinska Anno Domini som betyder i Herrens år).

När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och ville döda dem. 34Men då reste sig en farisé i Stora rådet [Sanhedrin] som hette Gamaliel, en Torah-lärare (gr. nomo-didaskalos, "laglärd", se Luk 5:17) som var aktad av hela folket. [Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3.] Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. [Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.] 35Sedan sa han till dem [det samlade rådet]:
"Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. [Gamaliel tar nu två exempel på judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.]
[Exempel 1:]
36För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. [Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.]
[Exempel 2:]
37Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom, men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. [Detta syftar på en senare skattskrivning efter den som skedde kring Jesu födelse, se Luk 2:2. Den judiska historieskrivaren Josefus omnämner en skattskrivning i Judéen 6-7 e.Kr. som provocerade seloterna i Galileen till ett uppror som brutalt slogs ner av romarna.]
38Så nu i detta fall [med apostlarna och den här nya rörelsen] säger jag [Gamaliel] er: Håll er borta från dessa män. Släpp dem fria! För om detta bara är mänskligt påhitt och aktivitet (entusiasm) blir det inget av det, 39men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud."
De blev övertygade av honom. 40När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp på ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. 41När apostlarna gick ut från Stora rådet var de [inte nedstämda, tvärtom, de var] glada att de ansetts värdiga att bli vanärade för hans namns skull. [På grund av Jesu namn, se 3 Joh 1:7.] 42Både [öppet] i tempelområdet
    och [enskilt] i hemmen (från hus till hus)
    undervisade
och förkunnade (evangeliserade) de dagligen (dag efter dag) att Jesus är den Smorde (Messias). [Den kiastiska formen i denna vers kopplar ihop undervisningen med hemmen, och evangelisationen med tempelområdet.]

De första sju diakonerna utses

(Apg 6:1) En grupp kvinnor i Jerusalem.

En grupp kvinnor i Jerusalem.

[Den kristna församlingen i Jerusalem bestod fortfarande enbart av judar som börjat tro på Jesus som Messias. Den största gruppen var hebreisktalande judar, födda i Jerusalem och Judéen. Den andra gruppen var inflyttade grekisktalande judar. Det fanns även proselyter, icke-judar som konverterat till judendomen vid vuxen ålder. Ett sådant exempel var Nikolaus, se vers 5. Som det ofta blir vid snabb tillväxt uppstod praktiska problem.] 61Vid den tiden, när antalet lärjungar (efterföljare) växte, började de [utlandsfödda inflyttade] grekisktalande judarna lågmält klaga på de hebreisktalande [infödda judarna]. De grekisktalande änkorna blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen (ordagrant diakonia, den dagliga hjälpverksamheten). [Det var vanligt att grekisktalande judar runt om Medelhavet flyttade till Jerusalem för att leva sina sista år i den heliga staden. De hade sina egna synagogor, se vers 9, och var språkligt och kulturellt skilda från de hebreisktalade judarna. Då som nu dog ofta mannen före kvinnan. De grekisktalande änkorna var extra utsatta eftersom man ofta lämnat familj och släkt när man flyttat. Det är inte otroligt att många av dessa grekisktalande kvinnor hade blivit frälsta och gått med i den nya rörelsen. Dorkas var en av dem, se Apg 9:39.
    Distributionen av medel verkar till en början ha skett av apostlarna, se Apg 4:35. Som texten indikerar hade uppgiften lämnats över till den hebreisktalande gruppen som var i majoritet. Det är inte otroligt att man följde de judiska sederna för att hjälpa de fattiga med två typer av hjälpinsatser. Fattiga judiska invånare fick veckovis hjälp som kallades guppah. Den gavs varje fredag och räckte till fjorton måltider. Det fanns också en daglig hjälp som kallades tamhuy som riktade sig till andra inflyttade. Mat och dryck levererades till dem som hade behov. Det är inte svårt att se hur man på grund av språkskillnader, antagligen omedvetet, förbisåg en del grekisktalande änkor i den dagliga matutdelningen.] 2
(Apg 6:2) En av många försäljare vid Jerusalems portar.

En av många försäljare vid Jerusalems portar.

Då kallade de tolv [apostlarna] samman alla lärjungarna och sa: "Det är inte rätt (bra) om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden [och dela ut mat]. 3Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." 5Det förslaget tyckte alla var bra (det behagade alla samlade). [Apostlarna ger ett förslag som hela församlingen, både de grekisktalande och de hebreisktalande judarna, godkänner.] De valde:
Stefanos [som betyder "krönt"],
    en man full av tro och den helige Ande.
Filippus [som betyder "en som älskar hästar"].
Prokorus [som ordagrant betyder "framför kören", dvs. en körledare, kan ha varit titeln "körledaren" snarare än hans riktiga namn].
Nikanor [som betyder "segrare"].
Timon [som betyder "ärbar"].
Parmenas [som betyder "en som står fast"].
Nikolaus [som betyder "folkets segrare"],
    en proselyt från Antiokia [i Syrien]. [Eftersom han var en proselyt hade han först konverterat till judendomen från en hednisk tro. Sedan hade han blivit frälst och konverterat från judendomen för att bli en kristen.]

[Samtliga sju förslag på män hade grekiska namn och tillhörde antagligen den grekisktalande judiska gruppen. Att ta hand om de faderlösa och änkorna är en viktig uppgift, se 2 Mos 22:22; Jak 1:27. Dessa sju män tjänade även på andra områden. I nästa stycke läser vi hur Stefanos ber för sjuka. När han dödas och en kraftig förföljelse bryter ut rör sig Filippus norrut till Samarien. Där verkar han som evangelist och många kommer till tro, se Apg 8:5–8. Han kallas ofta evangelisten Filippus för att inte blandas ihop med aposteln med samma namn som var en av de tolv, se Luk 3:1; 6:14.]
 6Man förde fram dem inför apostlarna som bad och lade händerna på dem [bekräftade och välsignade deras tjänst]. 7Guds ord fortsatte att spridas och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även ett stort antal präster började lyda tron [genom att ta emot Jesus som Messias]. [Tro och lydnad hör ihop, se Apg 5:32; Rom 1:5.] [Vid den här tiden tjänstgjorde totalt närmare 20 000 präster och leviter i templet. De var indelade i 24 avdelningar. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans. De flesta präster och leviter bodde inte i Jerusalem, se Luk 1:39–40; 10:30–32. Många av dessa var fattiga och försörjde sig på egen hand och hade lite gemensamt med den religiösa överklassen som saddukéerna representerade. Det stora antal präster som kom till tro kom antagligen från denna fattiga grupp. Antalet måste ha varit hundratals, om inte tusentals och detta måste ha väckt de judiska ledarnas avund.]

Stefanos arresteras

[Nu sker en vändpunkt i Apostlagärningarna. Detta är tredje gången Stora rådet tar in kristna till förhör. Det första slutade i en varning, se Apg 4:21, det andra i trettionio piskslag, se Apg 5:40. Stefanos, som är en av de sju medarbetarna i vers 5, blir den första martyren som dödas för sin tro. Stora rådet, som också kallas Sanhedrin, var det högsta judiska beslutande organet med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna. Man sammanträdde i en sal i norra delen av templet.] 8Stefanos, full av nåd (gudomlig välsignelse, favör) och kraft (styrka), utförde ständigt under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisar Guds existens och hans karaktär) bland folket. 9Då gick några emot Stefanos för att ifrågasätta (argumentera med) honom. De kom från:
Synagogan som kallades "De frigivnas synagoga" [dessa judar hade troligtvis varit slavar i Rom men blivit frigivna],

och från Kyrene och Alexandria [synagogan med judar från dessa två afrikanska städer],

och från Kilikien och provinsen Asien [synagogan med judar från dessa två landskap i nuvarande Turkiet]. [I Jerusalem fanns enligt den rabbinska traditionen 480 olika synagogor ordnade efter olika nationaliteter. Det krävdes tio män för att starta en synagoga. En del hade egna byggnader, men de flesta samlades i hemmen. Det är inte konstigt att det var dessa inflyttade judar som blev de främsta motståndarna till Stefanos. Den judiska tro som de hade bekänt och fått lida för i världen var nu hotad av hans undervisning här i judarnas huvudstad Jerusalem.]
 10Dock kunde de inte stå emot den vishet och den Ande som han talade med. 11Då lejde de i hemlighet några män och instruerade dem att säga att de hade hört honom tala hädiska (aggressiva) ord mot Mose och Gud. 12På det sättet lyckades de jaga upp folket, så väl som de äldste och de skriftlärda, och överföll (arresterade, fängslade) honom och förde honom inför Stora rådet. 13Där förde de fram falska vittnen som sa: "Den här mannen slutar inte att göra anklagelser mot denna heliga plats [templet i Jerusalem] och undervisningen [Moseböckerna, Torah – gr. nomos]. 14Vi har hört att han har sagt att den där Jesus från Nasaret ska riva ner och förstöra denna plats, och ändra de stadgar som Mose har gett oss." [Mark 14:58, men även profeterat tidigare, se Dan 9:26; Jer 26:12–16.] [Anledningen till att man förde fram falska vittnen var att Stora rådet inte hade mandat att anklaga någon på eget initiativ. Det krävdes att vittnen begärde att få sin sak prövad för att fallet skulle tas upp.] 15Alla som satt i rådet fäste sina ögon på honom, och såg att hans ansikte var som en ängels ansikte.

Stefanos tal inför Sanhedrin

71Översteprästen [antagligen Hannas] frågade [Stefanos]: "Stämmer dessa anklagelser [att du sagt att Jesus ska riva ner templet och ändra Mose lag, se Apg 6:13–14]?"
     2Då svarade Stefanos: "Bröder [åhörare där i salen] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin], lyssna på mig. [Till en början kan Stefanos ganska långa tal ses som en irrelevant genomgång av Gamla testamentes historia från Abraham till David, men två huvudteman framträder. Det första är att Gud inte är bunden till ett speciellt land. Det religiösa ledarskapet var så fokuserat vid templet, men Stefanos visar hur Gud genom historien har verkat även utanför Israel. Det andra är att israeliterna tidigare har motarbetat de ledare Gud gett dem. Josef och Mose är två exempel som också är förebilder på Jesus. Rubrikerna följer de fem stycken man kan dela in försvarstalet i.]

1) Gud ger löftet till Abraham utanför Israel

Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien [långt från löfteslandet Israel, staden Jerusalem och det heliga templet], innan han bosatte sig i Haran [som också är långt från Israel]. 3Gud sa till Abraham:
'Lämna ditt land och din släkt
    och bege dig till det land som jag ska visa dig.' [1 Mos 12:1]
 4Då lämnade Abraham kaldéernas land och bosatte sig i Haran. När hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor. 5Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens så mycket att han kunde sätta ner sin fot, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. 6Detta är vad Gud sa:
'Hans efterkommande ska bo som främlingar
    i ett land som inte är deras,
man ska göra dem till slavar
    och förtrycka dem – [totalt] 400 år.
    [Tidsperioden 400 år syftar inte på tiden i slaveri i Egypten, utan på totala tiden i främlingskap utanför Israels land.] 7Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sa Gud,
    och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.'
    [Med 'denna plats' syftar Stefanos antagligen på templet där han talade dessa ord.] [1 Mos 15:13–14; 2 Mos 3:12]
 8Han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna. [Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10–12. Redan på Moses tid gjorde Gud klart att det inte räckte med det fysiska tecknet – hjärtat behövde också omskäras, se 5 Mos 10:16; 30:6; Jer 4:4. Ceremonin utförs på den åttonde dagen och kallas brit mila, se även Luk 1:59.]

2) Josef – en förebild på Messias

9Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10och räddade honom [gång på gång] ur alla hans lidanden (problem, svårigheter). Han gav honom nåd (favör) och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.
     11En svår hungersnöd spred sig över hela området, från Egypten [ända upp] till Kanaan, och alla led. Våra förfäder [som bodde här i Kanaans land] kunde inte få tag på mat [till sina familjer och boskap]. 12När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. [Som grekisktalande jude använder Stefanos den grekiska översättningen av 1 Mos 46:27 som inkluderar Josefs barnbarn och har antalet sjuttiofem. Den hebreiska texten har sjuttio utan Josefs barnbarn.]
     15Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16Deras kroppar förflyttades till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt [för sin hustru Sarah] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem [som ligger i Samarien på 'ohelig' mark]. [I sitt korta och pressade tal verkar Stefanos sammanfatta två händelser för att få fram sin poäng att Gud verkar utanför Jerusalem, och då särskilt Samarien som klingade illa för Stora rådets anhängare. Graven som Abraham köpte var i Hebron, inte Sikem 1 Mos 23:16–20. Josef var begravd i Sikem och Jakob i Hebron. Abraham köpte grottan från hettiterna för 400 shekel, se 1 Mos 23:10–16, och det var Jakob som köpte fältet från Hamor, se 1 Mos 33:18–20.]

3) Befrielsen genom Mose

17Tiden närmade sig då löftet som Gud hade gett till Abraham skulle gå i uppfyllelse. [Tiden i slaveri var på väg mot sitt slut, se 1 Mos 15:13.] Folket [israeliterna] växte (i status, respekt) och deras antal ökade i Egypten,
18fram tills en annan kung (med en annan karaktär)
    som inte kände till Josef kom till makten. [Citat från 2 Mos 1:8. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amoses som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]
 19Det var han [denne nya farao] som exploaterade vårt folk (utnyttjade dem med inställsamt prat) och förtryckte våra förfäder och tvingade dem att överge sina spädbarn för att de inte skulle överleva.
     20Vid den tiden (tidsepoken) föddes Mose, och han var fantastiskt vacker i Guds ögon [hade både inre och yttre skönhet; ordagrant 'från en stad' dvs. förde sig elegant (inte obildat), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad]. Under tre månader växte han upp [och hölls gömd] i sin faders hus. [2 Mos 2:2; Heb 11:23] 21När han sedan blev övergiven [utplacerad i Nilen] adopterade faraos dotter honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22Mose blev undervisad i all egyptisk visdom (filosofi) och han var mäktig (kraftfull) i ord (gr. logos) och gärningar (handlingar). [Lukas använder samma fras om Jesus, se Luk 24:19. Även om Mose själv ansåg sig inte vara en god talare (2 Mos 4:10) var han en man av sina ord. Hans ord och handlingar överensstämde. Logos betonar också ofta det skrivna ordet, han var en god retoriker och författare av Moseböckerna, se Joh 5:46.]
     23När han var fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels söner (barn). 24Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades genom att slå ihjäl egyptiern. 25Mose trodde att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.
     26Nästa dag vandrade han omkring igen bland israeliterna när han plötsligt såg två av dem i ett slagsmål. Han försökte få dem att bli sams och sa: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? 27Men den som hade gjort orätt mot sin nästa (medmänniska, landsman) stötte undan Mose och svarade:
Vem har satt dig till ledare och domare över oss?
 28Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? [2 Mos 2:14]
 29När han hörde de orden flydde han. Sedan levde Mose som främling i Midjans land där han [gifte sig och] fick två söner.
     30
(Apg 7:30) En torr buske i öknen.

En torr buske i öknen.

När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. 31Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst:
32'Jag är dina fäders Gud,
    Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' [2 Mos 3:6]
Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.
33Men Herren sa till honom:
Ta av sandalerna från dina fötter,
    för platsen där du står är helig mark.
 34Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar,
    och jag har stigit ner för att befria dem.
Gå nu! Jag sänder dig till Egypten [som min budbärare].
[2 Mos 3:7–8, 10]

4) Israeliterna vill inte lyda

35Denne Mose som de avvisade när de sa:
Vem har satt dig till ledare och domare? [2 Mos 2:14]
– honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. 36Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37Det var denne Mose som sa till Israels söner (barn):
En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er,
    ur era bröders krets.
[5 Mos 18:15. Jesus är denna profet som är lik Mose, se Apg 3:22; Luk 9:35.]
 38Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra förfäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.
     39Men våra förfäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. 40De sa till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte. [2 Mos 32:1] 41De gjorde även en kalv vid den tiden och de bar fram offer åt avguden (avbilden) [2 Mos 20:4] och gladde sig över sina händers verk.
     42Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, som det står skrivet i profeternas bok [Amos]:
'Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer
    under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?
 43[Nej!] Ni bar med er tältet [tabernaklet på samma sätt som arken (2 Mos 25:14); hebreiska sikot kan syfta på avguden Sikkot, se Amos 5:26] för att tillbe Molok [den kanaaneiska guden över solen och himlen]
    och era avbilder av gudastjärnan Refan [grekisk direktöversättning av hebreiska Kevan, ett annat namn för planeten Saturnus som också tillbads av egyptierna].
Därför ska jag föra bort er i fångenskap bortom Babylon.' [Amos 5:25–27]
 44Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom. 45Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. 46Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud. 47Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. [1 Kung 8:1–21] 48Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten [Jesaja] säger [ju]:
49Himlen är min tron
    och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren,
    eller vad för en plats där jag kan vila?
 50Har inte min hand gjort allt detta? [Jes 66:1–2. Den retoriska frågan är hur en byggnad skulle kunna rymma Gud, som har skapat universum.]

5) Ni har förkastat Jesus

[Fram till nu har Stefanos återberättat den judiska historien, men nu riktar han sig till Stora rådet, Sanhedrin. Hittills har han inkluderat sig själv när han sagt 'våra förfäder', se vers 19, 38, 39, 44. Nu säger han 'era förfäder'. Det är lätt att hålla med om att avgudadyrkan var fel förr, men svårare att erkänna att det kan vara på samma sätt i dag i mitt liv.] 51Hårdnackade (obstinata, envisa) är ni [Mose använde liknande språkbruk, se 2 Mos 32:9] och oomskurna till hjärta och öron! [På utsidan är ni judar, men i hjärtat är det ingen skillnad mellan er och andra folk!] Ständigt [ända sedan Moses tid] gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era förfäder. 52Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, 53ni som fått undervisningen [Torah – gr. nomos] förmedlad av änglar [5 Mos 33:2; Gal 3:19] men inte hållit den." [Här avbryts Stefanos. Det är troligt att han skulle fortsatt och uppmanat till omvändelse, precis som Petrus tidigare gjort i sitt tal, se Apg 3:19–21.]

Stefanos dödas

54När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och gnisslade tänder mot Stefanos. 55Men Stefanos, fylld av den helige Ande, lyfte blicken mot himlen och såg Guds härlighet (prakt, ära, glans), och Jesus som stod på Guds högra sida. [Vanligtvis porträtteras Jesus sittande vid Faderns högra sida, men här står han upp för att beskydda och ta emot dem som dör martyrdöden.]
     56Han sa: "Se! Jag ser himlarna öppnade och Människosonen stå på Guds högra sida." [Stefanos ser upp igenom alla himlar ända till den högsta, där Guds tron är.] 57Men då vrålade de med hög röst och höll för sina öron [för att inte höra det Stefanos sa som de ansåg vara hädelse] och stormade alla på en gång emot honom. 58När de hade drivit (kastat, släpat) honom ut ur staden [Jerusalem], började de att stena honom, och vittnena lade ner sina mantlar vid en ung man som hette Saulus. [Ordet "ung man" beskriver oftast en ogift man under 40 års ålder. En judisk ledare behövde godkänna en stening. Den som gjorde det var den som höll de andras mantlar medan de utförde steningen. Det var alltså Saulus som var den som gav sitt bifall och var den judiska auktoritet som bar ansvaret för Stefanos död. Saulus var fullt medveten om vad han gjorde, se Apg 8:1; 22:20.] 59Medan de stenade Stefanos bad han: "Herre Jesus, ta emot min ande." [Han citerar från samma psalm som Jesus bad på korset, se Ps 31:6; Luk 23:46.] 60Sedan föll han ner på sina knän och ropade ut med hög röst: "Herre, håll inte denna synd mot dem." När han hade sagt detta somnade han in.

EVANGELIET SPRIDS TILL JUDÉEN OCH SAMARIEN (8:1-9:31)

81Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det). [Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9.
    Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder "efterfrågad i bön". Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen "Saul" när citat återges på arameiska, se Apg 9:4, 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder "den lille". Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.] Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien. 2Några fromma [judiska] män hjälptes åt att bära ut och begrava Stefanos och höll en stor dödsklagan över honom. 3Saulus försökte med våld att förgöra församlingen (han löpte amok, smutskastade, skymfade den), han gick in i hus efter hus och släpade ut män och kvinnor [genom att hålla fast deras fötter och släpa ut dem på gatorna fram till fängelset] och lät fängsla dem.

Väckelsen i Samarien

4De som hade blivit förskingrade [på grund av förföljelsen i Jerusalem] vandrade omkring [från plats till plats] och predikade ordet [berättade det glada budskapet om frälsningen genom Jesus].

Filippus till Samarien

5
(Apg 8:5) Filippus begav sig norrut till Samarien på grund av förföljelsen i Jerusalem.

Filippus begav sig norrut till Samarien på grund av förföljelsen i Jerusalem.

Filippus [den andre av de sju församlingstjänarna i Jerusalem, se Apg 6:5] kom ner till huvudstaden i Samarien och predikade den Smorde (Messias, Kristus) för dem. [Jerusalem ligger högt beläget på berget Sion, även om man går norrut till Samarien så säger man att man går ner. På Gamla testamentets tid hette huvudstaden i regionen Samarien Samaria. När Herodes den store byggde upp den igen 25 f.Kr. fick den namnet Sebaste. Det kan vara den staden som det refereras till, men troligare är att det är staden Sykar som låg nära det religiösa centrumet på berget Gerizim, se Joh 4:4–9. På Gamla testamentets tid hette den Shekem. Ett annat alternativ är Gitta, Simon trollkarlens hemstad, se vers 9–10.] 6Stora skaror var enade (i harmoni, med samma sinne) och lyssnade uppmärksamt på vad Filippus sa, de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde (mirakler som bevisar och bekräftar vem Gud är). 7Från många människor for nämligen orena andar ut under höga rop, och många förlamade (paralyserade, människor som led av nervsjukdomar) och lama (halta, lytta, ofärdiga) blev botade (en process av gradvis förbättring som leder till fullständigt helande). 8Det blev stor glädje i den staden. [Överallt där evangeliet tas emot blir resultatet glädje, se även vers 39.]

Trollkarlen Simon

9I staden [se vers 5] fanns sedan tidigare en man som hette Simon. [Han kallas ofta "Simon trollkarlen", på latin "Simon Magus".] Han utövade [ockult] magi och hade slagit folket i [hela regionen] Samarien med häpnad. Han sa sig vara något stort. 10Alla, från den minste till den högste, lyssnade till honom och sa: "Denne man är Guds stora kraft!" [Gud avskyr all ockult verksamhet, se 5 Mos 18:9–13. Justinus Martyren skriver ca 150 e.Kr. att Simon kom från staden Gitta och ansågs vara som en Gud bland sina landsmän. Senare texter från fornkyrkans tid beskriver hur han blir en stark motståndare till den kristna tron.] 11De hade lyssnat till honom därför att han länge slagit dem med häpnad (fascinerat dem) med sina magiska konster. 12Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade evangeliet om Guds rike och Jesu den Smordes (Kristi) namn, lät de döpa sig (nedsänkas i vatten, gr. baptizo), både män och kvinnor. 13Simon kom också till tro, och sedan han blivit döpt höll han sig hela tiden nära Filippus. När han såg de stora tecken och under som skedde var han utom sig av häpnad. [Simon som tidigare fascinerat andra med sin ockulta magi, blev själv helt betagen när han såg undren som skedde i Jesu namn.]

Petrus och Johannes till Samarien

14Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. 15När de kom dit ner, bad de för dem att de skulle få (ta emot) den helige Ande, 16för han [Anden] hade ännu inte fallit på (kommit över) någon av dem, utan de hade bara blivit döpta i Herren Jesu namn. 17Då lade de händerna på var och en av dem, och de fick (tog emot) den helige Ande. [Tidigare hade Johannes tillsammans med sin bror Jakob varit beredd att kalla ner eld från himlen och förgöra folket i en samarisk by, se Luk 9:54. Nu får han i stället vara med och kalla ner den helige Andes eld över de nyfrälsta samarierna.]

Trollkarlen Simon köpslår med Guds kraft

18Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar 19och sa: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får (tar emot) den helige Ande."
     20Petrus sa till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar! 21Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud. 22Omvänd dig därför från din ondska och be till (bönfall) Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta. 23Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band."
     24Simon svarade: "Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." [Det starkaste ordet för bön, gr. deomai, används här och i vers 22. Det beskriver en bön för ett stort behov.]
25Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de [Petrus och Johannes] tillbaka till Jerusalem. På vägen [hem till Jerusalem] förkunnade de evangeliet i många samaritiska byar. [Denna evangelisationssatsning som hade startats av den grekisktalande juden Filippus, fortsatte nu av två hebreisktalande judar!]

Filippus och den etiopiske hovmannen

(Apg 8:26) Filippus går söderut från Samarien. Där på vägen mot Gaza träffar han på den etiopiske finansministern som varit i Jerusalem.

Filippus går söderut från Samarien. Där på vägen mot Gaza träffar han på den etiopiske finansministern som varit i Jerusalem.

[Mitt i ett intensivt väckelseskeende kallas nu Filippus från de stora skarorna för att betjäna en människa. Först är det ett tilltal från en ängel (vers 26) följt av den helige Andes ledning, se vers 29 och 39.] 26En Herrens ängel talade till Filippus och sa: "Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) på den vägen som går från Jerusalem ner till Gaza – ökenvägen (genom obebyggda områden)." [Gaza låg omkring åtta mil sydväst om Jerusalem. Det var den sista vattenposten före öknen på vägen mot Egypten. Detta budskap kan tyckas lite märkligt rent mänskligt sett. Vad skulle Filippus göra där?] 27Han stod upp och gick. Plötsligt kom den etiopiske finansministern (som ansvarade för skattkammaren) förbi denna väg. Han var en mäktig hoveunuck hos Kandake, drottningen i Etiopien. Han hade rest till Jerusalem för att tillbe, 28men var nu på väg hem, och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. [En eunuck var en frivilligt eller påtvingat kastrerad man. Det var inte ovanligt att eunucker hade höga positioner eftersom de var lojala och pålitliga. Inom judendomen fanns dock restriktioner. En eunuck hade bara tillträde till den yttre tempelplatsen, se 5 Mos 23:1. Denne högt uppsatte etiopier var en hedning som trodde på Israels Gud. Detta var antagligen hans enda pilgrimsvandring till Jerusalem. Att han nu när vagnen långsamt rullar fram läser profeten Jesaja är nog ingen slump. Här finns de starkaste löftena till just eunucker. När Messias upprättar sitt rike ska de få tillträde att be till Gud och få ett namn som är bättre än söner och döttrar, se Jes 56:3–8. Vad han inte visste var att snart skulle hans ögon öppnas för dessa Skrifter genom tron på Jesus!] 29
(Apg 8:29) På Romersk-germanska museet i Köln finns en kopia av en romersk carpentum, dåtidens limousin. Det kan ha varit ett liknande ekipage som den högt uppsatte etiopiern färdades med.

På Romersk-germanska museet i Köln finns en kopia av en romersk carpentum, dåtidens limousin. Det kan ha varit ett liknande ekipage som den högt uppsatte etiopiern färdades med.

Då sa Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig nära den." [Den helige Ande uppmanar Filippus att "hålla sig nära". Ordet kan också översättas "klistra sig fast vid" eller "förenas med", se Apg 5:13; Luk 10:11; 15:15. Filippus rusar inte bara fram, i stället inväntar han rätt tid och hinner känna in situationen.]

 30Så Filippus sprang fram [och höll sig nära vagnen]. Han hörde mannen läsa från profeten Jesaja. [I antiken var det vanligt att läsa högt.] Då frågade han: "Förstår du vad du läser?" [På grekiska är frågan också en fyndig ordlek. Det grekiska ordet för att förstå är ginosko och "läsa" är anaginosko som ordagrant är "att förstå igen". Det beskriver processen för hur det går till när vi läser. Vi känner igen bokstäverna som bygger upp meningen. Bokstäverna förstås igen på ett nytt sätt.] 31Han sa: "Nej, hur ska jag kunna förstå om ingen vägleder mig?" Han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32Det sammanhang han läste i Skriften var [från Jesaja]:
Som ett får fördes han bort för att slaktas,
    och som ett lamm är tyst inför den som klipper det,
    så öppnade han inte sin mun.
 33I sin förnedring (låga status, genom att ödmjuka sig) blev hans dom borttagen,
    och vem kan beskriva [ondskan hos] hans släkte (generation, de som levde i hans samtid)?
För hans liv togs bort från jorden.
[Jes 53:7–8]
 34Hoveunucken sa till Filippus: "Jag bönfaller dig, berätta vem profeten talar om, är det om sig själv eller någon annan?" 35Då öppnade Filippus sin mun, och började med utgångspunkt från detta skriftställe att berätta evangeliet (det glada budskapet) om Jesus för honom.
     36Medan de fortsatte längs med vägen kom de till ett ställe med vatten och hoveunucken sa: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" 37Då sa Filippus: "Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske." Han svarade och sa: "Jag tror att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är Guds Son." [Denna vers finns inte med i de tidigaste manuskripten, och är troligen tillagd. Den visar hur viktiga bekännelsen och dopet var i den tidiga församlingen.] 38Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hoveunucken gick ned i vattnet, och Filippus döpte honom. 39När de stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande plötsligt bort Filippus, och hoveunucken såg honom inte mer, men fortsatte glad (upprymd, fylld av glädje) sin färd.
     40Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring [upp längs med Medelhavskusten] och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea [Maritima, vid havet].

Saulus omvändelse

Mötet med Jesus på vägen till Damaskus

91
(Apg 9:1) På slätten strax innan Saulus kom fram till Damaskus fick han möta den Jesus han förföljde.

På slätten strax innan Saulus kom fram till Damaskus fick han möta den Jesus han förföljde.

Men Saulus andades fortfarande hot och mordlust mot Herrens lärjungar. [Meningen börjar med ordet "men" och beskriver kontrasten som introducerades i föregående kapitel mellan Filippus och Saulus. Filippus fortsätter att utbreda församlingen medan Saulus fortsätter att förfölja den, se Apg 8:40; 8:3.] Saulus gick till översteprästen [i Jerusalem, antagligen Hannas, se Apg 4:6] 2och bad att få med sig brev [med häktningstillstånd] till synagogorna i Damaskus. Planen var att fängsla alla som tillhörde Vägen [samtidens namn på de första kristna, se Joh 14:6], män eller kvinnor, och föra dem tillbaka till Jerusalem. [Damaskus ligger sex dagsresor norr om Jerusalem. Staden var en av de största i Dekapolis, området som bestod av tio städer. Efter Stefanos död då förföljelsen bröt ut, flydde många kristna till närliggande områden, se Apg 8:1. Att Saulus nu beger sig så långt som till Damaskus tyder på att han redan rensat många städer närmare Jerusalem på troende. I Apg 26:11 citerar Lukas hur Saulus, då känd som Paulus, knappt trettio år senare beskriver den här perioden i sitt liv: "Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer."] 3Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljus från himlen omkring honom. [Händelsen inträffar mitt på dagen, se Apg 22:6. Det måste varit ett kraftigt övernaturligt sken, starkare än solen.] 4Han [och även de med honom, se Apg 26:14] föll till marken. Sedan hörde han en röst som sa till honom [på arameiska, se Apg 26:14]: "Saul! Saul! Varför förföljer du mig?" [Saulus tilltalas med den hebreiska formen av sitt namn som är "Saul", se även Apg 8:1.]
     5Då frågade han: "Vem är du, Herre?" [Apg 22:10]
    Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer. 6Men res dig upp och gå in till staden, så ska du få veta (någon ska tala till dig) vad du måste göra." [Detta verkar vara allt som Jesus kan säga till Saul just nu, se Joh 16:12.]
     7[Saulus ligger kvar på marken.] Männen som var med honom på resan [som nu hade ställt sig upp] bara stod där förstummade (de var som förstelnade, så förskräckta var de). De hörde ljudet men såg ingen. 8Saulus reste sig [till sist] upp från marken, men när han öppnade sina ögon kunde han inte se. Då tog de honom i handen och ledde honom in i Damaskus. 9Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack. [Saulus har mycket att bearbeta, hela hans värld har förändrats. Han behövde omvärdera sin tolkning av Gamla testamentet, frälsning, sitt förhållande till människorna på Vägen, hans uppdrag, osv.]

Ananias ber för Saulus

10I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. I en syn sa Herren till honom: "Ananias!"
    Han svarade: "Här är jag, Herre." [Påminner om Abrahams och Samuels svar, se 1 Mos 22:1; 1 Sam 3:4.]
     11
(Apg 9:11) Halvvägs längs med den öst-västliga "Raka gatan" i Damaskus hittades 1947 en romersk båge på fem meters djup. Den har restaurerats på nuvarande marknivå. Bågen som byggdes 65/64 f.Kr. markerade korsningen till den nord-sydliga huvudgatan i staden.

Halvvägs längs med den öst-västliga "Raka gatan" i Damaskus hittades 1947 en romersk båge på fem meters djup. Den har restaurerats på nuvarande marknivå. Bågen som byggdes 65/64 f.Kr. markerade korsningen till den nord-sydliga huvudgatan i staden.

Då sa Herren till honom: "Res dig och gå till den gata som kallas 'Raka gatan' och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber [till mig där just nu]. 12I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen." [I romersk stadsplanering kallades gatorna som gick i nord-sydlig riktning för cardo, och de korsande öst-västliga gatorna för decumanus. Huvudgatan fick tillägget maximus, som betyder störst på latin. I mitten, där huvudgatorna korsades, låg stadens centrum som kallades forum. Utgrävningar har visat att "Raka gatan" var Damaskus decumanus maximus, huvudgatan som gick centralt från öst till väst. Den var omkring 25 meter bred och 1 570 meter lång, kantad med pelare och täckt av tak där det fanns affärer.] 13Ananias svarade: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14Nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn."
     15Men Herren sa till honom: "Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels söner (barn). 16För jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull."
     17Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset [där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna på honom och sa: "Saul, min broder [i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande." [Saulus blir påmind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom på vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form på verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.] 18Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig och blev döpt. 19Sedan åt han och fick nya krafter.

Saulus predikar i synagogan

Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, 20och på en gång började han predika i synagogorna att Jesus är Guds Son. 21Alla som hörde honom häpnade (tappade fattningen) och sa: "Var det inte han som ville förgöra alla i Jerusalem som åkallar det Namnet? [Har han bytt ståndpunkt?] Var det inte därför han kom hit, just för att gripa dem [som tror på Jesus som Messias] och ställa dem inför översteprästerna?"
     22Men Saulus uppträdde med allt större kraft [han utvecklades mer och mer och blev skickligare] och gjorde judarna i Damaskus svarslösa när han bevisade (lade fram skriftställe efter skriftställe, jämförde och undersökte för att bevisa) att Jesus är Messias.

Tre års förberedelse i öknen

[Utifrån Paulus mer detaljerade berättelse i Gal 1:17–18 var han tre år i Arabia innan han begav sig till Jerusalem. Arabia är den stora öknen öster och söder om Damaskus. Det motsvarar dagens Saudiarabien. De flesta bibelforskare lägger in denna händelse mellan vers 22 och 23, och att Saulus återvänder till Damaskus efter sin tid i ensamhet.]

Saulus återvänder till Jerusalem

23Efter att en längre tid hade passerat (fullgjorts) [antagligen tre år, se Gal 1:18], rådslog judarna [ledarskapet i Damaskus] om att röja Saulus ur vägen (döda honom), 24men Saulus fick reda på deras plan. De höll vakt vid stadens portar [Damaskus sju portar] dag och natt för att döda honom. 25Men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom över muren i en korg [genom ett fönster, se 2 Kor 11:33].
     26När Saulus kom till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge. 27Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn.
     28Sedan stannade Saulus hos dem [15 dagar och träffar Petrus och Jakob, se Gal 1:18–19], och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. 29Han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen. 30När syskonen (bröderna och systrarna i tron) fick veta det, tog de med honom ner till Caesarea [Maritima, vid havet] och sände honom sedan vidare till Tarsus. [Saulus stannar 8-14 år i sin hemort Tarsus i landskapet Kilikien, nuvarande södra Turkiet, se Gal 1:21–2:1. Det är hit Barnabas så småningom kommer och tar med sig Saulus till Antiokia, se Apg 11:25.]
31Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judéen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren, och växte genom den helige Andes uppmuntran (förmaning, tröst).

Petrus verkar vid Medelhavskusten (9:32-10:48)

(Apg 9:32) Evangeliet spred sig snabbt längs med kusten. Filippus hade nyligen varit här, och nu kom också Petrus hit.

Evangeliet spred sig snabbt längs med kusten. Filippus hade nyligen varit här, och nu kom också Petrus hit.

[Saulus är nu i Tarsus. Berättelsen återgår nu till Petrus som senast var tillsammans med Johannes och Filippus i Samarien, se Apg 8:14–25.] 32Petrus reste runt i hela området [kring Jerusalem] och kom även ner till de heliga (de troende) som bodde i Lydda. [Staden Lydda hette på Gamla testamentes tid Lod, vilket också är dess moderna namn i dag. Den ligger alldeles intill Israels internationella flygplats Ben Gurion. På Nya testamentets tid var den en gränsstad mellan Judéen och Samarien. Det är troligt att Filippus passerade förbi här och evangeliserade på sin vandring från Ashdod norrut mot Caesarea, se Apg 8:40.]

En lam man helas i Lydda

33Där träffade han en man vid namn Aineas. [Ett grekiskt namn som betyder "prisad" och "lovordad".] Han var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. [Den grekiska texten kan också översättas "från åtta års ålder."] 34Petrus sa till honom: "Aineas, Jesus den Smorde (Messias, Kristus) botar dig nu. Stå upp och bädda din säng!" Genast steg han upp. 35Alla som bodde i [staden] Lydda och [i den fem mil långa kustregionen mellan Joppe och Caesarea som kallades] Saron såg honom, och vände om (återvände) till Herren.

En kvinna dör men uppväcks igen

36
(Apg 9:36) Jaffa, i bakgrunden syns Tel Aviv.

Jaffa, i bakgrunden syns Tel Aviv.

I Joppe [nuvarande Jaffa vid Medelhavets kust] bodde en lärjunge [ordagrant: ´lärjunginna´ – gr. mathetria] som [på arameiska] hette Tabita, översatt [på grekiska] är det Dorkas [som betyder gasell, ett djur som har vackra ögon och står för skönhet när det används som namn på människor]. Hon var ständigt engagerad i att göra goda gärningar och var mycket generös (gav frikostigt för att hjälpa de fattiga). 37Vid den här tiden blev hon sjuk (svag, livlös) och dog. När de hade tvättat hennes kropp, bar de upp den till ett rum på övervåningen.
     38Eftersom Lydda låg nära Joppe [knappt två mil in i landet] och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män som bad honom komma till dem så fort som möjligt. 39Petrus stod upp och gick genast med dem. När han kom fram förde de upp honom på övervåningen. Alla änkorna stod runt omkring honom och visade gråtande alla de skjortor (tunikor) och andra kläder som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40Petrus körde ut alla (drev ut dem) från rummet och föll ned på sina knän och bad. Sedan vände han sig till den döda och sa: "Tabita, stå upp."
    Då öppnade hon sina ögon, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp. 41Han räckte ut sin hand och hjälpte henne upp. Sedan kallade han in de heliga (de troende) och änkorna och presenterade henne livs levande framför dem.
     42Detta blev välkänt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43Petrus stannade en längre tid i Joppe hos Simon som var garvare. [Att arbeta med att ta fram läder ansågs vara orent bland judarna, eftersom man handskades med döda djur. Att Petrus bor hos Simon som arbetade med skinnberedning, visar att han tar ställning för hedningarna.]

Petrus och Cornelius

[Följande händelse är avgörande för att evangeliet ska spridas "till jordens yttersta gräns", se Apg 1:8. De judiska kosherlagarna begränsade umgänget mellan judar och hedningar. En jude kunde inte äta en måltid tillsammans med en icke-jude utan att bryta mot Guds bud, se 3 Mos 11.]

Cornelius ber och får se en syn

101
(Apg 10:1) Än i dag kan man se delar av den akvedukt Herodes den store byggde. Akvedukten ledde friskt bergsvatten 10 km från norr till Caesarea. Även ruiner från stadens amfiteater, som rymde 4 000, och häststadion, hippodromen, som tog 10 000 åskådare, finns kvar.

Än i dag kan man se delar av den akvedukt Herodes den store byggde. Akvedukten ledde friskt bergsvatten 10 km från norr till Caesarea. Även ruiner från stadens amfiteater, som rymde 4 000, och häststadion, hippodromen, som tog 10 000 åskådare, finns kvar.

I Caesarea [Maritima, vid Medelhavskusten] bodde en man som hette Cornelius, en officer (centurion) vid den bataljon (kohort) som kallades den italienska bataljonen. 2Han var from och fruktade (vördade, respekterade) Gud och det gjorde även alla i hans hus. [Cornelius, hans familj och de tjänare som bodde hos honom trodde på och tillbad Israels Gud, följde vissa judiska traditioner, men hade inte konverterat till judendomen.] Han gav frikostigt med gåvor till [det judiska] folket och bad alltid (regelbundet) till Gud. [Caesarea Maritima, som betyder Caesarea vid havet, var den romerska huvudstaden i Judéen och en viktig militär bas. Cornelius var en centurion (kompaniofficerare) i den romerska armén och ledde en centuria på 100 män. Ett sådant kompani bestod av 80 legionärer plus ett tjugotal icke-stridande underhållspersonal. En annan gudfruktig centurion nämns tidigare i Luk 7:5. Cornelius och hans kompani ingick i en kohort som bestod av sex centuriae (plural av centuria).
    Antalet soldater i den romerska armén varierade över tid. Vid en stor förlust i Germania (nuvarande Tyskland) 9 e.Kr. förintades tre legioner och stormaktens 28 legioner minskade till 25 st. På Nya testamentets tid, efter Augustus nedskärningar 15 f.Kr., var de olika enheterna:
  • Contubernium, 8 soldater som tältade/bodde ihop.
  • Centuria, 100 män (80 soldater + 20 underhållspersonal).
  • Kohort, 500 – 800 soldater.
  • Legion, 4 800 – 5 500 fotsoldater + 120 kavallerister (10 x kohort).
    Till legionen hörde också en tross, dvs. understödsförband som kunde bestå av flera tusen män och kvinnor.
Vid den här tiden var fem kohorter stationerade i Caesarea och en i Jerusalem. Flera inskriptioner visar att ett italienskt regemente Kohors II Italica fanns stationerat i den romerska provinsen Syrien 69-157 e.Kr. Även om detta datum är senare än händelserna i Apg 10 (som inträffade omkring 40 e.Kr.) bekräftar fynden att italienska förband fanns i området senare.] 3
(Apg 10:3) Vid tretiden på eftermiddagen bad Cornelius i sitt hus och fick änglabesök. Bilden är en illustration baserad på utgrävningar som visar hur den romerska staden Caesarea kunde sett ut vid den här tiden.

Vid tretiden på eftermiddagen bad Cornelius i sitt hus och fick änglabesök. Bilden är en illustration baserad på utgrävningar som visar hur den romerska staden Caesarea kunde sett ut vid den här tiden.

En dag omkring nionde timmen (vid tretiden en eftermiddag) [då han var i bön hemma i sitt hus, se vers 30] såg han tydligt i en syn, hur en Guds ängel kom in till honom och sa: "Cornelius!"
     4Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?"
    Ängeln sa: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett [väldoftande] offer han kommer ihåg. [Generösa gåvor givna av rätt motiv och innerlig bön noteras av Gud.] 5Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus. 6Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." [Ängelns instruktioner är precisa. Dubbelnamnet Simon Petrus anges eftersom båda männens namn var Simon. Att arbeta med läder var ett föraktat yrke bland judarna, eftersom hanteringen med döda djur gjorde att man blev rituellt oren. Hantverket spred också en obehaglig stank och det behövdes rikligt med vatten, vilket var en orsak till att Simons hus låg vid havet. Att Petrus bor här, gjorde även honom oren. Redan här har vi en antydan om att Petrus inställning till de judiska föreskrifterna om vad som är rent och orent höll på att ändras.] 7När ängeln som talat med honom var borta, kallade Cornelius till sig två av sina tjänare [speciellt ord för slav som tjänade i hemmen] och en soldat, som var en from man och alltid stod till hans tjänst. 8Han förklarade alltsammans för dem och sände dem till Joppe. [Hamnstaden Joppe, som också benämns Jaffa, har på senare tid vuxit samman med Tel Aviv. Den ligger fem mil söder om Caesarea Maritima. En dagsmarsch var 25-30 km, så det tog två dagar att gå ner från Caesarea Maritima till Joppe. Namnet Jaffa/Joppe kommer från hebreiskans Yafo och betyder "vacker, skön". Namnet är logiskt om man dels tänker på att det ligger vackert vid havet och dels att detta under många tusen år varit hamnen in till Israel. Platsen är intimt förknippad med profeten Jona som reste via Jaffa när han försökte att fly bort ifrån Herrens ansikte. Nu omkring 800 år senare befinner sig Petrus på samma plats och får ett liknande uppdrag att gå till hedningarna.]

Petrus ber i Joppe och får också en syn

9
(Apg 10:9) Modell över romerska hus, finns på Altes Museum i Berlin.

Modell över romerska hus, finns på Altes Museum i Berlin.

Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden [Joppe], gick Petrus upp på taket [hos Simon] för att be vid sjätte timmen (mitt på dagen). 10Han blev då hungrig [vilket var ovanligt] och ville ha något att äta. [På vardagar åt man två gånger, ett morgonmål och ett större mål mat på sen eftermiddag.] Medan man gjorde i ordning maten, kom han i hänryckning (gr. ekstasis). 11Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes långsamt ner till jorden, 12och i den fanns alla slag av jordens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. [Dessa motsvarar djuren som tas med i Noas ark, se 1 Mos 6:20. Enligt kosherlagarna i 3 Mos 11 förklarades vissa djur rena och andra orena. Nu såg Petrus dessa blandade. Rena djur som får och kor tillsammans med orena djur som svin, fladdermöss, ödlor, ormar, grodor, paddor och gamar.] 13En röst kom till honom: "Stå upp, Petrus, slakta och ät!"
     14Petrus svarade: "Nej, verkligen inte, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt eller orent."
     15Då sa en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat rent ska du inte kalla orent." 16Detta hände tre gånger, och sedan togs duken på en gång upp till himlen. [Petrus var välbekant med talet tre under himmelska samtal. Han förnekade Jesus tre gånger och bekände honom tre gånger när han blev upprättad, se Luk 22:61; Joh 21. Denna syn bekräftade vad Jesus tidigare hade sagt när han upphävt renhetslagarna och förklarade all mat ren, se Mark 7:19. Även om synen handlade om mat, verkar huvudbetydelsen röra relationen mellan jude och hedning som Gud öppnar upp, se vers 28.]

Petrus får besök

17Medan Petrus undrade inom sig vad synen kunde betyda (han visste inte vad han skulle tro), kom männen som Cornelius hade sänt fram till porten. De hade frågat sig fram till Simons hus, 18och nu ropade de och frågade om Simon som kallades Petrus var där som gäst. 19Medan Petrus funderade (resonerade fram och tillbaka) över synen, sa [den helige] Anden till honom: "Se, tre män söker dig. 20Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem."
     21Petrus [reste sig upp, tog trappan på husets yttersida som ledde ner till innergården och] gick ner till männen och sa: "Jag är den ni söker. Av vilken orsak har ni kommit hit?"
     22De svarade: "Officeren Cornelius är en rättfärdig man som fruktar (vördar, respekterar) Gud och har gott anseende hos hela det judiska folket. Han har fått en uppenbarelse av en helig ängel att han ska skicka efter dig och höra vad du har att säga." 23Då bad Petrus dem stiga in och tog emot dem som gäster.

Petrus hos Cornelius

Nästa dag gav han sig av i sällskap med dem, och några av [de judiska] bröderna [sex stycken, se Apg 10:45; 11:12] från Joppe följde med honom. 24Dagen därpå kom de till Caesarea [efter två dagars vandring]. Cornelius väntade på dem och hade samlat sina släktingar och närmaste vänner. 25När Petrus skulle gå in, kom Cornelius och mötte honom och föll ner för hans fötter och tillbad. 26Men Petrus reste upp honom och sa: "Stå upp! Jag är också en människa." [Det är bara Gud som ska tillbes. För en jude var detta en självklarhet till skillnad från Cornelius som levde i den romerska kulturen där t.ex. kejsaren tillbads som en gud.]
     27Medan han samtalade med Cornelius gick han in och fann många samlade där. 28Han sa till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en judisk man att umgås med eller besöka en hedning. [Mose lag förbjöd uttryckligen inte detta, men det var den allmänna tolkningen och uppfattningen. Ett exempel finns i Joh 18:28 där man inte ville orena sig och gå in i Herodes palats under processen mot Jesus, se även Joh 4:9.] Men Gud har visat mig att man inte ska kalla någon människa ohelig eller oren. 29Därför tvekade jag inte heller att komma när ni sände bud efter mig. Så nu undrar jag av vilken orsak ni har bett mig komma?"
     30Cornelius svarade: "För fyra dagar sedan just vid den här tiden, den nionde timmen (vid tretiden på eftermiddagen), var jag här hemma och bad. Då stod plötsligt en man i skinande kläder framför mig 31och sa: 'Cornelius, Gud har hört din bön och kommit ihåg dina gåvor. 32Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han är gäst i garvaren Simons hus vid havet.' 33Då skickade jag genast bud efter dig, och det är storslaget att du kom. [Jag är så tacksam att du kom hit till mig som inte är jude.] Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt som Herren har befallt dig att säga."

Petrus tal i Cornelius hus

34Då öppnade Petrus sin mun och sa: "Nu börjar jag verkligen förstå att Gud inte gör skillnad på människor (inte favoriserar någon), 35utan välkomnar var och en som fruktar (respekterar, böjer sig inför) honom och gör det som är rätt (lever rättfärdigt), vilket folk han än tillhör.
     36Ni känner till ordet (innehållet i budskapet) som Gud sände till Israels söner (barn), när han förkunnade de glada nyheterna (evangeliet) om frid (harmoni, lycka, välgång) genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som är Herre över allt. 37Ni känner själva till (har med egna ögon sett) vad som har hänt i hela Judéen. Det började i Galileen efter [omvändelse-]dopet som Johannes [Döparen] predikade.
     38[Ni känner till vad som sedan hände, hur] Gud smorde Jesus från Nasaret [betonar Jesu mänskliga sida] med helig Ande och kraft (förmåga, styrka). [2 Mos 31:2–3; Matt 13:55] Han vandrade omkring och gjorde gott (hjälpte människor utan krav på någon gentjänst) och framför allt botade (befriade) han alla som var under djävulens våld, för Gud var med honom. [Ordet 'våld' på grekiska är också en benämning på den slavmarknad där slavar såldes och köptes av olika herrar. Innan Jesus köpte oss fria var vi också bildligt talat på denna slavmarknad där olika demoniska krafter kunde utöva sitt våld över oss, och vi var slavar under olika herrar.] 39Vi kan själva vittna om allt han gjorde (berätta vad vi sett och hört honom göra) både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. De avrättade honom genom att hänga upp honom på trä (ett kors), 40men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom bli uppenbarad (öppet synlig och identifierad), 41inte för hela folket, men för oss, som Gud redan hade valt ut att bli vittnen, vi som åt och drack med honom efter hans uppståndelse från de döda. 42Han [Jesus] befallde oss (en order som inte bara är en personlig åsikt, utan en order från högre ort) att predika (öppet berätta, förkunna) för folket och vittna om (framhålla, varna dem) att han [Jesus] är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. 43Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

Hedningarna tar emot den helige Ande

44Medan Petrus fortfarande talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. 45De omvända judar (de omskurna) som hade följt med Petrus häpnade (tappade helt fattningen) över att den helige Andes fria gåva blev utgjuten också över hedningarna, 46när de hörde dem tala i tungor och prisa (upphöja, förhärliga) Gud. [Händelsen kallas ibland "hedningarnas pingst" och liknar det som skedde bland judarna på pingstdagen, se Apg 2:1–4. Petrus gör den kopplingen när han senare återberättar händelsen i Jerusalem, se Apg 11:15. Det är naturligt att detta sker i Caesarea Maritima, den romerska huvudorten, på samma sätt som Anden kom på pingstdagen i Jerusalem, judarnas huvudort.] Då frågade Petrus: 47"Inte kan väl någon vägra dem vattnet så att de kan bli döpta, när de på samma sätt som vi har fått (tagit emot) den helige Ande?" 48Han beordrade dem att de skulle döpas i Jesu den Smordes (Kristi) namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

Petrus försvarar att han umgåtts med hedningar

111Apostlarna och bröderna runt om i Judéen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. [Petrus stannade några dagar i Caesarea Maritima, se Apg 10:48. Under tiden spred sig ryktet om vad som hänt snabbt.]
     2När Petrus kom upp till Jerusalem började de omskurna [den gruppen av messiastroende judar som ansåg att hedningar först var tvungna att bli proselyter, och männen även omskära sig, innan de kunde bli kristna] att strida mot (tog avstånd, separerade sig från, angrep) Petrus. 3De sa: "Du har varit inne hos oomskurna män och [till och med] ätit med dem!"
     4Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt [han återger kortfattat händelserna i föregående kapitel]:
5"Jag var i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. 6När jag såg efter och studerade den närmare, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. [Sådana djur som hade förklarats orena, se Apg 10:12; 3 Mos 11.]
     7Jag hörde också en röst som sa till mig: 'Res dig upp, Petrus, slakta och ät!'
     8Jag svarade: 'Nej, verkligen inte, Herre! Det har aldrig kommit något [ceremoniellt] oheligt eller orent i min mun.'
     9För andra gången talade en röst från himlen: 'Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent.' 10Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.
     11Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea [Maritima, som låg fem mil norr om Joppe längs med kusten]. 12Anden [den helige Ande] sa till mig att jag skulle gå med dem utan att tveka. Dessa sex [judiska] bröder [som är med mig här som vittnen] följde också med mig [till Caesarea], och vi kom in i mannens [Cornelius] hus. [Att det var totalt sju vittnen, sex män plus Petrus, kan ha betydelse. Sju sigill beseglade ofta viktiga romerska dokument.] 13Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: 'Skicka bud till Joppe och hämta hit Simon som kallas Petrus. 14Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj.'
     15När jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. [Apg 2:1–4] 16Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt [innan han for upp till himlen, se Apg 1:5]: 'Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande.' 17Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vem var då jag att kunna hindra Gud?"
 18När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sa: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv."

EVANGELIET SPRIDS TILL JORDENS YTTERSTA GRÄNS (11:19-28:31)

(Apg 11:19) Förföljelsen i Jerusalem omkring 35 e.Kr. gjorde att de kristna flydde till området Fenikien, ön Cypern och staden Antiokia.

Förföljelsen i Jerusalem omkring 35 e.Kr. gjorde att de kristna flydde till området Fenikien, ön Cypern och staden Antiokia.

[Berättelsen går nu tillbaka till tiden just efter Stefanos martyrdöd, se Apg 8:4. Det har gått några år efter Jesu död och uppståndelse, och händelserna dateras till omkring 32-35 e.Kr.] 19De [grekisktalande judarna i Judéen] som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos, kom ända till:
[området] Fenikien,
[Benämning på den smala kustremsan norr om berget Karmel som var en del av den romerska provinsen Syrien. Här låg städerna Ptolemais, Tyros, Sarefat och Sidon, se Apg 21:3–7; 27:3.]
[ön] Cypern

och [staden] Antiokia [i Syrien].
[Staden låg i den romerska provinsen Syrien och hade en halv miljon invånare och var den tredje största staden i riket, bara Rom och Alexandria var större. Här fanns också en stor judisk befolkning.]
De som hade flytt till dessa platser predikade ordet bara för judar.

Församlingen i Antiokia

20Men bland dem som kommit till Antiokia fanns det några män [som flytt från Jerusalem och som ursprungligen var] från Cypern och Kyrene [vid Nordafrikas kust]. De talade också till grekerna [i staden] och predikade evangeliet (det glada budskapet) om Herren Jesus. 21Herrens hand var med dem (Guds närvaro var påtaglig runt dem), och ett stort antal kom till tro och vände om (kapitulerade, överlämnade sig) till Herren. [Antiokia var en mångkulturell stad. Många icke-judar lämnade nu sin tro på hedniska avgudar som Apollo, Artemis, Zeus och Baal.]

Barnabas till Antiokia

22Ryktet om detta kom till församlingen i Jerusalem, och de skickade då Barnabas till Antiokia. [Barnabas var en lämplig kandidat, han kände till området väl eftersom han var född på Cypern, se Apg 4:36.] 23När han kom dit och fick se Guds nåd över dem [Guds favör, Andens frukt (Gal 5:22–23) och de andliga gåvorna (1 Kor 12:8–11; 12:28–31; Ef 4:11; 1 Pet 4:10–11) i tjänst], blev han glad och uppmuntrade (förmanade) dem alla att helhjärtat hålla sig till Herren, 24för han var en god man (hade ett generöst och öppet hjärta), och var fylld av den helige Ande och full av tro. En stor skara människor fördes till Herren.

Saulus till Antiokia – ordet kristen börjar användas

(Apg 11:25) Församlingen i Antiokia växer och Barnabas söker upp Saulus som finns i Tarsus.

Församlingen i Antiokia växer och Barnabas söker upp Saulus som finns i Tarsus.

[Barnabas kommer nu att tänka på Saulus som finns inte så långt ifrån Antiokia i sin hemort Tarsus, se Apg 9:30; Gal 1:21. Landvägen dit tar fem dagar, sjövägen tolv timmar. Denna händelse sker troligtvis i början på 40-talet e.Kr.] 25Barnabas for sedan till Tarsus för att försöka söka upp (leta efter) Saulus. [Ordet indikerar att det var en viss ansträngning involverad i sökandet.] 26När han hade hittat honom, tog han med sig honom till Antiokia. Under ett års tid var de tillsammans med församlingen och undervisade ett stort antal människor.

Det var i Antiokia som lärjungarna för första gången började kallas kristna (kristusanhängare). [Tidigare hade de troende kallats "Vägen", se Apg 9:2. Ett annat namn var anhängare till "nasaréernas sekt", eftersom Jesus var från Nasaret och kallades nasaré, se Apg 24:5; Matt 2:23. Här i Antiokia började man kalla dem "kristna", antagligen i en nedsättande ton. Det grekiska ordet christianos betyder ordagrant "anhängare till den Smorde" eller transkriberat "kristusanhängare" och återfinns bara tre gånger i NT, här och i Apg 26:28; 1 Pet 4:16. Denna typ av nya sammansatta ord var inte ovanliga, i Matt 22:16 kallas de som stödde kung Herodes för "herodianer".]

Hjälpinsamling inför den kommande hungersnöden

[Det har gått några år sedan Saulus kommit till Antiokia, se vers 26. Händelserna utspelar sig i början på 40-talet e.Kr.] 27Vid den tiden [när Barnabas och Saulus var i Antiokia] kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. [Nya testamentet använder sig av det hebreiska topografiska sättet att ange alla riktningar "ned från Jerusalem", eftersom staden ligger på högre höjd.] 28En av dem som hette Agabos steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält skulle drabba hela världen [det romerska riket] – den kom också under Claudius regering. 29Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judéen. 30De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste [församlingsledarna i Jerusalem]. [Claudius var den fjärde kejsaren över Romarriket och regerade 41-54 e.Kr. Flera utombibliska källor bekräftar att det var flera år av dåliga skördar i Romarriket under hans regeringstid. I Judéen var det hungersnöd 46 e.Kr. Egyptiska dokument bekräftar också en stor svält kring Nilen, på grund av översvämningar 45-46 e.Kr. Agabos nämns även i Apg 21:10–11, där han profeterar att Paulus kommer att fängslas i Jerusalem.]

Herodes Agrippa I går hårt åt församlingen i Jerusalem

121Vid den tiden [som insamlingen pågick i Antiokia, se Apg 11:27–30] lät kung Herodes [Agrippa I] gripa och tortera några av dem som tillhörde församlingen [i Jerusalem]. [Parallellt med händelserna i Antiokia startar en ny våg av förföljelse i Jerusalem. Det är vår, se vers 3. Agrippa dör 44 e.Kr. så dessa händelser utspelar sig inte senare än våren 44 e.Kr.
    Herodes Agrippa I regerade i Judéen från 41 e.Kr. fram till sin död 44 e.Kr. Han följde den judiska lagen och firade högtiderna i Jerusalem. Han var barnbarn till Herodes den store, och brorson till Herodes Antipas som nämns i Luk 23:7 och Apg 4:27. Hans syster var Herodias, som låg bakom Johannes Döparens död. Bara tre år gammal förlorade Agrippa sin far Aristobulus på ett tragiskt sätt. Det var hans farfar, Herodes den store, känd för sin misstänksamhet även mot sina närmaste, som dödade sin son Aristobulus 7 f.Kr. Agrippas mor flyttade då till Rom, där han växte upp tillsammans med de blivande kejsarna Gaius och Claudius. Deras vänskap gjorde att Agrippa 34 e.Kr. blev tetrark över småstaterna norr om Galileen, och 38 e.Kr. även över Galileen och Dekapolis för att 41 e.Kr. också få makten över Judéen och Samarien.]

Jakob avrättas

2Herodes [Agrippa I] avrättade Jakob, Johannes bror [Sebedeus son, en av de tolv lärjungarna], med svärd. [Jakob tillhörde den innersta kretsen av Jesu lärjungar. Han hade varit med Jesus på förklaringsberget tillsammans med sin bror Johannes och Petrus, se Mark 9:2–3. I detta kapitel beskrivs hur Jakob dödas medan Petrus får änglabesök och befrias, se vers 7. Varför räddas Petrus men inte Jakob? Bibeln svarar inte på frågan, men säger att vi alltid måste vara redo för uppbrott. Förföljelsen gjorde även att bönen intensifierades i församlingen. Jesu ord till Jakob besannades, se Mark 10:39. Även Jesu ord till Petrus att han skulle bli gammal måste gå i uppfyllelse, se Joh 21:18.]

Petrus fängslas

3
(Apg 12:3) Sammanbyggd med tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen där Petrus satt fängslad.

Sammanbyggd med tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen där Petrus satt fängslad.

När han såg att detta behagade judarna, fortsatte han och lät fängsla Petrus också. Detta skedde under det osyrade brödets högtid. [Om det väckte avsky bland de messiastroende judarna att även hedningar kunde bli kristna, se Apg 11:1–4, är det lätt att förstå att den romerska förföljelsen mot de kristna mottogs väl bland det judiska ledarskapet i Jerusalem. Under våren firas endags-högtiden pesach (påsken) direkt följt av den sju dagar långa osyrade brödets högtid, totalt alltså åtta helgdagar. Det är troligt att Petrus grips före, eller i början på, denna period.] 4Efter gripandet satte han honom i fängelse [troligtvis i Antoniaborgen] och lät honom bevakas av fyra vaktskift med fyra man var. När påsken (pesach) var över tänkte han ställa honom inför folket. [Petrus hade häktats två gånger tidigare, se Apg 4:3; 5:18. Den andra gången hade apostlarna befriats av en ängel. För att förhindra något liknande tilldelas totalt sexton romerska soldater detta uppdrag.]

Församlingen ber för Petrus

5Petrus hölls fängslad, men församlingen bad enträget (uthålligt; sträckte sig till det yttersta – gr. ektenos) till Gud för honom. [Här använder Lukas en medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta. Det är troligt att bönen blev mer och mer intensiv för att kulminera med bön hela natten den sista högtidsdagen. Ordet används bara om bön en gång tidigare och det är när Jesus ber i Getsemane, se Luk 22:43–44. Vid båda dessa tillfällen sätter bönen änglar i rörelse. Ordet används totalt tre gånger i NT. Petrus som fick erfara hur de troende sträckte sig till det yttersta i bön för honom, väljer att använda samma uttryck för hur vi ska sträcka oss till det yttersta för att älska varandra, se 1 Pet 1:22. Adjektivet ektenes används en gång i NT, se 1 Pet 4:8.] 6Natten innan Herodes skulle ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor [en till varje soldat], och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset.
     7
(Apg 12:7) På Arkeologiska Museet i Durrës, i Albanien, finns handbojor i järn från den romerska perioden.

På Arkeologiska Museet i Durrës, i Albanien, finns handbojor i järn från den romerska perioden.

Plötsligt stod där en Herrens ängel och ett ljussken strålade i fängelsecellen. Han stötte till Petrus i sidan och väckte honom och sa: "Ställ dig upp på en gång!" Kedjorna föll av från Petrus händer (handleder). 8Ängeln sa till honom: "Spänn fast bältet och ta på dig dina sandaler." Petrus gjorde det, sedan sa ängeln till honom: "Ta på dig din mantel (dina ytterkläder) och följ mig." 9Petrus gick ut och följde honom; han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde han såg en syn (sov och drömde).
     10När de hade passerat den första och den andra vakten kom de till järnporten som ledde ut till staden [Jerusalem]. Porten öppnades för dem av sig själv, och de gick ut, och gick längs en smal gata och plötsligt försvann ängeln från honom. 11När Petrus väl hade blivit sig själv igen [vaknat upp] sa han: "Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig (trodde skulle ske)."
     12När han hade funderat på vad han skulle göra [insåg att han verkligen var frigiven, stod där själv på gatan och måste gå någonstans], gick han till Marias hus, hon var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad. [Maria var Barnabas släkting, se Kol 4:10. Hennes son Markus följde med Barnabas och Paulus på den första missionsresan, se Apg 12:25; 13:5, 13. Enligt tidig tradition är Markus också författaren till Markusevangeliet.] 13När Petrus knackade på den yttre porten, kom en tjänsteflicka som hette Rhode för att höra vem det var. 14När hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang tillbaka in och berättade att Petrus stod utanför porten.
     15De sa till henne: "Du är från vettet." Men hon vidhöll att det var Petrus, och de fortsatte säga: "Det är hans ängel." 16Under tiden fortsatte Petrus att knacka.
    När de till sist öppnade porten och såg honom blev de helt förvånade. 17Han gav dem tecken med handen att vara tysta och berättade för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sa: "Tala om detta för Jakob [Jesu halvbror som ledde församlingen i Jerusalem] och för bröderna." [De var inte där just då.] Sedan gav han sig av till en annan plats. [Petrus håller sig gömd någonstans utanför Jerusalem en tid. Drygt ett år senare är han i Antiokia, se Gal 2:11, och kommer sedan till Jerusalemmötet 49 e.Kr.]

Tumult bland soldaterna

18På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna över vad som hade hänt med Petrus. [Petrus befrielse måste ha skett under den fjärde och sista nattväkten mellan klockan tre och sex, eftersom han annars skulle ha saknats vid det sista vaktbytet.] 19När Herodes [Agrippa I sänt soldater och] låtit söka efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han [de sexton ansvariga] vakterna och befallde att de skulle föras bort [för att avrättas]. Därefter reste han ner från Judéen till Caesarea [Maritima, vid havet] och stannade där.

Herodes Agrippas död

20
(Apg 12:20) Än i dag används teatern i Caesarea för utomhuskonserter.

Än i dag används teatern i Caesarea för utomhuskonserter.

[Det var politiskt oroliga tider och] Herodes låg i bitter strid med [det närliggande] folket i [de feniciska kuststäderna] Tyros och Sidon. Gemensamt kom de [deras representanter] till kungen [Herodes Agrippa I, som nu var tillbaka i sitt residens i Caesarea Maritima]. När de hade fått över hans kammarherre (närmaste rådgivare) Blastus på sin sida bad de om fred. De var nämligen beroende av kungens område för sin försörjning. [Fenikien var beroende av spannmålsleveranser från de inre områdena som Herodes Agrippa I styrde över. De kom till sist överens och Agrippa anordnade festligheter för att fira detta.] 21På utsatt dag satte sig Herodes på tronen, klädd i kunglig skrud, och höll ett tal till dem. [Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver händelserna med fler detaljer. Han skriver hur Agrippa anordnade teaterföreställningar för att ära kejsaren, Claudius. Många höga officerare och andra män var inbjudna. På den andra dagen med dessa spel framträdde Herodes Agrippa iklädd en glänsande silvermantel. När morgonsolens strålar reflekterades i hans kläder glänste och glimmade han som en gud.] 22Folket började då ropa (upprepade gånger): "Det är en guds röst, inte en människas!" 23[I stället för att säga emot dem, njöt han av deras beundran.] På en gång slog en Herrens ängel ner honom [med en sjukdom], eftersom han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. [Herodes Agrippa I dog 44 e.Kr., 54 år gammal. Enligt Josefus ropade folket att han var en gud och odödlig. Han varken dementerade eller bekräftade uttalandet. Han drabbades av plötsliga magsmärtor och fick föras till sitt palats där han dog efter fem dagar. Det var en otäck sjukdom som verkade ha gjort att hans kropp ruttnade.]

Guds ord fortsätter att spridas

24Guds ord hade framgång och spred sig alltmer. 25När Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem [överlämnat de finansiella gåvorna, se Apg 11:29–30], vände de tillbaka [till Antiokia] och tog då med sig Johannes som kallades Markus.

Barnabas och Paulus avskiljs på ett bönemöte i Antiokia

[Barnabas och Saulus hade kommit tillbaka till Antiokia sedan de lämnat de insamlade medlen i Jerusalem, se Apg 11:29–30. Med sig har de också Barnabas kusin, Johannes Markus, se Apg 12:25; Kol 4:10. Apostlagärningarna skiftar nu fokus från Petrus och församlingen i Jerusalem till Saulus (som snart kommer att kallas Paulus) och hans missionsresor till hedningarna.
    Ungefär tio år tidigare hade de första kristna kommit till Antiokia på grund av den svåra förföljelsen i Jerusalem, se Apg 11:19. Många hade sedan kommit till tro och Barnabas hade skickats dit för att hjälpa till, se Apg 11:22–24. På grund av den snabba tillväxten behövdes fler lärare så Barnabas sökte upp Saulus i Tarsus, se Apg 11:24–26. Det hade då gått åtta år sedan Saulus dramatiska omvändelse skedde på vägen till Damaskus. Det är alltså i denna stora församling i Antiokia som man nu samlas till bön och fasta.] 131Men i Antiokia [i Syrien], i den församling som fanns där, fanns [verkade] profeter och lärare:
både (gr. te) Barnabas [som hade kommit från Jerusalem för att hjälpa den nya församlingen, se Apg 11:22–30]
och Symeon,
som kallades Niger [vilket betyder svart/mörk på latin och troligtvis antyder att han var från Nordafrika – kan ha varit samma Symeon som bar Jesu kors, se Mark 15:21],
och Lucius från Kyrene [som antagligen var bland de första som kom till Antiokia, se Apg 11:20],

[därtill] Manaen
som hade vuxit upp tillsammans med [som var fosterbror till/barndomsvän med] landsfursten (tetrarken) Herodes [Herodes Antipas, som lät halshugga Johannes Döparen (Mark 6:14–29), regerade över Galileen 4-39 e.Kr.],
och Saulus.

[Grammatiken i den här versen, ordet för "och" (gr. kai) mellan de tre första och två sista namnen, antyder att de tre första var profeter och de två sista var lärare. Dessa fem personer från mycket skilda bakgrunder utgjorde ett delat ledarskap i församlingen. Saulus hebreiska namn var Saul som betyder "efterfrågad i bön", men från och med Apg 13:9 och i övriga Nya testamentet omnämns han vid det grekiska namnet Paulus som betyder "den lille".]
 2De var i helig tjänst inför Herren och fastade. [Grundtextens leitourgounton har översatts "helig tjänst". Vårt ord "liturgi" härstammar från detta grekiska ord som är sammansatt av två ord: "offentlig" och "tjänst". Ordet används för att beskriva de gammaltestamentliga prästernas tempeltjänst, se Luk 1:23. Här används ordet om den kristna gudstjänsten och verkar betyda att de fem tillbad Gud i bön och lovsång, men också att de använde sina gåvor och profeterade och undervisade.]

Då sa den helige Ande [genom någon av profeterna]: "Avskilj nu åt mig Barnabas och Saulus till det arbete som jag har kallat dem till."
     3När de hade fastat och bett [ännu mer vid samma tillfälle, eller vid en ny sammankomst] och lagt händerna på dem skickade de i väg dem. [Det profetiska tilltalet bekräftar kallelsen att missionera bland hedningar, som Paulus redan fått, se Apg 9:15.]

PAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA (13:4-14:28)

(Apg 13:4) Paulus första missionsresa.

Paulus första missionsresa.

[Den första av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna gick till Cypern och Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Paulus och Barnabas reste 250 mil över hav och land. Den totala restiden var omkring 50 dagar. Antagligen var de borta 1-2 år. Resan påbörjas någon gång omkring år 46-47 e.Kr. Det fanns inte speciella passagerarfartyg på den tiden, men lastfartyg tog med sig passagerare. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 200-300 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] 4Utsända (gr. ekpempo) av den helige Ande gick de [Barnabas, Saulus och Johannes Markus] ner till [hamnstaden] Seleukia. Därifrån avseglade de till Cypern. [Seleukia var Antiokias hamnstad och låg en dagsmarsch sydväst om staden. Än idag kan man se många välbevarade fornlämningar från den här tiden. Helt intakta är t.ex. de två gamla hamnpirerna, som senare uppkallades efter Paulus och Barnabas och som än i dag bär deras namn.]

På Cypern

Salamis på östra kusten

5
(Apg 13:5) I hamnen i Efesos finns en modern rekonstruktion av ett typiskt mindre romerskt fraktfartyg.

I hamnen i Efesos finns en modern rekonstruktion av ett typiskt mindre romerskt fraktfartyg.

När de kom fram till Salamis [öns handelscentrum längs med den sydöstra kusten] började de predika Guds ord i de judiska synagogorna. De hade också med sig Johannes [Markus] som hjälpreda (medhjälpare). [Båtfärden mellan Seleukia och Salamis tog två dagar. Barnabas var född på Cypern, vilket kan ha bidragit till att ön blev resans första mål, se Apg 4:36. Fram till Apg 13:13 nämns hans namn före Saulus, och han verkar vara den som initialt är den ledande. Det var antagligen också Barnabas idé att ta med sin kusin, Johannes Markus, se Kol 4:10. Han hade följt med Barnabas och Saulus från Jerusalem, se Apg 12:12, 25. Denne Markus blir senare också Markusevangeliets författare.] 6De vandrade [västerut från stad till stad] över hela ön [längs med sydkusten] ända till Pafos [öns huvudort på den västra sidan]. [En sträcka på omkring 20 mil. Vandringen tar minst en vecka men det är troligt att man stannar till i städerna längs med vägen.]

Pafos på västra kusten

I Pafos träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet som hette Barjesus [ett hebreiskt namn som betyder "son till Josua"]. 7Han fanns nära [var associerad med] Cyperns prokonsul Sergius Paulus som var en förståndig (intelligent) man. [Sergius Paulus hade den högsta romerska befattningen på ön. Lukas använder de exakta romerska termerna som varierade från plats till plats och från årtionde till årtionde. Cypern hade blivit en prokonsulär provins med en prokonsul, under den fjärde romerske kejsaren Claudius regeringstid, år 41-54 e.Kr. Tidigare hade ön varit styrd av en propraetor.] Sergius Paulus kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8Men [Barjesus som också kallade sig] Elymas, trollkarlen – som namnet betyder – gick emot dem och försökte hindra prokonsulen från att komma till tro. [Elymas härstammar från arabiskans "vis man" eller arameiskans ord för "drömtydare" – båda orden beskriver någon som kan se in i framtiden. Han sysslade med ockult spiritism. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i Samarien, se Apg 8:9–13, 18–24.] 9Saulus, som även kallades Paulus [vilket var hans romerska namn som användes i de grekisktalande områdena], uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom 10och sa: "Du djävulens son, full av allt svek och bedrägeri, och fiende till allt som är rätt! Ska du aldrig sluta att förvränga Herrens raka vägar? 11Nu kommer Herrens hand över dig, och du ska bli blind en tid och inte kunna se solen." [Denne falske profet hette "Barjesus". Etymologiskt betydde det "frälsarens son", men han var raka motsatsen.]
    I samma ögonblick föll töcken och mörker över honom, och han irrade omkring och sökte efter någon som kunde ta hans hand och leda honom. 12När prokonsulen såg det som hände kom han till tro, överväldigad av Herrens lära (undervisning).

Pamfylien – nuvarande södra Turkiet

Perge

13
(Apg 13:13) Taurusbergen reser sig bakom Perge och den närliggande hamnstaden Attaleia, nuvarande Antalya, på Turkiets sydkust.

Taurusbergen reser sig bakom Perge och den närliggande hamnstaden Attaleia, nuvarande Antalya, på Turkiets sydkust.

Paulus [som nu nämns först] och hans följeslagare [Barnabas och Johannes Markus] seglade från Pafos [på Cypern] till Perge i [den romerska provinsen] Pamfylien. [Resan tog 3-4 dagar. Perge var provinsen Pamfyliens huvudort och låg några kilometer in i landet. Om båten lade till vid hamnstaden Attaleia (dagens Antalya på Turkiets sydkust) gick de landvägen 15 km upp till Perge. Hade båten last till Perge seglade de hela vägen längs med floden Kestros. De verkar bara göra ett kort uppehåll i Perge, däremot stannar de till och predikar i både Perge och Attaleia under tillbakaresan, se Apg 14:25.] Där lämnade Johannes [Markus] dem och återvände till Jerusalem. [Något inträffar som gör att Johannes Markus lämnar dem och återvänder till Jerusalem. Paulus skriver att han under sina resor stötte på många hinder och faror, se 2 Kor 11:26. Det kan ha varit de kommande strapatserna, malaria eller oenighet i ledarskapsfrågan där Paulus nu tar ledningen som fick Markus att vilja åka hem – vi vet inte. Händelsen gör dock att Paulus vid nästa resa inte litar på Markus och vägrar låta honom följa med, se Apg 15:39. Men efter några år ändrades denna inställning. Han kallar Markus för "medarbetare" i Kol 4:10 och "en god hjälp i min tjänst" i 2 Tim 4:11.]

Södra Galatien – nuvarande centrala Turkiet

Antiokia i Pisidien

14Själva for de vidare [norrut] från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. [Varför beger de sig av norrut på en gång utan att predika i Perge? Förklaringen kan finnas i Gal 4:13 där Paulus skriver att hans dåliga hälsa var orsaken till att han kom till Galatien första gången. Han berömmer dem för att de tog emot honom och frälsningsbudskapet, trots hans bedrövliga fysiska tillstånd. Kanske hade Paulus drabbats av malaria och behövde komma upp på högre höjd med torrare och svalare klimat. Apostlagärningarnas författare, läkaren Lukas, ger ingen diagnos och Paulus själv skriver bara att det var en kroppslig prövning. En annan förklaring till Paulus ohälsa kan vara att i Lystra blev Paulus stenad och släpad ut ur staden men överlevde, se Apg 14:19. Full med blåmärken kunde han väckt "förakt och avsky", se Gal 4:14. I så fall kom hans kroppsliga svaghet från förföljelse, inte sjukdom.
    Det finns även en koppling mellan Sergius Paulus, Cyperns prokonsul som nyligen kommit till tro, och södra Galatien. Arkeologiska fynd har visat att hans familj hade sina rötter i Antiokia i Pisidien och att hans son bodde där.
    Det fanns sexton städer som alla hette Antiokia. De hade grundats 300 f.Kr. av Seleukos Nikator för att hedra hans far Antiokia. Antiokia i Pisidien, i centrala nuvarande Turkiet, var belägen 1 100 meter över havet och hade omkring 100 000 invånare. Från Perge tog det en dryg vecka att vandra de 16 milen i bergig terräng över Taurusbergen till Antiokia i Pisidien. Området var ökänt för rånare.] På sabbaten gick de till synagogan och satte sig där. [Paulus och Barnabas hade redan varit några dagar och bekantat sig med staden och några av invånarna. Gudstjänsten i synagogan började med bön. Sedan läste man veckans texter från lagen, följt av profeterna. Fanns någon lärd besökare kunde synagogföreståndaren be den personen läsa profettexten, se Luk 4:16. Den sista delen i gudstjänsten var en utläggning av texten eller predikan. Jesus predikade sittande, se Luk 4:20. Här står Paulus, se vers 16.] 15
(Apg 13:15) På den västra sidan av staden Antiokia i Pisidien finns resterna kvar av den synagoga som Paulus och Barnabas besökte. Paulus predikan här är hans första som finns nedtecknad i Bibeln.

På den västra sidan av staden Antiokia i Pisidien finns resterna kvar av den synagoga som Paulus och Barnabas besökte. Paulus predikan här är hans första som finns nedtecknad i Bibeln.

Efter [den vanliga] läsningen av undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos] och profeterna [som inledde samlingen i synagogan] skickade synagogföreståndarna ett meddelande [en förfrågan] till dem: "Män och bröder, om någon av er har ett uppmuntrande (uppbyggande) ord till folket, så säg det." 16Då stod Paulus upp [ett sorl verkar uppstå bland de närvarande i synagogan], han gav tecken med handen [för att tysta dem] och sa:
"Israelitiska män [judar] och ni [icke-judar] som fruktar (vördar, tillber) Gud, lyssna på mig.
[Löftet till Israel:]
17Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde [från alla andra folk] våra fäder. Han gjorde sitt folk stort (upphöjde dem) när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han ut dem därifrån. [Uttrycket 'upplyft arm' beskriver hur Guds kraft och makt blir helt synlig och uppenbar för alla. Uttåget ur Egypten var ett tydligt tecken på Guds ingripande.]
     18Under en period på omkring fyrtio år tog han hand om dem i öknen (som ett nyfött barn vårdas av sin förälder). [Vissa manuskript har en annan bokstav i ordet för 'tog hand om', och då kan det betyda 'stå ut med' och 'ha överseende med' någon. Även om det också stämmer så refererade Paulus ofta till Gamla testamentet, och i 5 Mos 1:31 liknas Gud vid en far som bär sin son Israel igenom öknen.]
     19När han hade förgjort sju folk i Kanaan [Jos 3:10] gav han Israels folk deras land som ett arv.
     20Efter detta gav han dem domare under omkring 450 år fram till profeten Samuels tid. [De 450 åren kan syfta på tiden som slavar eller tiden med domare.]
     21De frågade efter en kung och Gud gav dem Saul, Kish son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22När han hade avsatt honom, reste Gud upp David som deras kung. Han vittnade om honom: 'Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja' [Citat från Ps 89:21 och 1 Sam 13:14.]
     23Av hans efterkommande (säd) har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. 24Innan han kom, hade Johannes [Döparen] redan predikat omvändelsedopet (dopet till ett förändrat tänkesätt) för hela Israels folk. 25När Johannes stod vid slutet av sitt lopp [som en löpare som närmar sig mållinjen på det korta sprinterloppet], sa han: 'Jag är inte den ni tror att jag är [jag är inte Messias]. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värdig att knyta upp sandalerna på.' [Luk 3:16]
[Löftet är uppfyllt i Jesus:]
26Män och bröder, söner av Abrahams släkt [judar] och ni andra [icke-judar] som fruktar (vördar) Gud! Till oss har ordet (budskapet) om denna frälsning blivit sänt. 27Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. De uppfyllde profeternas ord, som man läser varje sabbat, när de dömde honom. [De borde ha vetat bättre eftersom de läste berättelserna om Messias varje vecka.] 28Trots att de inte fann honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom.
     29När de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. 30Men Gud uppväckte honom från de döda, 31och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.
[Paulus går nu till Skriften för att visa att Jesus uppfyllde de messianska profetiorna:]
32Vi förkunnar alltså för er evangeliet (de glada nyheterna) som Gud lovade våra förfäder. 33Det har Gud låtit gå helt och fullt i fullbordan för oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, precis som det står i den andra psalmen:
'Du [Jesus] är min son,
    i dag har jag fött dig.'
[Ps 2:7]
 34För Gud hade lovat att han skulle uppstå från de döda, och att han aldrig mer skulle förgås (utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden). Gud har talat på detta sätt:
'Jag ska ge er de heliga och tillförlitliga (trofasta) löften
    jag lovade David.'
[Jes 55:3]
 35Därför säger han också i en annan psalm:
'Du ska inte låta din Helige se förgängelsen (då kroppen förmultnar efter döden).'
[Ps 16:10]
 36För när David hade tjänat Guds vilja i sin generation (tid), avsomnade han och blev begravd bland sina fäder och hans kropp förmultnade (såg förgängelsen), 37men den som Gud har uppväckt, såg inte förgängelsen (hans kropp förmultnade inte i graven).
[Avslutande uppmaning att ta emot löftet:]
38Därför ska ni veta, män och bröder, att det är genom denne man [den uppståndne Jesus] som syndernas förlåtelse förkunnas för er. 39Var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. 40Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er [här är ett exempel från Hab 1:5]:
41'Se, ni föraktare,
    häpna och gå under:
jag gör en gärning i era dagar,
    en gärning ni aldrig kommer att tro
    när den berättas för er.' "
[När Stefanos höll en liknande predikan i Jerusalem var Paulus en av dem som avbröt honom innan han fick avsluta sitt tal, se Apg 7:53–54.]
 42När Paulus och Barnabas var på väg ut [från synagogan] bad folket att få höra [mer om] samma budskap nästa sabbat. 43När man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter [de som konverterat till judendomen] med Paulus och Barnabas. De talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd (kraft).
     44Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. 45Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund och argumenterade emot det Paulus sa [hur de gammaltestamentliga profetiorna talar om Jesus] och hädade [talade nedsättande och föraktfullt om Jesus].
     46Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken. 47För så har Herren befallt oss [Jes 42:6; 49:6]:
Jag har satt dig
    till ett ljus för hednafolken,
för att du ska bli
    till frälsning överallt på jorden."
 48När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade (tackade) Herrens ord. [Kanske speciellt över orden från Jesaja som talade om hedningarnas frälsning.] Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro. [Vad menas med att "att vara bestämd till att tro"? Bibeln är tydlig med att Gud vill att alla ska bli frälsta, se 1 Tim 2:4. Gud är inte partisk, se Rom 2:11. Två verser innan, i vers 46, står det att några "avvisade" tron, och här i vers 48 tar hedningar emot ordet. En människa måste acceptera frälsningen och vilja tro, se Heb 4:2. Samtidigt kan ingen bli frälst om inte Gud drar honom till sig, se Joh 6:44. Det finns en fin balans mellan den mänskliga viljan och Guds allmakt genom hela Bibeln. All frälsning sker i slutändan endast genom Guds nåd. Ser man denna vers i det större sammanhanget i Apostlagärningarna, så är Lukas poäng här att visa att även hedningar är "utvalda" att ta del av frälsningen.] 49Herrens ord spreds [genom dessa nya troende] ut över hela området. [Staden Antiokia i Pisidien blev ett kristet centrum och evangeliet spreds härifrån till städer och byar i södra Galatien.] 50Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. 51De skakade då dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium [femton mil österut].
52[De som kommit till tro i Antiokia i Pisidien blev inte skrämda av förföljelsen.] Lärjungarna [i staden och områdena runt omkring] fylldes ständigt av glädje och den helige Ande.

Ikonium

(Apg 14:1) Städerna som Paulus och Barnabas besökte i Mindre Asien under den första missionsresan.

Städerna som Paulus och Barnabas besökte i Mindre Asien under den första missionsresan.

[Ikonium var en grekisk stad, den blev inte en romersk koloni förrän under kejsar Hadrianus tid en bit in på 100-talet e.Kr. Från Antiokia i Pisidien vandrade Paulus och Barnabas längs med huvudvägen "Via Sebaste" som hade färdigställts 6 f.Kr.] 141I Ikonium hände samma sak. De [Paulus och Barnabas] gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. 2Men de judar som vägrade tro [att Jesus var Messias] hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen (fick dem att tänka onda tankar) mot syskonen [bröder och systrar i tron, både judar och hedningar]. 3Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
     4Men folket i staden delade [mer och mer] sig så att vissa höll med [de icke-troende] judarna och andra med apostlarna (sändebuden). 5När både hedningarna och [de icke-troende] judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, 6fick apostlarna reda på det och flydde [sydost] till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. 7Där fortsatte de att förkunna evangeliet. [Inskriptioner bekräftar att Ikonium senare blev ett centrum för den kristna tron i Mindre Asien.]

Lystra

(Apg 14:8) Vy från upphöjningen där Lystra en gång låg. Kullen kallas Alusumas av ortsbefolkningen. Under utgrävningarna har bl.a. en staty tillägnad Zeus och Hermes hittats här.

Vy från upphöjningen där Lystra en gång låg. Kullen kallas Alusumas av ortsbefolkningen. Under utgrävningarna har bl.a. en staty tillägnad Zeus och Hermes hittats här.

[Lystra var en handelsstad i Lykaonien. Paulus och Barnabas vandrade vidare längs med huvudvägen Via Sebaste som sträckte sig söderut från Ikonium fyra mil ner till Lystra. I Lystra fanns antagligen ingen synagoga. Det var ett hedniskt område där varken judendom eller grekisk filosofi hade vunnit någon mark. Orten var en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] 8I Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå. 9Han lyssnade när Paulus predikade [antagligen ute på stadens torg]. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad 10sa han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
     11När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" 12De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. [Paulus och Barnabas hade ännu inte förstått vad folket sagt eftersom de talade på sitt eget folkmål.] 13Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. [Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor.] [Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det på grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När Zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var på gång.
    Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats på detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.] 14
(Apg 14:14) Till höger den mäktigaste grekiske guden Zeus och till vänster hans son Hermes.

Till höger den mäktigaste grekiske guden Zeus och till vänster hans son Hermes.

När apostlarna (sändebuden) Barnabas och Paulus fick höra detta rev de sönder sina kläder [för att visa sorg och fasa, se Matt 26:65, de tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina tunikor någon decimeter] och sprang ut bland folkskaran och ropade:
15"Ni män, vad håller ni på med? [Invånarna i staden Lystra ville offra till Barnabas och Paulus när de genom Guds kraft hade botat en lam man, se vers 8–13.] Vi är människor av samma natur som ni [vi är inga gudar]. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting [avgudar] till den levande Guden, han som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.
     16Under tidigare generationer har han tillåtit hednafolken att gå sina egna vägar. 17Ändå gav han vittnesbörd om att han fanns, genom allt gott han gjorde. Han gav er regn från himlen, och fruktbara tider, han har fyllt era hjärtan med mat och glädje." [När Paulus predikade för människor som var obekanta med Skriften och Gud, använde han sig av exempel från naturen för att visa att det är Gud som står bakom "regn från himlen", "mat" osv.]
 18Med dessa ord kunde de nätt och jämnt lugna folket och hindra dem från att offra till dem. 19Från Antiokia [i Pisidien] och Ikonium [städerna där Paulus och Barnabas nyligen varit i] kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade [efter det] ut honom ur staden i tron att han var död. 20Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden. [Man skulle kunna tro att folket i Lystra var vidöppna för evangeliet eftersom de tagit emot apostlarna som gudar, men folksamlingar är nyckfulla. Kanske uppfyllde inte kristendomen deras förväntningar. Dock var besöket inte helt fruktlöst. Timoteus, som senare kommer att resa med Paulus och har två brev adresserade till sig, var från den här staden. Hans mor var judinna och hans far grek, se Apg 16:1.]

Derbe

[Efter att ha blivit stenad men överlevt går Paulus och Barnabas vidare österut från Lystra till Derbe, en sträcka på tio mil. Staden blev en del av den romerska provinsen Galatien 25 f.Kr. St