Om Matteus­evangeliet

Matteus är det första evangeliet och en fin länk mellan Gamla och Nya testamentet. Det grekiska ordet för förbund är diatheke. Ordet i sin verbform betyder "att placera mellan två". Det beskriver ett förbund och avtal mellan två parter. Ordet kan också översättas med testamente. Det är därför Bibelns delar kallas testamenten. Matteusevangeliet är skrivet till judiska läsare för att visa att Jesus verkligen är den utlovade Messias. Evangeliet har därför många referenser till Gamla testamentet och börjar med en släkttavla som utgår från det judiska folkets stamfader Abraham. Matteus berättar om Jesu födelse utifrån Josefs perspektiv, medan Lukas har mer detaljer kring Marias upplevelser. Matteusevangeliet innehåller fem längre tal av Jesus som alla avslutas med satsen "När Jesus hade avslutat detta tal", se Matt 7:28; 11:1; 13:53; 19:1; 26:1. De fem talen är:

1. Bergspredikan, kap 5-7.
2. Talet till de tolv som ska sändas ut, kap 10.
3. Talet i liknelser, kap 13.
4. Talet till församlingen, kap 18.
5. Talet om sista tiden, kap 24-25.

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning


Personer (96) BETA


Platser (43)


Unika ord (225)



Genre: Evangelium.

  Skrivet: Omkring år 50-60 e.Kr. En första hebreisk/arameisk version kan ha skrivits ner redan på 30-talet e.Kr.

Författare: Lärjungen Matteus. Han arbetade som tullindrivare för den romerska staten när Jesus kallade honom, se Matt 9:9; 10:3.

Lästid: ca 3 timmar.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kapitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett versnummer i texten så ser du den exakta grekiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det grekiska lexikonet.

Läsvy:

 Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Matteus­evangeliet

Jesu släkttavla (Luk 3:23-38)

11
(Matt 1:1) Fem kvinnor omnämns i Jesu släkttavla

Fem kvinnor omnämns i Jesu släkttavla

Detta är boken (skriften, berättelsen – gr. biblos) om släkttavlan (genealogin – gr. genesis) om Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    ättling (son, släkt) till David,
    ättling (son, släkt) till Abraham. [Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10 osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas.
    I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se 1 Mos 5; 11:10–32. Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor:
  • Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3.
  • Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se vers 5.
  • Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5.
  • Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6.
  • Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16.
Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]

1) Abraham till David

[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.] 2Abraham födde Isak,
    Isak födde Jakob,
    Jakob födde Juda och hans bröder,
    
3Juda födde Peres och Serach, vilkas mor var Tamar [sonhustru till Juda inblandad i en komplicerad relationshistoria, se 1 Mos 38],
    Peres födde Hesron,
    Hesron födde Ram,
    
4Ram födde Amminadav,

Amminadav födde Nachshon,
    Nachshon födde Salmon,
    
5Salmon födde Boas, vars mor var Rahab (gr. Rachav) [en hedning som tog emot de israeliska spejarna i Jeriko, se Jos 2],
    Boas födde Oved, vars mor var Rut [moabitiskan som följde med sin svärmor Noomi tillbaka till Juda, se Rut 1–4],
    Oved födde Jishaj (Isai),
    
6Jishaj födde David, konungen. [Både "David" och "konung" är i bestämd form i grekiskan vilket ger en extra betoning. Ordagrant: "Daviden, konungen".]

2) David till fångenskapen

[Andra delen har fjorton led mellan Salomo och Jojakin, David nämns igen men räknas inte som ett led. Trettio namn nämns, inklusive upprepningen av David och Batsebas man Uria som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 29 män och en kvinna.]

David födde Salomo, vars mor [Batseba; hebr. Batsheva] var Urias hustru [som David stal från honom, se 2 Sam 11],
    
7Salomo födde Rehabeam (Rechavam),
    Rehabeam födde Avia (Avijam),
    Avia födde Asa,
    
8Asa födde Joshafat,
    Joshafat födde Joram,
    Joram födde Ussia [här hoppar Matteus över tre led – Ahazia, Joash och Amazia, se 2 Kung 8:25; 12:1; 14:1],
    
9Ussia födde Jotam,

Jotam födde Achas,
    Achas födde Hiskia,
    
10Hiskia födde Manasse,
    Manasse födde Amon,
    Amon födde Josia,
    
11Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34],

vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15–16].

3) Från fångenskapen till Jesus

[Tredje delen har fjorton led från Jojakin till Jesus. Jojakin räknas till både denna och föregående uppräkning. Tjugosju namn nämns, inklusive upprepningen av Jojakin. Av dessa är 26 män och en kvinna.] 12Efter exilen i Babylon:

Jojakin födde Shealtiel,
    Shealtiel födde Serubbabel,
    
13Serubbabel födde Avihud,
    Avihud födde Eljakim,
    Eljakim födde Asor,
    
14Asor födde Sadok,
    Sadok födde Akim,

Akim födde Elihud,
    
15Elihud födde Elasar,
    Elasar födde Mattan,
    Mattan födde Jakob,
    
16Jakob födde Josef, Marias [Mirjams] man;
    genom henne föddes Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus).
[I grekiskan är Josef i bestämd form för att ge betoning. Maria är den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam, från hebreiska Mirjam. Här finns en fin koppling till det första förbundet och Mose som fick undervisningen och budorden av Gud. Den kvinna som utväljs att föda Messias, som fullkomnar Torah, heter Mirjam – samma namn som Mose syster! Det var hon som vakade över att Mose blev räddad till livet, se 2 Mos 2:4–10.]
17
(Matt 1:17)

Antalet släktled är alltså:
    från Abraham till David fjorton led,
    från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och
    från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led. [Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även Ps 27.

I jämförelse med Lukas släkttavla, se Luk 3:23–37, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor.
    Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]

Jesu födelse (Luk 2:1-7)

18Med Jesu den Smordes (Messias, Kristi) födelse gick det till så [här]: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån/utav) [den] helig Ande. 19Men då Josef, hennes [blivande] man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (att bli offentligt förevisad) [och till allmänt åtlöje], beslöt han sig för att i hemlighet [att privat och i stillhet] skilja sig från henne (lösa henne; sätta henne helt fri). [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.] 20Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt (dessa saker), se, då visade sig en Herrens ängel (budbärare – gr. aggelos) för honom i en dröm och sa: "Josef, Davids son, var inte [du behöver inte vara] rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (frambringats, alstrats – gr. gennao) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande. 21Hon ska ju föda (frambringa; föda fram – gr. tikto) en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, befria) sitt folk från deras synder." [Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahveh) och Hosea, som betyder "en som frälser". Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning", "JHVHs frälsning" eller "JHVH räddar/frälser".]
22Allt detta hände (har skett) för att det skulle uppfyllas som var talat av Herren genom profeten [Jesaja] som sa: 23
"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man; gr. parthenos]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda (gr. tikto) en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14]

Vilket översatt [utifrån hebreiskans immanu el, se Jes 8:10] blir: "Gud med oss" [Matt 28:20]. [Ordagrant är sista frasen: meth hemon ho Theos – Med oss Guden. Den som är Gud finns härefter hos oss. Grekiskans preposition meth indikerar även en förändring som sker som ett resultat av något. Matteus citerar från den grekiska översättningen Septuaginta där hebreiska ordet för ung kvinna (hebr. almah) är översatt med parthenos som betyder en jungfru som inte varit med någon man.
    Sammanhanget i Jesaja handlar om ett barn som skulle födas under kung Achas styre (735-715 f.Kr.) och innan pojken blivit mer än 2-3 år gammal skulle fienderna ha besegrats av Assyrien, se Jes 7:12, 16. I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. Inom judendomen tolkades denna profetia tidigt att den handlade om en framtida Messias.]
24När Josef vaknade upp ur sin sömn gjorde han som Herrens ängel (budbärare) hade befallt honom och tog sin hustru till sig, 25men rörde (ordagrant: kände) henne inte [de hade inte äktenskapligt samliv], förrän hon hade fött (gr. tikto) en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Visa män från öst

(Matt 2:1) Något slags fenomen inträffar på stjärnhimlen omkring Jesu födelse. Detta gör att stjärntydare från öst beger sig till Judéen. Stjärnan verkar försvinna för att på nytt visa sig sedan de kommit fram till Jerusalem, se <ref>Matt 2:9</ref>.

Något slags fenomen inträffar på stjärnhimlen omkring Jesu födelse. Detta gör att stjärntydare från öst beger sig till Judéen. Stjärnan verkar försvinna för att på nytt visa sig sedan de kommit fram till Jerusalem, se Matt 2:9.

[Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.] 21Nu när Jesus var född i Betlehem i Judéen på kung Herodes tid [han regerade 37-4 f.Kr.], kom visa män (astronomer – gr. magos) från öst (länderna där solen går upp) till Jerusalem. 2De sa: "Var är den judiska kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe (hylla, vörda) honom." [Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem.

Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22–38. Enligt 3 Mos 12:2–4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]
3När kung Herodes hörde detta blev han upprörd (oroad, förskräckt) och hela Jerusalem med honom. 4När han samlat alla översteprästerna och de skriftlärda bland folket, frågade han dem var den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) skulle födas. 5De svarade: "I Betlehem i Judéen, för så här talade [skrev] profeten [Mika 5:2]:
6'Du Betlehem, i Juda land,
    du är på inget sätt den minsta bland härskare i Juda,
för från dig ska det komma en härskare (ledare)
    som ska vara en herde för mitt folk Israel.' "
7
(Matt 2:7) Redan 3500 f.Kr. började sumererna i Mesopotamien observera stjärnorna. Omkring 1200 f.Kr. hade babylonierna vidareutvecklat konsten och tagit fram en stjärnkatalog. På bilden är en av de fem lertavlor från Babylon med inskriptioner i kilskrift som förutsäger Jupiters bana med avancerade matematiska modeller. Dessa hittades på 1800-talet och dateras vara tillverkade 350-50 f.Kr.

Redan 3500 f.Kr. började sumererna i Mesopotamien observera stjärnorna. Omkring 1200 f.Kr. hade babylonierna vidareutvecklat konsten och tagit fram en stjärnkatalog. På bilden är en av de fem lertavlor från Babylon med inskriptioner i kilskrift som förutsäger Jupiters bana med avancerade matematiska modeller. Dessa hittades på 1800-talet och dateras vara tillverkade 350-50 f.Kr.

Herodes kallade sedan i hemlighet till sig de vise männen för att ta reda på exakt hur länge stjärnan hade visat sig. 8Sedan skickade han dem till Betlehem och sa: "Gå och sök noga efter (forska i detalj kring det som rör) barnet, och när ni [kan ha] funnit honom, meddela [då] mig så att jag också kan komma och tillbe [rapportera det till mig på ett sådant sätt att även jag – när jag kommit dit – skulle vilja hylla] honom."
     9Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. 10När de såg stjärnan uppfylldes de av mycket (sprudlande, översvallande) stor glädje. [Fenomenet var inte uppenbart för gemene man, se vers 3–4. Inte heller hade stjärnan varit synlig hela tiden under den tidsperiod på omkring 2 år som omtalas, se vers 9 och 16.
    Ett märkligt himlafenomen ägde rum år 7 f.Kr. De två största himlakropparna, Jupiter och Saturnus, passerade väldigt nära varandra – inte bara en gång, utan tre gånger samma år (29/5, 29/11 och 6/12). En lertavla som hittats 5 mil norr om Babylon hänvisar till detta trippelfenomen, som alltså var känt för babyloniska astronomer redan på 300-talet f.Kr. Planeterna möts i stjärnbilden Fiskarna – ett tecken som var förknippat med just Judéen. För stjärntydarna måste detta ha signalerat att något stort var på gång – att en kung skulle födas. Även under medeltiden pekade flera judiska rabbiner på detta tecken för Messias födelse. Denna stora konjunktion som senast var möjlig att beskåda år 2020 och dessförinnan 1226, 431 och 372 e.Kr., uppträder nästa gång år 2080.
    Kinesiska källor beskriver att man observerat en komet med framträdande svans år 12, 5 och 4 f.Kr. Den judiske historikern Josefus berättar att en komet – numera känd som Halleys komet – under flera dagar år 12 f.Kr. stod stilla över staden Rom i samband med Markus Agrippas död. En kometsvans kan just tyckas peka mot en speciell plats på jorden. Det finns även asiatiska astronomiska observationer av ett starkt och stillastående sken (en supernova) mellan 10/3 och 7/4 år 5 f.Kr.
    Även om det skulle finnas en naturlig förklaring till stjärnan som ledde fram till platsen där Jesus föddes, så går det inte att bortse ifrån att allt detta var speciellt koordinerat av Gud själv – han som utstrålar ljus och härlighet, och precis som han ledde Israels folk fram och stannade över vissa platser, se 2 Mos 13:22; Hes 10:18, så visar han nu vägen fram till sin älskade Son.]
11När de [vise männen] kom in i huset såg (fann) de barnet (ett barn i koltåldern – gr. paidion) [antagligen omkring ett år, alltså inte längre ett spädbarn – gr. brephos, se Luk 2:12] med Maria [Mirjam], hans mor, och de bugade sig (föll ner på knä i ödmjukhet) och tillbad (hyllade) honom. När de öppnat sina skattkistor bar de fram (offrade de) gåvor till honom [Jes 60:6]:
guld [2 Mos 25:17; 1 Kung 10:18 – talar profetiskt om Jesu kunglighet] och
rökelse [står för väldoft i ett offer – talar profetiskt om Jesu syndfria liv] och
myrra [användes vid balsamering – talar profetiskt om hans död].
12Efter att ha blivit gudomligt instruerade i en dröm att inte gå tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. [Verbformen antyder att de vise männen hade sökt Guds ledning och att de fick svar i en dröm.]

Flykten till Egypten

13
(Matt 2:13) Vy från sluttningen vid Herodium, en av de fästningar Herodes den store byggde. Det är mycket möjligt att det var från denna plats han gav den grymma ordern att döda alla pojkar i Betlehem med omnejd. Mitt på bilden syns palatsområdet "Nedre Herodium". Bakom kullen ligger Betlehem.

Vy från sluttningen vid Herodium, en av de fästningar Herodes den store byggde. Det är mycket möjligt att det var från denna plats han gav den grymma ordern att döda alla pojkar i Betlehem med omnejd. Mitt på bilden syns palatsområdet "Nedre Herodium". Bakom kullen ligger Betlehem.

Nu när de [vise männen] hade gått, visade sig en Herrens ängel för Josef i en dröm och sa: "Stå upp, ta barnet och hans mor under ditt beskydd och fly till Egypten. Stanna där tills jag talar, för Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det." 14Så Josef steg upp och tog barnet och hans mor medan det fortfarande var natt och begav sig till Egypten. 15Där stannade han tills Herodes var död, för att det som sagts av Herren genom profeten [Hos 11:1] skulle gå i uppfyllelse: "Ut ur Egypten har jag kallat min son."
     16När Herodes förstod att han blivit missledd av de vise männen blev han ursinnig (tappade helt fattningen av raseri). Han beordrade (sände ut) att man skulle döda alla pojkar som var två år eller yngre i Betlehem och alla dess närliggande områden, detta enligt (den exakta uppgiften om) tiden som han fick fram genom att noggrant fråga de vise männen [Matt 2:7]. 17Då fullbordades det som hade talats genom profeten Jeremia, när han sa [Jer 31:15]: 18"Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till." [I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18–19. Arkeologer uppskattar att Betlehem på Jesu tid hade omkring 300 invånare. Gjorda beräkningar (utifrån uppskattningen av antal födslar och barnadödlighet) visar att det då var ca 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra händelser var denna inte någon som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: "När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sa han: 'Det är bättre att vara Herodes gris än hans son'."
    Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt av vilka Masada, Herodium, Caesarea Maritima och templet i Jerusalem är de mest framstående. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiske historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome (Salome I) denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden purim.]

Tillbaka till Israel och Nasaret (Luk 2:39)

19När Herodes var död visade sig plötsligt en Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten 20och sa: "Stå upp, ta barnet och hans mor och gå [tillbaka] till Israels land, för de som har varit ute efter barnets liv är nu döda." 21Så han stod upp och tog barnet och hans mor och återvände till Israels land. [Herodes den store dog i Jeriko våren 4 f.Kr. Han blev 69 år gammal. Möjligen finns hans grav vid ett monument som hittades 2007 vid hans palats Herodium strax utanför Betlehem. Vid den här tiden var det många revolter och oroligheter i landet.] 22
(Matt 2:22) Utsikt från Safed som är Galileens högst belägna stad. Namnet Galileen kommer från hebreiska ordet galil som betyder rund eller rundad, troligtvis beskriver namnet det kuperade landskapet med bergskullar som "böljar" fram som vågor. Det hebreiska ordet för våg är galim.

Utsikt från Safed som är Galileens högst belägna stad. Namnet Galileen kommer från hebreiska ordet galil som betyder rund eller rundad, troligtvis beskriver namnet det kuperade landskapet med bergskullar som "böljar" fram som vågor. Det hebreiska ordet för våg är galim.

När han hörde att Archelaos regerade över Judéen efter sin far Herodes var han rädd att återvända dit [till Betlehem, strax utanför Jerusalem eller någon annan stad i Judéen]. Efter att ha blivit varnad i en dröm, drog han sig undan till Galileen. 23Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det som talats av profeterna skulle gå i uppfyllelse: "Han [Jesus] ska kallas en nasaré (ett rotskott)". [Det hebreiska ordet för rotskott är netzer och finns i orden Nasaret och nasaré, se profetiorna i Jes 11:1; Jer 23:5; Sak 6:12.] [Nasaret i Galileen var både Josefs och Marias hemstad, se Luk 1:26–27. Det blev ett naturligt val att bosätta sig där. Det lilla samhället uppskattas ha haft endast omkring 400 invånare. Josef försörjde sig som hantverkare, ett yrke som han även lärde Jesus, se Matt 13:55; Mark 6:3. Det grekiska ordet tekton som ibland översätts snickare är ett mer allmänt ord för hantverkare och även stenhuggare. I området fanns det gott om arbetstillfällen. Bara sex kilometer från Nasaret låg den regionala huvudstaden Tsippori som hade raserats i oroligheterna år 4 f.Kr. och nu höll på att byggas upp igen. Även om Jesus var född i Betlehem och i vuxen ålder flyttade till Kapernaum, så är det uppväxtårens hemstad som sammankopplas med hans namn: "Jesus från Nasaret" och "nasarén". Än i dag heter "kristen" på hebreiska notsri, alltså nasaré.]

Johannes Döparen träder fram (Mark 1:2-8, Luk 3:1-18, Joh 1:19-28)

(Matt 3:1) Judéens öken med kullar och berg mellan Jerusalem och Döda havet.

Judéens öken med kullar och berg mellan Jerusalem och Döda havet.

[Det har nu passerat omkring trettio år sedan föregående vers.] 31Vid den tiden (i de dagarna) träder Johannes Döparen [öppet] fram och predikar i Judéens öken [ödsliga vildmark] 2och säger: "Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu], för himmelriket (himlarnas kungarike) är nära (har närmat sig)." [Uttrycket himmelriket (gr. basileian ton ouranon) återfinns bara i Matteusevangeliet och används synonymt med Guds rike (gr. basileian tou theou) som de andra evangelieförfattarna använder. Omskrivningen reflekterar den judiska gudfruktiga seden att inte skriva ut gudsnamnet. Detta är något man kan förvänta sig av en text riktad främst till judiska läsare, som ju Matteusevangeliet är. Även inom dagens svensk-judiska litteratur skriver man inte "Gud", utan "G-d" utan vokal.] 3För han är den som omtalas genom profeten Jesaja som [som profeten Jesaja syftar på när han] säger:
En röst av en som ropar (manar) i öknen (vildmarken, ödemarken):

"Bered Herrens väg,
    gör hans stigar raka (jämna) [bana väg för Herren]." [Citat från Jes 40:3 ur den grekiska översättningen Septuaginta. Matteus ändrar citatet från "vår Guds stigar" till "hans stigar". En uppmaning att omvända sig och vandra på hans upptrampade och välkända vägar, se även Jes 35:8.]
4Johannes bar kläder (en mantel) av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. [Han påminde om profeten Elia, se 2 Kung 1:8. Senare i Matteusevangeliet kopplas dessa två profeter tydligt samman, se Matt 11:14.] Hans mat var gräshoppor och vildhonung [vanlig föda i vildmarken, se 3 Mos 11:22]. 5Jerusalem och hela Judéen och distrikten kring Jordan kom ut till honom [i allt större antal]. 6De lät sig döpas av honom i floden Jordan medan de bekände (öppet erkände) sina synder [just innan dopet när de stod i vattnet]. [Det grekiska ordet för dop är baptizo som ordagrant betyder "att doppa ned i". Det är skillnad mellan Johannes omvändelsedop och troendedopet i Herren Jesu namn, se Apg 19:3. Johannes dop var förberedande och handlade om omvändelse från sin synd, inte nödvändigtvis i samband med att man bekände Jesus som Herre. Troendedopet får sin fullständiga betydelse först efter Jesu uppståndelse, se Matt 28:19. I dopet identifierar sig den troende med Jesu död, begravning och återuppståndelse, se Rom 6:4–8. Denna handling visar att man dör bort från sitt eget, begraver sin gamla syndiga natur och blir en ny skapelse i Jesus. Dopet föregås av personlig omvändelse och sinnesändring och åtföljs av löftet om Hjälparen, den helige Ande, som ger kraften att leva det nya livet, se Apg 2:38; Matt 3:11.]

Bär frukt som är värdig omvändelsen

[Det religiösa ledarskapet i Jerusalem hade tidigare skickat tjänare med frågor till Johannes, se Joh 1:19. Det verkar inte som om dessa svar räckte eftersom de nu själva kom ut i öknen för att betrakta vad som lockade så många dit.] 7Många fariséer och saddukéer kom till hans dop. När han såg på dem [och genomskådade deras falska motiv] sa han till dem:
"Ni giftormars barn! [Han förknippade dem med död, och med Satan själv som bedrog Eva genom en orm.] Vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?
     8Bär (producera) [sådan] frukt som tillhör (är värdig; överensstämmer med) omvändelsen (det förändrade tänkesättet) [hos ett hjärta som inte längre älskar synd]. 9Börja inte säga till varandra [ha inte er stolthet i ert religiösa arv genom att säga]: 'Vi har Abraham till far.' Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. 10Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden.
     11Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler [som var en slavs uppgift]. Han ska döpa er i (med) den helige Ande och eld. 12Han har sin kastskovel i handen för att rensa (rengöra) sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas."

De tre största religiösa judiska grupperingarna var:

Fariséer – följde stränga yttre regler i syfte att uppnå fromhet och jämställde rabbinernas tolkningar med Gamla testamentets skrifter. Farisé betyder "separerad".

Saddukéer – Accepterade hela Tanach på samma sätt som fariséerna, dock inte den muntliga undervisningen (Mishna och Talmud). Man trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se Apg 23:8. De var i majoritet i Sanhedrin och mer positiva till den romerska staten än fariséerna. Ordet sadduké härstammar troligtvis från en överstepräst som hette Zadok.

Esséer – var en sträng sluten grupp som levde avskilda från samhället, ofta ensligt och öde. En av dessa platser antas vara Qumran – där fyndet av Dödahavsrullarna 1947 även medförde ökad kunskap om denna gruppering. De omnämns inte i Nya testamentet, men enligt den judiske historieskrivaren Josefus fanns det totalt ca 4 000 anhängare i landet. Han nämner också "Esséernas port" i det sydvästra hörnet av Jerusalem, vilket tillsammans med andra omnämnande visar att gruppen också fanns i Jerusalem. Namnets ursprung är inte helt känt, men kan betyda "görare/skapare" av Torah eller härstamma från ett hebreiskt ord för "utanför".

Förutom dessa fanns många olika politiska och religiösa grupperingar som seloter (Matt 10:4), sikarier (Apg 21:38), herodianer (Matt 22:16; Mark 3:6; 12:13) och samaritaner (Luk 10:33; 17:16–18; Joh 4:9, 19–20; 8:48).

Jesus döps (Mark 1:9-11, Luk 3:21-22, Joh 1:29-34)

13
(Matt 3:13) Jordanfloden strax söder om Gennesarets sjö.

Jordanfloden strax söder om Gennesarets sjö.

Sedan kom Jesus från Galileen [ner] till Johannes [Döparen] för att bli döpt av honom i [floden] Jordan. 14Men Johannes försökte hindra honom, han protesterade och sa: "Det är jag som behöver bli döpt av dig, och du kommer till mig?" 15Jesus svarade honom: "Låt det ske nu, för så ska vi uppfylla all rättfärdighet." Då lät Johannes det ske. [Dopet visar att Jesus är helgad, avskild till ett specifikt syfte, åt Gud. Genom dopet identifierar han sig med människans synd, fast han själv är syndfri. Detta offentliga dop bekräftar också Jesu officiella tjänst som startar nu.] 16När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Plötsligt öppnade sig himlarna och Johannes såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över Jesus. 17En röst från himlen sa: "Detta är min Son – min Älskade. I honom har jag min glädje (mitt behag)." [Delvis citat från Ps 2:7; Jes 42:1. Se även Matt 17:5; 2 Pet 1:17. I dessa två verser är alla tre personer i treenigheten klart synliga.]

Ut i öknen för att prövas (Mark 1:12-13, Luk 4:1-13)

41
(Matt 4:1) Mellan Jerusalem och Jeriko finns denna bergiga och karga vildmark.

Mellan Jerusalem och Jeriko finns denna bergiga och karga vildmark.

Sedan [direkt efter att den helige Ande hade kommit över honom, se Matt 3:16] blev Jesus ledd av Anden upp i öknen [som ligger på högre höjd än Jordandalen där han befann sig] för att bli prövad (testad) av djävulen. 2Jesus fastade (åt ingen mat) i fyrtio dagar och fyrtio nätter [på liknande sätt som Mose och Elia också gjort, se 2 Mos 34:28; 1 Kung 19:8]. Efter detta blev han hungrig. [Från Mark 1:13 och Luk 4:2 är det tydligt att djävulen frestade honom under hela denna sexveckorsperiod och den kulminerar i följande tre specifika frestelser.]

1) Förvandla stenar till bröd

3Då kom frestaren [djävulen, han som förleder] fram och talade till honom: "Om du är Guds Son, tala då så att de här stenarna blir bröd (mat)." [Inget direkt citat, men om stenar kan bli Abrahams barn (Matt 3:9) eller ge israeliterna vatten i öknen (2 Mos 17:1–7), då skulle de också kunna bli till bröd och mätta Jesu hunger. Djävulen tvivlade inte på att Jesus var Guds Son (Jak 2:19), ifrågasättandet rörde snarare vilken typ av son skulle han vara.] 4Men han [Jesus] svarade och sa: "Det står skrivet [5 Mos 8:3]:
Människan ska inte leva bara av bröd [som ensam/enda näringskälla],
    utan av varje ord som kommer från (utgår genom) Guds mun." [Den grekiska prepositionen dia, som här översätts "från", har innebörden: genom, mellan, tvärs över, fram och tillbaka till andra sidan, se Jes 55:11.]

2) Kasta dig ner från templet

5
(Matt 4:5) Den högsta punkten på templet är det sydöstra hörnet av tempelområdet, kanske var det hit som djävulen förde Jesus.

Den högsta punkten på templet är det sydöstra hörnet av tempelområdet, kanske var det hit som djävulen förde Jesus.

Sedan tog djävulen honom till den heliga staden [Jerusalem] och ställde honom på den högsta platsen på templet [kan syfta på tempelbyggnaden eller hela tempelområdet], 6och sa till honom: "Om du är Guds Son, så kasta dig ner, för det står skrivet [Ps 91:11–12]:
Han ska befalla sina änglar [att vaka] över dig
    och de ska lyfta upp dig på sina händer
    så att din fot inte stöter emot någon sten." [Djävulen utelämnar den sista delen "på alla dina vägar" från citatet i Ps 91:11 där det står "Han ska befalla sina änglar att skydda dig på alla dina vägar." Det ingick inte i Guds plan för Jesus att han skulle kasta sig ner från templet och göra ett spektakulärt under. När vi vandrar på Guds väg finns hans beskydd också för oss]
7Jesus upplyste (gr. phemi) honom: "Det står också (även) skrivet [5 Mos 6:16]:
Du ska inte pröva (fresta) Herren din Gud."

3) Tillbe mig

8
(Matt 4:8) Frestelsens berg, den plats dit Jesus enligt traditionen fördes av djävulen för att frestas.

Frestelsens berg, den plats dit Jesus enligt traditionen fördes av djävulen för att frestas.

Igen tog djävulen honom till ett mycket högt berg och visade alla världens riken och deras prakt (ära, glans). 9Han sa till honom [Jesus]: "Jag ger dig allt detta om du faller ner och tillber (hyllar) mig." [Jesus motsäger inte att djävulen skulle kunna ge honom alla riken. Djävulen kallas ju den här världens härskare och gud, se Joh 12:31; 2 Kor 4:4. I den tredje och sista frestelsen försöker djävulen inte dölja sina intentioner med bibelcitat; han vill ha Guds plats av tillbedjan.] 10Då sa Jesus till honom: "Gå bort Satan, för det står skrivet [5 Mos 6:13]:
Du ska tillbe Herren din Gud, bara (endast – gr. monos) honom ska du tjäna (dyrka)."
11Då lämnade djävulen honom och änglar kom och betjänade honom.

Jesus bosätter sig i Kapernaum (Mark 1:14-15, Luk 4:14-15)

12
(Matt 4:12) Jesus flyttar från sin hemort Nasaret till Kapernaum där han bor i Petrus hus.

Jesus flyttar från sin hemort Nasaret till Kapernaum där han bor i Petrus hus.

När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad, återvände han till Galileen. [Han gick till sin hemstad Nasaret, se Luk 4:14–31.] 13Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kapernaum, en stad längs med sjön [Gennesarets sjö] i regionen Sebulon och Naftali. 14Han gjorde det för att uppfylla en av Jesajas profetior [Jes 9:1–2]:
15 [Du] Sebulons och Naftalis land [motsvarar övre och nedre Galileen],
    sjövägen [handelsvägen Via Maris],
    landet på andra sidan [väster om] Jordan,
    hedningarnas Galileen:

16Det folk som sitter i mörker
    har sett ett stort ljus,
över dem som sitter i dödsskuggans land
    har ett ljus gått upp. [Matteus citerar fritt från Jesajas profetiska ord om Messias skrivna 700 f.Kr. Han ändrar citatet från "vandrar" till "sitter" som beskriver en än större uppgivenhet och apati än i Jesajas dagar. Det hebreiska namnet på Kapernaum är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är "Nahums by" eller mer ordagrant "tröstens by".]
17Från och med nu började Jesus predika [och fortsatte på samma tema som Johannes Döparen, se Matt 3:2] och sa:
"Omvänd er (förändra ert sätt att tänka, och agera),
    för himmelriket (himlarnas kungarike) är nära."
[Frasen "Från och med nu började Jesus" återfinns även i Matt 16:21 och markerar ett skifte i Jesu liv. Här i kapitel fyra startar hans publika tjänst. I kapitel 16 sker en vändpunkt och vandringen mot korset och uppståndelsen påbörjas.]

Lärjungarna kallas (Mark 1:16-20, Luk 5:2-11)

18
(Matt 4:18) Här någonstans söder om Kapernaum i trakten kring fiskeorten Tabgha kallade Jesus flera lärjungar.

Här någonstans söder om Kapernaum i trakten kring fiskeorten Tabgha kallade Jesus flera lärjungar.

Medan han vandrade längs med Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som [senare också] kallas Petrus och hans bror Andreas, fiska med ett kastnät i sjön. [Denna typ av cirkulära kastnät, med en radie på omkring sex meter, kastades ut från stranden eller från en båt. När nätet sjunkit snörptes det ihop undertill och fångade fisken.] 19Han sa till dem: "Följ mig [bli mina lärjungar] och jag ska göra er till människofiskare." 20På en gång lämnade de sina nät (generellt ord för olika typer av nät) och följde honom. [Bröderna Simon Petrus och Andreas kände redan Jesus sedan deras gemensamma tid hos Johannes Döparen ett par månader tidigare, se Joh 1:40–42. Nu tar de ett steg till och lämnar sina arbeten för att följa Jesus på heltid.] 21När han gick vidare därifrån såg han två andra bröder, Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes. [De var också fiskare.] De satt i båten tillsammans med sin far Sebedeus och gjorde i ordning (lagade) sina nät. Han kallade dem [på samma sätt som han gjort med Simon Petrus och Andreas]. 22På en gång lämnade de båten och sin far och följde honom. [I parallellstället från Luk 5:4–11 beskrivs mer i detalj hur de har fiskat hela natten utan att få något. Jesus säger till Petrus att lägga ut näten på nytt i djupt vatten och de får en enorm fångst. Denna händelse visar på Jesu omsorg om lärjungarnas familjer; de lider inte nöd och får tid på sig att anställa nya fiskare.]

Jesus undervisar och botar sjuka (Mark 3:7-12, Luk 4:44, 6:17-19)

23
(Matt 4:23) Magdala upptäcktes av en slump 2009 när ett hotell skulle byggas strax norr om Tiberias. Magdala hade då legat begravd under lera i nästan 2 000 år. Ett av fynden var den bäst bevarade synagogan från Jesu tid. Ett vägarbete i december 2021 ledde till att en andra synagoga upptäcktes bara 160 meter från den första, men på andra sidan väg 90.

Magdala upptäcktes av en slump 2009 när ett hotell skulle byggas strax norr om Tiberias. Magdala hade då legat begravd under lera i nästan 2 000 år. Ett av fynden var den bäst bevarade synagogan från Jesu tid. Ett vägarbete i december 2021 ledde till att en andra synagoga upptäcktes bara 160 meter från den första, men på andra sidan väg 90.

Jesus gick omkring i (runt i) hela Galileen. [På en gång fick de fyra första lärjungarna följa med Jesus på den första av tre längre resor i Galileen som omnämns i Bibeln.] Han undervisade i synagogorna. Han predikade evangeliet (det glada budskapet) om riket och helade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar) bland folket. [Ordet evangelium betyder glädjebud och segerbudskap. Ordet användes i den romerska världen om det glada budskapet kurirerna från fronten kom och läste upp i Rom efter stora segrar.] 24Ryktet om honom spred sig i hela [den romerska provinsen] Syrien [hedniskt område norr om Galileen]. Man förde till honom alla som led av olika slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och plågor (var drabbade av tortyrliknande smärtor), de under demoniskt inflytande (demoniserade), de som var fallandesjuka (ordagrant "blir sjuk under månens inflytande", grekiska ordet beskriver sjukdomar med periodiskt återkommande anfall och kramper) och de som var paralyserade (lama) och han helade dem. [Matteus är noga med att särskilja demoniskt inflytande från vanliga fysiska sjukdomar.] 25Stora skaror följde honom. De kom från Galileen, Dekapolis [ordagrant "De tio städerna", ett område öster om Galileiska sjön, som från början bestod av tio städer], Jerusalem, Judéen och från den andra [östra] sidan av Jordan [Pereen].

BERGSPREDIKAN (kap 5-7) (Luk 6:20-26)

(Matt 5:1) Här på någon av bergsluttningarna på västra sidan av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum, undervisade Jesus.

Här på någon av bergsluttningarna på västra sidan av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum, undervisade Jesus.

[Detta är det första av Jesu fem tal i Matteusevangeliet.] 51När Jesus såg folkskaran gick han upp på berget. När han satte sig kom hans lärjungar (efterföljare, lärlingar) fram till honom.

Sann lycka

[Jesus inleder med att tala om glädje. Alla saligprisningar är hämtade från olika delar i Psaltaren. I Matteus 23 finns en parallell med verop som riktas till det andliga ledarskapet som på varje punkt hade gjort det motsatta. Det grekiska ordet för salig, makarios, beskriver en inre glädje och tillfredsställelse som är oberoende av yttre omständigheter. Från början betydde ordet "rik", men kom sedan att beteckna lycka, glädje och välsignelse.] 2Då började han undervisa dem och sa:
3"Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda – "rika") är de som är fattiga (de fattiga) i anden ["de andliga tiggarna"]
    – för dem tillhör (deras är) himmelriket (himlarnas kungarike). [Här och i vers 10 används presens – Guds rike tillhör just nu den som ödmjukar sig inför Gud och den som blir förföljd på grund av tron, se Ps 40:18. Det finns två ord för fattig i grekiskan: penes och ptochos. Penes beskriver en daglönare som var dag sliter för att försörja sin familj. Ptochos, som är det ord som används här, innebär att någon är totalt utblottad och saknar all förmåga att hjälpa sig själv. Det enda som återstår är att tigga. Jesus söker alltså "andliga tiggare" som i tro och ödmjukhet sträcker ut en hand för att ta emot Guds nåd – helt beroende av Guds kraft för en dag i taget!]
4Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer [gråter över synd, orättfärdighet och hjärtats bedrövliga tillstånd]
    – för de ska bli tröstade (uppmuntrade, styrkta; få glädje). [Jes 25:8; 61:2–3; Ps 119:136; Upp 21:4]
5Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de milda (tålmodiga, ödmjuka; de som kan förmedla Guds styrka och makt med mildhet)
    – för de ska ärva jorden (landet) [Israel, se Ps 37:11].
6Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet [längtar desperat efter att ha det rätt ställt med Gud]
    – för de ska bli [fullständigt] mättade. [Ps 42:2–3]
7Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de barmhärtiga [de som agerar godhjärtat och medkännande]
    – för de ska möta barmhärtighet (visas nåd). [Ps 41:2] [Jesus lovar dem som är barmhärtiga just det som de själva redan lever efter, nämligen barmhärtighet. Jesus lyfter fram samma princip fast med än mer skärpa i Matt 6:14–15. Se även 2 Mos 34:6; Mika 6:8.]
8Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de renhjärtade
    – för de ska se (erfara; få uppleva) Gud. [Ps 24:4–5; 73:1]
9Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som skapar frid (de fredsmäklande) [som på Guds villkor frimodigt sammanför till en helhet]
    – för de ska kallas Guds barn (söner). [Ps 34:15; 37:37; 133:1]

10Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull (har lidit förföljelse på grund av rättfärdighet) [för att de har gjort det som är rätt i Guds ögon]
    – för dem tillhör (deras är) himmelriket (himlarnas kungarike). [Ps 37:39–40]
[Efter dessa åtta saligprisningar upprepar och fördjupar Jesus den sista punkten om förföljelse. Jesus riktar sig till sina efterföljare och i stället för "Saliga är de" säger han "Saliga är ni".] 11Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni när man [varje gång någon]
    förolämpar (skulle håna, skymfa) er
    och förföljer er (skulle orsaka er lidande)
    och ljuger och säger allt [möjligt] ont (skulle förtala er och lägga fram falska anklagelser) mot er
        för min skull (på grund av mig). [Den enda orsaken till dessa påhopp är bekännelsen till Jesus.]

12Gläd er [hela tiden] och jubla,
    för er lön är stor i himlarna,
för så (på samma sätt) förföljde man profeterna [som var] före er." ["Gläd er och jubla" är slutsatsen av vers 11, men den gäller även för hela detta stycke som började i vers 3. I de första nio verserna (som alla börjar med "saliga") används inte ordet "och" mellan varje mening. Detta språkbruk är ett sätt att betona själva slutsatsen mer än varje enskilt exempel.]

Var som salt och ljus (Mark 9:50, Luk 11:33, 14:34-35)

13
(Matt 5:13) Vy från Kapernaum där man ser dagens Tiberias lysa upp himlen.

Vy från Kapernaum där man ser dagens Tiberias lysa upp himlen.

"Ni är jordens salt, men om saltet förlorar sin sälta (styrka, kvalitet, blir till en dårskap), hur kan det då bli salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut [som grus på vägarna] och trampas ner av människorna. [Rent salt, natriumklorid, som vi använder i dag kan inte förlora sin sälta. Det gällde dock inte det salt som utvanns från Döda havet på Jesu tid. Detta mineralrika salt kunde urlakas om det utsattes för omgivningens fukt. Ordet för "mister sin sälta" kan också betyda "dårskap" och översätts så i Rom 1:22 och 1 Kor 1:20. Kristendom så påverkad av världen att Jesus inte längre finns kvar blir en dårskap. Salt förhöjer smak, förhindrar förruttnelse och väcker törst. På samma sätt ska en kristen påverka sin omgivning på ett positivt sätt. En kristens tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, se Kol 4:6. Salt användes också som näringstillskott för att öka skörden, se Luk 14:34–35. En kristen med "sälta" ger också växtkraft!]
14Ni är världens ljus. Inte kan [väl] en stad döljas (gömmas, hemlighållas) som ligger uppe på ett berg? [Kanske syftade Jesus på Safed, Galileens högst belägna stad, vars ljus kunde ses från stora delar av regionen.] 15Inte heller tänder man (ordagrant: de) en lampa [gr. luchnos; en oljelykta eller ett ljus] och sätter den under sädesmåttet [gr. modios; som rymde knappt nio liter och som användes för att mäta upp torra varor], men på ljushållaren – och den lyser för alla dem i huset. 16På samma (detta) sätt ska ert ljus lysa (så sprid/utstråla ert ljus) inför människorna, så att de kan se era goda gärningar (handlingar, verk, åtaganden, insatser) och prisa (ära) er Fader i himlarna!" [Det grekiska ordet för ljus (phos) beskriver en ljuskälla som sprider sitt sken. Ordet används om eld och eldsken (Mark 14:54; Luk 22:56) och om himmelskt ljus (Jak 1:17), men även om förståelse och ett upplyst sinne, se Matt 6:23; Luk 11:35. I 1 Joh 1:5 står att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Redan i 1 Mos 1:3 (innan solen och månen skapades) beskrivs hur ljuset "gjorde entré". I Joh 8:12 berättar Jesus själv att han är världens ljus. Se även Matt 4:16; Joh 1:5; Joh 3:19–21; 1 Joh 2:8; Ef 5:8–14.]

Buden – mer än bara yttre handlingar!

17
(Matt 5:17)

"Ta inte för givet (tänk inte) att jag har kommit för att upphäva undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos] eller profeterna. [Jesus avskaffar inte någon del av GT.] Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullkomna (fullborda, ge den fulla meningen och betydelsen). 18Jag säger er sanningen, fram till dess att himmel och jord förgås (ändras, byter skepnad), ska inte den minsta bokstav (gr. iota), ja inte ens det minsta streck (gr. keraia) i undervisningen [Moseböckerna] förgås (ändras), inte förrän allt har skett. [Innan allt Gud har förutsagt inträffat och alla skuggbilder fullbordats, se Luk 16:17; 24:27; Kol 2:17.] [Den minsta bokstaven på grekiska är iota. Motsvarigheten i hebreiska är bokstaven jod, som liknar vårt kommatecken (י). Jod i sin tur består av tre delar där det minsta strecket som går ner kallas kotz på hebreiska. Det är troligt att gr. keraia syftar på det strecket. Inom rabbinsk litteratur nämns dessa två hebreiska ord (kotz och jod) tillsammans. Det som avses är att inte ens den minsta detalj i Skriften ska ändras, inte ens så lite som den minsta delen av det minsta skrivtecknet.]
19Den som upphäver (tar bort) även det minsta av dessa bud (instruktioner) och lär människor att göra likadant, ska räknas som den minste i himmelriket (himlarnas kungarike). Men den som håller dessa bud och lär andra att också göra det, ska kallas stor i himmelriket. 20Jag säger er, om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas så kommer ni inte in i himmelriket (himlarnas kungarike)." [Följande stycke, vers 21–48, innehåller sex delar som alla börjar med: "Ni har hört det sägas." Jesus har precis sagt att han inte ska upphäva den skrivna undervisningen, se vers 17. I stället går han till rätta med den rabbinska tolkningen av Torah med de tillägg och undanflykter som hade gjorts, dvs. inte det som hade skrivits, utan det som hade sagts. Som den sjunde och sista punkten kommer uppmaningen att vara fullkomliga, se vers 48.]

1 (av 7) Vrede och oförsonlighet jämställs med mord (Luk 12:57-59)

21
(Matt 5:21) Vy från södra gamla staden i Jerusalem över Gehenna, eller Hinnoms dal, som på senare år är upplyst med strålkastare som skiftar i olika färger. Dalen förknippas med de avskyvärda barnoffer till avguden Molok som skedde där, se <ref>Jer 32:35</ref>.

Vy från södra gamla staden i Jerusalem över Gehenna, eller Hinnoms dal, som på senare år är upplyst med strålkastare som skiftar i olika färger. Dalen förknippas med de avskyvärda barnoffer till avguden Molok som skedde där, se Jer 32:35.

"Ni har hört det sägas till fäderna [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 20:13]:
'Du ska inte mörda.
Den som begår mord undgår inte sin dom.'
22Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]:
Den som är arg på sin broder (är långsint och vägrar att förlåta),
    kan inte undgå sin dom.
    [Vissa manuskript har tillägget "utan orsak", se Ef 4:26.]
Den som säger till sin broder: 'Du är värdelös' (hånfullt skällsord för 'dum i huvudet'),
    kan inte undgå att ställas inför Stora rådet [Sanhedrin, judarnas högsta juridiska instans].
Den som säger: 'Du är en dåre',
    kan inte undgå [dödsdomen i] det brinnande Gehenna (helvetet). [Gehenna är ett grekiskt lånord från hebreiskan. Det är namnet på Jerusalems södra dalgång, Hinnomdalen. Det var här som barn offrades till avguden Molok, se 2 Krön 28:3; 33:6. Platsen är också en domens plats där onda kungar ska dömas, se Jes 30:33. På 1200-talet uppkom en sägen att det var här stadens avfall eldades upp i en ständigt brinnande eld. Det kan inte uteslutas att stadens avfall kan ha tippats i denna och andra dalgångar. Det är dock troligare att Jesus i ett sammanhang som talar om mord, se vers 21, anspelar på barnoffren och den kommande slutgiltiga domen för de skyldiga till dessa avskyvärda handlingar, se Jer 7:32–33; 32:35.]
23Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att en broder har något emot dig (om det finns en outredd konflikt mellan er), 24lägg då ner din gåva vid altaret och gå först och försona dig med din broder; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.
     25Skynda dig att komma överens med din motpart (den som anklagar dig) medan ni fortfarande är på väg [till domstolen]. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som överlämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. 26Jag säger sanningen till dig, du ska inte bli frigiven förrän du betalt det sista öret [det minsta romerska myntet, en skärv]."

2 (av 7) Orena blickar jämställs med otrohet (Matt 18:8-9, Mark 9:43-48)

27"Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 20:14]:
'Du ska inte begå äktenskapsbrott (vara otrogen mot din make/maka).'
28Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som medvetet ser på en kvinna med åtrå (begär, föder orena sexuella motiv), har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. 29Så därför: [Vad ska man göra om man blir frestad på det sexuella området?] Om ditt högra öga förleder dig, riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet). 30Om din högra hand förleder dig, hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre att du förlorar en av dina kroppsdelar än att hela din kropp kastas i Gehenna (helvetet)." [Detta talesätt är inte bokstavligt utan en hyperbol, dvs. en överdrift. Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en man med en arm, kan ha orena sexuella tankar. Slutsatsen är att med alla medel motverka synden: utsätt dig inte för frestande situationer, kasta bort sådant som förleder till sexuell synd osv. Lösningen är inte att skuldbelägga kvinnan och tvinga bort henne från gudstjänstlokalen. Det är inte kvinnans skönhet, utan mannens brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger till mannen: "det är ditt öga", ta ansvar för det.]

3 (av 7) Äktenskapet är viktigt (Matt 19:9, Mark 10:11-12, Luk 16:18)

31"Det har sagts [ni har hört fariséernas utläggning av budet i 5 Mos 24:1]:
'Den som vill skilja sig från sin hustru måste ge henne ett skilsmässobrev.'
32Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som skiljer sig från sin hustru – av något annat skäl än otrohet – orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig; då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Ämnet återkommer i Matteusevangeliet, se Matt 19:3–12.]

4 (av 7) Ärlighet och integritet i vårt tal

33"Ni har också hört det sägas till de gamla (förfäderna) [hört fariséernas utläggning av budet i 3 Mos 19:12]:
'Du ska inte bära falsk ed (svära falskt), utan fullfölja ditt löfte inför Herren.'
34Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: bind er inte alls vid ett löfte. Inte vid himlen, för den är Guds tron; 35inte vid jorden, för den är hans fotpall; inte vid Jerusalem, för det är den stora Konungens stad. 36Ge inte heller en ed vid ditt huvud, för du kan inte göra ett enda hår vitt eller svart. 37Låt ert ja vara ett ja och ert nej ett nej! Allt utöver detta är av ondo (kommer från den onde)." [Fariséerna hade utvecklat avancerade system för att skydda sin integritet när man gav religiösa löften. I stället för att lova något inför Guds namn, svor man en ed inför jorden, Jerusalem osv. På så sätt hade man rent tekniskt inte svurit vid Guds namn och kunde därför, trodde man, bryta sitt löfte utan att bryta mot Guds bud.]

5 (av 7) Hämnas inte (Luk 6:29-31)

38"Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 21:23–27]:
'Öga för öga, tand för tand.' [Denna lag gällde ursprungligen ägodelar och reglerade domstolens straff så det inte överträffade brottet. Fariséerna missbrukade denna vers för att rättfärdiga personlig hämnd utan juridisk prövning.]
39Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Gör inte motstånd mot den som är ond. [Ta inte rätten i egna händer och hämnas.]
Om någon slår (daskar till – gr. rhapizo) dig på den högra kinden,
    vänd också den andra mot honom.
[Det är omöjligt för en högerhänt person att slå någon på den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind. Denna tolkning styrks också av att det är ett mer ovanligt grekiskt ord som betyder att "daska till" någon som används här. Om någon provocerar med ett nedvärderande slag eller bitande sarkasm, ska den som fått slaget inte ge igen. För att förhindra en ond cirkel med hat som eskalerar ska inte ont lönas med ont, se Rom 12:17. Denna vers lär inte att en kristen i tysthet ska ta emot slag. När Jesus blev slagen i ansiktet av tempelvakten, ställde han en fråga som var en tillrättavisning, se Joh 18:23. Johannes använder även ett annat grekiskt ord (gr. dero) för att slå än här.]
40Om någon vill stämma dig och ta din tunika (skjortliknande långt underklädesplagg),
    så låt honom också ta din mantel (ditt ytterplagg).
[Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men var tvungen att lämnas tillbaka före solnedgången, se 2 Mos 22:26–27. Att då inte bara ge manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenheten var tabu inom judendomen och skammen föll mindre på den som var naken än på dem som såg den eller var orsak till den, se 1 Mos 9:20–27.]
41Om någon tvingar dig att gå [med honom och bära hans bagage och utrustning] en romersk mil [1,5 km],
    så gå med honom två [3 km].
[Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km. Ett exempel är Simon från Kyrene som tvingades bära Jesu kors, se Matt 27:32.]
42Ge till den som ber dig om något, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig." [I 5 Mos 15:7–11 uppmanas den som kan att låna till sin nästa. Budet gäller att inte stänga sitt hjärta för den fattige. Ingenstans uppmanar dock Bibeln någon att skuldsätta sig själv för att hjälpa någon annan. Både den som ber om hjälp och den som tillfrågas och säger nej, måste se till att det inte finns girighet som motiv, se Luk 12:13–15.
    I Moseböckerna finns både marknadsekonomi och planekonomi i en fin kombination. Vart sjunde år upplöstes lån och marken fick ligga i träda. Det 49:e året var jubelår och släkten fick tillbaka sin mark. Detta system säkerställde att även om föräldragenerationen misslyckats ekonomiskt, så skedde en återställning. Barn och barnbarn blev inte lidande på grund av den tidigare generationens misstag. När det närmade sig det sjunde året var därför få villiga att låna ut, eftersom risken var stor att man inte fick tillbaka sina pengar. Detta är bakgrunden till Jesu uttalande som visar att girighet inte får ligga bakom ett beslut att neka någon ett lån eller hjälp.]

6 (av 7) Älska inte bara dina vänner utan även dina fiender (Luk 6:27-28, 6:32-36)

43"Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 3 Mos 19:18]:
'Du ska älska din nästa (din medmänniska) och hata din fiende.' [Den sista delen, 'hata din fiende', finns inte med i Tredje Moseboken. Detta var ett tillägg av de striktare fariséerna inom Shammaiskolan. Man antog att budet 'älska din nästa som dig själv' automatiskt innebar att man skulle hata sin fiende.]
44Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Älska era fiender [visa alltid dem som är öppet fientliga osjälvisk och utgivande kärlek] och be för dem som förföljer er. [Ords 25:21; Luk 6:27; Rom 12:14, 20] 45Då visar ni att ni är er himmelske Faders barn, för han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter regnet falla över både rättfärdiga och orättfärdiga.
46Om ni älskar dem som älskar er, ska det ge er en belöning?
    Gör inte tullindrivarna (publikanerna) likadant?
[De judar som allierat sig med romarna för att driva in skatt och tull av sina landsmän var bland de mest föraktade. De utnyttjade också ofta sin position för egen vinning.]
47Om ni bara hälsar på era bröder (med respekt och vördnad), vad är det som är speciellt med det?
    Gör inte hedningar likadant?

7 (av 7) Bli fullkomliga

48Ni ska därför bli fullkomliga (helhjärtade, göras fullkomliga, mogna), på samma sätt som er himmelske Fader är fullkomlig." [3 Mos 19:2; 5 Mos 18:13] [Denna sista mening sammanfattar alla tidigare sex punkter. Gud är fullkomlig och han kräver fullkomlighet. Jesus höjer inte ribban för att sålla bort dem som inte duger. Han gör det för att vi ska inse att vi inte klarar det utan hans nåd. Författaren C. S. Lewis sammanfattar detta fint i boken "Kan man vara kristen?" där han skriver: "Ingen människa vet hur dålig hon är, förrän hon gjort mycket allvarliga försök att bli god."]

Om goda gärningar

61[Jesus fortsätter att undervisa folkskaran och lärjungarna, se Matt 5:1:] "Var på er vakt (tänk på detta)! När ni gör goda gärningar [praktiserar rättfärdighet som bl.a. innebär att ge, be och fasta], gör det inte för att bli sedda av människor. Om ni gör det [om det är ert motiv] har ni ingen lön [belöning att vänta] hos er Fader som är i himlarna." [Denna vers motsäger inte Matt 5:16, eftersom motivet där är att ge Gud äran.]

1 (av 3) Ge gåvor av rätt motiv

2"Därför, när du ger en gåva (allmosa – gr. eleemosune; när du av medkänsla vill utöva välgörenhet) [mot de fattiga], ska du inte basunera ut det så (just på det sätt) som de skenheliga (hycklarna) gör [dvs. de som låtsas och bara utför ett skådespel] i synagogorna och på gatorna för att bli uppmärksammade (lovordade, prisade) av människor. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön. 3Nej, när du ger en gåva (allmosa) [när du i medkänsla utövar välgörenhet] – låt [då] inte din vänstra hand veta vad den högra gör, 4[detta] så att din gåva (allmosa) får vara i det fördolda [att din medkänsla alltid får möjlighet att ske och verka invärtes i det hemliga – gr. kryptos]. Då ska din Fader, som ser [han som alltid är vaksam på vad som finns och sker] i det fördolda, [öppet] belöna (gottgöra) dig." [Samma avslutande fras återkommer efter undervisningen om bön och fasta i vers 6 och snarlikt i vers 18. Vissa handskrifter har ytterligare några ord en to phanero (i det synliga) på alla dess tre ställen.]

2 (av 3) Om enskild bön (Mark 11:25, Luk 11:2-4)

5"Och när ni ber (vill be) [tillbe, umgås och samtala med Gud] ska ni inte vara som de skenheliga (hycklarna – dvs. de som låtsas och bara utför ett skådespel). För de älskar (har en stark vänskapskärlek till) att stå och be i synagogan och i gathörnen för att synas inför [imponera på] människor. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön. 6Nej, när du ber (vill be) [umgås med Gud, se vers 5], gå [då] in i din kammare (ditt mest privata rum; din skattkammare), stäng din dörr och be sedan till din Fader som är i det fördolda. Då ska din Fader, som ser [han som alltid är vaksam på vad som finns och sker] i det fördolda (gr. krypto), [öppet] belöna (gottgöra) dig." [Det grekiska ordet proseuchomai beskriver bön som tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud, se vers 5, 6, 7 och 9. Här talar Jesus specifikt om enskild bön och hjärtats inställning, men det utesluter inte gemensam bön, se Matt 14:19; 15:36; Apg 1:24; 3:1; 4:24–30. Vanligtvis bad man i det övre rummet eller på taket, se Apg 1:13; 10:9. Här används ett speciellt ord för kammare, gr. tameion. Det beskriver ett inre rum där de mest värdefulla tillgångarna förvarades, se Luk 12:3, 24. Ordet är besläktat med verbet temno som ordagrant betyder "att dela/fördela" och skulle kunna tolkas som att varor och tillgångar fördelas och distribueras från ett förråd. Jesus antyder att i bönen förmedlas himmelska skatter och rikedomar till bedjaren.]
7Men när ni ber ska ni inte rabbla tomma (upprepa innehållslösa) ord som hedningarna gör, för de tror (tänker, anser, antar) att de på grund av sin mångordighet [sitt ordflöde och myckna prat] ska bli bönhörda. 8Likna inte (ta inte efter; var inte som) dem, för er Fader vet (har sett) vad ni behöver innan ni frågar honom om det. [I vers 7 används det ovanliga grekiska ordet battologeo, där den sista delen av ordet utgörs av logos (ord, resonemang). Batto kan härledas till namnet Battus som skulle kunna syfta på kungen från Kyrene (som lär ha stammat) eller en författare som var känd för sina långa och uttråkande dikter. Betydelsen är dock hjärtlösa mekaniska böner som repeteras om och om igen.] 9Be därför så här:
[Eftersom det i vers 5–6 talas om den personliga relationen och i vers 7–8 om att inte rabbla böner, är bönen som nu följer en "mall", dvs. en mönsterbild för hur vi kan be. Jesus erbjuder sina lärjungar att i förtrolighet närma sig Fadern, bekänna hans storhet och därefter lägga fram de mänskliga behoven. Det är enkla och ärliga böner som utgår från hjärtat som rör vid Faderns hjärta.]
-
Vår Fader,
som är i himlarna!
Låt ditt namn bli helgat (helgat vare ditt namn). [5 Mos 4:39]
10Låt ditt rike komma (kom/etablera ditt kungarike)!
Låt din vilja ske (ske din vilja),
såsom i himlen,
så också på jorden. [Vers 9–10 är en kiasm som ramas in av två fraser med himlarna/himmel. Centralt finns tre verb, två passiva imperativ omgärdar ett aktivt imperativ. Den centrala frasen är ordagrant: "Kom riket ditt". Bönen rör sig från himlarna till jorden. Pluralformen i vers 9 beskriver Gud som hela universums Gud, se 2 Kor 12:2–4. Den bokstavliga innebörden av roten pa i grekiska ordet för Fader, pater, är någon som ger näring, beskyddar och uppehåller, se även Gal 4:6. Gr. hagiazo innebär att heliggöra och avskilja som speciellt och dyrbart – dvs. att vörda Guds namn som betecknar allt han är och står för. Guds rike, där Jesus är den Smorde Konungen, består av rättfärdighet, frid och glädje, se Rom 14:17. Här på jorden har vi människor fått auktoritet att råda – i himlen sker Guds önskade vilja fullt ut.]
11Ge oss i dag vårt dagliga [fysiska och andliga] bröd.
[Det grekiska adjektivet epiousios (som beskriver brödet) förekommer bara i Herrens bön. Förutom "dagliga" kan det även avse "morgondagliga" eller hänvisa till mängd, som i den syriska översättningen Peshitta där det står: "det bröd vi behöver". Vår himmelske Fader är källan till vårt levebröd, se 2 Mos 16:21; Ps 78:24; Ords 30:8; Matt 4:4; Joh 6:27, 35, 58; Jak 4:3.]
12Och förlåt oss [lös oss från] våra skulder (gr. opheilema),
    som också vi har förlåtit dem som står i skuld till oss (ordagrant: som också vi löste våra gäldenärer).
[Att förlåta (gr. aphiemi) innebär att sända bort, släppa iväg, avstå ifrån och efterskänka. Det är Gud som förlåter först, men för att den förlåtelsen ska vara bestående, kan vi inte bära på oförrätter mot andra människor. Detta förtydligas i en kommentar direkt efter bönen i vers 14.]
13Och för oss inte in i frestelse (prövning),
    utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).
[Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Gud själv frestar ingen, utan det är den onde och vårt kött som frestar oss att synda, se Matt 26:41; Jak 1:13–14. Det är därför vi behöver vara bedjande. Däremot kan Anden föra oss in i situationer där vår tro prövas, se Luk 4:1–2.]
[Senare handskrifter har en lovprisande avslutning som har likheter med 1 Krön 29:11.]

För ditt är riket och makten och äran i evighet. Amen.
-
[Jesus utlägger vers 12 om förlåtelsens avgörande betydelse:]
14För om ni skulle förlåta människorna deras överträdelser (felsteg, förbrytelser – gr. paraptoma)
    ska också er himmelske Fader förlåta er,
15men om ni inte skulle förlåta människorna,
    ska inte heller er Fader förlåta [er] era överträdelser (felsteg, förbrytelser). [I vers 14–15 används inte "skulder" som i vers 12, utan ett ord vars verbform har betydelsen: "att falla vid sidan om". Människors överträdelser (medvetna eller omedvetna) är felsteg som gör att de faller från att göra det som är rätt enligt Guds bud. Om vi ber Gud efterskänka våra skulder (vers 12), men samtidigt vägrar att släppa andras felsteg och förbrytelser, blir konsekvensen att Gud inte kan lösa oss från vår skuld eller förlåta våra felsteg, se Matt 18:23–35; Mark 11:25.]

3 (av 3) Rätt fasta

16"Och när ni fastar [under tider då ni väljer att fasta], var [då] inte som hycklarna [de skenheliga som bara agerar som skådespelare]. För de ser dystra ut och vanställer sitt utseende för att visa människorna att de fastar. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön. 17Nej, när du fastar, smörj [då] in ditt huvud [med olivolja] och tvätta ditt ansikte [uppträd som vanligt] 18så att du inte visar [inför] människorna att du fastar, utan [bara inför] din Fader som är i det fördolda (osynliga – gr. kryphaios). Då ska din Fader, som ser [han som alltid är vaksam på vad som finns och sker] i det fördolda (osynliga), [öppet] belöna (gottgöra) dig." [Rättrogna judar fastade två dagar i veckan, måndag och torsdag. Att inte smörja sig var ett yttre sätt att visa sorg, se Dan 10:3. Att smörja olja på huvudet för tankarna till glädje och fest (Ps 23:5) – Guds närvaro är inbjudande och glädjefylld, se Ps 16:11. Förmaningarna i dessa verser riktar sig mot den dystra inställningen till fastan och motivet att "visa" det inför människorna (som här främst syftar på icke-troende). Här finns inget förbud att prata med andra troende om bön och fasta. Tvärtom – den första församlingen bad och fastade tillsammans inför viktiga beslut, se Apg 13:2–3; 14:23.]

Var helhjärtade för Guds rike! (Luk 11:34-36, 16:13, 12:22-34)

19"Samla er inte skatter (dyrbarheter; förrådshus med rikedomar) [här] på jorden,
    där mal och rost [alltjämt] förstör och där tjuvar [ständigt] bryter sig in och stjäl,
20utan samla er skatter i himlen,
    där varken mal eller rost förstör och där tjuvar inte bryter sig in eller stjäl.
[Nu vänder Jesus sig direkt till var och en:]
21För där din skatt [det du värderar högst] är, där kommer också ditt hjärta att vara. [Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att magasinera ägodelar som utgjorde investeringar inför framtiden. Ofta bestod dessa av dyrbara kläder (som mal förstörde) och konstföremål i metall (som rostade). I grekiskan är det en ordlek i vers 19–20 – verbet för att samla, thesaurizo, delar samma rot som substantivet för skatt/skatter, thesauros. På svenska skulle detta kunna åskådliggöras så här: "Samla er inte samlingar här på jorden, utan samla er samlingar i himlen."]
22Kroppens lampa (ljuskälla) är ögat. [Ögat speglar hjärtats inställning.]
Om ditt öga är friskt (ogrumlat, fokuserat, generöst)
    så får hela din kropp ljus. [I ett rent hjärta med rena motiv flödar Guds ljus på alla områden, se Ef 1:18. Ordet friskt kan också betyda generöst, se Jak 1:5. Det står i kontrast till ett "sjukt" öga i nästa vers. Ett friskt öga är generöst mot andra. Ordet friskt betyder också ogrumlat och fokuserat. Eftersom vers 24 talar om att det inte går att tjäna två herrar, handlar det om att helhjärtat tjäna Gud.]
23Om ditt öga däremot är sjukt (ont, avundsjukt)
    blir det mörkt i hela din kropp.
Om nu ljuset inom dig är förmörkat,
    hur djupt är då inte mörkret! [Ordet sjukt (g. poneros) betyder något som är fördärvat och värdelöst, men har även betydelsen ondska och avundsjuka, se Matt 20:15. Den som ser "generöst" på vad andra har och har blicken fäst på Gud blir själv tillfreds och tacksam över vad han faktiskt har, medan den som är självisk och tittar "avundsjukt" på andra förbittrar sitt inre.]
24Ingen kan tjäna två herrar.
    Antingen kommer han att hata den ene
        och älska den andre
        eller hålla sig till (vara nära) den ene
    och förakta (inte prioritera) den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (förrädiska rikedomar, pengar, förmögenhet). [Det kiastiska mönstret i vers 24 gör att versens centrum och betoning är att älska och hålla fast vid Gud. Det är grunden för att tjäna honom.]
25På grund (som en följd) av detta [att man inte klarar av att tjäna både Gud och mammon, se vers 24] säger jag er: Oroa (bekymra) er inte ["gå inte i bitar" – stressa inte upp er] för ert liv, vad ni ska äta eller vad ni ska dricka, inte heller för er kropp, vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? [Fil 4:6]
     26
(Matt 6:26) En fågel som flyger över Galileiska sjön en tidig morgon då solen just går upp.

En fågel som flyger över Galileiska sjön en tidig morgon då solen just går upp.

Se (titta noggrant) på himlens fåglar! De sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, ändå föder er himmelske Fader dem ständigt. Är inte ni mycket mer värda än de? [Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.] 27Vem av er kan genom att oroa (bekymra) sig lägga en enda aln till sin livslängd (längd)? [En aln (gr. pechus) användes främst för att mäta längd men även tid. Den romerska alnen motsvarade 45 cm och ungefär som en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Tidsmåttet var inte helt definierat, men det beskrev en kort tid. Det kunde syfta på det korta ögonblick det tog att ta ett steg och röra sig framåt en aln. I förhållande till år kunde en pechys motsvara en timme eller en dag. Slutsatsen är att oro inte kan förlänga livet ens ett enda steg på vår livsvandring: några sekunder, timmar eller dagar. Oro kan inte heller göra stor förändring som att öka vår längd med en halvmeter.
    Det finns även en koppling till nästa vers som Jesu åhörare kände till. Den som vevar upp garn som spunnits gör det mellan pekfingret och tummen och runt armbågen, vilket motsvarar en aln.]
28När det kommer till kläder, varför oroar ni er? Studera (undersök noga, lär av) liljorna (de vilda blommorna) på marken, hur de växer. De arbetar inte (sliter inte hårt på gränsen till utmattning) eller spinner. 29Jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt (härlighet) var klädd som en av dem. 30Om nu Gud klär gräset på marken, som i dag grönskar och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skulle han då inte klä er? Så liten (kortvarig) tro (trofasthet, förtröstan) ni har!
31Oroa er därför inte (gör er inte bekymmer) och säg: 'Vad ska vi äta?' eller 'Vad ska vi dricka?' eller 'Vilka kläder ska vi ta på oss?' 32Allt detta jagar (strävar, frågar) ju hedningarna efter, och er himmelske Fader vet [verkligen] att ni behöver allt detta. 33Nej, sök först (längta, fråga och sträva främst efter) hans rike (kungarike, styre) [Guds rike] och hans rättfärdighet (rätt, rättvisa), så ska allt detta [andra – mat, dryck och kläder också, se vers 31] ytterligare ges (förökas; läggas till) åt er. [Guds rike är rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande, inte mat och dryck, dvs. det består inte i det yttre, se Rom 14:17.]
     34Oroa er därför inte (gör er alltså inte bekymmer) för morgondagen, för morgondagen får själv bära sin oro (bekymra sig; kommer att ta hand om sig själv). Var dag har nog av sin egen plåga (ondska, elakhet, svårighet – gr. kakia; ordagrant: tillräcklig för dagen är dess ondska)."

Var inte för snabb att kritisera andra (Luk 6:37-42)

71[Jesus fortsätter att undervisa:] "Döm (kritisera, förtala) inte andra, så blir du själv inte dömd. [Döm inte över andra människors motiv och yttre sätt, hur de ger, ber och fastar som det talats om i föregående kapitel.] 2För med den dom som ni dömer andra ska ni själva dömas, och med det mått (den standard) ni mäter med, ska det mätas upp åt er.
     3Varför fokuserar du på flisan (stickan, sågspånet, kornet) i din broders öga, utan att ens fundera på (vara medveten om) bjälken i ditt eget öga? 4Hur kan du säga till din broder: 'Låt mig ta bort flisan (stickan, sågspånet, kornet) ur ditt öga,' du som har en bjälke i ditt eget öga? 5Du skenhelige (som bara spelar ett skådespel för andra), ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta ut flisan (stickan, sågspånet, kornet) ur din broders öga." [Det grekiska ordet för att döma, krino, kan användas både i positiv och negativ betydelse. Paulus gör det klart i 1 Kor 5:12–13 att det inte är vår sak att döma dem som inte är med i församlingen – de behöver få höra evangeliet! Däremot uppmanas vi bedöma: oss själva (1 Kor 11:31), falska profeters frukt (Matt 7:15–23), det som predikas (Rom 16:17–18), profetiska ord (1 Thess 5:19–22), en församlingsledares kvalifikationer (1 Tim 3:1–7) och en kristen som syndar mot dig (Matt 18:15–20). Jesus säger i Joh 7:24: "Döm inte efter skenet, utan döm rättvist." Vi ska döma/bedöma, men inte ytligt eller förhastat!]
6"Ge inte det som är heligt [offerkött helgat och avskilt till Gud] åt vildhundarna. Kasta inte era pärlor till (framför) svinen. De [svinen] trampar ner pärlorna och [hundarna] vänder sig om och sliter sönder er." [Offerköttet i templet var helgat åt Gud och tillhörde honom. I Bibeln är hundar ofta en bild på hedningar. I detta sammanhang handlar "inte ge det som är heligt" om att inte döma och påpeka vad som är heligt för någon som inte förstår att uppskatta värdet av det.
    Till skillnad från offerköttet som var helgat åt Gud så syftar "era pärlor" på något mer personligt, troligtvis våra innersta drömmar och tankar. I Bibeln är svin ofta en bild på något som är orent. I Ords 11:22 liknas hånfulla, omdömeslösa personer vid svin. Slutsatsen är att vara varsam med vem man delar sitt hjärtas innersta tankar och drömmar med.]

Uthållig bön ger resultat (Luk 11:9-13)

7"Be [fråga gång på gång], så ska det ges åt (tilldelas) er.
    Sök [leta och undersök gång på gång], så ska ni finna.
Bulta [knacka gång på gång], så ska det öppnas för er.

8För var och en som ber [och fortsätter att fråga], han får [tar villigt och aktivt emot],
och den som söker [och fortsätter att leta och undersöka], han finner [alltid mer],
och för den som bultar [och fortsätter att knacka] ska det öppnas (öppnas upp). [Utifrån parallellstället i Lukas (Luk 11:5–13) vet vi att Jesus just har berättat en liknelse om hur självklart det är att en vän kommer att öppna dörren, även om du knackar på mitt i natten och frågar efter bröd. Vers 7–8 har vardera sex verb symmetriskt uppställda i tripletter. Den aktiva presensformen (fortsätt be, sök och bulta) visar att det handlar om uthållig bön. Passivformen i futurum (ska ges och ska öppnas) i vers 7 ramar in och indikerar att Gud är subjektet, dvs. han är den som kommer att ge bönesvar och han är den som kommer att öppna upp dörrar. Det förstärks av att sista verbet i vers 8 också är i passiv form. De grekiska orden för att finna och att öppna används i båda verserna, däremot skiljer sig orden åt i slutet på första strofen i varje vers: i vers 7 står ordet för att ge/tilldela (didomi), medan vers 8 har ordet för att få och ta emot (lambano). Verbformerna visar att det som blir givet (i passiv form) här uppmanas att villigt tas emot (i aktiv form). Se även Jak 4:8.]
9Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd, 10eller ger honom en orm när han frågar efter en fisk?

11Om nu ni som är onda (dåliga, korrupta; moraliskt fördärvade) [är fulla av själslig smärta och press – som följer på all möda] förstår (har förstått) att ge era barn goda (bra) [nyttiga och glädjefyllda] gåvor, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlarna ge det som är gott åt dem som [ständigt, gång på gång] ber (frågar) honom!

Välj livets väg! (Luk 6:31, Luk 13:24)

12Därför [eftersom er Fader i himlarna är god och generös, se vers 11]:
Allt vad ni vill att människorna ska göra för er,
    det ska ni också göra för dem.

För detta är [summan av] undervisningen [Moseböckerna – Torah] och profeterna. [Denna vers har kommit att kallas 'den gyllene regeln' och är en parafras av 3 Mos 19:18 som Jesus kallar det näst största budet, se Matt 22:39. De som lyssnade till Jesu Bergspredikan måste ha känt till den store rabbinen Hillel som en generation före Jesu tid sammanfattat Moseböckernas undervisning med orden: 'Gör inte mot din nästa vad du själv hatar. Detta är hela Torah – resten är kommentarer.' Till skillnad från Hillels, Isokrates (436-338 f.Kr.) och andra grekiska retorikers versioner av den gyllene regeln, innehåller Jesu uppmaning inte något förbud. Det är stor skillnad mellan att undvika att göra ont och att aktivt sätta sig in i en annan människas situation och göra gott! Den gyllene regeln tvingar oss att handla och ställa oss frågan: 'Hur skulle jag själv vilja bli bemött?']
13Gå in genom den trånga porten.
För bred (vid; formbar, föränderlig) är den port
    och rymlig [som ett brett landområde utan fasta gränser]
    den väg som leder till fördärvet,
och många är de som går in genom den.

14För trång är den port
    och smal (hoppressad) [av det tryck som självförsakelse innebär, se Apg 14:22]
    den väg som leder till livet [Guds rika och eviga liv],
och det är få som finner den (söker och upptäcker den)."
[Det krävs ingen ansträngning för att leva på världens sätt, men fostran och träning för att gå på Guds väg, se 2 Mos 18:20; 5 Mos 30:16; Ords 22:6; Ps 1:1–2, 6; 2 Tim 3:10. Ordet för port som används här i vers 13–14 är gr. pyle. Det beskriver huvudporten in till en stad eller rike, se Luk 7:12; Matt 16:18.]

Frukten avslöjar om trädet är gott eller ont (Matt 12:33, Luk 6:43-45)

15"Var ständigt på vakt mot falska profeter [människor som säger sig tala inspirerat av Gud och föra hans talan, men inte gör det]. De kommer till er klädda som lamm [i fromma yttre uttryckssätt], men i sitt inre är de rovlystna vargar [hungriga efter att plundra och förgöra]. 16På deras frukt ska ni klart och tydligt känna igen dem.

Man plockar väl inte
    vindruvor från törnbuskar
eller
    fikon från vilda tistlar? [Ordet för törnbuskar (gr. akantha) kommer från ordet för extremer (gr. akmen) och beskriver något som dras till den yttersta punkten, som en spets eller tagg. Symboliskt kan det syfta på läror som ensidigt bara betonar en sanning. Tistlar är ett ogräs som bränner och sticker, och vars karaktär är att tränga undan andra plantor. Törne och tistel beskriver bildligt de falska profeternas tal och sätt.]
17På samma sätt bär ett friskt träd god (vacker, hälsosam) frukt, medan ett sjukt (murket) träd bär dålig (rutten, ond) frukt. 18Ett friskt träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett sjukt träd bära god frukt. 19Varje träd som inte bär god frukt huggs ner och kastas i elden. 20Alltså, ni ska klart och tydligt känna igen dem [de falska profeterna] på deras frukt.
21Inte alla som säger (har för vana att säga) till mig: 'Herre, Herre' [upprepningen visar på ett tydligt ställningstagande för Jesus], ska komma in i himmelriket (himlarnas kungarike), utan den som gör (har för vana att utföra) min himmelske Faders vilja. 22På den dagen [vid tidens slut då Jesus ska döma alla människor] ska många [de falska profeterna, se vers 15] säga till mig:
'Herre, Herre,
    [Upprepningen indikerar att man verkligen trodde att man gjorde Guds vilja.]
har vi inte profeterat (predikat, talat inspirerat)
    med ditt namn,
och drivit ut demoner
    med ditt namn
och gjort många kraftgärningar (under, mäktiga gärningar)
    med ditt namn?'
23Då ska jag öppet säga till dem:
'Jag har aldrig känt (hade ingen personlig relation med) er, gå bort från mig, ni som agerar laglöst [syndar – som avvisar och byter ut Guds lag mot er egen].'
[Det är möjligt att göra rätt saker och bygga en kristen verksamhet utan att känna Jesus. Relationen till Jesus, klippan, måste vara grunden i allt en kristen gör.]

Bygg ditt liv på klippan Jesus – inte på det jordiska och mänskliga (Luk 6:47-49)

24
(Matt 7:24) Grunden och fundamentet avgör hur väl en konstruktion klarar påfrestningarna från en storm.

Grunden och fundamentet avgör hur väl en konstruktion klarar påfrestningarna från en storm.

Den (var och en) som därför hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en förståndig (klok, insiktsfull) man som byggde sitt hus på klippan. [Ords 9:1; 24:3]
25Slagregnet kom [ovanifrån]
och vattenfloden kom [underifrån med översvämning]
och vindarna blåste
    och slog mot huset [som blev ansatt från alla håll]
ändå föll det inte, för det hade grundats på (var byggt på) klippan.
26Den (var och en) som hör [aktivt lyssnar till] dessa mina ord men inte gör [aktivt handlar] efter dem kan liknas vid en dåraktig (trögtänkt, likgiltig) man [utan grepp om verkligheten] som byggde sitt hus på sanden.
(Matt 7:27) Wadi Amud.

Wadi Amud.

27Slagregnet kom [ovanifrån]
och vattenfloden kom [underifrån med översvämning]
och vindarna blåste
    och slog mot huset [som blev ansatt från alla håll]
och det föll, och dess fall var stort [ljudligt, överraskande – det föll ihop med ett stort brak]." [Intill platsen för Bergspredikan ligger dalgången Wadi Amud. Den sträcker sig från den högt belägna staden Safed ner till Galileiska sjön, en nivåskillnad på över 1 000 meter. Största delen av året är flodbädden torrlagd men efter kraftiga skyfall fylls den med forsande vatten. Åhörarna kunde säkert föreställa sig de två husprojekten med ett hus högt upp på en klippavsats och det andra nere på sanden i flodbädden. De såg inom sig vinterstormarna med regn, den forsande vårfloden och vindarna som slet sönder huset på sanden och svepte bort det. Sanden symboliserar ofta det som är föränderligt, mänskliga åsikter och läror. Samma stormar – prövningar på alla livets områden – slår mot både den rättfärdige och den orättfärdige. Skillnaden är att den vise inte bara hör, utan också gör det Jesus lär, se också vers 21–23. Den som väljer att bygga sitt liv och sin tjänst på Jesus, har en stadig grund både i detta liv och i evigheten.]
28När Jesus hade avslutat detta tal [hela Bergspredikan, Matt 5-7] häpnade folket över hans undervisning (de fick ett plötsligt uppvaknande, hela deras tidigare begreppsvärld utmanades), 29för han undervisade som en som hade auktoritet och inte som deras skriftlärda [som mestadels citerade andra rabbiner].

Jesus har makt över sjukdomar

81När han kommit ner från berget följde stora folkskaror honom. [I följande sektion fram till Matt 9:35 presenterar Matteus nio berättelser som visar på Jesu kraft. De är ordnade i grupper om tre, och mellan dem sektioner som handlar om lärjungaskap.]

1 (av 3) En spetälsk blir ren (Mark 1:40-45, Luk 5:12-14)

2Plötsligt kom en spetälsk (ordet beskriver ett flertal olika hudsjukdomar) fram och föll ner (på sina knän med huvudet mot marken) i tillbedjan inför honom och sa: "Herre, om du vill (önskar, har en längtan), så kan du rena mig." [De som hade denna typ av sjukdom var utestängda från samhället och levde i kolonier utanför städerna. Judarna undvek kontakt eftersom man då blev oren, se 3 Mos 5:3. Det grekiska ordet lepra är en generell term för olika sorters hudsjukdomar som sprider sig. Det är en sorts mögel. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som även kallas lepra, eller Hansens sjukdom. Anledningen till att det ofta översätts till spetälska är att båda sjukdomarna påverkar huden. Eftersom sjukdomen var obotlig och smittsam betraktades den också som en symbol för synd, se t.ex. 4 Mos 12:10.] 3Då räckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sa: "Det vill jag (det önskar jag av hela mitt hjärta). Bli fri (ren)." På en gång blev han fri (renad) från sin spetälska.
     4Jesus sa till honom: "Se till att du inte berättar detta för någon, men gå och visa upp dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit [för ditt helande, se 3 Mos 14:1–32], som ett vittnesbörd för dem." [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se Matt 9:30; 12:16; 16:20; 17:9. Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra Jesus till kung med våld, se Joh 6:15. Det sker vid flera tillfällen och tvingar honom att dra sig undan till öde platser, se Matt 12:15; 15:21.]

2 (av 3) En officers tjänare botas (Luk 7:1-10, 13:28-29)

[I Lukas längre beskrivning av samma händelse, som använder 186 ord jämfört med Matteus 124 ord, framgår att officeren inte direkt talar med Jesus utan använder sig av budbärare, se Luk 7:1–10. Matteus förenklar på samma sätt som vi gör än i dag, då vi säger att en högt uppsatt person för samtal med någon, utan att nämna de sändebud och tolkar som är närvarande.] 5När Jesus var på väg in i Kapernaum, kom en romersk officer (centurion, ledare för åttio soldater) fram till honom och bad om hjälp: 6"Herre, min tjänare ligger förlamad hemma i huset och har enorma (olidliga) smärtor."
     7Jesus sa till honom: "Jag kommer och helar honom."
     8Den romerska officeren svarade: "Herre, jag är inte värdig att du kommer under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk (helt fri, återställd). 9Jag är själv en man som [dagligen] står under andras befäl och har soldater under mig. Om jag säger: 'Gå!' till en av dem så går han, eller till en annan: 'Kom!' så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör detta!' så gör han det."
     10När Jesus hörde detta förundrade han sig [Jesus förvånas och slås med häpnad] och sa till dem som följde honom: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), jag har inte funnit (mött/träffat på) [en] sådan stor (omfattande) tro hos (nära intill – gr. para) någon i Israel. 11Jag säger er: Många ska komma från öster och väster [hedningar från jordens alla hörn] och sitta ner med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket (himlarnas kungarike). 12Men kungens barn ska bli utkastade i mörkret utanför. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordet beskriver att man rent fysiskt skakar av smärta)."
     13Jesus sa till den romerska officeren: "Gå, det ska bli som du tror." I samma ögonblick blev hans tjänare helt frisk (fri, botad).

3 (av 3) Petrus svärmor och andra sjuka botas (Mark 1:29-34, Luk 4:38-41)

[Följande händelse utspelar sig en lördag, efter gudstjänsten i synagogan, se Mark 1:29. Jesus hade sin bas i Petrus hus i Kapernaum under sin verksamma tid i Galileen. I huset bodde även Petrus fru, hans svärmor och hans bror Andreas. Petrus hustru följde med på hans senare resor, se 1 Kor 9:5. Det hebreiska namnet på Kapernaum är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är "Nahums by" eller mer ordagrant "tröstens by".] 14När Jesus kom in i Petrus hus, fick han se Petrus svärmor ligga till sängs i feber. [Troligtvis led hon av malaria, se Lukas mer detaljerade beskrivning i Luk 4:38.] 15Då rörde han vid hennes hand och febern lämnade henne. Hon stod upp och började betjäna honom (tillaga och servera mat). [I Mark 1:31 står det att hon betjänade "dem". Hon fick ett övernaturligt snabbt tillfrisknande och började servera mat till alla där och speciellt till den som helat henne, vilket Matteus fokuserar på här.]
16När det hade blivit kväll förde man dit många som var under demoniskt inflytande (demoniserade, plågade och ansatta av demoner). Jesus drev ut andarna med ett ord (genom att tala till dem) och alla som var sjuka blev också helade. [Det grekiska ordet för "helade" är therapeuo, det beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande. Här blir människorna helade på en gång, medan vid andra tillfällen kan det ta en viss tid, se Mark 8:22–26.] 17Detta skedde för att det som var sagt genom profeten Jesaja [Jes 53:4] skulle uppfyllas:
"Han tog på sig våra svagheter (sjukdomar, begränsningar)
    och våra sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) bar han."

Lärjungaskapets krav (Luk 9:57-62)

18Jesus såg att en stor skara människor hade samlats omkring honom och han gav order om att fara över till andra sidan [av sjön].
19En [ensam] skriftlärd kom fram och sa till honom [medan de var på väg att ge sig av]: "Lärare (gr. didaskalos), jag vill följa dig, vart du än går." 20Då svarade Jesus honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." [Jesus hade ett hem i Kapernaum, även om det inte var hans eget. På ett djupare plan handlar det om att vårt egentliga medborgarskap inte är här på jorden utan i himlen, se Fil 3:20.]
21
(Matt 8:21) Gravar längs med sluttningen på Olivberget.

Gravar längs med sluttningen på Olivberget.

En annan av hans lärjungar sa till honom: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." [Det är inte förrän i Matt 10:2–4 som de tolv lärjungarna utses, så detta är antagligen inte någon av dem, utan någon som visade visst intresse i att följa Jesus.] 22Då svarade Jesus honom: "Följ mig och låt de döda [de som fortfarande lever, men är andligt döda i sin synd] begrava de döda [de som har dött fysiskt och är på väg att begravas]." [Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Det är ytterst osannolikt att den här mannen skulle lämna familjen de få timmarna innan hans far var begravd eller ens samma vecka för att lyssna på Jesus, se vers 18. Händelsen inträffar i stället någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus.
    Genom att upprepa samma ord, "död", en s.k. antanaclasis, så betonar Jesus att den som är andligt död är lika död som den som är fysiskt död. Utan frälsning är det ofrånkomligt att den andliga döden följs av fysisk död, medan den som är levande i sin ande har ett liv även efter den fysiska döden.]

Jesus har makt över Satan

1 (av 3) Jesus har makt över stormen (Mark 4:35-41, Luk 8:22-25)

[De tre miraklerna i 8:23-9:8 visar på Jesu kraft över stormar, demoner och sjukdom.] 23Jesus steg i båten (en större båt) och hans lärjungar följde honom. 24Plötsligt uppstod en våldsam storm (ordagrant "jordbävning", betonar att det var en okontrollerbar kraft) på sjön, så att vågorna slog över båten. Trots detta sov Jesus. 25De gick fram till honom och sa: "Rädda oss nu på en gång, vi går under."
     26Han sa till dem: "Varför är ni rädda? Vilken liten (kortvarig) tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev helt (fullständigt) lugnt. 27Männen [lärjungarna i båten, och andra människor i andra båtar, se Mark 4:36] sa förundrat: "Vem är han (varifrån kommer han, vad är det för människa)? Till och med vindarna och sjön lyder honom!" [Galileiska sjön är omgiven av berg och ligger tvåhundra meter under havsytan. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog tre meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias.]

2 (av 3) Jesus har makt över demoner (Mark 5:1-20, Luk 8:26-39)

28
(Matt 8:28) Det var kanske här, strax söder om Kursi på den nordöstra sidan av Galileiska sjön, som Jesus befriade två män från demoner och svinhjorden rusade ner längs med de branta sluttningarna.

Det var kanske här, strax söder om Kursi på den nordöstra sidan av Galileiska sjön, som Jesus befriade två män från demoner och svinhjorden rusade ner längs med de branta sluttningarna.

När Jesus kom över till gadarenernas område på andra sidan sjön, kom två demoniserade män ut från gravarna och konfronterade honom. De var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram på den vägen. 29Plötsligt vrålade (skrek) de: "Vad har vi med dig att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?" 30En bra bit därifrån gick en stor svinhjord och betade. [Svinet var ett orent djur för judarna, så det är troligt att människorna som bodde här inte var judar.] 31De onda andarna bad honom: "Om du driver ut oss (vilket vi vet att du kommer att göra), skicka då in oss i svinhjorden." 32Han sa till dem: "Far i väg!" Då kom de onda andarna ut och for in i svinen. På en gång rusade hela hjorden utför branten och ner i sjön där de dog i vattnet. 33De som vaktade svinen flydde och när de kom till staden berättade de allt som hänt, och speciellt vad som hade hänt med de besatta (som var plågade och ansatta av demoner). 34Då gick hela staden ut för att möta Jesus, och så fort de fick se honom bad de honom att han skulle lämna deras område. [Markus beskriver händelsen med fler detaljer, se Mark 5:1–20. Där antyds även orsaken till varför man ville att Jesus lämnade dem, se Mark 5:16. Värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att plågade människor blivit helade. Huvudpoängen är att Jesus har auktoritet över hela andevärlden, över Satan, över demoner, och alla och allt som de kontrollerar. Att han drev ut de här demonerna visar den auktoriteten, och var en föraning om den slutgiltiga domen av dessa onda andar.]

3 (av 3) Jesus botar en förlamad man (Mark 2:3-12, Luk 5:17-26)

91
(Matt 9:1) Ett tak byggs på traditionellt sätt i utomhusmuseet "Nazareth Village" i Nasaret.

Ett tak byggs på traditionellt sätt i utomhusmuseet "Nazareth Village" i Nasaret.

Jesus satte sig i en båt och for över till den andra sidan och kom till sin stad [Kapernaum, i norra änden av sjön Gennesaret]. [Genom att korsa sjön uppfyllde Jesus gadarenernas önskan att lämna deras område, se Matt 8:34.] 2Just då förde de [fyra män] en lam man på en bår (bädd) till honom [och firade ner honom i huset, se Mark 2:3–4; Luk 5:17–19]. När Jesus såg deras [den sjuke mannens och hans fyra vänners] tro, sa han till den lame: "Var vid gott mod (var glad och frimodig), mitt barn! Dina synder är förlåtna." 3Några av de skriftlärda [från Galileen, Judéen och Jerusalem, se Luk 5:17] sa inom sig [i sina hjärtan, se Mark 2:6]: "Han hädar." [Det är ju bara Gud som kan förlåta synder.]
     4Jesus såg (visste) vad de tänkte och sa: "Varför bär ni onda tankar i era hjärtan? 5Vilket är lättast att säga: 'Dina synder är förlåtna', eller: 'Stå upp och gå?' 6Men för att ni ska veta vilken makt (auktoritet) Människosonen har här på jorden att förlåta synder" – så sa han sedan till den lame – "Stå upp, ta din bår (bädd) och gå hem!" [Mitt i svaret till de skriftlärda riktar sig Jesus till den lame i stället, och meningen avslutas inte i ord, utan genom handling!] 7Mannen steg upp och gick hem. 8När folket såg det greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människorna.

Matteus börjar följa Jesus (Mark 2:14-22, Luk 5:27-39)

[Matteus, evangeliets författare, beskriver nu sitt eget personliga möte med Jesus.] 9Jesus gick vidare [från huset i Kapernaum efter helandet av den lame mannen], och fick se en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset. Han sa till honom: "Följ mig", och Matteus steg upp och följde honom. [Matteus är ursprungligen ett hebreiskt namn (Matityahu) som betyder "Guds gåva". Han kallas också Levi som troligen är hans familjenamn, se Mark 2:14; Luk 5:27. Tullstationen låg vid utkanten av staden, antingen vid handelsvägen "Via Maris" som gick från Damaskus till Medelhavet, eller vid Galileiska sjön där skepp som skulle förtullas anlände från territorier utanför Herodes Antipas styre.
    I sin glädje över frälsningen anordnade han en stor fest i sitt hem, se Luk 5:29. När Matteus själv beskriver detta tar han inte med de storslagna detaljerna utan bara att Jesus var på middag i hans hus.]
10När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare (publikaner) och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. 11När fariséerna fick se det frågade de hans lärjungar: "Varför äter er lärare med tullindrivare och syndare?"
     12När Jesus hörde det sa han: "Det är inte de friska (starka) som behöver läkare utan de sjuka (svaga). 13Gå och lär er vad detta [citat från Hos 6:6] betyder:
'Jag vill se barmhärtighet [en villighet att hjälpa dem i nöd],
    inte offer [religiösa ceremoniella riter].'
För jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare." [På samma sätt som det är självklart att en doktor rör sig bland sjuka patienter, finns Jesus nära människor som insett att de inte är rättfärdiga utan vet om att de är syndare och behöver omvändelse. Lukas återgivning av samma citat klargör att det handlar om att vända sig bort från syndens väg när man tackar ja till Jesu inbjudan och vill bli hans efterföljare, se Luk 5:32.]
14Sedan kom Johannes [Döparens] lärjungar fram till honom och frågade: "Vi och fariséerna fastar ofta [rättrogna judar fastade regelbundet på måndagar och torsdagar], men dina lärjungar fastar inte?" [Kanske råkade Matteus fest infalla på en sådan fastedag.]
     15Jesus svarade dem: "Inte kan väl bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] sörja så länge brudgummen är hos dem? Men det ska komma en tid (dagar) när brudgummen tas ifrån dem, och då ska de fasta. [Brudgummen var en vanlig judisk metafor för Gud. Jesus identifierar sig själv som brudgummen som är med dem, precis vad namnet Emanuel betyder, se Matt 1:23.] 16Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel (klädesplagg). I så fall skulle den påsatta lappen riva bort ännu mer från manteln och revan bli värre. 17Inte heller slår man i färskt vin i gamla vinsäckar (lädersäckar), för i så fall skulle vinsäckarna brista och vinet rinna ut, och vinsäckarna blir förstörda (oanvändbara). Nej, färskt vin hälls i nya vinsäckar [som är formbara, gr. kainos, fokus är på kvaliteten på säcken snarare än åldern] och båda blir bevarade." [Vinsäckar var gjorda av läder och användes inte för att konservera vin utan bara för att transportera vinet. På samma sätt ska en troende vara bärare av den helige Ande.]

Jesus fortsätter att hela

1 (av 3) En kvinna helas och en flicka återfår livet (Mark 5:21-43, Luk 8:40-56)

[Nu följer en serie med tre händelser där Jesus helar människor. Jesu makt blir ofta tydligt manifesterad mitt i vardagen i mötet med människor.] 18Medan Jesus talade till dem, kom en föreståndare [Jairus, som var föreståndare för synagogan i Kapernaum, se Luk 8:41] och föll ner för (tillbad – gr. proskuneo) honom och sa: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen." 19Jesus steg upp och gick med honom och hans lärjungar följde också med.
20
(Matt 9:20) I trängseln kring Jesus rör kvinnan vid Jesu manteltofs. Målningen som kallas "Encounter" (möte) finns i ett kapell i Magdala. Kapellet är utformat som en synagoga och finns i undervåningen på den stora kyrkan "Duc In Altum" (latin för "lägg ut på djupet", från <ref>Luk 5:4</ref>), byggd 2014. Golvet i kapellet är den stenbeläggning som grävts fram från den flera tusen år gamla stadens fiskmarknad.

I trängseln kring Jesus rör kvinnan vid Jesu manteltofs. Målningen som kallas "Encounter" (möte) finns i ett kapell i Magdala. Kapellet är utformat som en synagoga och finns i undervåningen på den stora kyrkan "Duc In Altum" (latin för "lägg ut på djupet", från Luk 5:4), byggd 2014. Golvet i kapellet är den stenbeläggning som grävts fram från den flera tusen år gamla stadens fiskmarknad.

Plötsligt kom en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon närmade sig honom bakifrån [i den täta folkhopen kring Jesus] och rörde vid tofsen [hebr. tsitsit] på hans mantel, 21för hon sa gång på gång till sig själv, om jag bara får röra vid hans mantel så blir jag helad (frälst, fri). [Både den döda flickan och kvinnan var ceremoniellt orena enligt de judiska lagarna. För kvinnan var detta ett nog så stort problem som sjukdomen i sig, eftersom allt hon rörde vid blev orent, se 3 Mos 15:19–33. Hon blev exkluderad från samhället och det är inte otroligt att hennes man också skilt sig från henne på grund av hennes sjukdom.
    Som alla judar bar Jesus tofsar i de fyra hörnen på sin yttermantel. Tofsarna, hebreiska tsitsit, var alltid synliga för att påminna om de 613 buden i Torah, se 4 Mos 15:38–39. Som många andra föreskrifter hade tofsarna ibland bara blivit en religiös statussymbol, vilket Jesus fördömde, se Matt 23:5.
    Orsaken till att kvinnan ville röra vid tofsen kan vara bibelordet i Mal 4:2 där det står att "rättfärdighetens sol", som syftar på den kommande Messias, "ska gå upp med läkedom under sina vingar". Ordet som ofta översätts "vinge" är samma ord som används för "hörn" i 4 Mos 15:38 där budet om att bära fyra tofsar på "hörnen" av sin klädnad instiftas. Hörntofsen är också en symbol på makt och auktoritet. När David skar av hörntofsen på Sauls mantel hade han tagit kungens auktoritet, se 1 Sam 24:1–7. Ett annat exempel är Rut som bad Boas breda ut sin manteltofs över henne, se Rut 3:9. När kvinnan med blödningar rörde vid Jesu manteltofs rörde hon vid Jesu makt och auktoritet. Normalt sett skulle den som kvinnan rörde vid bli oren; i stället är det kvinnan som blir helad och ren.]
22
(Matt 9:22) Än i dag bär judar tsitsit. Dagens tofsar består av 8 trådar med 5 knutar. Anledningen är att talvärdet för det hebreiska ordet <i>tsitsit</i> är 600, vilket adderat med 8 och 5 blir just 613.

Än i dag bär judar tsitsit. Dagens tofsar består av 8 trådar med 5 knutar. Anledningen är att talvärdet för det hebreiska ordet tsitsit är 600, vilket adderat med 8 och 5 blir just 613.

Jesus vände sig om och när han fick syn på henne sa han: "Var vid gott mod (var glad och frimodig) min dotter. Din tro har gjort dig frisk." På en gång var kvinnan frisk (frälst, räddad, befriad, trygg, bevarad). [Frasen "var vid gott mod" säger Jesus även till den lame mannen, se Matt 9:2. Detta är enda tillfället i evangelierna där Jesus tilltalar någon "dotter". De kärleksfulla orden lugnar kvinnans rädsla som beskrivs mer detaljerat i Mark 5:33.]
23När Jesus kom fram till föreståndarens hus och såg flöjtspelarna och folkskaran som höll dödsklagan [ett högljutt tumult, människor hade samlats i huset och på yttergården av medkänsla, men också bara för att ta del av mat och dryck], 24då sa han: "Gå härifrån! Flickan [som var tolv år, se Mark 5:42] är inte död, hon sover." Då hånskrattade de åt honom. 25Men när folket hade visats ut (ordagrant "kastats ut"), gick han in och tog flickans hand [vilket gjorde Jesus ceremoniellt oren], och hon steg upp. 26Ryktet om detta gick ut över hela det området [Galileen och även närbelägna områden].

2 (av 3) Två blinda män får sin syn

27När Jesus fortsatte därifrån [från synagogföreståndaren Jairus hus] följde två blinda efter och ropade: "Förbarma dig över oss, Davids son." 28När han kom till huset [Petrus hus i Kapernaum där han bodde] kom de blinda männen fram till honom. Jesus frågade dem: "Tror ni att jag kan göra detta?" De svarade: "Ja, Herre." 29Då rörde han vid deras ögon och sa: "Som gensvar på er tro (förtröstan) ska det ske." 30Deras ögon öppnades. Jesus sa strängt till dem: "Se till att ingen får veta detta." 31Men de [trotsade hans bud och] gick ut och spred ryktet om honom i hela det området. [Varken detta helande eller uppväckandet av Jairus dotter skedde öppet bland folket utan i avskildhet, se Matt 9:23–25. Det verkar som om Jesus inte ville sprida ryktet om helandena som bekräftade att han var "Davids son", den Messias som skulle komma. Jesus visste att de med våld ville göra honom till kung, se Joh 6:15.]

3 (av 3) En stum botas

32Just som de var på väg ut fördes en man som var demoniserad och stum till honom. 33När han hade drivit ut den onde anden, talade den stumme. [Samma symtom kan ha olika orsaker. Bibeln särskiljer demoniskt inflytande från rent fysiska åkommor och sjukdomar, se Matt 4:24. Orsaken till den här mannens talsvårigheter var demonisk. Det grekiska ordet kophos refererar till både dövhet och stumhet. Här syftar det på talförmågan, eftersom mannen börjar tala när han blivit befriad.] Folket var förundrat (chockat) och sa: "Aldrig har man sett något sådant i Israel." 34Men fariséerna sa: "Det är med hjälp av de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna."

Arbetare till skörden (Luk 10:2-3)

35
(Matt 9:35) Städer och vägar i Galileen på Jesu tid. Kartan över romerska riket baseras på data från Pelagios och finns på www.bibelatlas.se.

Städer och vägar i Galileen på Jesu tid. Kartan över romerska riket baseras på data från Pelagios och finns på www.bibelatlas.se.

Jesus gick omkring i alla städer och byar. [Det grekiska ordet för stad är polis, och beskriver en stad med mur, till skillnad från byarna runtomkring utan någon befästning. Jesus gick inte bara till de stora städerna utan också till de mindre platserna i Galileen.] Han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar) och alla slags krämpor (tillfälliga sjukdomar). 36När han såg folkskarorna, fick han en innerlig medkänsla med dem, eftersom de var rivna (ofredade, ansatta) [av dem som skulle leda dem] och hjälplösa (slagna till marken; skingrade), som får utan herde. [4 Mos 27:17] 37 [när han ser misären hos folkskarorna] säger han till sina lärjungar: "Ja, skörden är stor (riklig), men arbetarna är få. 38Bönfall därför skördens Herre att han ska sända (skulle driva) ut arbetare till sin skörd." [Det grekiska verbet deomai innebär att vädjande be (för ett stort personligt behov) och detta är enda gången Matteus har med detta starka uttryck för bön, se även Luk 5:12; Apg 4:31; 8:24. Verbet deo betyder "att binda/klistra ihop". Här finns en antydan om att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. Samtidigt med uppdraget ger Jesus också kraft och auktoritet att bärga in skörden, se nästa vers Matt 10:1. Det grekiska ordet för att sända ut, ekballo, betyder ordagrant "att driva/kasta ut". Även de som redan är kallade behöver förnyad glöd och iver att gå ut på fälten.]

De tolv apostlarna (Mark 3:13-19, Luk 6:12-16, Apg 1:13)

[Fram till nu hade lärjungarna mest följt med Jesus, lyssnat till honom och sett honom hela människor. Nu kallas tolv av dem att inte bara vara lärjungar och efterföljare utan apostlar som betyder budbärare, representanter eller ambassadörer.] 101Och han kallade till sig sina tolv lärjungar [efter en natt i bön, se Luk 6:12] och gav dem makt (auktoritet) över orena andar, så att de [därför både] kunde driva (kasta) ut dem och bota (hela, behandla – gr. therapeuo) varje [kronisk obotlig] sjukdom och varje svaghet (skröplighet) [i form av krämpor och besvär]. 2Detta är namnen på de tolv apostlarna:
först Simon, som kallas Petrus,
    och Andreas, hans bror,
[sedan] Jakob, Sebedeus son,
    och Johannes, hans bror,

3Filippus
    och Bartolomeus [Bartolomaios, hebreiskt namn, "Talmais son". Det är troligtvis samma person som Natanael som nämns tillsammans med Filippus, se Joh 1:45–49. I så fall kom han från Kana, se Joh 21:2],
Tomas [hebreiskt ord som betyder "tvilling", se Joh 11:16; 20:24–29]
    och Matteus, tullindrivaren (publikanen) [och författaren av detta evangelium],

Jakob, Alfeus son,
    och Taddeus [Judas, inte Iskariot],
4Simon "den hängivne" (fanatikern, ivraren, nationalisten, seloten) [ordagrant "Simon kananaios", den arameiska motsvarigheten till den grekiska termen seloten, båda orden betyder "den hängivne, ivrige, fanatiske", kan även antyda att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket innan han blev en Jesu lärjunge]
    och Judas Iskariot, han som skulle utlämna (förråda) honom. [Matteus nämner apostlarna parvis, vilket överensstämmer med att de sändes ut "två och två", se Mark 6:7. Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Mark 3:16–19; Luk 6:13–16; Apg 1:13.]

Jesus instruerar och sänder ut apostlarna (Mark 6:7-13, Luk 9:1-6, 10:4-12)

[Den följande undervisningen som Jesus ger sina lärjungar, vers 5–42, är det andra av de fem tal som Matteus återger.] 5Jesus sände ut (gr. apostello) dessa tolv och befallde dem:
"Gå inte in på hedningarnas vägar [område] eller in i någon samarisk stad. [Samarierna var ättlingar till de tio nordliga stammarna. Den samaritiska trosinriktningen följde en snarlik version av Torah där templets plats var Gerizim, inte Jerusalem, se Joh 4:4–9.] 6Gå i stället till de förlorade fåren av Israels hus. [Det första missionsuppdraget var riktat till judarna, som är Guds fysiska och synliga folk här på jorden, se Ef 2:14. Efter Jesu uppståndelse utvidgades kallelsen till alla folkslag i världen, se Matt 28:19. Israeliterna liknas vid får som gått vilse, lärjungarna kallas att vara herdar som pekar på att himmelrikets Konung, Jesus, är nära.] 7På er väg fram förkunna (proklamera) att himmelriket (himlarnas kungarike) är nära. 8Bota sjuka (svaga, kraftlösa), väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner. Fritt har ni fått, fritt ska ni ge (ge som gåva, fritt, utan att begära någon betalning eller gentjänst för det ni själva har fått som gåva).
9Ta inte med (ordagrant "införskaffa inte", dvs. ni behöver inte förbereda och fördröja er avfärd genom att samla in) guld, silver eller [ens] koppar [-mynt, den lägsta valören] i era bälten [som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar]. 10Ta inte med en lädersäck [med proviant och packning] för resan, inte två livklädnader, inte [ett extra par] sandaler eller stav. För arbetaren är värd sin mat [försörjning].
     11När ni kommer in i en stad eller by, sök noga efter vem som är värdig (lämplig, passande), och stanna där [i det huset] tills ni går vidare. 12När ni kommer in i ett hus, så hälsa det. [Fridshälsningen var antagligen: "frid vare med er", se 1 Sam 25:6. Även Jesus hälsade lärjungarna med den frasen i övre rummet, se Joh 20:19.] 13Om huset är värdigt [vilket det var om de välkomnade de två apostlarna och deras budskap], ska den frid ni tillönskar komma över det. Men om det inte är värdigt, ska er frid vända tillbaka till er. 14Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. 15Jag säger er sanningen, det kommer att vara lindrigare för Sodoms och Gomorras regioner [1 Mos 19:1–29] på domens dag än för den staden. [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]

Kommande förföljelse (Mark 13:9-13, Luk 21:12-19)

[När de nu blev utsända i Galileen var det ingen direkt förföljelse, men Jesus förbereder dem på vad som ska komma längre fram. Orden gäller även i dag för en Jesu lärjunge som sänds ut på hans uppdrag:] 16Se, jag sänder iväg (sänder ut) er som får mitt ibland [omringade av] vargar. Var därför kloka (smarta, insiktsfulla, eftertänksamma, skarpsinniga) [listiga, diskreta och vaksamma] som ormar och oskyldiga (ordagrant: ouppblandade – dvs. rena) [oförfalskade och känsliga] som duvor [utan baktankar]. [Luk 10:3; Rom 16:19; Apg 20:29]

[I sin undervisning använder Jesus fyra olika djur som alla har särpräglade karaktärsdrag. Fåret och vargen är välkända bilder, se Matt 7:15; Joh 10:11–12; Apg 20:29. Ormen (som introduceras i 1 Mos 3:1) var listig och sådde in tvivel som fick människan på fall. Med sin kluvna tunga förknippas den ofta med talet och tungans makt (Jak 3:8–10). Bland människor som likt vargar rovlystet vill gå till angrepp (Matt 7:15), ska de troende vara som ormar, dvs. ifrågasätta ideologier och tänkesätt som inte är från Gud och skapa tvivel kring falska föreställningar. Men allt detta ska ske på ett oskyldigt och rent sätt, inte på världens sätt. Detta är helt i linje med det Paulus tar upp när han talar om att riva ner fästen och rasera tankebyggnader och varje hög mur som reser sig upp mot kunskapen om Gud, 2 Kor 10:3–5.]
17Var ständigt på er vakt för människorna, de ska dra er inför domstolar, och i sina synagogor ska de prygla (piska, slå) er. 18Ni ska föras inför ståthållare och kungar på grund av mig, vilket resulterar i att ni får vittna [berätta om mig] för (inför) dem och hedningarna. 19När de överlämnar (förråder) er, oroa er inte för vad ni ska tala och hur ni ska tala det. Det kommer att ges åt er just i den stunden, 20och då är det inte ni som talar, utan er Faders Ande som talar genom er. [Här används gr. laleo som handlar om att tala med en hörbar röst, jfr med gr. lego som mer handlar om att frambringa ord och meningar.]
     21En bror ska utlämna (förråda) sin [egen] bror till döden, och en far sitt [eget] barn (en familjemedlem). Barn ska resa sig upp mot sina föräldrar och döda dem. 22Ni ska bli hatade av alla [människor från alla kategorier och samhällsklasser, även i nära relationer] på grund av mitt namn, men den som står fast (behåller fältet, står kvar med oförminskad tro) till slutet ska bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad). 23När man förföljer er i den här staden, så fly till en annan. Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Ni hinner inte igenom Israels städer, förrän Människosonen kommer. [Verserna 17-23 handlar om förföljelse. Som ofta med det profetiska kan det finnas flera uppfyllelser; dels i närtid, men även i en mer avlägsen framtid. I Apostlagärningarna beskrivs hur församlingen förföljs, se Apg 7:58; 8:1; 9:25. Den sista delen "förrän Människosonen kommer" (som bara återfinns i Matteusevangeliet) är inte entydigt definierat. Det finns olika tolkningar, några av dem är:

• Att Jesus "kommer i närtid" och hinner ikapp lärjungarna när han sedan själv går ut (Matt 11:1), på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå till varje stad han skulle komma (Luk 10:1).
• Att han "kommer i härlighet" och visar sig för lärjungarna (Matt 17:1–2).
• Jesu uppståndelse då han "kommer till Fadern".
• Den helige Andes utgjutande på pingstdagen, se Joh 1:16–17.
• I Matt 24:9–10 och Luk 21:12–19 används liknande formuleringar om förföljelse som här innan Jesu förutsägelse om templets förstörelse 40 år senare (Luk 21:20–22), då han "kommer med dom" över Jerusalem.
• Både före och efter omnämnandet om förföljelsen i detta tal nämner Jesus även om den slutgiltiga domen (vers 15, 28, 32), i så fall kan det syfta på "hans andra tillkommelse" (Matt 16:28; 24:14) – att det då fortfarande finns människor kvar i dessa byar och städer i Israel som inte har tagit emot Jesus som Messias och sin Frälsare.
• En referens till att missionen i Israels städer (bland judarna) kommer att pågå ända till han kommer tillbaka.

Oavsett exakt betydelse är poängen ändå klar. Förföljelsen skulle inte kunna stoppa missionen. Snarare skulle den tvärtom leda den in på nya vägar och sprida evangeliet.]
24En lärjunge står inte över läraren [är inte förmer än sin mästare] och en tjänare står inte över (är inte förmer än) sin herre. 25Det är helt naturligt att lärjungen möter samma öde som sin lärare, och tjänaren samma som sin herre. Om man har kallat husets herre för Beelsebul [djävulen, kanske syftar det på hebreiskans "Baal Sebub" som betyder "flugornas herre", se 2 Kung 1:2], hur mycket mer ska man då inte kalla hans tjänare så.

Frukta Gud, inte människor (Luk 12:2-7)

26Frukta alltså inte dem [som beskyller er för att gå djävulens ärenden, se vers 25]. Det finns inget som är dolt (överskylt, mörkat) som inte ska bli uppenbarat, och ingenting gömt (hemlighållet) som inte ska bli känt. [Texten är både en varning att allt ont som gjorts ska uppenbaras, och en uppmuntran att goda saker ska bli kända.] 27Det jag säger er i mörkret, det ska ni tala i dagsljuset, och det jag viskar i ert öra, det ska ni ropa ut från taken.
     28Frukta inte dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i Gehenna (helvetet). 29Säljs inte två små sparvar för en assarion? [Ett litet romerskt kopparmynt som var värt 1/16 av en denar, dvs. mindre än en halvtimmes lön. Ordet användes även bildligt för något mycket billigt och motsvarar vårt uttryck "en spottstyver".] Ändå faller inte en enda av dem till jorden utan er Fader [känner till eller godkänner det]. [Grundtexten utelämnar verbet här. Beroende på teologi fyller ofta översättarna i "utan att er Fader känner till att de faller till marken" eller "utan att det är hans vilja att de ska falla till marken". Ser man till sammanhanget känner Gud till den minsta transaktionen på marknaden, han har räknat huvudhåren på varje människa och då känner han också till när en sparv faller död ner. Döden fanns inte i skapelsen före syndafallet och är inte Guds vilja. Det kan vara farligt att använda denna vers som grund för en doktrin, vare sig för eller emot predestination, eftersom ordet "vilja" här inte finns i grundtexten.] 30Men på er är till och med alla hårstrån på ert huvud (på huvudet) räknade (numrerade, uppräknade). 31Frukta alltså inte, ni är mer värdefulla än många sparvar.

Jesus främst av allt (Luk 12:8-9, 12:51-53, 14:26-27, 17:33, Mark 9:41)

[På samma sätt som Jesus i Bergspredikan visade att det bara finns två vägar: en smal och en bred, se Matt 7:13–14, finns det endast två alternativ: bekänna eller inte bekänna Jesus. Resten av Jesu tal handlar om hur relationen med Jesus påverkar mänskliga relationer.] 32Den som bekänner (erkänner, vill kännas vid) mig inför människorna, honom ska jag också bekänna (erkänna, kännas vid) inför min Fader som är i himlen [på domens dag, se Apg 10:42–43; 17:31]. 33Men den som förnekar mig inför människorna, honom ska jag också förneka inför min Fader i himlen.
34Tro inte att jag har kommit för att sända (kasta ner) fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan ett svärd (mindre, kortare svärd som användes i närstrid). [Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla människor, se Heb 12:14, men alla vill inte det, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är en konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet, i mörkret, helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16–21.]
35Jag har kommit för att ställa (dela i två delar, separera)
    en son mot sin far,
    en dotter mot sin mor,
    en brud (nygift sonhustru) mot sin svärmor.
36En man får sina egna till fiender. [Citat från Mika 7:6. En gruppering är far och mor, och på den andra sidan son, dotter och en sonhustru. Innan Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket på domens dag kan evangeliet splittra generationer.]
37Den som är mer vän med (känner större känslomässigt band till) sin far eller mor än med mig är inte värdig mig. Den som är mer vän med sin son eller dotter än mig är inte värdig mig. [Senare i Luk 14:26 säger Jesus att man måste hata sin familj och sitt eget liv för att följa honom. I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra.] 38Den som inte tar upp sitt kors och följer (håller sig till) mig, är inte värdig mig. [En lärjunge måste vara beredd på att inte bara möta hat från sin egen familj. På samma sätt som en kriminell fick bära tvärslån till sin egen korsfästelse under hån och förakt, måste en kristen vara beredd att lida, och om det krävs även dö för Jesus. Om man kompromissar med tron på Jesus för att leva ett så smärtfritt liv som möjligt innebär det att man mister livet med honom. Det går att vinna världen, men förlora sin själ, se Matt 16:26. Mitt i allt detta finns också Jesu nåd; Petrus förnekade Jesus men blev upprättad, se Luk 22:31–32; Joh 21:15–25.] 39Den som finner (tillfredsställer, skyddar) sitt liv (sin själ – gr. psuche) ska mista det, men den som mister sitt liv (sin själ) för min skull ska finna det [får ta del av Guds högre livskvalitet].
[Innan lärjungarna sänds ut försäkrar Jesus dem att det är värt allt att följa honom. Att ta emot Jesus är synonymt med att ta emot Gud, men alla kommer inte att möta Jesus i fysisk gestalt. En del kommer att få ta ställning för eller emot Jesus när de ser hans lärjungar. Här avslutas med en optimistisk syn att lärjungarna faktiskt kommer att bli väl mottagna på sin resa. De som tar emot dem får också löfte om Guds frid och välsignelse över sina hem, se vers 11–14.] 40Den som tar emot (välkomnar) er,
    tar emot mig,
och den som tar emot mig,
    han tar emot den som har sänt mig.
41Den som tar emot en profet därför att det är en profet,
    han ska få en profets lön.
Den som tar emot en rättfärdig därför att det är en rättfärdig,
    han ska få en rättfärdig mans lön.
42Den som ger en av dessa små [enkla Jesu efterföljare] en bägare friskt vatten därför att det är en lärjunge,
    sannerligen säger jag er, han ska inte gå miste om sin lön."
111När Jesus hade avslutat befallningarna (gett de detaljerade instruktionerna) [till de tolv apostlarna], gick han vidare därifrån [antagligen ut från Kapernaum] för att undervisa och förkunna i deras städer [i Galileen]. [Vart gick Jesus? Troligt är att han följde efter de tolv på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå, se Luk 10:1. När apostlarna var klara återvände de till Kapernaum och berättade för Jesus allt de hade gjort och lärt, se Mark 6:30. Matteus grupperar inte alla händelser kronologiskt utan mer tematiskt.]

Johannes Döparens fråga (Luk 7:18-35)

2
(Matt 11:2) Högt beläget på berget syns resterna av Herodes fort Machaerus på östra sidan av Döda havet. I bakgrunden på den andra sidan syns Judéens ökenmark.

Högt beläget på berget syns resterna av Herodes fort Machaerus på östra sidan av Döda havet. I bakgrunden på den andra sidan syns Judéens ökenmark.

Nu när Johannes [Döparen] som satt i fängelse [troligen i fästningen Machaerus på östra sidan av Döda havet] hörde om alla de gärningar som den Smorde (Messias, Kristus) gjorde [helandena som beskrivs i kapitel 8-9], skickade han ett meddelande via sina lärjungar 3och frågade Jesus: "Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?" [Johannes förväntade sig nog att Messias skulle döma Israel och upprätta riket, vilket inte skett ännu, se Matt 3:2–12. Kanske tvivlade han på att Jesus verkligen var den utlovade Messias. Johannes egen situation låg kanske också till grund för hans frågor. Hur kunde någon som hade lovat sätta de fångna fria, se Luk 4:18, tillåta att han inte blev fri?]

Jesu svar

4Jesus svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
5Blinda får sin syn,
lama går,
spetälska blir rena (friska),
döva hör,
döda uppstår,
och för de fattiga predikas de glada nyheterna. [Referenser från Jes 29:17–19; 35:3–6; 61:1–2. Uppmuntran kom från att se vad Jesus gjorde just då och från Profeterna som Johannes var väl förankrad i, se Joh 1:22–23.]
6Salig (lycklig, välsignad) är den som inte tar anstöt (blir sårad) av mig." [Denna varning var nog mest riktad till Johannes Döparens budbärare och folket som stod runtomkring och lyssnade. Det kan verka stötande att Jesus svarade Johannes Döparen på detta sätt. Varför grep inte Gud in med makt och härlighet och befriade Johannes från bojorna? När Gud agerar på ett annat sätt än vad människor föreställt sig kan det lätt bli en stötesten. Jesus tar upp ett exempel i skillnaden mellan Johannes och Jesu framträdande, se vers 16–19.]

Jesus bekräftar Johannes tjänst

[Folket som hört Johannes fråga, se vers 2–3, kanske började ifrågasätta Johannes tjänst och allt han predikat, se Matt 3. Det kan ha föranlett att Jesus nu bekräftar Johannes profetiska tjänst och talar väl om honom.] 7Medan de gick därifrån började Jesus tala till folket om Johannes:

"Vilken typ av högtidligt skådespel förväntade ni er att få se i öknen? Ett strå som vajar för vinden?
8Nej, vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina (lyxiga, mjuka) kläder? Nej, de med fina kläder brukar ju finnas i kungapalatsen. 9Vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, jag säger er, och ännu mer än en profet (mer speciell, mer betydelsefull). 10Det är om honom det står skrivet:
'Se, jag sänder ut min budbärare framför dig,
    han ska bereda vägen för dig.' [Mal 3:1]
11Jag säger er sanningen, bland alla dessa som har fötts av kvinnor [Job 14:1], har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen, ändå är den minste i himmelriket (himlarnas kungarike) större än han. [En ny era med församlingens tidsålder är på väg att bryta fram. I Guds rike har nu den minste fått större privilegier än den store förelöparen Johannes Döparen.] 12Ända sedan Johannes Döparens dagar [när han började predika i öknen och skaror kom dit, se Matt 3:5] fram till nu har himmelriket (himlarnas kungarike) stormats (trängt fram), och starka människor försöker inta det (rycka det till sig, plundra, stjäla det) med våld. [Vissa manuskript har "himmelriket stormas", medan andra har "himmelriket tränger fram". Ordet kan tolkas negativt att med våld försöka inta, eller positivt att ivrigt tränga sig på. Betydelsen verkar vara att när Johannes började predika att "Guds rike har kommit nära", uppstod en ivrig längtan bland folket att rycka det till sig, men alla gjorde det inte på rätt sätt, dvs. genom sinnesändring och tro på Jesus. Många tog till felaktiga metoder, så att Jesus t.o.m. måste dölja att han var Messias och förbjuda lärjungarna och andra att berätta om honom. Ordet "med våld" är samma ord som används i Joh 6:15 då man med våld tänkte göra Jesus till kung.] 13För alla profeterna och undervisningen [Moseböckerna – Torah] har profeterat (talat inspirerade av Gud) fram till Johannes, 14och om ni vill ta emot (acceptera) det, så är han den Elia som skulle komma [som Mal 4:5 förutsäger]. 15Den som har öron, lyssna (hör, tänk på vad du hört).
16Vad ska jag likna den här generationen med? De är som småbarn som sitter på torgen (samlingsplatserna) och ropar till sina kamrater:
17'Vi har spelat flöjt för er [lekt bröllop],
    och ni har inte dansat.
Vi har sörjt [lekt begravning],
    och ni har inte jämrat er (slagit handen mot bröstet för att visa sorg).' [En oandlig människa som inte hör, se vers 15, liknas vid ett omoget barn som vill att Gud ska dansa efter hennes pipa och rätta sig efter hennes nycker. Vers 16–19 bildar ett kiastiskt mönster. Johannes mer asketiska framträdande liknas vid en begravning. Jesu glädjefyllda evangelium liknas vid ett bröllop med flöjt och dans, se Mark 2:18–19.]
18Johannes kom,
    och han varken äter eller dricker [med andra], och man säger:
        'Han är besatt.'

19Människosonen kom,
    och han äter och dricker [det är bröllopsstämning, se vers 17], och då säger man:
        'Titta, vilken frossare och fyllerist (given åt vin), vän med tullindrivare [kända för att använda tvivelaktiga metoder och själva roffa åt sig]
    och syndare (de som aktivt lever i synd).'

Ändå har vishetens gärningar visat sig vara rättfärdiga." [Jesus åt och umgicks visserligen med människor som inte hade gott anseende, se Matt 9:10–13, men han var varken en frossare eller fyllerist. Dessa två ord används ofta i par i Bibeln, se 5 Mos 21:20; Ords 23:21.]

Himmelriket är dolt för den här världens visa (Luk 10:13-15)

20
(Matt 11:20) Korasin förstördes helt vid en jordbävning omkring 370 e.Kr. Än i dag vittnar de svarta lavastenarna på denna plats om hur Jesu profetiska ord fullbordades.

Korasin förstördes helt vid en jordbävning omkring 370 e.Kr. Än i dag vittnar de svarta lavastenarna på denna plats om hur Jesu profetiska ord fullbordades.

Sedan började Jesus öppet gå till rätta med de [judiska] städer [som Korasin, Betsaida och Kapernaum i Galileen] där han hade utfört de flesta av sina många underverk, och förebrå dem att de inte hade omvänt sig:
21"Ve dig [uttryck för intensiv förtvivlan], Korasin! [Judisk stad på västra sidan om Galileiska sjön.]
Ve dig, Betsaida! [Judisk stad längs med den norra kusten av Galileiska sjön.]
För om de kraftgärningar (mirakler, mäktiga under) som har gjorts hos er hade blivit gjorda i Tyros och Sidon [två hedniska städer i Fenikien vid Medelhavet], skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska.
22Men jag säger er: För Tyros och Sidon ska det bli lindrigare på domens dag än för er.
     23Och du, Kapernaum [Jesu hemstad], ska du upphöjas till himlen? Nej, du ska störtas ner till dödsriket (Hades). För om de kraftgärningar som har utförts i dig hade skett i Sodom, skulle det ha stått ännu i dag. 24
(Matt 11:24) Vy från ruinerna av staden Korasin. Tre kilometer längre ned ligger Kapernaum vid Galileiska sjön.

Vy från ruinerna av staden Korasin. Tre kilometer längre ned ligger Kapernaum vid Galileiska sjön.

Men jag säger er: För Sodoms land ska det på domens dag bli lindrigare än för dig."
[Motståndet mot Jesus och lärjungarna har växt. Trots det hån och förakt som de troende kommer att möta är lärjungaskapet fortfarande det enda som kan tillfredsställa människans djupaste längtan. I vad som uppenbarligen är en offentlig bön prisar Jesus Gud i ordalag som påminner om Dan 2:19–23.] 25I den stunden (vid den tiden) började Jesus tala (svarade han) och sa:

"Jag tackar (prisar, bekänner öppet) dig, Fader, Herre över himmel och jord, eftersom du har dolt detta för de visa och kloka (förståsigpåare) och uppenbarat det för dem som är som spädbarn (omyndiga, okunniga, hjälplösa, som inte kan tala än).
26Ja, Fader, för så var din goda vilja. 27Allt har anförtrotts (överlämnats) åt mig av min Fader. Ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Sonen, utom Fadern, och ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Fadern utom Sonen och den som Sonen beslutar (önskar) att uppenbara honom för.
     28Kom till mig alla [ni] som arbetar hårt [ständigt sliter] och är tyngda (har betungats) [under lasten av pålagda bördor och religiösa plikter], så ska jag (kommer jag att) ge er vila (ro, vederkvickelse). [Det grekiska ordet anapauo kan med sin innebörd och sin pågående aktiva verbform översättas: 'kommer jag alltid ge vila/en välförtjänt paus'. Jesus citerar 2 Mos 33:14, i Guds närvaro och vilja finns vila.] 29Ta på er mitt ok och lär [er] av mig [bli mina lärjungar], för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni (kommer ni att) finna vila (ro, vederkvickelse) för era själar [Jer 6:16], 30för mitt ok är milt (väl anpassat för sitt syfte; gott, behagligt; fyllt med glädje), och min börda (packning) är lätt." [Ett ok var tillverkat av trä och lades över halsarna på två oxar som drog en plog eller vagn. Det var vanligt att man kopplade ihop en erfaren oxe med ett yngre djur. Oket symboliserar tjänande, lydnad och underkastelse. Jesus är den erfarne "dragaren" som tar den stora bördan på sig. Han är Mästaren som inbjuder oss att frivilligt och aktivt gå in under hans ok för att tjäna, lyda och underordna oss honom. Genom att koppla ihop oss med Jesus slipper vi slita och arbeta i egen kraft.]

Jesus är Herre över vilodagen (Mark 2:23-28, Luk 6:1-5)

121Vid den tiden [någon gång då Jesus verkade i Galileen] gick Jesus genom sädesfälten på en av sabbatsdagarna. [Sabbat är i plural. Det kan syfta på den vanliga veckosabbaten, fredag kväll till lördag kväll, eller någon av de högsabbater som inleder och avslutar högtiderna. Denna händelse inträffar troligen på väg till en samling i synagogan en lördagsmorgon eller under någon av helgdagarna kring veckohögtiden shavuot, eftersom det var skördetid, se 3 Mos 23:21.] Hans lärjungar var hungriga och började rycka av ax och äta. 2När fariséerna såg detta sa de till honom: "Se, dina lärjungar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten." [Det var tillåtet att för eget behov plocka och äta både frukt och säd från någon annans åker om man var hungrig, se 5 Mos 23:23–25. Att äta mat var heller inte förbjudet på sabbaten. Problemet var att enligt den rabbinska tolkningen av budorden i Moseböckerna både skördade och tröskade lärjungarna när de ryckte av ax och gnuggade dem mellan sina händer. För att vara säker på att inte utföra ett arbete tillredde rättrogna judar därför maten på fredagseftermiddagen före sabbaten. Det var troligt att Jesu lärjungar följde dessa judiska seder, se Luk 23:56, men här var man på resande fot och kunde inte förbereda någon mat.] 3Jesus svarade dem:
"Har ni inte läst [i 1 Sam 21:1–9] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nov, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga? 4Han gick in i Guds hus, och de åt upp skådebröden, som varken han eller hans män hade lov att äta, utan bara prästerna. [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.] 5Eller har ni inte läst i undervisningen [Moseböckerna – Torah] att prästerna i templet på sabbatsdagarna bryter mot sabbaten utan att bli skyldiga till något brott? [4 Mos 28:9–10] 6Men jag säger er: Här (på denna plats) ser ni det som är större än templet. [Jesus liknar sig själv vid Guds tabernakel, se Joh 2:19. Det var inte tabernaklet i sig som var heligt, utan Guds närvaro i tabernaklet. Om det var tillåtet för helgedomens tjänare att visa barmhärtighet mot Davids män i en nödsituation, och om prästerna som arbetar på sabbaten inte bryter mot sabbatsbudet, måste det också vara tillåtet för Jesu lärjungar att "skörda" och "tillreda" lite mat längs med vägen.] 7Om ni hade förstått vad detta [citat från Hos 6:6] betyder:
'Jag vill se barmhärtighet [en villighet att hjälpa dem som är i nöd],
    inte offer [religiösa ceremoniella riter]',
så skulle ni inte ha dömt de oskyldiga.
8För Människosonen är Herre över sabbaten."
9Sedan gick Jesus vidare och kom in i deras [fariséernas] synagoga [i någon stad i Galileen en annan sabbat, se Luk 6:6]. 10Där fanns en man med en förtvinad (förlamad) hand. Eftersom de ville ha något att anklaga Jesus för frågade de honom: "Är det tillåtet att bota på sabbaterna?"
     11Han svarade dem [med en kort liknelse]:
"Vem av er skulle inte, om han hade ett får och det faller ner i en grop på någon av sabbatsdagarna [veckosabbaten eller en högsabbat under en högtid], gripa tag i det och dra upp det? 12Hur mycket mer är inte en människa värd än ett får! Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaterna."
13Sedan sa han till mannen: "Sträck ut din hand." Han sträckte ut den och den blev återställd, lika frisk som den andra. 14Då gick fariséerna ut och överlade [inte om de skulle döda honom, utan] hur de skulle döda honom.

Herre över allt (Mark 3:7-12, Luk 6:17-19)

15Jesus som visste om detta [deras intentioner att röja honom ur vägen] drog sig undan därifrån. Många följde honom, och han botade alla. [Det grekiska ordet för bota är therapeuo, vilket beskriver en gradvis förbättring som leder till fullständigt helande.] 16Han uppmanade dem strängt att inte sprida vidare ryktet om honom (göra honom allmänt känd). 17Detta för att profeten Jesajas ord skulle gå i uppfyllelse [Jes 42:1–4]:
18Se, min tjänare som jag har utvalt,
    min älskade som jag har min glädje i (som är min själs behag).
Jag ska låta min Ande komma över honom,
    och han ska proklamera (förkunna) rätten (fälla en rättvis dom) till folken (alla etniska grupper).
19Han ska inte strida (argumentera) eller ropa med hög stämma,
    ingen ska heller höra hans röst på gatorna.
20En stjälk som har blivit fullständigt krossad ska han inte bryta av,
    och en glödande veke ska han inte släcka ut,
    förrän han har fört rätten (fällt en rättvis dom) till seger.
21I hans namn ska folken (nationerna, alla folkgrupper) ha sitt hopp (förtröstan).

Jesus anklagas för att utföra Satans verk (Mark 3:22-29, Luk 11:14-23, 12:10)

[Efter en tur i Galileen är Jesus nu troligen tillbaka i sin hemstad Kapernaum. Människor strömmar till huset där han vistas, troligen Petrus hus.] 22Sedan förde man en demoniserad man till honom. Mannen var blind och stum och Jesus botade honom så att han kunde både tala och se. 23Allt folket (folkskarorna, vanligt folk) blev utom sig av häpnad och sa: "Kan inte detta vara Davids son?" [Den Frälsare och Messias som de väntade på.] 24Men när fariséerna hörde detta sa de: "Den där [mannen] driver inte ut demoner [med Guds hjälp], det är genom Beelsebul, de onda andarnas furste han gör det." [Beelsebul betyder bokstavligen "flugornas herre", ett annat namn för Satan. De kunde inte förneka att ett under hade skett, men anklagade Jesus för att vara djävulens verktyg.] 25Men Jesus förstod deras tankar och sa till dem:

Ett splittrat rike kan inte bestå

"Ett rike som är splittrat (på grund av inre stridigheter) blir ödelagt, och ingen stad eller hus (familj) som är i strid med sig själv kan bestå.
26Om nu Satan driver ut Satan så har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå? 27Om jag nu driver ut demoner med [hjälp av] Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De ska bli era domare. [När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina 'egna söner' – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han på Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13–16.] 28Men om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. 29Hur kan någon gå in och plundra en stark man på hans ägodelar om han inte först binder honom? Sedan kan han plundra hans hus.
30Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. 31Därför säger jag er: All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för [det ligger i Guds natur att förlåta, se 2 Mos 34:7], men hädelse mot [den helige] Anden ska (kan) inte förlåtas. 32Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande." [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sa att Guds godhet var djävulens verk. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv, se Ps 34:9. I Jak 3:1 står det att lärare ska dömas hårdare. Jesus tvingas rikta denna varning till dåtidens mest inflytelserika religiösa lärare som var på väg att föra människor vilse genom att lära ut att Jesus var av demoniskt ursprung. Den skarpa varningen till de falska lärarna balanseras fint med ett av Bibelns starkaste löften till människor som söker omvändelse och förlåtelse i vers 31: "All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för".]

Trädet och dess frukt

[Jesus talar vidare till fariséerna. Han använder på nytt en liknelse att ett träd inte ger någon annan frukt än sin egen sort, och man kan känna trädet på dess frukt, se Matt 7:16–20.] 33"Om ni anser (bedömer) att trädet är gott,
    då är frukten god,
och om ni anser att trädet är dåligt,
    då är frukten dålig,
    för på frukten känner man trädet.

34Ni giftormars barn [sluga och med ett livsfarligt bett]! Hur kan ni som är onda tala gott? För det hjärtat är fullt (flödar över) av, det talar munnen.
35En god människa bär ut (plockar fram) gott (goda saker) ur sitt goda förråd (från sin skatt; sin skattkammare),
    och en ond människa bär ut (plockar fram) ont (onda saker) ur sitt onda förråd.
36Men jag säger er, på domens dag ska människorna ge räkenskap (redovisa) för varje fruktlöst (tomt, meningslöst) ord de talat. 37För efter dina ord ska du bli rättfärdig, och efter dina ord ska du bli fördömd (dömas skyldig)."

Ett ont släkte kräver ett tecken (Luk 11:29-32)

38Sedan sa några skriftlärda och fariséer till honom: "Lärare, vi vill se dig göra ett tecken [mirakel som bevisar att han var sänd av Gud]." 39Han svarade:

"Ett ont och trolöst släkte [ett släkte moraliskt otrogna mot Gud] kräver ett tecken, men de ska inte få något annat tecken än Jona-tecknet.
40För på samma sätt som profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens hjärta (inre) i tre dagar och tre nätter. [Jesu död då han lades i en grav, i jordens inre, och hans uppståndelse på tredje dagen har sin skuggbild hos Jona som var i fiskens buk tre dagar och tre nätter innan han kastades upp på land, se Jona 2:1–10. Det är intressant att Jesus så explicit uttrycker att detta är det enda tecken de ska få. I judisk terminologi börjar dygnet alltid på kvällen, se 1 Mos 1:5, 8, 11–13. Matteus är noga med att citera ordagrant från Jona med "tre dagar" följt av "tre nätter". Den profetiska skuggbilden passar fint in, om dagen då Jesus hänger på korset (från klockan nio till klockan tre då han dör) räknas som den första av de tre dagarna. Uttrycket "tre dagar och tre nätter" behöver inte betyda precis på sekunden 72 timmar. Bibeln redogör ju inte exakt när Jesus uppstår, bara att graven är tom vid gryningen på den första veckodagen, söndagen, se Matt 28:1–10.
    Pesach firas alltid 14:e nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e nisan, se 3 Mos 23:5–14. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med förstlingsfruktens högtid, bikkurim, se 3 Mos 23:9–14. Det finns två traditioner för offren kring denna högtid. Enligt fariséerna skulle förstlingsoffret ske på kvällen (när dagen inleds), medan saddukéerna ansåg att det var på morgonen. Eftersom de sistnämnda var i majoritet i Sanhedrin så skedde viftoffret troligen tidigt på söndagsmorgonen. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. Det skulle ha varit ett tydligt Jona-tecken! På 80-talet e.Kr. när den rabbinska traditionen för denna högtid justeras, bestäms att bikkurim aldrig får infalla på en söndag, just för att inte kunna kopplas samman med Jesu uppståndelse.]
41Nineves folk [de hedniska assyrierna] ska uppstå vid domen, tillsammans med detta släkte [som inte ville tro] och bli dess dom. För de omvände sig vid Jonas förkunnelse [Jona 3], men här finns något som är förmer än Jona.
42Söderns drottning [1 Kung 10:1–3; 2 Krön 9:1–12] ska uppstå vid domen
    tillsammans med detta släkte och bli dess dom. För hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo."

En ond andes återkomst (Luk 11:24-26)

[Jesus återvänder nu till händelsen som startade hela den här diskussionen – med mannen som blev befriad från en demon i vers 22. Jesus vill att både mannen och de som lyssnar på honom där i huset, ska förstå att det inte räcker att bli befriad. Människan har alltid en herre över sig; är det inte Jesus är det djävulen.] 43"När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa (torra) trakter och letar efter en plats att vila på men hittar ingen. 44Då säger den: 'Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade.' När den så kommer och finner det tomt och städat och snyggt (iordningställt), 45går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte."

De som lyder Fadern är Jesu familj (Mark 3:31-35, Luk 8:19-21)

[Jesu påståenden och konflikten med fariséerna fick även hans familj att tro att han var från sina sinnen, därför kommer de från Nasaret för att föra med sig honom med våld, se Mark 3:20–21.] 46Medan Jesus fortfarande talade till folket kom hans mor och hans bröder. De stod utanför och ville tala med honom. 47Någon sa till honom: "Lyssna, din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig." 48Men han svarade den som berättat det för honom: "Vem är min mor, och vilka är mina bröder?" 49Och medan han sträckte ut handen [inte bara mot de tolv, utan alla som var där och lyssnade på hans undervisning] sa han: "Se, här är min mor och mina bröder. 50Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och syster och mor."

JESUS TALAR I LIKNELSER

Detta är det tredje av Jesu fem tal som Matteus har med i sitt evangelium. Talet innehåller åtta liknelser:

1. Liknelsen om såningsmannen, vers 3–9. Förklaras i vers 18–23.
2. Himmelriket liknas vid vete och ogräs, vers 24–29. Förklaras i vers 36–43.
3. Himmelriket liknas vid ett senapsfrö, vers 31–32
4. Himmelriket liknas vid en surdeg, vers 33
5. Himmelriket liknas vid en skatt i en åker, vers 44
6. Himmelriket liknas vid pärlor, vers 45–46
7. Himmelriket liknas vid ett nät, vers 47–48. Förklaras i vers 49–50.
8. Liknelsen om husbonden, vers 52.

Av de sex liknelser som handlar om himmelriket börjar den första med sådden av gott vete och ont ogräs. Den avslutande handlar om den sista tidens skörd där de rättfärdiga separeras från de onda. De fyra liknelserna däremellan beskriver troligen tiden mellan sådden och skörden.
    Jesus förklarar utförligt de två första och den sjunde liknelsen. Övriga måste tolkas, både utifrån sammanhanget och i ljuset av de liknelser som har förklarats. När välkända symboler från Gamla testamentet används väger deras traditionella tolkningar extra tungt i förståelsen. Detta gäller särskilt här i Matteusevangeliet, eftersom det riktar sig till judiska läsare. Om Matteus inte ansåg det nödvändigt att förklara symbolerna var de troligen välkända.

Jesus undervisar folket

131Samma dag gick Jesus ut från huset [Petrus hus i Kapernaum] och satte sig vid sjön. 2En stor folkskara samlades omkring honom, så han steg i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.

Liknelsen om såningsmannen – fyra jordmåner (Mark 4:1-9, Luk 8:4-8)

[Jesus använder ofta liknelser för att belysa andliga sanningar genom praktiska exempel från vardagen. I evangelierna finns ett trettiotal olika liknelser. Detta är den första, och i Mark 4:13 står det att den är grunden för alla liknelser som Jesus berättar.] 3Han talade till dem med många liknelser. Han sa:
"En såningsman gick ut för att så.
4När han sådde föll en del vid vägen,
    och fåglarna kom och åt upp det.
5Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll på stenig mark,
    där de inte hade mycket jord,
    och de sköt upp på en gång eftersom jorden var tunn.
6Men när solen steg upp förbrändes de,
    och eftersom de inte hade någon rot torkade de bort.
7Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll bland törnen,
    och törnena växte upp och kvävde dem.
8Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll i god jord och gav frukt,
    en del hundra gånger (mer än vad som var sått) [1 Mos 26:12],
    andra sextio gånger mer,
    och några trettio gånger mer.
9Den som har öron, han ska höra (lyssna uppmärksamt, ta till sig och förstå min undervisning)."
[Jesus förklarar liknelsen i vers 18–23. Israel har ett subtropiskt klimat. Man sår under höstens regnperiod och skördar på våren före den torra heta sommaren. Bilden för den här liknelsen är en åker där en väl upptrampad stig passerar rakt igenom den. I ytterkanterna mot berget är jordlagret tunnare och mot dikeskanterna växer törne. En såningsman sprider för hand ut frön. De olika jordmånerna syns inte för blotta ögat eftersom hela åkern nyligen är plöjd. Liknelsen säger inget om proportionerna mellan god och dålig jord, men generellt sett består en åker till största delen av god jord.]

Varför Jesus berättar liknelser (Mark 4:10-12, Luk 8:9-10, Luk 10:23-24)

10Sedan kom lärjungarna till honom och frågade: "Varför talar du till dem i liknelser?" 11Han svarade: "Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets (himlarnas kungarikes) mysterier (hemligheter, dolda planer), men det har inte de andra. 12För den som har [andlig kunskap] ska få mer [insikt och förståelse], och det i överflöd, men den som inte har, från honom ska tas också det han har. 13Därför talar jag till dem i liknelser: Eftersom de ser [har förmågan att se], men ändå inte ser, och hör [har förmågan att höra], men ändå inte hör eller förstår. 14De uppfyller Jesajas profetia:
Ni ska höra (gång på gång) men inte förstå,
ni ska se (upprepade gånger) men ingenting uppfatta.

15För detta folks hjärta har blivit förstockat (tjockt, hårt, känslokallt),
    de hör dåligt med sina öron
        och de har stängt sina ögon,
        så att de inte kan se med sina ögon
    eller höra med sina öron

eller förstå i sitt hjärta och vända om (återvända)
och bli botade (helade, förnyade) av mig. [Citat från Jes 6:9–10, utifrån den grekiska översättningen. Centralt finns ordet ögon som ramas in av öron. Den yttre ramen är hjärtat.]
16Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är era ögon, eftersom de ser, och era öron, eftersom de hör. 17Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det."

Förklaringen av liknelsen om såningsmannen (Mark 4:13-20, Luk 8:11-15)

18"Hör nu [med öron som är öppna] [vad som menas med] liknelsen om såningsmannen.

19När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden längs med vägen. [Det grekiska ordet för väg (hodos) kan också betyda invanda tankebanor, tankemönster, dvs. förutfattade meningar och missuppfattningar av Guds ord. Dessa blir till en hård yta som hindrar säden från att tränga ner i myllan.]

20Det som såddes på stenig mark (med bara ett tunt jordlager) är den som hör ordet och på en gång tar emot det med glädje. 21Trots det har det inte fått slå rot inom honom, och han håller bara ut en tid. Så fort han möter lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall.

22Det som såddes bland törnena är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. [Grundordet för törne är extremer. Det finns en koppling till läror som ensidigt betonar en enda sanning, se Matt 7:15–17.]

23Men det som såddes i den goda jorden är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."

Tre liknelser om himmelriket

1 (av 3) Liknelsen om vetet och ogräset

24Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket (himlarnas kungarike) [Guds konungavälde som har sitt ursprung från himlen, finns redan nu överallt där Jesus är Herre, och kommer en dag att manifesteras på hela jorden då Jesus kommer tillbaka] kan liknas vid en man som sådde god säd i sin åker.
     25
(Matt 13:25) Till vänster falskt vete, giftigt rajgräs, som ända fram tills skörd är väldigt lik äkta vete då den mörknar istället för att gulna. Den lilla bilden visar den mogna frukten.

Till vänster falskt vete, giftigt rajgräs, som ända fram tills skörd är väldigt lik äkta vete då den mörknar istället för att gulna. Den lilla bilden visar den mogna frukten.

Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde falskt vete [rajgräs, ett ogräs med giftig frukt som är snarlikt vete] på åkern mitt bland vetet och gick sedan sin väg. 26När säden hade skjutit upp och format sädeskorn (bar frukt), visade sig också det falska vetet.
     27Då kom husbondens (markägarens) tjänare till honom och sa: 'Herre, sådde du inte god säd i din åker, varifrån kommer då ogräset?'
     28Han svarade: 'En fiende har gjort detta.' Så tjänarna sa till honom: 'Vill du att vi går och rensar bort ogräset.'
     29Han svarade: 'Nej, när ni samlar in ogräset så rycker ni upp vetet på samma gång. 30Låt båda växa tillsammans fram till skörden, och när skördetiden är inne ska jag säga till skördearbetarna att först samla ihop ogräset, och bunta ihop det så att det kan brännas upp. Sedan ska de samla in vetet i min lada.' " [Jesus förklarar liknelsen enskilt för lärjungarna lite senare i Matt 13:36–43. I det här området växer ett ogräs som kallas falskt vete. Det är troligt att Jesus syftar på detta gräs som är mycket snarlikt vetet men ger en giftig frukt. Det är först när frukten mognar man kan särskilja dem. I stället för att gulna till skörd som vetet gör blir frukten svart. På svenska kallas arten dårrepe eller giftigt rajgräs; dess latinska namn är Lolium temulentum.]

2 (av 3) Liknelsen om senapsfröet (Mark 4:30-32, Luk 13:18-19)

31
(Matt 13:31) Senapsfröet är 1-2 millimeter i diameter och busken kan bli 2-3 meter hög.

Senapsfröet är 1-2 millimeter i diameter och busken kan bli 2-3 meter hög.

Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket (himlarnas kungarike) är som ett senapsfrö som en man tar och sår i sin åker. 32Det är det minsta av alla frön [som vanligtvis planterades i landet], men när det har växt upp är det större än alla trädgårdsväxter och blir ett träd, så stort att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."

3 (av 3) Liknelsen om jästen (Luk 13:20-21)

33Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket (himlarnas kungarike) är som jästen (surdegen) som en kvinna gömmer (blandar – gr. ekgrupto) i tre mått (gr. saton – motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] tills dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen]." [Det finns flera olika tolkningar av dessa två liknelser. Den första och uppenbara är att Guds rike växer, både som ett senapsfrö och som en deg. Ser man till sammanhanget så är dessa två liknelser inbäddade mellan liknelsen om "ogräset och vetet" och dess förklaring. Huvudtemat i den liknelsen är att det finns ett falskt vete som tillåts växa parallellt med det äkta. Det finns alltså människor som kallar sig kristna men inte är det. Jesus säger i vers 41 att i tidsålderns slut ska änglar samla och föra bort alla ur hans rike som är stötestenar (som gör så att andra dras in i synd) och lever i laglöshet.

I ljuset av den förklaringen och att ordet "träd" används om senapsbusken, kan senapsfröet stå för en falsk oproportionerlig tillväxt. De yttre delarna av trädet långt från stammen blir t.o.m. hem för fåglar som tar bort Guds ord från människor, se vers 4. Detta kan symbolisera yttre attacker mot Gudsriket. I Hesekiel och Daniel finns liknelser där fåglarna i trädet beskriver människor i ett rike, se Hes 17:23; 31:6; Dan 4:12–21. Appliceras den tolkningen blir den konsekvent med att både goda och onda människor sås in i riket, se vers 38.

Surdeg är genom hela Bibeln en bild på falska läror och i så fall förutsäger Jesus att det kan smyga sig in villoläror som sprider ondska inifrån. Jesus varnar för fariséernas och saddukéernas surdeg som är deras felaktiga lära, se Matt 16:6–12. Fariséerna levde inte som de lärde och saddukéerna var en privilegierad välbärgad elit som hade missförstått både Skrifterna och Guds kraft, se Luk 12:1 och Matt 22:29. Tre mått mjöl för tankarna till 1 Mos 18:6 där just en kvinna, Sarah, bakar bröd av tre mått mjöl inför Herrens besök hos Abraham. Genom både den judiska och den kristna historien står det osyrade brödet för äkta gemenskap med Gud. Inför den judiska påsken städar man ur all jäst ur husen, se 2 Mos 12:15, och i den kristna nattvarden har brödet en central betydelse. Att då den som är ansvarig för att baka brödet "gömmer" in jäst som förstör gemenskapen med Gud är allvarligt.]

Syftet med liknelserna (Mark 4:33-34)

34Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, han talade inte till dem utan att använda en liknelse. 35Detta för att det som var sagt genom profeten skulle uppfyllas:
"Jag vill öppna min mun för att tala i liknelser. Jag ska förkunna vad som har varit dolt sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]."
[Citat från Ps 78:2, skriven av Asaf.]
[Även om Jesus redan förklarat varför han talade i liknelser till folket, se vers 10–17, så understryker Matteus detta med en referens från Gamla testamentet. Eftersom Jesus använde sig av olika undervisningsstilar senare syftar uttalandet att Jesus bara använde liknelser främst på detta undervisningstillfälle, se t.ex. Matt 15:3–9; 19:3–12.]

Jesus undervisar lärjungarna enskilt

36Sedan lät han folket gå och gick in i huset [antagligen Petrus hus där Jesus bodde då han verkade i Galileen].

Förklaringen till liknelsen om vetet och ogräset

Hans lärjungar kom till honom och sa: "Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern."

37Han svarade [och förklarar liknelsen från vers 24–30]:
"Den som sår den goda säden
    är Människosonen.

38Åkern
    är världen.

Den goda säden
    är Guds barn (rikets söner).

Ogräset
    är ondskans barn (den ondes söner).
    [Det kommer att finnas onda människor som kallar sig 'kristna', se vers 41.]
39Ovännen som sådde det
    är djävulen.

Skörden
    är tidsålderns slut (fulländning).

Skördemännen
    är änglar. [Gr. aggelos som betyder budbärare, syftar antagligen på Guds änglar som han ska sända ut, se vers 41.]
40På samma sätt som ogräset [som liknar det äkta vetet] samlas ihop och bränns upp i eld, så ska det vara vid tidsålderns slut. 41Människosonen ska då sända ut sina änglar och de ska samla ihop från hans rike alla som är stötestenar (personer som gör så att andra dras in i synd) och alla som praktiserar laglöshet (gör det som är orätt), 42och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'rent fysiskt skaka av skräck'). 43Då ska de rättfärdiga lysa som solen, i sin Faders rike [en anspelning på Dan 12:3]. Den som har öron, han ska höra (lyssna uppmärksamt, ta till sig och förstå min undervisning)."

Tre liknelser om himmelriket

1 (av 3) Liknelsen om skatten i åkern

44[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna enskilt:] "Himmelriket (himlarnas kungarike) [som finns överallt där hans vilja sker] är som en dyrbar skatt som blivit gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje [över upptäckten] går han och säljer allt han äger och köper den åkern."

2 (av 3) Liknelsen om köpmannen och pärlorna

45"Himmelriket (himlarnas kungarike) kan också liknas vid en köpman (en resande uppköpare) som söker efter dyrbara pärlor. 46När han hittar en dyrbar pärla, går han och säljer allt han äger och köper den." [Vid en snabb anblick kan det verka som om frälsningen liknas vid en skatt och en pärla, och människan måste sälja allt för att köpa den. Tittar vi däremot på de tre liknelser som Jesus förklarar, är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden i de två första liknelserna och han är den som skördar vid tidsålderns slut, se vers 37 och 49. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Skatten hittas i åkern som tidigare var en bild på världen, se vers 38. Gud är den som söker efter människors hjärtan. Priset betalas med Jesu liv på korset.

I Gamla testamentet omnämns Israel ofta som Guds speciella skatt, se 2 Mos 19:5. Om skatten är en bild på Israel kan pärlan vara en bild på församlingen. I havet skapas pärlor när ett sandkorn råkat komma in i en mussla. Det lilla sandkornet irriterar musslan som kapslar in den lager på lager och pärlan växer. En fin bild på hur Jesus som var "stötestenen" blir grundstenen som församlingen byggs på. Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte något obekant för lärjungarna. Köpmän importerade dem långväga ifrån, från områden kring Indiska Oceanen, Persiska viken och Röda havet. Havet symboliserar ofta världens nationer, och där finns Guds församling.]

3 (av 3) Liknelsen om nätet

47"Himmelriket (himlarnas kungarike) [Guds kungavälde från ovan] kan också liknas vid ett dragnät som kastas i sjön och fångar fiskar av alla sorter. 48När det blir fullt, drar man upp det på stranden och lägger den goda fisken i korgar, men kastar bort den dåliga." [Ett dragnät är ett stort nät som förs in mot stranden i en halvcirkel. Nätet kan vara en bild på evangeliet och Guds rike som sveper över jorden. På samma sätt som nätet samlar in alla sorters fiskar, når evangeliet alla folk och nationer. När Jesus talade detta hade bara Israel berörts av evangeliet, men Jesus indikerar att innan han kommer tillbaka ska hela världen ha hört evangeliet.]

Förklaringen av liknelsen med nätet

49"På samma sätt ska det vara vid tidsålderns (den här tidsepokens) slut. Änglarna ska gå fram och separera de onda från de rättfärdiga, 50och kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'så fylld av skräck att man rent fysiskt skakar av rädsla')." [Jesus lär att mitt i församlingen finns både äkta kristna och sådana som aldrig tagit emot Jesus som sin Herre. Det räcker inte med att tillhöra en församling, göra goda gärningar – det handlar om att känna Jesus.]

Liknelsen om husbonden – hur ska man predika om himmelriket

51"Har ni förstått allt detta [alla dessa liknelser om himmelriket i kapitel 13]?" De svarade honom: "Ja, Herre."
     52Då sa han till dem: "Varje skriftlärd [expert i Gamla testamentet] som blir en lärjunge för himmelriket (himlarnas kungarike), han måste bli som en husbonde (en välbärgad man, familjefar) som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt." [En förkunnare av evangeliet som har accepterat Guds kungavälde och ställt sig under kungen Jesus och låter hans befallningar råda, ska generöst och fritt dela med sig av gamla sanningar men i nya former, med nya illustrationer så att det går att applicera Guds ord. Frasen "nytt och gammalt" kan också vara ett judiskt uttryck som helt enkelt betyder "ett stort överflöd", dvs. att han har stor kunskap i Guds ord.]

Tillbaka till Nasaret där Jesus växt upp (Mark 6:1-6, Luk 4:16-30)

53
(Matt 13:53) Ingången till en modern rekonstruktion av Nasarets synagoga i utomhusmuseet Nazareth Village.

Ingången till en modern rekonstruktion av Nasarets synagoga i utomhusmuseet Nazareth Village.

När Jesus hade avslutat dessa liknelser [i kapitel 13], lämnade han platsen. [Jesus befann sig vid norra stranden av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum.]
54När han kom till sin egen hemstad [Nasaret, knappt tre mil från Kapernaum] undervisade han i deras synagoga. De slogs av häpnad och sa: "Varifrån har han fått denna vishet och mirakulösa kraft? 55Är inte detta hantverkarens son? [Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare. Josef var antagligen en byggnadsarbetare som jobbade med både trä och sten.] Heter inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas? 56Hans systrar, är de inte alla [gifta och bor] här med oss? Varifrån har han fått allt detta?"
     57De tog anstöt (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Jesus sa till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)." 58Han utförde inte många kraftgärningar (manifestationer av Guds kraft) där på grund av deras otro.

Johannes Döparens död (Mark 6:14-29, Luk 9:7-9)

141Vid samma tid fick tetrarken Herodes höra talas om Jesus. [Herodes Antipas var en av Herodes den stores tre söner. Han regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade.] 2Han sa till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom."[I uttrycket "vid samma tid" används inte gr. chronos som är sekventiell tid utan kairos som har mer fokus på själva händelsens innehåll än exakt när den inträffar. Matteus evangelium är mer en tematisk sammanställning än en kronologisk berättelse. Temat här är att på samma sätt som de i Nasaret hade en fel bild av vem Jesus var i föregående kapitel, Matt 13:54–58, hade även Herodes en felaktig bild av Jesus. I nästa stycke kommer bakgrunden till varför han trodde Jesus var Johannes Döparen.]
3Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus. 4Anledningen var att Johannes [Döparen] upprepade gånger hade sagt till honom: "Det är inte lovligt för dig att ha henne." [Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot Moseböckernas undervisning, se 3 Mos 18:16.] 5Även om han hade velat döda Johannes [Döparen], var han rädd för folket eftersom de ansåg att han var en profet.
(Matt 14:6) Torso av en kvinnlig dansös i en tunn klänning. Denna romerska kopia från ett grekiskt original från 475–450 f.Kr. finns på Altes Museum i Berlin.

Torso av en kvinnlig dansös i en tunn klänning. Denna romerska kopia från ett grekiskt original från 475–450 f.Kr. finns på Altes Museum i Berlin.

[Enligt den judiska historieskrivaren Josefus var Johannes Döparen fängslad i källaren på fästningen Machaerus på östra sidan om Döda havet. Han skriver också att Herodias dotter från hennes första äktenskap hette Salome.] 6Så kom Herodes [Antipas] födelsedag. Herodias dotter [Salome] dansade inför dem (i mitten framför hela sällskapet på festen) och fascinerade (behagade, trollband) Herodes 7så mycket att han med ed lovade att ge henne vad helst hon begärde [om det så skulle vara hälften av hans rike, se Mark 6:23]. 8Hon säger då, på uppmaning av sin mor: "Ge mig Johannes Döparens huvud på ett fat här och nu." 9Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, 10och han skickade [soldater] och lät halshugga Johannes i fängelset. 11Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor. 12Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.

Jesus drar sig undan

Mat till 5 000 (Mark 6:30-44, Luk 9:10-17, Joh 6:1-14)

13
(Matt 14:13) Norra delen av Galileiska sjön sedd från bergen på den östra sidan.

Norra delen av Galileiska sjön sedd från bergen på den östra sidan.

När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva. [De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.] Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida]. 14När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka. 15När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sa: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat."
     16Jesus svarade: "De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta."
     17De svarade: "Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar."
     18Han sa: "Kom med dem till mig." 19Sedan sa han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. 20Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man upp de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. [Detta var en mindre korg som man hade med sig när man reste. Dessa tolv korgar tillhörde antagligen lärjungarna. Vid nästa matunder för 4 000 män används ett annat ord för en större typ av korg, se Matt 15:37.] 21De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.

Jesus går på vattnet (Mark 6:45-52, Joh 6:15-21)

22
(Matt 14:22) Månsken över norra Galileiska sjön.

Månsken över norra Galileiska sjön.

På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket. 23När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be. [Folket ville med våld göra honom till kung, se Joh 6:15. Att Jesus var tvungen att så bestämt skicka i väg lärjungarna, antyder att de också dragits med i folkets önskan att starta en politisk revolution mot romarna. Anledningen till att de kommit hit var att Jesus sökt en enslig plats för att vara i stillhet och bön efter nyheten om hans släkting Johannes Döparens död, se vers 13.] Det blev kväll och han var fortfarande kvar där själv. [Jesus hade nu varit i bön i flera timmar och fortsätter vaka och be hela natten fram till fjärde nattväkten, se vers 25.] 24Skeppet var nu mitt på sjön [ordagrant: ´många stadier från land´; en stadie är omkring 185 meter] och kastades hit och dit av vågorna, för de hade motvind.
25
(Matt 14:25) Jesus går på vattnet. Målning av den ryske konstnären Ivan Aivazovskys.

Jesus går på vattnet. Målning av den ryske konstnären Ivan Aivazovskys.

Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [Job 9:8] 26När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sa: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla. 27Men på en gång började Jesus tala med dem och sa: "Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda." [Frasen "Jag Är" är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se 2 Mos 3:14.] 28Petrus svarade honom och sa: "Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet."
     29Han sa: "Kom!"
    Petrus steg ur båten och började gå på vattnet, och kom emot Jesus.
30Men när han såg (kände, upplevde med sina sinnen) hur stark vinden var blev han rädd. När han började sjunka ropade han: "Herre, rädda (hjälp, fräls) mig!"
     31På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sa: "Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?" [Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet oligos kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet oligo-pistis beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är edistasas, det används bara här och i Matt 28:17.] 32När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden.
     33De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sa: "Du är verkligen Guds Son!"

Jesus botar sjuka i Gennesaret (Mark 6:53-56)

34
(Matt 14:34) Gennesarets bördiga slätt norr om Magdala.

Gennesarets bördiga slätt norr om Magdala.

När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum]. 35När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom. 36Man bad honom att de skulle få röra vid tofsen på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se Matt 9:20–22.] Alla som rörde vid den blev fullständigt helade. [Här används grekiska prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att de blev "genom-helade", dvs. fullständigt helade och friska på en gång.]

Mänskliga traditioner och Guds bud är inte alltid samma sak (Mark 7:1-23)

151
(Matt 15:1) Ceremoniell handtvätt vid Västra muren i Jerusalem.

Ceremoniell handtvätt vid Västra muren i Jerusalem.

Sedan kom fariséer och skriftlärda från Jerusalem [där den högsta religiösa eliten var samlad i Sanhedrin] fram till Jesus och sa: 2"Varför bryter dina lärjungar mot fädernas tradition (förordning)? De tvättar ju inte händerna [för att bli ceremoniellt rena] innan de äter." 3Han svarade:
"Varför bryter ni själva mot Guds bud (instruktioner) på grund av er tradition [den muntliga traditionen med stadgar och regler hur man skulle tolka Guds bud]? 4Gud har ju sagt [i ett av de tio budorden, se 2 Mos 20:12; 5 Mos 5:16]:
    'Hedra (värdesätt, respektera) din far och din mor,'
och [där överträdelsen av detta bud enligt 2 Mos 21:17 är]:
    'Den som smädar (förbannar) sin far eller mor ska döden dö.'
5Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: 'Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva', 6då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft på grund av er tradition. [Det hebreiska namnet för denna tempelgåva är korban, se Mark 7:11. Detta var en typ av löftesoffer där givaren förband sig att ge en gåva vid ett senare tillfälle, men förvaltade pengarna fram tills löftet infriades. Enligt reglerna friskrevs givaren från ansvaret att försörja sina föräldrar, vilket helt klart bröt mot Mose lag att ära sina föräldrar.]
7Ni hycklare (skådespelare)! Jesaja profeterade rätt om er när han sa [Jes 29:13]:
8Detta folk närmar sig mig med sina läppar (de säger rätt saker),
    men deras hjärtan är långt borta från mig.
9Deras tillbedjan är helt meningslös (fåfäng),
    för de undervisar mänskliga läror (doktriner)."

Om rent och orent

10Han kallade till sig folket och sa till dem: "Lyssna och förstå! 11Det som orenar en person (ohelgar, gör någon ceremoniellt oren och hindrar kontakten med Gud) är inte vad som kommer in i munnen. Det är vad som kommer ut ur munnen som orenar en människa."
     12Då gick lärjungarna fram till honom och sa: "Vet du att fariséerna [de högsta ledarna från Jerusalem som kommit ända hit] tog anstöt (blev chockade, vände sig emot dig) när de hörde detta ord [det du sa, vers 11]?"
     13Han svarade: "Varje växt som inte är planterad av min himmelske Fader ska ryckas upp med roten. [Kan syfta på liknelsen om ogräset i Matt 13:24–29.] 14Låt dem vara (bry er inte om dem)! De är blinda ledare för blinda. Om en blind leder en blind faller båda i gropen."
15Petrus tog till orda och sa till honom: "Förklara denna liknelse för oss." [Vad är det som orenar en människa, i vers 11.] 16Jesus sa:
"Är ni också [indoktrinerade i samma tänkesätt som fariséerna och] utan förstånd (oförmögna att dra egna slutsatser)? [Jesus uppmanar sina lärjungar att använda sitt intellekt.] 17Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen passerar genom magen och går vidare ut från kroppen? 18Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det är detta som orenar en människa.
19För från hjärtat kommer:
onda tankar,
mord,
äktenskapsbrott (en gift person som är otrogen i sitt äktenskap),
otukt (olovlig sex, en ogift person som har sex med någon annan),
[Det grekiska ordet porneia används här och grundordet betyder "att sälja sig till slaveri". Pornografi är ett sammansatt ord av just detta ord porneia och grafo, som betyder "något skrivet eller tecknat". Pornografi är en beskrivning antingen i text eller grafiskt av någon som säljer sig sexuellt.]
stölder,
mened (falskt vittnesbörd),
nedvärderande tal (smädande, hårt föraktfullt tal). [Alla dessa sju kategorier är i plural i grundtexten. Ordet "och" används inte mellan varje punkt. Detta språkbruk visar att det inte bara är exakt dessa sju punkter som orenar en människa; det är några exempel.]
20Det är detta som gör människan oren. Men att äta utan att ha tvättat händerna, det orenar inte människan."

Jesus drar sig undan till Tyros och Sidon

En kanaaneisk kvinnas tro (Mark 7:24-30)

21
(Matt 15:21) Jesus beger sig västerut till området kring kuststaden Tyros.

Jesus beger sig västerut till området kring kuststaden Tyros.

Jesus gick ut därifrån [från staden Kapernaum, i Galileen, där han bodde under sin verksamma period] och drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. [Två kuststäder längs med Medelhavet som låg i Fenikien, nuvarande Libanon, cirka 8 mil nordväst om Kapernaum.] 22En kanaaneisk kvinna från trakten kom och ropade med hög sprucken röst: "Herre, Davids son, ha förbarmande över mig (känn medlidande med mig och grip in)! Min dotter är svårt demoniserad (plågas och är ansatt av en demon)."
     23Men Jesus sa inte ett ord. Hans lärjungar kom och bad honom gång på gång: "Skicka i väg henne (svara henne så att hon inte behöver besvära oss mer). Hon följer ju efter oss och ropar (med sprucken röst, okontrollerat, störande)."
     24Han svarade [till sist kvinnan och sa till henne]: "Jag är bara sänd till de förlorade fåren från Israels hus."
     25Men hon kom och tillbad (böjde sig i ödmjukhet och vördnad, föll på knä) och sa: "Herre, hjälp mig!"
     26
(Matt 15:26) Romersk/grekisk bronsstaty från antiken där en flicka håller en hundvalp. Daterad från 100-talet f.Kr. till 100-talet e.Kr. Finns på Metropolitan Museum of Art i New York City.

Romersk/grekisk bronsstaty från antiken där en flicka håller en hundvalp. Daterad från 100-talet f.Kr. till 100-talet e.Kr. Finns på Metropolitan Museum of Art i New York City.

Jesus svarade henne: "Det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt tamhundarna (de små hundarna)."
     27Hon sa: "Ja, Herre, men även tamhundarna äter smulorna som faller ner från deras herrars bord."
     28Då svarade Jesus henne: "O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske." [Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26–27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, gr. kyon, se Matt 7:6, utan en diminutiv form kynarion, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är kelev, som ordagrant betyder "som ett hjärta" och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen.
    Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här:

Matt 14:31 "Vilken liten/kortvarig tro du har" – riktat till lärjungen Petrus.
  Matt 15:28 "O kvinna, din tro är stor" – riktat till en icke-jude och kvinna!
Matt 16:8 "Vilken liten/kortvarig tro ni har" – riktat till lärjungarna.]
I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad).

Tillbaka till Galileen via Dekapolis

Många helas (Mark 7:31-37)

29
(Matt 15:29) Jesus rör sig från kuststäderna i en cirkel och vandrar sedan längs med den östra sidan av Galileiska sjön.

Jesus rör sig från kuststäderna i en cirkel och vandrar sedan längs med den östra sidan av Galileiska sjön.

Jesus lämnade den platsen [Tyros och Sidon, se vers 21, och rörde sig österut via Dekapolis, se Mark 7:21]. Han gick längs med [östra sidan av] Galileiska sjön och sedan upp på ett berg [en bergssluttning] där han satte sig. 30Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra som man lade ner vid hans fötter (i snabb följd) och han botade dem. 31När folket såg de stumma tala, krymplingarna bli friska, de lama gå, och de blinda se, häpnade man och prisade (tackade) Israels Gud. [Att de prisade "Israels Gud" indikerar att Jesus var på östra sidan om Galileiska sjön och folket var icke-judar.]

Mat åt 4 000 (Mark 8:1-10)

[Detta är det andra brödundret som omnämns i Bibeln; tidigare på våren hade Jesus gjort ett brödunder för 5 000 judar på västra sidan av Galileiska sjön, se Matt 14:13–21. Nu är Jesus på den östra sidan av Galileiska sjön efter en tur utanför de judiska områdena med start vid Tyros och Sidon och sedan tillbaka via Dekapolis, se Mark 7:31. Många hade kommit ut från städer och byar och följde med Jesus och det är nu redan tredje dagen. Man hade troligtvis med sig lite mat för en dag eller så, men var mer upptagna med att bli botade och höra Jesu undervisning än att tänka på sina vardagliga behov. Det har gått några veckor sedan det förra brödundret som skedde vid påsktiden då gräset var grönt efter regnen, se Joh 6:10. Vid den här tiden är det mesta gräset bortbränt och temperaturen en bit över trettio grader på dagen, och Jesus bryr sig om människornas välbefinnande så att de ska orka vandringen hem i värmen.] 32Då kallade Jesus till sig sina lärjungar och sa: "Jag känner medlidande över folket, för de har nu redan varit med mig i tre dagar (stannat kvar; de är fortsatt hos mig) och de har inget [kvar] som de kan äta och jag vill inte skicka iväg dem hungriga för de kan bli [alldeles] uttröttade [och kollapsa] på vägen [hem]."
     33Lärjungarna sa till honom: "Var kan vi hitta så mycket bröd här i ödemarken att alla dessa människor kan äta sig mätta?"
     34Jesus frågade dem: "Hur många bröd har ni?"
De svarade: "Sju, och några små fiskar."
35Då bad han folket slå sig ner på marken. 36Han tog de sju bröden och fiskarna, och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. 37Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man ihop sju stora korgar med de överblivna bitarna. [Här används ett annat ord för korg än i matundret med 5 000 män, se Matt 14:13–21. Dessa sju korgar var stora korgar; ordet används t.ex. i Apg 9:25, och kunde rymma en människa.]
     38De som hade ätit var 4 000 män, förutom kvinnor och barn. 39Sedan skickade han i väg folket, gick i båten och for till trakten av Magadan. [På västra sidan av Gennesarets sjö, strax norr om Tiberias.] [Vad är skillnaderna mellan de två matundren?
    Det första undret för 5 000 finns med i alla evangelier, se Matt 14:13–21; Mark 6:30–44; Luk 9:10–17; Joh 6:5–13. Det har mer av judisk karaktär. Talet fem står för nåd. Jesus som är livets bröd kommer med nåd, först och främst till det judiska folket, och vill mätta den andliga hungern hos de tolv stammarna i Israel, som representeras av de tolv korgarna som blev över.
    Undret för de 4 000 beskrivs här i Matt 15:32–39 och i Mark 8:1–9. Det är riktat till hela jordens folk. Undret sker på icke-judisk mark, och talet fyra som används om de fyra väderstrecken symboliserar hela jorden. Talet sju står för fulländning, och de sju korgarna tillsammans med helandet som föregick matundret visar Guds förmåga att möta alla behov för alla människor.
    Av alla Jesu under är det bara två, matundret för 5 000 och uppståndelsen, som återges i alla fyra evangelierna. Viktiga sanningar och händelser betonas ofta genom upprepningar i Bibeln. Johannes är den som tydligast kopplar ihop den andliga dimensionen i matundret, när han bara några verser senare tar med Jesu uttalande: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta", se Joh 6:35.]

De religiösa ledarna vill se ett tecken för att tro (Mark 8:11-13, Luk 12:54-56)

161Fariséerna och saddukéerna kom fram till honom. [Detta är första gången dessa två judiska grupperingar, som hade vitt skilda uppfattningar om Guds ord, nu gemensamt kom till Jesus.] De ville sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och krävde att få se ett tecken från himlen [något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud].
     2Han svarade: "På kvällen säger ni: 'Det blir vackert väder, eftersom himlen är röd', 3och på morgonen: 'I dag blir det oväder, eftersom himlen är röd och dyster.' Ni vet hur ni ska tyda himlens utseende, men ni kan inte tyda tecknen för tiderna. 4Ett ont och trolöst släkte begär ett tecken, men inget annat tecken ska ges än Jona-tecknet." Sedan lämnade han dem och gick sin väg. [Matteus har tidigare i Matt 12:39–40 förklarat hur profeten Jonas vistelse i fiskens buk är en bild på Jesu död och uppståndelse på tredje dagen.]

Den farliga surdegen (Mark 8:14-21)

5När lärjungarna for över [från den västra sidan] till andra [norra] sidan sjön hade de glömt att ta med sig bröd. [De lämnar Magdala i hast, glömmer ta med bröd, och beger sig i båten till norra sidan av Galileiska sjön nära Betsaida, se Mark 8:22.]
     6Jesus sa till dem: "Var på er vakt (se upp) för fariséernas och saddukéernas surdeg." [Surdeg är en bröddeg som innehåller jäst och mjölksyrabakterier. Man använde oftast inte färsk jäst utan tog ett stycke jäst deg, som man sparat från förra baket, och knådade in det i den nya degen som sedan ställdes att jäsa. På samma sätt som surdegen påverkar hela degen, påverkar falska läror hela församlingen, se 1 Kor 5:8.] 7[Lärjungarna förstod inte vad Jesus menade.] De diskuterade med varandra [om fysiskt bröd] och de sa: "Det måste vara för att vi inte hade med oss bröd som han tar upp detta ämne nu."
     8Jesus märkte vad de pratade om och sa: "Varför diskuterar ni att ni inte har något [fysiskt] bröd? Vilken kortvarig (liten) tro ni har! 9Förstår ni fortfarande ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de 5 000 och hur många mindre flätade korgar ni fick över? [12 korgar, se Matt 14:20–21.] 10Eller de sju bröden till de 4 000 och hur många stora korgar ni fick över? [7 korgar, se Matt 15:37–38.] 11Hur kan ni tro att jag talade om bröd? Akta er för fariséernas och saddukéernas surdeg."
     12Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han varnade dem, utan för fariséernas och saddukéernas lära.

Människoson och Guds Son (Mark 8:27-30, Luk 9:18-21)

13
(Matt 16:13) Här vid klippan och vattenkällan i närheten av Caesarea Filippi undervisade Jesus lärjungarna om församlingens position och auktoritet.

Här vid klippan och vattenkällan i närheten av Caesarea Filippi undervisade Jesus lärjungarna om församlingens position och auktoritet.

Jesus kom till området kring Caesarea Filippi. [Ett hedniskt område norr om Galileen. Här finns ett av källflödena för Jordanfloden, med utsikt över en brant klippvägg med grottor där bl.a. avguden Pan tillbads. Den största grottan kallades i folkmun helvetets port och ansågs vara en portal till dödsriket.] Jesus frågade sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?"
     14De svarade: "Några säger Johannes Döparen, andra Elia, och andra Jeremia eller någon av profeterna."
     15Han sa till dem: "Men vem säger ni att jag är?"
     16Simon Petrus svarade och sa: "Du är den Smorde (Messias, Kristus), den levande Gudens Son."
     17Då svarade Jesus honom: "Salig (lycklig, välsignad) är du, Simon, Jonas son. Kött och blod (någon människa) har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. 18Jag säger dig, du är Petrus [gr. Petros – en liten sten], och på denna klippa [gr. Petra – en stor massiv klippa, precis som den strax utanför Caesarea Filippi] ska jag bygga min församling, och dödsrikets (Hades) portar ska inte stå emot den. [Det är troligt att Jesus pekar på den klippa som de står intill, och på ett praktiskt sätt illustrerar att församlingen är som en stad på ett berg, Matt 5:14, högt över all ondska. Området här vid foten av berget Hermon har ofta förknippats med ockult verksamhet. Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. kallar området "ormens plats". Den verkliga fienden och kampen blir snart tydlig här när Satan försöker influera Petrus att tillrättavisa Jesus och hindra hans lidande, död och uppståndelse, se vers 23.] 19
(Matt 16:19) Vid Banias naturreservat, som platsen heter i dag, finns en skylt med en målning som visar hur Pan-templet kan ha sett ut på Jesu tid.

Vid Banias naturreservat, som platsen heter i dag, finns en skylt med en målning som visar hur Pan-templet kan ha sett ut på Jesu tid.

Jag ska ge dig nycklarna till [auktoritet att stänga och öppna] himmelriket (himlarnas kungarike), allt du binder (förbjuder att ske) på jorden, ska redan vara bundet (förbjudet att ske) i himlen. Allt du löser (tillåter att ske) på jorden, ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen." [I Bibelns bildspråk betecknar nycklar mandat och fullmakt. Lösa och binda var termer som användes av de skriftlärda när man beslutade vad som var rätt och fel i olika situationer. I Matt 5:19 använder Jesus samma grekiska ord för lösa när han talar om att upphäva ett bud. Jesus upprepar snart frasen "binda och lösa" igen när han undervisar alla tolv lärjungarna, se Matt 18:18. Där handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se Matt 18:17. Notera verbformerna där allt som du binder/löser redan ska vara bundet/löst (perfekt passiv form) i himmelen.] 20Sedan gav han en strikt order till lärjungarna att inte berätta för någon att han var Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

Jesus berättar om sin död och uppståndelse (Mark 8:31-33, Luk 9:21-22)

[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han varit med lärjungarna har Jesus hittills bara nämnt om sin död tre gånger, men nu börjar han åter undervisa dem om detta, och tar upp det ytterligare elva gånger.] 21Från den tiden började Jesus förklara för (visa) sina lärjungar att han måste gå (gå bort/iväg) till Jerusalem och lida mycket genom (utstå många lidanden från) de äldste och översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och [att han måste] bli dödad (bortröjd, slaktad) och på tredje dagen uppstå (bli uppväckt/upprest) [igen].
     22Då tog Petrus honom avsides (för att samtala privat). Han tillrättavisade Jesus skarpt och sa: "Må Gud bevara dig, Herre! Detta får inte hända dig."
     23Men Jesus vände sig om [mot och inom hörhåll för lärjungarna, se Mark 8:33] och sa till Petrus: "Gå bort (bakom mig, ur min åsyn), Satan [titel på djävulen som ordagrant betyder motståndare eller åklagare]. Du är ett hinder för mig (en stötesten, du vill få mig på fall), för du tänker inte Guds tankar utan mänskliga tankar (du har inte Guds perspektiv)."

Att mista livet, men ändå vinna det (Mark 8:34-38, Luk 9:23-27)

24Sedan sa Jesus till sina lärjungar:

"Om någon vill följa (gå bakom) mig
    ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge]. [Jesus hade tidigare talat om att 'ta upp sitt kors' i samband med efterföljelse, se Matt 10:38. Nu blir orden än mer verkliga för lärjungarna, se Matt 16:21; 20:20–23. Sist i versen har grekiskan ett annat ord för att följa (nämligen akoloutheo) vars innebörd är att gå samma väg som eller vandra tillsammans på vägen med.]
25För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
    ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
    men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull,
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det. [Gr. psuche betecknar både liv och själ, men måste förstås och användas utifrån sitt sammanhang i vers 25–26, se även Joh 12:25. Att 'förneka sig själv' i vers 24 handlar inte om brist på självaktning. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självkänsla än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se Gal 3:26, osv. Genom saligprisningarna visar Jesus vad det innebär att tillhöra Guds rike och få den himmelska lönen, se Matt 5:3–12. I ljuset av detta förstår vi att självförnekelsen handlar om att korsfästa sina egna själviska intressen och ambitioner och sätta Gud och hans rike främst. Samma skarpa åtskillnad görs i Matt 6:19–24 där Jesus förklarar att man inte kan tjäna både Gud och mammon.]
26Vad hjälper det en människa att vinna hela världen och [samtidigt] förlora (förverka) sitt liv (sin själ)? Vad kan en människa ge i utbyte mot sitt liv (till lösen för sin själ)? 27Människosonen ska komma med sina änglar i Faderns härlighet (ära, majestät), och då ska han belöna (föra räkenskap med) varje människa efter hans livsstil (gärningar, vanemässiga handlande)."

Jesu ansikte strålade av ljus (Mark 9:1-13, Luk 9:27-36, 2 Pet 1:16-18)

28"Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Några av dem som står här kommer inte att möta döden förrän de har sett Människosonen komma i sitt rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Matt 17:1–8. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar om när han skulle upprätta riket, men Jesus ber dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
171
(Matt 17:1) Bilden är tagen strax utanför Nasaret där man blickar ut åt öster och ser berget Tabor (Tavor) ensamt resa sig på Jisreelslätten.

Bilden är tagen strax utanför Nasaret där man blickar ut åt öster och ser berget Tabor (Tavor) ensamt resa sig på Jisreelslätten.

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg där de kunde vara för sig själva (i enskildhet). [Enligt tradition är det berget Tabor, men det är mer troligt att det är berget Hermon i närheten av Caesarea Filippi, som är den senaste platsen som Jesus besökte, se Matt 16:13. Det är troligt att Matteus knyter an till hur Mose gick upp på berget Sinai och efter sex dagar fick se Gud, se 2 Mos 24:15. Jesus är den andre Mose som det talas om i 5 Mos 18:15 och den som fullbordar Mose kallelse.]
2Där förvandlades hans utseende inför dem, hans ansikte lyste (klart och tydligt) som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. 3Plötsligt fick de se Mose och Elia samtala med honom. 4Då började Petrus tala, och sa till Jesus: "Det är underbart (gott, ärofyllt) att få vara här! Om du vill så ska jag göra tre hyddor. En åt dig, en åt Mose och en åt Elia." [I Luk 9:33 står det också att "Petrus inte visste vad han sa." Det är möjligt att han anknyter till lövhyddohögtiden, sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40–42.] 5Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se Luk 9:34. Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se 2 Mos 13:21–22; 40:34–38; 1 Kung 8:10–13.] En röst från molnet sa [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se Matt 3:17]: "Detta är min Son – min Älskade, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom." 6När lärjungarna hörde detta, kastade de sig [raklånga] ner med sina ansikten mot marken och greps av stor fruktan (förskräckelse). 7Men Jesus kom och rörde vid dem och sa: "Stå upp och var inte rädda." 8När de lyfte upp sina ögon, såg de ingen förutom Jesus. [Genom hela Bibeln har viktiga händelser skett på berg. På berget Moria blir Abraham ledd att offra Isak, som är en bild på Jesus. Mose får undervisningen och buden på berget Sinai och Elia offrar till Gud på berget Karmel, osv. På detta berg såg nu lärjungarna hur Jesus samtalade med Mose och Elia som representerar Torah och profeterna. Att det är ett samtal, visar på den harmoni som finns mellan det gamla och det nya förbundet. Till sist ser lärjungarna bara Jesus; en tydlig bild på att Jesus är den som fullkomnar undervisningen och profeterna, se Matt 5:17.] 9Medan de var på väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda." 10Lärjungarna frågade honom: "Varför säger de skriftlärda att Elia måste komma först?" 11Han svarade [och bekräftade deras doktrin som baseras på Mal 4:5]: "Elia ska komma och återupprätta (återställa) allt. 12Men jag säger er att Elia redan har kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville. Så ska också Människosonen bli behandlad och lida genom dem." 13Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.

En pojke befrias (Mark 9:14-29, Luk 9:37-42)

[Jesus, Petrus, Jakob och Johannes kom ner från berget och mötte upp med de andra nio lärjungarna nästa dag, se Luk 9:37.] 14När de var tillbaka bland folket kom en man fram och föll på knä för honom 15och sa: "Herre, förbarma dig över min son. Han är fallandesjuk (ordagrant 'blir sjuk under månens inflytande', det grekiska ordet beskriver sjukdomar med periodiskt återkommande anfall och kramper) och plågas svårt. Ofta faller han i elden och många gånger i vattnet. 16Jag tog honom till dina lärjungar, och de kunde inte bota honom." 17Då svarade Jesus [och riktar sig till folkskaran och lärjungarna]: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?" [Han vänder sig nu till pojkens far och säger:] "För hit honom till mig." 18Jesus tillrättavisade demonen, och den for ut ur honom, och pojken var botad i det ögonblicket.
     19Senare kom lärjungarna enskilt till Jesus (för att samtala privat med honom) och frågade: "Varför kunde inte vi driva ut demonen?" 20Han svarade: "På grund av er otro. Sannerligen säger jag er (jag säger sanningen till er), om ni har tro som ett senapsfrö [det minsta av alla frön, se Matt 13:32] kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er." [Jesus illustrerar nu sin undervisning genom att använda berget, som de står vid foten av, som en bild på långt större och omöjliga problem och svårigheter än att driva ut en demon. Det är inte storleken på tron som är avgörande, utan inställningen, viljan att tro till skillnad från apati och ovilja. I parallellstället i Mark 9:24 ber pojkens far en enkel bön: "Herre, jag tror! Hjälp min otro." Tro som ett senapsfrö är en ihållande tro, den fortsätter att växa och ger inte upp och den får näring av Guds ord och bön.] 21Den här sorten [den familjen av demoner] kan inte drivas ut genom annat sätt än bön och fasta. [Vers 21 finns inte med i de äldsta manuskripten, och är troligen ett tillägg från Mark 9:29 som en förklaring till hur lärjungarna hade tappat tron. Brist på bön och fasta gör att umgänget med Gud minskar vilket leder till att fokus skiftar från tron på Guds kraft till ens egen begränsade förmåga. Lärjungarna hade ju fått auktoritet att driva ut demoner redan i Matt 10:7.]

Jesus berättar för andra gången att han ska dö (Mark 9:30-32, Luk 9:43-45)

22När de var samlade igen i Galileen [tillbaka i närheten av Kapernaum, se vers 24] sa Jesus till dem: "Människosonen ska överlämnas i människors händer, 23och de kommer att döda honom, och på tredje dagen ska han uppstå." Då blev de mycket bedrövade.

Tillbaka till Kapernaum

24När de hade återvänt till Kapernaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er lärare någon tempelskatt?" [Det fanns tre typer av skatter: Lokal skatt/tull för varor, det romerska rikets inkomstskatt och den judiska tempelskatten. Utöver detta gav man också tionde och offer. Tempelskatten var under andra templets tid en halv shekel, vilket motsvarade två drachmer som var grekernas grundläggande myntenhet. Värdet motsvarade två dagslöner. Det var en frivillig årlig gåva för att täcka omkostnaderna kring tempeltjänsten, se 2 Mos 30:12. Sista betalningsdagen var i slutet på mars, och gällde alla män mellan 20 och 50 år. Att bara Petrus och Jesus betalar denna skatt, kan antyda att de övriga lärjungarna var under 20 år. Det var inte ovanligt att man redan vid 13 års ålder började följa en rabbin.] 25Han svarade: "Jo." När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: "Vad tror du, Simon? Kräver de jordiska kungarna tull och skatt av sina söner eller av andra?" 26Petrus svarade: "Av andra." Jesus sa till Petrus: "Sönerna går alltså fria. 27Men för att ingen ska ta anstöt av oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Öppna munnen på den första fisk som du drar upp. Där kommer du att hitta ett silvermynt (gr. stater – motsvarade fyra drachmer). Ta det och lämna det för dig och mig."

Vem är störst i Guds rike? (Mark 9:33-37, 9:42-48, Luk 9:46-48, 17:1-2)

[Detta är det fjärde av Jesu fem tal som Matteus har med i sitt evangelium.] 181Ungefär samtidigt [som Jesus har pratat med Petrus om att de ska betala tempelskatten på ett övernaturligt sätt, se Matt 17:25–27] kom [de andra] lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är alltså störst (har högsta rang; är viktigast) [i jämförelse med andra] i himmelriket (himlarnas kungarike)?" [Utifrån parallellstället i Mark 9:33 frågar Jesus dem vad de pratat om på vägen. Svaret dröjer men till sist erkänner de förläget att de diskuterat vem som var störst. Den här gången gällde det särskilt Petrus ställning i förhållande till de andra lärjungarna. Den inbördes rangordningen var ett återkommande samtalsämne. Det tas upp igen i Matt 20:20–28 och precis innan Jesu död i Luk 22:24. Hela stycket (vers 2–18) är Jesu svar på frågan vem som är störst. Den störste i himmelriket är som ett svagt och sårbart litet barn som behöver Faderns beskydd.] 2Då kallade han [Jesus] till sig ett litet barn ställde det mitt ibland dem 3och sa:

"Jag säger er sanningen, om ni inte skulle vända om [vill omvända er – ändra riktning, dvs. gå åt det andra hållet] och bli som de små barnen, ska ni inte [under några omständigheter] komma in i himmelriket (i himlarnas kungarike).
4Den som därför ödmjukar sig [skulle böja sig och inta en lägre position] som det här lilla barnet, han är störst (ordagrant: den större) i himmelriket (i himlarnas kungarike). [Ett litet barn är helt beroende av sina föräldrar för sin överlevnad. Stor i Guds rike är den som ödmjukar sig inför Gud och sätter sin tillit till honom.] 5Och den som tar emot (skulle välkomna/acceptera) ett sådant litet barn [dvs. en sann Jesu lärjunge] i mitt namn, han tar emot (välkomnar, accepterar) mig. [Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det skulle t.o.m. kunna vara så att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.] 6
(Matt 18:6) Olivpress i Nazareth Village byggd på samma sätt som på Jesu tid. Denna större modell drevs av en åsna kopplad till ett ok.

Olivpress i Nazareth Village byggd på samma sätt som på Jesu tid. Denna större modell drevs av en åsna kopplad till ett ok.

Men den som förleder en av dessa små (en av dessa allra minsta – gr. mikron) [en Jesu lärjunge] som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det [alltid] bättre att en stor kvarnsten skulle hängas om (runt) hans hals och han skulle sänkas i havets djup.
     7Ve dig värld (ett starkt uttryck av sorg och ett fördömande av världen) för dina snaror (fällor, frestelser och påverkan för att få människor på fall, synda och missa målet). Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den människa genom vilken de kommer. [Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra men fördömer också dessa handlingar.]
8Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
    hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
    än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.

9Om ditt öga förleder dig [att se på något som frestar dig att synda],
    så riv ut ögat och kasta bort det.
Det är bättre för dig att gå in i livet enögd
    än att ha två ögon och kastas i det brinnande Gehenna (helvetet). [Jesus lär inte ut självstympning, utan talar om att det är nödvändigt att ta bort sådant som förleder oss, även om det är kärt för oss.]
10Se till att ni inte föraktar (nedvärderar, tänker nedsättande om) någon av dessa små. [Jesus hade kallat fram ett barn, se vers 2, och använder nu det i sin praktiska undervisning som en bild för en Jesu lärjunge.] Jag säger er att deras änglar i himlarna alltid ser min himmelske Faders ansikte (de är alltid i hans närvaro)." [Det var en vanlig judisk uppfattning att varje person hade en skyddsängel. Bibeln säger inte så mycket om detta, men Matteus judiska läsare uppfattade sannolikt den här versen så. Vad vi vet är att änglarna står inför Gud, se Luk 1:19. Fadern ser sina barn och tolererar inte att någon förleder dem.] 11[De tidigaste manuskripten har inte med denna vers som finns i senare manuskript: "För Människosonen har kommit för att rädda det som var förlorat." Se även Luk 19:10.]

Liknelsen om det förlorade fåret (Luk 15:1-7)

12"Vad tror ni om det här? [Visst är det så här?] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? 13Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse. 14På samma sätt är det också vår himmelske Faders vilja att inte någon av dessa små [en Jesu efterföljare, se vers 10] ska gå förlorad."

Konflikthantering (Luk 17:3)

[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna. I vers 7 säger han att det inte går att undvika att snaror, förförelser och frestelser kommer. Det är alltså bara en tidsfråga innan någon säger eller gör något som sårar en annan troende, även i en kristen miljö. Anledningen till att Jesus just nu undervisar om förlåtelse och hur relationer kan helas och upprättas, är att några av lärjungarna troligen hade pratat illa om Petrus och hans ledarroll bakom hans rygg, se vers 1. Det är uppenbart att det är Petrus som känt sig sårad eftersom han frågar hur många gånger han ska förlåta, se vers 21.] 15"Men om din broder (ett syskon, en annan troende) skulle synda (fela; begå ett misstag) mot dig [följ då de här stegen]:

  1. [då] undan och tillrättavisa honom enskilt, mellan dig och honom [visa på hans fel med övertygande hållbara bevis]. Om han väljer att (om han skulle) lyssna på dig har du vunnit [tillbaka] din broder. [Det är viktigt att den som blivit sårad faktiskt klarlägger exakt vad som gjort honom illa, många gånger vet kanske inte den skyldige om att hans sätt sårar andra personer. Grekiskan har här ett ord för att gå undan som innebär att man utan större uppmärksamhet drar sig bort.]
  2. 16Men om han väljer att inte lyssna på (hörsamma) dig, så ta med dig en eller två [personer] till, för 'på två eller tre vittnesmål ska varje ord (uttalande) avgöras (styrkas)' [5 Mos 19:15].

  3. 17Och om han inte skulle bry sig om att lyssna till dem [och uppmärksamt ta till sig deras sunda förmaningar], så berätta för församlingen. [Tvistefrågan blir nu offentlig.] Men om han inte ens skulle bry sig om att lyssna till församlingen, så betrakta honom som en hedning eller en tullindrivare.
    [Associera dig inte med honom, men älska honom, se Gal 6:1–2; 2 Thess 3:14–15; 2 Kor 2:5–11.]
18Jag säger er sanningen:
Allt ni binder (skulle förbjuda ske) på jorden
    ska vara bundet (ska ha förbjudits ske) i himlen.
Allt ni löser (skulle tillåta ske) på jorden,
    ska vara löst (ska ha tillåtits ske) i himlen. [De skriftlärda använde termerna binda och lösa när man beslutade om vad som var rätt och fel i olika situationer. Något 'bundet' var förbjudet, medan något 'löst' var tillåtet, se Rom 7:2. Här handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se vers 17. Församlingen ska göra allt för att lösa konflikter mellan människor. När en inblandad part väljer förlåtelsens och upprättelsens väg, blir personen 'löst'. På motsvarande sätt 'binds' den som inte vill omvända sig i sina synder. Direkt efter detta, i vers 19–20, talar Jesus om vikten av att stå enade i bön. Ett beslut måste först vara bundet eller löst i himlen, innan det verkställs här på jorden.]
19Återigen säger jag er sanningen:
Om två av er skulle komma överens om (gr. symphoneo – vara harmoniskt samstämmiga angående) att be om (fråga efter; begära) någon sak [vilken vardaglig tvistefråga det än må vara här] på jorden, så ska det ges till dem genom (ordagrant: ska det ske dem nära/intill/hos) min Fader, som är i himlarna. 20För där två eller tre är församlade i (in mot) [har samlats med syftet att ära] mitt namn, där är jag mitt ibland dem." [Frasen "i mitt namn" har på grekiska med den något ovanligare prepositionen eis (in, in i, till, mot, för). Innebörden blir då att om så bara två trossyskon gemensamt vill nå fram till Jesus – målet för deras hjärtans enhet – står löftet om hans närvaro fast. Här bör det först och främst tolkas utifrån sammanhanget före (vers 15–18) och efter (vers 21). Uttrycket "två eller tre" upprepas från vers 16, där det andra steget i konflikthanteringen beskrivs (efter Skriftens princip om vittnesmål, se 5 Mos 19:15). I vers 19 används ordet pragma, vilket pekar på att det handlar om en sakfråga/tvistefråga (1 Kor 6:1). Det är som om Jesus verkligen vill understryka möjligheten till detta nådesteg – att han genom sin närvaro vill bekräfta och välsigna när troende reder ut en konflikt, redan innan det eskalerar till att behöva involvera hela församlingen.]

Hur många gånger ska man förlåta? (Luk 17:4)

21Då kom Petrus fram till honom och sa: "Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?" [Enligt den rabbinska traditionen som baserades på Amos 1:3, räckte det att förlåta någon tre gånger. Den fjärde gången någon gjorde samma fel mot dig behövde du inte förlåta, eftersom omvändelsen inte ansågs vara genuin. Petrus föreslog nu mer än det dubbla. Talet sju står också för fulländning.] 22Jesus svarade honom: "Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger." [Uttrycket "sjuttio-sju" kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!] [Talet "sju", som Petrus nämner, och Jesu svar "sjuttio-sju" för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lemech hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas "sjuttio-sju" gånger, se 1 Mos 4:15, 23–24. En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.
    Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i Moseböckerna: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se 3 Mos 25:4–5. Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se 3 Mos 25:10–16. Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]

En liknelse om förlåtelse

23
(Matt 18:23) Jesus använder det högsta använda siffervärdet och den dåtida högsta valutaenheten i sin liknelse om den skuld som vi människor har blivit efterskänkta av Gud.

Jesus använder det högsta använda siffervärdet och den dåtida högsta valutaenheten i sin liknelse om den skuld som vi människor har blivit efterskänkta av Gud.

[Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] "På grund av detta [med stor förlåtelse mot någon som syndat mot dig] kan himmelriket (himlarnas kungarike) liknas vid en mänsklig kung som ville hålla räkenskap med sina tjänare (slavar, livegna – gr. doulon). 24Men när han började hålla räkenskap [påbörjade den gemensamma redovisningen], förde man till honom en som var skyldig [honom] tiotusentals talenter. [Det grekiska ordet för att hålla räkenskap (räkna ihop, granska, sammanställa, jämföra och redovisa), synairo, betyder ordagrant att göra upp tillsammans och gemensamt ta upp – prepositionen syn indikerar enighet och samhörighet och verbet airo har innebörden att lyfta/bära upp. Jesus använder sig av dåtidens högsta siffervärde (adjektivet myrion som är pluralformen av det högsta räknetalet myrios, 10 000) och dåtidens högsta valutaenhet i sin liknelse. En talent var värd minst 6 000 denarer, där en denar motsvarade en arbetares dagslön. Skulden var alltså enorm – 60 miljoner dagslöner – vilket motsvarar flera miljarder svenska kronor. En skuld omöjlig att betala tillbaka själv!] 25Men eftersom han inte hade något att betala med, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde (hade) skulle säljas, så att skulden [på det sättet] kunde betalas.
     26Då föll tjänaren (slaven) ner på sina knän inför honom [och kysste hans hand i vördnad] och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala tillbaka allt [alla skulder] till dig.'
     27Då greps [just den] tjänarens (slavens) herre av medlidande (innerlig medkänsla) och lät honom gå [gav honom helt fri] och efterskänkte (släppte, förlät) honom [löste honom från den enorma] skulden.
     28Men när samme tjänare (slav) kom ut [gick ut därifrån], träffade han på en av sina medtjänare (medslavar) som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare – hela summan motsvarade tre månadslöner.] Och han tog struptag på honom (tog fast honom och började strypa honom) och sa: 'Betala det du är skyldig (ordagrant: Betala om du är skyldig något)!'
     29Då föll hans medtjänare (medslav) ner och bönföll (gr. parakaleo) [vädjande personligen till] honom och sa: 'Ha tålamod (håll ut) med mig, så ska jag betala [tillbaka till] dig.' [Här finns inte "allt" med som i vers 26.]
     30Men han ville inte, utan gick och satte (kastade) honom i fängelse tills han kunde betala vad han var skyldig [dvs. tills han kunde återbetala genom att familj eller vänner kom till undsättning, gav kompensation och reglerade skulden.]
     31När hans medtjänare (medslavar) nu såg vad som hände blev de mycket upprörda (tog de våldsamt/ytterst illa vid sig) och gick och berättade allt som hade hänt för sin herre [konungen]. 32Då kallade hans herre [personligen] till sig honom [dvs. den förste tjänaren/slaven] och sa (säger) till honom: 'Du usle (onde) tjänare (slav – gr. doulus)! Hela den skulden efterskänkte (förlät, släppte, löste) jag, eftersom du bad [personligen vädjade till] mig [om det]. [Matt 6:12] 33Borde inte du också ha förbarmat dig över (känt medlidande med) din medtjänare (medslav), liksom (ordagrant: som också) jag förbarmade mig över (kände medlidande med) dig?'
     34Och i sin vrede överlämnade hans herre [personligen] honom till torterarna [gr. basanistes; fångvaktare med uppdrag att prygla, från verbet för "att plåga"] tills han hade betalt [tillbaka] (skulle återbetala) allt vad han var skyldig. [Jfr med behandlingen i vers 30, där han kastat sin medtjänare i fängelse.] 35På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte, var och en, från ert hjärta [av hjärtat] förlåter (skulle förlåta/lösa) er (ordagrant: sin) broder." [Vissa handskrifter avslutar med att förklara att det här avser att förlåta någon (dvs. att inte hålla fast vid, utan lösa någon från) hans överträdelser, felsteg och förbrytelser, se även Matt 6:14–15.]

På väg mot Jerusalem (Mark 10:1)

191
(Matt 19:1) Även om det är längre att vandra öster om Jordanfloden, via landskapet Pereen, valde många judar den vägen för att undvika att gå igenom Samarien.

Även om det är längre att vandra öster om Jordanfloden, via landskapet Pereen, valde många judar den vägen för att undvika att gå igenom Samarien.

När Jesus hade avslutat detta tal [om förlåtelse, se föregående kapitel] bröt han upp från Galileen och kom in i Judéen från andra [östra] sidan Jordan. 2Stora skaror följde honom, och han helade dem där. [Jesus har nu påbörjat sin sista vandring mot Jerusalem. Om ett par månader kommer han att möta korset och döden, men också uppståndelsen och segern över döden. Lukas beskriver fler detaljer från den här perioden, se Luk 9:51–18:30.
    Både Galileen och Judéen låg väster om Jordanfloden med Samarien mitt emellan. Samariens variant av judendom ansågs vara hädisk och oren. Av den anledningen undvek judarna området, trots att det innebar en längre resa att vandra öster om Jordanfloden via Pereen för de tre årliga högtiderna i Jerusalem. Resan tog en vecka och man färdades ofta tillsammans i grupper som skydd mot rövare och vilda djur. Här beskrivs hur Jesus följde den traditionella rutten, men det finns tillfällen då han tog vägen via Samarien, se Joh 4:3–4; Luk 9:52.]

Om äktenskap och skilsmässa (Mark 10:2-12)

[I Matteus tematiska sammanställning följer naturligt Jesu undervisning om skilsmässa direkt efter att han talat om ödmjukhet och förlåtelse. Den placeringen visar tydligt att Gud alltid först och främst vill se återupprättelse och försoning, en skilsmässa är den sista utvägen. Synen på skilsmässa varierade bland de olika judiska grupperingarna:
  • De strikta esséerna som levde i öknen förbjöd skilsmässa helt och hållet.
  • Rabbinen Shammai tillät skilsmässa i specialfall.
  • Rabbinen Hillel hade en liberal syn och tillät skilsmässa av en mängd orsaker, t.o.m. något så banalt som vidbränd mat.
  • Rabbinen Akiba gick så långt så att en man kunde skilja sig om han hittade en mer attraktiv fru.
Det är möjligt att man ville att rabbinen Jesus skulle ta ställning i frågan och på så vis alltid göra någon grupp besviken. Det kan också ha funnits en bakomliggande tanke på att få Jesus att säga något som retade upp de romerska ledarna. Johannes Döparens avrättning var en direkt följd av hans kritiska uttalanden om Herodes Antipas skilsmässa och omgifte, se Matt 14:3–4.]
3Några fariséer kom fram till Jesus för att sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst (finns det något lagligt skäl för skilsmässa)?"
4Han svarade:
"Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" [1 Mos 1:27]
5Och han fortsatte:
"Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru,
    och de två ska bli ett (vara förenade, oskiljbara) kött (gr. sarx). [Citat från 1 Mos 2:24.]

     6De är inte längre två utan ett kött.
Det Gud har fogat (limmat, fäst) samman ska människan alltså inte skilja åt (separera)."
7De frågade: "Varför har då Mose befallt mannen [i 5 Mos 24:1–4] att ge henne ett skilsmässobrev och skilja sig (skicka i väg henne)?" [Det är inte helt tydligt vad "motbjudande" i 5 Mos 24:1–4 syftar på. Vissa ansåg att vad som helst hos hustrun som orsakade mannen obehag var "motbjudande" och skäl nog för skilsmässa, medan de striktare menade att det handlade om sexuell otrohet. Andra hävdade att ordvalet, tillsammans med 3 Mos 20:10 gör att det inte kan syfta på otrohet i äktenskapet, eftersom detta ju bestraffades med stening, se t.ex. Joh 8:2–11 där man vill stena en kvinna som begått äktenskapsbrott. I så fall handlar skilsmässobrevet som Mose syftar på om sexuell synd före äktenskapet under trolovningen, vilket var fallet i Matt 1:19 när Josef trodde att Maria varit otrogen.] 8Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så. 9Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1–3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap på ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i Joh 8:2–11. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se Matt 19:13–15.] 10[Det är inte bara fariséerna som blir förvånade över Jesu svar.] Lärjungarna sa: "Om detta är mannens ställning gentemot hustrun [om det är så höga krav för att tillåta en skilsmässa, se vers 3 och 9], då är det bättre att inte gifta sig alls."
     11Men Jesus sa: "Det är inte alla som kan ta emot detta ord, utan det är för dem som har fått det givet [fått gåvan av Gud att leva ogifta]. 12[Det finns tre kategorier:]
    [Medfödd:] Det finns de som är födda eunucker. [Fysiskt eller psykiskt oförmögna till äktenskap.]
    [Påtvingad:] Andra har blivit eunucker (kastrerade) av människor. [Bokstavligt, men även bildligt, av olika orsaker inte gift sig.]
    [Frivillig:] Andra har själva valt att bli eunucker [avstå från äktenskap] för himmelrikets (himlarnas kungarikes) skull.
Den som kan får acceptera detta." [Jesus förutser att inte alla kan förstå att äktenskapet inte är för alla. Jesus betonar dock att det är relativt få som är kallade att leva i celibat, det är en särskild kallelse. Det var ju Gud som såg på den syndfria människan och sa att det inte var gott att vara ensam, se 1 Mos 2:18. Paulus som förespråkade att den som hade den särskilda kallelsen skulle förbli ogift i 1 Kor 7:24–28, sa också att det var en demonisk lära att förbjuda äktenskap, se 1 Tim 4:1–3.]

Jesus och barnen (Mark 10:13-16, Luk 18:15-17)

[Jesus har just svarat på frågor om skilsmässa och äktenskap. Nästa ämne gäller barn som Jesus sätter stort värde på. Eftersom det är barnen som kommer i kläm när föräldrarna separerar är det fint att se hur Jesus välkomnar dem i sin famn.] 13Sedan kom man till honom med barn (2-11 år), man ville att han skulle lägga händerna på och be [välsignelse] över dem. Lärjungarna tillrättavisade (hindrade, sa strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.] 14Då sa Jesus: "Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket (himlarnas kungarike) tillhör sådana som de." 15Han lade händerna på dem [vart och ett av barnen].

Sedan gick han därifrån.

Jesus talar med en rik ung man (Mark 10:17-31, Luk 18:18-30)

16 (plötsligt, oväntat) kom en person fram till honom och frågade: "Lärare, vad gott [vilka goda gärningar] ska jag göra för att få evigt liv?" [Mannen var ung och rik, se Matt 19:20, 22. Han var också en ledare, antagligen en föreståndare i synagogan, se Luk 18:18.]
     17Jesus svarade: "Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god [och det är Gud]. Men vill du gå in i livet [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet], så håll (följ, vaka över) budorden."
     18Han frågade: "Vilka?"
    Jesus svarade:
"Du ska inte mörda [2 Mos 20:13],
du ska inte begå äktenskapsbrott [2 Mos 20:14],
du ska inte stjäla [2 Mos 20:15],
du ska inte vittna falskt [ljuga i rättssalen] [2 Mos 20:16],
19hedra (visa respekt för) din far och din mor [2 Mos 20:12]
och du ska älska din nästa (din medmänniska) som dig själv [3 Mos 19:18]."
20Den unge mannen [omkring 20-40 år gammal] sa: "Jag har hållit alla dessa sedan unga år, vad saknar jag (gr. hustereo)?" [Frågan som han verkar ställa är varför han ännu inte fått frid i hjärtat, trots att han har försökt hålla buden. Det grekiska ordet hustereo användes bland annat för att hamna efter och inte nå målet i en löpartävling.]
     21Jesus svarade: "Vill du vara fullkomlig [och verkligen älska din nästa som dig själv som mannen hävdade att han gjorde, se vers 19], gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." [För en sådan yttre handling skulle det behövas en inre förvandling. Jesus visste var mannens hjärta och skatt fanns: i hans rikedom, se Matt 6:21.] 22När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, för han hade många ägodelar (ägde mycket jord och mark).
23Då sa Jesus till sina lärjungar: "Sannerligen säger jag er (jag säger er sanningen), det är svårt för en rik människa att komma in i himmelriket (himlarnas kungarike). 24Igen säger jag er, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." [Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i himmelriket, om inte Gud griper in, se vers 26. Kamelen används även i liknelsen om att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades "nålsögat", men det finns inga belägg för att en sådan port fanns i bruk under Jesu tid.] 25När lärjungarna hörde detta häpnade de (blev de helt överväldigade och förvånade) och sa: "Vem kan då bli frälst [räddad från evig död]?" 26Men Jesus såg på dem och sa [svarade sedan]: "För (nära intill; bland – gr. para) människor är detta omöjligt [mänsklig styrka kan inte frälsa, se vers 25], men för (nära intill; hos) Gud är allt möjligt (alla saker/ting möjliga)." [Den grekiska prepositionen para beskriver någon/något som är alldeles intill, hos, bland eller jämsides med. Se även Mark 10:27; Luk 1:37; 18:27.]
     27Då svarade Petrus och sa: "Se, vi har lämnat allt för att följa dig [i motsats till den rike unge mannen, se vers 22], vad kommer vi att få?"
     28Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen. När allt återskapas (föds på nytt) ska Människosonen sitta (ner) på sin tron av härlighet (ära, pris). Och då ska ni som har följt mig, sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. 29Var och en som har försakat (fått överge) hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkermark för att följa mig ska bli belönad många gånger om, och få evigt liv som arv. 30Många som [nu] är de första ska bli de sista, och många som [nu] är de sista ska bli de första." [Nästa stycke, Matt 20:1–16, förklarar detta påstående om "de första" och "de sista" genom en liknelse med vingårdsarbetare som alla får samma lön oavsett när på dagen de började arbeta.
    Vers 29 att "försakat barn" måste ses i sitt sammanhang. Det kan betyda att man väljer att inte gifta sig och skaffa barn för himmelrikets skull, se vers 12. Är man däremot gift har Jesus nyss talat om äktenskapet och barnens höga värde, se vers 5 och 13. Ett av kraven för att bli en församlingsledare är att man tar hand om sin egen familj, se Tit 1:5–9; 1 Tim 3:1–13. Så versen kan inte tala om att lämna sina barn vind för våg för evangeliets skull! Det var Petrus som sa att han lämnat allt för att följa Jesus, till skillnad från den unge, och antagligen då också ogifte, rike mannen, se vers 27. Jesu svar riktar sig främst till Petrus. Han var antagligen den äldste av de tolv lärjungarna och den enda av dem som vi med säkerhet vet var gift. Lärjungaskapet innebar att han faktiskt under perioder kom att lämna sin familj. Samtidigt ser vi Jesu omsorg om honom. När Petrus kallas får han en väldig fiskfångst som gör att familjen är väl försörjd, se Luk 5:6. Jesus väljer också att låta Petrus hus i Kapernaum bli missionsbasen i Galileen och därigenom ge Petrus mycket tid hos sin familj. När barnen är äldre följer Petrus hustru med på missionsresorna, se 1 Kor 9:5.]

De första och sista vingårdsarbetarnas lön

[Jesus berättar en liknelse för att illustrera påståendet i Matt 19:30: "De första ska bli de sista, och de sista ska bli de första." Gud liknas vid en vingårdsägare som hyr in säsongsarbetare för att bärga in druvskörden.] 201"Himmelriket (himlarnas kungarike) kan liknas vid en landägare (storbonde, familjefar), som tidigt på morgonen [i gryningen vid sextiden] gick ut för att leja arbetare till sin vingård. 2Han kom överens med dem om en dagslön på en denar [den vanliga dagslönen för en arbetare] och skickade sedan in dem till sin vingård.
     3Runt tredje timmen (klockan nio på morgonen) [judisk tid räknas från soluppgången klockan sex på morgonen] gick han ut igen och fick se andra män sysslolösa på torget (marknadsplatsen – gr. agora). 4Han sa till dem: 'Gå in i min vingård ni också, och ni ska få rimlig betalning.' Så de gick dit. 5Runt sjätte timmen (mitt på dagen) och nionde timmen (tretiden på eftermiddagen) gick han ut igen.
     6Även vid elfte timmen [klockan fem på eftermiddagen, en timma innan solen gick ned och arbetsdagen var slut] gick han ut igen. När han såg några andra stå där sa han till dem: 'Varför står ni här hela dagen sysslolösa (utan arbete)?' 7De svarade honom: 'Därför att ingen har anställt oss.' Han sa till dem: 'Gå in till vingården ni också.'
     8När det blivit kväll [klockan sex, se vers 12] sa vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla på arbetarna och betala ut deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.' 9De som hade blivit anställda vid elfte timmen (klockan fem) kom och fick en denar var [en dagslön].
     10När sedan de första kom antog de att de skulle få mer, men var och en av dem fick också en denar. 11När de fick det, muttrade de (viskade irriterat i låg ton) åt markägaren, 12och sa: 'De där som kom sist har bara arbetat en timme, ändå jämställer du dem med oss som har burit tunga bördor hela dagen och slitit i solens hetta.'
     13Då svarade han en av dem och sa [personligen till honom]: 'Min kamrat, jag behandlar dig inte illa (sårar dig inte). Kom vi inte överens om en denar per dag? 14Ta det som tillhör dig och gå. Det är min vilja (önskan) att ge den siste lika mycket som dig. 15Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller är ditt öga förmörkat av ondska [är ditt hjärta fyllt med ondska och avundsjuka] för att jag är god (generös)?' [Jesus använder inte det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 22:12 och Matt 26:50. Vid båda dessa tillfällen visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
16Så ska de som [nu] är de sista [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista." [En del manuskript har även: Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda. Frasen återfinns i Matt 22:14.]

Jesus berättar för tredje gången att han ska dö (Mark 10:32-34, Luk 18:31-34)

[Jesus och lärjungarna befinner sig i Jordandalen, i närheten av Jeriko, se vers 29. Jesus förutsäger nu på nytt sin död och uppståndelse. Han började tala mer öppet om detta, se Matt 16:21; 17:22. Tematiskt hör detta ihop med hur "de sista ska bli de första, och de första ska bli de sista". Jesus, den förstfödde över skapelsen, se Kol 1:15, skulle bli behandlad som den lägsta av alla förbrytare och korsfästas, men sedan uppstå och sättas över alla andra namn, se Fil 2:5–11.] 17När Jesus var på väg upp till Jerusalem, tog han de tolv lärjungarna avsides (för att tala enskilt med dem). Där längs med vägen [medan de vandrade framåt] sa han till dem: 18"Se, vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen ska utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden. 19De ska utlämna honom åt hedningarna för att han ska hånas och pryglas hårt och bli korsfäst, men på den tredje dagen ska han uppstå."

Jakob och Johannes söker positioner (Mark 10:35-45)

20Då kom Sebedeus söners mor [Salome, se Matt 27:56; Mark 15:40] fram till Jesus tillsammans med sina söner [Jakob och Johannes, två av Jesu tolv lärjungar, se Mark 10:35]. Hon föll på knä och ville be honom om något.
     21Han frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon sa: "Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster." [De två förnämsta platserna i Guds rike.]

     22Jesus svarade [och riktade sig nu främst till Jakob och Johannes]: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?"
    De svarade: "Ja, det kan vi."

     23Då sa han: "Ni ska dricka min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som min Far har förberett dem till." [Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att "dricka bägaren" är en bild på att gå igenom lidande, se Ps 75:9; Jes 51:17. Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se Apg 12:2; och Johannes deporterades till ön Patmos, se Upp 1:9. En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se Luk 22:24–27.]
24När de tio [andra lärjungarna] hörde detta blev de förargade på de båda bröderna (de kände en djup smärta och ilska därför att något orätt hade skett). [Deras missnöje bottnade i avundsjuka och samma begär att vara främst, så Jesus tar tillfället i akt och undervisar dem alla om sant tjänande.] 25Jesus kallade till sig dem [allihop] och sa: "Ni vet att härskarna över hednafolken är herrar (utövar ett förtryckande herravälde), och de högt uppsatta (mäktiga) använder sin makt för att förtrycka dem (de styr som tyranner över folken). 26Så ska det inte vara hos er, utan den som vill vara stor bland er ska vara er [de andras] tjänare (gr. diakonos), 27och den som vill vara främst bland er ska vara er [de andras] slav (gr. doulos), 28just [precis på samma sätt] som Människosonen inte kom för att bli betjänad (gr. diakoneo), utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." [Jes 53:10–12; Joh 11:49–50]

Två blinda får sin syn (Mark 10:46-52, Luk 18:35-43)

29
(Matt 20:29) Herodes den store byggde det nya romerska Jeriko strax söder om den gamla staden Jeriko.

Herodes den store byggde det nya romerska Jeriko strax söder om den gamla staden Jeriko.

Medan de var på väg ut från [den gamla staden] Jeriko följde en stor skara honom. [Matteus och Markus beskriver att Jesus "var på väg ut från Jeriko", se Mark 10:46. Lukas däremot skriver att han "närmar sig Jeriko" när denna händelse inträffar, se Luk 18:35. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko på Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24–26 är den mest kända, men strax söder om den byggde Herodes den store en ny stad som kallades det romerska Jeriko. Här i det romerska Jeriko fanns palats, amfiteater, bassänger osv. och Herodes tillbringade vintrarna här.
    En annan skillnad som inte heller den är en motsägelse är att Matteus skriver att det var två blinda, medan Markus och Lukas skriver att det var en. Av de två männen som fick sin syn väljer de att fokusera på den ene blinde som hette Bartimaios, se Mark 10:46; Luk 10:35.]
30Där [mellan den gamla staden Jeriko och det nya romerska Jeriko] satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!" 31Folket tillrättavisade dem skarpt (gav dem en tydlig varning) att vara tysta, men de ropade ännu högre: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!"
     32Då stannade Jesus och kallade till sig dem och frågade: "Vad vill ni att jag ska göra för er?"
     33De svarade honom: "Herre, gör så att våra ögon öppnas."
     34Då fylldes Jesus av medlidande med dem och rörde vid deras ögon och på en gång kunde de se, och de följde honom.

Jesus rider in i Jerusalem (Mark 11:1-10, Luk 19:28-40, Joh 12:12-19)