Om Jona

Jona är den femte av de tolv mindre profeterna. Berättelsen om den motvillige profeten Jona är välkänd. Namnet Jona betyder duva på hebreiska. Han var från Gat Chefer (2 Kung 14:25), nuvarande el-Meshhed, en liten by bara några kilometer nordost om Nasaret, se Jos 19:13. I el-Meshhed kan man än idag besöka en plats som sägs vara hans grav. Byn Gat Chefer ligger inom Zevoluns stams område (Jos 19:10, 13) vilket gör att det är troligt att Jonas familj tillhörde den stammen. En annan tradition placerade hans grav i moskén Nebi Yunis i Mosul, den finns dock inte längre kvar då ISIS 2014 sprängde och jämnade den med marken.

Jona levde på 700-talet då Assyrien med huvudstaden Nineve (nuvarande Mosul i Irak) var stormakten i Mellanöstern. Assyrien var också Israels fiende, vilket förklarar Jonas ovilja att gå dit med ett budskap från Gud. Arkeologiska fynd och inskriptioner från den här tiden beskriver hur man flådde sina fiender levande. Att Gud skulle visa nåd mot dessa grymma assyrier, en av Israels värsta fiender genom alla tider, verkade helt fel och något ont i Jona ögon. se Jona 4:1.

I Jona bok framträder två viktiga sanningar. Även om Herren är Israels Gud, så bryr han sig om övriga nationer och alla människor på jorden. Det är som Paulus uttrycker det juden först, men även greken, se Rom 1:16, vilket Nineves befolkning är ett exempel på i denna bok. För det andra citerar Jesus från Jona när det gäller hans död och uppståndelse. Jesus säger att detta är det enda tecknet de skriftlärda och fariséer ska få, se Matt 12:39–41; 16:4. Det syftar på Jona i den stora fiskens buk som är en typologi för Jesu död, begravning och uppståndelse. På samma sätt som Jona tillbringade tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, tillbringar även Jesus tre dagar och tre nätter i dödsriket innan han uppstår i gryningen den tredje dagen.

Inom judendomen läser man hela Jona bok på eftermiddagsgudstjänsten på jom kippur. Anledningen till läsningen är bokens tydliga tema om Guds nåd, fasta, omvändelse och kontroll av naturen (vinden, fisken, trädet, masken). Traditionen med denna läsning på den heligaste dagen i den hebreiska kalendern visar ytterligare på hur Jesu försoningsoffer uppfyller skuggbilden av försoningsoffret på jom kippur (det bibliska namnet är jom hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag").

Struktur: Frasen "Herrens ord" förekommer sju gånger. Det går att se två parallella kallelser och ett avslutande klimax med en Guds lärdom för Jona.

A Jona första kallelse att gå till Nineve (Jona 1:1–3)
  B Jona och de hedniska sjömännen (Jona 1:4–16)
    C Jona första bön (Jona 2:1–11)

A Jona andra kallelse att gå till Nineve (Jona 3:1–3a)
  B Jona och de hedniska invånarna i Nineve (Jona 3:3b–10)
    C Jona andra bön (Jona 4:1–4)

D Herrens budskap till Jona (Jona 4:5–11)

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning


Personer (4) BETA


Platser (3)


Unika ord (6)



Berör tidsperioden: Jona verkade under Jarovam den andres styre 792-753 f.Kr., se 2 Kung 14:25.

Författare: Jona (hebr. Jonah)

Relaterade böcker:
Habackuk
Nahum

Lästid: ca 20 minuter.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kaptitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett versnummer i texten så ser du den exakta hebreiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det hebreiska lexikonet.

Läsvy:

 Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Jona

Jona första kallelse

Profetens flykt

11
(Jon 1:1) Jaffa, i bakgrunden syns Tel Aviv.

Jaffa, i bakgrunden syns Tel Aviv.

Och Herrens (Jahves) ord [profetiska budskap] kom nu till Jona, Amittajs son: 2"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och ropa (hebr. qara) [predika] mot den, för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte." [Namnet Jona betyder "duva" (se även 1 Mos 9:8–9) och Amittaj betyder "sanning". Ordagrant är den första meningen: "Och Jahves ord kom till Jona, Amittajs son – sägande." Att boken inleds med ordet "och" (hebr. Vav) förstärker hur berättelsen hör samman med hela Bibelns budskap. Detta skrivsätt är inte ovanligt, se även t.ex. 2 Mos 1:1; 3 Mos 1:1; 4 Mos 1:1; Jos 1:1 osv., dock är Jona bok den enda av de tolv profetböckerna som börjar med Vav.]
3Jona reste sig för att fly till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro).
Han gick ner till Jaffa,
han fann ett skepp som skulle till Tarshish,
betalade för resan och steg ner [i båten]
för att följa med till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro). [Jaffa (hebr. Jafo, gr. Joppe) är en hamnstad strax söder om nuvarande Tel Aviv. I denna vers nämns den avlägsna västra staden Tarshish tre gånger. Versen är strukturerad som en kiasm i tre nivåer som förstärker hur Jona flyr bort från Guds närvaro och reser mot Tarshish, i motsatt riktning från Nineve. I kiasmens andra nivå används samma verb "ner" till Jaffa som "ner" i båten vilket också förstärker hur Jona går längre ner, bort från Guds vilja.]

Jona bland hedniska sjömän

4Men Herren (Jahve) slungade (kastade – hebr. tol) en stark vind till havet och det blev ett mäktigt oväder på havet så att skeppet höll på att brytas sönder. [Ett ovanligt ord används för att slunga/kasta, det används ofta om att kasta ett spjut (1 Sam 18:11). Det är helt tydligt att det är Herren som hindrar Jona att fly från sitt uppdrag.] 5Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud, och de kastade (hebr. tol) lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner [samma ord "ner" som i vers 3] i de nedersta delarna av båten och han låg och sov en djup sömn.
     6Båtens kapten kom till honom och sa: "Vad menar du med att sova? Stig upp och ropa till din Gud (Elohim)! Kanske ska gudarna överväga att inte låta oss gå under."
     7De sa till varandra: "Låt oss kasta lott så att vi får veta för vems skull denna ondska har drabbat oss." Så de kastade lott och lotten föll på Jona. 8Sedan sa de till honom: "Berätta, jag ber dig, för oss varför denna ondska har drabbat oss. Vad har du för yrke? Varifrån kommer du? I vilket land är du bosatt? Vilket folk tillhör du?"
     9Han [Jona] sa till dem: "Jag är en hebré och jag fruktar (vördar) Herren, himmelens Gud (Jahve Elohim) som har skapat havet och det torra (marken)." [Mitt i stormen bekänner Jona att Gud har makt över havet och den torra marken!]
     10Då blev männen mycket rädda och frågade honom: "Vad har du gjort?" För männen visste att han hade flytt från Herrens (Jahves) ansikte, eftersom han hade berättat det för dem. 11Så de sa till honom: "Vad ska vi göra med dig så att havet stillar sig för oss?" Stormen fortsatte nämligen att ligga på.
     12Då svarade han [Jona] dem: "Ta mig och kasta (hebr. tol) mig i havet, då ska havet bli lugnt för er. Jag vet att det är på grund av mig som denna våldsamma storm har drabbat er." 13Trots det försökte männen i alla fall att ro mot land, men det gick inte för havet fortsatte att storma mot dem. 14Så de ropade till Herren (Jahve) och sa: "Vi bönfaller dig Herre (Jahve), vi bönfaller dig, låt oss inte gå under på grund av berättelsen om denne mans själ (det vi har hört om denne mans liv) och placera (lägg) inte på oss oskyldigt blod (håll oss fria från ansvar). För du Herre (Jahve) har gjort det som behagar dig." [I vers 5 ropade var och en till sin gud men här ber alla istället till Jonas Gud.]
     15Så tog de Jona och kastade (slungade – hebr. tol) honom i havet och havet blev lugnt (stormen upphörde lika hastigt som den börjat). 16En överväldigande fruktan (vördnad) för Herren (Jahve) kom över sjömännen och de offrade till Herren (Jahve) och gav löften. [Ett vanligt sätt att visa sin tacksamhet när man räddats ur en fara.]
21Herren hade förberett en stor fisk som slukade Jona och Jona var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. [Det är detta tecken som Jesus talar om i evangelierna Matt 12:40–41; 16:4; Luk 11:29–30. Det är en typologi för Jesu död och tid i graven fram till uppståndelsen på tredje dagen.]

Jona bön från djupet

2Sedan bad Jona från fiskens buk till Herren sin Gud (Jahve Elohim). 3Han sa:
"Jag ropade (skrek) ur min ångest till Herren (Jahve)
    och han svarade mig.
Från Sheols (underjordens, gravens) buk [bland de döda] ropade jag på hjälp
    och du hörde min röst.
4För du slungade mig från djupen
    till havens hjärta
    och floderna omringade mig,
alla dina vågor och dina böljor
    passerade över mig.
5Och jag sa: Jag har blivit förvisad
    från dina ögon (bortskickad från din åsyn),
men jag ska fortsätta att skåda (blicka upp)
    mot ditt heliga tempel.
6Vatten omringade mig upp till halsen (hebr. nefesh) [ända inpå livet, se även Ps 69:2],
    djupet [havet] omringade mig,
    sjögräs lindat kring mitt huvud.
7Till de uthuggna bergen [bergens rot/fot] gick jag ner [se Jona 1:3, 5],
    [ner under] jorden, dess bommar var bakom mig för alltid.
Men du tog mig upp ur djupet,
    Herre (Jahve), min Gud (Elohim). [Första delen är svåröversatt. Hebr. qetsev används om något utformat och kommer från verbet att hugga. Det används i samband med hur Chiram arbetar och gör formen för den ställning som bronshavet i tabernaklet stod på, se 1 Kung 6:25; 7:37. Bergen kan poetiskt uppfattas sträcka sina rötter eller ryggar till havets lägsta djup. Där är de uthuggna och utformade. En annan tolknng är att det är Jonas huvud som sticker upp ovan ytan och liknas vid berg som är täckta av växtlighet.]
8När mitt liv (min själ – hebr. nefesh) tynade bort i mig
    kom jag ihåg Herren (Jahve)
och min bön till dig,
    till ditt heliga tempel.

9De som ser på lögnaktig fåfänglighet (värdelösa tomma ting)
    överger sin nåd (omsorgsfulla kärlek).
    [De byter bort den nåd de fått genom att inte ta vara på den utan istället ägna sig åt ytlighet.]
10Men jag ska offra till dig
    med en tacksam röst.
Det jag har lovat (gett min ed på) ska jag betala.
    Frälsningen tillhör Herren (Jahve)."
11Herren (Jahve) talade till fisken och den spydde upp Jona på det torra. [En del tolkar vers 2 och omnämnandet av Sheol, som om att Jona är död för att sedan återuppväckas när han kastas upp på land. Verserna antyder dock att Jona är vid medvetande och ber. Han beskriver upplevelserna av att vara nära drunkningsdöden – hur det känns att vara i dödsrikets (Sheols) innersta buk. Jona upplever dödsångest och kanske är han stundvis avsvimmad. Att Jona i vers 7 beskriver hur han sjönk till bergens grund och att jordens bommar slöts kan betyda att han sjönk till botten, men det kan också vara en beskrivning av hur han tror sig nå dödsriket eftersom den allmänna uppfattningen då var att Sheol (de dödas plats/graven) var beläget i jordens innersta. Därifrån lyftes han mirakulöst upp av en fisk! Sheols buk är inte samma sak som fiskens buk. Fiskens buk blev räddningen från Sheols buk. Sheols buk är egentligen utan återvändo, medan fiskens buk representerar en räddning och en trygg väntan på fullständig räddning, en återgång till livet – en "uppståndelse". Även i detta stycke ser vi parallellerna med Jesu tid i graven innan uppståndelsen.]

Den andra kallelsen

31Herrens (Jahves) ord [profetiska budskap] kom till Jona för andra gången: 2"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och ropa (hebr. qara) [predika] mot den det som jag talat till dig." [Vers 1a–3 är snarlik Jona 1:1–3, med en stor skillnad – Jonas respons. I den första kallelsen flydde han till Tarshish, i den andra går han till Nineve. Den nästan ordagranna upprepningen visar också Herrens vilja att nå Nineve med den profetiska varningen. Gud gör det yttersta för att ge alla människor möjlighet till omvändelse, trots hans egen profets olydnad. Det finns flera paralleller i dessa två episoder. I båda fallen är Jona bland hedningar (sjömännen på båten och invånarna i Nineve). I båda berättelserna återges dialoger och många detaljer, hedningarna gensvarar på profetens ord, deras ledare (kaptenen och kungen) deltar aktivt i omvändelsen och Gud räddar dem. Sorgligt nog verkar Jona vid båda tillfällena oengagerad, frånvarande och motvilligt vilja lyda Gud.]

Jona går till Nineve

3Så Jona steg upp och gick till Nineve [ca 800 km, mer än en månads vandring] i enlighet med Herrens (Jahves) ord. [Den här gången lyder han, förra gången Jona reste sig, Jona 1:2, var det för att fly till Tarshish] Nineve var en mycket stor stad inför Gud (Elohim), det tog tre dagar att gå igenom den. [Uttrycket att det tog tre dagar att vandra runt, eller genom, den uppfattas ofta som en färgstark beskrivning av stadens enorma storlek. Men såväl arkeologins fynd liksom historiker som Strabo beskriver att staden var enorm, betydligt större än Babylon, med en yttre omfattning på ca 80–90 km! Det betyder i så fall att det rent konkret tog tre dagar att vandra runt staden. Den inre stadsmuren var 12 kilometer lång och som mest menar arkeologerna idag att det har bott ca 200 000 mänskor i staden, alltså ännu mer än Jona anger. Jona besökte den något decennium innan staden blev som allra störst under kung Sanheribs (Sennacheriv) regering.] 4Och Jona började gå in i staden en dagsresa och han proklamerade och sa: "Om fyrtio dagar ska Nineve omstörtas (förvandlas)." [Det hebreiska ordet hafash beskriver hur något vänds upp och ner och blir helt förändrat som i Ps 66:6 där hav blir torr mark. Det används om hur städerna Sodom och Gomorra omstörtades och förgjordes, se 1 Mos 19:21. Ordvalet är intressant och betydelsen varierar beroende på om det är staden eller folket som avses. Samma ord används när Samuel profeterar hur Herrens Ande ska komma över Saul och han ska bli förvandlad, se 1 Sam 10:6. Om folket inte omvänder sig blir betydelsen att Gud dömer staden och den omstörtas, se vers 10. Om folket däremot omvänder sig blir betydelsen att staden "vänds om" och det sker en reformation och de börja göra gott istället för ont och får erfara Guds nåd, se Jona 4:2.]

Folket gensvarar

5Så Nineves invånare trodde på Gud (Elohim) och de utropade (utlyste – hebr. qara) en fasta och satte sig i säcktyg från den störste bland dem till den minsta av dem. 6Och ordet (nyheten) nådde Nineves kung. Då reste han sig från sin tron. Och han tog av sig sin mantel. Och han täckte sig med säcktyg. Sedan satte han sig i gruset [ordagrant: på stoft, aska]. 7Han gjorde ett tillkännagivande och sa:
"I Nineve, på kungens och de styrandes befallning, ska ingen människa eller något djur, kreatursbesättning eller flock med småboskap, smaka (äta) någonting. De får inte beta och inte dricka vatten. 8Men klä er i säcktyg både människor och djur. Låt dem enträget ropa ut till Gud (Elohim). Ja, låt var och en vända om från sin onda väg och från våldet som är i deras hand (som de håller i sin handflata).
9Vem vet? Gud (Elohim) kanske ändrar sig och tar tillbaka sin brinnande vrede så att vi inte förgås."
10När Gud såg vad de [invånarna i Nineve] gjorde, att de vände om från sin ondska (onda livsstil), avstod han det onda som han hade talat till dem att göra [domen att förgöra staden, se vers 4], och han gjorde det inte.

Vem var kungen i Nineve?
Utifrån tidsperioden som anges i 2 Kung 14:25 så bör det vara någon av kungarna 770-750 f.Kr. I den assyriska historien är perioden 785-745 f.Kr. en speciell tid som brukar kallas "tiden av stagnation". Det var en tid då Assyrien inte gick ut i krig lika ofta som man gjort tidigare (varje år). Detta skulle kunna ha att göra med att nationen har omvänt sig.

Jonas andra bön

41Men detta [att Gud är god och förlåter] gjorde Jona mycket missnöjd (för Jona var det något ont, ja något mycket ont), och han blev rasande. [Nineve var huvudstad i det stora assyriska riket som var känt för sin blodtörst och grymhet, se Nah 3. Arkeologiska fynd och inskriptioner från den här tiden beskriver hur man flådde sina fiender levande. Att Gud skulle visa nåd mot dessa grymma assyrier, en av Israels värsta fiender genom alla tider, verkade helt fel och var något ont i Jonas ögon.] 2Han bad till Herren (Jahve) och sa: "O (Ack – hebr. ana), Herre (Jahve), var det inte det här mitt ord (vad jag trodde skulle hända) när jag var i mitt land. Det var därför jag försökte fly till Tarshish! Jag visste att du är en nådig (hebr. chanon) och barmhärtig Gud (El), sen till vrede och rik på nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed), beredd att ångra det onda du hotat med. 3Så ta i stället mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva." [Kanske var Jona rädd för att assyrierna skulle hota Israel igen som de gjort tidigare, se 2 Kung 18:19.]
4Herren sa: "Är det rätt av dig (mår du bra av) att vara arg?" [Jämför med lärjungarnas reaktion i Luk 9:53–55.]

Avslutning

5Jona gick ut ur staden [utan att svara Gud] och stannade öster om den och byggde sig ett solskydd (temporärt skydd – hebr. sukkah) [en hydda med kvistar och blad, se även Job 27:18; Jes 1:8; 4:6]. Där satte han sig i skuggan för att se vad som skulle hända med staden [Nineve]. [Hebreiska ordet för öster, kedem, är ett rikt ord som också har betydelsen att fundera, göra bokslut bakåt och ha visioner framåt. Här antyder det att Jona inte bara satt öster om staden utan också begrundade både det som skett och funderade på det som skulle ske.] 6Herren Gud (Jahve Elohim) hade förberett ett litet träd (kurbitsträd, ricinbuske) och gjorde så att det växte upp över honom och befriade honom från hans missnöje (onda attityd). [Antagligen hade bladen från det solskydd Jona själv byggt vissnat och han var utsatt för solens hetta. Det ovanliga hebreiska ordet kikajon beskriver en oidentifierad buske eller ett träd. Bland förslagen finns kurbitsträd, ricinbuske, vinranka eller en oljeväxt. Ordet används bara här i hela Bibeln. Rotordet kir beskriver en bred yta och indikerar ett kraftigt bladverk och att trädet hade en paraplyliknande form som fungerade bra som ett solskydd. Ändelsen on i kikajon är en diminutiv form som förminskar ordet, därav översättningen "ett litet träd". Växten i sig måste ju varit några meter hög för att kunna täcka Jona, så från Jona perspektiv var det inget litet träd utan ett stort träd. Troligtvis används den diminutiva formen för att öka kontrasten i vers 10–11. Från Guds perspektiv var det ett litet träd i jämförelse med den stora staden Nineve.] Jona blev mycket glad över [att få skydd av] det lilla trädet. 7Men nästa morgon hade Gud förberett en mask som angrep det lilla trädet så att det vissnade. 8När solen gått upp hade Gud (Elohim) förberett en glödhet östanvind. Solen stekte Jona på huvudet så han var nära att svimma. Då önskade han sig döden och sa: "Det är bättre för mig att dö än att leva." [I dessa verser nämns det lilla trädet, masken, solen och östanvinden. Gemensamt är att det var Gud som sänt dem, på samma sätt som han tidigare hade sänt stormen och fisken, se Jona 1:4; 2:1.] 9Då frågade Gud honom: "Är det rätt av dig (mår du bra av) att bli så upprörd över att det lilla trädet dog?"
    Jona svarade: "Jag har all rätt att vara arg (arg till döden)!"

     10Herren sa: "Du är upprörd över ett litet träd som du inte lagt ner något arbete på och som du själv inte fått att växa, som växte upp över en natt och försvann (vissnade) nästa dag. 11Skulle inte jag vara mer bekymrad över den stora staden Nineve? Där bor mer än 120 000 människor som inte ens kan skilja mellan höger och vänster (rätt från fel), och dessutom många djur!" [Här är ett av alla de ställen i GT där Gud visar att hans frälsning inte enbart gäller judarna utan alla folk. Efter dessa träffande ord hade Jona inget mer att tillägga.]