Om Jobs bok

Jobs bok är ett litterärt poetiskt mästerverk. Den behandlar frågan om hur en allsmäktig och god Gud kan tillåta lidande, det s.k. teodicé-problemet. Det är intressant att denna fråga, som människor genom alla tider har brottats med, är temat för det som sannolikt är Bibelns äldsta bok! Några nyckelverser för förståelsen är att både författaren själv och Gud säger att Job är en god och hederlig man, se Job 1:1; 1:8. Han är inte syndfri, men gör allt för att leva rätt, se Job 42:6. Gud säger också att Jobs tre bekanta (Elifaz, Bildad och Tsofar) har fel om Job, se Job 42:7. Deras repliker (Job 4–5; 8; 11; 15; 18; 20; 22; 25) och även troligtvis Elihos tal (Job 32–37) innehåller alltså uttalanden som Gud inte håller med om. Vi måste därför vara försiktiga att citera innehåll från den delen av Jobs bok i bemärkelsen "Guds ord", eftersom det är mänskliga tankar om Gud. Ordet för prat (hebr. milah) som också kan översättas babbel förekommer ofta här. De långa dialogerna som tuggar om samma ämnen gång på gång gör att läsaren också blir delaktig i Jobs frustration att få ett slut på allt detta mänskliga prat. Den efterlängtade vändningen i boken kommer i kapitel 38!

Jobs bok belyser att det finns en andlig verklighet och syften som Job aldrig förstår. Hela boken är skriven som en rättegång. Job kräver att få ställa Gud till svars för det som hänt. Alla turer med anklagelser mot Job gör att han tidvis klagar högljutt på Gud. Det är dock skillnad mellan att anklaga och klaga. Den övervägande delen av psalmerna är ju klagopsalmer! Själva slutsatsen av Jobs bok är att när Gud väl talar, och relationen med universums skapare är upprättad, behövs inte längre svar på alla varför.

Det finns en dimension till i Jobs bok. Job är i sin person en profetia om Messias som fick lida oskyldigt, se 1 Pet 2:22.

Struktur:
Boken är baserad på dialoger mellan olika parter. Det börjar med en dialog i himlen och fortsätter med en lång utdragen dialog på jorden mellan Job och hans tre bekanta Elifaz, Bildad och Tsofar. Efter tre ronder med dessa tre bekanta dyker en fjärde person upp – Eliho. Enligt Job 35:4 är Eliho inte vän med vare sig Job eller någon av de andra. Boken avslutas med den tredje dialogen som är mellan himmel och jord.

1. Åklagarens två tal, kap 1-2
2. Prat på prat, kap 3-37
2.1 Rond 1 – Elifaz, Bildad och Tsofar, kap 3-14
2.2 Rond 2 – Elifaz, Bildad och Tsofar, kap 15-21
2.3 Rond 3 – Elifaz och Bildad, kap 22-31
2.4 Elihos fyra tal, kap 32-37
3. Guds två tal, kap 38-42

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning


Personer (18) BETA


Platser (7)


Unika ord (246)



  Skrivet: 2200–1400 f.Kr.

Berör tidsperioden: 2200–1400 f.Kr. Beskrivningar av rikedom i boskap och brännoffer, i frånvaro av tempel, passar in i ett patriarkaliskt samhälle på Abrahams tid. Job levde 140 år efter sin prövning, se Job 42:16. Han var troligtvis 70 år när han drabbades, vilket ger en livslängd på lite drygt 200 år. Job kan ha varit samtida med Abrahams far Tera som blev 205 år, se 1 Mos 11:32. Abraham blev 175, se 1 Mos 25:7.

Författare: Okänd, enligt judisk tradition Mose. Andra förslag är Job själv eller Josef.

Referenser:
Jobs uthållighet refereras till i Jak 5:11.
Han omnämns som exempel på en rättfärdig man tillsammans med Noa och Daniel, se Hes 14:14. Hesekiel verkade vid tiden för Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. Eftersom Job är en känd referens då, måste boken ha varit skriven tidigare än 600 f.Kr.

Lästid: ca 4 timmar.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kaptitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett versnummer i texten så ser du den exakta hebreiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det hebreiska lexikonet.

Läsvy:

 Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Jobs bok

Prolog (kap 1-2)

Job och hans familj

11
(Job 1:1) Job och hans vänner - målning från 1869 av den ryske konstnären Ilya Repin.

Job och hans vänner - målning från 1869 av den ryske konstnären Ilya Repin.

En man levde i landet Us [troligtvis öster om Israel, se Klag 4:21]. Hans namn var Job [hebr. Ijov, betyder "var är fadern?" eller "ansatt"]. Han var en god (ren) och hederlig man (hade integritet och ville göra det rätta), som fruktade (vördade) Gud och flydde det onda. [Orden god och hederlig används genomgående i Bibeln för ärlighet, trohet i äktenskap, att behandla tjänare väl, vara generös mot fattiga och inte tillbe avgudar. Job vidhåller att han inte gjort något fel på dessa områden, se Job 31:1–40. Job var dock inte syndfri i teologisk bemärkelse, i så fall skulle han inte behövt omvända sig, se Job 42:6; Rom 3:23.] 2Åt honom föddes
    7 söner och
    3 döttrar.
3Han hade
    7 000 får,
    3 000 kameler,
    500 par oxar och
    500 åsninnor.

Han hade också ett stort antal tjänare. Han var den mäktigaste [rikaste, och mest inflytelserika] mannen bland folken i öst. [Rikedom ansågs vara belöningen för vishet. I bibelhebreiskan finns inget ord för att "äga", istället används "har" och beskriver ett förvaltarskap.]
4Jobs söner brukade turas om att hålla fest (bankett – hebr. mishte) hemma hos varandra på sin dag [ordagrant "hus – en man – hans dag"]. De bjöd också in sina tre systrar [med deras familjer] för att äta och dricka med dem. 5Efter ett varv av [sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer [3 Mos 1:3] för var och en av dem, för han tänkte: "Mina barn kan ha syndat och förbannat Gud i sina hjärtan." Så gjorde Job varje gång. [Ordet för fest kommer från verbet att dricka (hebr. shatah), vilket involverade vin. Ordet används både i positiva och negativa sammanhang (1 Sam 25:36; Est 1:5, 9; 9:17; Jes 25:6), se även Joh 2:3. Att systrarna också var inbjudna verkar tala för att det inte var "vilda fester", utan snarare någon form av familjefest. Formuleringen "hans dag" och omnämnandet av Jobs födelsedag (Job 3:1) gör att det kan ha varit födelsedagsfester för sönerna. En annan tolkning är att det är en referens till Herrens sju högtider (3 Mos 23:4–44), men det är inte så troligt eftersom Jobs bok utspelar sig långt innan Mose får Torah.
    Job verkar ha fungerat som en präst för sin familj, på liknande sätt som Abraham. Att han offrar för att helga sina barn, kan antyda att barnen gjorde något som inte var gott. Att offra var inte ovanligt, Kain och Abel offrade (1 Mos 4:3–4). Noach offrade direkt när han kom ut ur arken (1 Mos 8:20). Abraham offrade också regelbundet (1 Mos 12:7, 8; 22:2). I omgivande kulturer var riter och offer en del av kulturen, se t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:7; 18:26.]

Födelsedagar
Åldrar är viktiga i Bibeln och räknas. Firandet av födelsedagar varken förbjuds eller uppmuntras. De två födelsedagsfester som omnämns i Bibeln är dock inga goda exempel. De firades av hedniska personer och slutar båda i död och sorg: Farao dödar en bagare (1 Mos 40:20) och Herodes Antipas begär Johannes döparens huvud på ett silverfat (Matt 14:6).

Två bibliska personer har förbannat sin födelsedag, Job (Job 3:1) och Jeremia (Jer 20:14), se även Pred 7:1. Paulus ger goda råd i Rom 14:5–6; Tit 1:15; 1 Kor 10:31 angående firande av olika högtider.

Åklagaren inför Guds tron

[Perspektivet skiftar nu från jorden till himlen. Det finns även en osynlig andlig dimension som inte är uppenbar för Job. Dialogen liknar en domstolsförhandling.] 6En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahve, Guds personliga namn). Åklagaren [hebr. ha-Satan; translittererat till Satan] var också med bland dem. [Guds söner är ett uttryck för Guds skapade änglar som finns runt hans tron, se 1 Kung 22:19; Jer 23:18, 22; Ps 89:8. Det hebreiska ordet ha-Satan betyder Åklagaren eller Anklagaren och är i bestämd form, vilket det hebreiska prefixet "ha" anger. Satan är den som anklagar de troende, se Sak 3. I Upp 12:9 identifieras Satan som den gamle ormen från 1 Mos 3:1. Nu följer en konversation mellan Herren och Satan.] 7Herren frågade Åklagaren (Satan): "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där och vandrat fram och tillbaka över jorden." [Svaret är indirekt, ungefär som att säga: "överallt och ingenstans". Satan har vandrat runt och observerat jordens invånare. Jesus kallar djävulen för "denna världens furste", se Joh 14:30. Petrus manar till vaksamhet eftersom djävulen går runt som ett rytande lejon, se 1 Pet 5:8. Paulus beskriver djävulen som "luftens herre", se Ef 2:2.]
8Då sa Herren till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (satt ditt hjärta till) min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda." [Notera att det inte är Åklagaren utan Herren som tar initiativet till att lyfta fram Job som ett exempel.]
     9Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Är det utan orsak som Job fruktar (vördar) Gud? 10Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt som hör till honom? Du har välsignat hans händers verk. Hans boskapshjordar breder ut sig över hela landet. 11Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam) räck ut din hand och rör vid allt som hör till honom. Då kommer du se att han förbannar dig rakt i ansiktet."
     12Herren sa till Åklagaren (Satan): "Se [här är han], allt som hör till honom är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv." Satan lämnade (gick bort från) Herrens (Jahves) ansikte (närvaro). [Meningen ger intrycket av att Satan ivrigt ger sig av förvissad om att kunna knäcka Job. Notera att det inte är Herren som räcker ut sin hand mot Job. Satan har makt över Jobs jordiska förutsättningar, men inte över hans liv. Satans makt är alltså begränsad. Satans intentioner är tydliga genom hela Bibeln. Under den sista måltiden riktar sig Jesus till Petrus och säger att Satan har begärt att få skaka och sålla Petrus och de övriga lärjungarna som vete. Jesus stannar dock inte där utan försäkrar dem om att han har bett för dem så att deras tro inte ska släckas ut, se Luk 22:31–32.]

Job prövas

13[Perspektivet flyttas på nytt tillbaka till jorden och Jobs sju söner. Familjefestligheterna inleddes troligen i den äldste sonens hus. Som den förstfödde skulle han ärva dubbelt så mycket som de andra, se 5 Mos 21:17. Job var bland de rikaste i öst, se vers 3, och hans söner var också mäktiga män. Delar av egendomen hade troligen redan tillfallit den äldste sonen.]

Den första olyckan

En dag var Jobs [sju] söner och [tre] döttrar i den äldste broderns hus och åt och drack vin.
14Då kom en budbärare [den förste av fyra] till Job och sa: "Medan oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten 15då attackerade (överföll) sabéerna [ett folkslag från söder, Seva var ett barnbarn till Abraham som flyttade österut, se 1 Mos 25:3, 6] oss, rövade bort djuren och dödade alla dina tjänare (ordagrant: "unga män") med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig." [Sabéerna var en stam från Seba, nuvarande Jemen på den södra delen av Arabiska halvön. De var handelsmän, se Job 6:19. Senare nämns att de var ovanligt långa, se Jes 45:14. Drottningen av Saba var också troligen härifrån, se 1 Kung 10:1. Tidpunkten verkar vara under senhösten, eftersom oxarna plöjde. Totalt hade Job 1 000 oxar och 500 åsninnor. Samtliga blev stulna av dessa pirater som under attacken också dödade tjänarna. Detta är den första av fyra olyckor som drabbar Job.]

Den andra olyckan

16Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sa: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

Den tredje olyckan

17Medan han talade, kom ännu en budbärare [den tredje] och sa: "Kaldéerna [ett folkslag från nordost] ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna [antalet var 3 000] och rövade bort dem. De dödade alla dina tjänare med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

Den fjärde olyckan

18Medan han talade, kom ännu en budbärare [den fjärde] och sa: "Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem. 19Plötsligt kom en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig." [Den första och tredje olyckan orsakades av människor, den andra och fjärde berodde på naturkatastrofer. Vers 13 och 18 talar om samma fest hos den äldste brodern, vilket visar att allt detta hände inom loppet av en dag. Beskrivningen av katastroferna inleds och avslutas på samma sätt genom att introducera en budbärare. Ordföljden i hebreiskan förstärker att budbäraren nätt och jämt överlevde. Samma fras ("Medan han talade, kom ännu en budbärare") återkommer i vers 16, 17 och 18. Att han nätt och jämt överlevde var en listig strategi uträknad av Satan. Syftet var att överväldiga Job och inte ge honom någon tid att återhämta sig.]

Mitt i stormen – Lovat är Herrens namn

20När Job hörde detta ställde han sig upp och rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud [dåtida seden för att visa sorg, se Joel 2:13; Jer 7:29; Mika 1:16]. Sedan kastade han sig raklång till marken [i vördnad för Gud] 21och sa:
"Naken [utan ägodelar] föddes jag (kom jag ur min moders liv),
    och naken kommer jag dö (återvända).
Herren (Jahve) gav [alla ägodelar]
    och Herren (Jahve) tog [bort dem].
Lovat är Herrens (Jahves) namn!" [Versen har en fin poetisk rytm där ordet "naken" binder ihop den första delen tillsammans med de två verben som ordagrant är: "kom" och "återvända". Återvända kan syfta på att återvända till jorden, se 1 Mos 3:19; Ps 139:15, men viktigt att komma ihåg är att hela stycket här har poetisk karaktär och huvudbetydelsen är: Jag föddes naken utan några ägodelar, och jag dör naken utan att ta med mig några ägodelar. Nästa del har också liknande kontrast "gav" och "tog". Sammanfattningsvis i allt detta, oavsett omständigheter: Herren är den som är värdig att prisas.]
22Under allt detta [olyckorna som drabbade honom i vers 13–19] syndade inte Job och tillät sig inte att anklaga (tala dåraktigt om) Gud (Elohim). [Det ovanliga hebreiska ordet tiflah används för anklaga. Det betyder osmakligt eller motbjudande, se Job 6:6; Jer 23:13.]

Åklagaren inför Guds tron igen

[Perspektivet skiftar på nytt från jorden till himlen. Stycket här i Job 2:1–3 är nästan identiskt med Job 1:6–8. Här i Job 2:1 finns tillägget "för att träda fram inför Herren" i slutet som inte finns i Job 1:6. Eftersom samma himmelska domstolsliknande förhandling upprepar sig en andra gång, verkar Bibeln visa på att detta inte är en engångsföreteelse utan något återkommande. I Uppenbarelseboken beskrivs Satan som den som anklagar de troende, se Upp 12:10.] 21En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahve) [ännu en gång, se Job 1:6]. Åklagaren [hebr. ha-Satan; translittererat till Satan] var också med bland dem för att träda fram inför Herren (Jahve). 2Herren frågade Åklagaren: "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där, och vandrat fram och tillbaka över jorden."

     3Då sa Herren till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (studerat, ordagrant: 'satt ditt hjärta till') min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1, 8], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda. Fortfarande står han fast och har integritet (är god), trots att du drev mig (pressade, fick mig) att förgöra (sluka) honom utan orsak." [Samma ord "utan orsak" använde Satan när han insinuerade att Job inte prisade Gud av ren kärlek och gudsfruktan, utan bara för alla välsignelser han fått, se Job 1:9.]
     4Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Skinn för skinn. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv [sitt eget skinn]. [Det är inte helt klart vad ordspråket 'skinn för skinn' eller 'hud för hud', som det också kan översättas, betyder. En vanlig judisk förklaring tar ett exempel från hur vi värderar våra olika kroppsdelar. Vid fara sträcker vi instinktivt upp vår arm för att skydda ansiktet mot ett slag. Vi är alltså villiga att offra huden på vår arm för att skydda huden på huvudet. Uttrycket liknar också 'öga för öga, tand för tand' som handlar om att göra en rättvis juridisk bedömning i en rättegång, där straffet ska motsvara skadan som orsakats, se 2 Mos 21:24. Den andra delen av versen 'allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv' handlar om att göra en värdering mellan ägodelar och livet. När en rånare säger: 'pengarna eller livet?' är inte valet svårt. Satans antagande är att Job villigt ger bort sin rikedom för att rädda livhanken. Så länge Job är frisk kommer han inte förbanna Gud, men förlorar han hälsan kommer han att häda Gud.] 5
(Job 2:5) Den som lider av elefantiasis får elefantliknande ben.

Den som lider av elefantiasis får elefantliknande ben.

Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam) räck ut din hand och rör vid hans ben och kött [uttryck för hela personen, även hans psykiska hälsa, se Ords 14:30]. Då kommer du se att han förbannar dig rakt i ansiktet." [Identiskt med Job 1:11 förutom "ben och kött".]
     6Herren sa till Åklagaren (Satan): "Se [här är han], han är i din hand, men du måste bevara (beskydda) hans liv." 7Satan lämnade (gick bort från) Herrens ansikte (närvaro) och slog Job med ett elakartat sår (inflammation), från topp till tå (från fotsulan till hjässan – hela kroppen). 8Job tog en lerskärva [från ett trasigt kärl] för att skrapa sig med där han satt i askan [uttryck för sorg]. [Enligt den latinska översättningen satt han på soptippen utanför staden. Det är möjligt att såren kliade och han skrapade sig med lerskärvan, men i samband med aska så kan det också vara ett uttryck för hans sorg.]

[Vers 7 har sår (hebr. shechin) i singular. Det verkar antyda att det var en inflammation som påverkade hela kroppen och särskilt huden. Sjukdomen krävde ständig uppmärksamhet. Huden var så vanställd att hans tre bekanta inte kände igen honom, se Job 2:12. Åkomman påverkade kroppen så den luktade illa och gav honom dålig andedräkt, se Job 19:17, 20. Såren hade maskar, öppnade sig och rann, huden skrumpnade, se Job 7:5; 16:8. Huden mörknade och han hade feber, se Job 30:30. Även själsligt led Job: nätterna var fyllda av ångest, oro och mardrömmar, se Job 7:4, 14. En diagnos som stämmer med de symtom som beskrivs är Filariasis, som orsakas av en parasitisk mask. Sjukdomen kallas även elefantiasis eller elefantsjuka, eftersom fötterna svullnar och får elefantliknande mörk hud.]

9Hans hustru sa till honom: "Håller du fortfarande fast vid din integritet [ska du fortsätta att vara god och rättfärdig, samma ord som i Job 2:3]? Förbanna Gud och dö (fall ned död)!" [Jobs hustru var också drabbad av sorg. Hon hade förlorat sina tio barn som hon fött, en sorg bara en kvinna kan förstå. Utöver det var familjens förmögenhet och välstånd borta, och nu hade även hennes make blivit svårt sjuk och plågad.] 10Job svarade henne:
"Du talar som en dåraktig (gudlös) kvinna skulle tala.
Ska vi ta emot det goda [i livet] från Gud,
    utan att också ta emot det onda [som drabbar oss]?" [Orden för gott (hebr. tov) och ont (hebr. ra) handlar inte om Guds karaktär, utan syftar på de omständigheter som påverkar jordelivet. Ordet dåraktig handlar mer om att vara gudlös, än att vara utan förnuft. Samma ord används om den som säger i sitt hjärta att det inte finns någon Gud, se Ps 14:1. Se även Ps 74:18, 22. Notera att Job inte anklagar sin hustru för att vara ogudaktig, bara att hon talar som någon som är det. Han inkluderar även henne i svaret och använder ordet "vi". Job svarar som om han läst Jes 45:9 och 2 Kor 4:17.]
Under allt detta [genom hela denna prövning] syndade inte Job med sina läppar.

Jobs tre bekanta

11
(Job 2:11) En av de appar som varnar för raketattacker mot Israel har det engelska namnet "Tzofar – red alert". Tzofar är den engelska stavningen av den tredje av Jobs bekanta (Tsofar), vars namn just betyder rop/varning. Det är inte ovanligt att bibliska namn används i det moderna israeliska samhället.

En av de appar som varnar för raketattacker mot Israel har det engelska namnet "Tzofar – red alert". Tzofar är den engelska stavningen av den tredje av Jobs bekanta (Tsofar), vars namn just betyder rop/varning. Det är inte ovanligt att bibliska namn används i det moderna israeliska samhället.

När tre av Jobs bekanta (grannar – hebr. rea) fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de överens om att gå och visa medkänsla och trösta honom. De tre var:
Elifaz – temaniten [Teman var en stad i Edom sydöst om Döda havet, känd för vishet, se Jer 49:7] och
Bildad – shoaiten [Shoa betyder troligtvis "rikedom"] och
Tsofar – naamaiten [Naama betyder "vacker"]. [Dessa var tre av Jobs bekanta eller grannar. Den äldste och mest framträdande brukar alltid nämnas först i uppräkningar, vilket då är Elifaz. De övriga två namnen är ovanliga och platserna inte kända, men Shoa och Naama låg troligtvis någonstans i nuvarande Jordanien. Bildad har god kunskap om papyrusplantan (Job 8:11) och kan ha haft kontakt med Egypten. Namnet Elifaz betyder: "min Gud är guld". Etymologin kring namnet Bildad är inte helt klar men namnet består av två delar: Bel eller Baal (herre) följt av verbet jadad (att älska). betydelsen kan vara "Herren är älskad" eller "Bel har älskat". En del ser en koppling till guden Baal här. Den tredje bekantas namn är Tsofar som har betydelsen trumpet, alarm eller siren.]
12Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden [dåtida sed för att visa sorg]. 13Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor. [De tre besökarna och Jobs agerande här ligger till grund för shiva-veckan, som praktiseras än i dag efter ett dödsfall inom judendomen, se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13. Shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att "känna sig låg" får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting innan den som är i sorg är redo att prata. Ursprunget till denna sed kommer från att Jobs vänner satt tysta en vecka och det var Job som inledde samtalet, se Job 3:1.]

Job förbannar sin födelsedag

Jobs första tal

31Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. [Även profeten Jeremia förbannade sin födelsedag, se Jer 20:14.]
2Då tog Job till orda (hebr. anah) och sa:
3Låt den vara utplånad (död över den; låt den vandra bort – hebr. avad) [Upp 9:11],
    den dag då jag föddes,
    och natten när man sa:
        "En man (frisk pojke; stridsman – hebr. gever) är född." [Vers 3 fungerar som en inledning av det som kommer, men även ett inclusio med vers 9–10. I vers 4–6 förbannas dagen och i vers 6–8 natten.]
4Den dagen – låt den vara mörk,
    må Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] i höjden inte fråga efter den,
    låt inget dagsljus (hebr. nehara) skina på den.
5Låt mörker och dödsskugga inmuta den (ta den med en återlösares rätt – hebr. goel) åt sig själva,
    låt ett mörkt moln [hebr. ananah; ovanlig feminin form av det vanligaste ordet för moln, anan] vila över den.
    Låt allt som förmörkar dagen förskräcka den.
6Den natten – låt mörker beslagta (rycka bort) den,
    låt den inte glädja sig i årets dagar,
    låt den inte räknas bland månaderna. [Job önskar att dagen inte fanns i kalendern.]
7Se, den natten är ofruktsam (steril, öde),
    ingen kommer med glädjerop. [Ingen ropade: "Det blev en pojke/flicka", se vers 3.]
8Låt dem som förbannar dagar (hebr. jom) förbanna den,
    de som är redo att väcka Leviatan. [Här syftas på besvärjare som t.ex. Bileam, se 4 Mos 23:27. Ordet för dag (hebr. jom) är snarlikt ordet för hav (hebr. jam) där sjöodjuret finns som också beskrivs i detalj senare, se Job 40:20.]
9Låt morgonstjärnorna förmörkas [låt dem inte tillkännage en ny dag],
    låt den [dagen då jag föddes, vers 3a] vänta på ljus, men verkligen inte finna något,
    låt gryningens solstrimmor (ordagrant: morgonens ögonlock) inte synas.
10Eftersom den [den natten då jag föddes, se vers 3b] inte stängde dörrarna till moderlivet,
    inte dolde olyckan från mina ögon.
[Då Jobs önskan att utplåna den natt han blev till och sin födelse inte kunde uppfyllas, önskar han att han skulle varit dödfödd.] 11Varför dog jag inte i livmodern?
    Varför slutade jag inte andas vid födseln?
12Varför fanns det [en faders] knä som tog emot mig,
    och [en moders] bröst som gav mig di.
13För nu, [om det var så, då] skulle jag ligga ner och vara stilla
    och skulle sova och det vore en vila (hebr. noach) för mig,
14[i dödens sällskap] med kungar och jordens rådgivare,
    som byggde upp [begravningsmonument, som nu är] öde platser åt sig,
15eller med [vid sidan intill avlidna] furstar som har guld,
    som fyller sina hus [palats] med silver [då de levde].
16Eller som ett dolt missfall som inte lever,
    som ett dibarn som inte ser ljuset.
17Där [i döden] upphör de onda med sitt tumult [de ogudaktiga, vars hunger aldrig stillades, se Jes 57:20–21]
    och där får de trötta utan kraft (hebr. koach) sin vila.
18Tillsammans har fångarna ro (hebr. shaan),
    de hör inte slavdrivarnas (hebr. nagas) röst. [2 Mos 3:7]
19Låg (liten) och hög (stor) – de är lika där,
    och slaven (tjänaren – hebr. eved) är fri från sin herre (hebr. adonaj). [Job hade förut varit en av de stora inflytelserika männen i samhället, nu var han ingen. Inför döden är alla lika och alla kommer en dag att dö, se Pred 7:2. Vers 11–19 avslutas med en merism (små/stora och slav/herre).]
20Varför gav han [dagens] ljus till en plågad (hårt ansatt – hebr. amal)
    och liv till en bitter själ [Job 7:11; 10:1; 21:25],
21åt dem som längtar efter döden, men den kommer inte,
    som söker den mer än dolda skatter,
22som glädjer sig, ja jublar (dansar),
    och fröjdas när de finner graven [äntligen får dö].
[Då Jobs önskan att utplåna sin födelse inte infriats, önskar han sig nu döden som en vuxen.] 23Till en man (stridsman – hebr. gever) vars väg är dold
    och är övertäckt av Gud (Eloha).
24Ja, till mitt bröd kommer mina suckar,
    som utgjutet (smältande) vatten mitt rytande.
    [Beskriver eländig situation – suckar som brödföda och forsande tårar.]
25Ja, den fasa som jag fasar (hebr. pachad pachad) kommer över mig,
    och det som jag fruktar för (oroar mig över – hebr. jagor) kommer till mig.
26Jag har ingen trygghet (framgång, helhet – hebr. shalah)
    och jag har ingen ro (hebr. shaqat)
    och jag har ingen vila (kan inte vila),
    och skakningen (jordbävningen; tumultet – hebr. rogez) kom. [Sista frasen kan syfta på hur all olycka har drabbat Job, men även peka framåt på den olycka som nu kommer där Jobs tre bekanta försöker "skaka" honom och få honom på fall.]

Dialoger – mycket prat (kap 4-27)

Första omgången

Elifaz första tal

[Efter en veckas tystnad tar nu Jobs bekanta till orda. Elifaz teologi är att Gud straffar ondska omedelbart. Lider någon så beror det på att det finns synd i den personens liv. Gud gör inga misstag. Eftersom Job nu har blivit straffad, så måste han ha förtjänat det. Elifaz uppmanar Job att ödmjuka sig och bekänna sin hemliga synd. Samma tankesätt finns även i vår tid. Uttryck som "ingen rök utan eld" eller "synden straffar sig själv" bygger på samma teologi. I Jobs tre bekantas teologi finns även inslag av monism. Det innebär att man tror att det bara finns en makt där allt gott och ont kommer från Gud, se Job 4:18. Tendenser till detta synsätt anas även hos Job själv, se Job 2:10. Job, hans familj och de tillresta bekanta männen känner inte till dialogen i de första två kapitlen mellan Gud och Satan. Jesus är också tydlig med att det finns en fiende, se Matt 13:38.] 41Sedan tog Elifaz – temaniten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Om någon vågar ett ord till dig, tröttar det ut dig (blir du otålig)?
    Men vem kan avhålla sig från prat (hebr. milah)?
3Se, du har tuktat (fostrat, tillrättavisat) många
    och du har styrkt svaga händer.
4Ditt prat (dina ord – hebr. milah; plural) har uppehållit den som fallit,
    och du har styrkt vacklande knän.
5Men nu har det [oro] kommit över dig – och du är trött (utmattad),
    det berör dig – och du är förskräckt.
6Är inte din vördnad [gudsfruktan]
    din förtröstan,
    ditt hopp
och redbarhet dina vägar (livsval)?
7Tänk efter, jag ber dig, vem har någonsin förgåtts som är oskyldig?
    Eller när har den hederlige (den som är rakryggad) försvunnit (blivit avhuggen)?
8För som jag har sett, de som plöjer orättfärdighet och sår split,
    skördar det de sår.
9Genom Guds (Elohas) andedräkt förgås de,
    och genom hans vrede blir de förtärda.
10Lejonet (hebr. arjeh) ryter och det vilda lejonet (det rytande lejonet – hebr. shachal) höjer sin röst,
    de unga lejonens (hebr. kefir) tänder är brutna.
11Det gamla lejonet (hebr. lajish) förgås i brist på byte
    och lejonhonans (hebr. lavi) söner (ungar) är skingrade.
    [I vers 10–11 används fem olika ord för lejon på hebreiska.]
[Elifaz har hittills refererat till Jobs förnuft och mänsklig vishet. Nu följer ett nytt spår med en profetisk uppenbarelse. Det kan vara en uppdiktad historia eller så är det en upplevelse som han har haft, som han nu delar med Job och de andra bekanta som också lyssnar på det han säger.] 12Ett ord (budskap – hebr. davar) kom i hemlighet till mig
    och mitt öra tog emot dess viskning (hebr. shemets). [Ordet används bara här och i Job 26:14.]
13I stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) från nattens syner
    när djup sömn faller över männen,
14kommer fruktan över mig och rysningar
    och alla mina ben börjar darra.
15Sedan passerar en ande (hebr. roach) förbi (framför) mitt ansikte,
    håret på min kropp reste sig. [Så rädd blev jag.]
16Den [anden, vers 15] stod stilla men jag kunde inte urskilja dess drag,
    en varelse var framför mina ögon,
    jag hörde en stilla röst:
-
17"Ska en dödlig man vara rättfärdig inför Gud (Eloha)?
    Kan en människa vara ren inför sin skapare?
18Se, han [Gud] har ingen tillit till sina tjänare,
    och sina [himmelska] änglar (sändebud) anklagar han för dårskap (fel, tomhet – hebr. toholah). [2 Pet 2:4]
19Hur mycket mer då dem som bor i hus av lera
    [den mänskliga kroppen, se Job 33:6; 2 Kor 5:1; 2 Pet 1:14]
    vars grund är i stoftet [som människan formades av, se 1 Mos 2:7; 3:19],
    som krossas [lika lätt] som nattfjärilen –
20Mellan morgon och kväll förskingras de,
    de förgås [både malen och människan] utan att någon märker det.
21Är inte deras tältlina (hebr. jeter) uppryckt i dem?
    De dör och det utan vishet."
-
51Ropa, jag ber dig, finns det någon som svarar dig?
    Och till vem från de heliga [till vilken gudom, himmelskt väsen eller ängel, se Job 1:6] vänder du dig (ropar du till)?
2Eftersom otålighet (irritation, inre vrede – hebr. kaas)
    slår (dödar) den babblande dåren (hebr. evil)
och avundsjuka (yttre vrede som visar sig – hebr. qinah)
    dödar den lättledde (öppne, enkle – hebr. pata). [Ords 14:30; 27:4]
3Jag har sett dåren slå rot
    men plötsligt är hans betesmark (boning – hebr. navel) förbannad.
4Hans söner tas (förs) bort från säkerheten (tryggheten)
    och de krossas i porten utan att någon räddar dem.
5Hans skörd äts av en hungrig
    som till och med tar (söker) från [de svåråtkomliga] törnen
    och den törstige (hebr. shaaf) sväljer hans välstånd (herb. chajil). [Job 18:9]
6För inte kommer väl ondska (tomhet, problem) från stoftet
    och inte växer väl olycka (möda) från marken?
7Nej, en människa är född till olycka (möda),
    liksom gnistorna (ordagrant: eldens söner) lyfter mot höjden.
    [Problem och svårigheter är som en naturlag, på samma sätt gnistor i en eld, se även 1 Pet 4:12; Jes 43:2.]
8För min del [Elifaz råder nu Job hur han skulle göra om han var i samma situation],
    jag söker (frågar) efter Gud (El)
    och till Gud (Elohim) lämnar jag mitt ärende (min sak, min fråga – hebr. divra).
9Han [Gud] som gör stora och outgrundliga ting (omöjliga att helt förstå),
    fler under än någon kan räkna.
10Han som ger regn till jorden,
    och sänder vatten till de öppna fälten.
11Så att han upphöjer de låga [Ps 113],
    och lyfter de sörjande till frälsning (räddning).
12Han omintetgör (bryter ner) de listigas planer,
    så att deras händer inte lyckas förverkliga det de planerat. [Här finns en av slutsatserna i Elifaz två kapitel långa tal till Job. Indirekt antyder han att Job haft listiga planer och att det är Gud som stoppat honom.]
13Han fångar (intar och besegrar)
    de visa
        i deras egen slughet
        och planerna
    av de svekfulla (förvridna, utstuderat motstridiga)
omkullkastas snabbt. [Vers 13 formar en kiasm. Citeras av Paulus i 1 Kor 3:19. Även nästa vers följer ett kiastiskt mönster.]
14På dagen
    kommer det över dem
        mörker,
        som på natten
    famlar de
mitt på dagen.

15Så räddar han [den oskyldige] från deras tungors svärd [lögner],
    den fattige från den mäktiges hand.
16Då blir det hopp för den fattige,
    orätten [personifierad] måste stänga sin mun (tystas).
17Se [därför som en logisk konsekvens],
    mycket lycklig (salig, rikt välsignad – hebr. ashre) [Ps 1:1] är den man som Gud (Eloha) förebrår (överbevisar)
    och den Allsmäktiges (Shaddajs) förmaning (disciplinering) – förakta inte den. [Ords 3:11–12; Heb 12:5]
18För han [pronomenet han, betonar att det är Gud], han bedrövar (ger smärta, sorg – hebr. kaav) men förbinder (hebr. chavash) [också]
    han genomborrar, men hans hand botar (gör frisk, lagar, reparerar) [också]. [Jes 30:26] [Elifaz har inte en dualistisk gudsbild, utan allt kommer från honom, både gott och ont.]
19I sex trångmål räddar han dig
    och i sju ska inte ondska röra vid dig. [Talet sex används här som ett stort, oräkneligt nummer. I nästa strof används talet sju. Detta hebreiska talesätt där två nummer upprepas efter varandra indikerar en upprepning. Det kan motsvara följande formulering på svenska "6 ggr, 7 ggr, osv". Talet sju står för fulländning, vilket förstärker att oavsett hur många problem som dyker upp kommer Gud att rädda från dem alla. För att förstärka det följer sex exempel på trångmål I vers 20–22.]
20I hungersnöd löser han ut dig från döden
    och i kriget från svärdets hand.
21Från (i, genom) tungans gissel ska du vara undangömd,
    och inte rädas förödelsen, eftersom (när) den kommer.
22Åt plundring (förödelse) och svält (hebr. kafan) [Job 30:3] skrattar du,
    och från den levande marken fruktar du inget.
23Eftersom ditt förbund är med fältets sten
    och fältets liv är din frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom).
24Och du ska veta (vara intimt förtrogen med) [kan vara helt säker på] att ditt tält [ditt hem] är din frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
    och du ska besöka din betesmark (boning – hebr. navel) och du ska inte sakna någonting (synda; i sin bokstavliga betydelse att "inte träffa målet"). [Inget i Jobs tält ska saknas och ingen boskap ska springa bort.]
25Och du ska veta (vara intimt förtrogen med) att din säd är riklig [du ska få många barn]
    och dina efterkommande (avkomma – hebr. tseetsa) är som markens gräs.
    [Ordet tseetsa används bara i Job och Jesaja.]
26Du ska komma i kraft (hebr. kelach) [Job 30:2] till din grav
    som en uppstigande gravkulle (hebr. gadish; enda förekomsten av detta ord i GT) i din tid.
27Se, detta utforskar vi, så är det,
    vi lyssnar och de vet det med sig (är intimt förtrogna med det).

Jobs svar

61Då svarade Job och sa:
2Om ändå mitt förtret (sorg, ilska) kunde vägas på en våg åt mig,
    och all min olycka läggas i balansvågen!
3För det är nu som havens sand [väger tungt i balansvågen, se Ords 27:3],
    tung över mig, mina ord drunknar [det finns inga ord; ovanligt ord hebr. loa].
4Eftersom den Allsmäktiges (Shaddajs) pilar är med mig (finns i mig) som hetta (gift)
    dricker min ande dem. Guds (Elohas) plötsliga fasa (hebr. biotim) är iordningställd åt mig. [Här och i vers 8, 9 och 13 används Elohim i singular – den ende Guden.]
5Inte skriar väl vildåsnan över gräs? [När den har överflöd och kan beta är allt väl.]
    Inte råmar väl oxen över sitt foder (hebr. belil)?
6Kan det [mat] som är smaklöst (hebr. tafel) ätas utan salt,
    eller finns det smak i äggvita (hebr. challamot). [Versen innehåller några ovanliga ord, men betydelsen är klar – mat måste saltas och äggvita är smaklös.]
7Jag (min själ) vägrar att röra dem,
    de är som sjukdom (illamående – hebr. devaj) mitt bröd.
8Vem ska ge mig bönesvar,
    och att Gud (Eloha) skulle uppfylla mitt hopp!
9Att Gud (Eloha) skulle ta ett beslut (skulle börja agera – hebr. jaal)
    och krossa mig,
    räcka ut sin hand och skära av mitt liv!
    [På liknande sätt som Mose (4 Mos 11:15) och Elia (1 Kung 19:4) önskar sig Job döden.]
10Då skulle jag äntligen få tröst (gå från sorg till tröst; "andas ut" – hebr. nechama),
    och hoppa (hebr. salas) [i glädje] trots skoningslös smärta (hebr. chilah),
    för jag har inte förnekat (dolt) den Heliges ord (tal). [Första och sista raden är tydliga, men den mellersta består av två ord som bara används här. Det ovanliga ordet för hoppa är troligtvis bildligt för att "hoppa i glädje". Det finns även en koppling till det arabiska ordet som används för en stridshäst som stampar med hovarna, och mitt i en strid ler åt fruktan, ett scenario som beskrivs i detalj i Job 39:23–28.]
11Vad är då min kraft, att jag skulle vänta på (ivrigt se fram emot) [den räddning som Elifaz pratat om]?
    Vad är mitt slut, att jag skulle vara tålig?
12Är min kraft som stenens kraft,
    min kropp av brons?
    [Behemots och Leviatans styrka och hårdhet beskrivs med samma jämförelse, se Job 40:13; 41:15]
13Är inte min egen hjälp (egna resurser) ingenting,
    varje utväg (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshija) är stängd för mig.
    [Utväg har att göra med mental förmåga, se Job 5:12; 11:6]
14Till den förtvivlade (den som "smälter inombords" – hebr. mas; någon står under yttre påverkan som han inte kan påverka) [syftar på Job själv]
    en vän [bör visa] nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)
    och fruktan för den Allsmäktige (Shaddaj) – överger (lämnar) han. [Versen är svåröversatt, men ändå är betydelsen klar. Job identifierar sig med den förtvivlade, och "en vän" är Jobs vänner. Versens enda verb är överger, och det har att göra med gudsfruktan, men frågan är vem är det som överger? Är det Job som inte fruktar Gud, eller är det vännerna?]
15Mina bröder är trolösa som bäckar,
    som bäckars rännilar som sinar.
16De är mörka av is när snön har fallit
    och gömt sig i dem,
17men när hettan kommer torkar de,
    försvinner i värmen från sin plats.
18De ändrar kurs från sitt lopp,
    rinner ut i intet och försvinner.
19Karavaner från Tema
    spanar efter dem,
resande från Saba (hebr. Sheva)
    sätter sitt hopp till dem.
20De blir svikna i sin förhoppning,
    när de kommer fram blir de bestörta.
21Så har ni nu blivit till intet,
    ni ser det förskräckliga
    och blir rädda.
22Har jag sagt: "Ge mig något,
    köp mig loss med er förmögenhet,
23rädda mig från fiendens hand,
    friköp mig från utpressarna?"
24Undervisa mig så tiger jag,
    hjälp mig förstå var jag gått vilse.
25Hur inträngande
    är inte uppriktiga ord!
Men vad hjälper
    tillrättavisning från er?
26Tänker ni märka ord (mitt prat – hebr. milah)
    och betrakta en förtvivlad mans tal (hebr. emer) som luft?
27Skulle ni kasta lott om en faderlös
    och köpslå om er vän?
28Men se nu på mig!
    Jag ska inte ljuga er rakt i ansiktet.
29Vänd om, låt ingen orätt (hebr. avlah) ske!
    Vänd om, min sak är rättfärdig!
30Bor orätt (hebr. avlah) på min tunga?
    Skulle min gom inte känna [smaken av] fördärv (ondska – hebr. havah)?
71Är inte människans liv som ett krig (militärtjänst)
    och hans dagar är som dagarna för en hyrd [lejd arbetare/krigsman]. [Versen saknar verb, men betydelsen är klar – livet är hårt (som ett krig eller krigsman) och dagarna är långa och arbetsamma som lejd arbetare. Hebreiska ordet sachir används både om inhyrda militärer och daglönare som arbetar hårt för en låg lön utan någon del av segern eller vinsten.]
2Som en tjänare längtar (flämtar) efter skugga,
    som en hyrd [soldat/arbetare] som väntar (binder sig samman med – hebr. qavah) sin lön.
3Så har jag blivit satt att ärva
    månader av tomhet (falskhet, fåfänga – hebr. shav)
    och nätter av slit (vedermöda)
har tilldelats mig. [Frasen "månader av tomhet" antyder längden på Jobs lidande. Troligtvis rörde det sig om mindre än ett år, annars skulle enheten år istället för månader använts här.]
4När jag lagt mig säger jag (frågar jag mig): "När ska jag stå upp?"
    För skymningen [solnedgången, kvällen och natten] sträcks ut [ordagrant: "mäts upp"; dvs. natten är lång och utsträckt]
    jag är jagad (fylld av oro; ordagrant: "mättad av flykt/reträtt"), innan gryningen.
5Min kropp (kött) är täckt av mask (larver – hebr. rima) och smutsiga sår;
    min hud spricker (hårdnar) och har variga sår (rinner, flyter – hebr. maas).
    [Larver nämns i samband med förruttnelse, se 2 Mos 16:24.]
6Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole [snurrar],
    de får sitt slut utan hopp (tråd – hebr. tiqvah). [Här finns en finurlig ordlek som binder samman en vävares spole och hopp. Ordet för hopp (hebr. tiqvah) kommer från hebr. qav, som betyder tråd (Jos 2:18, 21). Samma koppling finns i snarlika ordet qavah som har betydelsen att vänta och tvinna sig samman som en tråd. Jobs liv håller på att ta slut i brist på hopp, men också som en tråd som tagit slut, eftersom vävaren snurrat och vävt så snabbt!]
7Kom ihåg (tänk på) att mitt liv är en vindfläkt,
    att mitt öga inte längre [aldrig igen] får se det goda.
8Ögat av honom som ser mig, ser mig inte mer,
    dina ögon ser genom (i) mig och jag är borta.
9Som ett moln som löses upp och försvinner (går upp i rök),
    så är det med den som farit ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    han kommer inte upp igen.
10Han kommer aldrig tillbaka till sitt hus igen,
    och hans plats känner inte längre igen honom.
11Därför ska jag inte lägga band på (hålla igen) min mun,
    jag ska tala utifrån min andes nöd (trångmål),
    jag reflekterar (begrundar) i min själs bitterhet.
12Är jag ett hav eller en orm [Leviatan (Job 3:8) och Rahav (Job 9:13)],
    eftersom du sätter en väktare över mig?
13Eftersom jag säger att min säng är min tröst,
    min bädd lyfter mina bekymmer,
14men då förfärar du mig genom drömmar,
    och med syner skrämmer du mig.
15så att du väljer att kväva (hebr. machanaq) min själ
    – döda mina ben.
16Jag avskyr det [livet]! Låt mig inte leva för alltid,
    låt mig vara, för mina dagar är fåfänglighet (tomhet, en vindpust – hebr. hevel).
17Vad är en [bräcklig] människa (hebr. enosh)
    eftersom du låter honom bli mäktig (stor)
    och eftersom du sätter ditt hjärta till honom?
18Och du besöker honom varje morgon,
    varje ögonblick prövar (utrannsakar) du honom. [Ps 7:10]
19Ska du aldrig titta bort från mig,
    ska du inte låta mig vara – låta mig svälja mitt spott?
    [Versen är inte helt lätt att översätta, men betydelsen är att Job vill få ett andrum.]
20Om jag har syndat – vad har jag gjort mot (till) dig, du människornas bevakare (hebr. adam natsar)?
    Varför har du gjort mig till din måltavla (hebr. mifga)
    och låtit mig bli en börda för mig själv?
21Och varför lyfter du inte [bort] min synd (hebr. pesha)
    och tar bort (passerar över) min missgärning (hebr. avon)?
För nu ligger jag ner i stoftet
    och du söker efter mig (hebr. shachar; som man söker efter gryningen)
    men jag finns inte mer.

Bildads första tal

81Sedan tog Bildad – shoaiten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Hur länge ska du [Job] tala (flöda från ditt hjärta – hebr. malal) så här?
    Och orden från din mun vara som en dånande (väldig, högljudd – hebr. kabir) vind (andedräkt – hebr. roach)?
3Har Gud (El) förvrängt (perverterat, gjort krokigt) rätten (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat)?
    Eller har den Allsmäktige (Shaddaj) förvrängt (perverterat, gjort krokig) rättfärdigheten?
    [Bildads två frågor liknar Guds två frågor i Job 40:8.]
4Om dina söner syndar (hebr. chata) mot honom
     då sänder han dem i överträdelsens (hebr. pesha) hand.
5Om du tidigt söker (som högsta prioritet – hebr. shachar) dig mot Gud (El)
    och ber om nåd (oförtjänt favör – hebr. chanan) till den Allsmäktige (Shaddaj).
6Om du är ren (moraliskt ren – hebr. zach) och rättsinnig [Ps 119:9]
    ja, då ska han vakna upp till dig [och komma till undsättning]
    och fullborda (ersätta; fullkomna – hebr. shalem) din rättmätiga boning.
7Din början var ringa (liten, oansenlig)
    men ditt slut ska växa mycket (förökas stort – hebr. saga meod).
    [Jobs slut blev ännu större än hans början (Job 42:10–17), men orsaken var inte att han lyssnade på Bildads råd.]
8Fråga, jag ber dig nu [käre Job], den tidigare generationen
    och håll fast vad fäderna har utrönt (undersökt och kommit fram till).
9Eftersom vi är från igår [nyfödda – i jämförelse med patriarkerna, se vers 8] och inte vet något,
    eftersom våra dagar inte är mer än en [kortlivad] skugga på jorden.
    [Skuggan försvinner så fort man rör sig, en bild på något kortlivat, se Job 14:2; 17:7; Ps 144:4.]
10Ska då inte de [tidigare generationer] undervisa dig
    och säga till dig
    och från deras hjärta frambringa prat (hebr. milah)? [Den negativa partikeln (hebr. lo) gör att de tre verben (undervisa, säga och frambringa) förväntas få ett jakande svar. Ja, de ska undervisa dig (som du bad om, se Job 6:24). Ja, de ska säga. Ja, de ska frambringa prat och ord, vilket är just det som följer nu i vers 11–19.]
-
[Bildad (som verkar känna till Egypten och processen att framställa papper) uppmanar Job att ta lärdom från papyrusplantan:]
11Inte kan väl papyrus (vass – hebr. gome) växa sig högt där det inte är sankmark (hebr. saga)?
    Kan vass (hebr. acho) skjuta upp utan vatten?
12Medan den [papyrusplantan] fortfarande är grön (ung – hebr. ev) [från samma rot som aviv som betyder vår, dvs. innan den nått full höjd och blommat]
    inte är mogen att plockas (skördas, skäras av)
och inför åsynen av alla andra växter (gräs) – torkar den upp (vissnar) [hastigt, om den inte har tillgång till vatten].
13Så är stigarna (de upptrampade välkända vägar) [det är ödet] för alla som glömmer Gud (El)
    den gudlöses (skenheliges – hebr. chanef) hopp är om intet (förgås).
[Lär dig att livet är skört:]
14Vem bryter av (hebr. qot) sin höft
    och låter en spindels hus [vara] hans trygghet?
15Han ska luta sig över (lita på) sitt hus men inte stå,
    bli stark (fast, säker, tapper) i honom men inte bli upprättad (bekräftad).
16Han är som en frodig (grön, välvattnad planta – hebr. ratov) i solen (framför solens ansikte)
    och över hans trädgård frambringar han unga plantor (nya skott).
17Över ett röse [är] hans rot slingrad,
    stenarnas hus ser.
18Om han slukas från sin plats
    och han blir lurad, ser de inget.
19Se, han har sin fröjd i sin väg
    och från stoft ska en annan (ytterligare) växa upp.
-
20Se, Gud (El) föraktar inte en oskyldig
    [samma adjektiv som Gud använde för att beskriva Job, se Job 1:8; 2:3]
    och inte heller stödjer han (styrker, upprätthåller han handen på) en ond,
21tills han fyller din mun med skratt
    och dina läppar med [i ett larmande] jubel (härskri).
22De som hatar dig ska bli klädda i skam
    och de ondas tält ska inte finnas mer.

Jobs svar

91Då svarade Job och sa:
2I sanning vet jag att det är så,
    men hur kan en man (hebr. enosh) vara rättfärdig inför (med, i närvaro av – hebr. im) Gud (El)? [Job 25:4]
3Om någon skulle vilja tävla (mäta sig) med honom,
    kan han inte svara på en av tusen [frågor].
4Hans [Guds] hjärta är vist, hans kraft är väldig,
    ingen kan pressa (trotsa, vara hård mot) honom och ha kvar sin frid (hebr. shalem).
    [Han kommer inte att kunna bestå, ha framgång, förbli hel.]
5Han [Gud] flyttar berg [jordbävning] innan de vet det [det sker plötsligt],
    omstörtar dem i sin vrede.
6Han skakar jorden så den vacklar från sin plats,
    och dess pelare [fundament] bävar (skiftar, skakar).
7Han beordrar solen, så den inte skiner (stiger upp),
    och förseglar stjärnorna [så de inte syns]. [Kan vara en beskrivning på natt, då solen är borta, och dag, då inte stjärnorna syns. Texten kan också beskriva tillfällen då solen inte syns, vilket i Bibeln ibland kopplas ihop med jordbävningar, se Joel 2:10; 3:15–16; Jes 13:10–13. Det kan också referera till en solförmörkelse.]
8Det är bara han [Gud] som kan spänna ut himlarna (expandera universum),
    och trampa på havets vågor. [Här anar vi hur Bibeln antyder att det måste finnas fler än de tre rumsdimensionerna. Tack vare den moderna kvantfysiken som talar om 10 dimensioner är det fullt möjligt att tolka denna vers bokstavligt, se även 2 Sam 22:10; Job 26:7. I denna vers finns också en messiansk antydan som Jesus uppfyller. Job säger profetiskt att det bara är Gud som kan gå på vattnet. När Jesus går på vattnet är det ännu ett tecken och en profetisk handling som bevisar att han är Gud, se Matt 14:25.]
9Vem har skapat Björnen, Orion
    och Plejaderna och rummen i söder [alla stjärnbilder som vi kan se på himlen],
10gör stora ting som inte kan utforskas
    och förunderliga ting som inte kan räknas?
11Se, han går med mig och jag ser honom inte;
    han går vidare men jag märker honom inte.
12Se, han rycker undan, vem kan hindra honom?
    Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
13Gud (Eloha) ska inte dra tillbaka sin vrede,
    under honom böjer sig (ödmjukas) Rahavs [Stolthetens – Leviatans] hjälpare. [Rahav betyder stolt och återkommer i Job 26:12. Ordet används som ett symboliskt namn för Leviatan, se Jes 51:9; Job 26:12; 41:24–25, men senare även för Egypten, se Ps 87:4; Jes 30:7. Rahav beskriver ondskan och djävulen som Gud en dag kommer att straffa, se 1 Mos 3:14–15; Ps 74:13–14; Jes 27:1. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4; Upp 13:1; 17:15, men Gud är den som skapar ordning, se 1 Mos 1:2; Upp 21:5.]
14Hur mycket mindre ska jag svara honom
    och välja mina ord med honom?
15Även om jag vore rättfärdig skulle jag inte svara.
    Jag skulle bönfalla honom som tvistar med mig.
16Om jag ropade och han svarade mig,
    skulle jag inte tro (lita på) att han vänder sitt öra till min röst.
17Han som bryter ner mig med en storm [Job 38:1]
    och förökar mina sår utan orsak,
18han ger mig inte att hämta andan,
    utan fyller mig med bitterhet.
19Om det handlar om styrka (koach) är han mäktig (amits).
    Se, om det handlar om rätt, vem samtycker med mig?
20Om jag är rättfärdig dömer mig min egen mun.
    Är jag ren (oskyldig, rituellt ren som ett felfritt offerdjur – hebr. tam) ska han bevisa mig förvrängd.
21Är jag ren (hebr. tam), jag vet att min själ inte är det,
    föraktar jag mitt liv.
22Det hör ihop (ordagrant det är ett), därför säger jag:
    Den rene (hebr. tam) och den onde gör han slut på (fördärvar han).
23Om gisslet slår plötsligt (oväntat),
    hånar han de oskyldigas olycka.
24Jorden är given i de ondas hand.
    Han täcker deras domares ansikten.
    Om det inte är han, vem är det då?
[I Job 7:6 jämförde Job sina dagar med en vävares skyttel, nu jämför han dem med en löpare, båt och örn. I Job 7:6 var dagarna hopplösa, här är de glädjelösa.] 25Och mina dagar är lätta, de springer ifrån mig [Job 7:7],
    de flyr [hastar förbi] och ser inget gott.
26De drar förbi som ett snabbt skepp,
    som en örn slår ner på sin mat [sitt byte].
27Om jag säger: Jag ska glömma mina klagomål,
    jag ska ta av mitt sorgsna ansikte och vara på gott humör,
28är jag rädd för alla mina smärtor.
    Jag vet att du inte håller mig oskyldig.
29Jag kommer att dömas,
    varför arbetar jag då fåfängt?
30Om jag tvättar mig med snö
    och gör mina händer aldrig så rena,
31ska du ändå sänka ner mig i diket (graven, latringrop)
    och mina egna kläder ska avsky mig.
32För han är inte en man som jag är, att jag kan svara honom,
    att vi skulle komma samman i domen.
33Det finns ingen skiljedomare emellan oss
    som kan lägga handen på oss båda.
34Låt honom ta bort sin käpp [kortare klubba för att försvara fåren] från mig [Ps 23:4; Job 21:9]
    och låt inte hans skräck göra mig rädd,
35då ska jag tala och inte vara rädd för honom,
    för sådan är jag inte med mig själv.
101Min själ har tröttnat på (känner avsky inför – hebr. naqat) livet [jag är levande död],
    jag ger fritt flöde för min klagan (tillåter mig uttrycka mina bekymmer)
    jag ska tala i min själs bitterhet (bedrövelse). [Job 7:11]
2Jag säger till Gud (Eloha): "Döm mig inte skyldig,
    låt mig få veta varför du strider mot mig?" [Luk 18:13]
[I tre retoriska frågor undersöker Job olika skäl till att hans lidande skulle komma från Gud. Alla tre har ett negativt svar: Att se en människa lida ger inte Gud glädje (vers 3), han ser inte på mänskligt sätt (vers 4) och Gud är inte stressad och måste tvinga fram en bekännelse i förtid (vers 5–7). Vers 5 saknar verb, vilket ytterligare förstärker att Gud inte verkar på detta sätt.] 3Är det gott [ger det dig glädje] att förtrycka,
    eftersom du föraktar dina händers verk [1 Mos 2:7; Ps 139:15]
    medan du strålar (lyser) över [och verkar välsigna] de ondas råd? [4 Mos 6:25]
4Har du ögon av kött [ser du på mänskligt sätt]?
    Ser (förstår) du som människor ser (förstår)?
    [Job hoppas att Gud inte bara ska se det yttre (1 Sam 16:7) utan också på hjärta och motiv.]
5[Är] Dina dagar
    som en [bräcklig] människas (hebr. enosh)
dagar? [Versen är kortfattad (3 ord) och saknar verb, men skriven som en kiasm.]

Är ditt år [ditt korta liv] som en stridsmans (hebr. gever) dagar,
6eftersom
    du letar efter (hebr. baqash)
        min missgärning (hebr. avon)
        och min synd (hebr. chatat)
    söker du (frågar du efter – hebr. darash). [Efter den inledande partikeln ki (eftersom) följer fyra ord i en kiasm. Centralt står två olika ord för missgärning/synd. Två verb ramar in där det första baqash skildrar ett sökande som utgår från en hemvist, i detta fall baserat på föreställningen att Gud skulle vara stressad. Se även 1 Krön 16:11 där samma två verb används, fast i omvänd ordning.]
7[Ändå gör du detta!] Även om du vet att jag inte gör det onda
    och det inte finns någon som kan rädda mig från din hand.
    [Job längtar efter någon som kan föra hans talan, se Job 9:33; 16:19, 20; 19:25.]
[I följande stycke vill Job påminna Gud att han är hans skapelse:] 8Dina händer skulpterade mig (formade/utmejslade mig som en avbild – hebr. atsav)
    [ovanligt ord som bara används här och i Jer 44:19]
    och har gjort (insatt – hebr. asah) mig tillsammans [efter] runtom – och slukat (förgjort) mig.
    [Sista delen är svåröversatt, men betydelsen är att sedan Gud har skapat honom förgör han nu Job!]
9Kom ihåg, jag ber dig, eftersom likt leran är jag gjord (insatt)
    och till stoft ska jag återvända. [1 Mos 3:19]
10Har du inte utgjutit mig (låtit mig strömma) som mjölk
    och som ost låtit mig stelna (koagulera)?
    [Här beskriver Job hur han var ett barn och foster allt sedan befruktningen, se även Pred 11:5.]
11Hud och kött har du klätt mig i och med ben
    och senor har du vävt mig samman (flätat ihop mig; täckt mig – hebr. sachach). [Ps 139:13] [Den ursprungliga innebörden av verbet sachach är att väva, vira och fläta ihop till ett avskärmande och täckande skydd. Betydelsen blir därför också att omgärda, inhägna, avskärma, stänga in, täcka och skydda.]
12Liv (hebr. chajim) [plural] och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) har du tilldelat (ordagrant: gjort med) mig
    och din omsorg (försörjning, räkenskap – hebr. peqodah) har bevarat (hållit, vaktat, skyddat – hebr. shamar) min ande.
    [Ända sedan moderlivet, se vers 10–11.]
13Och detta gömmer du i ditt hjärta,
    jag vet (är intimt förtrogen med) eftersom det är hos dig.
14Om jag syndar (missar målet), då vaktar du på (hebr. shamar)
    [i vers 12 användes ordet positivt, här mer i ett oönskat vakande],
    och du låter mig inte bli fri från min missgärning.
15Om jag gör det onda (är skyldig) – ve mig (hebr. allaj)! [Starkt uttryck för sorg, används bara här och i Mika 7:1.]
    Även om jag är rättfärdig (oskyldig) kan jag inte lyfta mitt huvud [i stolthet eller som oskyldig, se Ps 3:3],
    jag är full av skam (vanära)
        och fullt medveten om (seendes ser jag – hebr. raeh) mitt lidande [min egen brist].
16Och han lyfter sig själv upp [Job talar troligtvis om sig själv i tredje person: Om jag håller mitt huvud högt – är högmodig]
    jagar du mig som ett [rytande] lejon (hebr. shachal)
    och igen [som ett lejon som återvänder till sitt byte] visar du din makt över mig.
17Du förnyar dina vittnesbörd inför mig [ökar – för in nya vittnen mot mig]
    och du förökar din förargelse med mig,
    växlingar (vaktombyten) och härskaror kommer mot mig.
    [De tre bekanta liknas vid en här som turas om att attackera och bryta ner.]
[Job önskar sig döden i den sista sektionen:] 18Och till vad från livmodern
    lät du mig gå att andas och ditt öga inte ser mig?
19Då hade det varit som om jag aldrig funnits (som jag inte levande lever),
    från moderlivet [direkt] till graven hade jag burits.
20Är inte mina få dagar nästan över (slut)
    lämna mig i fred, så att jag får en stund av glädje,
21innan jag vandrar och jag inte återvänder
    till jordens mörker (hebr. choshech) och dödsskuggan (hebr. tsalmavet).
22Jordens dunkel (ett land avskärmat från ljus; i djupt mörker – hebr. erets ejfa)
    är som dödens skuggors mörker (hebr. ofel)
    och utan ordning (hebr. seder) [plural – helt i kaos]
    och [där även ljusets] strålar är som mörker (hebr. ofel).

Tsofars första tal

[Tsofar är från Naamah, en okänd plats. Naamah är en kvinnlig släkting till Kain, se 1 Mos 4:22. Av de tre bekanta är han den mest otålige som direkt börjar anklaga Job redan i sitt första tal.] 111Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:11], till orda och sa:
2Ska myckenheten av ord inte bli besvarade?
    Kan en man av läppar [en storpratare] vara rättfärdig?
3Ska ditt tomma prat tvinga människor (en mindre grupp – hebr. mat) [oss] till tystnad?
    Ska du håna och ingen tillrättavisa?
    [Tsofar syftar troligtvis på sig själv tillsammans med Elifaz och Bildad här.]
4Och du säger: "Min lärdom (doktrin) är ren (moraliskt ren – hebr. zach)
    och glänsande (ren, utan fläck, strålande – hebr. bar) har jag varit i dina ögon."
    [Job har aldrig påstått att han är utan synd, jfr Job 7:21; 9:2.]
5Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam),
    om bara Gud (Eloha) ville tala
    och öppna sina läppar till dig?
6Och berättar han för dig vishetens hemligheter [dolda skatter]
    eftersom [visdom] dubbelt (lager på lager) i insikt (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshijah)
    så du skulle förstå att Gud har förlåtit en del av din missgärning?
    [Versen är svåröversatt, men "dubbelt" kan förstås som att visheten har många lager.]
7Tror du att du kan utröna (tränga in i) Guds (Elohas) djuphet?
    Kan du förstå fullkomligheten hos den Allsmäktige (Shaddaj)?
8Högre än himlarna [är Guds vishet, se vers 6]
    – vad kan du göra (hur skulle du agera – hebr. mah paal)?
Djupare än Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)
    – vad kan du förstå (har du intim kunskap om – hebr. mah jada)?
9Längre än jorden
    är dess mått
vidare än hav.
[Vers 8–9 består av korta fraser där höjd/djup får sin kontrast i längd/bredd, se även Jes 55:9; Ef 3:18.]
10Om han passerar (går förbi) och stänger in (fängslar – hebr. sagar)
    och samlar [en domstol] – vem kan hindra honom?
11För han [pronomenet han, betonar att det är Gud],
    han känner människors (en mindre grupps – hebr. mat – plural) tomhet (falskhet, fåfänga – hebr. shav)
    och ser ondskan (tomheten, ofärden – hebr. aven) – skulle han inte förstå det?
12Och en man som är ihålig (tom; en dåre – hebr. navav) kan fånga hjärtat (bli vis – hebr. lavav)
    när en vildåsnas föl föds som en människa. [Tsofars ordspråksliknande uttryck kan tolkas som något som är omöjligt. Lika lite som en vildåsnas föl kan födas och bli mänsklig, lika lite kan en dåre förändras och fylla sitt tomrum och få ett hjärta. Versen inleds med och (hebr. vav) vilket ofta binder samman med föregående verser, något som kan tala för att Gud kan förändra. Även efterföljande verser handlar om att Tsofar uppmanar Job att omvända sig. I Jesu samtal med Nikodemus behandlas ett liknande ämne där Gud kan göra det som är mänskligt sett omöjligt, se Joh 3:3–4.]
13Om du, även du [Job], bereder ditt hjärta [omvänder dig; renar ditt hjärta; uppriktigt vänder dig till Gud]
    och sträcker ut dina händer till honom [i bön och tacksamhet, se Ps 88:10; 146:6; 1 Tim 2:8].
[I vers 13 gav Tsofar två uppmaningar till Job att göra något, nu följer två till att "inte" tillåta synd och ondska. Versen är konstruerad som en kiasm där ondska/orätt ramar in uttrycket. Orden är snarlika ljudmässigt. Hand är personligt och tält har att göra med familjen. Centralt finns de två verben som betonar Tsofars uppmaning att Job måste göra något.] 14Om ondska (tomhet, ofärd – hebr. aven)
    i din hand
        du tar bort (hålla dig borta från).
        Och inte tillåter att bo
    i ditt tält
orätt (hebr. avlah).
[Tsofar räknar nu upp tio förmåner (vers 15–20) som Job skulle erhålla om han följer hans råd:]
15För då skulle du lyfta ditt ansikte utan fläck [skam; Job 10:15]
    och bli utgjuten [stå fast; som metall som blivit utgjuten i en form och stelnat]
    och inte frukta (vara rädd).
16Då skulle du, även du [Job], glömma din möda,
    som vatten som har runnit förbi [snabbt försvunnit] minns du.
    [Vatten som runnit förbi syftar på hur snabbt regnvatten dunstar eller forsar bort i Mellanöstern.]
17Och livet (din tillvaro; värld) ska bli ljusare än (resa sig över)
    middagstiden [då solen lyser som starkast; kulmen på ditt tidigare välstånd],
skulle det bli mörkt (kommer skuggor),
    blir det som morgonen [då ljuset bryter fram].
    [Se även Ords 4:18; Est 8:16. Motsatsen till Job 10:22.]
18Och du kan vara trygg (förtrösta – hebr. batach),
    för det finns hopp
    och du ska gräva (hebr. chafar) [brunnar, se 1 Mos 21:30; ordet betyder även "se sig omkring och utforska"]
    och lägga dig ner i trygghet.
[Den dubbla betydelsen av gräva/utforska – visar både på säker vattentillförsel, utvidgning och framtidshopp!]
19Och du ska ligga ned [i trygg vila]
    och ingen gör dig rädd (får dig att darra av skräck) [inga mer räder, se Job 1:15, 17; 3 Mos 26:6]
    och många ska söka din favör (ordagrant: stryka ditt ansikte många gånger).
[Som en avslutning presenterar nu Tsofar vad som händer om Job inte skulle följa hans råd, då förenas han med de onda:]
20Men den ondes ögon förgås [synen tynar bort]
    deras tillflykt (utväg) försvinner från dem
    och deras [enda] hopp är att ge upp andan (hebr. mapach) [döden].

Jobs svar (kap 12-14)

121Då svarade Job och sa:
2Helt säkert (ja visst, så är det – hebr. omnam) – ni är folket (hebr. am),
    och med er dör visheten. [Första raden är i sig otydlig i hebreiskan, men faller på plats med hjälp av den andra raden. Versen skulle kunna uttryckas: "Ja, så är det – ni är de enda visa människorna i hela världen, och när ni dör då dör visheten också". Det är ett sarkastiskt uttryck från Jobs sida att all jordens vishet skulle finnas hos dessa tre bekanta, som om de hade ensamrätt på all vishet och deras synsätt var det enda rådande.]
3Även jag har ett hjärta, likaväl som ni, jag är inte underlägsen er,
    och vem känner inte till dessa ting?
    [Underförstått – detta är allmän kunskap, ni kommer inte med något nytt!]
4Jag har blivit åtlöje (ett skratt – hebr. sechoq) för min granne (bekant – hebr. rea)
    jag som ropar till Gud (Eloha) att han ska svara mig –
till åtlöje (hebr. sechoq) – en rättfärdig [och] ren (rituellt ren som ett offerdjur – hebr. tamim).
5Den olycksdrabbade ("facklan") är värd förakt
    – det är åsikten (den arroganta tanken) hos den säkre (den utan problem),
    att blåsa ut (släcka) [facklan] får fötterna att snubbla (tappa fotfästet). [Versen har flera ovanliga ord. Det första ser ut som "fackla" (hebr. lappid), men delar man upp det med en preposition (le) och substantiv (pid) blir det "till/för olycka". Hela versen har en dubbelhet att Job är olycksdrabbad, men underförstått en fackla.]
6Rövarnas tält [nomader som härjar och plundrar, se Job 1:15; Job 1:17] har trygghet (framgång, blomstrar – hebr. shalah)
    och de som upprör Gud (El) är helt säkra (hebr. battochot; plural av batach)
    – de som gör sin egen hand till Gud (Eloha). [Agerar som de själva är Gud.]
[Job fortsätter att svara den tredje "vännen" Tsofar, som ifrågasatt om inte Job ändå har någon hemlig synd som har orsakat den olycka som drabbat honom.] 7Fråga djuren – de ska undervisa dig,
    fråga fåglarna under himlen – de ska berätta för dig.
8Tala (på ett reflekterande, begrundande sätt) till jorden – den ska undervisa dig,
    fiskarna i havet – de ska förklara för dig. [Vilken sanning är det som hela naturen kan vittna om? Jo, sjukdom och olycka kan drabba även goda. Jobs vänners teologi var att lycka och materiellt överflöd automatiskt var ett tecken på Guds välsignelse, medan sjukdom och fattigdom var Guds straff.]
9Finns det någon av dem som inte vet [eller vem är så blind så han inte ser]
    att det är Herrens (Jahves) hand som har gjort detta
    [blandat ont och gott i naturen och det mänskliga livet]? [Detta är enda gången i dialogerna i kap 3-37 som Herrens personliga namn JHVH används.]
10I hans hand är allt levandes själ
    och alla mänskliga varelsers anda (människans ande).
11Är det inte örats uppgift att pröva pratet (hebr. milah),
    på samma sätt som munnen prövar matens smak?
[På ett ögonblick känner man skillnad mellan sött och surt, på samma sätt kan man på en gång skilja mellan dåraktigt och vist tal, mellan mänsklig vishet och Guds vishet.]
12Finns vishet [bara] hos de föråldrade (skröpliga – hebr. jashish)?
Finns förstånd [bara] hos dem som lever ett långt liv? [Ordagrant "bland de gamla – vishet, långt liv – förstånd." Det kan vara ett påstående eller en fråga. Utifrån sammanhanget verkar det som Job ifrågasätter sina vänners påstående, se Job 15:10, för att sedan gå vidare med att det är bara Gud som har all vishet och kunskap.]
13Hos Gud [och bara hos honom] finns [fullkomlig] vishet och makt (styrka),
    hos honom finns råd och förstånd (insikt).
14Se, det [hus, den mur, stad eller slott] han bryter ner – kan inte byggas upp,
    den man han stänger in [fängslar, se Job 11:10; Klag 3:53; Jer 38:6] – kan ingen öppna för.
15Se, han håller tillbaka vattnen [1 Kung 17:1, 7] – och de [källor, floder, sjöar] torkar upp
    och han sänder ut dem [i störtfloder] – och de omstörtar (ödelägger) landet.
    [Versen beskriver de två ytterligheterna torka och översvämning.]
16Hos honom finns styrka (frimodighet) och insikt (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshijah),
    [både] till den som går vilse (hebr. shagag)
        och den som vilseleder (får andra att gå vilse – hebr. shagah). [Upprepningen går vilse och leder vilse blir en merism – hela mänskligheten.]
17Han leder bort [kungliga] rådgivare barfota (avklädda i fångenskap; i skam – hebr. sholal)
    och domare låter han bli till dårar.
18Han lossar kungars tillrättavisning (förmaningar – hebr. mosar) [löser upp deras makt som binder folket],
    och binder bältet om deras höfter [fängslar dem].
19Prästerna får gå barfota (avklädda i fångenskap; i skam – hebr. sholal)
    och han omstörtar dynastier (de väletablerade; de som alltid är i makten; ordagrant: "alltid flödande" – hebr. ejtan). [Job kan säkert anspela på de tre bekanta som rådgivare, domare, kungar, präster och de som alltid funnits på maktpositioner generation efter generation.]
20Han tar bort (viker undan)
    talförmågan (ordagrant: läppen) från de säkra (stadiga – hebr. aman) [de vältaliga],
    och smaken (omdömet; förmågan att tänka rationellt) hos de gamla
berövas [de blir imbecilla]. [Versen är skriven som en kiasm verben först och sist. Kring denna vers finns även två liknande teman med skam. I vers 17–19 handlar det om rådgivare, kungar och präster som förs bort barfota och i vers 21–25 kommer skam över furstar och folkets huvuden.]
21Han utgjuter (häller ut) skam över furstarna (de som ger – hebr. nadiv)
    och löser flodernas (kanalernas – hebr. afiq) bälte.
22Han uppenbarar djupen från mörkret [1 Mos 1:3]
    och för in ljus till dödsskuggan (djupaste mörker – hebr. tsalmavet).
23Han låter folken växa – och förgör dem,
    han utvidgar folken [stormakters gränser/inflytande] – och leder dem.
24Han tar bort hjärtat [förståndet] ifrån folkets huvuden (ledare – hebr. rosh)
    och låter dem vandra bort (hebr. taah) i det öde (ofruktbara – hebr. toho) [1 Mos 1:2],
    där ingen väg är.
25De famlar i mörkret utan ljus
    och vandrar bort (hebr. taah) som en berusad.
131Ja, mitt öga har sett allt,
    mitt öra har hört och har förstått det.
2Den kunskap ni har, den känner jag också –
    jag är inte underlägsen er.
    [Första raden är snarlik första raden i Job 12:3, den andra raden är identisk med andra raden i Job 12:3.]
3Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam),
    jag vill (personligen) tala till den Allsmäktige (Shaddaj),
    jag vill försvara mig mot Gud (El).
4Men likväl (hebr. olam),
    ni smetar ut lögner [på mig],
    helt odugliga läkare (helare) är vad ni alla är!
5Om ni ändå bara kunde vara tysta
    – det skulle vara er vishet!
    [En vecka hade de tre bekantana varit tysta (Job 2:13). Det var det visaste de gjort, se Ords 17:28.]
6Hör nu min argumentation (tillrättavisning; mitt försvar),
    lyssna till mina läppars inlägg.
7Vill ni tala orättfärdighet till Gud (El)
    och tala oärligt för hans sak?
8Visar ni er partiska för honom (lyfter upp hans ansikte),
    är det Guds (Els) sak ni försvarar?
9Inte skulle det gå väl [om rollerna var ombytta] om han prövade er?
    kan ni lura (förnedra) honom, som man lurar (bedrar) en bräcklig människa?
    [Hebr. talal används två ggr och beskriver hur man bygger upp och raserar någons förhoppning.]
10Han ska verkligen gå till rätta med er,
    om ni är partiska (lyfter upp hans ansikte) i det fördolda.
    [Detta sker till sist, Gud vänder sig i vrede mot Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7.]
11Ska inte hans majestät skrämma er [som den skrämde Job, se Job 31:23],
    och skräck för honom drabba er?
12Era minnesord (krönikor) [Est 6:1] är ordspråk i aska [tomhet],
    era försvarsmurar (försvar och "argumentation") är som en lerskärva [spricker lätt]. [Här skulle Job kunna ta upp en näve aska och låta den sila ner mellan hans händer. Sedan kanske han tog upp en lerskärva och knäckte den, se Job 2:8.]
13Var tysta – bort [från mig], låt mig få tala,
    sedan må vad som helst komma över (hända) mig.
    [För andra gången i detta kapitel ber Job vännerna att vara tysta, se vers 5.]
14Varför skulle jag fatta mitt kött i mina tänder [som ett vilddjur som tar ett byte]
    och ta min själ (mitt liv) i min hand [för att skydda den]?
    [Det är inte helt klart vad dessa uttryck betyder, men handlar om att utsätta sig för onödig fara.]
15Kanske han [Gud] dödar mig – jag väntar mig inget annat,
    ja, ändå vill jag försvara min väg (mina val) inför honom. [Första raden kan antingen läsas negativt eller positivt. Kärnbibeln följer den skrivna hebreiska texten (kehiv) som har lo (nej). Den orala traditionen (qere) har däremot le (om bara), vilket ger betydelsen "även om han dödar mig, så har jag mitt hopp i honom". Den grekiska översättningen Septuaginta motsvarar den sistnämnda tolkningen.]
16Det skulle till och med bli min räddning,
    för inför honom skulle inte en gudlös kunna närma sig.
17[För tredje gången i detta kapitel ber Job vännerna att vara tysta, se vers 5 och 13.]
Hör, hör [ordet upprepas och betonas – lyssna verkligen till] mitt prat (hebr. milah),
    låt min förklaring tränga in i era öron.
18Se, jag ber dig, jag lägger fram (radar upp) min sak,
    jag vet att jag ska få rätt (är rättfärdig).
19Vem finns det som kan anklaga mig?
    Ja, då skulle jag vara tyst och förgås (dra mitt sista andetag – dö).
20[Gud!] Två saker önskar jag att du gör,
    så ska jag icke dölja mig för ditt ansikte (din närvaro) [Flera imperativ som följer gör att man kan summera i två huvudpunkter. Ta bort lidandet (vers 21) och förklara anledningen till allt lidandet (vers 22–23).]
21Bort med din hand från mig,
    och låt inte fruktan för dig skrämma (plåga) mig.
22Kalla på mig och jag ska svara (hebr. anah),
    eller jag ska tala och du bemöta (hebr. shov) mig.
23Vad är (hur stora är) mina missgärningar (hebr. avon) och synder (hebr. chatat),
    min överträdelse (hebr. pesha) och synd (hebr. chatat).
    [Orden är i plural i första raden och singular i andra, där Job specifikt vill veta en händelse.]
24Varför gömmer du ditt ansikte,
    och räknar mig som din fiende?
25Ska du jaga (skrämma) ett bortvirvlande löv [som redan far för vinden]
    och förfölja ett [redan] förtorkat halmstrå?
26Du skriver ner [en dom] över mig – bitter galla (ormgift) [du ger mig ett hårt straff]
    och låter mig ärva [straffet] för min ungdoms synder [Ps 25:7].
27Och du sätter mina fötter i boja (stock)
    du vaktar på mina livsvägar (hebr. orach)
    kring mina fötters rötter sätter du markeringar.
    [Kanske för att lämna fotavtryck som lätt kan följas?]
28[Job talar nu om sig själv i tredje person.]
Och han, som något ruttet som smulas sönder,
    som en klädnad sönderäten av mal.
    [Matt 6:19–20; Luk 12:33; Jak 5:2]
141Människan – född av kvinna,
    lever några korta dagar fyllda (mättade) av oro.
2Som en blomma växer hon upp och vissnar (torkar ihop; faller ner) [Jak 1:10; Ps 37:2; 90:5–6],
    hon flyr som skuggan och finns inte kvar (står inte kvar). [Genom att använda dagar istället för år betonas människas flyktiga tillvaro i det större perspektivet. Skuggan "jagar" hela tiden iväg, mitt på dagen försvinner den helt i Mellanöstern då solen är i zenit. Men kan även syfta på nattens intågande då solen går ner och skuggorna blir längre för att sedan helt försvinna i mörker. Jobs andra vän, Bildad, liknande också livet vid en skugga, se Job 8:9. Se även 1 Krön 29:15; Ps 102:11; 144:4; Klag 4:20]
3Öppnar du ditt öga [Gud – skärskådar du], mot en sådan [fragil varelse som jag]?
    Ja, drar du mig till doms inför dig? [Ps 143:2]
4Vem kan ge (göra, föra fram) något rent från något orent?
    [Kan syfta allmänt på något föremål (kärl, osv) eller specifikt på människan, se Ps 51:5; Jes 6:5; 1 Mos 6:5.]
    Nej, ingen! [Bildad tar upp liknande ämne senare, se Job 25:4.]
5Eftersom hennes [människans] dagar är fastställda (ingraverade – hebr. charats),
     hennes månaders antal finns hos dig
    och du satt hennes gräns som hon inte kan överskrida,
6så vänd bort (upphör med) din blick över henne
    och låt henne får ro, såsom den inhyrda arbetaren [Job 7:1], får glädje av sin dag. [På samma sätt som i vers 1 används inte enheten år, utan dagar (och här även månader) för att visa på den flyktiga tillvaron, se även Pred 3:1–2, 11. Dagar, månader och gräns är parallella uttryck i vers 5.]
7För ett träd finns det hopp även om det huggs ner,
    det gror igen och nya skott ska inte saknas.
8Även om dess rot åldras i marken,
    och stubben dör (murknar) i stoftet,
9så när det känner doften av vatten grönskar det
    och skjuter skott som en ung planta!
    [Trädet personifieras med luktsinne, vilket förstärker liknelsen med människor.]
10Men om en stridsman (man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft – hebr. gever) dör
    och ligger slagen,
om en människa (hebr. adam)
    förgås (drar sitt sista andetag – dör),
        var är hon då? [Jo, död – borta!]
11Som vattnet försvinner ur en sjö (ett hav),
    och en flod sinar och torkar ut,
12så lägger sig mannen (hebr. ish)
    och står inte upp igen,
inte förrän himlarna inte finns mer [Jes 51:6]
    vaknar han och reser sig från sin sömn. [Job 10:21; 16:22; Pred 5:15]
13[Job talar direkt till Gud i vers 13–22 och flera frågor ställs.]
Om du ändå ville gömma mig i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket]
    och hålla mig dold tills din vrede passerat,
    sätta en tidsgräns, men kom ihåg mig sedan (rädda mig).
14När en stridsman (hebr. gever) dör, finns det då liv efter döden?
    I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst
    vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer).
15Då skulle du ropa på mig [vid uppståndelsen från de döda, se Joh 5:28] – och jag skulle svara dig.
    Du har en stark längtan (passion) att få se dina händers verk (din skapelse, människan) igen.
16Ja, du skulle räkna mina steg,
    du skulle inte ge akt på min synd (hebr. chatat).
17Min överträdelse (hebr. pesha) skulle ligga i en förseglad pung,
    och du skulle täcka över min missgärning (hebr. avon).
    [Samma tre ord för synd som används i Job 13:23 återkommer här i vers 16–17.]
18Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam),
    som berget faller [spricker och lossnar] och vittrar bort,
    som klippan flyttas från sin plats,
19som vatten nöter sönder [slipar ner] stenar,
    som dess flöden sköljer bort stoftet [eroderar jorden],
    så gör du en bräcklig människas (hebr. enosh) hopp om intet.
20Du övermannar henne för alltid (en gång för alla)
    och hon går bort,
du förändrar hennes utseende (ansikte) [kan syfta på dödskval, se Dan 5:9]
    och sänder i väg henne.
21Om hennes [den dödes] söner äras,
    vet hon det inte,
om de blir ringa,
    ser hon det inte.
22Hon [den döde] känner bara smärtan av sin egen kropp,
    och hon sörjer bara sin egen själ (liv). [Banden till de levande bryts (vers 21), den döde är ovetande om allt vad som sker, gott som ont, se även Pred 9:5–6.]

Andra omgången

Elifaz andra tal

151Sedan tog Elifaz – temaniten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Ska en vis [man som du Job] svara med "blåsig" (flyktig – hebr. roach) kunskap
    och fylla sitt bröst med [den heta förtärande] östanvinden (hebr. qadim)?
    [Elifaz verkar nappa på Jobs uttalande i Job 6:26.]
3Ska han diskutera prat (hebr. milah) utan vinning (ord utan vara till nytta)
    och med ord som inte kan göra honom gott?
4Ja, du gör gudsfruktan om intet
    och hindrar begrundan (reflektion) inför Gud (El).
5Eftersom din missgärning (hebr. avon) lär din mun
    och du väljer listighet till tungan.
    [Elifaz anklagar Job för att tala utifrån synd, inte visdom. Samma ord som användes om ormens "listighet" (hebr. arom i 1 Mos 3:1) används här.]
6Din egen mun fördömer dig och inte jag,
    dina egna läppar vittnar mot dig.
7Är du den första människa (hebr. adam) som föddes,
    eller kom du till före höjderna?
8Har du lyssnat på Guds (Elohas) rådslut?
    Har du hållit tillbaka visheten till dig själv?
9Vad vet du som vi inte vet?
    Vad förstår du som inte finns i oss?
10Bland oss är både den gråhårige och åldringen (den skröplige – hebr. jashish),
    män med långt fler dagar [högre ålder] än din far [och därmed visare].
11Är Guds (Els) rådslut för små för dig
    och är orden varsamma med dig?
12Varför bär ditt hjärta bort dig?
    Och varför blinkar dina ögon?
13Eftersom du vänder din ande [stormar som en vind – i vrede] mot Gud (El)
    och låter sådant prat komma ut från din mun.

     14Vad är en man,
    att han skulle vara ren,
och han som är född av en kvinna,
    att han skulle vara rättfärdig?
15Se, i sina heliga har han ingen tillit,
    himlarna är inte rena i hans ögon.
16Hur mycket mindre den som är avskyvärd och oren (moraliskt korrupt, är härsknad och stinker – hebr. alach),
    en man som dricker orätt (ondska – hebr. avlah) som vatten.
17Jag ska visa dig, lyssna till mig
    och det jag skådat ska jag återberätta för dig.
18Vilken vis man har berättat om det
    och inte dolt det från sin far?
19Till dem, bara (endast) till dem, är landet givet
    och ingen främling passerar ibland dem.
20Alla sina dagar våndas den onde med smärta
    och antalet år som är reserverade till (alternativ översättning: dolda åt) förtryckaren.
21En skräckens röst är i hans öron,
    med framgång ska fördärvaren komma över honom.
22Han tror inte när han återvänder från mörkret
    att svärdet väntar på honom.
23Han vandrar hit och dit efter bröd. Var? (Var finns det?)
    Han vet att hans mörka dagar är i hans hand.
24Fruktan och trångmål tränger honom,
    det övermannar honom som en kung redo för krig,
25eftersom han har sträckt ut sin hand mot Gud (El)
    och till den Allsmäktige (Shaddaj) i sin styrka.
26Han [den ogudaktige] springer mot honom [Gud] trotsigt (med styv nacke)
    med sina tjocka, starka (välvda, rundade) sköldar (hebr. magen).
27För han har täckt sitt ansikte med fett (fetma, överflöd)
    och låtit sina höfter bli överviktiga.
28Och han bor i öde städer,
    hus som ingen vill bo i,
    som är redo att bli stenhögar.
29Han ska inte bli rik, hans ägodelar ska inte bestå
    och avkastningen ska inte sträcka sig till marken.
30Han ska inte lämna mörkret, lågan ska torka ut hans grenar och hans muns andedräkt ska tas bort.
31Låt honom inte lita på tomhet (falskhet, fåfänga – hebr. shav)
    för tomheten (falskheten, fåfängan – shav) ska bli hans belöning.
32Hans dag ska inte bli full
    och hans gren ska vara utan löv.
33Han ska skaka av sig de omogna druvorna
    som vinstocken och ska kasta av sig blommorna som olivträdet.
34De gudlösas församling ska bli öde
    och eld ska förtära bestickarnas tält.
35De blir gravida med missfall
    och föder synd och deras buk förbereder bedrägeri.

Jobs svar

161Då svarade Job och sa:
2Jag har hört allt det här förut,
    usla tröstare (tröstare som lägger på bördor istället för att lätta dem) är ni alla.
    [Nu senast har Elifaz pratat, men inte kommit med något nytt, se Job 15:18]
3När ska vindens ord ta slut? [Elifaz inledde sitt tal med att jämföra Jobs ord med den heta östanvinden, se Job 15:2]
    Eller vad gör dig sjuk (provocerar, tränger dig – hebr. marats) så att du svarar?
4Även jag skulle kunna tala (hebr. davar) [mångordigt och elegant] som ni,
    om rollerna var ombytta (ordagrant: om era själar var i min själs ställe),
då skulle jag stapla (förena, binda ihop) prat (ord – hebr. milah) mot (över) er
    och jag skulle skaka mitt huvud mot (över) er [i hån, se Ps 22:8; Jes 37:22; Matt 27:39].
5Jag skulle styrka er med min mun [med ord, men utan hjärta]
    och mina läppar skulle undanhålla er tröst (hebr. nid).
    [Ordet finns bara här; det delar rot med ord som betyder jämmer och orenhet och det kan vara ett ironiskt ordval.]
6Om jag talar (hebr. davar),
    undanhålls (lindras) inte min smärta (sorg – hebr. keev),
och om jag upphör [att tala] – vad [vilken del av smärtan] går från mig?
    [Vare sig Job talade eller var tyst så fanns smärtan där.]
7Men nu har jag blivit trött (utmattad)
    du har ödelagt hela min församling (hebr. edah) [alla runt mig – hela min familj].
8Och du griper mig med tvång (tar i kraft; rynkar min hud – hebr. qamat) [ovanligt ord, se Job 22:16]
    och [mitt lidande] har blivit till ett vittne,
min nakenhet (släthet; lögn – hebr. kachash) reser sig upp inom mig
    och svarar mig rakt i ansiktet.
[Job talar nu om Gud i tredje person i starka ordalag som ett vilddjur:]
9Hans näsa river (sliter i stycken)
    och jag hatar gnisslet över mig i hans tänder,
    min fiende vässar sina ögon till (mot) mig.
    [Vässar (hebr. latash) används i Ps 7:13 om att slipa svärd; här är betydelsen att se intensivt som ett rovdjur satt sin blick på ett byte. Versen beskriver hur Job upplever sig jagad av Gud.]
10I skam öppnas deras mun på vid gavel över mig [de hånar],
    min käke blir slagen (med ett dödligt slag),
    de mobiliserar [blir fulltaliga – hebr. male] tillsammans mot mig. [I Jer 4:5 används hebr. male som en militär term.]
11Gud (El) har stängt mig med gudlösa (de som inte gör det rätta – hebr. avil)
    och över min hand kastas (hebr. rata) ondska [plural].
12Jag hade det gott (tryggt, välstånd och hälsa – hebr. shalev) men jag blev omintetgjord
    och greps i min nacke och slogs i bitar.
Han gjorde mig till en måltavla,

     13hans skyttar (män med pilar; hebr. rav) omringar (är över) mig,
[Guds pilar] genomborrar mina njurar och skonar mig inte,
    min galla (merera) utgjuts (hälls) till marken.
14Han bryter ner mig med rämna på rämna över mitt ansikte,
    han springer över mig som en mäktig (hebr. gibbor) [en våldsam stridsman].
15Jag har sytt säcktyg över min hud,
    och jag sänker (hebr. alal) mitt horn i stoftet.
    [Horn är en symbol för styrka.]
16Mitt ansikte blir rött ("som rött vin" – hebr. chamar) från min gråt,
    och över mina ögonlock är dödens skugga.
    [Hebr. chamar delar rot med ett lite mer ovanligt ord för vin (hebr. chemer) som används om rött, oblandat rent vin.]
17Trots att inget våld i min hand
    och min bön är ren (moraliskt ren – hebr. zach).
    [Versen saknar verb, förstärker att Job inte "gjort" något, se även Ps 24:4.]
18Jord, täck inte över mitt blod!
    Och låt inte mitt skrik (rop i förtvivlan – hebr. zeaqa) ha en plats [att vila på].
19Även nu, se i himlarna har jag mitt vittne,
    och min försvarare (hebr. sahed) finns i höjden [plural].
20De hånfulla (som föraktar mig) är mina bekanta (hebr. rea)
    till Gud (Eloha) gråter (droppar) mina ögon,
21och till en mans (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) förebråelser med Gud (Eloha)
    och en människas son till hans bekant (granne – hebr. rea),
22eftersom antalet år kommer
    och jag ska gå vältrampade stigar utan återvändo.
171Min ande (livskraft) är bruten (förstörd),
    mina dagar utsläckta (hebr. zaach) [ordet används bara här]
    gravarna [gravgården] är redo för mig.
2Ja, verkligen (i sanning), smädarna omger mig
    mitt öga ser ständigt deras uppror (trots – hebr. marah).
    [Med smädarna syftar Job på Elifaz, Bildad och Tsofar.]
[I tre verser riktar sig Job nu till Gud:]
3Lägg ner [sluta], jag ber dig, gå i borgen för mig,
    vem annars kan ge mig sitt handslag [sitt godkännande]? [Ords 6:1]
4Du har stängt deras hjärtan från förstånd,
    låt dem därför inte triumfera.
5Den som berättar om (skvallrar, förråder) vänner mot belöning (en del, arvslott),
    på hans barn ska ögonen tyna bort.
6Han har gjort mig till ett ordspråk (hebr. mashal).
    Jag är en som man spottar rakt i ansiktet [öppet hånar].
[Jobs prövning har gett upphov till flera ordspråk, bl.a. "Jobs tålamod" i Jak 5:11.]
7Förmörkade av förargelse (inre vrede – hebr. kaas),
    mitt öga [singular].
    Min formade kropp (mina lemmar, varje del i min kropp)
är [tunn, innehållslös] som en skugga. [Versen är en kiasm där öga och det formade (hebr. jatsor) står centralt. Beskrivningen att ögonen blir skumma används ofta om åldrande, men här är öga i singular (hebr. ajin), vilket, förutom fysisk syn, även kan beskriva hur Jobs hela livsåskådning är förmörkad. Verbet jatsar används om att forma något, vilket här handlar om kroppens alla delar, som har blivit innehållslös och tom som en smal skugga. Orden förmörka och skugga ramar in hela versen och förstärker det mörker Job upplever sig befinna sig i.]
8De hederliga häpnar över sådant,
    den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.
9Ändå håller den rättfärdige fast vid sin väg (vandringsväg, sina livsval),
    och den som har rena händer växer sig starkare och starkare.
[Här är en vers som andas hopp.]
10Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam)
    kom tillbaka, jag ber er – kom,
    jag finner ändå ingen vis bland er.
11Mina dagar är förbi [jag är på väg att dö],
    mina onda planer (skändlighet – hebr. zimah) är krossade,
    det som var mitt hjärtas begär. [Ordet zimah används, förutom här, 28 ggr i GT, och i alla dessa är det i negativ betydelse av att planera ondska. Troligtvis använder Job ordet här i en sarkastisk ton, att alla hans planer verkar ha setts som onda.]
12De [Elifaz, Bildad och Tsofar] vill göra natt till dag,
    och när mörkret bryter in säger de: "Ljuset är nära."
13Om jag måste vänta mig Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket]
    som min boning, breda ut min bädd i mörkret,
14säga till förgängelsen: "Du är min far",
    och till maskarna (hebr. rima): "Min mor, min syster".
[Förgängelsen och masken förknippas med döden och graven. Genom denna makabra analogi blir förgängelsen och likmaskarna hans närmsta familj.]
15Var är då
    mitt hopp?
    Mitt hopp [det jag hoppas att få se],
vem får se det [gå i uppfyllelse]?
[De två frågorna är uppställda i ett kiastiskt mönster.]
16Ska de [mina förhoppningar] gå ner till bommarna för Sheols (underjordens) portar? [Matt 16:18]
    Ska vi [mitt hopp och jag] sjunka ned tillsammans i stoftet?

Bildads andra tal

181Sedan tog Bildad – shoaiten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Hur länge ska ni [plural] jaga (kasta nät) efter babbel (prat – hebr. milah)?
    Förstå (avgör), sedan kan vi tala. [Hittills har Elifaz, Bildad och Tsofar alltid riktat sig mot Job i singular. Här frågar nu Bildad "Hur länge ska ni"? Som den andre talaren kanske Bildad tappar tålamodet, inte bara på Job, utan också på Elifaz som alltid talar före honom och ofta har långa anföranden. I nästa vers (vers 3) använder Bildad formen "vi" (och inkluderar sig själv och sina två kompanjoner) så är det troligast att pluralformen här i vers 2 syftar på Job och kanske hans familj, eller Job och andra "bedrövliga människor" i liknande situationer i ett bredare perspektiv. Skiftet från singular till plural gör att Bildad distanserar sig ytterligare från Job. Det är inte längre en person med ett namn, utan en bredare grupp som han ondgör sig över.]
3Varför ska vi [jag, Elifaz och Tsofar] räknas som boskap [Job 12:7; 17:4, 10],
    betraktas som dumma (orenade – hebr. tamah) i era [plural] ögon.
[Versen är svåröversatt. Ordet tamah används bara här, kan ha roten oren, men utifrån parallellismen finns en annan rot med betydelsen dum, vilket passar också här. Grekiska översättningen översätter: "Varför har vi varit tysta inför dig som boskap?"]
[Bildad riktar sig nu direkt till Job:]
4Han som sliter sönder sin själ (sig själv – hebr. nefesh) i vrede [Job 5:2]
    skulle väl inte jorden bli obebodd för din skull
    eller klippan rubbas från sin plats?

5Även (vidare, ja sannerligen), den gudlöses ljus ska slockna (försvinna – hebr. daach)
    och lågan i hans eld sluta lysa.

     6Ljuset i hans tält ska bli mörkt
och lampan slockna (försvinna – hebr. daach) för honom. [Mörker förknippas med död, se Job 3:5; 10:21; 17:13. Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20; Ps 18:29. David kallas "Israels ljus", se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37.]
7Hans väldiga (spänstiga) steg ska bli kortare,
    hans egna rådslag ska fälla honom.
    [Beskriver en fysisk begränsning, men även bildligt hur den ondes gärningar hindras.]
8[Sex olika ord för fälla/snara används i vers 8–11]
Hans fötter leder honom till nätet (hebr. reshet; feminin) [Ords 28:9],
    han vandrar mot snaran (flätat fångstgaller – hebr. sevachah; feminin).
9Snaran (hebr. pach; maskulin) griper hans häl,
    fällan (snaran; rövaren – hebr. tsamim; maskulin) [Job 5:5] håller fast honom.
10Ett rep är gömt på marken,
    en fälla (hebr. malkodet; feminin) ligger på stigen (den upptrampade gångvägen) [hans vanliga väg].
11Skräck (fruktansvärda tankar, terror – hebr. ballahah) skrämmer från alla håll,
    jagar (skingrar) honom steg för steg (hack i häl).
12Olyckan hungrar efter honom (hans krafter sviker honom),
    hemsökelsen står redo att fälla honom.
13Den äter (förtär) varje del av [gren/ven/muskel under] hans hud,
    den äter (förtär) hans kroppsdelar ("grenar") – dödens förstfödde. [Båda raderna börjar på samma sätt med verbet äta/förtära (hebr. achal) följt ordet för en trädgren (hebr. bad). I första raden är ordet sammansatt med "hud", vilket skulle kunna beskriva venerna som förgrenar sig i kroppen som ett grenverk. Det kan också syfta på musklerna eller skelettet som är täckta med hud. Dödens förstfödde kan vara en beskrivning på den värsta av all död. I det judiska kommentarverket Targum kopplas uttrycket till fördärvaren/dödsängeln (2 Mos 12:23). Se även Upp 6:8; 1 Kor 10:10. En del tolkar det som när någon dör i förtid. Uttrycket hör troligtvis ihop med "fasornas kung" i vers 14.]
14Han slits bort från tryggheten i sitt tält,
    han förs bort till fasornas kung (en fruktansvärd död).
15Det som inte tillhör honom bor i hans tält,
    svavel strös över hans boning. [Job 1:16; 1 Mos 19:24]
16Rötterna under honom förtorkas
    och kronan (frukten, grenverket) över honom vissnar bort.
[Uttrycket "rötterna under" och "grenarna över" är en s.k. merism – Bildad beskriver en fullständig utplåning av de onda från jorden. Hans frukt syftar ofta på barn och efterkommande.]
17Hans minne utplånas från jorden,
    hans namn nämns inte i landet ["ute" – på fälten, torgen, gatorna].
    [Ingen talar längre om honom, han försvinner bort från människors konversationer.]
18Han knuffas ut (drivs/kastas ut)
    från ljus till mörker [till död, se vers 5–6]
    och från världen (den bebodda delen av jorden – hebr. tevel)
förjagas han.
19Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk,
    ingen överlevande finns i hans hus.
[Att dö barnlös var en stor olycka, se 1 Mos 11:30; Dom 13:2; 1 Sam 1:2. Alla Jobs tio barn var döda, något Bildad redan tog upp i sitt första tal, se Job 8:4.]
20De som bor i väst (kommer efter – hebr. acharon) häpnar över hans dag,
    de i öst skälver av fasa (får rysningar).
    ["Hans dag" syftar på den dag då han förgås/straffas.]
21Ja, så går det den orättfärdiges boning (hebr. miskan),
    detta är platsen (den position; riktning det går åt) för den som inte känner Gud (El).

Jobs svar

191Då svarade Job och sa:
2Hur länge ska ni plåga mig (min själ)
    och genom babblet (pratet – hebr. milah) krossa mig?
3Tio gånger [gång på gång] har ni hånat mig
    och kränkt mig utan att rodna (skämmas). [Talet tio används om något som sker ofta, se 1 Mos 31:7. Detta är Jobs femte svar, och i de hittills fem anförandena av Elifaz (2 st), Bildad (2 st) och Tsofar (1 st) finns otaliga tillfällen då de hånat och kränkt Job.]
4Det är sant (står stadigt – hebr. omnam)
    att jag verkligen har gått vilse (är fel ute – hebr. shagah) [Job 6:24],
    då får jag leva med konsekvenserna av min egen förvillelse (felsteg – hebr. meshoga). [Det hebreiska ordet lon har översatts "leva med konsekvenserna". Den ordagranna betydelsen är "bo över natten" och anknyter här till ett ordspråk att man får stå sitt kast och ha en obekväm gäst över natten. Det liknar lite det svenskt uttrycket: "som man bäddar får man ligga".]
5Det är sant (hebr. omnam)
    och ni ändå förhäver er mot mig
    och använder min förnedring emot mig,
6så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt
    och omringat (snärjt runt) sitt fångstnät (sin belägring – hebr. matsod) över mig.
    [Anknyter till Bildads ord i Job 18:8.]
7Se, jag ropar högt (högljutt skri efter hjälp – hebr. tsaaq): "Våld (terror – chamas)"
    Men jag får inget svar (jag besvaras inte).
Jag ropar i smärta (hebr. shava),
    men där finns ingen rättfärdighet.
8Min stig (livsväg – hebr. orach) har han spärrat (hägnat in; murat en mur) och jag kan inte passera [Klag 3:7],
    och framför (över/på) mina stigar (upptrampade gångvägar – hebr. netivah) har han lagt mörker.
9Han har avklätt mig min ära [rykte]
    och tagit kronan [min värdighet] från mitt huvud. [Job 12:17]
10Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under.
    Han rycker upp (lyfter bort) mitt hopp som ett träd.
    [Inte ens stubben är kvar, allt hopp är ute, se Job 14:7; 18:16.]
11Han [Gud] har tänt sin vredes eld mot mig
    och räknar mig som sin fiende.
12Hans skaror samlas tillsammans
    och bygger upp en belägringsramp (förbereder sitt anfall) mot mig,
    de slår läger runt mitt tält. [I Jobs värld upplevde han hur Gud var vred på honom (vers 11), men i verkligheten brann Guds vrede mot Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7. Stycket i vers 7–12 består av välbalanserade verser med två rader, men avslutas i vers 12 med ett trikolon (en vers med tre rader) där fiender samlas, bygger och slår läger. Kanske en antydan om att Job såg de tre kompanjonerna som fientliga härar som ställt upp sina anfallsvapen för att attackera honom.]
13Han har fört mina bröder [nära släktingar; landsmän] långt bort från mig [Job 6:15; 42:11],
    alla jag känner har blivit som främlingar för mig.
14Mina närmaste [släktingar] har lämnat,
    mina vänner har glömt mig.
15De som bor tillfälligt i mitt hus [gäster på resa; manliga tjänare]
    och mina tjänarinnor ser mig som en främling (hebr. zor),
    en okänd (främmande – hebr. nochri) är jag i deras ögon.
16Kallar jag på min tjänare
    svarar han inte, även om jag vädjar med min egen mun.
    [I vers 15 kände tjänarinnorna inte igen honom, här svarar inte ens hans tjänare.]
17Min andedräkt (ande; jag som person – hebr. roach)
    är frånstötande (främmande, okänd – hebr. zor) för min hustru,
    jag är vidrig för mina bröder (ordagrant: min livmoders söner).
    [Det sistnämnda uttrycket syftar ofta på egna barn, men eftersom de är döda, är betydelsen här hans bröder och systrar.]
18Till och med små barn föraktar mig,
    när jag reser mig upp, talar de [förlöjligande, hånfullt] om mig.
    [I normala fall skulle de yngre visa respekt för de äldre, se Job 32:4–6.]
19För den mindre grupp människor (hebr. mat – plural) som jag rådslår med är jag avskyvärd,
    de jag älskade har vänt mig ryggen.
20Mina ben tränger ut genom hud och kött,
    jag har undkommit [levande], bara tandköttet kvar.
21Var barmhärtiga, var barmhärtiga mot mig, ni mina bekanta (hebr. rea),
    för Guds (Elohas) hand har slagit mig.
22Varför förföljer ni mig som Gud (El) gör?
    Blir ni aldrig mätta av mitt kött?
23Vem [skulle kunna se till] att mitt prat (mina ord – hebr. milah) skrevs ner?
    Vem [skulle kunna se till] att de graverades i en rulle [papyrus eller brons],
24ja, med en penna av järn och bly
    – för evigt ingraverade i klippan!
25Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever,
    och till slut (sist) ska han resa sig (stå) över [allt] stoft [det jordiska]. [En återlösare (hebr. gaal) var en nära släkting som hade extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Bland åtagandena var att säkerställa och bevara sin döda släktings ätt (genom att gifta sig med dennes änka, dvs. att ingå ett s.k. levirat/leviratäktenskap), återlösa mark och att hämnas, se Rut 2:20. Job kan ha syftat på en släkting som skulle komma till hans undsättning, men här anar vi Frälsaren själv, han som är vår levande Förlossare, Försvarare, Befriare och Återlösare! Se även Apg 20:28; Ef 1:7; 2:13; Kol 1:20; 1 Pet 1:18–19; Upp 1:5; 5:9. Stoft (hebr. afar) är ett generellt ord för något som finns på marken. Människan är skapad av stoft (1 Mos 2:7) och det används i Jobs bok om stoft och aska (Job 42:6) men även i en bredare betydelse av det som finns på marken, se Job 41:24.]
26När sedan min sargade hud är borta,
    ska jag i mitt kött skåda Gud (Eloha).
27Jag själv ska få skåda (hebr. chazah) honom,
    jag ska se (hebr. raah) honom med egna ögon,
    inte med någon annans.
Mitt innersta (samvete, ordagrant "mina njurar", sätet för känslor och dolda motiv) längtar i mitt innersta.
    [Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords.]
[Jobs råd till dem som anklagar honom:]
28Men ni säger: "Hur ska vi förfölja honom?"
    Roten till olyckan har ni funnit hos mig.
29Var rädda för svärdet,
    för vrede hör till synder som straffas med svärd.
Därför ska ni veta
    att det kommer en dom.
    [Så småningom visar Gud vrede över Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7–9.]

Tsofars andra tal

201Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:11; 11:1], till orda och sa:
2Mina stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) för mig tillbaka (tvingar mig att bemöta detta),
    jag är så upprörd (tankarna rör sig snabbt – hebr. chosh).
3Kränkande tillrättavisning måste jag höra,
    men mitt förstånds ande (hebr. roach binah) ger mig svar. [Tsofar beskriver att hans tanke och hans förstånd driver honom att ge sig in i diskussionen igen. I Jobs sista anförande anklagade han de tre för att ha kränkt honom (Job 19:3). Nu kan inte Tsofar vara tyst, nu är det han som känner sig kränkt. Detta är Tsofars andra replik mot Job, totalt den sjätte argumentationen mot Job.]
4Vet du inte att det alltid varit så,
    ända sedan människan (hebr. adam) sattes på jorden,
5att de gudlösas (hebr. rasha) jubelrop [triumferande fröjderop] är kortvarigt (nära)
    [den gudsfrånvände är snar till skratt men också snar till gråt],
    och den gudlöses (skenheliges, hycklarens – hebr. chanef) glädje varar ett ögonblick?

6Även om han stiger
    mot himlen
        i sin höjd (stolthet, arrogans).
        Och hans huvud
    molnen
vidrör (når). [Versen är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer.]
7så förgås han dock för alltid som sin egen dynga (avföring).
    De som såg honom ska fråga: "Var finns han?"
8Som en dröm flyger han bort och ingen finner honom,
    han jagas i väg som en syn om natten.
9Ögat som såg honom ser honom aldrig mer,
    hans plats får inte återse honom.
10Hans söner ger nåd till de fattiga
    och hans styrka återvänder i hans hand.
11Hans ben var fulla av ungdom [ungdomlig spänst],
    men de ska ligga i stoftet med honom. [Han dör i förtid.]
12[I flera verser liknar Tsofar ondska som något sött men dödligt.]
Även om ondskan är söt (ger behag) i hans mun [jfr vers 17]
    och han gömmer den under tungan,
13även om han är rädd om den
    och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun,
14så förvandlas hans föda i hans inre
    och blir till ormgift inom honom.
15Den rikedom han svalt (konsumerat)
    måste han spy upp
    ur hans mage driver Gud (El) ut den.
16Gift från kobran (den starka/slingrande ormen – hebr. peten) ska han suga i sig,
    giftormens (den hissande ormens – hebr. efeh) tunga ska döda honom.
17Han ska inte få se (glädja sig att se porlande) bäckar,
    inget flöde av honung och smör (tjock mjölk, kvarg, ostmassa).
18Sitt slit måste han återlämna,
    han får inte svälja (njuta av) rikedom han vunnit,
    eller glädjas åt den.
19eftersom han slog och övergav de ringa,
    han rövade åt sig hus som han inte hade byggt.
20Han känner ingen ro i sin mage (hebr. beten) [känslor påverkar magen],
    han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.
21Inget är kvar för honom att äta (hans begär),
    det är därför hans framgång inte består.
22Mitt i höjden av sitt överflöd ("när applåderna ljuder och hyllar hans överflödande")
    ska han drabbas av nöd,
    lidande av alla slag ska möta honom.
[Att överflöda (hebr. male) i kombination med det ovanliga ordet sefeq kan ha betydelsen applådera.]
23När han fyller sin mage (buk)
    ska han sända sin vredes glöd över honom,
    och den ska träffa honom som regn i hans inälvor.
24Om han flyr undan för vapen [generell term för militär utrustning] av järn,
    så genomborras han av [pilen från] bronsbågen.
25Han drar [ut pilen], och den kommer ut från hans rygg
    och det blixtrande [svärdet/spjutet där som reflekterar ljuset] ur sin galla [vers 14].
Då drabbar honom dödsångest,

     26djupt mörker väntar på (är lagrad för) hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på ska förtära honom,
    den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält.
27Himlarna uppenbarar (blottar; sända i exil – hebr. galah) hans missgärning (synd – hebr. avon)
    och jorden reser sig mot honom.
[Himlar och jord är en merism som förstärker att de skyldigas skuld kommer bli synlig för alla – Gud i himlen och alla på jorden.]
28Skörden [förråd av grödor] i hans hus spolas bort,
    som forsande vatten på vredens dag.
29Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim),
    den lott Gud (El) har bestämt.

Jobs svar

211Då svarade Job och sa:

2Lyssna uppmärksamt till mitt prat (hebr. milah)
    och låt det bli er tröst.
3Acceptera att jag talar
    och efter att jag talat, fortsätt håna.
4För min del, är min klagan till en människa?
    Och om så, varför skulle jag inte vara otålig?
5Vänd ansiktet mot mig (se på mig)
    och bli förskräckt och lägg er hand över er mun,
6när jag kommer ihåg att jag darrar
    och skräcken griper i mitt kött.
7Varför lever de onda,
    blir gamla och växer till i styrka?
8Deras säd (deras barn) blir etablerad (finns kvar) inför deras ansikte
    och deras avkomma inför deras ögon.
9Deras hus är tryggt, utan fruktan
    och Guds käpp [kortare klubba för att försvara fåren] är inte över dem. [Ps 23:4; Job 9:34]
10Deras oxar paras och misslyckas inte,
    deras kor kalvar och kastar inte kalven (får inte missfall).
11De sänder ut sina små som en flock
    och deras barn dansar (hoppar, skuttar, leker).
12De sjunger med tamburin och kinnor-harpa
    och fröjdas till flöjtens röst (ljud).
13De fullbordar sina goda dagar
    och plötsligt sjunker de ner i graven (sheol).
14Och de säger till Gud (El):
    "Lämna oss för vi önskar inte kunskap om dina vägar.
15Vad är den Allsmäktige (Shaddaj) att vi skulle tjäna honom?
    Och vilken nytta skulle vi ha av att be till honom?"
16Se, det goda är inte i deras hand.
    De ondas rådslag är långt bort från mig.
17Hur ofta har de ondas lampa släckts,
    så att deras olycka kommer över dem,
    så att han ger smärta i sin vrede?
18De är som halmstrån i vinden
    och som agnar som stormen sveper bort.
19Gud (Eloha) gömmer (skyddar) åt sina söner deras synd.
    Låt honom bevara den åt sig och bli förtrogen med den.
20Låt hans ögon se hans fördärv
    och låt honom dricka den Allsmäktiges (Shaddajs) vrede.
21Vilken glädje har han i sitt hus efter sig (då han dör),
    när han ser sina månader bli färre (livet går mot sitt slut)?
22Ska (kan) någon undervisa kunskap till Gud (El)?
    Det är han som dömer de upphöjda (kan betyda både att bli upplyft och att i högmod upphöja sig själv).
23Den ene dör i sin kropps fulla styrka (vid god hälsa)
    och blir helt stilla och tyst.
24Hans ämbar är fullt av mjölk
    och märgen i hans ben är fuktig.
25En annan dör i själens bitterhet
    och har aldrig smakat det goda.
26De ligger ner på samma sätt i stoftet
    och likmaskarna täcker dem.
27Se, jag känner era tankar
    och råden som ni felaktigt inbillar er mot mig.
28Eftersom ni säger: "Var är furstens hus? Och var är tälten som de onda bor i?"
29Har ni inte frågat dem som går förbi längs vägen,
    har ni inte synat deras kännetecken?
30Eftersom en ond man är bevarad för ondskans dag
    och de bärs fram [som en gåva] till vredens dag?
31Vem ska berätta över hans ansikte, hans vägar?
    Vem ska belöna honom för det han gjort?
32Han bärs bort till gravarna
    och man vakar vid gravkullen (hebr. gadish).
33Dalarnas jordkokor är söta (tillfredställande) för honom,
    alla människor dras (lockas) efter honom och till hans ansikte ett oräkneligt antal.
34Hur kan ni då trösta mig fåfängt?
    Av era svar återstår bara svek.

Tredje omgången

Elifaz tredje tal

221Sedan tog Elifaz – temaniten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Kan en stridsman (en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) vara till nytta (hebr. sachan) för Gud (El),
    kan ens en vis ("nyttig" – hebr. sachal) man vara till nytta (hebr. sachan) för honom?
3Har den Allsmäktige (Shaddaj) tillfredsställelse (nytta, glädje) av att du är rättfärdig
    eller har han någon vinning av att du är fullkomlig? [Gud gläder sig i rättfärdighet (Ps 45:8), men är inte beroende av den för sin glädje. Elifaz vet inte heller om konversationen mellan Gud och Satan i Job 1:7–12; 2:2–6, där Jobs rättfärdighet kommer bevisa hur Satan har fel.]
4Är det för din fruktan [vördnad av Gud och tro på honom, se Job 1:1] som han straffar dig,
    att han går till doms med dig?
5Är inte din ondska stor
    och inte din missgärning (synd – hebr. avon) utan slut?
6Eftersom du tagit mutor från din bror utan orsak
    och tagit kläderna från den nakne. [2 Mos 22:26; 5 Mos 24:6, 17; Hes 18:13]
7Du har inte gett vatten till den törstige att dricka
    och du har undanhållit bröd från den hungrige.
    [Job förnekar dessa anklagelser i Job 29:12–16; 31:13, 16–17, 21.]
8Även om du var en mäktig man [ordagrant: "en man med arm", dvs. styrka] med mark,
    en ärad man [en som man lyfter upp sitt ansikte till], som bor där.
    [Elifaz anklar Job för att ha tillskansat sig mark och egendom på orättfärdigt sätt, se även Job 20:19.]
9Änkor har du sänt iväg tomhänta
    och den faderlöses armar är brutna. [2 Mos 22:22; 5 Mos 10:17–18]
10Därför omges du av fällor (snaror – faror),
    och plötsligt fruktar du skräck,
11eller mörker så du inte kan se,
    och mäktiga vatten täcker dig.
12Bor inte Gud (Eloha) högt i himlarna?
    Och se på de högsta (ordagrant: huvudet bland) stjärnorna, hur högt [upp] är inte de?
13Och du säger: "Vad kan Gud (El) veta?
    Kan han döma genom detta tjocka mörker?
14Molnen bildar en slöja så att han inte ser [oss människor]
    när han vandrar [fram och tillbaka – ointresserat] på himlavalvet."
    [På nytt lägger Elifaz ord i Jobs mun att Gud skulle vara begränsad, något som Job aldrig sagt]
15Vill du hålla dig till den gamla vägen (välkända, upptrampade gångvägen) [innan floden, se 1 Mos 6:5],
    där fördärvets män (hebr. mat) gick,
16de som rycktes bort (hebr. qamat) i förtid (ordagrant: det var inte deras tid)
    när floden forsade på deras grundval?
    [Kan också översättas: "när deras grund sveptes bort av floden".]
17De sa till Gud (El):
    "Lämna oss! Vad kan den Allsmäktige (Shaddaj) göra?"
18Men han, det var ju han [Gud] som fyllde deras hus med välstånd (gott – hebr. tov).
    De gudlösas rådslag är fjärran ifrån mig.
19De rättfärdiga ser det och gläds,
    den oskyldige hånar dem:
20"Ja, våra motståndare (hebr. qim) är utrotade,
    och deras tillgångar har elden slukat."
21Bli bekant med (gör dig nyttig för – hebr. sachan) honom [Gud] och sök frid (hebr. shalam),
    så ska det goda (välgång – hebr. tovah) komma till dig.
22Ta emot undervisning (hebr. Torah) av hans mun,
    och bevara hans ord i ditt hjärta.
23Om du omvänder dig till den Allsmäktige (Shaddaj) blir du upprättad,
    om du avlägsnar orätten från ditt tält,
24då ska du lägga ditt guld i stoftet [inte värdesätta det så högt],
    och [guldet från] Ofir bland bäckens stenar [jfr 2 Krön 9:27],
25då blir den Allsmäktige (Shaddaj) ditt guld [din verkliga rikedom],
    han blir ditt ädlaste (höga, upphöjda – mest imponerande) silver.
26Ja, då ska du glädjas i den Allsmäktige (Shaddaj)
    och lyfta ditt ansikte till Gud (Eloha).
27När du ber till honom ska han höra dig,
    och du ska få uppfylla dina löften.
28Allt du beslutar ska gå dig väl,
    och ljus ska skina på dina vandringsvägar (livsval – hebr. derech).
29När de för nedåt ska du säga: "Uppåt!"
    Då ska han frälsa den som sänker sin blick.
30Han räddar den som inte är [ön – hebr. i] oskyldig,
    och räddar dig eftersom dina händer är rena. [Gud förväntas rädda den oskyldige, men här skriver Elifaz tvärtom – att Gud räddar den som inte är oskyldig! Det kan vara ironiskt för att visa hur befängt det är att tro att Gud skulle rädda Job. Det lilla hebreiska ordet i betyder också ö eller kustländer. Hebreiska frasen i naqi kan också översättas "den oskyldiges ö". Betydelsen blir då att Gud räddar inte bara den oskyldige, utan även alla som är på samma ö. Ordet ö i Bibeln syftar ofta på land eller region, dvs. människor som befinner sig på samma plats. Jfr Sodom och Gomorra, se 1 Mos 18:16–33.]

Jobs svar

231Då svarade Job och sa:
2Även idag är upproriskhet mitt bekymmer,
    min hand är tung över suckandet (stönandet).
3Om jag bara visste hur jag skulle finna honom,
    hur jag kunde komma till hans boning!
4Jag skulle lägga fram min sak (rättsfall – hebr. mishpat) inför honom,
    fylla min mun med argumentation (tillrättavisning; mitt försvar).
5Jag känner orden (pratet – hebr. milah) han skulle svara mig,
    och förstår vad han skulle säga till mig.
6Skulle han tvista med (motsätta sig – hebr. riv) mig i stor kraft,
    nej, han behöver bara ta emot [lyssna på] mig.
7En rättfärdig skulle då vara hans motpart,
    jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.
[Job talar om sig själv som rättfärdig.]
8Se, går jag framåt (mot öster – hebr. qedem) [möter solens uppgång] är han inte där,
    går jag tillbaka (västerut – hebr. achor) finner jag honom inte.
9Gör han något till vänster [norrut om man står mot öster] skådar jag honom inte,
    vänder han sig till höger [åt söder] ser jag honom inte.
10Men han vet min väg (vandringsväg, mina livsval – hebr. derech),
    när han prövat mig, kommer jag fram som guld. [Även om Job inte själv kan hitta Gud är han förvissad om att Gud känner honom och kan hitta honom. Gud känner den rättfärdiges väg (Ps 1:6) och den ondes, som han omkullkastar, se Ps 146:9. I tre punkter visas Jobs tro här: Han litade på att Gud kände till hans situation, han litade på att Gud prövade honom och att han skulle komma igenom prövningen som en bättre man.]
11Min fot har hållit fast nära hans steg (vid hans spår),
    jag har följt hans väg (hebr. derech) utan att vika av.
12Jag har inte övergett hans läppars bud,
    hans muns ord är mig en större skatt än mitt dagliga bröd.
13Men han är den ende [oföränderlig, fast], vem kan stå honom emot?
    Vad han (hans själ – hebr. nefesh) vill, det gör han.
14Ja, han fullbordar (ersätter – hebr. shalem) min beskärda del,
    och som dessa många [planer] med honom. [Versen är svårtydd.]
15Därför bävar jag för hans ansikte,
    när jag tänker på det blir jag rädd för honom.
16Gud (El) har gjort mitt hjärta försagt (jag tappar modet),
    den Allsmäktige (Shaddaj) har fått mig att bäva,
17för jag fick inte förgås innan mörkret kom,
    han dolde inte den svarta natten för mitt ansikte. [Job 22:11]
241Varför har den Allsmäktige (Shaddaj) inga tider [för domstolsförhandlingar] i förvar?
    Varför får inte de han känner se hans dagar?
2Gränser flyttas [5 Mos 19:14; Ords 22:28; 23:10],
    de rövar bort hjordar och för dem i bet.
3Åsnan till de faderlösa
    för de bort,
    tar som pant
änkans ko.
[I denna kiastiskt strukturerade vers beskrivs offren som hjälplösa utan fäder/män. Nu berövas de sin boskap och möjlighet till inkomst.]
4De tränger bort de fattiga från vägen (hebr. derech),
    alla ödmjuka (förtryckta) i landet måste gömma sig.
5[De fattigas liv är hårt:] Se på vildåsnorna i öknen [Job 11:12],
    de går i sitt arbete tidigt och söker föda
    vildmarken ger bröd till deras unga.
6På fältet skördar de [den tidiga skörden på våren med] foder som inte är deras eget
    och plockar sent (efterskördar/rensar – hebr. laqash) [överblivna druvor] från de ondas vingård [på hösten].
7Nakna övernattar de (ligger de om natten – hebr. lon), utan kläder,
    de har inget att skyla sig med i kölden [på vintern].
8Av störtskurar (slagregn) från bergen blir de helt genomblöta,
    i brist på skydd trycker de sig mot (omfamnar/kramar de) klippan.
9De [de ogudaktiga] sliter den faderlöse ifrån moderns bröst,
    och av den fattige tar man pant.
    [I vers 3 tog man deras djur, här går man längre i ondskan – tar deras barn.]
10Nakna går de, utan kläder [substantiven är identiska med vers 7a],
    hungrande bär de på kärvar.
11Mellan deras murar pressar de ut olja,
    törstande trampar de vinpressen.
    [Omgärdade av säd, oliver och vindruvor hungrar och törstar de förtryckta.]
12En ringa grupp människor (hebr. mat) utanför staden jämrar sig,
    från slagna själar stiger ett rop i smärta,
    ändå anklagar Gud (Eloha) ingen för att ha gjort fel (hör inte deras böner).
13Andra har blivit fiender till ljuset,
    de känner inte dess vägar (livsval – hebr. derech)
    och håller sig inte på dess stigar (upptrampade gångvägar – hebr. netivah).
14Vid ljuset (i gryningen) stiger mördaren upp,
    för att dräpa den betryckte (ansatte) och fattige,
    och om natten blir han tjuvars like.
    [Samma man som stjäl om natten, mördar vid gryningen för att inte bli påkommen.]
15Äktenskapsbrytarens [maskulin] öga spanar efter skymningen,
    han säger (tänker): "Inget öga får se mig"
    och döljer (täcker) sitt ansikte.
16Vid mörkrets inbrott bryter de sig in (gräver – hebr. chatar) [via väggen] i husen,
    om dagen låser de in sig.
De känner inte ljuset,

     17för alla dem, morgonen är som djupt mörker (dödsskuggan – hebr. tsalmavet) för dem,
    de är väl förtrogna (är vänner) med djupt mörker (hebr. tsalmavet).
18De är skum (snabbt/lätt – hebr. qal) på vattenytan [de består inte, se Job 7:6; 9:25],
    förbannad (lätt, flyktig – hebr. qalal) är deras mark i landet,
    han går inte längre till vingårdarna.
19Som torka och hetta slukar snövatten,
    så slukar Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket] den som har syndat (missat målet – hebr. chata).
20Glömmer honom gör moderlivet [som är hans hem i livets start],
    frossar (gillar sötman av hans kropp) gör likmaskar [vid livets slut],
inte längre är han ihågkommen.
    Bryts som ett träd gör orätten.
21Han går på vall på (äter; frossar på) den ofruktsamma, som inte kan föda
    och är inte god mot änkan.
22Ja, ändå rycker han [Gud] bort de starka genom sin kraft;
    när han griper in kan de inte vara säkra för sitt liv.
23Han ger dem trygghet och vila,
    men hans ögon vakar över deras vägar (livsval – hebr. derech).
24De är upphöjda för en kort tid,
    sedan är de borta,
de slås ner och skördas som alla,
    de vissnar som axens toppar.
25Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger
    och göra mitt prat (hebr. milah) om intet?

Bildads tredje tal

251Sedan tog Bildad – shoaiten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Makt och respekt är med honom,
    han skapar frid (fred; fullständig harmoni; helhet – hebr. shalom) i sina höga platser.
    [Han är till en början ospecificerad, men syftar på Gud, se vers 4.]
3Ingen kan räkna hans här (ordagrant: "finns det antal till hans här")?
    Hans ljus skiner på alla (ordagrant: "och över vem stiger inte hans ljus upp")?
[Från att fokusera på Guds storhet skiftar nu Bildad till att tala om mänsklighetens litenhet.] 4Hur kan en man (hebr. enosh) vara rättfärdig inför (med, i närvaro av – hebr. im) Gud (El)? [Job 9:2]
    Och vem kan vara [moraliskt] ren (hebr. zacha) som är född av en kvinna?
    [Ovanligt ord för renhet, se även Job 15:14.]
5Se, inte ens månen har sitt eget ljus
    och stjärnorna är inte rena i hans ögon.
    [Det månljus som vi ser är en återspegling av solljuset från månens yta.]
6Hur mycket mindre en man – [som är obetydlig som] en likmask (hebr. rimah) [bryts ner]
    och en människas son – [som bara är som] en mask (kermeslus – hebr. toleah) [som krossas].
    [Två olika ord för insekt/mask används. Likmasken för tankarna till förgängelsen och hur människan bryts ner. Masken (Kermes ilicis) krossades för att utvinna den scharlakansröda färgen, se Ps 22:7.]

Jobs svar

261Då svarade Job och sa:
2Vad har det hjälpt till den utan kraft (vigör – hebr. koach)?
    Hur har det räddat armen utan styrka (hebr. oz)?
3Hur har han gett råd utan (till ingen) vishet
    och insikt (driftighet, förstånd – hebr. toshijah) till mycket kunskap (intim förståelse)?
4Vem har berättat för dig allt detta prat (hebr. milah)
    och vems andetag går ut därifrån?
5Skuggorna (de avlidna – hebr. rafaim) grips av ångest,
    djupets vatten och de som bor däri.
6Sheol (dödsriket, de dödas plats) ligger blottat för honom,
    Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Upp 9:11 – hebr. avaddon) har ingen täckelse (är otäckt, utan klädnad). [Gud har makt och kontroll även över döden.]
7Han expanderar (spänner ut) norr över tomrummet,
    han hänger upp jorden på ingenting.
    [Här är ett exempel på hur Bibeln talar om sådant som bara modern fysik kan förklara.]
8Han binder upp vattnet i sina moln (mörka regnmoln – hebr. av)
    och låter inte skyn brista (klyvas, gå sönder) undertill (i/på botten).
9Från greppet [något som han döljer i sin hand] på hans trons ansikte
    expanderar han (sprider han ut) över den sina skyar.
10En förordnad (ordagrant "sak inristat") gräns (hebr. chog) över vattnets ansikte [horisonten]
    ända till fullbordan (perfektion) – ljus med mörker.
    [Horisonten fungerar som en brytpunkt för det som kan ses (ljus) och det som inte kan ses (mörker).]
11Himlarnas pelare skälver (hebr. rafaf; enda gången ordet används)
    och häpnar (hebr. tama) av hans tillrättavisning (hebr. geara).
12I sin vigör (koach) rör han upp havet [nationer, folk]
    och i sitt förstånd (hebr. tevona) genomborrar han Rahav [Stoltheten – Leviatan, se Job 9:13].
13I (genom) hans Ande (andedräkt) är himlarna klara.
    Hans hand har dräpt (genomborrat) den flyende (hebr. bariach) ormen.
14Se, detta är [bara] ytterkanten på hans väg [vi ser bara en glimt av hans verk]
    och bara till en viskning [så lite] hör vi av honom!
    vem kan förstå hans [fulla] styrka i dunder (åska – hebr. raam)? [Versen är svåröversatt. Ordet för viskning (hebr. shemets) är ovanligt och används bara här och i Job 4:12. Det kan också betyda "lite" vilket i så fall blir en parallell till ytterkant. Viskning förknippas ofta med ondska vilket också förstärks av att ordet både börjar och slutar med ormens viskande s-ljud. Den arameiska översättningen skriver "vilka onda ord har inte viskats om honom" och tar viskningen som onda rykten som spridits om Gud.]

Jobs avslutande tal

[Jobs inledande ord i kapitel 27 bryter den normala cykeln med anförande och respons som funnits i de 8 tidigare dialogerna. Baserad på tidigare mönster (Elifaz, Bildad och Tsofar), skulle det varit dags för den tredje talaren, Tsofar, här. Han verkar vara tyst, och istället fortsätter nu Job sitt anförande. Det ovanligare hebreiska ordet mashal som beskriver ordspråk och talesätt används här.] 271Då tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
2Så sant Gud (El) lever, han som undanhållit mig min rätt,
    den Allsmäktige (Shaddaj) som har förbittrat min själ
3– för så länge jag har min livsande i mig [1 Mos 2:7]
    och Guds (Elohas) Ande (hebr. roach) i min näsa –
4aldrig att mina läppar skulle tala orätt
    eller min tunga tala svek.
5Låt det vara fjärran från mig att jag skulle ge er rätt!
    Till min död vidhåller jag min oskuld.
6Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte,
    mitt hjärta förebrår (ger mig skulden) mig inte för någon av mina dagar.
7Låt min fiende stå som den skyldige,
    min motståndare som orättfärdig.
8För var är den gudlöses (hycklarens) hopp när han skärs bort (hebr. batsa),
    när Gud (Eloha) rycker bort hans liv (själ – hebr. nefesh)?
9Kommer Gud (El) att höra hans rop
    när nöden drabbar honom?
10Kan han glädja sig över den Allsmäktige (Shaddaj)?
    Kan han ständigt åkalla Gud (Eloha)?
    [De retoriska frågorna i vers 8–10 förväntas ett negativs svar.]
11Jag vill lära er om Guds (Els) hand,
    den Allsmäktiges (Shaddajs) tankar vill jag inte dölja.
12Se, ni har ju själva alla sett det,
    varför kommer ni då med detta – tomhet prat?
    [Versen avslutas med substantivet och verbet för tomhet (hebr. hevel havel) och beskriver "tomt prat".]
13Detta är den onda människans lott hos Gud (El),
    det arv som den hänsynslöse (våldsverkaren) får av den Allsmäktige (Shaddaj).
14Om hans barn blir många – [så är det] för svärdet,
    hans avkomlingar får inte mätta sig med bröd.
    [Alla tre Jobs kompanjoner kopplade barnens öde med Jobs synd, se Job 5:4; 8:4; 18:19.]
15De som överlever honom läggs i graven genom död [dödlig sjukdom]
    och deras änkor gråter inte över dem.
    [De som överlevde krig och svält (vers 14) dog av pest, se Job 18:13; Jer 15:2; Upp 6:8.]
16Om han samlar silver som stoft
    och lägger kläder på hög (hebr. kon) som lera. [Sak 9:3]

     17Fastställd (bestämd – hebr. kon) och rättfärdig blir han påklädd
och silver oskyldigt delas upp. [Vers 16–17 formar en kiasm där flera ord upprepas. De ogudaktiga kan samla pengar och kläder (som var dåtidens investeringar), men de kommer komma till de rättfärdiga i sinom tid.]
18Han bygger sitt hus som en mal,
    likt ett solskydd (temporärt skydd – hebr. sukkah) som väktaren gör åt sig. [Jes 1:8; 4:6; Jona 4:5]
19Rik går han till sängs – och samlar inte [mer],
    när han öppnar sina ögon är allt borta.
    [Även om verbet samla (hebr. asaf) behöver något mer ord, så är budskapet helt klart: rikedom kan försvinna över natten!]
20Som vatten [vågornas kraft eller störtfloden] griper fasorna honom,
    natten rycker (stjäl) bort honom som stormen.
21Östanvinden lyfter honom och han är borta,
    den sveper i väg honom från hans plats.
22Den vräker sig mot honom utan förskoning,
    han försöker fly för dess kraft.
23Den klappar (hebr. safaq) sina händer mot honom
    och visslar (hebr. sharaq) åt honom från hans plats.

Visheten

[Detta kapitel som är ett poem om visheten kommer som ett avbrott från alla dialoger. En del ser det som en fortsättning av Jobs (eller Bildads) tal, men litterärt så fungerar det som en brygga mellan dialogerna och Jobs avslutande ord.] 281Ja, det finns
    för silvret
        en gruva (utgång, utflöde – hebr. motsa),
        och en plats (hem)
    för guldet
där det renas. [Stycket öppnas med ett enkelt kiastiskt mönster där gruva/plats står centralt och ramas in av silvret/guldet. Versen beskriver de grundläggande stegen för att ta fram metaller. Först måste det brytas, sedan måste det renas. Väldigt sällan kan man hitta rena metaller, för det mesta är de uppblandade med värdelös sten. Visdom nämns inte förrän vers 12, men analogierna med gruvnäringen är många. Vishet är värdefull som silver och behöver förädlas som guld. Det är ett krävande arbete, men ger stor lön.]
2Järn hämtas upp ur jorden,
    stenar smälts till koppar.
3Han [människan] sätter gränser för mörkret (hebr. choshech) [när facklor ger ljus i gruvgångar]
    och utforskar det yttersta djupet,
    där stenen är mörker (hebr. ofel) och dödsskugga (hebr. tsalmavet).
    [Tre olika ord för mörker används här.]
4De spränger schakt långt från människors boningar,
    glömda av foten (avlägsna platser dit ingen går),
    hissas ner djupt [i schakten] och vajar (gungar, svajar), långt från människor.
    [Gruvor, som t.ex. Timnah i södra Israel, låg otillgängligt till, långt från civilisationen.]
5Från jorden kommer bröd [ovan jord spirar och växer grödor],
    men där nere förvandlas den som av eld. [Under jord "växer" metallen fram genom eldsättning, den gamla metoden då berget hettades upp med eld vilket skapade sprickor som underlättade brytningen.]
6Safiren har sin plats bland hennes stenar,
    och i stoftet (materialet) finns guld för honom [gruvarbetaren].
7Stigen dit är inte känd av rovfågel,
    gladans (hökens) öga har inte upptäckt den.
8Inte har söners stolthet (hebr. ben shachats) trampat på den,
    inte har rytande lejon (hebr. shachal) passerat fram på den. [Hebr. shachats används bara här och i Job 41:25. Det finns en dubbelhet i att både syfta på djur och människor, här utifrån parallellismen är det "stolta lejon" (djurens konung) som åsyftas, men utesluter inte stolta människor. Hebr. shachal är ett av närmare tio olika ord för lejon. Detta ord har sitt ursprung i verbet för att ryta, hebr. sheagah. Dessa män som jobbar i gruvorna fruktar inte vilda djur.]
9På den hårda stenen lägger man sin hand
    och gräver ut bergen från grunden.
10De hugger ut kanaler [för att leda ut vatten – gångar] i klipporna,
    och ögat får se härliga ting.
11De stoppar upp vattenådrornas gråt,
    de drar fram hemligheter [dolda skatter] i ljuset.
-
12Men visheten – var finns hon?
    Var har förståndet sin boning?
[Nästan samma fras återkommer i vers 20.]
-
13Nej, hennes värde (pris) känner inte en bräcklig människa.
    Nej, henne kan man inte finna i de levandes land.
14Djupet säger: "Hon är inte i mig",
    havet säger: "Hon finns inte hos mig."
15Nej, hon kan inte fås för dyrbaraste guld (inneslutet; renat guld – hebr. segor),
    dess pris (hebr. mechir) kan inte vägas upp med silver.
16Nej, hon kan inte betalas med guld från Ofir
    eller med dyrbar onyx och safir.
17Nej, hon kan inte jämföras med guld (hebr. zahav) och glas (kristall),
    inte ges i utbyte mot kärl av rent guld (hebr. paz),
18koraller ["höga saker"; röd korall, Hes 27:16] och kristall ska inte nämnas.
    Priset (penningpungen – hebr. meshech) för vishet är mer än pärlor.
19Nej, topas från Kush [Etiopien] kan inte radas upp bredvid henne,
    hon kan inte vägas upp med renaste guld.
    [Topas är en olivgrön gulaktig sten; den andra stenen i bröstskölden, se 2 Mos 28:17.]
-
20Men visheten – var kommer hon ifrån?
    Var har förståndet sin boning?
[Exakt samma innehåll som vers 12, förutom verben finns/kommer.]
-
21Hon är gömd för alla levandes ögon,
    hon är dold för himlens fåglar. [Jfr vers 7–8]
22Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11) och döden säger:
    "Vi har hört ett rykte (i våra öron har vi hört) om henne."
    [Ett rykte om var man kan hitta vishet.]
23Gud (Elohim), han känner vägen till henne,
    han vet var hon bor,
24för han skådar till jordens ändar,
    han ser allt under himlarna.
25När han mätte upp vindens vikt
    och vägde vattnen efter mått [under världens skapelse, se 1 Mos 1:2],
26när han gjorde en stadga (lag – hebr. choq) [naturlag] för regnet
    och en väg för åskans blixt,
27då såg han henne och uppenbarade henne,
    han beredde henne och utforskade henne. [Ords 8:22–29]
28Och till människan (hebr. adam) sa han:
    "Se, att vörda Herren (Adonaj) [vissa manuskript har JHVH – Jahve] är vishet,
    och att fly det onda är förstånd."
    [En sund och rätt gudsfruktan utgör första steget till vishet, se Job 1:7; 9:10.]

Avslutande monolog av Job (kap 29-31)

Sammanfattning av Jobs lidande

291Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
[Job önskar sig på nytt tillbaka till hur det var innan han drabbades av detta, se Job 6:8; 11:5; 14:13; 19:23:] 2Om det ändå vore som i tidigare månader,
    som i de dagar då Gud gav sitt beskydd,
3då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23],
    och i hans ljus vandrade jag genom mörkret!
4Då jag var i min "bästa årstids" dagar
    [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt],
    då Guds (Elohas) godhet vilade över mitt tält,
5då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig
    och mina barn fanns runt omkring mig,
6då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd]
    och det rann bäckar av olja ur klippan [den uthuggna vinpressen] för mig. [5 Mos 32:13; Job 24:11]
7När jag gick till porten i staden
    och intog min plats på torget,
8när de såg mig, drog de unga sig undan
    och åldringarna (de skröpliga – hebr. jashish) reste sig och blev stående.
9Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah)
    och lade handen på munnen. [Något Job bett de tre bekanta göra, se Job 21:5.]
10Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan),
    deras tunga fastnade i gommen.
    [Job tillhörde troligen också denna klass av ledare, hövding/furste används antagligen synonymt här.]
11När ett öra hörde, prisade det mig lycklig,
    och när ett öga såg mig, lovordade det mig.
12eftersom jag räddade den fattige som ropade
    och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13Den döende välsignade mig,
    änkans hjärta fick jag att jubla.
14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad,
    rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15Ögon var jag åt den blinde
    och fötter åt den halte (lame) var jag.
    [Både ögon och fötter står i dualformen, dvs. två ögon och två fötter.]
16En far för de behövande (fattiga – hebr. evion) var jag
    och jag utforskade (redde ut) den okändes sak. [Sökte upp människor som led i tysthet, och gav dem rätt.]
17Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah)
    och ryckte rovet från hans tänder (hebr. shen).
18Jag tänkte då: "I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö,
    mina dagar blir många som sanden.
    [En positiv bild av familjen samlad som i ett "fågelbo" i en nära gemenskap.]
19Min rot [under mig]
    är öppen till vattnet [har tillgång till vattenkällor],
    och nattens dagg vilar i
mina grenar [ovan mig]. [Versen är en merism (ett uttryck med kontraster som ger en helhet) där Job beskriver roten under honom och grenarna ovanför hans huvud. För den som bor i ett ökenklimat är tillgång på vatten viktigt, jfr Job 18:16. Vatten både från rot och grenverk är en symbol på Guds nåd och favör, se Ps 1:3; Jer 17:18.]
20Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9],
    och min båge [min arm] förnyas i min hand."
    [Båge är ofta parallell till starka armar, se 1 Mos 49:24; 1 Sam 2:4.]
[Job ser nu i vers 21–25 tillbaka på den tid då han var respekterad, se vers 7–10. Även Elifaz har nämnt om hans forna rykte om vishet, se Job 4:3–4.] 21De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
22Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah),
    och mitt prat droppade [som ett fint stilla regn].
    [Bilden är hur de som lyssnade vattnades på ett mjukt och fint sätt, se Amos 7:16; 5 Mos 32:2; Höga V 4:11.]
23De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun på vid gavel som efter sent regn (vårregn).
    [De sista regnen innan spannmålsskörden, som ger näring åt frukten.]
24Jag log mot dem – de trodde inte det,
    och de tog emot mitt ansiktes ljus [min favör].
25Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh),
    jag tronade som en kung (hebr. melech) bland sin armé (trupp),
    som en som tröstar (hebr. nacham) de sörjande. [Job är en skuggbild på Messias som tröstar de sörjande, se Jes 61:2–3. Även hans lidande, se Jes 50:4; Heb 2:18. I hebreiska ordföljden är nachum det sista ordet. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är "Nahums by" eller mer ordagrant "tröstens by"!]
301Och nu har de som är yngre än jag hånat mig,
    de vars fäder jag skulle ha ringaktat
    och placerat med mina fårhundar (vallhundar).
2Till vilken nytta är deras händers styrka för mig?
    Män vars mogna ålder gått förlorad?
3De är magra av brist och hungersnöd,
    de gnager på den torra marken, i den öde ödemarkens dysterhet.
4De plockar (samlar) saltörter med malört
    och ginstens rötter är deras mat (bröd).
5Från mitten drivs de ut,
    de ropar över dem som en tjuv.
6I dalens klyftor måste de bo,
    i hålor i marken och i klipporna.
7I busksnåren skriar de,
    under nässlorna kurar de ihop sig (samlas de).
8De är dårens söner, även skammens söner,
    de är utdrivna från landet.
9Och nu har jag blivit deras nidvisa (hebr. negina),
    jag är ett pladder (prat, ordspråk – milah) för dem.
10De avskyr mig, de flyr långt bort från mig
    och besparar mig inte att bli spottad i ansiktet.
11Eftersom han har lossat min tältlina (hebr. jeter) [huvudlinan som höll uppe tältet, se Job 4:21]
    och plågat mig
    och de har kastat bort tyglarna framför mig.
12Över min högra [sida – för att anklaga, se Sak 3:1; Ps 109:6] reser sig ungt slödder (hebr. pirchach),
    de snärjer mina fötter
    och de bygger upp sina fördärvliga stigar [belägringsramper, se Job 19:12] mot mig.
13De gräver upp min stig (upptrampad gångväg – hebr. netivah),
    de förvärrar min olycka,
    ingen hjälper dem.
14Som ett stort gap (genombrott, bräcka i en mur) anländer de,
    som ett oväder rullar de sig över mig.
15Skräck har vänts mot mig,
    de jagar bort min ära som en vind
    och som ett moln försvinner min välfärd.
16Och nu är min själ uthälld i mig,
    lidandets dagar har tagit sitt grepp om mig.
17På natten blir mina ben genomborrade
    och faller av mig och mina muskler får ingen vila.
18Med stor kraft är mina kläder vanställda,
    de binder mig som kragen på min mantel.
19Han har kastat mig i dyn
    och jag har blivit som stoft och aska.
20Jag ropar till dig men du svarar mig inte.
    Jag står upp och du ser på mig.
21Du har vänt dig till att bli grym mot mig,
    med din mäktiga hand hatar du mig.
22Du lyfter upp mig till vinden,
    du får mig att rida på den
    och du smälter (löser upp) min varelse (ordagrant: ämnena som jag består av, min kropp). [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Job skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
23Jag vet att du vill föra mig till döden
    och till det utvalda huset för alla levande.
24Förvisso, skulle inte han [en bruten man – Job] sträcka ut sin hand från ruinhögen,
    i sin olycka sända ett nödrop (hebr. shoa) till dem [feminin plural – kan syfta på gråterskor].
25Har jag inte gråtit på olyckans dag?
    Min själ har sörjt för den fattige.
26När jag skådade efter gott,
    kom ondska
och när jag väntade på ljus,
    kom mörker.
27Mitt inre kokar och vilar inte,
    lidandets dagar har kommit över mig.
28Jag går sörjande utan värme.
    Jag står upp i skaran och ropar på hjälp.
29Jag har blivit en bror till schakalen
    och en kompanjon till strutsarna.
30Min hud är svart och faller av mig
    och mina ben brinner av hetta.
31Därför är min harpa (kinor) vänd till sorg
    och min flöjt till en gråtande röst.

Jobs ed – jag är inte skyldig

[Nu följer en serie av "om jag gjort detta" (19 ggr – vers 5, 7, 9, 13, 16–17, 19, 21, 24–26, 29, 31, 33, 38–39) följt av "då", se vers 8, 10, 22 och 40. Beroende på hur man räknar är det omkring 16 olika syndfulla handlingar som Job tar upp. Formatet är inte okänt. I De dödas bok från Egypten, som är en ockult instruktionsbok inför efterlivet, finns liknande uppräkningar. I kapitel 125 som behandlar ödet för en avliden själ räknas 42 synder upp som den personen inte gjort. Den äldsta versionen är från 1500 f.Kr. men berättelserna är äldre och skrivsättet känt på Jobs tid.] 311Jag skar ett förbund (slöt ett kontrakt) med mina ögon,
    hur skulle jag då kunna tänka på (se på, låta tanken vandra iväg, fantisera om) en jungfru (ung kvinna)?
    [Här handlar det inte bara om handlingar (vers 9–12) utan också i tanken, se Ords 6:25; Matt 5:28.]
2Och vilken är Guds (Elohims) del ifrån ovan
    och arvet från den Allsmäktige (Shaddaj) från höjden?
3Är det inte olycka till förvrängaren
    och katastrof till den som gör falskhet (ordagrant tomhet, det som ingenting är)?
4Har inte han sett mina vägar
    och räknat mina steg?
5Om jag har vandrat med fåfängan
    och min fot har hastat till bedrägeri –
6låt mig bli vägd på rättvisans våg,
    och Gud (Elohim) känner (är intimt förtrogen med) min oskuld. [Job 23:10; 27:5, 6]
7Om mitt steg
    har vänt bort från vägen
och mitt hjärta vandrar
    efter mina ögon [Hes 6:9],
och om någon fläck klamrar sig fast
    vid mina händer,
8låt mig då så och låt någon annan äta,
    ja låt frukten från mitt fält bli uppryckt. [3 Mos 26:16]
9Om mitt hjärta har lockats till en kvinna
    och jag har legat på lur vid min grannes dörr,
10låt då min hustru mala åt någon annan
    och låt andra böja sig över henne [Jer 8:10].
11Eftersom det är ett avskyvärt brott,
    det är en synd som ska straffas av domaren.
12Eftersom det är en eld som slukar ända till Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11)
    och skulle utplåna all min tillväxt.
13Om jag skulle förakta min tjänares eller min tjänarinnas sak
    när de tvistar med mig [5 Mos 24:14, 15],
14vad skulle jag då göra när Gud (Elohim) reser sig?
    Och när han kommer ihåg, vad ska jag besvara honom?
15Har inte han som har skapat mig i livmodern skapat honom?
    Och har inte den Ende skapat oss i livmodern?
[Som respons på Elifaz anklagelser i Job 22:7–9 att han skulle ha förtryckt de fattiga säger nu Job:]
16Om jag har undanhållit något som den ringe önskar,
    och om mina ögon har fått änkan att misslyckas [Job 29:12],
17eller har ätit min smula (mat, oavsett hur lite) själv (ensam)
    och den faderlöse inte har ätit av den –
18för från min ungdom växte han upp, med mig som en far
    och jag har varit hennes vägledare från min mors sköte (livmoder).
19Om jag har sett någon vandrare i behov av kläder
    eller att en behövande inte har något att skyla sig med,
20om hans länder inte har välsignat mig
    och om han inte blivit varm av ullen från mina får,
21om jag har lyft upp min hand mot den faderlöse,
    eftersom jag i porten såg min hjälp,
22låt då mina skuldror falla loss från skulderbladen
    och mina armar brytas loss från skelettet.
23Olycka från Gud (Elohim) var en skräck för mig
    och på grund av hans majestät kan jag inte göra något.
24Om jag har satt mitt hopp till guld
    och har sagt till det fina guldet: "Du är min trygghet",
25om jag gladde mig därför att min rikedom var stor (hebr. rav)
    och för att min hand har fått mycket (stor volym – hebr. kabir),
26om jag såg solen när den sken
    eller månen vandra i klarhet,
27och mitt hjärta i hemlighet har blivit lockat
    och min mun har kysst min hand,
28då är även detta en synd som ska straffas av domaren,
    eftersom jag har ljugit till Gud (Elohim) som är därovan.
29Om jag gläder mig åt att han som hatar mig blir fördärvad,
    eller jublar när ondska blir funnen hos honom –
30och inte avhåller min mun från att synda
    genom att uttala en förbannelse över hans själ (liv).
31Om inte de vuxna i mitt tält säger: Vem kan finna någon som inte har blivit mätt av hans kött?
32Främlingen bor inte på gatan,
    mina dörrar har jag öppnat mot gatan.
33Om jag på människors sätt har dolt mina överträdelser
    genom att gömma dem i famnen,
34eftersom jag fruktade för skarorna
    och de mest föraktade familjerna skrämde mig,
    så att jag teg och inte gick ut genom dörren.
35Vem ger till mig, lyssnar till mig, se mitt märke (avtryck, signatur, autograf).
    Låt den Allsmäktige (Shaddaj) svara (se, uppmärksamma) mig.
    Och bevisa i skrift en man, min motståndare.
36Om jag inte kan bära det på min skuldra
    ska jag binda det vid mig som en krona.
37Jag ska berätta för honom antalet av mina steg,
    som en furste ska jag gå nära honom.
38Om mitt land ropar mot mig
    och dess plogfåror gråter tillsammans,
39om jag har ätit dess frukt (styrka – hebr. koach) utan silver [ge betalning]
    och har fått dess ägare (herrar) att bli missnöjda (ordagrant: ´utsläckt deras själ´),
40låt tistlar växa istället för vete
    och skadlig vass istället för korn.

Här slutar Jobs ord.

Eliho träder fram

[Nu följer fyra tal av en ny person – Eliho. Han är yngre än de andra tre bekanta som pratat med Job, se vers 4. Han har varit med och lyssnat på samtalen (Job 33:8). Han är den enda personen i Jobs bok som har en släkttavla, se vers 2. Hans stam var från Boz, som är namn på två män (1 Mos 22:21; 1 Krön 5:14) och en plats. I Jer 25:23 nämns Boz tillsammans med Dedan och Tema (Job 6:19). Eliho hade som de tre övriga rötterna i ökenlandskapet öster om Israel.] 321De tre [bräckliga] männen [Elifaz, Bildad och Tsofar] slutade nu svara Job,
    eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.
2Detta upprörde Eliho, Barachels son, en bozit, av Rams släkt.
    Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud (Elohim),
3och mot sina tre bekanta blev han upprörd,
    för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4Eliho hade väntat (hebr. chachah) med att rikta några ord till Job
    eftersom de andra var äldre (hebr. zaqen) än han.
5Men när Eliho såg att det inte fanns något svar i munnen på dessa tre [bräckliga] män (hebr. enosh),
    blev han brinnande vred.

Elihos tal till de tre bekanta

6Då tog Eliho, Barachels son, boziten, till orda. Han sa:

Jag är ung till åldern,
    och ni är föråldrade (skröpliga – hebr. jashish).
    [Här används ett ovanligare ord för gammal än i vers 4.]
Därför var jag rädd
    och vågade inte lägga fram min mening för er.
7Jag sa (tänkte för mig själv): "Dagar [ålder, se Job 15:10] ska tala
    och de många åren lära ut (vara förtrogen med) vishet." [Job 12:12]
8Men det beror på anden i människan (hebr. enosh),
    den Allsmäktiges (Shaddajs) livsande (hebr. neshamah) [1 Mos 2:7] ger henne förstånd.
9Nej, det är inte många [dagar/år] som ger vishet
    eller bara gamla som förstår vad som är rätt.
10Därför säger jag: Lyssna på mig!
    Jag vill lägga fram min mening, också jag.
11Se, jag väntade på era ord,
    jag lyssnade efter era insikter
när ni sökte finna de rätta orden,

     12och jag tittade noga på er (följde er uppmärksamt).
Men, se, ingen av er kunde överbevisa Job,
    ingen kunde svara på hans ord.
13Svara nu inte: "Vi möttes av vishet!
    [Bara] Gud (El) kan besegra honom, inte människor (hebr. ish)."
14Hans [Jobs] ord var inte riktade mot (uppradade – hebr. arach) [uppställd som en armé redo att attackera] mig,
    och jag ska inte bemöta honom med era uttalanden (argument – hebr. emer).
[Eliho vänder sig nu från de tre bekanta, och riktar sig mot Job. Texten skiftar från andra person till tredje person, ett skifte som är vanligt i tillrättavisning, se Job 18:3–4.] 15De är bestörta och svarar inte mer,
    pratet (babblet – hebr. milah) har lämnat dem.
16Skulle jag vänta när de inte talar,
    när de fortfarande står där utan svar?
[Svaret på den retoriska frågan i föregående vers är nej. Eliho kan knappt bärga sig att få tala, han är på väg att explodera. Verbet "svara" kommer först i den hebreiska ordföljden, vilket betonar att han verkligen vill svara! Två gånger förekommer också frasen "också jag". Uttrycket formar en ram till två substantiv som centralt har verbet "lägga fram"!] 17Jag ska svara –

också jag
    min del
        vill jag lägga fram (presentera)
    min åsikt (hebr. dea)
också jag!
18för jag är uppfylld av prat (hebr. milah),
    anden inom mig pressar (motiverar; tvingar) mig.
19Ja, min mage är som ett vin som inte öppnats [det jäser och bubblar],
    såsom nya vinsäckar vill det sprängas.
20Låt mig tala!
    Ge mig lättnad (ge mig utrymme för luft)!
    Låt mig öppna mina läppar
och svara.
[I ett kiastiskt uttryck ger Eliho utryck för att han måste få ventilera sina känslor.]
21Nej, jag ska inte vara partisk mot någon (man – hebr. ish)
    och inte smickra någon människa (hebr. adam).
22För jag vet inte hur man smickrar [det är inte min vana att tala så],
    om jag gjorde det skulle min Skapare snabbt rycka bort mig [från jorden, se Ps 102:24].
    [Titeln min Skapare används mest i visdomslitteraturen, se Job 4:17; Ords 14:31; 17:5.]

Elihos tal till Job

331Eliho tog till orda och sa:

Och likväl Job, jag ber dig, lyssna till mitt prat (hebr. milah)
    och alla mina ord (hebr. davar).
2Se, jag ber dig, jag har öppnat min mun,
    min tunga har talat i min gom.
3I mitt hjärtas uppriktighet (ärlighet, rättframhet – hebr. josher) säger jag,
    och det mina läppar vet (är intimt förtrogna med)
    ska de tala (flöda fram från hjärtat – hebr. malal) klart (rent, sant, tydligt).
    [Ovanligt ord för att tala från hjärtat, se även Job 8:2.]
4Guds (Els) Ande har skapat mig
    och den Allsmäktiges (Shaddajs) livsande har gett mig liv.
5Om du kan bemöta mig,
    gör dig redo inför mig
    och framställ din sak.
6Se, jag är, som din mun (vi är lika), till (inför) Gud (El),
    från lera är jag formad, även jag.
7Se, min skräck ska inte göra dig rädd,
    mitt tryck ska inte vara tungt över dig.
8Men du [Job] sa inför mina öron,
    så lydde babblet (pratet – hebr. milah) jag hörde:
9"Jag är ren (moraliskt ren – hebr. zach) och utan synd,
    jag är rentvättad (hebr. chaf) och utan skuld.
10Men se, han [Gud] är avståndstagande (hindrar och håller tillbaka – hebr. tenoa) mig,
    han räknar mig som sin fiende.
11Han sätter mina fötter i boja (stock),
    han vaktar på mina livsvägar (hebr. orach)"
    [Eliho hade säkert Jobs ord från Job 13:27 i åtanke, versen är identisk förutom du/han.]

Elihos svar till Job (12-30)

12Se, vad gäller detta har du inte rätt [Job] – det är mitt svar till dig,
    för Gud (Eloha) är större än en [bräcklig] människa (hebr. enosh).
13Varför (av vilken anledning) tvistar du med (motsätter du dig – hebr. riv) honom,
    för att han inte ger ett enda ord till svar?
    [Ett av svaren på att Gud inte alltid förklarar sig för människor finns i Jes 55:8–9.]
14För Gud (El) talar ibland på ett sätt,
    ibland på ett annat, men utan att man bryr sig om det. [Nu följer två sätt som Eliho säger Gud talar: drömmar (vers 15–18) och lidande (vers 19–22).]
15I drömmen, i en syn om natten,
    när sömnen fallit tung över människorna
    och de slumrar i sin bädd,
16då avtäcker han människornas öron
    och bekräftar deras förmaningar (hebr. mosar),
17för att hindra människan (hebr. adam) från en ogärning
    och hålla högmodet borta från en stridsman (man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft – hebr. gever).
18Han bevarar hennes liv (själ) från graven
    och hennes liv från att gå (genomborras) av vapen ("något som kastas" – hebr. shelach).
[Eliho fortsätter dela sina tankar. Om inte någon lyssnar på Guds varningar under natten kommer Gud straffa (Job 36:10) för att få uppmärksamhet.] 19Han tuktas med plågor på sin sjukbädd
    och med ständiga smärtor i benen.
20Så han får avsmak för bröd (mat),
    han avskyr den föda han älskade.
21Hans kött tärs bort tills inget finns kvar,
    hans ben blottas (som en kal höjd) som förr inte syntes.
22Hans liv (själ) närmar sig graven,
    hans liv dödens budbärare (ordagrant: "till döden" – hebr. le mot).
[Eliho tar nu upp två undantag: En ängel kan gripa in (vers 23–25) och människan kan be till Gud (vers 26–28).] 23Men om det finns en ängel, som vakar över honom,
    en medlare, någon enda av de tusen, och denne får berätta för människan om hennes uppriktighet (rättsinnighet, integritet – hebr. josher),
24då förbarmar han sig [Gud] över honom och säger:
    "Friköp (lös ut) honom från att fara ner i graven,
    jag har funnit lösen för honom."
25Då får hans kropp ny ungdomskraft,
    han blir på nytt som i sin ungdoms dagar.
26Han ber till Gud (Eloha) och han visar nåd (hebr. ratsah) mot honom,
    han får se hans [Guds] ansikte med jubel.
    Och han [Gud] återupprättar människan hans rättfärdighet.
27Han sjunger då [upprättad] inför människorna:
    "Jag syndade och förvrängde det rätta,
    men jag fick inte vad jag förtjänade.
28Han friköpte mitt liv (min själ – hebr. nefesh) från att hamna i fördärvet,
    och mitt liv ska se ljuset."
29Se, allt detta gör Gud (El) [talar genom drömmar och plågor, vers 15–22]
    både två och tre gånger med en stridsman (hebr. gever).
30för att återföra hans liv (själ) från graven
    och låta livets ljus stråla över honom. [Vers 29 och 14 formar en inclusio med frasen "en och två", och här "två och tre". Detta ramar in hela denna sektion (vers 12–30) där Eliho svarar Job.]

Elihos utmaning till Job

31Lyssna Job! Hör på mig!
    Håll tyst, så jag får tala.
32Om du har något babbel (hebr. milah) att bemöta mig med (ge tillbaka till mig),
    tala, för jag vill gärna ge dig rätt.
33Om inte, lyssna du då till mig.
    Håll tyst, jag ska lära dig vishet. [Eliho lämnar bara två alternativ till Job – var tyst eller omvänd dig. Job väljer tystnad, för inget svar kommer mellan kapitel 33 och 34. Det är en ton av ungdomlig arrogans (Job 32:6) i hela Elihos tal. Det ska noteras att varken här eller någon gång senare i Elihos långa anförande ända till och med kapitel 37 svarar Job honom en enda gång.]

Elihos andra tal till de tre bekanta

341Och Eliho svarade och sa [upprepar liknande formulering som riktades direkt till Job i Job 32:1]:
2Hör (lyssna), ni visa män, på mitt prat (mina ord – hebr. milah)
    och ni erfarna [män], ge ert öra (ge er uppmärksamhet) till mig!
3För örat prövar pratet (orden – hebr. milah),
    som gommen smakar maten.
4Låt oss döma åt oss det som är rätt,
    låt oss veta med våra ögon vad som är gott,
5eftersom Job har sagt: "Jag är rättfärdig
    och Gud (El) har tagit bort min rätt.
6trots min rätt hålls jag för en lögnare,
    mitt sår är oläkligt,
    jag är utan överträdelse."
7Vilken man (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) är lik Job
    som dricker förakt som vatten?
8Vem vandrar tillsammans med den som gör synd
    och går tillsammans med en ond man?
9Eftersom han säger: "Det gagnar en man (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft)
    inget att han skulle vara överens med Gud (Elohim)."
10Därför hjärtats män, lyssna till mig:
    Vare det långt från Gud (El) att han skulle göra det onda
    och från den Allsmäktige (Shaddaj) att han skulle begå överträdelse.
11För en människas arbete ska han löna honom,
    och en man ska finna en vältrampad stig.
12Säkerligen ska Gud (El) inte göra något ont
    och den Allsmäktige (Shaddaj) inte förvränga rätten.
13Vem gav honom befallning över jorden?
    Eller vem har ordnat hela världen?
14Om han skulle lägga sitt hjärta på honom
    och samla ihop sin ande och sin livsande (andedräkt).
15Allt kött ska förgås tillsammans [Ps 104:29]
    och människan ska återvända (bli) till jord. [1 Mos 3:19]
16Och om du har förstått, hör detta,
    vänd ert öra till rösten av mitt prat (mina ord – hebr. milah ani).
17Ska den som hatar rättvisa (hebr. mishpat) binda (vira runt – hebr. chavash) [hela eller regera]?
    Ska du fördöma honom som är rättfärdig och mäktig (hebr. kabir)? [Kan tolkas att förbinda (ett sår) och därmed varsamt hela eller att binda och styra med auktoritet. Ordet används vanligen om att "sadla" ett djur eller att vira en huvudbonad.]
18Är det lämpligt att säga till en kung: "Du är usel?"
    Eller till en ädling (prins): "Du är ond?"
19Det tillkommer inte furstar att ta hänsyn till de rika mer än de fattiga,
    eftersom de alla är hans händers verk.
20På ett ögonblick dör de, vid midnatt,
    folket skakar och går bort
    och de mäktiga tas bort utan hand.
21Eftersom hans ögon är över mannens vägar
    och han ser hela hans vandring.
22Det finns inget mörker, ingen dödens skugga
    där överträdelsernas arbetare kan gömma sig själva.
23Eftersom han har bestämt en tid över varje man,
    då han ska gå till Gud (El) i domen.
24Han krossar de mäktiga (hebr. kabir) utan utfrågning (förhör, rannsakan) [Ords 18:17]
    och insätter (reser upp) andra i deras ställe.
25Därför granskar han deras arbete
    och han omstörtar dem på natten
    så att de krossas.
26Han slår de onda (moraliskt förfallna)
    på en öppen plats där man kan se.
27Eftersom de vände bort från att följa honom
    och inte tog notis om någon av hans vägar,
28så att de fick den fattiges rop att komma upp till honom,
    och han hör den plågades rop.
29Och han ger vila och vem kan fördöma?
    Och han gömmer sitt ansikte, och vem kan se honom?
    Och över ett folkslag och över en människa lika (på samma sätt),
30för att en gudlös människa inte ska regera
    och bli till en snara för folket.
31Anta att någon säger till Gud (El):
    "Jag har burit tuktan utan att förolämpa,
32utan att se att du undervisat mig,
    om jag har begått synd, ska jag inte göra det mer." [Eliho gör det hypotetiska antagandet att Job bekänner att han syndat.]
33Ska du avvisa hans belöning?
    För du är ovillig och måste välja
    och inte jag, tala därför det du vet.
34Hjärtats män ska säga till mig
    och varje vis man (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) som lyssnar till mig:
35Job talar utan kunskap
    och hans ord är utan eftertanke.
36Är önskan att pröva Job till slutet,
    då han svarar som en oförnuftig man,
37för han lägger upproriskhet till sin överträdelse,
    han slår ihop sina händer ibland oss och förökar sina ord mot Gud (El).

Elihos andra tal till Job

351Eliho tog till orda och sa:
2Tycker du att du har rätt [när] du säger:
    "Min rättfärdighet – från Gud (El)" [Job 6:29],
3eftersom du säger:
    "Vilken nytta ger den [min rättfärdighet] dig [Gud]?
    Vad kan jag vinna [av att leva rättfärdigt, mer än] av min synd [att inte synda]?" [Eliho börjar sitt tal här i vers 2–3 med att ifrågasätta logiken i Jobs argumentation. Andra delen i vers 2 är kortfattad och kan tolkas som att Eliho anser att Job har sagt att "hans rättfärdighet är från Gud" eller att han jämförde sig med Gud och ansåg sig ha mer rätt än Gud själv. Vers 3 är också kortfattad, men växlar i pronomen dig till jag. Till grund ligger Jobs uttalanden i Job 7:20; 9:29–31; 34:9.]

Elihos respons på Jobs argument

4Jag, jag ska bemöta ditt babbel (hebr. milah)
    och [även] dina bekanta [Elifaz, Bildad och Tsofar] med dig.
    [Jag upprepas i hebreiskan vilket förstärker hur Eliho nu går till rätta med alla som talat tidigare.]
5Blicka upp mot himlarna och se [Job],
    lägg märke till skyarna högt över dig. [Eliho vill påminna om att Gud är ovan jorden. Gud finns i den andliga världen, se även Ps 8:4–5. I den teologi som han nu presenterar är Gud så högt ovan jorden att han inte påverkas, eller ens bryr sig om vad människorna gör här på jorden. Vare sig synd eller rättfärdighet spelar någon roll enligt Eliho.]
6Om du syndar (missar målet – hebr. chata), vad gör (verkar – hebr. paal) du då för honom?
    Om dina brott är många, vad formar (hebr. asah) det för honom?
7Om du är rättfärdig, vad ger (hebr. natan) du honom,
    vad kan han ta (hebr. laqach) från din hand?
[Vers 6–7 formar en merism (kontrast) mellan synd och rättfärdighet. Inget av detta påverkar Gud enligt Eliho.]
8Din ondska påverkar en man (hebr. ish) som du [din medmänniska, inte Gud],
    din rättfärdighet ett människobarn (hebr. ben adam).
9I överflöd
    av förtryck
        ropar man på hjälp (hebr. zaaq).
        Ropar i smärta (hebr. shava)
    från armen av
de mäktiga (stora).
[Versen är formad som en kiasm, där de två verben för ropar står centralt och förstärks.]
10Men ingen frågar: "Var är Gud (Eloha) som har gjort (format; insatt – hebr. asha) mig,
    han som ger sånger i natten [tider av oro, se Ps 42:9; 77:6; Apg 16:25],
11lär (undervisa – hebr. alaf) oss
    från jordens djur
    och från himlarnas fågel
som ger vishet (hebr. chacham)." [De två verben är placerade först och sist, vilket formar en inclusio. Centralt finns en uppmaning att studera skapelsen som beskrivs i flera motpoler, från alla jordens djur till en enda fågel i en rörelse uppåt från det jordiska till det himmelska. Genom hela Bibeln finns många lärdomar från djuren (och då särskilt fyrfotadjur och boskapsdjuren som behemah ofta syftar på) t.ex. relationen mellan fåret och herden i Ps 23. Jesus uppmanar att se på fåglarna, se Matt 6:26.]
12Då man högljutt skriar (hebr. tsaaq), men han inte svarar,
    på grund av de ondas högmod. [En del tolkar att man ropar på grund av de onda, men i sammanhanget verkar betydelsen vara att Eliho menar att Gud inte svarar på grund av att de som ropar inte är rättfärdiga. Den tolkningen ligger också i linje med Elihos slutsats på varför Job inte blir bönhörd. Ordet för att skrika högt kan härröra från "att åska" på arabiska. Det är ett högt och ljudligt rop på hjälp. Ordet används i 5 Mos 22:24 där en kvinna ska "ropa högt" om någon antastar henne. I Job 28:7 nämndes gladan (hebr. aja). Det är enda gången (förutom klassificeringen rena/orena fåglar i Moseböckerna) denna fågel, som delar rot med ett ord som betyder "den som skriker", nämns. Det kan vara en koppling till (fågeln – singular) som just nämnts i vers 11.]
13Med säkerhet – tomhet, det hör inte Gud (El),
    den Allsmäktige (Shaddaj) ser sådant.
14Helt säkert, även om du säger att du inte ser honom, ligger din sak inför honom,
    och du bör vänta på honom.
15och nu [eftersom du säger], att han inte straffar i vrede
    och inte bryr sig så mycket om synden?
[Eliho vänder sig nu från Job, och pratar om honom till dem som står runt:]
16Så Job öppnar sin mun [pratar] till tomhet,
    utan kunskap hopar sig (flödar) pladder (prat, babbel – hebr. milah).
361Och Eliho fortsatte [hans fjärde tal] och sa:
2Ha lite tålamod med mig och jag ska visa dig,
    för det finns fortfarande mer prat (fler ord – hebr. milah) till Gud (Eloha).
3Jag ska hämta min kunskap från fjärran
    och ska tillskriva min Skapare rättfärdighet.
4I sanning är inte mitt prat (hebr. milah) lögn.
    Den som är fullkomlig i kunskap är med dig.
5Se, Gud (El) är mäktig (väldig – hebr. kabir), han föraktar ingen,
    han är mäktig (hebr. kabir), ett hjärta med styrka (full vigör - koach).
6Han bevarar inte den ondes liv
    utan ger de fattiga deras rätt.
7Han undanhåller inte sina ögon från de rättfärdiga,
    utan han sätter dem som kungar på tronen och upphöjer dem.
8Och om de kedjas i oket,
    fångas av lidandets rep,
9då berättar (förklarar) han för dem om deras gärningar
    och deras uppror, eftersom de varit fräcka (arroganta).
10Och han klär av (öppnar) deras öra till förmaning
    och säger att de ska återvända från synden.
11Om de lyssnar och tjänar honom,
    ska de tillbringa sina dagar i framgång
    och sina år i tillfredsställelse.
12Men om de inte lyssnar
    ska de förgås med vapen (sticks de ned; hebr. shelach)
    och de ska dö utan kunskap.
13Men de som är gudlösa i hjärtat samlar vrede,
    de ropar inte på hjälp när han binder dem.
14Deras själ dör ung,
    och deras liv tar slut som manliga tempelprostituerade (hebr. qades).
15Han räddar (drar ut) de bedrövade ur deras bedrövelse
    och klär av (öppnar) deras öron i förtryck.
16Och han lockar dig från nödens mun,
    till en rymlig plats utan trångmål,
    med ditt bord fullt av fet aska (hebr. deshen) [Ordet används om den feta askan som blir kvar på altaret efter ett offer (3 Mos 1:6; 6:10). Här står det som ett bildligt uttryck för den finaste maten som Gud kan ge oss.]
17Och du är full av dom över de onda,
    dom och rättvisa tar dem i sitt grepp.
18Eftersom vreden (hebr. chema) annars lockar dem till straff,
    och rikedom blir en muta som inte varar.
19Förbered ditt nödrop (hebr. shoa), inte guld
    och all styrka (hebr. maamats) och vigör (hebr. koach).
20Längta inte efter natten
    när människor stiger upp (lämnar, försvinner) från sina platser.
21Håll (vakta, skydda, bevara) dig från att vända ditt ansikte till synd,
    för detta har du valt framför bedrövelse.
22Se, Gud (El) är upphöjd i sin styrka (hebr. koach),
    vem är en lärare (regn – hebr. moreh) som han? [ Det hebreiska ordet för regn är moreh och kan både betyda höstregn och lärare. Anledningen till den dubbla betydelsen finns i ordets rot jarah som har att göra med att "skjuta ut något". Ett moln "skjuter ut" regndroppar mot marken och en lärare "skjuter ut ord" till sina elever. På samma sätt som regnet vattnar jorden vattnar läraren lyssnarens hjärtas jordmån, jämför Jesu undervisning om såningsmannen i Matt 13:3–10. Paulus tar som exempel hur Apollos var en lärare som "vattnade", men Gud står för växten, se 1 Kor 3:6.]
23Vem har tillägnat honom hans vägar?
    Och vem har sagt: "Du har gjort orätt (det som är ont/fel)?"
24Kom ihåg att du förökar hans gärningar (arbete – hebr. paal)
    som männen sjunger om.
25Alla människor skådar på det,
    männen betraktar det avlägset.
26Se, Gud (El) är stor och inte möjlig att känna (bli intimt förtrogen med) antalet av hans år (hans ålder)
    går inte att räkna (vi kan inte veta hur gammal Gud är).
27Han skrapar av vattendropparna,
    för att sila fram regn till dimman,
28som flödar (hebr. nazal) från skyn (hebr. shachaq)
    och droppar på människornas skaror.
29Kan någon förstå molnens utbredning,
    ropen från hans boning (ordagrant lövhydda, sukka). [Lövhyddan kan syfta på Guds boning i himlen och ropen skulle kunna vara åskans ljud, men de vanliga orden för detta finns inte här.]
30Se, han sprider sitt ljus över den
    och han täcker havens djup.
31för i detta dömer han folken,
    han ger mat i överflöd.
32Han täcker över sina händer med ljus
    och befaller det att möta (krocka med) marken.
33Ljudet från det (åskan) berättar om hans närvaro,
    likaså boskapen det som stiger upp.
[Kanske har redan molnen tornat upp sig i det oväder och den storm där Gud till sist talar med Job, se Job 38:1.] 371Ja, inför sådant [oväder] bävar mitt hjärta
    och slår häftigt i mitt bröst.
2Hör, hör (lyssna och lyd noga – hebr. shama shama) dundret från hans röst,
    och mullret som går ut från hans mun.
3Han sänder ut det över hela himlarna,
    sina blixtar till jordens ändar.
4Efter [blixten] hörs en rytande röst,
    han dundrar med sin väldiga röst,
    han håller inte tillbaka ("hack i häl", tätt följer – hebr. aqav) blixtarna när han låter sin röst höras.
5Gud (El) dundrar underbart (förunderligt) med sin röst,
    han gör stora och ofattbara ting.
    [Fyra gånger används ordet röst, hebr. qol, i vers 4–5.]
6För till snön säger han: "Fall över jorden!",
    och [på samma sätt till] regn och regnskuren: "Regna i skurar!"
[Frasen ´regn och regnskur´ (hebr. geshem matar) upprepas två gånger. I den andra upprepningen står matar i plural (mitrot), vilket troligtvis beskriver hur regnet intensifieras och kommer som flera skurar.]
7Alla människors (hebr. adam) händer blir som förseglade
    [regnet gör att allt arbete på fälten upphör],
    så att alla [bräckliga] människor (hebr. enosh) ska förstå hans verk (gärningar).
8Allt levande rör sig in i sin håla (gömsle – hebr. erev),
    de blir kvar i sina boningar (hebr. meonah).
    [Här används två ovanliga ord (håla och boningar) som också återkommer i omvänd ordning i Job 39:2.]
9Från kammaren (den innersta, mest privata rummet) kommer stormvinden,
    och med nordanvinden kommer kölden.
10med sin livsande (hebr. neshamah) [1 Mos 2:7] sänder Gud (El) frost,
    och de vida vattnen fryser.
11Också med väta (hebr. ri) lastar han molnen,
    sprider (kastar) ut sitt moln av ljus (hebr. anan or) [hans åskmoln].
12De [åskmolnen] far runt åt alla håll efter hans styrning
    och utför allt han befaller dem över hela jordens yta.
13Han låter dem komma som straff,
    för att hjälpa hans land eller visa hans godhet.
14Lyssna [med emfas] noga på detta Job!
     Stanna upp och betrakta Guds (Els) under. [Ps 111:2]
15Förstår du hur Gud styr dem
    och låter blixten lysa fram från sitt moln?
16Förstår du jämvikten (balansen) i molnen [Job 26:8],
    ett verk av honom [Gud själv] som är fullkomlig i kunskap [Job 36:4]?
[Versen kan kopplas med föregående i en fråga hur Job kan förstå hur hans kläder blir varma, men kanske troligare är det en inledning till vers 18 som har en bild av hur Gud spänner ut skyarna som en klädnad.] 17Du, vars kläder blir varma
    när jorden blir stilla under [den varma] sydvinden:
18Kan du, som han [Gud], expandera (sprida ut) skyarna (universum),
    som är starkare än en gjuten metallspegel? [Här används det hebreiska ordet raqia som betyder att expandera, göra större, hamra ut som en plåt. Här antyds hur universum expanderar, se även 2 Sam 22:10; Job 9:8.]
19Lär oss vad vi ska säga till honom,
    i vårt mörker har vi inget att lägga fram (inga argument vi kan rada upp – hebr. arach).
20Ska han informeras om att jag vill tala?
    Om en man säger något, då blir han uppslukad!
    [Ingen kan se Gud och leva, 2 Mos 19:21; 33:20; Dom 6:22.]
21Men nu, ingen kan väl se på ljuset [solen eller Guds härlighetsljus] som strålar (hebr. bahir) i skyarna
    när vinden har gått fram och skingrat dem?
    [Igen refereras till stormen som är synlig under hela denna dialog.]
22Från norr (hebr. tsafon) kommer en glans av guld,
    ett skrämmande majestät omger Gud (Eloha). [Om bara några få verser kommer Gud träda fram "glänsande och i skrämmande" i stormvinden. Det vanliga ordet för norr tsafon används här. Tsafon identifieras i ugaritiska och andra kanaaneiska myter som boningsplatsen för stormguden Baal-Tsafon och ansågs även vara en samlingsplats för andra gudar. Platsen identifieras som berget Jebel Aqra på gränsen mellan moderna Syrien och Turkiet vid mynningen av floden Orontes, några mil norr om Ugarit. Det behöver inte vara detta som Eliho refererar till, det kan också vara så att nordanvinden med regn ofta rensade luften och gav klar sikt, se Ords 25:23. Andra ser en referens till norrsken, men det är inte så troligt.]
23Den Allsmäktige (Shaddaj) – honom kan vi inte hitta (förstå),
    han är stor i styrka
    och rättvisa och överflödande i rättfärdighet, han plågar inte.
24Därför fruktar [bräckliga] människor (hebr. enosh) honom.
    Han ser inte alla de visa i hjärtat. [Sista raden kan tolkas på minst två sätt. Som en fråga, skulle Gud inte se och ta sig an den som är vis i hjärtat. Ett annat sätt är ett konstaterande att Gud inte ser på den som anser sig vis i sitt eget hjärta. Det är nästan ironiskt att de två sista hebreiska orden i Elihos 6 kapitel långa monolog (Job 34–37) inte avslutas på ett entydigt sätt i hebreiskan. Bokens läsare börjar vid det här laget känna med Jobs frustration att inte få några klara svar. Men allt kommer förändras i nästa vers då Gud själv träder fram!]

Herren talar

Herrens första svar till Job

[För första gången i hela Jobs bok talar Gud till Job. Det har varit 37 kapitel av tystnad från Guds sida där Job har begärt att få ett svar, det senaste var i Job 31:35 där Job sa "Låt nu den Väldige svara mig!" Ända sedan kapitel 5 har Jobs vänner försökt föra Guds talan, men misslyckats. Det hebreiska ordet för storm är ett annat hebreiskt ord än det för "stark storm" i Job 1:19 som orsakade Jobs och hans hustrus förlust av sina tio barn. Ordvalet ger ändå en koppling till att det är i stormen som människan förstår vem Gud är.] 381Herren svarade Job från stormvinden (hebr. searah) och sa:
2Vem är det som skymmer (gömmer, döljer) mina planer (tankar, syften)
    med sitt prat (babbel – hebr. milah) utan kunskap (förstånd)?
3Var en man, gör dig nu redo (rusta dig – hebr. azar) [för en svår uppgift som väntar].
    Jag ska fråga dig och du ska svara mig. [Verbet azar innebär att "omgjorda sina länder", vilket beskriver hur någon tar en lång klädnad och fäster den i bältet så att benen får en friare rörelse. Det finns flera exempel i Bibeln där detta uttryck används för att göra sig redo för arbete, en svår uppgift, strid eller löpning, se Jer 1:17; Jes 5:27; 1 Kung 18:46. Nu följer en serie frågor som följer skapelseordningen i Första Mosebok. Det är två huvudområden: skapelsen och vilda djur. Först kommer några frågor på åtta områden i skapelsen som berör kosmologi, oceanologi, meteorologi och astronomi. Sedan kommer några frågor gällande åtta vilda djur: lejon, stengetter, vildåsnor osv. Det finns inslag av humor och ironi när Gud visar på Jobs okunskap. I de två svaren som Gud ger i kapitel 38-41 ingår troligtvis sammanlagt 77 stycken frågor. Antalet beror dock lite på hur meningarna delas upp. I Kärnbibelns översättning är det 49 frågor i första svaret och 28 i det andra.]

1) Skapelsen

4Var var du när jag lade jordens grund?
    Berätta, om du vet så mycket (har så stor insikt).
5Vem har dimensionerat jorden (bestämt dess mått)?
    Det vet du nog!
Vem spände mätsnöret över den?
6Var ställdes jordens pelare (var fick de sjunka in och fastna)?
Vem lade ut jordens hörnsten,

     7medan morgonstjärnorna [symboliskt för änglarna eller hela skapelsen] sjöng (entusiastiskt höjde gälla triumferande jubelrop) tillsammans,
    och alla Guds söner [alla änglar, se Job 1:6; 2:1] ropade i glädje?

2) Havet

8Vem begränsade havet med portar,
    när det bröt fram från moderlivet,
9när jag klädde det med moln,
    och lindade in det i dimband,
10när jag utstakade dess gräns,
    och stängde det med portar och bommar,
11när jag sa: "Hit men inte längre får du komma,
    här ska dina stolta vågor stanna?"

3) Soluppgången

12Har du någon gång i ditt liv befallt morgonen att komma,
    eller informerat om var morgonen ska gry,

     13för att den ska gripa tag i jordens hörn [horisonten],
    och skaka bort de onda därifrån? [En poetisk bild där mörkret liknas vid ett skynke som täckt jorden och som lyfts bort. Ljuset avslöjar mörkret, se Ef 5:10–13.]
14Vid gryningen ändras jordens skepnad som leran formas av ett sigill [jordens konturer träder fram],
    den [berg och dalar] framträder som en [färgrik] högtidsdräkt.
15De ogudaktiga berövas sitt ljus [som är mörker],
    den arm som lyfts upp [för mord och annan brottslighet] bryts sönder.

4) Djupen

16Har du stigit ner till havets källor
    eller vandrat på djupets botten?
17Har dödens (dödsrikets) portar öppnats (avslöjats) för dig,
    har du sett portarna till det djupaste mörkret (dödsskuggans portar)? [Job 10:21; Job 26:6]
18Förstår du hur stor jorden är? [Vilket Gud gör, se Job 28:24]

Berätta [för mig], om du nu vet så mycket (har så stor insikt).

5) Ljus och mörker

[Genom att personifiera ljus och mörker frågar nu Gud var de bor. Den verkliga frågan som ställs kan vara – var är himlen och var är dödsriket? Oavsett om det är bokstavligt eller bildligt så vet Job inte svaret. Versen är en merismos (kontrast mellan ljus och mörker) och en kiasm.] 19Var går (vilken riktning har) vägen till
    ljusets boplats,
    och mörkret,
var har det sin boning?

20Kan du föra dem [ljuset eller mörkret] till dess gräns
    Vet du stigarna (upptrampade gångvägarna – hebr. netivah) till deras boning (hus)?

21Du vet det, du var ju född då, du som levt så länge (dina dagars tal är ju stort)! [Utifrån Job 42:16 var Job troligtvis i 70-årsåldern. Även om han var bland de äldre i sin generation så går det inte att jämföra med Guds tid. Job var många generationer från den första människan, se Job 15:7. Det går inte att undgå Guds ironiska ton i detta uttalande.]

6) Väder

22Har du stigit in i snöns förråd?
Har du sett haglets förråd [vapenförråd],

     23som jag sparar till nödens tid,
    till krigets och drabbningens dag?
24Var (längs vilken väg) delar sig ljuset [så det sprids över hela jorden],
    och var skingras östanvinden (kastas vinden ut) som blåser över jorden?
25Vem hugger ut kanaler (gör rännor) för regnflödet [har skapat vädermönster],
    och ger åskvädret sin bana,
26så att det regnar
    på platser där ingen människa bor,
        och över öknar, där ingen människa finns,
27för att mätta öde trakter,
    och få gräset att spira?
28Har regnet någon far?
Vem har fött daggens droppar?
29Vem är isens moder?
Vem har fött frosten från skyn,

     30när vattnen döljs [sjöar och källor fryser] och blir [hårda] som sten,
    när ytan på djupen fångas [stelnar till is].

7) Stjärnorna

31Kan du knyta samman Sjustjärnorna [stjärnhopen som också kallas Plejaderna],
    eller lossa Orions bälte?
32Låter du stjärnkonstellationer [kanske en speciell grupp stjärnor – hebr. mazzeroth] gå upp i rätt tid,
    leder du björnen [Stora Björn] och hennes ungar?
33Känner du himlens lagar,
    kan du inrätta dem (göra så de gäller) på jorden? [De himmelska lagarna kan syfta på Guds moraliska lagar, men troligare är att det har att göra med de fysiska lagar som styr himlakropparnas rörelser och årstidernas växlingar på jorden, se 1 Mos 8:22. Sjustjärnorna är förknippade med våren och Orion med vintern.]

8) Molnen

34Kan du ropa [ge en order] till molnen,
    så att en flod av vatten täcker dig?
35Kan du skicka efter blixtar,
    som svarar dig: "Här är vi"?
36Vem har lagt vishet i det stängda [inre, fördolda, kan syfta på molnen],
    och vem gav förstånd åt fenomenen [molnformationerna].
[Versen är svår att översätta eftersom de två huvudorden är ovanliga. Ordet för "inre" används bara här och i Ps 51:8 och har betydelsen av att täcka över och dölja. Det hebreiska ordet som här översatts "fenomenen" är sechvi och används bara här. Ordets rot betyder "att beskåda, att se", därav översättningen fenomen. Andra tolkningar av dessa två ord är sinne och hjärta, men det går emot sammanhanget som handlar om naturen. Utifrån sammanhanget är troligen den bästa kommentaren en liknande passage ur Elihos tal från förra kapitlet där just molnen beskrivs, se Job 37:10–12.]
37Vem har vishet att räkna molnen?
Vem kan tömma himlens vattenbehållare (skinnsäckar),

     38när jorden börjar bli hård [av solens hetta]
    och klumpar sig? [Från och med slutet på kapitel 38 fram till och med kapitel 41 skiljer sig versindelningen mellan svenska och engelska biblar. Anledningen är bl.a. att den hebreiska masoretiska texten är 3 verser längre i kapitel 38, medan svenska biblar börjar ett nytt kapitel redan här. I kapitel 39 är det i stället de svenska biblarna som följer den masoretiska indelningen och fortsätter längre än de engelska, vilket gör att alla verser förskjuts i kapitel 40 och 41 för att åter bli samma i kapitel 42 igen.

Rubrikerna nedan sammanfattar den inneboende huvudfrågan i varje sektion.]

1) Förser du lejonen och korparna med mat?

391Är det du som jagar byte för lejonhonan,
    och stillar de unga lejonens hunger [Ps 104:21],
2när de kurar i sina boningar (hebr. meonah),
    eller ligger på lur i snåret (gömställe – hebr. erev)?
3Vem är det som förser korpen med mat,
    när hans ungar ropar till Gud (El)
    och stapplar runt utan föda? [Psalmisten och Jesus refererar också till hur Gud föder korparna, se Ps 147:9; Luk 12:24]

2) Har du sett en stenget föda?

4Vet du tidpunkten när stenbockarna (stengetterna) ska föda?
Vakar du över de vilda hindarna när de kalvar?
5Räknar du månaderna de går dräktiga?
Vet du tiden när de ska föda? [Båda termerna "stengetter" och "hindar" syftar troligen på samma art där det andra ordet är det mer generella för gethonorna. Stengeten, eller Cabra Ibex som är artens latinska namn, är dräktig i 5-6 månader och föder sina ungar i mars. Nu följer en kommentar till dessa fyra frågor där livscykeln fullbordas när ungarna lämnar sina föräldrar.]
6De böjer sig ner,
    föder sina ungar och
    blir hastigt av med sin födslovånda.
7Deras ungar blir starka (lägger på sig),
    växer upp i ökenmarken (i det vilda)
    och ger sig i väg och återvänder inte [till sina föräldrar].

3) Vem gav vildåsnan sin frihet?

8Vem har gett vildåsnan sin frihet,
    vem lossade hennes band?
9Jag gav henne öknen [den torra stäppen] som hem,
    och saltöknen till sin boning.
10Hon ler åt stadens buller,
    hon hör ingen pådrivares rop.
11Hon spanar upp mot bergskullarna efter bete,
    hon letar efter allt som är grönt [i dessa karga regioner].

4) Kan du tämja vildoxen?

12Skulle vildoxen (buffeln) vilja bli din tjänare?
Stannar han [villigt kvar] intill stallet (vid krubban) över natten?
13Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran med töm,
    så den plöjer dina dalar [där den bördiga marken är i Mellanöstern]
    och följer efter dig?
14Kan du lita på honom, hans styrka är ju stor?
    Kan du överlämna arbetet åt honom?
15Vågar du anförtro honom att föra hem din säd,
    och samla den vid tröskplatsen?

5) Varför är strutsen snabb men utan vishet?

16
(Job 39:16)

Strutsarna ("gladsångarna" – hebr. renanim) flaxar glatt (stolt) med sina vingar,
    men visar hennes vingar och fjädrar storkens ömhet [mot sin avkomma]? [De tre sista orden i meningen är i hebreiskan – vingspets, stork, fjäder. Det hebreiska ordet för stork är samma ord som för trofast, omsorgsfull kärlek chasida. Poängen är att strutsen saknar föräldrainstinkt, medan storken karaktäriseras av det och är en symbol för en förälders omtanke och beskydd. Båda fåglarna benämns med sina beskrivande poetiska namn i stället för sina vanliga artnamn. Strutsen är känd för sitt dåliga föräldraskap, se Klag 4:3.]
17
(Job 39:17) Flera honor lägger ägg i samma strutsbo, den dominanta honan petar ut de andras ägg.

Flera honor lägger ägg i samma strutsbo, den dominanta honan petar ut de andras ägg.

©David Bygott

Hon lämnar ju sina ägg på marken,
    låter dem värmas i sanden.
18Hon glömmer (tänker inte på) att en fot kan krossa dem,
    att något djur kan råka trampa på dem.
19Hon är hård (grym) mot sina barn,
    som om det inte vore hennes egna.
Att hennes möda kan bli förgäves
    bekymrar henne inte det minsta,
20för Gud (Eloha) har gjort så hon glömmer (låtit henne vara underprivilegierad vad gäller) vishet,
    och inte gett henne förstånd (intelligens).
21Men när hon reser på sig [för att springa],
    då ler hon både åt häst och ryttare! [Strutsen kan inte flyga men springer desto snabbare, upp till 70 km/h. Det är den största nu levande fågeln med en vikt på 100-150 kg, men har en ytterst liten hjärna på bara 40 gram som är mindre än dess öga. Flera honor använder samma bo och den sista honan, som ofta är den dominanta, rullar bort tidigare ägg från boet. Både honan och hanen turas om att ruva äggen, men bryr sig inte om äggen vid sidan om. De lämnar ofta boet och är oförsiktiga. När äggen är kläckta är det hanen som tar hand om ungarna och bara 15% av ungarna överlever till vuxen ålder.]

6) Har du gett hästen dess styrka?

22Har du gett hästen dess styrka?
Har du klätt hans hals med en fladdrande man? [Hebreiska ordet för "fladdrande man" är rama och används bara här i hela Bibeln. Grundordet är raam som betyder åska och att skaka. Ordet beskriver troligen hur hästens hals skakar och manen fladdrar när hästen rusar fram.]
23Är det du som lärt honom hoppa likt gräshoppor [när han galopperar fram som en svärm gräshoppor]?
Hans stolta frustande väcker förfäran.
24De [stridshästarna] skrapar [rastlöst, ivrigt] med hovarna i dalen
    [där arméerna drabbade samman i strid],
    gläder sig i sin styrka och rusar fram mot väpnade skaror.
25Han ler åt fruktan och känner ingen rädsla,
    han ryggar inte tillbaka för svärd.
26Runt honom rasslar det av koger,
    det blixtrar (flammar) av spjut och lansar
27I upphetsning och otålighet intar han marken,
    han kan inte stå still när shofaren (basunen) har ljudit.
28För varje shofarstöt frustar han högt [säger "haha"; hebreiska ordet heach, som imiterar hästens frustande och gnäggande ljud],
    redan på avstånd vädrar han strid, härförarnas kommandorop (åskdån) och härskri. [Härförarnas rop (hebr. ra-am) ramar in stycket med inledningen som beskrev hästens "fladdrande man", hebr. rama i vers 22.]

7) Har du lärt flyttfåglarna att navigera?

29Är det din vishet som får höken (falken – hebr. nets) att flyga
    och med utbredda vingar styra mot söder? [Ordet nets delar rot med ord som betyder blomstra och fly. Oftast beskriver det en hök (arterna sparvhök och balkanhök finns i Israel). Uttrycket "utbredda vingar" kan göra att det syftar på någon av de större rovfåglarna, i så fall rödfalken. Det är en mindre falk som häckar i Mellanöstern men tillbringar vintern i Afrika söder om Sahara. Exakt hur fåglarna orienterar sig är ännu inte helt klarlagt, men man vet att fåglar använder sig av flera metoder som jordens magnetfält, stjärnbilder, solen och månen, polariserat ljus och visuellt minne av geografiska kännemärken som exempelvis kustlinjer.]

8) Svävar örnen på din befallning?

30Är det på din befallning som örnen svävar högt i skyn,
    och bygger sitt näste så högt?
31På klippan har han sitt tillhåll där han spenderar natten,
    klippans topp (ordagrant "tand") är hans fästning (hebr. matsodah, vilket också är namnet på Herodes fästning "Masada" vid Döda havet).
32Därifrån spanar han efter föda,
    han upptäcker det på långt avstånd.
33Hans ungar festar på blod (sliter stycken).
Där kadavret är, där finner man honom. [De sista tre verserna börjar att beskriva örnens höga position på klippan, hur den spanar efter bytet till hur den föder sina ungar. Både höken och örnen jagar och äter kadaver, vilket är vad sista ordspråket beskriver. Jesus använder det uttrycket att där kadavret är där hittar man örnen, se Matt 24:28; Luk 17:37. Temat med hur fåglar jagar byte ramar in den del av Guds svar som började med frågan "Är det du som jagar byte för lejonhonan", se Job 39:1. Det är intressant att Jesus citerar både från början – hur Gud föder korpen, se vers 3 – och slutet av detta stycke – hur Gud föder örnen!]

Avslutande fråga

34Herren svarade Job och sa:
35Ska du, den som tvistar med den Väldige (Allsmäktige – hebr. Shaddaj), tillrättavisa honom?
    Låt den som anklagar Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] svara på detta.

Job svarar Herren

[Jobs svar till Gud har en helt annan ton än föregående tal av Job då han svarat vännerna, se Job 6; 9; 12; 16; 19; 21; 23; 26. Job är mycket mer ödmjuk. De stora orden hur han skulle agera inför Gud undviker han nu, se Job 23:3–7. Det är dock först efter Herrens andra tal som Job känner sorg och omvänder sig, se Job 42:5–6.] 36Job svarade Herren och sa:
37Se (så är det verkligen), jag är inte värdig (jag är liten),
    jag kan inte bemöta dig så jag lägger min hand på munnen [indikerar att han inte ska prata mer].
38En gång har jag talat, men jag säger inget mer,
    jag talade två gånger, men jag gör det inte igen. [Det är psykologiskt intressant att följa dialogen. Gud kränker aldrig Job genom att säga: Du förstår inte, utan kommer med frågor istället, och då kommer Job till insikt och blir ödmjuk. Guds svar inleddes med frågor som rörde allt från hur universum skapades, vatten och regn, djurens konung och sist luftens konung. Vad kan Job ge för svar på detta? Intressant är att trots all vetenskap och forskning är de bakomliggande mekanismerna till de flesta av dessa frågor ännu obesvarade. Vad kan någon svara på dessa frågor?]

Herrens andra svar till Job

401
(Job 40:1) Gud utmanar Job att styra universum med rättvisa. Innan Job kan kritisera Gud för hur han sköter sitt arbete måste Job visa att han skulle göra ett bättre jobb själv!

Gud utmanar Job att styra universum med rättvisa. Innan Job kan kritisera Gud för hur han sköter sitt arbete måste Job visa att han skulle göra ett bättre jobb själv!

Herren svarade Job från stormvinden och sa:
2Var en man, gör dig nu redo (ordagrant "omgjorda dina länder", dvs. knyt upp klädnaden). Jag ska fråga dig och du ska svara mig. [Samma uttryck som i Job 38:3.]
3Tänker du annullera (upphäva) min rättvisa? [Är jag orättvis?]
Dömer du mig skyldig
    för att själv stå rättfärdig?
4Har du en arm [är du lika stark] som Gud (El),
    och dundrar din röst som hans?
5
[Nu följer fyra verser med imperativ. Job hade klagat på att Gud inte såg kriminaliteten på jorden och inte gjorde något åt det, se Job 12:6; 24:1–12. Nu frågar Gud i vers 6–8 om Job kan med en blick ödmjuka alla högmodiga.]

Pryd dig då med höghet och dignitet.
Klä dig i majestät (storhet) och prakt.
6Släpp loss (kasta ut, ge fritt utflöde för) din vrede [över all orättfärdighet på jorden].
Med en blick, ödmjuka allt högt (alla högmodiga).
7Med en blick, kuva allt högt (trycka ned alla högmodiga).
Slå ned de ogudaktiga på stället.
8Göm [begrav] dem i marken.
Bind (fängsla) deras ansikten i mörkret (det gömda, dolda) [graven].
9Då ska jag prisa dig [tillkännage att du har rätt],
    eftersom din högra hand kan [du kan i egen kraft] rädda (frälsa) dig. [Stycket ramas in med uttrycket "arm" och "hand" som står för styrka och kraft, se vers 4 och 9. Ingen människa kan frälsa sig själv, se Apg 4:12; 1 Tim 2:5–6.]

Behemot – vilddjuret på land

10
(Job 40:10) Elefanten är det största däggdjuret på land med en vikt på 2-6 ton.

Elefanten är det största däggdjuret på land med en vikt på 2-6 ton.

Se Behemot (det stora djuret) som jag har skapat liksom dig. [Hebreiska behemot är pluralformen av behemah, som är ett generellt ord för djur. Eftersom resten av verben här i vers 15 och vidare är i singular, används pluralformen för att förstärka att det är ett majestätiskt djur – det stora djuret! Utifrån beskrivningen verkar det vara ett stort gräsätande djur. Av nu levande djur liknar det mest en elefant som är det största landlevande däggdjuret. Flodhästen har också nämnts som kandidat. Det skulle också kunna beskriva en sauropod – en fyrbent växtätande dinosaurie.
    Inom judisk mytologi är Behemot det stora landodjuret och Leviatan sjöodjuret. I en rabbinsk legend möts dessa två i en strid i sista tiden, något som kan anspelas på i Upp 12 där ett land- och ett sjöodjur beskrivs.]
Han lever av gräs som en oxe.
11Se vilken styrka den har i sina höfter,
    och kraft i dess bukmuskler!
12Han har sin glädje i (är förtjust i, svänger, höjer) sin svans, som ett cederträd,
    hans senor i låren är sammanvävda [tvinnade, som ett rep]. [Ordet "har sin glädje i" (hebr. hapes) betyder att vara förtjust i någon. Det är det känslomässigt mest laddade hebreiska ordet som uttrycker behag, se 1 Mos 34:19; Est 2:14; 1 Sam 18:22. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med "reser upp". Anledningen kan vara att liknande ord på arabiska beskriver rörelse och sänka ned. Svansen liknas vid ett libanesiskt cederträd. Trädet tillhör tallsläktet och används ofta i Bibeln som en bild på styrka och långt liv, se Jes 2:13; Ps 92:13. Användningen här är inte självklar, men versen verkar beskriva hur Behemot gör någonting med sin svans som den uppskattar och har behag i, på samma sätt som cederträdet är stolt, starkt och stort.]
13
(Job 40:13) Flera av beskrivningarna av Behemot (det stora djuret) passar in på en dinosaurie.

Flera av beskrivningarna av Behemot (det stora djuret) passar in på en dinosaurie.

Hans benpipor är som kopparrör,
    benen liknar järnstänger.
14Han rankas som det största (första) av Guds (Els) vägar (skapelse),
    den som gjort honom har gett honom hans svärd. [Versen kan betyda att Behemot är det första eller största djuret. Kan vara en referens till 1 Mos 1:24 där just boskapen (hebr. behemah) är den första gruppen av djur som nämns. Sista delen av versen är svåröversatt. De tre hebreiska orden är ordagrant "Den som format honom – närma sig – hans svärd". Två huvudtolkningar finns. Den första är mer bildlig att det bara är Gud som kan dra sitt svärd mot honom. Det harmonierar med den retoriska frågan i vers 19: "Vem kan fånga honom?" Den andra tolkningen är att Behemot har fått ett svärd av Gud. Svärd är i singular och beskriver något som kanske liknar en noshörnings horn eller en kraftig svans. I vers 12 liknas svansen vid ett cederträd och bensenor i låren beskrivs som flätade. Den strukturen är typisk för dinosaurier där senorna hjälpte till att hålla svansen rakt ut.]
15Bergen [vegetationen i dalgångarna] ger den mat,
    där leker alla de vilda djuren [kring den utan att vara rädda att bli attackerade].
16Under lotusväxterna (lotusträden eller lotusblommorna) ligger han,
    skyddad (gömd) av rör och vass.
17Lotusväxterna ger honom skugga (skydd),
    pilträden vid floden omger honom. [Det hebreiska ordet som översatts till lotusväxterna är tzeelim. Ordet används bara i dessa två verser i hela Bibeln och är inte helt definierat. Grundordet betyder "smal" och kan syfta på ett lotusträd. Dessa träd, eller snarare taggiga buskar, blir 2-5 meter höga och växer i torra områden. Eftersom sammanhanget snarare beskriver våtmark kring en flod, verkar det syfta på en vattenväxt, kanske någon lotusblomma från näckrossläktet. Ordet skugga kan också betyda skydd och beskriver då hur den stora Behemot kan gömma sig i vattnet kring näckrosor med långa smala stjälkar.]
18Se, även om floden svämmar över (hastigt reser sig) är han inte orolig,
    han är trygg även om Jordan [Jordanfloden] forsar fram mot hans gap.
19Kan någon fånga honom när han är på sin vakt,
    eller sätta en snara i hans nos?[Första delen av meningen har bara två ord – ögon fånga. Det kan översättas att ingen kan fånga den, eller mer bokstavligt att man inte kan skada dess öga.]

Leviatan – vilddjuret i havet

(Job 40:20) I alla kulturer finns krokodilliknande sjöodjur nämnda. Bilden är från ingången till ett asiatiskt tempel.

I alla kulturer finns krokodilliknande sjöodjur nämnda. Bilden är från ingången till ett asiatiskt tempel.

[Det andra stora djuret som beskrivs är Leviatan. Grundordet betyder att tvinna och vrida sig och det verkar beskriva ett sjöodjur med reptilliknande drag. Leviatan har nämnts i förbigående tidigare i Jobs bok, se Job 3:8. Bland de arter som finns i dag har den mest likheter med en krokodil, men kan också beskriva en nu utdöd art av en dinosaurie. Det är också värt att notera att i de flesta kulturer finns legender med eldsprutande drakar, beskrivningen här i Job passar in på ett sådant odjur.
    I textfynd från staden Ugarit, längs med den nordsyriska kusten, nämns havsodjuret Lotan. Det är ett mytomspunnet urtidsmonster som står för kaos och ondska. Jesaja använder sig av dessa mytologiska bilder när han beskriver Guds slutgiltiga seger över ondskan. En dag kommer Herren att straffa Leviatan, ormen och draken i havet, se Jes 27:1. I Psaltaren nämns också Leviatan och hur Gud ska knäcka alla hans huvuden, se Ps 74:14; 104:26. I Bibelns sista bok beskrivs också ett havsodjur med sju huvuden som tydligt identifieras med den urgamla ormen – Satan, se Upp 12:3; 13:1–2.
    Beskrivningen av Leviatan här i Job verkar ge en dubbel bild. Det går att se det som att Satan som var synlig i de två första kapitlen, på nytt visar sig här i bokens avslutning i form av ett odjur. Beskrivningarna i dessa kapitel har ofta flera bottnar. Samtidigt som berättelsen redogör för ett verkligt djurs egenskaper beskrivs också ondskan och Satan. I den sista meningen beskrivs Leviatan som någon som är stolt och är som en prins över den här världen, se Job 41:25. En bild som även NT använder om djävulen, se Job 41:25; Ef 2:1–2; 1 Joh 5:19.]
20Kan du fängsla (dra upp) Leviatan med krok,
    och binda hans tunga [och käkar].
21Kan du föra in ett rep (sävstrå) i hans nos,
    eller genomborra käftarna med en hake (törne)?
[Om du fångar den?]
22Skulle den komma med många böner,
    eller tala (vädja) till dig med mjuka ord?
23Skulle den skriva ett kontrakt,
    så den blev din slav för alltid?
24Kan du leka med honom som med en fågel [tämja den till att bli ett husdjur],
    och hålla honom i band åt dina tjänsteflickor (pigor)?
25Brukar fiskarlag förhandla om uppdelningen,
    och upphandlare köpslå om den?
26Kan du fylla hans hud med harpuner
    och hans huvud med fiskspjut?
27Ger du dig på den (lägger din hand)
    blir det en strid du sent glömmer,
    och aldrig gör om [om du ens överlever]!
28Se, [den som tror sig kunna attackera Leviatan] hans hopp blir om intet,
    gör inte blotta åsynen att han fälls (slungas, kastas) till marken [i skräck]?
411Ingen är så dumdristig (grym mot sig själv) att han retar upp den [Leviatan]. [Om människan inte kan bemästra Leviatan, hur kan hon tro att hon skulle kunna kontrollera Gud, skaparen av detta djur?]
Vem vågar då sätta sig upp mot mig?
2Vem har gett mig något som jag skulle betala tillbaka?
Allt under himlen tillhör mig!
(Job 41:3) Rekonstruktion av en spinosaurus i simmande position. Denna 15 meter långa dinosaurie hade ryggfenor och jagade både på land i vatten.

Rekonstruktion av en spinosaurus i simmande position. Denna 15 meter långa dinosaurie hade ryggfenor och jagade både på land i vatten.

©Wikimedia Kumiko

[Efter avbrottet i vers 1–2 med huvudpunkten varför Leviatan nämns, återgår nu berättelsen till att beskriva djurets storlek och styrka:] 3Jag vill inte hålla tyst om hans ben,
    hans styrka (sätt)
    och hans välskapta form (struktur).
4Vem kan klä av honom hans yttermantel (yttre eller främre pansar)?
Vem vågar sig nära hans dubbla betsel [rader med tänder, käkar, bröstpansar]?
5Vem kan öppna portarna till hans gap [ordagrant "ansiktes dörrar"]?
    Fylld med skräckinjagande tänder runt alla sidor!
[Tre verser beskriver nu Leviatans tjocka hud:]
6Den har rader med sköldar (fjäll) som är hans stolthet (på hans rygg)
    tätt sammanslutna och förseglade (som sigill).
[Hebreiskan har "stolt", medan grekiska översättningen har "rygg". Rygg passar bättre in på en rent fysisk beskrivning av Leviatan som ett djur, medan stolthet ger fler undertoner av hans attityd.]
7Den ena tätt mot den andra,
    ingen luft kan tränga in mellan dem.
8De håller ihop med varandra [ordagrant "som en man med sin bror"],
    de hakar i varandra och är oskiljaktiga.
(Job 41:9) Bombarderbaggen har en finurlig försvarsmekanism där den kan spruta giftig brännande het ånga på sina angripare.

Bombarderbaggen har en finurlig försvarsmekanism där den kan spruta giftig brännande het ånga på sina angripare.

[Fyra verser beskriver nu röken från Leviatans nos och gap:]
9När han fnyser (nyser, frustar, blåser ut) strålar (blixtrar) det ut ljus,
    hans ögon är [röda, kikar fram genom en smal springa] som morgonsolens strålar.
10Ur hans gap kommer eldslågor,
    gnistor av eld bryter fram.
11Ur hans näsborrar stiger rök,
    som från en kokande gryta på [en eld med] sävstrå [som bolmar och ryker kraftigt].
12Hans andedräkt kan antända kol,
    lågor går ut ur hans gap. [Exakt vad som beskrivs här är inte helt klart. Det finns flera exempel på märkliga fenomen i djurvärlden. Elektriska ålar kan alstra spänningar upp till 900 volt. Eldflugor och lysmaskar utstrålar ljus. Bombarderbaggen är en i dag levande art som faktiskt sprutar eld. I bakdelen har den lilla skalbaggen två kammare. Vid fara tömmer den ut vätskan från den inre kammaren i den yttre. En kemisk reaktion mellan ämnena skapar en kraftig värmeutveckling som skjuter ut den nära 100-gradiga giftiga blandningen mot angriparen. Leviatan kan ha haft någon sådan typ av mekanism, eller så är det en mer poetisk förklaring där vattenånga beskrivs att se ut som eld. Leviatan rörde sig i vatten, se vers 22, 23. Om djuret sprutade vattenånga genom näsborrarna och öppnade sitt röda gap och fladdrade med sin röda tunga skulle det kunna beskrivas som rök och eld.]
13
(Job 41:13) Olivpress i den bibliska trädgården på Yad Hashmona.

Olivpress i den bibliska trädgården på Yad Hashmona.

©Tore Jungerstam

På hans nacke bor styrkan,
    skräcken (fruktan, förfäran) dansar framför honom.
14Hans hudveck (överhäng) sitter fast mot varandra,
    som gjutna på honom, orubbliga.
15Hans hjärta är hårt som sten [han är grym],
    [orubblig] som den understa kvarnstenen.
16När han reser sig [för att attackera eller försvara sig] bävar gudarna (de mäktiga – hebr. el),
    brutna (krossade) retirerar de. [Versen är svåröversatt. Den första delen har hebr. el-im, gudar i plural. Det kan vara en anspelning på det mytologiska havsodjuret som strider mot olika gudar. Syftar Leviatan på Satan, kan det vara striden mellan Guds och Satans änglar som beskrivs, se Upp 12:7–9. Är Leviatan bara ett djur måste "gudar" översättas till "de mäktiga" och syftar då på stridshjältar som försöker angripa odjuret. Den andra delen är också svårtolkad. Den består i hebreiskan av två ord seber och chata. Det första betyder "fraktur, att något bryts, krossas och förstörs" och det andra "synd, att missa målet, retirera eller att gå vilse". Betydelsen verkar vara att den som utmanar Leviatan krossas mentalt och får fly.]
[Tre verser beskriver hur vanliga vapen inte biter på Leviatan:]
17Svärdet som sträcks mot honom har ingen effekt (kan inte stå),
    inte heller spjut, pil eller lans (bröstpansar) [Hebreiska siryah används bara här. Det kan syfta på någon form av vapen, eller ett bröstpansar. I så fall är poängen att även ett bröstpansar för sitt försvar inte är till någon nytta.].
18Han betraktar järn som halm,
    och koppar som murket trä.
    [Vapnen bryts sönder.]
19Pilar skrämmer inte bort honom,
    stenar som slungas mot honom liknar agnar (strån) [som blåser bort med vinden].
20Stridsklubbor betraktar han som halmstrån,
    han skrattar åt rasslet (mullret) av lansar.
21[Följande tre verser beskriver hur Leviatan rör sig både på land och i vatten.]
Hans undersida är som skarpa (vassa) lerskärvor,
    han gör spår i dyn som efter en trösksläde.
22Han får djupet att koka som en gryta,
    vattnet skummar som när man kokar salva.
23Efter honom går ett lysande stråk,
    djupet [vattnet] tycks bli vithårigt.
    [När Leviatan simmar liknas vattenskummet i spåret bakom honom vid en äldre persons långa gråa hår.]
[Följande två verser avslutar beskrivningen av Leviatan:]
24Inget annat på jorden (marken) liknar honom
    – en varelse helt utan fruktan.
25Han ser på allt som är upphöjt,
    han är kung över stolthetens söner (alla som är stolta). [Frasen "stolthetens söner" kan inkludera människor som gör uppror mot Gud. I Job 28:8 används en liknande fras om de stolta lejonen. Genomgående finns denna dubbelhet där Leviatan beskrivs som ett djur, men också avspeglar Satan och hans verkningar.]

Job svarar Herren

421Då svarade Job Herren (Jahve) och sa:
2Jag vet att du kan göra allt, inga planer (tankar, beslut, syften) går om intet (kan inte bli hindrade). [Ordet "planer" används både positivt och negativt. Det används positivt i Job 17:11. Negativt i betydelsen "onda planer" i Job 21:27; Ps 10:2. Ordets tvetydiga betydelse förstärker att i Jobs begränsade kunskap kunde Guds plan se ond ut, medan ur Guds oändliga vy var den god, se Jak 1:13, 17.] 3Du frågade:
"Vem är det som skymmer (gömmer, döljer) mina planer (tankar, syften)
    utan kunskap?" [Job 38:2]
Men jag berättade (rapporterade) om det jag inte förstod,
    saker som var för underbara (svåra) för mig att greppa. [Ps 139:6]

4[Du sa:]
"Lyssna nu,
    och jag ska tala.
Jag ska ställa frågor,
    och du ska svara mig." [Job 38:3; 40:7]
5Mina öron har hört om dig förut,
    men nu har jag sett dig med egna ögon!
6Jag avskyr [det jag sagt, gjort, hur jag har reagerat mot dig Gud]!
Jag känner sorg (ångrar mig, omvänder mig) i stoft och aska.
[Ett yttre bevis på en inre omvändelse och förändring i hjärtat, se Ps 51:17.]

EPILOG

Gud tillrättavisar Jobs tre bekanta

7Sedan Herren (Jahve) hade talat detta med Job, sa han till Elifaz – temaniten [den äldste av Jobs tre bekanta, som inledde dialogen och tog till orda först, se Job 4:1]:
"Min vrede är upptänd mot dig och dina två bekanta [Bildad och Tsofar]. Ni har inte talat det som är rätt (sant) om mig, som min tjänare Job har gjort. 8Ta nu därför sju ungtjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er [5 Mos 1:1–7]. Min tjänare Job ska då be [be en ställföreträdande bön] för er. Jag ska lyssna på hans bön. Jag ska inte behandla (agera mot) er utifrån er okunskap (skamlöshet). Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job har gjort." [Problemet med Elifaz, Bildads och Tsofars teologi var att de sa att Gud omedelbart dömer synd och belönar godhet. Om något ont händer måste den som drabbas ha begått någon synd. Eliho som talade sist (Job 32–37) får inte Guds kritik, samtidigt får han inte heller beröm.]
9Elifaz – temaniten, Bildad – shoaiten och Tsofar – naamaiten, gjorde som Herren (Jahve) hade talat till dem, och Herren (Jahve) tog emot Jobs bön (lyfte upp sitt ansikte mot Job i favör).
10När Job bad för sina bekanta upprättade Herren (Jahve) honom (ordagrant "gav Herren tillbaka det som blivit stulet"). Herren gav Job dubbelt mot vad han haft tidigare. 11Jobs bröder och systrar, tillsammans med alla som tidigare känt honom kom [Job 19:13–15; 29:8–10; 21–25] och de åt bröd tillsammans med honom i hans hem [delade gemenskapen över en måltid]. De visade medkänsla och tröstade honom efter all den olycka som Herren låtit komma över honom. Var och en gav Job ett silvermynt (hebr. qesitah) och en guldring. [Guldringarna bars i näsa och öron, se 1 Mos 35:4; Jes 3:21. Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septuaginta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel. Ett landområde i Hebron säljs för 100 qesitah, se 1 Mos 33:19; Jos 24:32.]

Herren välsignar Job

12Herren välsignade den senare delen av Jobs liv mer än den första. Han fick
    14 000 får,
    6 000 kameler,
    1 000 par oxar och
    1 000 åsninnor.
13Han fick
    7 söner och
    3 döttrar. [Gud fördubblade Jobs ägodelar vad gäller får, kameler, oxar och åsninnor, se Job 1:2–3. Han får t.ex. 6 000 kameler när han tidigare hade haft 3 000. Dock fördubblas inte hans familj, han får inte 14 söner och 6 döttrar. Det kan antydas att i ett evighetsperspektiv så finns de tio tidigare barnen kvar. Det ligger också något i talet sju som står för perfektion och tre för helhet och gudomlig favör.]
14Den första dottern gav han namnet Jemima ["liten duva" eller "dagsljus" som kontrast till det mörker som han hade upplevt], den andra Kesia [kassia, kanel] och den tredje Keren-Happuk [sminkdosa, ordagrant "horn/flaska med ögonskugga", de ihåliga hornen från t.ex. baggar användes som flaskor]. 15I hela landet fanns inga kvinnor så vackra som Jobs döttrar. Deras far gav dem arvsrätt tillsammans med deras bröder. [Två detaljer är anmärkningsvärda. Det första är att döttrarna nämns vid namn medan inget av sönernas namn nämns. Författaren förklarar inte innebörden av namnen, men det verkar som om namnvalen förstärker hur värdefulla och uppskattade de var i Jobs och hans frus ögon. Det andra är att döttrarna också får ärva Job, något som var ovanligt vid den här patriarkaliska tiden då bara döttrarna ärvde om det inte fanns några söner, se 4 Mos 27:8.]
16Job levde ytterligare 140 år och fick se sina barn och barnbarn i fyra generationer. 17Sedan dog Job gammal (av hög ålder) och mätt (belåten) på att leva. [Om Job var omkring 70 år när han drabbades av prövningen och sedan levde 140 blev han drygt 200 år. På samma sätt som det skedde en fördubbling av ägodelar, får Job också 2 x 70 extra år. Sedan syndafloden så har livslängden gradvis sjunkit från 900 år till dagens 70-80 år, se Ps 90:10. Rent tidsmässigt med tanke på människors livslängd kan Job ha varit samtida med Abrahams far Tera som blev 205 år. Abraham blev 175 år, se 1 Mos 11:32; 25:7.]