Andra Krönike­boken

Salomos styre (kap 1-9)

Salomos vishet och styre

1¹Salomo (hebr. Shlomo) [relaterat till hebr. shalom – frid, fred och helhet], Davids son, stärkte sin kungliga makt i sitt rike (ordagrant: ´stärkte sig själv över sitt rike´), för Herren (Jahveh) hans Gud (Elohim) var med honom och gjorde honom mycket stor.
     ²Salomo talade till hela Israel, till överbefälen och underbefälen, till domarna och till alla furstarna i hela Israel, huvudmännen för familjerna. ³Sedan begav han sig med hela församlingen till offerhöjden i Givon [strax norr om Jerusalem, se Jos 10:2], för där stod Guds uppenbarelsetält som Herrens tjänare Mose hade gjort i öknen. ⁴Men David hade hämtat Guds ark från Kirjat-Jearim upp till den plats som han hade ställt i ordning åt den, för han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. [1 Sam 6:1–15] ⁵Och bronsaltaret som Betsalel, son till Ori, son till Chor (Hur) [2 Mos 31:2–5], hade gjort stod där framför Herrens tabernakel, och Salomo och församlingen sökte sig dit. ⁶Där gick Salomo upp inför Herrens ansikte till bronsaltaret som stod vid mötestältet, och han offrade tusen brännoffer på det.
     ⁷Den natten uppenbarade sig Gud för Salomo och sa till honom: "Be mig om det du vill att jag ska ge dig."
     ⁸Salomo svarade Gud: "Du har visat min far David stor nåd och gjort mig till kung efter honom. ⁹Låt nu, Herre och Gud, ditt ord till min far David förverkligas, för du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftet på marken. ¹⁰Ge mig nu vishet och förstånd till att vara ledare och anförare för detta folk. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?"
     ¹¹Då sa Gud till Salomo: "Eftersom detta låg på ditt hjärta och du inte bad om rikedom, skatter och ära eller om dina fienders liv eller om långt liv, utan bad om vishet och förstånd att vara domare för mitt folk som jag har gjort dig till kung över, ¹²så ska du få vishet och förstånd. Jag ska också ge dig rikedom, skatter och ära som kungarna före dig inte har haft och ingen kung efter dig kommer att ha."
     ¹³När Salomo hade varit vid offerhöjden i Givon begav han sig från mötestältet till Jerusalem, och han regerade över Israel.

Salomos rikedom

¹⁴Och Salomo samlade vagnar och ridhästar så att han hade 1 400 vagnar och 12 000 ridhästar. Dem stationerade han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ¹⁵Kungen styrde så att silver och guld blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd]. ¹⁶Hästarna som Salomo köpte kom från Egypten och från Qove [sydöstra Medelhavet; Cecli]. Kungens uppköpare hämtade dem från Kue till bestämt pris. ¹⁷Varje vagn som de hämtade och förde in från Egypten kostade 600 shekel [totalt 6,9 kg] silver och varje häst 150 [shekel – dvs. 1,7 kg silver]. Likaså infördes genom deras försorg sådana till hettiternas alla kungar och till kungarna i Aram.

Förberedelser för tempelbygget

2¹Och Salomo planerade nu att bygga
    ett hus åt Herrens (Jahvehs) namn [för att tillbe]
    och ett hus åt sig själv till kunglig bostad. [Hela kapitel 2 är format som en kiasm. Uppdelningen av arbetare (vers 2 och 17–18) följt av Salomos brev (vers 3–10) och Chirams brev (vers 11–16).]

Uppdelning av arbetarna

²Därför avdelade (ordagrant: räknade) Salomo 70 000 män till bärare och 80 000 till stenhuggare i bergen och 3 600 till arbetsledare över dem. [Den sammanlagda arbetsstyrkan var 153 600 (70 000 + 80 000 + 3 600), se vers 17–18 som upprepar siffrorna och också gör summeringen. I varje grupp var det 42-43 personer. Antalet arbetsledare i 1 Kung 5:16 är 3 300. I Assyrien och Babylon bestod arbetarna av slavar som man rekryterat under militära räder. I en rapport nämns hur Ashurbanipal (som regerade Assyrien 884-859 f.Kr.) tog hjälp av 50 000 arbetare för att bygga upp huvudstaden Kalhu.]

Salomos brev

³Och Salomo sände bud till Choram [alternativ stavning till Chiram (1 Kung 5:1), som regerade 980-947 f.Kr.], kungen i Tyros, och lät säga:

"Gör mot mig som mot min far David, när du sände honom cederträ för att han skulle bygga sig ett hus att bo i. [2 Sam 5:11] ⁴Se, nu vill jag bygga ett hus åt Herren (Jahveh) min Guds (Elohims) namn och helga det åt honom. Där ska man tända väldoftande rökelse inför hans ansikte och alltid ha skådebröden upplagda och offra brännoffer morgon och kväll, på sabbaterna, vid nymåne och vid Herren (Jahveh) vår Guds (Elohims) högtider [1 Mos 1:14; 3 Mos 23]. Detta är för all framtid stadgat för Israel.
     ⁵Och huset som jag bygger ska vara stort, för vår Gud (Elohim) är större än alla gudar (elohim). ⁶Men vem kan bygga ett hus åt honom? Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte. Vem är jag att bygga ett hus åt honom? Nej, det ska bli en plats där man tänder rökelse inför hans ansikte.

⁷Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare.
     ⁸Sänd mig också cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, för jag vet att dina tjänare är skickliga på att hugga virke på Libanon. Och mina tjänare kommer att vara tillsammans med dina tjänare ⁹för att skaffa mig en stor mängd virke, eftersom huset jag tänker bygga ska vara stort och underbart. ¹⁰För dina tjänares räkning, åt timmermännen som hugger virket, ska jag ge 20 000 kor-mått [tunnor – 6 ton] tröskat vete, 20 000 kor-mått [tunnor – 6 ton] korn, 20 000 bat [totalt 600 kubikmeter] vin och 20 000 bat [totalt 600 kubikmeter] olja." [Jfr 1 Kung 5:3–6]

Kung Chorams brev

¹¹Kung Choram i Tyros svarade med en skrivelse som han sände till Salomo:

"Därför att Herren älskar sitt folk har han satt dig till kung över dem."

¹²Och Choram tillade:

"Lovad är Herren (Jahveh), Israels Gud, himlens och jordens skapare, som har gett kung David en vis son, som är så utrustad med klokhet och förstånd att han kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv till kunglig bostad. ¹³Därför sänder jag nu en konstnärligt begåvad och kunnig man, Choram-Avi. [På liknande sätt som Betsalel ledde arbetet på tabernaklet (2 Mos 31:1–11), jfr 1 Kung 7:14.] ¹⁴Han är son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig på att arbeta i guld och silver, i brons, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått och karmosinrött garn och fint lingarn, och han kan utföra alla slags sniderier och väva alla slags konstvävnader. Honom kan du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din far Davids, män som är konstnärligt begåvade. ¹⁵Min herre kan nu sända till sina tjänare vetet och kornet, oljan och vinet som han har talat om. ¹⁶Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo [dagens Jaffa, i södra Tel Aviv – Jerusalems närmsta hamnstad]. Därifrån kan du själv låta föra upp det till Jerusalem." [En sträcka på 5 mil.]

Uppdelning av arbetarna

¹⁷Salomo räknade alla främlingar i Israels land, liksom hans far David tidigare hade gjort en räkning av dem. Det visade sig då att de var 153 600. [Det finns en intressant parallell i första delen av antalet arbetare för att bygga templet som är 153, och talvärdet för Betsalel, hantverkaren som byggde tabernaklet (2 Mos 31:1–5), som också är 153. Jesus, som kallades "hantverkarens son" (Matt 13:55), är själv arken och försoningen, se även Joh 21:11 där talet 153 återkommer.] ¹⁸Av dem utsåg han
    70 000 till bärare,
    80 000 till stenhuggare i bergen
    och 3 600 till att ha uppsikt över folket och att hålla dem i arbete.

Templet byggs

3¹Salomo började bygga Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem på Moria berg, där Herren hade uppenbarat sig för hans far David, på den plats som David hade ställt i ordning, jevusiten Ornans tröskplats. ²Han började bygga [templet] andra dagen i 2:a månaden [ijar] i sitt 4:e regeringsår [april 966 f.Kr.].
     ³När Salomo byggde Guds (Elohims) hus, lade han grunden så att det blev 60 alnar [27 meter] långt och 20 alnar [9 meter] brett efter det gamla alnmåttet. [Den äldre kungliga alnen var längre än den nya. Denna notering finns inte i 1 Kung 6:2.] ⁴Förhuset som låg framför långhuset, framför husets kortsida, mätte 20 alnar [9 meter], och dess höjd var 120 [alnar – 54 meter].
    På insidan överdrog han det med rent guld. ⁵Det stora huset klädde han med cypressträ. Detta i sin tur överdrog han med fint guld och prydde det med palmer och kedjor. ⁶Dessutom smyckade han huset med dyrbara stenar. Guldet han använde var från Parvajim. ⁷Han klädde huset, bjälkarna, trösklarna liksom väggarna och dörrarna i huset med guld och skar ut keruber på väggarna.
     ⁸Dessutom ställde han i ordning det rum som skulle vara det allra heligaste. Det låg utefter husets kortsida och var 20 alnar [9 meter] långt och 20 alnar [9 meter] brett. Han klädde det med fint guld, 600 talenter i vikt [20 ton]. ⁹Spikarna vägde 50 shekel [0,6 kg] i guld. De övre salarna klädde han också med guld.
     ¹⁰Till det rum som var det allra heligaste lät han skulptera två keruber, och man överdrog dem med guld. ¹¹Längden på kerubernas vingar var tillsammans 20 alnar [9 meter]. Den enas ena vinge, 5 alnar [2,25 meter] långt, rörde vid husets ena vägg, och hans andra vinge, 5 alnar [2,25 meter] lång, rörde vid den andra kerubens vinge. ¹²Den andra kerubens ena vinge, 5 alnar [2,25 meter] lång, rörde vid husets andra vägg, och hans andra vinge, 5 alnar [2,25 meter] lång, nådde till den första kerubens vinge. ¹³Tillsammans bredde alltså keruberna ut sina vingar 20 alnar [9 meter], där de stod på sina fötter med ansiktena vända inåt.
     ¹⁴Förhänget gjorde han av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn och prydde det med keruber.
     ¹⁵Framför huset gjorde han två pelare, 35 alnar [16 meter] höga. Pelarhuvudet ovanpå var och en av dem var 5 alnar [2,25 meter]. ¹⁶Han gjorde kedjor till koret och satte också kedjor upptill på pelarna. Dessutom gjorde han hundra granatäpplen och satte dem på kedjorna. ¹⁷Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på högra sidan och den andra på vänstra. Åt den högra gav han namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boaz. [1 Kung 7:21]

Templet inreds

Altare

4¹Salomo gjorde ett altare av brons:
    20 alnar [9 meter] långt och
    20 alnar [9 meter] brett och
    10 alnar [4,5 meter] högt. [Hes 43:13–17] ²Han gjorde också havet i gjutet arbete. Det var 10 alnar [4,5 meter] från den ena kanten till den andra, helt runt och 5 alnar [2,25 meter] högt. Ett snöre som var 30 alnar [13,5 meter] långt mätte omkretsen. ³Runt omkring nertill fanns bilder som föreställde oxar, 10 på varje aln, så att de omslöt havet runtom. Oxarna bildade två rader och var gjutna i ett stycke med det övriga.
     ⁴Havet stod på tolv oxar. Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet stod ovanpå oxarna, och deras bakdelar var alla vända inåt. ⁵Havets tjocklek var en handsbredd [8-9 cm], och kanten var gjord som kanten på en bägare, och liknade en utslagen lilja. Det rymde 3 000 bat [66 kubikmeter].
     ⁶Han gjorde också tio tvättkar och ställde fem på högra sidan och fem på vänstra. De skulle användas vid tvättning. I dem skulle man skölja det som hörde till brännoffret. Men havet var för prästerna att tvätta sig i.
     ⁷Han gjorde också ljusstakarna av guld, tio stycken, sådana de skulle vara och ställde dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra.
     ⁸Han gjorde också tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde också hundra skålar av guld.
     ⁹Och han byggde prästernas förgård och den stora yttre förgården och dörrarna till denna förgård. Dörrarna överdrog han med koppar. ¹⁰Havet ställde han på högra sidan, åt sydost. ¹¹Dessutom gjorde Choram [Choram-Avi] askkärlen, skovlarna och skålarna.
Så slutförde Chiram [Choram-Avi] det arbete han skulle göra åt kung Salomo i Guds hus. [Här används stavningen Choram och Chiram, men båda syftar på samma person Choram-Avi, se 2 Krön 2:13. Han ska inte förväxlas med kungen från Tyros som också går under samma två namn Choram/Chiram, se 2 Sam 5:11; 2 Krön 2:11.] ¹²Han gjorde två pelare
    och två klotformiga pelarhuvuden ovanpå pelarna
    samt de två flätverk som skulle täcka de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna.
¹³Han gjorde också de 400 granatäpplena till de båda flätverken,
    två rader granatäpplen till varje flätverk, för att de båda klotformiga pelarhuvuden som satt ovanpå pelarna, skulle bli täckta.
¹⁴Dessutom gjorde han faten och underredena att ställa faten på.
¹⁵Han gjorde också havet – det var bara ett – och de tolv oxarna under det.
¹⁶Askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla de föremål som hörde dit gjorde Choram-Aviv åt kung Salomo till Herrens (Jahvehs) hus. Allt var av blank koppar. ¹⁷På Jordanslätten, mellan Sukkot och Sereda, lät kungen gjuta det i lerformar. ¹⁸Och Salomo lät göra alla dessa föremål i så stort antal att kopparns vikt inte kunde fastställas. ¹⁹Salomo gjorde alla de föremål som skulle finnas i Guds (Elohims) hus:

det gyllene altaret,
borden där skådebröden skulle ligga,
²⁰liksom ljusstakarna av fint guld
    med sina lampor som skulle tändas framför koret på föreskrivet sätt,
²¹dessutom blomverket, lamporna och lamptängerna av guld – allt av finaste guld.
²²Han lät också göra knivarna,
    de båda slagen av skålar och eldfaten av dyrbart guld.
Beträffande ingångarna i huset, så var både de dörrar i det innersta som ledde till det allra heligaste, och de dörrar som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.

5¹Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för Herrens (Jahvehs) hus var färdigt, förde Salomo dit in vad hans far David hade helgat åt Herren (Jahveh): silvret, guldet och alla kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Guds hus.

Templet invigs (1 Kung 8:1-21)

²Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens (Jahvehs) förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion. ³Alla Israels män samlades då hos kungen under högtiden [lövhyddohögtiden, den sista av hösthögtiderna som firades den 15:e tishri och sju dagar, se 3 Mos 23:33–44] i 7:e månaden [tishri – sept/okt; i 1 Kung 8:2 används etanim, som är den 7:e månadens namn i den kanaaneiska kalendern]. ⁴När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte leviterna upp arken. [Detta görs på rätt sätt, se 1 Krön 15:2. Salomo hade säkert fått detta noga berättat från sin far David.] ⁵De hämtade arken dit upp tillsammans med mötestältet och alla heliga föremål som fanns i tältet. De levitiska prästerna hämtade det dit upp. ⁶Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas.
     ⁷Och prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. ⁸Keruberna höll nämligen sina vingar utbredda över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. ⁹Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag. ¹⁰I arken fanns inget annat än de två tavlor [även manna och Arons stav, se 2 Mos 16:33; 4 Mos 17:10; Heb 9:4] som Mose hade lagt dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren skar förbund med Israels barn efter att de dragit ut ur Egypten. [Det hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
     ¹¹Sedan gick prästerna ut ur helgedomen. Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde. ¹²Leviterna, alla sångare – Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder – stod klädda i vitt linne med cymbaler, lyror och harpor öster om altaret, och tillsammans med dem hundratjugo präster som blåste i trumpeter ¹³När trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och började tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh),

för han är god,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek – hebr. chesed)! [Denna refräng var också en del av den lovsång som sjöngs när David förde in arken i Jerusalem, se 1 Krön 16:8–36. Citatet här kommer troligen från Ps 106:1, men frasen är vanligt förekommande i Psaltaren, se Ps 107:1; 11:2; 136:2.]

Då blev huset, Herrens (Jahvehs) hus, uppfyllt av en molnsky, ¹⁴så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Guds hus. 6¹Då sa Salomo:

Herren har sagt
    att han vill bo i mörkret (ett tjockt mörkt moln) [2 Mos 20:21].
²Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig,
    en plats där du kan bo till evig tid.

³Sedan vände kungen sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. ⁴Han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun talade med (lovade) min far David, när han sa: ⁵Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel. ⁶Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. ⁷Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). ⁸Men Herren sa till min far David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. ⁹Men det är inte du som ska bygga detta hus, utan din son som ska utgå från dig, han ska bygga huset åt mitt namn. ¹⁰Och Herren har hållit sitt ord som han talade, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren talade (lovade), och jag har byggt huset åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). ¹¹Där har jag ställt arken, och i den förvaras det förbund som Herren har slutit med Israels barn."

Salomos bön (1 Kung 8:22-53)

¹²Därefter ställde Salomo sig framför Herrens altare inför Israels hela församling och räckte ut sina händer. ¹³Han hade gjort en talarstol av koppar, 5 alnar [2,25 meter] lång, 5 alnar [2,25 meter] bred och 3 alnar [1,35 meter] hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen ¹⁴och sa [bedjande]:

"Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), det finns ingen Gud (Elohim) som du, varken i himlarna eller på jorden, du som håller förbundet och bevarar nåden (hebr. chesed) mot dina tjänare när de vandrar inför dig av hela sitt hjärta. ¹⁵Du har hållit vad du talade till din tjänare, min far David. Vad du talade till honom med din mun har du fullbordat med din hand, så som nu har skett. ¹⁶Håll nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vad du talade till (lovade) din tjänare, min far David, när du sa till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min undervisning, så som du har vandrat inför mig. ¹⁷Och nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David. ¹⁸Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! ¹⁹Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig ²⁰och låter dina ögon dag och natt vara öppna mot detta hus, den plats om vilken du har sagt att du där vill fästa ditt namn, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats. ²¹Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta. ²²Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, ²³hör det då från himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Straffa den skyldige och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter hans rättfärdighet. ²⁴Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus, ²⁵hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder. ²⁶Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber vända mot denna plats och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, ²⁷hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel. ²⁸Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot och rost, om det kommer gräshoppor och gräsmaskar, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer, ²⁹om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de räcker ut sina händer mot detta hus, ³⁰hör det då från himlen där du bor, och förlåt och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För det är bara du som känner människornas hjärtan. ³¹Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder. ³²Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, ³³hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn. ³⁴Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, ³⁵hör då från himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt. ³⁶Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för bort dem till något land, långt borta eller nära, ³⁷men de då kommer till besinning i det land där de är fångar och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort fel och varit ogudaktiga, ³⁸om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i det land dit man fört dem som fångar, och de ber vända mot sitt land som du gett deras fäder, mot den stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, ³⁹hör då från himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt, och förlåt ditt folk som har syndat mot dig. ⁴⁰Så, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som bes på denna plats. ⁴¹Och nu: Res dig, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), och kom till din vilostad,
    du och din makts ark!

Låt dina präster, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), vara klädda i frälsning,
    och låt dina fromma glädja sig över ditt goda. ⁴²Herre (Jahveh), Gud (Elohim), visa inte tillbaka din smorde [kungen – Salomo].
    Tänk på (kom ihåg) den nåd du har lovat din tjänare David."

[Salomos bön motsvarar nästan ordagrant redogörelsen i 1 Kung 8:22–53 fram till slutet i vers 40–42, där bönen tar en helt annan vändning. Dessutom beskrivs Salomos ställning under bönen mer exakt i inledningen (2 Krön 6:13), den detaljen återges inte i 1 Kung 8:22.] 7¹När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens (Jahvehs) härlighet (ära, tyngd – hebr. kavod) uppfyllde huset. ²Prästerna kunde inte gå in i Herrens (Jahvehs) hus, eftersom Herrens (Jahvehs) härlighet uppfyllde Herrens (Jahvehs) hus. ³När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset [templet], föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh):

för han är god,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

⁴Och kungen och hela folket offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. ⁵Kung Salomo offrade som slaktoffer 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Guds hus av kungen och hela folket. ⁶Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren (Jahveh), för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående.
     ⁷Och Salomo invigde den mellersta delen av förgården framför Herrens (Jahvehs) hus. Där offrade han brännoffren och fettstyckena av gemenskapsoffret, eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra inte kunde rymma brännoffret, matoffret och fettstyckena.
     ⁸Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Chamat [i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se Dom 18:28] ända till Egyptens bäckravin [Wadi el-Arish, Israels gräns mot Sinai i sydväst, se 4 Mos 34:5]. ⁹På åttonde dagen firade de en högtidsförsamling, för altarets invigning firades i sju dagar och högtiden i sju dagar. ¹⁰Men på 23:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.

Herren tar emot templet (1 Kung 9:1-9)

[Nu följer Herrens svar till Salomos bön. Innehållet är samma som i 1 Kung 9:1–9, men här i vers 11–12 beskrivs det mer i detalj.] ¹¹Så färdigställde Salomo Herrens (Jahvehs) hus och kungapalatset. Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens (Jahvehs) hus och i sitt eget hus lyckades väl. ¹²Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sa till honom: "Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. ¹³Om jag tillsluter (håller tillbaka) himlarna så att inget regn faller,
    eller om jag befaller gräshoppan att fördärva landet [landets grödor],
    eller om jag sänder pest (epidemier, plågor, sjukdomar) bland mitt folk,
¹⁴men om [då] mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn (som mitt namn har utropats över)
    ödmjukar sig (böjer sina knän),
    och ber (bönfaller; medlar) [står i gapet mellan Gud och folket]
    och söker mitt ansikte (vädjar/frågar efter min närvaro)
    och vänder om från sina onda vägar,
då ska jag
    höra det [lyssna till deras bön] från himlarna [som var tillslutna, se vers 13],
    och förlåta deras synd,
    och hela (bota, läka; hebr. rafa – laga/sy ihop) deras land. [Budskapet riktas till Guds eget folk. De som tillhör honom måste först böja sig inför honom. Den hebreiska formen nifal ger den passiva betydelsen att de ska låta sig ödmjukas. De behöver också be (verbet står i formen hitpael – dualt, dvs. något som kräver två för att kunna göras). Sedan kommer uppmaningen att söka Guds ansikte – här används formen piel som betonar och intensifierar sökandet. Till sist krävs att de omvänder sig och inte fortsätter att synda (verbet står i den vanliga formen qal). Gör de dessa fyra saker lovar Gud att lyssna och agera utifrån sin nåd till försoning och läkedom för deras land.] ¹⁵Mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats. ¹⁶Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. ¹⁷Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, ¹⁸då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sa: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel. ¹⁹Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, ²⁰då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. ²¹Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? ²²Då ska man svara: Därför att de övergav Herren (Jahveh), sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem."

Chiram och Tyros

8¹När Salomo hade byggt på Herrens (Jahvehs) hus och sitt eget hus i 20 år, ²byggde han upp de städer som Choram hade gett honom och lät Israels barn bosätta sig i dem. ³Och Salomo drog till Hamat-Soba och lade det under sig. ⁴Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som han byggde i Chamat. ⁵Han byggde upp Övre Beit-Choron och Nedre Beit-Choron och gjorde dem till befästa städer med murar, portar och bommar, ⁶dessutom Baalat och alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt det andra som han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i hela det land som lydde under hans välde.
     ⁷Allt det folk som fanns kvar av hettiterna, amoréerna, perisséerna, hiveerna och jevusiterna och som inte var israeliter, ⁸avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag. ⁹Men av Israels barn gjorde Salomo inte några till slavar vid sina arbeten, utan de blev krigsmän och befälhavare för hans krigsfolk eller befäl för hans vagnar och ridhästar. ¹⁰Och kung Salomo hade 250 överfogdar som hade befälet över folket.
     ¹¹Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sa: "Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit."
     ¹²Sedan offrade Salomo brännoffer åt Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhuset. ¹³Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. ¹⁴Efter sin far Davids förordning fastställde han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog också åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, varje dag de för den dagen bestämda göromålen. Han uppdrog också åt dörrvakterna efter deras avdelningar att hålla vakt vid de särskilda portarna, för så hade gudsmannen David befallt. ¹⁵Man vek inte av från kungens beslut om prästerna och leviterna, varken när det gällde skatterna eller någon annan sak.
     ¹⁶Så utfördes allt Salomos arbete, först fram till den dag då grunden lades till Herrens (Jahvehs) hus och sedan tills det blev slutfört. Så blev Herrens (Jahvehs) hus färdigt.
     ¹⁷Vid denna tid begav sig Salomo till Etsjon-Gever [hamnstad kring Eilat/Aqaba, kanske Korallön 13 km söder om Eilat] och till Eilat på havsstranden i Edoms land. ¹⁸Och Choram [kungen i Tyros] sände till honom genom sina tjänare skepp och sjökunnigt manskap. De for tillsammans med Salomos tjänare till Ofir och hämtade därifrån 450 talenter [15 ton] guld som de förde till kung Salomo.

Besök av en drottning (1 Kung 10:1-13)

9¹När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i stor mängd och dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. ²Salomo svarade på alla hennes frågor (ordagrant: ´Salomo berättade för henne alla hennes ord´). Inga ord [svar på hennes komplexa frågor och ordspråk] var dolda för kungen, som han inte kunde berätta för henne. ³När drottningen av Saba såg Salomos vishet och såg huset han hade byggt, ⁴rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och hur de var klädda, och när hon såg trappan på vilken han gick upp till Herrens (Jahvehs) hus, då blev hon utom sig av förundran.
     ⁵Och hon sa till kungen: "Så var det då sant, det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet! ⁶Jag trodde inte vad man sa förrän jag själv kom och fick se det med egna ögon. Men se, vidden av din vishet har inte ens till hälften blivit berättad för mig. Du överträffar det rykte jag hade hört. ⁷Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och höra din vishet. ⁸Välsignad är Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), som har funnit sådant behag i dig att han har satt dig på sin tron till att vara kung inför Herren (Jahveh), din Gud (Elohim)! Eftersom din Gud (Elohim) älskar Israel och vill hålla det vid makt till evig tid, därför har han satt dig till kung över dem, för att du ska skipa lag och rätt."
     ⁹Hon gav kungen 120 talenter [4 ton] guld samt väldoftande kryddor i stor mängd samt dyrbara stenar. Väldoftande kryddor av det slag som drottningen av Saba gav åt kung Salomo har aldrig mer funnits.
     ¹⁰När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir, förde de också hem algumträ och dyrbara stenar. ¹¹Av algumträet lät kungen göra tillbehör till Herrens (Jahvehs) hus och till kungapalatset, samt harpor och lyror för sångarna. Sådant hade man aldrig tidigare sett i Juda land.
     ¹²Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, förutom gengåvor för det som hon hade fört med sig till kungen. Sedan vände hon om och reste hem med sina tjänare till sitt land igen.

Salomos vishet och rikedom

¹³Det guld som årligen kom in till Salomo vägde 666 talenter [23 ton], ¹⁴förutom det som kringresande handelsmän och andra köpmän förde in. Också Arabiens alla kungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo.
     ¹⁵Kung Salomo lät göra 200 stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld 600 shekel [totalt 6,9 kg] uthamrat guld ¹⁶samt 300 mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld 300 shekel [3,4 kg] guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset.
     ¹⁷Dessutom lät kungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med rent guld. ¹⁸Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid tronen. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och två lejon stod utmed armstöden, ¹⁹och tolv lejon stod där, ett på varje sida om de sex trappstegen. Något sådant hade aldrig tillverkats i något annat rike. ²⁰Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silver ansågs inte vara något värt på Salomos tid. ²¹Kungen hade skepp som gick till Tarshish med Chorams folk [från Tyros], och en gång vart tredje år kom Tarshishskeppen hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar. ²²Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och i vishet. ²³Alla kungar på jorden kom för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade lagt ner i hans hjärta. ²⁴Var och en av dem förde med sig gåvor: föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Detta hände år efter år.
     ²⁵Salomo hade 4 000 stallplatser för hästar med vagnar och 12 000 ridhästar, som han inrymde dels i vagnstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. ²⁶Han härskade över alla kungarna från floden till filistéernas land och vidare ner till Egyptens gräns. ²⁷Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd]. ²⁸Och hästar fördes in till Salomo från Egypten och från alla andra länder.

Begravd i Davids stad

²⁹Vad som mer finns att säga om Salomo, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Natans krönika, i shiloniten Ahias profetia och i siaren (profeten – hebr. chozeh) Iddos syner om Jerobeam, Nebats son. ³⁰Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i 40 år. ³¹Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i hans far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

Juda kungar – Rehabeam till Jehoshafat (kap 10-20)

Sydrikets 1:e regent – Rehabeam (kap 10-12)

Introduktion

[Resten av boken gör en uppräkning med 20 regenter i Sydriket, 19 kungar och en drottning. Salomos son Rehabeam regerar i 17 år (976-959 f.Kr.).] 10¹Rehabeam begav sig till Shechem, eftersom hela Israel hade kommit till Shechem för att göra honom till kung. ²När [Nordrikets regent] Jerobeam, Nebats son, hörde det där han var i Egypten – han hade flytt dit undan kung Salomo – återvände han från Egypten. ³Och de sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och talade till Rehabeam och sa: ⁴"Din far [Salomo] gjorde vårt ok tungt. Men lätta nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig."
     ⁵Han [Salomos son Rehabeam] svarade dem: "Vänta tre dagar och kom sedan tillbaka till mig." Och folket gick.
     ⁶Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och han sa: "Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?"
     ⁷De talade till honom: "Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem (visar dem villkorad nåd – hebr. ratsah) och talar goda ord till dem, kommer de att bli dina tjänare för alltid."
     ⁸Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga (den unga generationen; ordagrant: "barnen" – hebr. jeladim) som hade växt upp med honom [Rehabeam] och som nu var i hans tjänst. ⁹Han sa till dem: "Vilket ord (svar) råder ni oss att ge detta folk som talat till mig och sagt: Lätta det ok som din far har lagt på oss?"
     ¹⁰De unga (barnen), som hade växt upp med honom talade och sa: "Så här bör du säga till detta folk som har talat till dig: 'Din ärade far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss' – så här bör du säga till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. ¹¹Har min far lagt på er ett tungt ok, så ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel."
     ¹²På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade talat när han sa: "Kom tillbaka till mig om tre dagar." ¹³Då gav kungen dem ett hårt svar, för kung Rehabeam brydde sig inte om de gamlas råd. ¹⁴Han talade till dem efter de ungas (barnens) råd och sa: "Har min far gjort ert ok tungt, så ska jag göra det ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel." ¹⁵Kungen lyssnade alltså inte till folket. Gud ledde det så för att Herrens ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo.
     ¹⁶När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar:

"Vad har vi för del i David?
    Vi har ingen arvslott i Ishais son.
Gå hem till dina tält, Israel!
    Se nu efter ditt hus själv, David."

Därefter gick hela Israel hem igen. ¹⁷Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer. ¹⁸När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem. ¹⁹Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.

Invasion

11¹När Rehabeam kom till Jerusalem samlade han Juda hus och Benjamin, 180 000 utvalda krigare, för att strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam. ²Men Herrens (Jahvehs) ord kom till gudsmannen Shemaja [betyder: "Jahveh har hört"]. Han sa: ³"Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: ⁴Så säger Herren: Ni ska inte dra upp för att strida mot era bröder. Vänd hem igen, var och en till sitt, för det som har hänt har kommit från mig." Och de lyssnade till Herrens ord och vände om och drog inte ut mot Jerobeam.

Befästa städer i Juda

⁵Rehabeam bodde i Jerusalem, och han byggde om städer i Juda till befästa platser. ⁶Han byggde om Betlehem, Etam, Tekoa, ⁷Beit-Sur, Soko, Adullam, ⁸Gat, Maresha, Sif, ⁹Adorajim, Lachish, Aseka, ¹⁰Tsorah, Ajalon och Hebron (hebr. Chevron), befästa städer, som låg i Juda och Benjamin. ¹¹Han gjorde deras befästningar starka och tillsatte befälhavare i dem och lade in förråd av mat, olja och vin. ¹²Var och en av dessa städer försåg han med sköldar och spjut. Han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin blev kvar under hans välde.

Stöd för prästerna och leviterna

[Vers 4–12 är den centrala sektionen som handlar om templet. Här finns unikt material.] ¹³Prästerna och leviterna i hela Israel gick över till Rehabeam från alla sina områden. ¹⁴Leviterna övergav sina betesmarker och sina andra besittningar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev bort dem från deras tjänst som Herrens präster ¹⁵och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de håriga bockarna (onda andar, satyrer, skogsdemoner – hebr. sair) och för kalvarna som han hade gjort. ¹⁶Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka Herren (Jahveh), Israels Gud, följde leviterna, och de kom till Jerusalem för att offra åt Herren (Jahveh), sina fäders Gud. ¹⁷I tre år stärkte de så kungamakten i Juda och gjorde Salomos son Rehabeams välde starkt, för i tre år vandrade de på Davids och Salomos väg. ¹⁸Rehabeam tog Machalat till hustru åt sig. Hon var dotter till Jerimot, Davids son, och till Avichajil, Eliabs, Ishais sons, dotter. ¹⁹Hon födde åt honom sönerna Jeush, Shemarja, och Saham. ²⁰Efter henne tog han Maacha. Avshaloms (Absaloms) dotter, till hustru. Hon födde Avijam (Abia), Attaj, Sisa och Shelomit åt honom. ²¹Och Rehabeam älskade Maacha. Avshaloms dotter, mer än alla sina andra hustrur och bihustrur. Han hade tagit 18 hustrur och 60 bihustrur, och han blev far till 28 söner och 60 döttrar. ²²Rehabeam satte Avijam, Maachas son, till huvud och ledare bland sina bröder, eftersom han tänkte göra honom till kung. ²³Han handlade klokt och lät alla sina söner bo runt om i hela Juda och Benjamins land i alla befästa städer och gav dem rikligt underhåll. Han skaffade dem också många hustrur.

Egypten invaderar Juda

12¹När Rehabeams kungamakt hade blivit stärkt och han hade blivit mäktig, övergav han Herrens undervisning. Så gjorde också hela Israel [det norra riket]. ²Men i kung Rehabeams 5:e regeringsår drog Egyptens kung Shishak upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot Herren (Jahveh). ³Han kom med 1 200 vagnar och 60 000 ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från Egypten: libyer, suckeer och kushiter. ⁴Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.
     ⁵Profeten Shemaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som av fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Och han sa till dem: "Så säger Herren: Ni har övergett mig, och därför har också jag övergett er och gett er i Shishaks hand."
     ⁶Både Israels furstar och kungen ödmjukade sig då och sa: "Herren är rättfärdig."
     ⁷När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja. Han sa: "Eftersom de har ödmjukat sig vill jag inte fördärva dem. Jag ska låta dem komma undan med knapp nöd, och min vrede ska inte bli utgjuten över Jerusalem genom Shishaks hand. ⁸Men de ska bli hans tjänare, och de ska förstå vad det är att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen."
     ⁹Egyptens kung Shishak drog alltså upp mot Jerusalem. Han tog skatterna i Herrens (Jahvehs) hus och skatterna i kungapalatset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld som Salomo hade låtit göra. ¹⁰I deras ställe lät kung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dem lämnade han i förvar åt befälet för livvakterna som höll vakt vid ingången till kungapalatset. ¹¹Så ofta kungen gick till Herrens (Jahvehs) hus, gick också livvakterna och bar dem. Sedan förde de dem tillbaka till livvaktsalen.
     ¹²Eftersom Rehabeam ödmjukade sig, vände sig Herrens vrede ifrån honom så att han inte fördärvade honom helt. Det fanns ännu sådant som var gott i Juda.
    

Sammanfattning

¹³Kung Rehabeam stärkte alltså sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Han var 41 år gammal när han blev kung, och han regerade 17 år i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt ur alla Israels stammar för att där fästa sitt namn. Hans mor hette Naama och var ammonitiska. ¹⁴Han gjorde det som var ont, för han vände inte sitt hjärta till att söka Herren (Jahveh).
     ¹⁵Vad som mer finns att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Shemajas och siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Rehabeam och Jerobeam låg i krig med varandra så länge de levde. ¹⁶Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Hans son Abia blev kung efter honom.

Sydrikets 2:e regent – Avijam

Introduktion

[Avijam regerar i 3 år (959-956 f.Kr.).] 13¹I [Nordrikets 1:a] kung Jerobeams 18:e regeringsår blev Avijam kung över Juda [Sydriket], ²och han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja [Maacha, se 1 Kung 15:2], Oriels dotter, från Gibea.

Krig med Jerobeam – Israel

Avijam [Sydrikets 2:a regent] och Jerobeam [Nordrikets 1:a kung] låg i krig med varandra. ³Avijam började kriget med en här av tappra krigsmän, 400 000 utvalda män. Men Jerobeam ställde upp till strid mot honom med 800 000 utvalda tappra stridsmän.

Avijams tal – fokus på präster och leviter

⁴Avijam steg upp på berget Semarajim i Efraims bergsbygd och sa: "Hör mig, Jerobeam och hela Israel! ⁵Skulle ni inte veta att det är Herren (Jahveh), Israels Gud, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund? [I alla offer användes salt, se 3 Mos 2:13. Saltets funktion att konservera och bevara anspelar på att "saltförbundet" som ingås ska vara långvarigt och hållas, se 4 Mos 18:19. Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund, se 2 Mos 24:8.] ⁶Men Jerobeam, Nebats son, Davids son Salomos tjänare, reste sig och gjorde uppror mot sin herre. ⁷En skara löst folk slöt sig till honom, onda människor som blev för starka för Rehabeam, Salomos son. Rehabeam var ung och ängslig och kunde därför inte stå emot dem.
     ⁸Och nu menar ni er kunna stå emot Herrens kungadöme som tillhör Davids söner, eftersom ni är en stor skara och har hos er de guldkalvar som Jerobeam gjorde till gudar åt er. ⁹Har ni inte drivit bort Herrens präster, Arons söner, och leviterna och själva gjort er präster, så som andra folk gör? Vem som än kommer med en ungtjur och sju baggar för att bli prästvigd får bli präst åt de gudar som inte är gudar.
     ¹⁰Men vi har Herren (Jahveh) till vår Gud, och vi har inte övergett honom. De präster som gör tjänst inför Herren är Arons söner, och leviterna sköter tempeltjänsten. ¹¹De offrar åt Herren varje morgon och varje kväll brännoffer och väldoftande rökelse. Och de ordnar med bröd på bordet av rent guld och med den gyllene ljusstaken, så att lamporna på den lyser varje kväll, för vi håller vad Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), har befallt oss att hålla. Men ni har övergett honom. ¹²Och se, Gud är med oss, i spetsen för oss, och vi har hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot er. Ni Israels barn, strid inte mot Herren (Jahveh), era fäders Gud, för ni kommer inte att lyckas."

Krig med Jerobeam

¹³Men Jerobeam hade låtit omringa dem och lagt ett bakhåll för att falla dem i ryggen. Så stod de nu mitt emot Juda män och hade sitt bakhåll bakom dem. ¹⁴När Juda vände sig om och såg att de hade fiender både framför sig och bakom sig ropade de till Herren och prästerna blåste i trumpeterna. ¹⁵Därefter höjde Juda män ett härskri, och när de gjorde så lät Gud (Elohim) Jerobeam [Nordrikets 1:a kung] och hela Israel bli slagna av Avijam och Juda. ¹⁶Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand. ¹⁷Sedan vållade Avijam och hans folk ett stort manfall bland dem, så att 500 000 av Israels unga män blev slagna. ¹⁸Alltså blev Israels barn kuvade vid den tiden, men Juda barn var starka, för de stödde sig på Herren (Jahveh), sina fäders Gud. ¹⁹Avijam förföljde Jerobeam och erövrade dessa städer från honom: Betel med underlydande orter, Jeshana med underlydande orter och Efron med underlydande orter.

Summering

²⁰Sedan förmådde Jerobeam ingenting mer så länge Avijam levde. Och Herren (Jahveh) slog honom så att han dog. ²¹Men Avijam stärkte sin makt. Han tog sig 14 hustrur och blev far till 22 söner och 16 döttrar. ²²Vad som mer finns att säga om Avijam, om hans bedrifter och annat som rör honom, det är skrivet i profeten Iddos utläggning.

Sydrikets 3:e regent – Asa

Introduktion

[Asa regerade 41 år (911-817 f.Kr.). Om Rehabeam (1 Kung 12:8) inte var mer än 21 år gammal vid sitt trontillträde, måste Asa, när han besteg tronen, bara ha varit en pojke, inte mer än 10 eller 11 år gammal.] 14¹Avijam gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. Under hans tid hade landet ro i tio år [fram till ca 900 f.Kr.]. ²Asa gjorde det som var gott och rätt i Herrens (Jahveh), sin Guds (Elohims), ögon. ³Han avlägsnade de främmande altarna [för Salomos hedniska hustrur, se 1 Kung 11:7] och offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner asherapålarna. ⁴Han uppmanade Juda att söka Herren (Jahveh), sina fäders Gud, och att hålla undervisningen (hebr. Torah) och budorden (tydliga befallningar – hebr. mitsvot). ⁵Ur alla Juda städer tog han bort offerhöjderna och solstoderna. Och riket hade lugn under hans tid. ⁶Han byggde befästa städer i Juda eftersom landet hade ro. Och han förde inte något krig under dessa år, för Herren hade gett honom ro. ⁷Han sa därför till Juda: "Låt oss bygga dessa städer och runt omkring förse dem med murar och torn, med portar och bommar. Landet är ännu vårt, därför att vi har sökt Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim). Vi har sökt honom, och han har gett oss ro på alla sidor."

Så byggde de och hade framgång.
     ⁸Asa hade en här som utgjordes av 300 000 man från Juda och som bar stora sköldar och spjut. Utöver dessa kom från Benjamin 280 000 man som bar små sköldar och som spände båge. Alla dessa var tappra stridsmän.

Invasion – Etiopien från syd

⁹Men kushiten Zerach drog ut mot dem med en här på 1 000 000 (ordagrant: ´tusen tusen´; ett oräkneligt antal – myriader) man [en oräknelig skara] och 300 vagnar, och han kom ända till Maresha. ¹⁰Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i Sefatas dal vid Maresha [2 Krön 11:8].
     ¹¹Då ropade Asa till Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim): "Herre (Jahveh), utom dig finns ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och den svage. Så hjälp oss, Herre (Jahveh), vår Gud (Elohim), för vi stödjer oss på dig, och vi har kommit hit i ditt namn mot denna skara. Herre (Jahveh), du är vår Gud (Elohim). Låt ingen människa stå dig emot."
     ¹²Och Herren (Jahveh) lät kushiterna [etiopierna] bli slagna av Asa och Juda så att de flydde. ¹³Asa och folket som var med honom förföljde dem ända till Gerar [i västra Negevöknen] och av kushiterna föll så många att ingen av dem återhämtade sig (kom undan med livhanken), för de blev nergjorda av Herren (Jahveh) och hans här. Och folket tog ett stort byte. ¹⁴Sedan intog de alla städer runt omkring [staden] Gerar [mellan Beer-Sheva och Gaza, då ett bördigt område, se 1 Mos 26:12–14], eftersom fruktan för Herren hade kommit över dem. Och de plundrade alla städerna, eftersom det fanns mycket att plundra i dem. ¹⁵Till och med boskapsskjulen bröt de ner, och de förde bort kameler och småboskap i mängd. De vände sedan tillbaka till Jerusalem.

Profetiskt budskap

15¹Guds Ande kom över Asarja, Odeds son. ²Han gick ut mot Asa och sa till honom: "Hör mig, du Asa, och ni hela Juda och Benjamin. Herren är med er när ni är med honom, och om ni söker honom låter han sig finnas av er. Men om ni överger honom kommer han att överge er. ³En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem (hebr. jarah) och utan någon undervisning (instruktion, Torah). ⁴Men i sin nöd omvände de sig till Herren (Jahveh), Israels Gud, och när de sökte honom lät han sig finnas av dem. ⁵Under de tiderna fanns det ingen trygghet när man gick ut eller in, utan stor förvirring rådde bland alla som bodde här i länderna. ⁶Folk drabbade samman med folk och stad med stad, för Gud förvirrade dem med all slags nöd. ⁷Men var nu starka och låt inte modet falla, för ert arbete ska få sin lön."

Centralt – Religiösa reformer

⁸När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog han mod till sig och avlägsnade de eländiga avgudabilderna ur Juda och Benjamins hela land och ur de städer som han hade erövrat i Efraims bergsbygd. Han upprättade på nytt Herrens altare, det som stod framför Herrens förhus.
     ⁹Och han samlade hela Juda och Benjamin, liksom de främlingar från Efraim, Manasse och Simeon som bodde ibland dem. Många från Israel hade anslutit sig till honom när de såg att Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), var med honom.
     ¹⁰De samlades i Jerusalem i tredje månaden av Asas 15:e regeringsår [ca 896 f.Kr. på våren, kanske under påskhögtiden i Jerusalem]. ¹¹Av det byte de hade fört med sig offrade de på den dagen åt Herren 700 tjurar och 7 000 djur av småboskapen. ¹²Och de slöt det förbundet att de skulle söka Herren (Jahveh), sina fäders Gud, av hela sitt hjärta och av hela sin själ. ¹³Var och en som inte sökte Herren (Jahveh), Israels Gud, skulle bli dödad, liten eller stor, man eller kvinna. ¹⁴Och de svor eden inför Herren med hög röst, under jubel och till ljudet av trumpeter och shofarer. ¹⁵Hela Juda gladde sig över eden, för de hade svurit den av hela sitt hjärta, och de sökte Herren med hela sin vilja. Han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.
     ¹⁶Kung Asa avsatte också sin farmor (mor/farmor – hebr. im) Maacha från sin position som drottningmoder, eftersom hon hade satt upp en avgudabild åt Ashera. Asa högg ner hennes avgudabild, krossade den och brände den i Kidrondalen. ¹⁷Offerhöjderna blev dock inte avlägsnade ur Israel, men Asas hjärta var hängivet Gud så länge han levde. ¹⁸Han förde in i Guds hus både det hans far och det han själv hade helgat åt Herren: silver, guld och kärl.
     ¹⁹Och det blev inget krig förrän i Asas 35:e regeringsår.

Invasion – Israel från norr

16¹I Asas 36:e regeringsår drog Israels kung Basha upp mot Juda och började befästa Rama [drygt en mil norr om Jerusalem] för att hindra att någon kom vare sig från eller till Asa, Juda kung.
     ²Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i Herrens (Jahvehs) hus och i kungapalatset och sände det till Ben-Hadad, Arams kung, som bodde i Damaskus, och lät säga: ³"Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan min far och din far. Här sänder jag dig silver och guld. Bryt därför ditt förbund med Basha, Israels kung, så att han lämnar mig i fred."
     ⁴Ben-Hadad lyssnade till kung Asa och sände sina befälhavare mot Israels städer och erövrade Ijon, Dan och Abel-Majim samt alla förrådshus i Naftalis städer. ⁵När Basha hörde det, avstod han från att befästa Rama och avbröt sitt arbete där. ⁶Men kung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån Rama stenar och trävirke som Basha hade använt till att befästa Rama. Med detta befäste Asa Geba och Mitspah.

Profetiskt budskap

⁷Vid den här tiden kom siaren Hanani till Asa, Juda kung, och sa till honom: "Du stödde dig på kungen i Aram och inte på Herren din Gud, och därför har den arameiske kungens här sluppit undan din hand. ⁸Var inte kushiterna [etiopierna] och libyerna en stor här med vagnar och ryttare i mängd? Men han gav dem i din hand för att du stödde dig på Herren (Jahveh), ⁹för Herrens ögon sveper över hela jorden för att stärka dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. I detta har du handlat dåraktigt. Därför ska du från och med nu ha ständiga strider." ¹⁰Men Asa blev vred på siaren och satte honom i stockhuset, så rasande var han på honom för detta. Vid samma tid for Asa våldsamt fram också mot andra av folket.

Summering

¹¹Vad som mer finns att säga om Asa, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar. ¹²I sitt 39:e regeringsår fick Asa en mycket allvarlig sjukdom i sina fötter. Men trots sin sjukdom sökte han inte Herren (Jahveh), utan bara läkare. ¹³Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt 41:a regeringsår. ¹⁴Man begravde honom i den grav han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Man lade honom på en bädd som man hade fyllt med väldoftande kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och tände en väldig eld (ett stort bål) till hans ära. [Kungliga gravar höggs ut vid klippsidorna. Asas begravning var påkostad. Man tände rökelse med välluktande kryddor, se Jer 34:5. Elden som refereras till var inte kremering, utan ett stort bål till kungens minne (jfr Joram, som inte ärades med eld, se 2 Krön 21:19). Liknande seder att tända ett stort bål finns i Assyrien.]

Sydrikets 4:e regent – Jehoshafat (kap 17-21) (1 Kung 22, 2 Kung 3)

[Jehoshafat regerade Juda (Sydriket) i 25 år (915-893 f.Kr.).] 17¹Hans [Asas] son Joshafat [betyder: "Jahveh dömer"] blev kung efter honom [Asa]. Han stärkte sitt välde mot Israel [Nordriket].

Karaktär och organisation

²Han placerade krigsfolk i alla befästa städer i Juda och trupper i Juda land och i de städer i Efraim som hans far Asa hade intagit.
     ³Herren (Jahveh) var med Joshafat, för han vandrade de vägar som hans fader David hade gått under sin första tid. Han sökte inte baalerna, ⁴utan sin fars Gud sökte han. Han lydde Guds bud och gjorde inte som Israel. ⁵Herren (Jahveh) stärkte kungadömet i hans hand. Hela Juda gav gåvor åt Joshafat, och han fick stor rikedom och ära. ⁶Han var stolt över att gå Herrens (Jahvehs) vägar och avlägsnade offerhöjderna och asherapålarna i Juda.
     ⁷I sitt 3:e regeringsår sände Joshafat ut sina hövdingar Ben-Hajil, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja för att undervisa i Juda städer. ⁸Tillsammans med dem sände han leviterna Shemaja, Netanja, Sebadja, Asahel, Shemiramot, Jonatan, Adonija (hebr. Adonijaho), Tobia och Tob-Adonia, och de hade med sig prästerna Elishama och Joram. ⁹Dessa undervisade i Juda och hade Herrens (Jahvehs) Torah-rulle med sig. De reste omkring till alla Juda städer och undervisade folket.
     ¹⁰Fruktan för Herren (Jahveh) kom över alla kungadömen i de länder som låg omkring Juda, så att de inte vågade föra krig mot Joshafat. ¹¹Några av filistéerna förde gåvor till Joshafat och gav silver i skatt. Och araberna förde småboskap till honom, 7 700 baggar och 7 700 bockar.
     ¹²Joshafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar och förrådsstäder i Juda. ¹³Han hade stora förråd i Juda städer och krigsfolk, tappra stridsmän, i Jerusalem. ¹⁴Och detta var ordningen bland dem efter deras familjer. Till Juda hörde följande höga befäl:

befälhavaren Adna och med honom 300 000 tappra stridsmän,
¹⁵därefter befälhavaren Johanan och med honom 280 000 man
¹⁶och efter honom Amasja, Sikris son, som frivilligt hade gett sig i Herrens tjänst, och med honom 200 000 tappra stridsmän.
¹⁷Från Benjamin kom Eljada, en tapper stridsman, och med honom 200 000 man beväpnade med båge och sköld.
¹⁸Därnäst kom Josabad och med honom 180 000 man, rustade till strid.

¹⁹Det var dessa som gjorde tjänst hos kungen, och därtill kom de som kungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.

Allians med det norra riket

18¹Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och genom giftermål blev han släkt med Ahab (hebr. Achav). ²Efter några år for han ner till Ahab i Samaria. Ahab lät slakta en stor mängd får och oxar för honom och för folket han hade med sig, och han försökte förmå honom att dra upp mot Ramot i Gilead. ³Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: "Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?"
    Han svarade honom: "Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag ska vara med dig i striden."
     ⁴Joshafat sa dock till Israels kung: "Men fråga först Herren om det." ⁵Då samlade Israels kung profeterna, 400 män, och frågade dem: "Ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det eller ska jag låta bli?"
    De svarade: "Dra dit upp! Gud ska ge det i kungens hand." ⁶Men Joshafat sa: "Finns det inte längre någon Herrens profet här, så att vi kan fråga genom honom?"
     ⁷Israels kung svarade Joshafat: "Här finns ännu en man, Mika (hebr. Michajho), Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren (Jahveh). Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan alltid bara olycka."
    Joshafat sa: "Kungen ska inte säga så." ⁸Då kallade Israels kung till sig en hovman och sa: "Hämta genast hit Mika, Jimlas son." ⁹Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu på var sin tron, klädda i sina skrudar. De satt på en tröskplats vid ingången till Samarias port medan alla profeterna profeterade inför dem. ¹⁰Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Kenaanas son, gjorde sig då horn av järn och sa: "Så säger Herren: Med dessa ska du stånga araméerna, så att de förgörs."
     ¹¹Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sa: "Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand."
     ¹²Budbäraren som hade gått för att kalla på Mika (hebr. Michajho) talade till honom och sa: "Se profeternas ord, med en mun [lovar] de gott (lycka) till kungen. Jag ber dig, låt dina ord vara som ett med dem och tala gott."
     ¹³Men Mika svarade: "Så sant Herren lever, det min Gud talar, ska jag säga honom."
     ¹⁴När han kom till kungen frågade kungen honom: "Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli?"
    Han svarade: "Dra dit upp, så ska ni ha framgång. De ska bli givna i er hand."
     ¹⁵Men kungen sa till honom: "Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens (Jahvehs) namn?"
     ¹⁶Då sa han: "Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sa: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända hem i frid, var och en till sitt."
     ¹⁷Då sa Israels kung till Joshafat: "Sa jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig utan bara olycka?"
     ¹⁸Men Mika sa: "Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron och himlens hela härskara stod på hans högra sida och på hans vänstra. ¹⁹Och Herren sa: Vem vill locka Ahab, Israels kung, att dra upp mot Ramot i Gilead så att han stupar där? Den ene sa si och den andre så. ²⁰Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sa: Jag ska locka honom till det.
    Herren (Jahveh) frågade honom: Hur då?
     ²¹Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun.
    Då sa Herren (Jahveh): Försök locka honom till det, och du ska också lyckas. Gå ut och gör så!
     ²²Och se, nu har Herren (Jahveh) gett en lögnens ande i dessa dina profeters mun, och Herren (Jahveh) har talat olycka över dig."
     ²³Då gick Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sa: "På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?"
     ²⁴Mika svarade: "Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig."
     ²⁵Men Israels kung sa: "Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joash, kungasonen, ²⁶och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka."
     ²⁷Mika svarade: "Om du kommer välbehållen tillbaka, har Herren inte talat genom mig." Och han tillade: "Hör detta, alla ni folk!" ²⁸Så drog Israels kung och Joshafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead. ²⁹Och Israels kung sa till Joshafat: "Jag ska dra ut i striden förklädd, men kläd dig du i dina egna kläder." Så förklädde sig Israels kung när de drog ut i striden.
     ³⁰Men Arams kung hade gett en befallning åt befälen för vagnarna. Han hade sagt: "Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung." ³¹När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: "Där är Israels kung!" Och de omringade honom för att anfalla honom. Då gav Joshafat upp ett rop, och Herren hjälpte honom. Gud drev bort dem ifrån honom. ³²Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.
     ³³Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sa kungen till föraren av vagnen: "Vänd vagnen och ta mig ut ur striden, för jag är sårad." ³⁴Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna. Men vid solnedgången dog han.

Jehu tillrättavisar

19¹Joshafat, Juda kung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem. ²Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot kung Joshafat och sa till honom: "Ska man hjälpa den ogudaktige? Ska du älska dem som hatar Herren? Därför vilar Herrens vrede över dig. ³Men något gott har blivit funnet hos dig, för du har utrotat asherapålarna ur landet och vänt ditt hjärta till att söka Gud."

Joshafats reformer

⁴Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han begav sig åter ut bland folket, från Beer-Sheva till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till Herren (Jahveh), deras fäders Gud. ⁵Och han tillsatte domare i landet, i alla befästa städer i Juda, i stad efter stad. ⁶Han sa till domarna: "Se upp med vad ni gör! Det är inte för människor ni dömer utan för Herren (Jahveh). Han är med er så ofta ni dömer. ⁷Låt nu fruktan för Herren vara över er. Var noga med vad ni gör, för hos Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), finns ingen orätt. Han är inte partisk och tar inga mutor."
     ⁸Även i Jerusalem satte Joshafat några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma enligt Herrens lag och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem, ⁹befallde han dem: "Så ska ni göra i vördnad för Herren (Jahveh), uppriktigt och med hängivet hjärta. ¹⁰Så ofta en rättssak dras inför er av era bröder som bor i sina städer, antingen dom för dråp eller tillämpning av undervisning (hebr. Torah) och budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvot), förordningar (ordagrant "saker inristat" – hebr. chuqim) och påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim), då ska ni varna dem så att de inte ådrar sig skuld inför Herren och hans vrede drabbar er och era bröder. Så ska ni göra för att inte dra skuld över er. ¹¹Och se, översteprästen Amarja ska vara er ledare i allt som angår Herren (Jahveh), och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i allt som rör kungen. Och leviterna ska vara tjänstemän under er. Var frimodiga i det ni gör, och Herren ska vara med den som är god."

Joshafat besegrar Moab och Ammon

20¹Sedan kom moabiterna och ammoniterna och med dem andra ammoniter för att strida mot Joshafat. ²Man kom och berättade det för Joshafat och sa: "En stor skara kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram. De är i Hasason-Tamar, det vill säga En-Gedi."
     ³Då greps Joshafat av fruktan och beslöt sig för att rådfråga Herren (Jahveh), och han utlyste en fasta över hela Juda.
     ⁴Och Juda samlades för att söka hjälp hos Herren (Jahveh), och från alla Juda städer kom man för att söka Herren (Jahveh). ⁵Joshafat steg upp i Juda mäns och Jerusalems församling i Herrens (Jahvehs) hus, framför den nya förgården. ⁶Han sa: "Herre, våra fäders Gud, är inte du Gud i himlen och den som råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå dig emot. ⁷Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid? ⁸De bodde där, och de byggde där en helgedom åt ditt namn och sa: ⁹Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller svält, så vill vi träda fram inför detta hus och inför ditt ansikte, för ditt namn är i detta hus, och vi vill ropa till dig ur djupet av vår bedrövelse, och du ska då höra och hjälpa.
     ¹⁰Se nu folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd! Det var deras område du inte lät Israel gå igenom när de kom från Egyptens land, utan de tog en omväg bort ifrån dem och förgjorde dem inte. ¹¹Se hur de nu lönar oss! De kommer för att driva bort oss från din besittning som du har gett oss till arvedel. ¹²Ska inte du, vår Gud, hålla dom över dem? Vi förmår ingenting mot denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi ska göra. Men våra ögon är vända till dig."
     ¹³Hela Juda stod inför Herren med sina små barn, sina hustrur och söner.
     ¹⁴Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benajaho, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit av Asafs söner. ¹⁵Han sa: "Lyssna, alla ni i Juda och ni Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger Herren (Jahveh) till er: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds. ¹⁶Gå i morgon ner mot dem. De drar då uppför Hassisbacken, och ni ska träffa på dem där dalen tar slut, framför Jeruels öken. ¹⁷Men då är det inte ni som ska strida. Ni ska bara stiga fram och stå stilla, och ni ska få se Herrens frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er."
     ¹⁸Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren (Jahveh). ¹⁹Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren (Jahveh), Israels Gud, med hög och stark röst.
     ²⁰Tidigt nästa morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, steg Joshafat fram och sa: "Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare! Stå fasta i tron på Herren er Gud så består ni, lita på hans profeter så lyckas ni." ²¹Sedan han hade rådgjort med folket, ställde han upp sångare som skulle prisa Herren (Jahveh) i helig skrud medan de drog ut framför den beväpnade hären. De skulle sjunga:

"Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh),
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek)."

²²Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna. ²³Folket från Ammon och Moab reste sig mot folket från Seirs bergsbygd för att förinta och förgöra dem, och när de hade gjort slut på folket från Seir hjälptes de åt att förgöra varandra.
     ²⁴När Juda män kom upp på höjden med utsikt över öknen vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan. ²⁵Och när Joshafat kom med sitt folk för att plundra och ta byte från dem, fann de bland dem både gods och kläder och värdesaker i stor mängd. De tog för sig så mycket att de inte kunde bära det, och de fortsatte plundringen i tre dagar, för bytet var stort. ²⁶Men på fjärde dagen samlades de i Berakadalen. Där välsignade de Herren (Jahveh), och därför fick platsen namnet Berakadalen, som den heter än i dag.
     ²⁷Därefter vände alla Juda och Jerusalems män, med Joshafat i spetsen, glada tillbaka till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädja sig över sina fiender. ²⁸De drog in i Jerusalem med lyror, harpor och trumpeter och tågade till Herrens (Jahvehs) hus. ²⁹Och fruktan för Gud kom över alla länders riken, när de hörde att Herren hade stridit mot Israels fiender. ³⁰Joshafats rike hade nu ro, för hans Gud gav honom lugn på alla sidor.

Joshafats sista dagar

³¹Så regerade Joshafat över Juda. Han var 35 år gammal när han blev kung, och han regerade 25 år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Shilchi. ³²Han vandrade på sin far Asas väg och vek inte av från den, för han gjorde det som var rätt i Herrens ögon. ³³Men offerhöjderna avskaffades inte, och folket hade ännu inte vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.
     ³⁴Vad som mer finns att säga om Joshafat, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i Jehus, Hananis sons, krönika som är upptagen i boken om Israels kungar.
     ³⁵Därefter ingick Juda kung Joshafat förbund med Israels kung Achasja, trots att Achasja levde ogudaktigt. ³⁶Joshafat kom överens med honom att bygga skepp som skulle gå till Tarshish. De byggde fartygen i Etsjon-Gever [hamnstad kring Eilat/Aqaba, kanske Korallön 13 km söder om Eilat].
     ³⁷Då profeterade Elieser, Dodavahus son från Maresha, mot Joshafat och sa: "Eftersom du har ingått förbund med Achasja ska Herren (Jahveh) låta ditt företag bli om intet." Och skeppen led skeppsbrott så att de inte kunde gå till Tarshish. 21¹Joshafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i Davids stad [Jerusalem]. Hans son Joram blev kung efter honom.

Sydrikets 5:e regent – Joram/Jehoram

Utbredandet av hans styre

[Jehoram/Joram regerade Juda (Sydriket) i 8 år (893-886 f.Kr.).] ²Joram hade bröder, söner till Joshafat: Asarja, Jehiel, Sakarja, Asarjahu, Mikael och Shefatja. Alla dessa var söner till Joshafat, Israels kung ³Deras far gav dem många gåvor i silver och guld och andra dyrbarheter, dessutom befästa städer i Juda. Men kungadömet gav han åt Joram, eftersom han var den förstfödde. ⁴När Joram hade tagit över sin fars kungadöme och stärkt sin ställning dödade han alla sina bröder med svärd, liksom några av Israels furstar.

Karaktär

⁵Joram var 32 år när han blev kung, och han regerade 8 år i Jerusalem. ⁶Men han vandrade på Israels kungars väg, så som Ahabs hus hade gjort, för hans hustru var en dotter till Ahab. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. ⁷Men Herren ville inte fördärva Davids hus, på grund av det förbund som han hade slutit med David. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid. ⁸I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen kung över sig. ⁹Då drog Joram dit med sina befälhavare och alla sina vagnar. Han bröt upp på natten och slog edomiterna, som hade omringat honom, och befälhavarna över deras vagnar. ¹⁰Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Livna [i Låglandet/Shefelan] från Jorams välde, därför att han hade övergett Herren (Jahveh), sina fäders Gud. ¹¹Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så Jerusalems invånare till trolöshet och förförde Juda.

Elias brev

[Eftersom Elias profetior mestadels riktade sig till Israel (det norra riket) så citeras han inte så ofta i Krönikeböckerna – som fokuserar på Juda (det södra riket).] ¹²Och det kom ett brev till honom från profeten Elia där det stod:

Så säger Herren (Jahveh), din fader Davids Gud (Elohim):

Du har inte vandrat på din far Joshafats vägar eller på Juda kung Asas vägar, ¹³utan du har vandrat på Israels kungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till avgudadyrkan, på samma sätt som Ahabs hus har gjort. Du har dräpt dina bröder [landsmän], dem som hörde till din fars hus och som var bättre än du.

¹⁴Se, Herren ska straffa ditt folk, dina barn och dina hustrur och allt du äger med en stor olycka. [Detta tar form i ett militärt bakslag mot filistéerna och araberna, se vers 16–17.] ¹⁵Och du ska själv drabbas av en sjukdom i dina inälvor, tills dina inälvor efter en tid faller ut till följd av sjukdomen.

Slutet

¹⁶Och Herren eggade upp mot Joram filistéerna och de araber som bodde nära kushiterna [etiopierna]. ¹⁷De drog upp mot Juda och bröt in där och förde bort alla dyrbarheter som fanns i kungapalatset, dessutom hans söner och hustrur, så att han inte hade kvar någon av sina söner utom Jehoachaz, sin yngste son. ¹⁸Sedan slog Herren honom med en obotlig sjukdom i inälvorna. ¹⁹Och efter en tid, när två år hade gått, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen och han dog i svåra plågor.

Hans folk tände inte någon eld (bål) till hans ära, så som de hade gjort efter hans fäder [som t.ex. Asa, se 2 Krön 16:14]. ²⁰Han var 32 år när han blev kung, och han regerade 8 år i Jerusalem. Han gick bort utan att någon saknade honom, och man begravde honom i Davids stad, men inte i kungagravarna.

Sydrikets 6:e och 7:e regenter – Achasja och drottning Ataljah

Introduktion

[Achasja regerade Juda (Sydriket) i 1 år (886-885 f.Kr.) följt av drottning Atalja (hebr. Ataljaho) som regerade i 6 år (885-879 f.Kr.).] 22¹Jerusalems invånare gjorde Achasja, Jorams yngste son, till kung efter honom, för alla de äldre sönerna hade blivit dräpta av det rövarband som hade kommit med araberna till lägret. Så blev Achasja, Jorams son, kung i Juda. ²Achasja var 22 [42] år när han blev kung och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor [drottningmodern] hette Atalja (hebr. Ataljaho), Omris [Nordrikets 6:e kungs] dotter. [Den hebreiska texten har 42 år, men den grekiska översättningen och flera andra har 22 år som parallellpassagen i 2 Kung 8:26.]

Karaktär

³Också han vandrade på samma väg som Ahabs hus, eftersom hans mor förledde honom till att leva ogudaktigt. ⁴Han gjorde det som var ont i Herrens ögon liksom Ahabs hus hade gjort, för efter hans fars död tog han sina rådgivare därifrån, till sitt eget fördärv. ⁵Det var också deras råd han följde när han drog ut tillsammans med Israels kung Joram, Ahabs son, och stred mot Arams kung Chazalel vid Ramot i Gilead.

Atalja dödar alla av kunglig släkt – förutom Joash

Men Joram blev sårad av araméerna. ⁶Då vände han tillbaka för att i Jisreel läka såren han hade fått vid Rama i striden mot Arams kung Chazalel. Och Juda kung Achasja, Jorams son, reste ner för att besöka Joram, Ahabs son, i Jizreel eftersom han låg sjuk.
     ⁷Men det var till Achasjas fördärv som Gud hade bestämt att han skulle komma till Joram. När han väl hade kommit dit, for han med Joram för att möta Jehu, Nimshis son, som Herren hade smort till att utrota Ahabs hus. ⁸Så hände det att Jehu, medan han utförde straffdomen över Ahabs hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Achasja som var i Achasjas tjänst, och han dödade dem. ⁹Sedan sökte han efter Achasja, och de grep honom där han höll sig gömd i Samaria. De förde honom till Jehu och dödade honom. Men de begravde honom, för de sa: "Han var son till Joshafat som sökte Herren av hela sitt hjärta." Av Achasjas hus fanns det sedan ingen som kunde ta över kungadömet.
     ¹⁰När nu Atalja (hebr. Ataljaho), Achasjas mor [drottningmodern], såg att hennes son var död, stod hon upp och talade mot [dräpte] hela kungasläkten i Juda. [I 2 Kung 11:1 används avad (förgjorde, dräpte). Den grekiska översättningen har "dräpte", medan den hebreiska texten har davar, vilket blir betydelsen "tala dom/död" till all manlig avkomma i Juda hus.] ¹¹Men just när kungabarnen skulle dödas, tog kungadottern Joshabat i hemlighet bort Joash, Achasjas son, från kungasönerna och förde honom tillsammans med hans amma in i sovkammaren. Där höll Joshabat, kung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru – som också var Achasjas syster – honom gömd för Atalja, så att hon inte dödade honom. ¹²Sedan var han hos dem i Guds hus, där han hölls gömd i 6 år medan Atalja regerade i landet.

Vändpunkt – prästen Jojada gömmer Joash

23¹I det sjunde året tog Jojada mod till sig och ingick förbund med befälen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat, Sikris son. ²Dessa reste sedan igenom Juda och samlade leviterna ur alla Juda städer liksom huvudmännen för Israels familjer. När de kom till Jerusalem, ³slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med kungen.
    Och Jojada sa till dem: "Kungens son [Joash] ska nu vara kung, så som Herren har talat om Davids söner. ⁴Detta är vad ni ska göra: En tredjedel av er, nämligen de präster och leviter som börjar vakten på sabbaten, ska stå på vakt vid trösklarna. ⁵En tredjedel ska vara vid kungapalatset och en tredjedel vid Jesodporten. Och allt folket ska vara på förgårdarna till Herrens (Jahvehs) hus. ⁶Men ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna ska gå in i Herrens (Jahvehs) hus. De får gå in, för de är heliga. Men allt det övriga folket ska hålla vad Herren har befallt dem att hålla. ⁷Leviterna ska ställa sig runt omkring kungen, var och en med sina vapen i handen. Om någon vill tränga sig in i huset ska han dödas. Ni ska följa kungen, både när han går in och går ut."
     ⁸Leviterna och hela Juda gjorde allt som prästen Jojada hade befallt dem. Var och en av dem tog sina män, både de som skulle gå på vakten på sabbaten och de som skulle gå av vakten på sabbaten, för prästen Jojada lät ingen avdelning vara fri från tjänstgöring. ⁹Och prästen Jojada gav befälen de spjut och de olika slag av sköldar som hade tillhört kung David och som fanns i Guds hus. ¹⁰Han ställde upp folket, var och en med sitt vapen (hebr. shelach) i handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring kungen.
     ¹¹Sedan förde de ut kungasonen och satte på honom kronan och gav honom vittnesbördet och gjorde honom till kung. Jojada och hans söner smorde honom och ropade: "Leve kungen!"

Atalja dödas

¹²När Atalja hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade kungen, gick hon in i Herrens (Jahvehs) hus till folket. ¹³Hon såg sig omkring, och se, då stod kungen där vid sin pelare, nära ingången, och befälen och trumpetblåsarna stod bredvid kungen, och allt folket i landet jublade och stötte i trumpeterna, och sångarna med sina instrument ledde hyllningssången. Då rev Atalja sönder sina kläder och ropade: "Sammansvärjning! Sammansvärjning!"
     ¹⁴Men prästen Jojada lät befälen som anförde skaran träda fram, och han sa till dem: "För ut henne mellan leden! Och om någon följer henne ska han dödas med svärd." Prästen förbjöd dem nämligen att döda henne i Herrens (Jahvehs) hus. ¹⁵Så grep de henne, och när hon hade kommit fram dit där Hästporten leder in i kungapalatset dödade de henne där. ¹⁶Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och kungen, att de skulle vara ett Herrens folk. ¹⁷Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ner det och slog sönder dess altaren och avbilder, och Mattan, Baals präst, dödade de framför altarna.
     ¹⁸Tillsynen av Herrens (Jahvehs) hus lade Jojada i händerna på de levitiska prästerna, som David hade indelat i klasser för tjänstgöringen i Herrens (Jahvehs) hus, till att offra brännoffer åt Herren (Jahveh), så som det var föreskrivet i Mose undervisning (hebr. Torah), med jubel och sång efter Davids föreskrifter. ¹⁹Och han ställde dörrvakterna vid portarna till Herrens (Jahvehs) hus, för att ingen som på något sätt var oren skulle komma in.

Unge Joash blir kung

²⁰Och han tog med sig befälen och de förnämsta och mäktigaste bland folket och allt folket i landet och förde kungen ner från Herrens (Jahvehs) hus, och de gick in i kungapalatset genom Övre porten och satte kungen på kungatronen. ²¹Allt folket i landet gladde sig, och staden var lugn. Och Atalja hade de dödat med svärd.

Sydrikets 8:e kung – Joash

Introduktion

[Joash regerade Juda (Sydriket) i 40 år (835-796 f.Kr.).] 24¹Joash var 7 år gammal när han blev kung, och han regerade 40 år i Jerusalem. Hans mor hette Tsivia från Beer-Sheva. ²Joash gjorde det som var rätt i Herrens ögon så länge prästen Jojada levde. ³Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han fick söner och döttrar.

Restaurerar templet

⁴Efter en tid ville Joash reparera Herrens (Jahvehs) hus. ⁵Han samlade prästerna och leviterna och sa till dem: "Ge er ut till Juda städer varje år och samla in pengar från hela Israel för att få er Guds hus i ordning. Och skynda er med det." Men leviterna gjorde sig ingen brådska.
     ⁶Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och sa till honom: "Varför har du inte sett till att leviterna driver in från Juda och Jerusalem den avgift till vittnesbördets tabernakel som Herrens tjänare Mose har pålagt Israels församling?
     ⁷Den ogudaktiga Ataljas söner har brutit ner Guds hus. Allt som var helgat till Herrens (Jahvehs) hus har de använt till baalerna." ⁸På kungens befallning gjorde man en kista och ställde den utanför porten till Herrens (Jahvehs) hus. ⁹Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade ålagt Israel i öknen skulle erläggas åt Herren (Jahveh). ¹⁰Alla furstarna och allt folket kom då glada med sina bidrag och kastade dem i kistan tills allt var insamlat. ¹¹När det blev tid att genom leviternas försorg föra kistan till de granskningsmän som kungen hade tillsatt, märkte de att det fanns mycket pengar i den. Då kom kungens sekreterare och översteprästens tjänsteman och tömde kistan och bar den sedan tillbaka till dess plats. De gjorde så dag efter dag och samlade in rikligt med pengar. ¹²Sedan lämnade kungen och Jojada pengarna åt de män som skulle utföra arbetet på Herrens (Jahvehs) hus. De lejde också stenhuggare och hantverkare för att få Herrens (Jahvehs) hus i ordning, och smeder som arbetade med järn och koppar.
     ¹³De som fått i uppdrag att utföra arbetet gjorde det med framgång, och de återställde Guds hus i dess förra skick och förstärkte det. ¹⁴När de var färdiga med arbetet bar de resten av pengarna till kungen och Jojada, och man gjorde av dem kärl till Herrens (Jahvehs) hus, kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld och silver. Och man offrade brännoffer i Herrens (Jahvehs) hus hela tiden så länge Jojada levde.

Vändpunkt – prästen Jojada dör

¹⁵Men Jojada blev gammal och mätt på att leva, och han dog. Han var vid sin död 130 år. ¹⁶Man begravde honom i Davids stad bland kungarna, därför att han hade gjort det som var gott mot Israel och mot Gud och hans hus.

Templet överges

¹⁷Men efter Jojadas död kom Juda furstar och föll ner för kungen, och han lyssnade till dem. ¹⁸Och de övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tjänade asherapålarna och avgudarna. Då kom Guds vrede över Juda och Jerusalem på grund av dessa synder. ¹⁹Och profeter blev sända till dem för att få dem att vända om till Herren (Jahveh), och dessa varnade dem, men de lyssnade inte till dem.

Joash konfronteras

²⁰Men Sakarja (Zecharjaho – betyder: Herren kommer ihåg), prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds Andes kraft. Han steg fram inför folket och sa till dem: "Så säger Gud (Elohim): Varför bryter ni mot Herrens bud? Det kan inte sluta lyckligt. Eftersom ni har övergett Herren (Jahveh), har han också övergett er." ²¹Då gaddade de ihop sig mot honom, och på kungens befallning stenade de honom på förgården till Herrens (Jahvehs) hus. ²²Kung Joash tänkte inte på den kärlek som Sakarjas far, Jojada, hade visat honom utan dödade hans son. Och i sin dödsstund sa Sakarja: "Herren ska se det här och utkräva hämnd."

Joash dödas

²³Efter ett år drog araméernas här upp mot Joash. De kom till Juda och Jerusalem och utrotade ur folket alla dess furstar. Och allt byte som de tog sände de till kungen i Damaskus. ²⁴Araméernas här kom med endast en liten skara, men Herren (Jahveh) gav ändå en mycket stor här i deras hand därför att folket hade övergett Herren (Jahveh), sina fäders Gud (Elohim). Så fick araméerna utföra straffdomen över Joash. ²⁵När de drog bort från honom – de lämnade honom kvar svårt sjuk – gaddade hans tjänare ihop sig mot honom, därför att han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och de dödade honom på hans bädd. Det blev hans död, och man begravde honom i Davids stad. Men man begravde honom inte i kungagravarna.
     ²⁶De som gaddade ihop sig mot honom var Sabad, son till ammonitiskan Shimeat, och Josabad, son till moabitiskan Shimrit. ²⁷Vad beträffar hans [Joashs] söner och de många budskap (profetord, bördor) [som förkunnades] mot honom och hur Guds (Elohims) hus återupprättades, det är skrivet i "Utläggning av Kungaboken". Hans son Amasja (hebr. Amatsjaho) blev kung efter honom.

Sydrikets 9:e regent – Amasja

Introduktion (2 Kung 14:1-22)

[Amasja regerar Juda (Sydriket) i 29 år (796-767 f.Kr.). Hans namn betyder: Herren är stark.] 25¹Amasja var 25 år när han blev kung, och han regerade 29 år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem. ²Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, men inte med odelat hjärta. ³Så snart hans kungadöme hade blivit befäst lät han döda dem av sina tjänare som hade dräpt hans far, kung Joash. ⁴Men deras barn dödade han inte, utan gjorde som det stod skrivet i Mose undervisning där Herren hade befallt: "Föräldrar ska inte dö för sina barns skull, och barn ska inte dö för sina föräldrars skull. Var och en ska dö genom sin egen synd." [5 Mos 24:16]

Lyssnar på profetens varning

⁵Amasja samlade Juda och lät dem ställa upp efter sina familjer, efter sina överbefäl och underbefäl, hela Juda och Benjamin. Därefter mönstrade han dem som var 20 år eller över och fann att de var 300 000 utvalda män som kunde bruka spjut och sköld. ⁶Dessutom lejde han för 100 talenter [3 ton] silver 100 000 tappra stridsmän ur Israel.
     ⁷Men en gudsman kom till honom och sa: "O konung! Låt inte Israels här dra ut med dig, för Herren är inte med Israel, inte med några av Efraims barn. ⁸Men gå du själv! Ta dig an verket och gå frimodigt ut i striden. Annars kommer Gud att låta dig falla för fienden, för Gud har makt både att hjälpa och att stjälpa."
     ⁹Amasja sa till gudsmannen: "Men vad ska vi göra med de 100 talenterna [3 ton silver] som jag har gett åt skaran från Israel?"
    Gudsmannen svarade: "Herren kan ge dig mycket mer än det." ¹⁰Då avskilde Amasja skaran som hade kommit till honom från Efraim och lät dem gå hem igen. Men de blev mycket arga på Juda och vände tillbaka hem i stor vrede.

Seger

¹¹Men Amasja fattade mod och förde sitt folk ut till Saltdalen och slog där 10 000 av Seirs män. ¹²Och Juda tog 10 000 till fånga levande. Dem förde de upp på toppen av en klippa och störtade ner dem från klippspetsen så att de alla krossades. ¹³Men den trupp som Amasja hade sänt tillbaka och som inte hade fått gå med honom ut i striden föll in i Juda städer, från Samaria ända till Beit-Choron. De slog 3 000 av invånarna och tog ett stort byte.

Vändpunkt – avgudadyrkan

¹⁴När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edomiterna, förde han med sig de gudar som folket i Seir tillbad och ställde upp dem som sina egna gudar. Han tillbad inför dem och tände offereld åt dem. ¹⁵Då upptändes Herrens vrede mot Amasja, och han sände till honom en profet som sa till honom: "Varför rådfrågar du det folkets gudar som ju inte har kunnat rädda sitt eget folk ur din hand?" ¹⁶När profeten talade så till honom, svarade han honom: "Har vi satt dig till kungens rådgivare? Sluta med det där! Varför vill du att vi ska slå ihjäl dig?" Profeten sa till sist: "Jag förstår nu att Gud (Elohim) har beslutat att förgöra dig, eftersom du gör så här och inte lyssnar på mitt råd."

Lyssnar inte på Guds varning

¹⁷Sedan Amasja, Juda kung, hade hållit överläggningar, sände han bud till Israels kung Joash, son till Jehoachaz, son till Jehu, och lät säga: "Kom, låt oss drabba samman med varandra!" ¹⁸Men Joash, Israels kung, sände då detta svar till Amasja, Juda kung: "Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern på Libanon och lät säga: Ge din dotter till hustru åt min son! Men ett vilddjur på Libanon gick fram över törnbusken och trampade ner den. ¹⁹Du säger till dig själv att du har slagit Edom, och ditt hjärta har blivit övermodigt och du vill vinna ära. Men stanna nu hemma. Varför utmanar du olyckan? Du kommer att falla och Juda med dig." ²⁰Men Amasja lyssnade inte till detta, för det kom från Gud att de skulle ges i fiendehand eftersom de hade rådfrågat Edoms gudar.

Nederlag

²¹Och Israels kung Joash drog upp, och de drabbade samman med varandra, han och Juda kung Amasja, vid Beit-Shemesh i Juda. ²²Juda besegrades av Israel, och de flydde var och en till sitt. ²³Och Juda kung Amasja, son till Joash, son till Jehoachaz, blev tillfångatagen [792 f.Kr.] i Beit-Shemesh av Israels kung Joash. När han hade fört honom till Jerusalem bröt han ner ett stycke av Jerusalems mur, från Efraimsporten till Poneporten, 400 alnar [omkring 200 meter, troligen den norra och mest sårbara sidan]. ²⁴Han tog allt guld och silver och alla kärl som fanns i Guds hus hos Obed-Edom, och skatterna i kungapalatset. Han tog även gisslan och vände sedan tillbaka till Samaria.

Sammanfattning

²⁵Men Juda kung Amasja, Joashs son, levde i femton år efter att Israels kung Joash, Jehoachaz son, hade dött. ²⁶Vad som mer finns att säga om Amasja, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar. ²⁷Från den tid då Amasja vek av från Herren började man anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, och han måste fly till Lachish [5 mil sydväst om Jerusalem]. De sände män efter honom till Lachish som dödade honom där. ²⁸Sedan förde man honom därifrån på hästar och begravde honom hos hans fäder i Juda stad.

Sydrikets 10:e regent – Ussia/Asarja

Introduktion (2 Kung 14:21-22)

[Ussia regerar Juda (Sydriket) i 52 år (811-759 f.Kr.)] 26¹Allt folket i Juda tog Ussia (hebr. Uzzijaho), som då var 16 år, och gjorde honom till kung i hans far Amasjas ställe. ²Det var han som byggde upp Elot och han lade det åter under Juda, sedan kungen hade gått till vila hos sina fäder. ³Ussia var 16 år när han blev kung, och han regerade 52 år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem.

God start

⁴Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far Amasja hade gjort. ⁵Han rådfrågade Gud så länge Sakarja levde, han som lärde honom förstå Guds syner. Så länge han sökte Herren lät Gud det gå väl för honom.

Ussias framgångar

⁶Han drog ut i strid mot filistéerna och bröt ner Gats, Jabnes och Ashdods murar, och han byggde städer i Ashdods område, i filistéernas land. ⁷Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som bodde i Gur-Baal och mot meuniterna. ⁸Och ammoniterna betalade skatt till Ussia, och ryktet om honom sträckte sig ända till Egypten, för han blev mycket mäktig.

Interna förbättringar

⁹Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten, över Dalporten och över Vinkeln och befäste dem. ¹⁰Han byggde också torn i öknen och högg ut många brunnar, eftersom han hade en mängd boskap både i låglandet och på slätten. I bergsbygden och på de bördiga fälten hade han jordbruksarbetare och vingårdsarbetare, eftersom han älskade jordbruk.
     ¹¹Ussia hade också en här som var stridsberedd och som drog ut i avdelningar som mönstrats och räknats av skrivaren Jeguel och förmannen Maaseja under övervakning av Hananja, en av kungens befälhavare. ¹²Hela antalet av de tappra stridsmän som var huvudmän för familjerna var 2 600. ¹³Under deras befäl stod en krigshär av 307 500 man, som stred med kraft och mod och var på kungens sida mot fienden. ¹⁴Ussia försåg hela denna här med sköldar och spjut, hjälmar och pansar, bågar och slungstenar. ¹⁵I Jerusalem lät han tillverka krigsmaskiner, konstruerade av uppfinnare, att sättas upp på tornen och på murarnas hörn för att skjuta i väg pilar och slunga stora stenar. Ryktet om honom spreds vida omkring, för han fick hjälp att stärka sin makt på ett underbart sätt.

Vändpunkt – stolthet

¹⁶Men när Ussia hade stärkt sin makt blev hans hjärta högmodigt, till hans eget fördärv. Han handlade trolöst mot Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), genom att gå in i Herrens (Jahvehs) tempel för att tända rökelse på rökelsealtaret. ¹⁷Då gick prästen Asarja dit in efter honom med 80 av Herrens präster, modiga män. ¹⁸Dessa steg fram mot kung Ussia och sa till honom: "Det är inte din sak, Ussia, att tända rökelse åt Herren, utan det tillhör prästerna, Arons söner. De är invigda till att tända rökelse. Gå ut ur helgedomen, för du har handlat trolöst, och det ska inte ge dig ära från Herren Gud." ¹⁹Då blev Ussia ursinnig där han stod med ett rökelsekar i handen för att tända rökelse. Men just som han rasade mot prästerna slog spetälska ut på hans panna inför prästerna, inne i Herrens (Jahvehs) hus bredvid rökelsealtaret. ²⁰Översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till honom, och se, han var spetälsk i pannan! De drev genast ut honom därifrån, och själv skyndade han också ut, eftersom Herren hade straffat honom så. ²¹Kung Ussia var sedan spetälsk ända till sin dödsdag och bodde i ett särskilt hus. Eftersom han var spetälsk var han utesluten från Herrens (Jahvehs) hus. Hans son Jotam förestod (ordagrant: ´var över´) kungens hus [palatset] och dömde folket i landet.

Sammanfattning

²²Vad som mer finns att säga om Ussia, om hans första tid såväl som hans sista, det har profeten Jesaja, Amots son, skrivit ner. ²³Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom hos hans fäder på den gravmark som tillhörde kungarna, med tanke på att han hade varit spetälsk. Hans son Jotam blev kung efter honom.

Sydrikets 11:e regent – Jotam

Introduktion (2 Kung 15:32-38)

[Jotam regerade Juda (Sydriket) i minst 16 år (ca 750-732 f.Kr.) Han var samregent i tio år med sin spetälske far Ussia (2 Krön 26:21) och regerade tillsamans med sin son Achaz i tre år.] 27¹Jotam var 25 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. Hans mor hette Jerusha och var dotter till Tsadoq.

Gjorde det som var rätt

²Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans far Ussia hade gjort, och till det kom att han inte trängde in i Herrens tempel. Men folket gjorde fortfarande det som var ont.

Hans livsverk

³Jotam byggde Övre porten till Herrens (Jahvehs) hus, och på Ofelmuren utförde han stora byggnadsarbeten. ⁴Dessutom byggde han städer i Juda bergsbygd och uppförde borgar och torn i skogarna. ⁵Han förde krig mot ammoniternas kung och besegrade dem så att ammoniterna det året måste ge honom 100 talenter [3 ton] silver, 10 000 kor-mått [tunnor] vete och 10 000 kor-mått [tunnor] korn. [Kor-måttet (en tunna) har volymen 390 liter. Vikten av 10 000 kor-mått spannmål rör sig om 3 ton.] Lika mycket betalade ammoniterna åt honom också andra och tredje året. ⁶Jotam blev mäktig, eftersom han vandrade med fasta steg inför Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim).

Sammanfattning

⁷Vad som mer finns att säga om Jotam, om alla hans krig och annat han företog sig, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar. ⁸Han var 25 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. ⁹Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Achaz blev kung efter honom.

Sydrikets 12:e regent – Achaz

Karaktär – trolös

[Achaz regerade Juda (Sydriket) i 19 år (742-726 f.Kr.).] 28¹Achaz var 20 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon så som hans fader David, ²utan vandrade på samma väg som Israels kungar. Han gjorde också gjutna avgudabilder åt baalerna. ³Själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände sina barn i eld efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn. ⁴Och han bar fram offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd.

Krig med Aram

⁵Därför gav Herren (Jahveh), hans Gud (Elohim), honom i den arameiske kungens hand. De besegrade honom och tog många av hans folk till fånga och förde dem till Damaskus. Achaz blev överlämnad åt Israels kung som tillfogade honom ett stort nederlag. ⁶Peqach, son till Remaljaho, dödade 120 000 man av Juda på en enda dag, alla stridsdugliga män. Det blev så därför att de hade övergett Herren (Jahveh), sina fäders Gud. ⁷Och Sikri, en tapper man från Efraim, dödade kungasonen Maaseja, slottsfursten Asrikam och Elkana, kungens närmaste man. ⁸Och Israels barn tog bland sina bröder 200 000 fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar. Dessutom tog de ett stort byte från dem och förde bytet till Samaria.

Profeten Oded

⁹Men där fanns en Herrens profet som hette Oded. Han gick ut mot hären när den kom till Samaria och sa till dem: "Se, i sin vrede över Juda har Herren (Jahveh), era fäders Gud, gett dem i er hand, men ni har dödat dem med ett raseri som har nått upp till himlen. ¹⁰Och nu tänker ni underkuva Juda och Jerusalems folk för att göra dem till slavar och slavinnor åt er. Har ni då inte hos er nog med skuld mot Herren (Jahveh) er Gud (Elohim)? ¹¹Hör därför på mig: Sänd tillbaka fångarna som ni har tagit från era bröder, för Herrens vrede är över er."
     ¹²Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja, Johanans son, Berechjah, Meshillemots son, Hiskia (hebr. Jechizqijah), Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, stod då upp och gick emot dem som kom från kriget ¹³och sa till dem: "Ni ska inte föra in dessa fångar hit, för ni drar skuld över oss inför Herren (Jahveh), och ni ökar på våra synder och vår skuld ännu mer. Vår skuld är ju redan stor nog, och brinnande vrede är över Israel."
     ¹⁴Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför furstarna och hela församlingen. ¹⁵Männen som nämnts vid namn stod upp och tog sig an fångarna. Alla som var utan kläder bland dem klädde de upp med vad de hade tagit som byte. De gav dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som inte orkade gå lät de sätta sig upp på åsnor och förde dem så till Jeriko, Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3], till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
     ¹⁶Vid samma tid sände kung Achaz bud till kungarna i Assyrien med begäran om hjälp, ¹⁷för utöver allt annat hade edomiterna återigen kommit och slagit Juda och tagit fångar. ¹⁸Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och Negev och hade tagit Beit-Shemesh, Ajalon, Gederot, Soko med underlydande orter, Timnah med underlydande orter och Gimso med underlydande orter och bosatt sig i dem. ¹⁹Herren ville förödmjuka Juda på grund av Achaz, den israelitiske kungen, därför att han var orsak till lössläppthet i Juda och var trolös mot Herren (Jahveh). ²⁰Men kung Tiglat-Pileser av Assyrien drog emot honom och ansatte honom i stället för att ge honom stöd. ²¹Trots att Achaz plundrade Herrens (Jahvehs) hus, kungapalatset och furstarna och gav det till Assyriens kung, hjälpte det honom inte.

Achaz avfall och död

²²I sin nöd syndade denne kung Achaz ännu mer genom trolöshet mot Herren (Jahveh). ²³Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, de som hade besegrat honom, för han tänkte: "Eftersom de arameiska kungarnas gudar har hjälpt dem, ska jag offra åt dem så att de hjälper mig." Men i stället var det dessa som fick honom och hela Israel på fall.
     ²⁴Och Achaz samlade ihop de kärl som fanns i Guds hus och bröt sönder kärlen i Guds hus, stängde igen dörrarna till Herrens (Jahvehs) hus och gjorde sig altaren i varje gathörn i Jerusalem. ²⁵I var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att tända offereld åt andra gudar. På så sätt väckte han Herrens, sina fäders Guds, vrede.
     ²⁶Vad som mer finns att säga om honom och om allt som han företog sig, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar. ²⁷Achaz gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Jerusalem inne i staden, för de lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom. [På gränsen mellan bergsbygden i Juda och Negev i söder ligger den strategiskt viktiga Arad. Nya analyser 2020 av det organiska material som hittades på två pelare i templet under den första utgrävningen på 1960-talet har visat rester av frankincense och cannabis. Blandat med cannabis var dynga, som användes för att höja temperaturen så cannabisröken kunde producera rök med hallucinogena egenskaper. Templet dateras till 750 f.Kr. Templet är sedan förstört senare, men inte bränt. Vilket stämmer överens med Hiskias reformer som startade 715 f.Kr., se 2 Kung 18:4.]

Judas sista kungar och Jerusalems fall

Sydrikets 13:e regent – Hiskia (kap 29-32)

[Hiskia regerade Juda (Sydriket) i 29 år (726-697 f.Kr.).] 29¹Hiskia var 25 år när han blev kung, och han regerade 29 år i Jerusalem. Och hans mors [drottningmoderns] namn var Avi, Sakarjas dotter. ²Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, precis som hans fader David hade gjort.
     ³I sitt 1:a regeringsår, i 1:a månaden [aviv/nisan – mars/april 715 f.Kr.], öppnade han dörrarna till Herrens (Jahvehs) hus och fick dem i ordning. ⁴Han lät hämta prästerna och leviterna och samlade dem på den öppna platsen mot öster ⁵och sa till dem: "Hör på mig, ni leviter: Helga nu er själva och helga Herrens, era fäders Guds, hus och för bort orenheten ur helgedomen. ⁶Våra fäder var trolösa och gjorde vad ont var i Herrens (Jahvehs), vår Guds (Elohims), ögon och övergav honom. De vände sitt ansikte bort ifrån Herrens boning och vände honom ryggen. ⁷De stängde också igen dörrarna till förhuset och släckte lamporna, och de tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt Israels Gud. ⁸Därför har Herrens (Jahvehs) vrede kommit över Juda och Jerusalem, och han har gjort dem till ett avskräckande exempel, till häpnad och förakt, som ni ser med egna ögon. ⁹Ja, därför har också våra fäder fallit för svärd, och våra söner och döttrar och hustrur har kommit i fångenskap. ¹⁰Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), för att hans vredes glöd ska vända sig ifrån oss. ¹¹Så var nu inte försumliga, mina barn, för Herren har utvalt er att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför honom till att vara hans tjänare och tända rökelse inför honom." ¹²Då reste sig leviterna:

Mahat, Amasajs son, och Joel, Asarjas son
    av kehatiternas släkt,
av Meraris släkt
    Kish, Abdis son, och Asarja, Jehallelels son,
av gershoniterna
    Joach, Simmas son, och Eden, Joashs son,
¹³av Elisafans släkt
    Shimri och Jeguel,
av Asafs släkt
    Sakarja och Mattanja,
¹⁴av Hemans släkt
    Jehuel och Shimei samt av Jedutuns släkt Shemaja och Ussiel.

¹⁵Dessa samlade sina bröder och helgade sig och gick sedan för att rena Herrens (Jahvehs) hus, så som kungen hade befallt i kraft av Herrens ord. ¹⁶Men prästerna gick in i det inre av Herrens (Jahvehs) hus för att rena det, och all orenhet som de fann i Herrens tempel bar de ut på förgården till Herrens (Jahvehs) hus. Där tog leviterna emot det och bar ut det i Kidrondalen. ¹⁷De började att helga templet på första dagen i första månaden, och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till Herrens förhus. De helgade sedan Herrens (Jahvehs) hus under åtta dagar. På sextonde dagen i första månaden var de färdiga.
     ¹⁸Då gick de in till kung Hiskia och sa: "Vi har renat hela Herrens (Jahvehs) hus och brännofferaltaret med tillbehör och skådebrödsbordet med tillbehör. ¹⁹Alla de kärl som kung Achaz under sin regering i trolöshet förkastade har vi återställt och helgat, och de står nu framför Herrens altare."
     ²⁰Tidigt på morgonen samlade kung Hiskia furstarna i staden och gick upp i Herrens (Jahvehs) hus. ²¹Man förde fram sju tjurar, sju baggar, sju lamm och sju bockar till syndoffer för landet och helgedomen och för Juda. Och kungen befallde Arons söner, prästerna, att offra det på Herrens altare. ²²De slaktade då tjurarna, och prästerna tog blodet och stänkte det på altaret. Därefter slaktade de baggarna och stänkte blodet på altaret. Sedan slaktade de lammen och stänkte blodet på altaret. ²³Så förde de fram syndofferbockarna inför kungen och församlingen, och de lade händerna på dem. ²⁴Och prästerna slaktade dem och lät deras blod som syndoffer komma på altaret till försoning för hela Israel. Kungen hade nämligen befallt att dessa brännoffer och syndoffer skulle offras för hela Israel.
     ²⁵Han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i Herrens (Jahvehs) hus med cymbaler, lyror och harpor, så som David och kungens siare Gad och profeten Natan hade befallt, för Herren hade genom sina profeter gett befallning om detta. ²⁶Och leviterna ställde upp sig med Davids instrument och prästerna med trumpeterna.
     ²⁷Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret. Samtidigt som offret bars fram började Herrens sång att ljuda tillsammans med trumpeterna under ledning av Israels kung Davids instrument. ²⁸Hela församlingen tillbad medan sången sjöngs och trumpeterna ljöd, och det pågick tills brännoffret var fullbordat.
     ²⁹När de hade offrat brännoffret böjde kungen knä, och alla som var tillsammans med honom tillbad. ³⁰Och kung Hiskia och furstarna befallde leviterna att lova Herren med Davids och siaren Asafs ord, och de lovsjöng med glädje, de böjde sig ner och tillbad.
     ³¹Hiskia tog då till orda och sa: "Ni har nu blivit vigda åt Herren (Jahveh). Kom därför hit och för fram slaktoffer och gemenskapsoffer till Herrens (Jahvehs) hus." Då förde församlingen fram slaktoffer och gemenskapsoffer, och var och en som i sitt hjärta manades att offra brännoffer gjorde så.
     ³²Antalet brännofferdjur som församlingen förde fram var 70 tjurar, 100 baggar och 200 lamm – alla dessa var till brännoffer åt Herren (Jahveh). ³³Och gemenskapsoffren utgjordes av 600 tjurar och 3 000 djur av småboskapen. ³⁴Men prästerna var för få och kunde inte flå alla brännoffersdjuren. Därför hjälpte deras bröder leviterna dem tills arbetet var fullgjort och prästerna hade helgat sig. Leviterna var nämligen mer angelägna än prästerna att helga sig. ³⁵Antalet brännoffer var också stort, och därtill kom fettstyckena av gemenskapsoffren liksom de dryckesoffer som hörde till brännoffren. På så sätt blev det ordnat med tjänstgöringen i Herrens (Jahvehs) hus. ³⁶Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett åt folket, för det hade hänt plötsligt. 30¹Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse att de skulle komma till Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk. ²Kungen och hans furstar och hela församlingen i Jerusalem enades om att hålla påskhögtiden i 2:a månaden [ijar – april/maj]. ³De kunde nämligen inte fira den genast, eftersom prästerna ännu inte hade helgat sig i tillräckligt antal och folket inte var samlat i Jerusalem. ⁴Därför tycktes det kungen och hela församlingen rätt att göra på det sättet. ⁵Och de beslöt att ropa ut i hela Israel, från Beer-Sheva ända till Dan, att man skulle komma och fira Herrens, Israels Guds, påsk i Jerusalem. De flesta hade nämligen inte firat den så som det var föreskrivet.
     ⁶Ilbuden gav sig av med breven från kungen och hans furstar, och de drog genom hela Israel och Juda enligt kungens befallning. De sa:

"Ni Israels barn, vänd om till Herren (Jahveh), Abrahams, Isaks och Israels Gud. Då ska han vända om till den rest av er som har räddats från de assyriska kungarnas hand. ⁷Och var inte som era fäder och bröder, som var trolösa mot Herren (Jahveh), sina fäders Gud, så att han utlämnade dem åt ödeläggelse, som ni själva har sett. ⁸Var alltså nu inte hårdnackade som era fäder, utan räck Herren (Jahveh) er hand och kom till hans helgedom som han har helgat för evig tid, och tjäna Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), så ska hans brinnande vrede vändas från er. ⁹För om ni vänder om till Herren (Jahveh) ska era bröder och era barn finna barmhärtighet hos dem som håller dem fångna, så att de får vända tillbaka till detta land. Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), är nådig och barmhärtig, och han ska inte vända sitt ansikte från er när ni vänder om till honom."

¹⁰Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem. ¹¹Men det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem. ¹²Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem alla ett enigt hjärta till att göra vad kungen och furstarna hade befallt i kraft av Herrens ord.
     ¹³Mycket folk, en stor församling, kom samman i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i 2:a månaden [ijar – april/maj]. ¹⁴De stod upp och röjde bort de altaren som fanns i Jerusalem. De tog också bort alla rökelsealtaren och kastade dem i Kidrons dal.
     ¹⁵Och på 14:e dagen i 2:a månaden [ijar – april/maj] slaktade de påskalammet.

Prästerna och leviterna, som nu skämdes och därför hade helgat sig, förde vid högtiden fram brännoffer till Herrens (Jahvehs) hus. ¹⁶De inställde sig till tjänstgöring på sina platser, så som det var föreskrivet för dem i gudsmannen Moses undervisning (hebr. Torah). Prästerna stänkte med blodet, som de hade tagit emot av leviterna. ¹⁷Det fanns nämligen många i församlingen som inte hade helgat sig. Därför måste leviterna slakta påskalammen för alla som inte var rena så att de kunde helga dem åt Herren (Jahveh). ¹⁸Det var en stor del av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som inte hade renat sig utan åt påskalammet på annat sätt än som var föreskrivet. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: "Må Herren (Jahveh), den gode, förlåta var och en ¹⁹som har vänt sitt hjärta till att söka Herren Gud, sina fäders Gud, även om han inte är ren efter helgedomens ordning." ²⁰Och Herren hörde Hiskia och helade folket.
     ²¹De av Israels barn som befann sig i Jerusalem firade så det osyrade brödets högtid med stor glädje i sju dagar. Varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med mäktigt ljudande instrument till Herrens ära.
     ²²Hiskia talade vänligt till alla de leviter som hade god insikt i Herrens (Jahvehs) tjänst. Och de åt av högtidsoffren under de sju dagarna, samtidigt som de offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) och tackade Herren (Jahveh), sina fäders Gud (Elohim).
     ²³Hela församlingen enades om att fira högtid i ytterligare sju dagar, och man firade högtid med glädje också under de sju dagarna. ²⁴Hiskia, Juda kung, hade som offergåva gett församlingen 1 000 tjurar och 7 000 djur av småboskapen, och furstarna hade som offergåva gett 1 000 tjurar och 10 000 djur av småboskapen. Och ett stort antal präster helgade sig. ²⁵Hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, och det gjorde också hela den församling som hade kommit från Israel, liksom de främlingar som hade kommit från Israels land eller som bodde i Juda. ²⁶Glädjen var stor i Jerusalem, för sedan Israels kung Salomos, Davids sons, tid hade inget liknande hänt i Jerusalem. ²⁷Prästerna och leviterna stod upp och välsignade folket, och deras röst blev hörd, och deras bön kom till hans heliga boning, till himlen. 31¹När allt detta var över, drog alla israeliter som hade varit där ut till Juda städer och slog sönder stoderna, högg ner asherapålarna och bröt ner offerhöjderna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse tills att de hade gjort slut på dem. Sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin besittning.
     ²Hiskia gav befallning om prästernas och leviternas avdelningar, allteftersom de tillhörde den ena eller den andra avdelningen, så att både präster och leviter fick sina bestämda uppgifter, antingen det gällde att bära fram brännoffer eller gemenskapsoffer eller att förrätta gudstjänst och tacka och lovsjunga i portarna till Herrens boning. ³Kungen gav en del av det han ägde till brännoffren, nämligen till brännoffer morgon och kväll och till brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, så som det var skrivet i Herrens instruktioner (hebr. Torah). ⁴Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att ge prästerna och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid Herrens undervisning. ⁵När denna befallning blev känd, gav Israels barn en riklig förstlingsgåva av säd, vin, olja och honung och av all gröda på marken. De förde fram tionde av allt i riklig mängd. ⁶Och de av Israel och Juda som bodde i Juda städer förde också fram tionde av kor och får, liksom tionde av de heliga gåvor som helgades åt Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), och lade dem i högar. ⁷I 3:e månaden [sivan – maj/juni] började de att lägga upp högarna, och i 7:e månaden [tishri – sept/okt] var de färdiga med det. ⁸När Hiskia och hans furstar kom för att se högarna, välsignade de Herren och hans folk Israel.
     ⁹Och Hiskia frågade prästerna och leviterna angående högarna. ¹⁰Då svarade översteprästen Asarja av Tsadoqs hus: "Sedan man började föra fram offergåvan till Herrens (Jahvehs) hus har vi ätit och blivit mätta och ändå fått mycket över, för Herren har välsignat sitt folk. Det som är kvar är denna stora rikedom."
     ¹¹Hiskia befallde då att man skulle inreda förrådsrum i Herrens (Jahvehs) hus, och man inredde sådana. ¹²I dem förde man noggrant in offergåvan och tiondet och de heliga gåvorna. Leviten Konanja hade huvudansvaret för arbetet, och hans närmaste man var hans bror Shimei. ¹³Jehiel, Asasja, Nahat, Asahel, Jerimot, Josabad, Eliel, Jismakja, Mahat och Benajaho var tjänstemän under Konanja och hans bror Shimei enligt beslut av kung Hiskia och Asarja, fursten i Guds hus.
     ¹⁴Leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvakt på östra sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och skulle fördela Herrens offergåvor och det högheliga av offren. ¹⁵Vid hans sida i präststäderna fanns Eden, Minjamin, Jeshua, Shemaja, Amarja och Shekanja, och de ombesörjde noggrant utdelningen till sina bröder efter deras avdelningar, lika för gammal som ung.
     ¹⁶Undantagna var alla av mankön som var tre år eller äldre, de som var upptecknade i sina släktregister och som skulle infinna sig i Herrens (Jahvehs) hus för att varje dag utföra de för den dagen bestämda sysslorna, enligt de åligganden de hade efter sina avdelningar. ¹⁷Prästernas släktregister var uppgjort efter deras familjer. Av leviterna var de upptagna som var 20 år eller äldre enligt deras särskilda åligganden och avdelningar. ¹⁸I släktregistret skulle de vara upptecknade med alla sina små barn, hustrur, söner och döttrar, så många de var, för de skulle noggrant förvalta det heliga som heligt.
     ¹⁹För dem av Arons söner, prästerna, som bodde på utmarkerna till sina städer, fanns i var särskild stad namngivna män tillsatta som skulle dela ut till alla av mankön bland prästerna och till alla de leviter som var upptecknade i släktregistret vad de hade rätt till.
     ²⁰Detta genomförde Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), vad som var gott, rätt och sant. ²¹Allt han företog sig när han sökte sin Gud, vare sig det gällde tjänstgöringen i Guds hus eller undervisningen (hebr. Torah) och budorden (tydliga befallningar), gjorde han av hela sitt hjärta. Och han var framgångsrik. 32¹Sedan Hiskia i trohet hade utfört detta kom Sanherib (hebr. Sancheriv), kungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade de befästa städerna och tänkte erövra dem åt sig. [Sanherib är kung i Assyrien 704-681 f.Kr. och gjorde Nineve (Jona 3:1) till imperiets huvudstad, se Jes 37:37. En av de städer som Sanherib intar är Lashich. Under utgrävningar 2020 i den intilliggande staden Azeka hittades en belägringsramp från den här tiden. Det är denna ramp som Sanherib omnämner på en lertavla som kallas Azeka-inskriptionen. Den är en av 30 000 lertavlor som hittats i Ashurbanipalarkiven i Nineve.] ²När Hiskia såg att Sanherib kom för att anfalla Jerusalem, ³rådgjorde han med sina furstar och sina tappra män om att täppa till vattnet i de källor som låg utanför staden, och de hjälpte honom med det. ⁴Mycket folk samlades, och man täppte till alla källorna och dämde för bäcken som flöt genom trakten, för de sa: "Varför ska de assyriska kungarna komma och finna mängder av vatten?" ⁵Han tog också mod till sig och byggde upp muren överallt där den hade raserats, byggde tornen högre och uppförde en annan mur längre ut, befäste Millo i Davids stad och tillverkade vapen (hebr. shelach) och sköldar i stor mängd.
     ⁶Och han tillsatte krigsbefäl över folket och samlade dem till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade till deras hjärtan (uppmuntrade dem) och sa: ⁷"Var frimodiga och starka! Var inte rädda eller modlösa inför Assyriens kung och hela skaran som han har med sig, för med oss är en som är större än den som är med honom. ⁸Med honom är en arm av kött, men med oss är Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), och han ska hjälpa oss och föra våra krig." Och folket fick nytt mod genom det som Juda kung Hiskia hade talat.
     ⁹Den assyriske kungen Sanherib, som med hela sin krigshär låg framför Lachish, sände sina tjänare till Jerusalem, till Juda kung Hiskia och till alla dem av Juda som fanns i Jerusalem och lät säga:

¹⁰"Så säger Sanherib, kung av Assyrien: Vad är det ni förtröstar på, eftersom ni stannar kvar i det belägrade Jerusalem? ¹¹Är det inte Hiskia som bedrar er, så att ni kommer att dö genom hunger och törst? Han säger ju: Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), ska rädda oss undan den assyriske kungens hand. ¹²Är det inte Hiskia som har avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: Inför ett enda altare ska ni tillbe, och på det ska ni tända offereld?
     ¹³Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Har de gudar som dyrkas av folken i dessa länder någonsin kunnat befria sina länder ur min hand? ¹⁴Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder förintat har haft någon gud som förmått rädda sitt folk ur min hand? Men ni menar att er Gud förmår rädda er ur min hand. ¹⁵Nej, låt inte Hiskia lura och bedra er och tro inte på honom, för ingen gud hos något folk eller i något rike har lyckats befria sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Hur mycket mindre ska då er Gud (Eloha) kunna befria er ur min hand!"

¹⁶Sanheribs tjänare talade ännu mer mot Herren Gud och mot hans tjänare Hiskia. ¹⁷Han skrev också ett brev för att håna Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och sa om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite ska Hiskias Gud (Elohim) kunna rädda sitt folk ur min hand." ¹⁸Och till Jerusalems folk, till dem som stod på muren, ropade de med hög röst på judiska för att skrämma dem och göra dem modlösa, så att de sedan skulle kunna inta staden. ¹⁹Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, som är verk av människohänder.
     ²⁰Under tiden bad kung Hiskia och profeten Jesaja, Amots son, och ropade till himlarna. ²¹Då sände Herren (Jahveh) en ängel som förgjorde hela hären och furstarna och befälhavarna i den assyriske kungens läger, så att han med skam vände tillbaka till sitt land. När han gick in i sin guds hus blev han där nerhuggen med svärd av sin egen avkomma. ²²Och Herren räddade Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs hand och ur alla andras hand, och han beskyddade dem på alla sidor. ²³Många förde gåvor till Herren i Jerusalem och dyrbara gåvor till Juda kung Hiskia, och efter detta växte Hiskias anseende hos alla hednafolk.

Hiskias sjukdom (Jes 38, 2 Kung 20:1-21)

²⁴Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren (Jahveh), och Herren svarade honom och gav honom ett tecken. ²⁵Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför drabbade vrede honom och Juda och Jerusalem. ²⁶Men när Hiskia ödmjukade sig mitt i sitt hjärtas högmod och Jerusalems invånare med honom, drabbade Herrens vrede dem inte i Hiskias dagar. ²⁷Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor. Han byggde sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, för väldoftande kryddor och för sköldar och alla slags dyrbara gåvor. ²⁸Han uppförde också förrådshus för säd, vin och olja samt stall för allt slags boskap, och han skaffade hjordar för sina fållor. ²⁹Dessutom byggde han städer och fick en mängd får och kor. Gud hade gett honom mycket stora rikedomar. ³⁰Det var också Hiskia som täppte till Gichonvattnets övre källa och ledde vattnet neråt, väster om Davids stad [i en tunnel som mynnade ut i Siloamdammen]. Hiskia lyckades i allt han företog sig.
     ³¹Och när sändebuden kom från Babels furstar, de som var utsända till honom för att höra sig för om det under som hade hänt i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom [och visa konsekvenserna av högmod] och få veta allt som var i hans hjärta. ³²Vad som mer finns att säga om Hiskia och om hans gudfruktiga gärningar, det är skrivet i "Profeten Jesajas, Amots sons, syner", i boken om Judas och Israels kungar. ³³Hiskia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom på den plats där man går upp till Davids hus gravar. Hela Juda och Jerusalems invånare hedrade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.

Sydrikets 14:e regent – Manasse (2 Kung 21:1-18)

[Manasse regerade i Juda 55 år (698-643 f.Kr.). Han var den förste kungen i Juda som inte var samtida med det norra kungariket Israel, som assyrierna intog ca 720 f.Kr. och deporterat en stor del av befolkningen. Han återinförde polyteistisk dyrkan och återtog de religiösa förändringar som hans far Hiskia hade gjort. När Manasse regeringstid inleddes var Sanherib kung av Assyrien (han regerade fram till 681 f.Kr.). Manasse omnämns i assyriska skrifter som en samtida och lojal vasall till Sanheribs son och efterträdare Esarchaddon. I assyriska skrifter nämns Manasse bland de 22 kungar som var skyldiga att tillhandahålla material till Esarchaddons byggnadsprojekt. Esarchaddon dog 669 f.Kr. och efterträddes av sin son Ashurbanipal, som också nämner Manasse som en av ett antal vasaller som hjälpte till i hans kampanj mot Egypten] 33¹Manasse (hebr. Menasheh) var 12 år när han blev kung, och han regerade 55 år i Jerusalem. ²Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren (Jahveh) hade fördrivit för Israels barn. ³Han byggde på nytt upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade brutit ner. Och han reste altaren åt baalerna och gjorde asherapålar, och han tillbad och tjänade himlens hela härskara. ⁴Han byggde altaren i Herrens (Jahvehs) hus. Det var om detta hus som Herren (Jahveh) hade sagt: "I Jerusalem ska mitt namn vara för evig tid." ⁵Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens (Jahvehs) hus. ⁶Han lät sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom, skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon, så att han väckte hans vrede.
     ⁷Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid. ⁸Jag ska inte mer låta Israel vandra bort från det land som jag har bestämt åt era fäder, om de bara håller fast vid och följer allt jag befallt dem efter den undervisning (hebr. Torah) och de förordningar (ordagrant: saker inristat) och påbud (bindande juridiska beslut), som de har fått genom Mose."
     ⁹Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahveh) hade utrotat för Israels barn. ¹⁰Herren (Jahveh) talade till Manasse och hans folk, men de gav inte akt på hans ord.

Assyrien sänds mot honom

¹¹Då lät Herren (Jahveh) den assyriske kungens arméer komma över dem. De slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel.
     ¹²Men när han nu var i nöd, bönföll han inför Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud (Elohim). ¹³Och när han bad så till honom, bönhörde Herren (Jahveh) honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är Herren (Jahveh) som är Gud (Elohim).
     ¹⁴Han byggde en yttermur till Davids stad väster om Gichon i dalen[källan på östra sidan av Jerusalem], fram till ingången till Fiskporten och runt omkring Ofel och gjorde den mycket hög. Sedan tillsatte han befälhavare i alla befästa städer i Juda.
     ¹⁵Han avlägsnade de främmande gudarna och avgudabilden från Herrens (Jahvehs) hus, liksom alla de altaren som han hade byggt på det berg där Herrens (Jahvehs) hus stod, och i Jerusalem, och han kastade ut dem utanför staden. ¹⁶Sedan upprättade han Herrens (Jahvehs) altare och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer) och tackoffer på det och uppmanade Juda att tjäna Herren (Jahveh), Israels Gud. ¹⁷Folket offrade ändå på höjderna, men bara åt Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim).
     ¹⁸Vad som mer finns att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud (Elohim) och om de ord som siarna (hebr. chozeh) talade till honom i Herrens (Jahvehs), Israels Guds (Elohims), namn, det står i Israels kungars krönika. [Syftar inte på Kungaböckerna i Bibeln utan på offentliga protokoll, från vilka uppgifter hämtades av profeterna och skrevs ned i de kanoniska böckerna.] ¹⁹Om hans bön och hur han blev bönhörd, om all hans synd och trolöshet och om de platser där han byggde offerhöjder och ställde upp asherapålar och gjutna bilder, innan han ödmjukade sig, är skrivet i siarnas (hebr. Chozajs) krönika. [Hebr. Chozaj används bara här. Det är troligen inte ett egennamn, utan anspelar på chozeh, se vers 18, som är siare.] ²⁰Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom där han bodde. Hans son Amon blev kung efter honom.

Sydrikets 15:e regent – Amon (2 Kung 21:19-26)

[Amon regerade Juda i 2 år (643-640 f.Kr.).] ²¹Amon var 22 år när han blev kung, och han regerade 2 år i Jerusalem. ²²Han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, så som hans far Manasse hade gjort. Och Amon offrade åt alla de avgudabilder som hans far Manasse hade tillverkat, och han dyrkade dem. ²³Men han ödmjukade sig inte inför Herren (Jahveh), så som hans far Manasse hade gjort, utan han hopade skuld på skuld. ²⁴Och hans tjänare sammansvor sig mot honom och dödade honom hemma i hans hus. ²⁵Men folket i landet dödade alla som hade sammansvurit sig mot kung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia (hebr. Joshijaho) till kung efter honom.

Sydrikets 16:e regent – Josia (kap 34-35) (2 Kung 22:1-23:30)

[Josia regerar Juda i 31 år (640-609 f.Kr.).] 34¹Josia (hebr. Joshijaho) var 8 år när han blev kung, och han regerade 31 år i Jerusalem. ²Han gjorde det som var rätt i Herrens (Jahvehs) ögon och vandrade på sin fader Davids vägar och vek inte av vare sig åt höger eller åt vänster.
     ³I sitt 8:e regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna. ⁴Baalsaltarna bröts ner inför honom, solstoderna som stod på dem högg han ner, och asherapålarna och de snidade och gjutna avgudabilderna slog han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på de mäns gravar som hade offrat åt dem. ⁵Och prästernas ben brände han på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem. ⁶I Manasse, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen. ⁷Och sedan han hade brutit ner altarna, krossat asherapålarna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.
     ⁸I sitt 18:e regeringsår, medan han höll på att rena landet och templet, sände kung Josia i väg Shafan, Asaljas son, och stadens ledare Maaseja och kanslern Joach, Joachaz son, för att få Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), hus i ordning.
     ⁹De gick till översteprästen Hilkia (hebr. Chilqijaho) och lämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus och som leviterna som höll vakt vid tröskeln hade samlat in från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, liksom från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare. ¹⁰De överlämnade dem till de män som tjänstgjorde som förvaltare i Herrens (Jahvehs) hus.

Dessa gav sedan pengarna till de arbetare som var sysselsatta vid Herrens (Jahvehs) hus med att reparera och förstärka byggnaden. ¹¹Timmermännen och byggnadsarbetarna fick pengarna för att köpa in huggen sten samt trävirke till stag (tvärslår; för att hålla ihop) och balkar som skulle användas för att timra upp de hus som Juda kungar hade förstört. ¹²Männen utförde sitt arbete med plikttrohet. Förmän över dem och arbetsledare var Jahat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av kehatiternas släkt. Alla dessa leviter var skickliga musiker. ¹³De hade också tillsynen över bärarna och över dem som arbetade vid de olika göromålen. Några av leviterna var också skrivare, förmän och dörrvakter.

Torah-rulle hittas i templet

¹⁴När de tog ut pengarna som hade flutit in till Herrens (Jahvehs) hus, fann prästen Hilkia (hebr. Chilqijaho) Herrens (Jahvehs) Torah-rulle som hade blivit given genom Mose. ¹⁵Då sa Hilkia (hebr. Chilqijaho) till skrivaren Shafan: "Jag har funnit Torah-rullen i Herrens (Jahvehs) hus." Hiskia gav boken åt Shafan.
     ¹⁶Shafan bar boken till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sa: "Dina tjänare har gjort allt som de har fått i uppdrag att göra. ¹⁷De har tömt ut de pengar som fanns i Herrens (Jahvehs) hus och har överlämnat dem åt förmännen och arbetarna." ¹⁸Skrivaren Shafan berättade också för kungen: "Prästen Hilkia (hebr. Chilqijaho) har gett mig en bok." Och Shafan läste ur den inför kungen.
     ¹⁹När kungen hörde Torahns (undervisningens) ord, rev han sönder sina kläder. ²⁰Och kungen befallde Hilkia (hebr. Chilqijaho) och Achiqam, Shafans son, och Abdon, Mikas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare, och sa: ²¹"Gå och fråga Herren (Jahveh) för mig och för dem som är kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som man nu har funnit. Herrens (Jahvehs) vrede är stor, och den är utgjuten över oss, därför att våra fäder inte har hållit Herrens (Jahvehs) ord och inte har gjort allt som är föreskrivet i denna bok."

Profetissan Huldah

²²Och Hilkia (hebr. Chilqijaho) och de som kungen hade utsett gick till profetissan Huldah (hebr. Choldah), hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. Och de talade med henne så som de hade blivit tillsagda. [2 Kung 22:14]
     ²³Då svarade hon dem: "Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: ²⁴Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de förbannelser som är skrivna i den bok som man har läst för Juda kung. ²⁵De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, därför ska min vrede utgjutas över denna plats och ska inte utsläckas. ²⁶Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren (Jahveh), till honom ska ni säga: Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud, om de ord du har hört: ²⁷Eftersom ditt hjärta veknade och du ödmjukade dig inför Gud när du hörde hans ord mot denna plats och mot dem som bor här, ja, eftersom du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig har jag också hört dig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh). ²⁸Jag ska samla dig till dina fäder, och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats och dem som bor här."
    Och de vände tillbaka till kungen med det svaret.
     ²⁹Då sände kungen bud och kallade samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. ³⁰Och kungen gick upp i Herrens (Jahvehs) hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens (Jahvehs) hus. ³¹Och kungen steg fram på sin plats och slöt inför Herrens (Jahvehs) ansikte det förbundet att de skulle följa Herren (Jahveh) och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och göra efter förbundets ord, som var skrivna i denna bok. ³²Han lät alla som fanns i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet. Och Jerusalems invånare handlade efter Guds, sina fäders Guds, förbund. ³³Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim). Och så länge han levde vek de inte av från Herren (Jahveh), sina fäders Gud (Elohim).

Pesach i Jerusalem

35¹Josia (hebr. Joshijaho) firade Herrens (Jahvehs) påsk i Jerusalem. Man slaktade påskalammet på fjortonde dagen i första månaden. ²Han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till tjänstgöringen i Herrens (Jahvehs) hus. ³Han sa till leviterna som undervisade hela Israel och som var helgade åt Herren (Jahveh): "Sätt den heliga arken i det hus som Salomo, Davids son, Israels kung, har byggt. Den ska inte mer vara en börda på era axlar. Tjäna nu Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), och hans folk Israel. ⁴Gör er redo efter era familjer, i era avdelningar, så som Israels kung David och hans son Salomo har föreskrivit. ⁵Ställ upp er i helgedomen, ordnade efter era bröders familjer i hela folket, så att en avdelning av en levitisk familj kommer på varje grupp. ⁶Slakta påskalammet och helga er och tillaga det för era bröder. Gör efter Herrens (Jahvehs) ord genom Mose."
     ⁷Och Josia offrade småboskap för hela folket, dels lamm och dels killingar, 30 000 djur, allt till påskoffer åt dem som var närvarande, samt tjurar, 3 000 djur. Detta togs från kungens privata egendom.
     ⁸Hans furstar gav också av fri vilja offergåvor åt folket och åt prästerna och leviterna. Hilkia (hebr. Chilqijaho), Sakarja och Jehiel, furstarna i Guds hus, gav åt prästerna 2 600 lamm och killingar samt tjurar, 300 djur, till påskoffer. ⁹Och Konanja med Shemaja och Netanel, hans bröder, samt Hashabja, Jegiel och Josabad, de främsta bland leviterna, gav som offergåva åt leviterna 5 000 lamm och killingar till påskoffer, samt dessutom tjurar, 500 djur.
     ¹⁰På så sätt blev det ordnat för gudstjänsten.

Prästerna och leviterna inställde sig till tjänstgöring på sina platser och efter sina avdelningar, som kungen hade befallt. ¹¹De slaktade påskalammet, och prästerna stänkte med blodet som räcktes åt dem, medan leviterna flådde lammen. ¹²Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt folket efter deras familjer, för att de skulle offra dem åt Herren (Jahveh), så som det var föreskrivet i Mose bok. På samma sätt gjorde de också med tjurarna. ¹³Och de stekte påskalammet på eld på föreskrivet sätt. Men köttet från gemenskapsoffret kokade de i grytor, pannor och kittlar och skyndade sig att dela ut det till allt folket. ¹⁴Sedan lagade de till åt sig själva och åt prästerna, för prästerna, Arons söner, var upptagna ända till natten med att offra brännoffret och fettstyckena. Därför måste leviterna laga till både åt sig själva och åt prästerna, Arons söner.
     ¹⁵Sångarna, Asafs ättlingar, stod på sin plats, som David, Asaf, Heman och kungens siare Jedutun hade befallt, och dörrvakterna stod var och en vid sin port. De behövde inte gå ifrån sin tjänstgöring, eftersom deras bröder leviterna lagade till åt dem.
     ¹⁶Så blev den dagen allt ordnat för Herrens (Jahvehs) tjänst, så att man firade påskhögtid och offrade brännoffer på Herrens (Jahvehs) altare, så som kung Josia hade befallt. ¹⁷De av Israels barn som var närvarande höll nu påskhögtid och det osyrade brödets högtid i sju dagar. ¹⁸En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia med prästerna och leviterna, hela Juda och dem av Israel som var närvarande samt Jerusalems invånare. ¹⁹ I Josias 18:e regeringsår hölls denna påskhögtid.

Josias död (2 Kung 23:29-30)

[Berättelsen rör sig nu från reformen 622 till Josias död 609 f.Kr.] ²⁰Efter allt detta, när Josia hade fått templet i ordning, drog Egyptens kung Necho upp för att strida vid Karkemish som ligger vid Eufrat. Josia drog ut mot honom. ²¹Då skickade [farao] Necho bud till honom och sa: "Vad har jag med dig att göra, du Juda kung? Det är inte mot dig jag kommer i dag, utan mot den fiende jag är i krig med. Gud (Elohim) har befallt mig att skynda. Sluta stå emot Gud (Elohim), som är med mig! Akta dig så att han inte förgör dig."
     ²²Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde Josia sig och gick ut för att strida mot honom, utan att höra på Nechos ord som kom från Guds mun. De drabbade samman i Megiddopasset. ²³Bågskyttarnas skott träffade kung Josia, och kungen sa till sina män: "Bär bort mig! Jag är svårt sårad." ²⁴Då bar hans män bort honom från vagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem. Och han dog och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.
     ²⁵Och Jeremia mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) en sorgesång (hebr. qina) över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland "Sorgesångerna". ²⁶Vad som mer finns att säga om Josia och om de fromma gärningar han gjorde enligt det som var skrivet i Herrens (Jahvehs) undervisning (hebr. Torah), ²⁷och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som under sin sista, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar.

Sydrikets 17:e regent – Joachaz (2 Kung 23:30-34)

[Joachaz regerar 3 månader 609 f.Kr.] 36¹Folket i landet tog Jehoachaz, Josias son, och gjorde honom till kung i Jerusalem efter hans far. ²Joachaz var 23 år när han blev kung, och han regerade 3 månader i Jerusalem. ³Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och tvingade landet betala en skatt på 100 talenter [3 ton] silver och 1 talent [34 kg] guld. ⁴Och kungen av Egypten gjorde hans bror Eljaqim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim (hebr. Jehojaqim). Men Necho tog med sig hans bror Joachaz och förde honom till Egypten.

Sydrikets 18:e regent – Jojakim (2 Kung 23:36-24:7)

[Jojakim regerade Juda i 11 år (609-597 f.Kr.).] ⁵Jojakim (hebr. Jehojaqim) var 25 år när han blev kung, och han regerade 11 år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), ögon. ⁶Och Babels kung Nebukadnessar drog upp mot honom och fängslade honom med kopparbojor och förde bort honom till Babel. ⁷En del av kärlen i Herrens (Jahvehs) hus förde Nebukadnessar också till Babel, och han satte in dem i sitt palats i Babel. ⁸Vad som mer finns att säga om Jojakim och om de avskyvärda ting han gjorde och vad som i övrigt blev funnet hos honom, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar. Hans son Jojakin (hebr. Jehojachin) blev kung efter honom.

Sydrikets 19:e regent – Jojakin (2 Kung 24:8-17, 25:27-30)

[Jojakin regerade Juda i 3 månader 598 f.Kr.] ⁹Jojakin (hebr. Jehojachin) var 18 år när han blev kung, och han regerade 3 månader och 10 dagar i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. ¹⁰I början av nästa år lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babel tillsammans med de dyrbara kärlen i Herrens (Jahvehs) hus. Och han gjorde hans bror Sidkia (hebr. Tsidqijaho) till kung över Juda och Jerusalem.

Sydrikets 20:e och sista regent – Sidkia/Mattanja

[Sidkia/Mattanja regerade Juda i 11 år (597-586 f.Kr.).] ¹¹Sidkia (hebr. Tsidqijaho) var 21 år när han blev kung, och han regerade 11 år i Jerusalem. ¹²Han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), ögon. Han ödmjukade sig inte under profeten Jeremia, som talade Herrens ord. ¹³Och han gjorde uppror mot kung Nebukadnessar, som hade tagit en ed av honom vid Gud. Han var hårdnackad och förhärdade sitt hjärta, så att han inte omvände sig till Herren (Jahveh), Israels Gud. ¹⁴Också alla de ledande prästerna och folket gick allt längre i sin trolöshet mot Gud. De följde hednafolkens alla avskyvärda seder och orenade Herrens (Jahvehs) hus som han hade helgat i Jerusalem. ¹⁵Herren (Jahveh), deras fäders Gud, sände sina budskap till dem gång på gång genom sina sändebud, för han hade medlidande med sitt folk och sin boning. ¹⁶Men de gjorde narr av Guds (Elohims) sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter tills Herrens (Jahvehs) vrede över sitt folk växte så att det inte mer fanns någon bot. ¹⁷Då sände han emot dem kaldéernas [babyloniernas] kung, som dödade deras unga män med svärd i deras helgedom och inte skonade vare sig unga män eller unga kvinnor, inte heller gamla och gråhårsmän. Allt gavs i hans hand. [Gud gav dem i hans hand.] ¹⁸Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i Herrens (Jahvehs) hus, liksom de skatter som tillhörde kungen och hans förnämsta män, allt förde han [babyloniernas kung] till Babel. ¹⁹De [babylonierna] satte eld på Guds (Elohims) hus och bröt ner Jerusalems mur. Alla stadens palats brände de i eld och de förstörde alla dyrbara föremål. ²⁰Dem som hade undkommit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blev slavar åt honom och hans söner tills perserna kom till makten. ²¹Herrens (Jahvehs) ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas, nämligen att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater – så länge det låg öde hade det sabbat – till dess att 70 år hade gått.

Appendix (Esra 1:1-3)

²²För att Herrens (Jahvehs) ord genom Jeremia skulle uppfyllas, hände det i den persiske kungen Kyros (Koreshs) 1:a regeringsår [538/539 f.Kr.] att Herren påverkade perserkungen Kyros (Koreshs) sinne så att han över hela sitt rike lät utropa följande som också skriftligt kungjordes: ²³"Så säger Kyros (Koresh), kung av Persien: Herren (Jahveh), himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig dit upp, och hans Gud ska vara med honom."