Kärnbibeln
Den mest kände judiske historikern är Josefus Flavius som verkade under det första århundradet. Han var född 37 eller 38 e.Kr. och dog strax efter år 100. Han brukas ses som den förste utombibliska författare som omnämner Jesus, Johannes döparen och Jesu bror Jakob.
Josefus hela namn var Josef ben Matitjahu (Josef, Mattias’ son), och han föddes i Jerusalem. Han var en prästson.
Som 16-åring beslutar han sig för att utvärdera de tre judiska riktningarna, saddukeerna, fariseerna och esseerna. Han tillbringar tre år i ödemarken tillsammans med esseerna. Som 19-åring gör han sitt val, han återvänder till Jerusalem och ansluter sig till fariseerna, en riktning han förblir trogen hela sitt liv.
Han besöker Rom år 63 som ombud för att överklaga ett ärende hos kejsaren. Väl tillbaka i Judéen försöker han motarbeta sin a landsmäns planer på uppror mot romarna, men när det väl blev krig 66 e.Kr. anslöt han sig och stred för judarnas frihet och utsågs till befälhavare.
Redan ett år senare, år 67, tillfångatas han av den romerske generalen Vespasianus. Han vinner dock Vespasianus förtroende – själv påstår han att det berodde på att han förutspådde att Vespasianus skulle bli kejsare i Rom, vilket han mycket riktigt också blev år 69 – och Josef frisläpps ur sin fångenskap.
Han följde med Vespasianus son Titus under Jerusalems belägring och försökte förgäves få sina landsmän att lägga ner vapnen.
Efter templets förstörelse år 70 så följde han 71 med Titus till Rom. Där blev han en romersk medborgare och tog sig namnet Flavius efter kejsarfamiljen (latin: Flavius Iosefus). Han tillbringar sedan sina resterande drygt 30 år där.
Josefus är en av relativt få källor till beskrivning av den tidens romerska krig, taktik och armékonstellation. Emellertid bedöms han ofta som opålitlig, och anses frisera sanningen både för att behaga (de romerska) läsarna och för att förhärliga sig själv i de fall där han själv deltar i händelserna.
I Rom skriver han flera verk.
Om det judiska kriget (skriven på arameiska, klar tidigast år 75 e.Kr.)
Det är ett verk i sju delar som skildrar de judiska upproren, det krig han själv medverkat i. Verket skrivs först på arameiska (tidigast år 75), sedan översätter han också verket till grekiska (år 78).
Det finns två svenska översättningar är Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romarne (1884) och Judarnas krig (Ingemar Lagerström, Santérus, 2017).
Judiska fornminnen (Latin: Antiquitates Judaicae – publiceras år 93/94)
I detta verk, som han troligen skriver direkt på grekiska, behandlar han judarnas historia från forntiden fram till år 73. Verket består av 20 böcker och publiceras år 93 eller 94. Här upprepar Josefus mycket av det han tidigare skrivit i Om det judiska kriget, så även beskrivningen av de religiösa rörelserna och profeterna i Israel.
Mot Apion (Lattin: Contra Apionem – år 97)
Josefus liv (ca 99)
Detta är hans självbiografi
